Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 10 kap. 14 § strafflagen.

1917-05-14 · 13 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:52, Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 10 kap. 14 § strafflagen.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

L

agutskottets utlåtande Nr 52.

I

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1917 kl. 8 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 10

kap. 14 § strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Gezelius, Stämer*,

Alexanderson, Dahl, von Sydow, Tisell*, Klefbeck, Fant*, Gustafsson

i Örebro, Karlsson i Fjäl, Borg, Holmdahl* Rehn och Lindqvist

i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 238, hava herrar C. }Vinberg, J. Björling, Ernst Hage, K. Lundberg,

Thure Widlund, Magnus Bengtsson, C. O. Johansson, Bikard Eronn,

Christian Ericson, K. W. Skareen, Fabian Månsson., Ivar Vennerström och

Carl Lindhagen hemställt, »att riksdagen för sin del ville besluta, att strafflagens

10 kap. 14 § måtte upphävas.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»I den svenska strafflagen förekommer en paragraf, som intager en helt

säregen ställning bland strafflagens bestämmelser, och som även är av ett

jämförelsevis ungt datum. Den är säregen därigenom, att den i svensk lag

såsom allmän regel infört straff för uppmaning till brott, även när denna

icke haft något resultat. Tidigare stadgades nämligen straff för sådan uppBihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 41 käft. (Nr 52.) 1

Motionärernas

motivering.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

2

maning endast i fråga om uppror samt krigsartiklama och i förräderikapitlet,

vilket enligt sakens natur och de sakkunniges enhälliga uppfattning

blott är tillämpligt vid inträtt eller på sin höjd förestående krigstillstånd.

Med andra ord uppmaning i och för sig var i regeln straffbar

endast under de exceptionella och -— åtminstone borde det vara så —

onormala förhållanden för en stat, som krig eller förberedelse för krig eller

uppror, d. v. s. inbördes krig innebär. En paragraf, som gör uppmaning

brottslig i fredstid, var alltså även i vår strafflag en högst påfallande företeelse.

Sitt första upphov fick paragrafen år 1889, då riksdagen den 14

maj på regeringens förslag antog en lagbestämmelse av i huvudsak följande

lydelse:

’Var som, muntligen inför menighet eller folkförsamling, eller i skrift,

den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller egendom,

eller till annat brott, vara straff efter denna lag följa kan, varde

där ej uppmaningen särskilt med straff belagd är dömd till böter eller

fängelse . . .

Där någon i andra fall, än här sagda äro, muntligen inför menighet

eller folkmängd, eller i skrift, den han utspritt eller utsprida låtit, söker

förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet; straffas ock efter ty

i 1 mom. sägs.’

Man märke väl under vilka omständigheter denna lag tillkom. Tullsystemet

hade nyss segrat, och därmed hade i Sverige inbrutit den reaktion,

vid vars första varsel Sven Adolf Hedin varskodde vad komma skulle

med orden: ''Skatorna skratta, de vänta främmande.’ Man hade pålagt

folket stora tunga bördor till de rikes förmån — visserligen anade nog ej

de maktägande själva då, hur tunga bördorna blott efter ett par årtionden

skulle bli. Man förberedde den militarism, vars relativt blygsamma början

var de 90 dagarna och vars höjdpunkt, tillsvidare, det varit vår föga

avundsvärda lott att skåda. Man hade dåligt samvete. Man ville passa

på att trygga den orättfärdigt nyttjade makten åt sig, medan tid var. Man

fruktade den då ännu hos oss helt nya socialdemokratiska agitation, vars

makt då för tiden sannerligen endast kunde giva politiker med skralt samvete

anledning till fruktan. Med denna agitation motiverades lagen direkt.

Dåvarande statsministern friherre Bildt yttrade i det anförande, varmed han

inledde riksdagsdebatten:

''Att tiden för ett sådant initiativ nu är inne, har regeringen ansett

ådagalagt genom den utbredning och den riktning de socialdemokratiska

agitationerna numera tagit.’

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

;{

Och justitieministern Örbom yttrade i sin motivering till statsrådsprotokollet

följande ord, märkliga genom den tydlighet, varmed de röja,

att det var de misshagliga åsikterna och ej blott de politiska utan ock de

religiösa kätteriema —- man ville åt:

För varje svensk arbetare, som genom socialdemokratiens uppviglingar

bringas till förgätenhet av kristen tro och samhällslydnad, till hat och illvilja

mot ekonomiskt bättre lottade och därigenom till otacksamhet och

oförnöjsamhet med sin lott, ådrager sig staten ett ansvar av tyngsta slag.’

