Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i 65 § utsökning sia g en.

1917-06-03 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:63, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i 65 § utsökning sia g en.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

1

Nr 1>3.

Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1917 kl. 3 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående ändring i 65 § utsökning sia g en.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, Stärner*, Högberg,

Alexanderson*, greve Spens*, Petrén*, Permansson*, Fant*, Pettersson

i Bjälbo, Persson i Norrköping. Karlsson i Fjäl, Pettersson i

Södertälje*, Zelahn*, Lindley i Söderhamn och Lindqvist i Kosta*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

Nr 77, hava herrar Lars Borggren, Ernst Hage, Thure Widlund, J.

Persson i Vestervik, A. H. Hansson i Sölvesborg, Alfred Bolander, Ernst

Lindley och Karl Magnusson i Kalmar hemställt, att riksdagen måtte anhålla,

'' att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring av § 65 utsökningslagen, att viss del av gäldenärs innestående avlöning

för allmän eller enskild tjänst eller innestående pension skyddas

från utmätning.

Uti motionens syfte hava instämt herrar Olof Nilsson i Tånga och

Nils P. Sköld.

Till stöd för sitt yrkande hava motionärerna anfört följande:

»Vid 1915 års0 riksdag väcktes lika lydande motioner, i första kammaren

av herr Nils Åkesson och i andra kammaren av herr Lars Borggren,

vari hemställdes, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville för

riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av § 65 i utsökningslagen,

att viss del av gäldenärs innestående avlöning för allmän eller enskild

tjänst eller innestående pension skyddas från utmätning. Motionerna avstyrktes

av lagutskottet med eu längre motivering och avslogos av båda

kamrarna. Då jag med flera av andra kammarens ledamöter icke ansåg,

vare sig utskottets motivering eller vad i kammaren anfördes för avslag å

motionerna övertygande, väckte jag vid 1916 års riksdag i andra kamma
Bihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 48 käft. (Nr 63.) 1

Motionärernas

motivering.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

ren åter en liknande motion. Denna gången rönte motionen den framgången,

att lagutskottet tillstyrkte densamma. Motionen bifölls även i

andra kammaren, men avslogs i första kammaren med 62 röster mot 36.

Emellertid äro vi allt fortfarande övertygade därom, att den ändring

i § 65 utsökningslagen, som uti ovannämnda motioner föreslagits, är av

mycket stort intresse så väl för den gäldenär, som beröres av saken, som

ock för vederbörande utmätningsförrättare. Det sistnämnda framgår bäst

därav, att föreningen Sveriges kronolänsmän vid sitt årsmöte i Kalmar den

8 sistlidne augusti upptagit frågan till diskussion. Av berörda diskussion

och speciellt av inledningsanförandet, vilket bifogas som bilaga till denna

motion, framgår, att olika uppfattningar finnas hos kronolänsmanskåren,

om huru bestämmelserna ifråga skola tolkas. Någon likformighet i tillämpningen

synes därför ej finnas. Intet uttalande gjordes heller vid mötet om huru

bestämmelserna böra tillämpas, utan fick diskussionen utgöra svar på frågan.

Det är med anledning härav och med hänvisning till vad som förut

anförts för antagandet av motionen i fråga, som vi åter våga besvära riksdagen

med en framställning i ärendet, förvissade som vi ärc, att frågan

icke kan avvisas, utan förr eller senare måste nå sin lösning. Vi äro även

övertygade om att rättsväsendet vinner på en sådan lagändring.»

Vid motionen var fogad följande bilaga:

.65 och 67 §§ utsökningslagen.

Den fråga jag här tänker beröra är för närvarande synnerligen aktuell, dels

på grund av den olikhet som i tillämpningen råder mellan landets utmätningsman

och dels därför, att densamma varit föremål för behandling å innevarande och sistlidet

års riksdagar, utan att något tillfredsställande resultat vunnits. Frågan gäller,

i vilken omfattning en gäldenärs innestående avlöning från allmän eller enskild

tjänst eller innestående pension å rikets stat bör vara underkastad utmätning,

eller med andra ord en tolkning av 65 och 67 §§ utsökningslagen.