Under debatten ägnade särskilt i andra kammaren en hel del bemärkta

män lagförslaget en mördande kritik, och särskilt är det påfallande, vilken

klar hållning det gamla lantmannapartiets hövdingar intogo. Vi anföra

några typiska yttranden:

Carl Ifvarsson: ''Det tinnes nog lojala medborgare, som ville uttala

sina olika åsikter och göra det i välvillig mening, men som skulle kunna

beskyllas för att tala i farlig riktning, ty icke alltid väljer man sina ord

så noga, att man icke möjligen skulle kunna åtkommas med tillhjälp

av denna lag, många andra omständigheter att förtiga.’

Han vidrörde även:

.... den fara som kan uppstå i följd av den kvävda yttrandefriheten

i allmänhet, något som sannolikt är det värsta av allt.’

Med Carl Ifvarsson instämde en lång rad lantmän.

Herr Carl Herslow: ''Har regeringen då icke redan nu något medel i

sin hand? Stå myndigheterna alldeles rådlösa gent mot dessa agitationer?

Aro de icke i stånd att få bukt på dem, om denna lag ej heller blir antagen?

Det tyckes icke så. Dessa ''uppviglare’, hava de icke suttit i

fängelse allihop, herrar Palm och Lennstrand och Lyngholm och Danielsson

o. s. v., är det någon enda av dessa herrar, som icke redan varit fast?

Detta om yttrandefriheten. Och den mycket omtalade församlingsfriheten?

Socialisterna skulle hava ett sammanträde i söndags, som var utlyst till

Lill-Jans, men överståthållareämbetet förbjöd mötet samt hindrade genom

polismyndigheten dess hållande . . . ’

Det gäller om alla jäsnings- och kokningsprocesser i den andliga som

i den materiella världen: låt dem hava tillgång till den fria, friska luften,

sätt icke locket på, skruva åtminstone icke locket på, ty då kan man flyga

i luften.

Herr Waldenström från Gävle: ''Min livliga övertygelse är, att en

sådan lag som denna skall komma att göra mycken skada. Dm den icke

blir tillämpad, skall den hos folket slappa rättsmedvetandet och aktningen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

för lagens auktoritet i allmänhet. Blir den däremot tillämpad, i synnerhet

om det sker med mannamån, så skall den å ena sidan föröka jäsningen

och bitterheten bland folket, å andra sidan — och det betraktar jag som

det farligaste — förhindra reformerandet av de sociala missförhållanden,

som justitieministern själv förklarat vara orsaken till den socialdemokratiska

rörelsen. Ty man skall alltid gent emot varje än så rättmätigt anspråk

säga: ’Vi kunna icke giva efter, såsom sakerna nu stå, emedan det skulle

kunna se ut som något erkännande av, att jäsningen vore berättigad’.

På detta sätt skall man komma att gå på med repressiv^ åtgärder undan

för undan i stället för att med öppna ögon genomföra nödvändiga sociala

reformer.’

Lyttkens (från Halland): ''Man såg redan vid början av den agitation,

som föregick det nya statsskickets införande, tillstymmelser till förföljelser

mot dem, som omfattade de nya idéerna rörande vår representation,

ja att de, som stodo under de då maktägandes kommando, verkligen

till och med blevo förföljda. Vad skulle då icke blivit fallet, om en sådan

lag som denna funnits? Huru många av våra ädlaste män, vilkas minne

skall leva långt efter det vi äro glömda, skulle då icke suttit på de anklagades

bänk, kanske till och med kommit i häkte. Jag tror, att under

sådana förhållanden det är ytterst farligt att antaga en dylik lag, ty sådana

tider kunna ju ännu en gång komma.

Jag . . . vill blott, att denna min mening . . . må stå i protokollet

såsom bevis på, att jag icke velat vara med om att inskränka svenska folkets

fri- och rättigheter och allra minst i den som jämte svenska folkets

urgamla rättigheter att sig själv beskatta är den viktigaste, nämligen den

att fritt yttra sig.’