Enligt nu gällande utsökningslag må införsel i gäldenärs lön eller pension

ej äga rum. Förut ägde borgenär erhålla dylik införsel, varigenom han tillerkändes

panträtt i lönen eller pensionen innan den var förfallen till betalning, varefter

densamma, till den del införsel skett, å förfallodagen hos den, som hade att

utbetala densamma, uppbars av utmätningsmannen. Orsaken varför införselinstitutet

borttogs var den, att gäldenären genom detsamma månad efter månad kunde

gå förlustig sin avlöning, vilken helt kunde tagas i anspråk för betalning av hans

skulder, varefter han komme att sakna nödiga medel till sitt och sin familjs

uppehälle. Genom införselinstitutets borttagande och ersättande med nu gällande

bestämmelser, att gäldenärs innestående avlöning ej finge utmätas, förr än gäldenären

vore berättigad att lyfta densamma, ville man råda bot på nyssnämnda

olägenhet, men det torde på allvar kunna ifrågasättas, huruvida man genom förändringen

verkligen uppnått vad man åsyftat. På förfallodagen, innan avlöningen

blivit till gäldenären utbetald, får densamma nämligen enligt nu gällande lag

utmätas, och frågan, huruvida gäldenären kan rädda densamma undan utmätning,

beror alltså endast på huruvida vederbörande utmätningsman är nog påpasslig att

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 6‘o.

i tid så att säga slägga vantarna på densamma». Att göra borgenärens rätt beroende

av en sådan tillfällig omständighet torde ej vara välbetänkt, och det hade

från rättssynpunkt varit Dättre att bibehålla införselinstitutet men genom särskilda

stadganden ordna detsamma så, att såväl borgenärens som gäldenärens berättigade

krav bleve tillgodosedda.

Snart nog torde emellertid införsel åter vinna inträde på den svenska exekutiva

rättens område, låt vara endast rörande visst slag av fordran. Nya lagberedningen

har i samband med dess år 1919 avgivna förslag till lag om barn utom

äktenskap föreslagit en lag om införsel i avlöning, pension eller livränta, enligt

vilken den, som genom dom eller avtal berättigats att av barn, adoptivbarn, föräldrar,

adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller har varit gift eller utom

äktenskapet avlat barn, uppbära underhållsbidrag, äger att, där till betalning förfallet

bidrag icke erlägges, under vissa förutsättningar erhålla införsel i den underhållsskyldige

tillkommande avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning

till gäldande av såväl förfallet belopp som bidraget i övrigt, i den mån det förfaller

till betalning.

Genom detta lagförslag har man velat säkerställa ett visst slag av fordringar,

som är av särskilt ömmande art, och vilket ansetts böra uttagas av gäldenärens

lön, oberoende av andra omständigheter. Då lagen stadgar, att gäldenärens

innestående avlöning ej må utmätas förr än gäldenären är berättigad att lyfta

densamma, tolkas > detta lagstadgande i allmänhet så, att hela avlöningen kan å

förfallodagen utmätas, liksom i uttrycket avlöning för allmän eller enskild tjänst

inbegripes jämväl arbetares hos arbetsgivare innestående avlöning, som t. ex. utbetalas

viss dag varje vecka. Den utländska rätten ter sig rörande dessa förhållanden

helt olika den svenska. Såsom allmän regel gäller där, att införsel i gäldenärs

lön eller pension får äga rum. Man har emellertid därvid tagit hänsyn till

gäldenärens berättigade krav att för sig och sin familjs underhåll få från utmätning

undantaga viss del av avlöningen eller pensionen. Detta skyddade existensminimum

är emellertid olika i olika länder samt jämväl beroende av den art av

fordran, som är i fråga. I Danmark, Norge, Finland, Tyskland, Österrike, Frankrike

och Schweiz m. fl. länder får införsel äga rum, dock icke i tjänstefolks och

arbetares löner. Dessa kunna som vanligt utmätas å förfallodagen, varvid emellertid

den österrikiska rätten tillåter utmätning först, »när avlöningsdagen gått till ända».

I allmänhet hänför man under begreppet lön i detta hänseende ej allenast

offentliga ämbets- och tjänstemäns löner utan även enskilda tjänsteinnehavares,

varvid särskilda bestämmelser gälla för olika länder. I Österrike likställas med

offentliga ämbets- och tjänstemän endast sådana enskilda tjänsteinnehavare, vilkas

befattning enligt avtal skall räcka minst ett år eller på obestämd tid med tre månaders

uppsägning.

I dylik gäldenärs lön eller pension må införsel ej äga rum, om avlöning icke

överstiger ett visst belopp, i Tyskland 1,500 mark och i Österrike 800 gulden, men

om avlöningen överstiger detta belopp, är viss del av det överskjutande underkastat

införsel. Synpunkten är den, att i förra fallet beloppet ej är större, än att

gäldenären behöver det hela för sin och sin familjs försörjning, och i det senare,

att en tjänsteman dessutom bör kunna föra en ståndsmässig tillvaro. Jämväl från

det allmännas synpunkt anses det nämligen vara av vikt, att innehavaren av en

tjänst ej berövas möjligheten att på ett tillfredsställande sätt uppehålla tjänsten,

vilket skulle vara omöjligt, om hela eller större delen av hans avlöning måste

avstås till borgenärerna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

Enligt fransk rätt skola vissa procent av lönen undantagas, enligt schweizisk

rätt skall den del av lönen, som linnes oundgänglig för gäldenärens och hans familjs

levnadsbehov, vara fri från utmätning. Den norska civilprocesskommissionen

av år 1907 föreslog, att undantag skulle göras för gäldenärens »torftiga underhåll»

till nästa avlöningsdag, och detta förslag har också godkänts genom »Loven

om tvangsfuldbyrdelse» av 1911.

Jag har förut nämnt, att lagberedningen föreslagit, att införsel i gäldenärens

lön eller pension skulle få ske för viss slag av fordran, i korthet kallat försörj

ningsbidrag. Den utländska rätten tager mycket skarp hänsyn till fordringens

art och skiljer mellan fordran på grund av avtalsvis beviljad kredit samt vissa

andra fordringar, som kunna sammanfattas till tre grupper, nämligen skatter,

försörj ningsbidrag och skadestånd för brottslig gärning. Vid utmätning för sistnämnda

slag av fordringar får enligt några länders lag undantag ej göras, utan

hela avlöningen är underkastad införsel, enligt andras får undantagas en mindre

del, än då fordringen grundar sig på avtalsvis beviljad kredit.

I Schweiz får undantag ej göras vid indrivning av skatter, försörj ningsbidrag

på grund av laglig skyldighet eller skadestånd på grund av brottslig

handling.

I Österrike t. ex. må, då fråga är om dylika fordringar, av den de! av

avlöningen, som överskjuter 800 gulden, 2''s i stället för 1 s utmätas, d. v. s. beläggas

med införsel. I tyska rätten förekommer liknande föreskrifter.

° Vår svenska rätt har intet direkt stadgande som tillåter, att vid utmätning

av gäldenärs lön eller pension någon del därav undantages från utmätning,

och” 65 och 67 §§ utsökningslagen tolkas i allmänhet så, att densamma är i sin

helhet underkastad utmätning å förfallodagen. Denna tolkning har också varit

orsaken till, att vid såväl 1915 som 1916 års riksdagar motion väckts om skrivelse

till Kung!. Maj:t med begäran om en förändrad lagstiftning i dessa delar,

så att den del av gäldenärs lön eller pension, som vore oundgängligen nödvändig

för gäldenärens och hans familjs underhåll, skulle vara befriad från utmätning.