Bengtsson i Gullåkra: ''Man må då icke förundra sig över om svenska

folkets representanter icke äro villiga att taga det förslag, som nu föreligger,

på rak arm, i synnerhet som man därigenom skulle giva regeringen eu

alltför stor makt i detta hänseende och på samma gång avsäga sig en av

svenska folkets dyrbaraste rättigheter, nämligen yttrandefriheten.’

Herr Andersson i Nöbbelöf: ''Skola vi nu här avhända oss de friheter,

som våra förfäder för århundraden sedan tillkämpat sig och vi fått i arv

av dem — skola vi med ett enda penndrag beröva oss dessa? ... Jag
vill

icke vara med därom. Om vi lämna ifrån oss den fria yttranderätten,

skola vi vara dåligt betjänta med det vi skola få igen.

Jag vill därför icke att vi skola lämna spelrum åt våra polismyndig
heter

och domare, så att dessa skulle en dag kunna trakassera fredliga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets ''utlåtande Nr 52.

5

medborgare, som i eu folkförsamling yttrat ett förfluget ord, för vilket de

under politiska stridigheter, då förhållandena äro andra än nu, skola fällas

till böter och fängelse.’

S. A. Hedin: ''Riksdagen, som sitter här för att vårda, icke för att

skänka bort folkets dyrbaraste rättigheter, bör besinna, att dessa skyddas

ej endast därigenom, att man håller mycket hårt om pungen och är synnerligen

varsam — och det tyckes för resten numera vara en övergiven

princip även det — när det gäller statens utgifter. — —

Sen på England, jämfören England förr och nu, — jag menar med

''förr’ icke gamla tider, utan beder Eder blott att gå tillbaka till de första

decennierna av detta århundrade. Då — då rasade arbetarmassorna mot

maskinerna och deras ägare, under det nöden rasade bland arbetarna. Nu

är England med sin långt utsträckta rösträtt och sina väl organiserade

arbetar-arméer långt bättre tryggad mot inre skakningar än någonsin förr,

då aristokratien satt inne med hela den politiska makten och med sina

spannmålslagar uthungrade de trälande massorna.’

Sven Nilson (i Everöd): ''Mina herrar, denna dag skall bliva en bemärkelsedag

i svenska folkets historia, ty det gäller nu, huruvida den frihet

i tal och tryck, som svenska folket under en lång följd av år åtnjutit,

skall bevaras eller förtryckas. På vilken ståndpunkt både väl vårt folk

stått i bildning och utveckling, om indragningsmakt en icke upphävts? Det

är lätt att inse, att det är dit man vill återföra oss.’

Herr Olof Jonsson i Hof instämde i detta anförande.

Johansson i Noraslcog: ’ . . . jag anser föreliggande förslag onödigt,

onyttigt och i högsta grad skadligt. Jag yrkar därför avslag.’

I själva verket hade lagen aldrig kunnat genomdrivas annat än med

hjälp av de ryktbara 22 på Stockholmsbänken. Hade ej de verkligen valda

frihandelsvännerna kasserats, därför att en av dem befunnits häfta för

kr. 11: 58 i oguldna utskylder — vilket endast var möjligt på grund av

en tanklöst formulerad bestämmelse, som kort därefter upphävdes — då

hade lagen aldrig gått igenom. Även under dåvarande undantagsförhållanden

antogs den blott i väsentligt moderatare form, än regeringen hade

föreslagit, och blott med 7 rösters majoritet: 109 mot 102.

Den allmänna motvilja denna lag väckte — i frisinnade kretsar kallades

den aldrig annat än ''munkorgslagen’ — borde, tycker man, åtminstone

ha förskonat svenska folket från varje fortsättning i den inslagna riktningen.

Men tullbördan fortfor att växa, militärbördan fortfor att växa, och därmed

växte de maktägandes dåliga samvete. Det bedrövligaste var emellertid,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

att det blev vår första moderna liberala regering som genomdrev lagens

skärpning. Så tillkom också denna skärpning alldeles som den ursprungliga

lagen under säregna förhållanden. Det var typiskt nog krigsministern

i den Staaffska ministären, som med avgångshot jämte första kammaren

framdrev det nya lagförslaget, och herr Staaff ansåg sig tvungen framlägga

det för att ej förstöra alla möjligheter för sitt rösträttsförslag. Hos liberala

samlingspartiet väckte förslaget dock så stor motvilja, att partiet faktiskt

beslöt rösta däremot. Men så inträdde den första stora konflikten mellan

statsminister Staaff och kungamakten — det gällde ministärens yrkan att

få vädja till folket genom upplösning av andra kammaren — och för att

därvid stärka regeringens ställning lät samlingspartiet locka sig att svälja

lagen. 10 kap. 14 § strafflagen fick alltså sin nuvarande lydelse:

''Var som muntligen inför menighet eller folkförsamling, eller i skrift,

den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller egendom

eller till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskilt med straff

belagd är, dömd till böter eller fängelse. Avsåg uppmaningen brott, varå

strängare straff än fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna

synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst fyra år dömas. År

den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för delaktighet i

brott, som därå följt, gälle vad i 4 kap. 1 § stadgas.

Där någon annorledes, såsom genom prisande av brottslig handling,

muntligen inför menighet eller folkförsamling, eller i skrift, den han

utspritt eller utsprida låtit, söker förleda till brott; vare lag som i 1

mom. sägs.

Hav någon eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmäles sökt förleda till

ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, straffes med böter eller fängelse.

Yad i denna paragraf är stadgat gälle även om den, som annans skrift, vars

innehåll är efter samma paragraf straffbart, utspritt eller utsprida låtit för att

därmed främja den med skriften åsyftade verkan’.

Samtidigt antogs som vilande en grundlagsändring, genom vilken, när

den år 1909 slutgiltigt antogs, § 3 mom. 7 i tryckfrihetsförordningen

fick följande lydelse:

’7:o. Uppmaning till brott eller försök att annorledes än genom uttrycklig

uppmaning, såsom genom prisande av brottslig handling, förleda

till brott, så ock försök att eljest förleda till ohörsamhet mot lag eller

laga myndighet; förbrytelsen skall straffas efter allmän lag och skriften

konfiskeras.’

Medelst dessa lagändringar gjordes först och främst stadgandena obe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlutande Nr 52.

stiinidåre och därför vidsträcktare i sin straffande räckvidd. Vida färre

misshagliga yttranden än förr kunde slippa genom maskorna i lagens nät.

Samtidigt blev lagen ovissare till sin mening och svårare att tolka. Det

blev för menige man allt vanskligare att avgöra, huruvida ett yttrande

var brottsligt eller ej, och myndigheterna kunde godtyeldigare än förr låta

den ene drabbas av strängt straff och den andre alldeles löpa, ehuru de

båda yttrat sig på ett sätt, som varit helt likartat, ja kanske på pricken

detsamma. Med andra ord: rättssäkerheten vart märkbart och kännbart

förringad.

Samtidigt infördes genom lagändringarna av 1906 straffarbete såsom

straff för politiska brott och det till en så stor utsträckning, att i vidrigaste

fall fyra års straffarbete kunde ådömas. Straffmaximum hade alltså

i ett slag fyradubblats och denna höjning av straffmaximum har naturligtvis

utövat stark inverkan på straffmätningen i övrigt. Det är onekligen

raskt marscherat: år 1888 var uppmaning till brott straffbar blott i sällsynta

undantagsfall, år 1906 var sådan uppmaning straffbar över lag och

det med ända till 4 års straffarbete.

Det må emellertid märkas, att straffen för uppmaning till mord, stöld,

förfalskning och dylikt i verkligheten blott följt med för sällskapets skull.

De spela mycket obetydlig roll i höga vederbörandes motiveringar. Nej,

man erkänner fullt tydligt, att det är de politiska brotten — eller så kallade

brotten — man vill åt. År 1889 gällde det socialisterna, år 1906

var det anarkisterna eller ungsocialisterna, med vilka man skrämde. Sant

är ock att en hel rad ungsocialister drabbats med straffarbete. Men även

av socialdemokraterna ha åtminstone två undergått sådant straff enligt

lagen av 1906. En hel rad sådana ha vidare endast genom denna lag

kunnat ådömas fängelse.