Riksdagen har emellertid avslagit motionerna.

Nu är förhållandet sådant, att en del utmätningsman tolkat 65 § utsökningslaeen

på ett helt annat sätt än riksdagen samt ansett, att lagrummet icke

lägger hinder i vägen att vid utmätning i gäldenärs lön undantaga en del såsom

existensminimum för gäldenären och hans familj. Jag är en. av dessa, och

min avsikt är nu att påvisa de skäl, varpå jag stöder mig, och vilka jag. anser

vara tillräckligt bärande för den från såväl juridisk som moralisk synpunkt enligt

mitt förmenande riktiga tolkning, som jag under många år tillämpat.

65 § utsökningslagen lyder som följer: »Från utmätning skola undantagas

dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans hustru och oförsörjda

barn, dels ock till ett värde av högst 150 kronor nödiga arbetsredskap eller andra

nödiga lösören. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle, då skall av det förråd, som i

huset finnes, undantagas, vad till underhåll för en månad tarvas.» Principen är

ganska klar; lagstiftaren har velat tillförsäkra en gäldenär så mycket, att han

ej skall lida nöd utan hava nödtorftigt underhåll under den tid han kan anses

behöva för att skaffa sig utväg till nödtorftigt uppehälle, vilken tid beräknats

till en månad. Negativt taget får alltså en gäldenär ej genom utmätning berövas,

vad som erfordras till underhåll under en månad, såvida han ej på annat

sätt har utväg att få detta underhåll. Samma princip är tydligt uttalad i kon
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63. 5

kurslagen, vari stadgas att eu konkursgäldenär, som är ämbets- eller t jänsteman

skall av sin lön tilläggas så mycket som till hans eget, hans hustrus och oförsörjda

barns underhåll tarvas. I)et tinnes ingen anledning antaga, att lagstiftaren

haft för avsikt att sätta en vanlig gäldenär i en sämre ställning än en konkursgäldenär.

Det har visserligen frän något håll framkastats, att en gäldenär,

som genom utmätning berövades hela sin avlöning, genom att begära sig i konkurs

komrne i åtnjutande av den rätt 31 § konkurslagen medgiver honom, men

å ena sidan blir han alltid under tiden före godemansvalet i mistning av sin lön,

då den, som förordnats att taga hand om konkursboet, näppeligen torde äga rätt

att utbetala något av detsamma, och å andra sidan ökas fattigkonkursernas antal

i hög grad genom en sträng tolkning av paragrafen, något som är till stor

nackdel ej blott för gäldenären utan jämväl för domare, domstol och andra som

skola taga befattning med dessa konkurser, vilka i stället borde i högsta möjliga

grad undvikas.

I Tyskland och Österrike t. ex. förekomma de icke på grund av lagstadgandet

rörande Offenbarungseid, enligt vilket en gäldenär, som vid en exekutiv

undersökning befunnits sakna utmätningsbara tillgångar, har att på borgenärs

begäran uppgöra en förteckning över vad han äger samt sedan inför domaren avlägga

ed på, att han riktigt uppgivit sina tillgångar, varefter proceduren är slut,

och konkurs ej ifrågakommer.

Om vi nu i det följande hålla oss till en gäldenär, som är tjänsteman och

som ej har annan utväg till försörjning än sin lön, som i de flesta fall utbetalas

pr månad, så stadgar 65 § utsökningslagen, att eu sådan skall vid utmätning få

undantaga av det förråd, som i huset finnes, vad till underhåll under en månad

tarvas. Med förråd kan lagen ej mena annat än födoämnen o. d. eller sådant,

varmed dylika ämnen kunna anskaffas, nämligen penningar. Det torde, om vi

undantaga jordbrukare, icke finnas många gäldenärer, som i sitt hus hava förråd,

tillräckliga för en månads underhåll. Förråden torde alltså i regel, då det gäller

tjänstemän, utgöras av den avlöning, som uppburits under senaste avlöningsdag.