Det är klart för var och en, att politiska brott utgöra en kategori

för sig. De ha ej liksom andra brott framfötts av ett fördärvat eller av

naturen lågt sinnelag eller utgjort tillfälliga utslag av karaktärssvaghet, själviskhet

eller skadelusta. De ha framgått av övertygelse De ha utförts

för att tjäna en sak, en idé, de ha ofta direkt framsprungit ur en osjälvisk

hängivenhet, större än den genomsnittliga. Man kan alltså omöjligen

jämnställa dem med andra brott, man måste anse dem för antingen

bättre eller värre, allt efter den uppfattning man har, om en självständig

övertygelse är något gott eller ej. Det svenska samhället har mer och

mer röjt tendenser att anse dem värre. Det synes mer och mer böjt att

anse självständig övertygelse som något förskräckande ont och vådligt. Men

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

ett samhälle, som dömer från sådana utgångspunkter, dömer sig självt snarare

än den så kallade brottslingen.

Men, säger man, staten måste väl straffa attentat mot sitt bestånd!

Vi skola ej bär upptaga någon diskussion om statens straff makt i allmänhet,

ehuru självständiga tänkare av europeisk betydelse i vår tid allt klarare

uppvisat, bur många illusioner tron på denna straffmakt döljer. Vi

förorda ju ingalunda bär denna straffmakts borttagande. Vi föreslå ej, att

verkliga brott mot staten och dess säkerhet skola lämnas ostraffade, ej heller

uppmaningar, som verkligen lett till handling, ty de straffas enligt lagbestämmelsen

om anstiftan till brott (kap. 3, § 1 strafflagen). Här är blott

fråga om uppmaning, varpå ingen handling följt, eu uppmaning som endast

förblivit ord. Vad vi kräva är alltså rätt för varje medborgare att frimo

digt efter bästa förstånd och samvete säga sin mening om statens brister

och om medlen att avhjälpa dessa. Vad vi kräva är, att yttrande- och

kritikrätt äntligen tillåtas okvalt existera enligt den svenska lagen.

Att samhället ej skulle kunna tåla sådan kritik utan fara för sitt bestånd

är ett påstående, som historien dagligdags beslagit med osanning.

Det var ingen tillfällighet, att under debatten år 1889 häradshövding

Lilienberg måste fråga, varför man ej redogjort för liknande lagstiftning i

England. England saknar visst icke strafflagar för statsförbrytelser, men

hela dess syn på sådana ting är dock grundväsentligt olik den i vår lag

numera inskrivna. Under den nyss utkämpade striden om självstyrelse för

Irland och det protestantiska Ulsters ställning därtill, tillät sig gång på

gång högeroppositionen sådana yttranden, som att en regering, vilken ville

tvinga ett motspänstigt Ulster med våld, det vill säga utöva sin rätt att

hävda lag, skulle hänga på Londons gator, och detta utan annan följd än

att regeringen betygade talarna sin högaktning. Visserligen åtnjuter ju i

alla länder en högeropposition långt större friheter än en vänsteropposition

— framför allt naturligtvis hos oss. Men vad även en ytterliggående

vänsteragitation får tillåta sig i England framgår av den bekanta händelsen

för några år sedan, då socialistagitatorn Grrayson under en dyrtid, långt

lindrigare än den vi nu uppleva, opåtalt fick uppmana arbetarna att helt

enkelt taga vad de behövde av kapitalisterna. Har då denna från svensk

synpunkt oerhörda yttrandefrihet förstört landet? Om det engelska världsriket

saknar styrka och fasthet, om dess folk och enkannerligen dess arbetarklass

sakna offervilja, disciplin och fosterlandskärlek, den frågan har

bland annat, det pågående världskriget besvarat.

Man må för övrigt ingalunda tro, att om 10 : 14 strafflagen upp
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

■Lagutskottets utlutande. Nr 52. 9

havdes, myndigheterna därför skulle sakna rikliga tillfällen att straffa politi®1™

agitatorer av för dem icke önskvärd art, Herr Herslöw erinrade ju

i debatten ar 1889, att Palm, Lennstrand, Lyngholm, Axel Danielsson

o. s. v.’ strax dessförinnan suttit inne och det vore lätt att utfylla detta

o. s. v.’ med namnen Branting, Rydgren (Proletärens redaktör), Björk

(Arbetets ansvarig efter Danielsson) m. fl. Just 1888 är ju framför andra

det svarta året (frånsett naturligtvis 1916) i den svenska socialismens

historia, De som anse det för en deras naturliga rätt, att samhället skall

sätta deras meningsmotståndare i fängelse, torde alltså kunna påräkna ett

drägligt liv åren efter avskaffandet av 10: 14.

Htii till kommer att just nyligen nämnda paragraf i tillämpningen erhållit

en sakrik skärpning, vars fulla räckvidd ännu ej kan överskådas.

Högsta domstolens utslag i förräderimålet — vilket vi för övrigt på intet

\is ämna diskutera har givit en ny och helt oväntad tolkning av begreppet

''menighet eller folksamling’. '' Det har alltid ansetts, att detta

begrepp blott gäller offentliga möten. I sin motivering till lagförslaget av

år 1889 uttalar justitieminister Örbom flera gånger, att förslaget blott avsåg

dylika möten. Detsamma framhöll justitieministern (statsminister Staaff

sjal v) 1 sm motivering till lagändringen av 1906, och detsamma uttala vid

samma tillfälle fullt oförtydbart justitieråden Claeson, Wijkander, Billing,

Bohman, Ramstedt, Westring och Herslow under högsta domstolens handläggnmg

av ärendet. Som offentliga möten ha hittills aldrig arbetar- och

dylika kongresser eller möten räknats, dit blott vissa bestämda genom dörrvakter

eller på annat sätt kontrollerade personer äga tillträde. Myndigheterna

voro ju ock enhälligt av den uppfattningen i fråga om arbetarfredskongressen

i mars 1916. Enligt högsta domstolens nämnda prejudikat

anses. emellertid en dylik kongress, när den innesluter ombud från flera

organisationer — vilket ofta händer — samt gäster — vilket nästan alltid

är fallet — höra under kategorien menighet eller folksamling. Vilka möten

som hädanefter av domstolarna icke skola räknas dit, är faktiskt lika ovisst,

som det är visst att räckvidden av 10 : 14 nu finnes vara långt vidsträcktare,

än någon vid lagens antagande kunde ana.

Herr Hans Andersson i Nöbbelöv fällde vid debatten 1889 de högst

klarsynta orden: Om vi lämna ifrån oss den fria yttranderätten, skola vi

bli dåligt betjänta med vad vi få igen.’ Just så har det gått. När statsminister

Staaff framlade lagskärpningen av 1906, hoppades han få allmän

rösträtt (enligt sitt förslag) igen. Men då han yttrade sitt hopp därom,

skrattade första kammaren, och Sverige är fortfarande, med den s. k. allBihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 Sami. 41 käft. (Nr 52). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utekottet.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 52.

manna rösträtt vi fått enligt högerns recept, faktiskt icke folk- utan rikemansstyrt.

Och hur ha statsminister Bildts, naturligtvis ärligt menade,

förespeglingar av 1889 slagit in? Han yttrade då:

’I)et är väl, efter min uppfattning, samhällets plikt att söka utjämna

de sociala ojämnheterna, som finnas, och på det sättet beröva de yrkesmässiga

agitatorerna ett kraftigt agitationsmedel. — Här hos oss äro de

sociala ojämnheterna lyckligtvis ännu ej så tillspetsade, att man ej med

tillförsikt kan hoppas, att dessa ojämnheter kunna på ett tillfredsställande

sätt utjämnas.’

Hur har det gått med detta tillförsiktliga hopp om de ekonomiska

ojämnheternas utjämning? Sveriges nationalförmögenhet har ökats väldigt

sedan 1889, men den har ock i ständigt ojämnare grad kommit de förut

rika eller välbärgade till del. Under kriget har nu denna ojämnhet på ett

rent skriande sätt framträtt. Ej nog därmed. Arbetarnas ekonomiska läge,

deras reallön försämras ej blott i förhållande till andra förmögnare samhällsklasser

utan absolut. Att så var förhållandet, erkände ärligt statsminister

Staaff i riksdagen redan något år före kriget. Även i detta fall har världskriget

i yttersta grad ökat och påskyndat försämringen.

Var ha då de reformer blivit av, som kunde från grunden och på

allvar bota denna utveckling nedåt? Herr Waldenströms ord i debatten

år 1889, att man just tack vare munkorgslagen skulle ''komma att gå på

med repressiva åtgärder undan för undan i stället för att med öppna ögon

genomföra nödvändiga sociala reformer ha visat sig blott alltför profetiska.

Vi leva nu i ett tillstånd, som på ett olycksbådande sätt börjar likna det

tillstånd hos det gamla, ofria England, varom S. A. Hedin under samma

debatt talade.»

Utskottet får till en början erinra, hurusom vid 1914 års senare riksdag

motion väcktes om lagändring i samma riktning som den i förevarande

motion föreslagna, ehuru av ojämförligt mycket mindre räckvidd. I

motion av herr Sandler m. 11. yrkades nämligen då, att 10 kap. 14 § strafflagen

borde återställas till det skick lagrummet haft före år 1906. I deri

nu väckta motionen yrkas däremot, att paragrafen skall helt och hållet

upphävas.

I anledning av nyssnämnda äldre motion gav 1914 års lagutskott en

utredning, i vad mån 1906 års lagstiftning förändrat lagrummets innehåll,

varav framgick, att lagändringen i fråga innefattat dels en höjning av straffmaximum

i fall av försvårande omständigheter och dels ett förtydligande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 52. ]i

1 Syft°, at.L klaiai''e utmarka> utt offentlig uppmaning till brott eller lagtrots

(ore straffbar, aven om den framförts under den skyddande förklädnaden

‘ v ett prisande av brottslig handling eller dylikt. Utskottet erinrade vidare

att denna svenska lagstiftning ingalunda intoge någon sträng ståndpunkt i

jämförelse med nyare strafflagar i främmande länder, exempelvis den norska,

den italienska och den nederländska, vare sig i fråga om straffsats eller i

lraga om förutsättningarna för straff barhetens inträde. Det påvisades ock

tid iämliktaVf Statist*en> att »otalet personer, som på senare

ten 19 0 lofoTf6 ''T™ adÖmfe £rihetestraff> vant helt ringa; under

< i ! n !aC G malleS Sex Personer ådömts fängelsestraff och ingen

domts till straffarbete. Slutligen framhölls, att lagändringen framkalla

att aven i vart land eu anarkistisk rörelse framträtt och av nödvändigheten

att i någon man skydda samhället mot eu hänsynslös agitation, som strävade

att omstörta grundvalarna för allt samhällsskick. Utskottet avstyrkte

aaitor den vackta motionen.

r.m , Vad sål^da av i 914 års lagutskott yttrats, finner utskottet fortfarande

aga giltighet och kan således så mycket mindre ansluta sig till yrkandet

i nu förevarande motion om upphävande av lagrummet i dess

Motionärerna hava till stöd för sin mening åberopat åtskilliga uttaanden

under 1889 ars riksdag. Men det lärer vara uppenbart, att de

fnrhAlf01,d SOm yid.denna tldpunkt kunde frambäras, med då rådande tidsorhallanden

för ogemen och innan man ännu förvärvat erfarenhet, huru

stadgandena i praktiken skulle verka, icke kunna tilläggas vitsord gentemot

den nära trettioåriga erfarenhet i detta avseende man numera ä<mr. Motionärerna

uppfatta vidare stadgandena i fråga såsom ett förbud för medorgarna

att »frimodigt efter bästa förstånd och samvete säga sin mening

om statens brister och om medlen att avhjälpa dessa». Men detta är upg

Fen n£lgl\ SJ?’. fÖrsåvitt näm%en de offentligen anbefallda medlen

att bota samhallsbnster äro av laglig art. Lagrummet straffbelägger

nämligen endast uppmaningar att begå brottsliga handlingar eller att visa

ohörsamhet mot den lagliga ordning, som består. Det står alltså i full

överensstämmelse med den stundom åberopade grundsatsen: respekt för

gällande lag, men öppen rätt att fordra en annan. P

För att bereda nödigt skydd för allmän ordning och säkerhet likasom

or den enskilda medborgarens liv, frihet och egendom äro bestämmelserna

3 kap. strafflagen om anstiftan till brott ingalunda tillfyllest gentemot offentlig

provokation till brott och lagtrots, såsom motionärerna synas förmena. Såsom an
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets utlåtande Nr 52.

stiftare straffas den, som söker förleda till brott, endast i det fall, att den förledde

fortskridit till brottets fnllbordan eller till straffbart försök, och vidare blott

under den ytterligare förutsättning, att rättsöverträdelsen kan styrkas hava

blivit begången just i följd av den påverkan, för vilken gärnmgsmaimen vant

föremål. Men detta orsakssammanhang är just i fall av offentlig propaganda

genom föredrag o. s. v. synnerligen svårt att leda i juridiskt bevis,

även i fall där det säkerligen är för handen. Dessutom kan en samhallsfarlig

propaganda rikta sig på ett lagtrots, som icke ar belagt med straff,

men ändock för ett ordnat samhälle innebär allvarsam skada, t. ex. eu

uppmaning till skattestrejk.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 maj 1917.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

a) av herr Lindhagen, som anfört:

> Skildringen i motionen över de nya tidsströmnmgar, som skapat

ifrågavarande straff bud, och över protesterna däremot från den gamla avlösta

frihetstidens män, är av synnerligt intresse. Den vacker anyo eftertanken

ur en lång politisk sömn samt ställer i blixtbelysning ett av den

politiska reaktionens och ämbetsmannaförtryckets starkaste fasten.

Det nya strafEhotet framfördes år 1889 av den ekonomiska reaktionen

såsom ett förhoppningsfullt botemedel mot »socialdemokratiens uppvighngar»

och utbyggdes år 1900 av den militära reaktionen till ett maktigt balverk

mot den »försvarsfientliga och fosterlandslösa propagandan* och latom oss

säga mot all politisk tanke- och yttrandefrihet. Under hagnet av denna

ålit omfattande urbild för eu munkorgslag växte sedan upp pa margahanda

områden små munkorgsstadgar, utplanterade har och dar till glädje for fun

tionarismen och undergång för den andliga friheten.

På detta sätt har svenska folket, trots grundlagar och gamla traditioner,

allt mer lyckliggjorts med en poliskultur, i stallet for ett fortgående

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottet a utlåtande Nr 52.

mot det drömda demokratiska samhällsskicket. Varje ord, oangenämt för

makten och konservatismen, måste vägas på guldvikt, bönhaseriet mot uttryckssätten

i kritiken har blivit en viktig samhällsangelägenhet och undei

förevändningen att hålla lagarna i helgd undertryckes opinionsbildningen

mot alla dåliga författningar och murkna institutioner, vilkas upprätthållande

blifvit denna munkorgslagstiftnings verkliga uppgift. De många profetiorna

från 1889 hava gått i uppfyllelse. Waldenströms från Gävle övertygelse,

att lagen skulle komma att göra mycken skada, har besannat sig

och Carl Ifvarssons erinran att »icke alltid väljer man sina ord så noga,

att man icke möjligen skulle kunna åtkommas med tillhjälp av denna lag,

många andra omständigheter att förtiga» vitsordas ymnigt genom åklagaremyndigheters

och justitieministrars tjänstenit i lagens tillämpande.

Man vänjer sig visserligen vid allt, således även vid åsynen av förtrycket.

Till sist utbreder sig tron, att detta är åtminstone på något sätt

oumbärligt, eftersom det linnes till och växer. Därför har även jag tidigare

varit med att föreslå endast borttagandet av 1906 års påbyggnad och

även senare trott, att möjligen något behöfde stå kvar. De varnande rösterna

från tiden för lagens första tillkomst och nya erfarenheter hava emellertid

väckt mig till besinning. Därtill kommer den för svensk församlingsfrihet

äventyrliga tolkning av begreppet »menighet eller folksamling», som i

förräderiprocessen hävdades av högsta domstolen och därför under alla förhållanden

måste föranleda ett ingripande även i 1889 års grundvalar för

straffhotet. I detta sammanhang må också ånyo erinras om, att de ledande

ämbetsbefattningarna i vårt land med få undantag äro ett enda partis, högerpartiets,

privata tillhörighet. Så länge ett sådant förhållande äger rum, får

en dylik lagstiftning alldra minst sättas i händerna på en ämbetsmakt, som

i sin ämbetsgärning allt för ofta, låt vara omedvetet, missbrukar den för

att komma åt politiska motståndare samt stärka sina och sitt partis åskådningar

och intressen.

Det hemställes alltså,

att riksdagen ville för sin del besluta, att 10 kap.

14 § strafflagen skall upphävas.»

It) av herrar Klaf beck, Borg och Lindqvist i Kosta, som hemställt,

att riksdagen i anledning av förevarande motion

ville besluta återställa 10 kap. 14 § strafflagen till det

innehåll, denna paragraf hade före 1906 års lagändring.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.