Vid utmätning å denna dag av gäldenärs avlöning torde alltså, för att tillförsäkra

gäldenären underhåll under närmaste månad, böra undantagas och åt gäldenären

förbehållas så stor del av avlöningen, som erfordras för anskaffande av

de födoämnen m. m., som äro oundgängligen nödiga för gäldenärens och hans

familjs underhåll intill nästa avlöningsdag.

Den utländska rätten har klara och tydliga stadganden härutinnan. Enligt

tyska rätten skall vid utmätning undantagas bland annat de för gäldenären, hans

familj och tjänare för 4 veckor erforderliga närings-, belysnings- och uppvärmningsmedel

eller, såvida dylika förråd för två veckor ej finnas och deras anskaffande

icke är på annat sätt för denna tid säkerställd, de penningmedel, som erfordras

för deras anskaffande.

Österrikiska lagen har ungefär enahanda stadgande.

Detta gäller en gäldenär i allmänhet, men måste så mycket mera gälla en

sådan gäldenär, som är tjänsteman och saknar andra tillgångar än sin lön.

Jag vill anföra ett talande exempel på till vilka orimligheter man kan

komma med en sträng tolkning av 65 § utsökningslagen.

För närvarande har jag för verkställighet mot en järnvägstjänsteman åtta

utslag, varigenom han ålagts att till olika personer betala sammanlagt något över

2,000 kronor. Gäldenären har en månatlig lön av 170 kronor jämte bostad samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

saknar andra utmätningsbara tillgångar. Samtliga borgenärer Lava begärt utmätning

i lönen. Då han saknar annan utväg till nödtorftigt uppehälle än sin

avlöning, har jag, med min tolkning av 65 § utsökningslagen, varje månad, å den

dag gäldenären varit berättigad att lyfta lönen, utmätt 80 kronor av densamma,

varemot gäldenären fått från utmätning undantaga 90 kronor, vilket belopp jag

ansett vara erforderligt för att gäldenären skulle kunna nödtorfteligen försörja sig

till nästa avlöningsdag en månad därefter. Visserligen drager det på detta sätt

över två år innan samtliga fordringar blivit gnidna, men borgenärerna få dock

en gång ut sina fordringar och gäldenären slipper att gå i konkurs. Detta senare

har för honom ofantligt stor betydelse, enär han, som står närmast i tur

att bliva befordrad, blir förbigången och sannolikt aldrig befordrad, o ny han gör

konkurs. Med en strängare tolkning av 65 § utsökningslagen skulle jag varje

månad under loppet av ett år hava nödgats utmäta hela lönen, och gäldenären

skulle under ett helt år icke hava ett öre för sitt underhåll.. Invändningen att

han kunde erhålla en del av sin lön genom att begära sig i konkurs, faller på

nyssnämnda olycksbringande följd av en inträffad konkurs. Huru skall den

stackars gäldenären förhålla sig i ett fall som detta? Antingen skall häri för

att icke svälta ihjäl begära sig i konkurs, varigenom han utestänges. från befordran,

eller också skall han för att bliva befordrad »nödgas svälta ihjäl». I

sanning en kinkig belägenhet!

Med min tolkning av lagrummet ordnar sig saken för bägge parterna;

låt vara att borgenärerna få vänta en rundlig tid innan de utfå sina fordringar;

jag tror dock att en borgenär gärna går med på en konkursutredning, som varar

2 år, om han efter denna tid erhåller sin fordran fullt ut, och förhållandet är ju

i förevarande fall enahanda. Man må besinna att även en gäldenär har rättigheter,

vilka särskilt i ett fall som det föreliggande, då skulderna tillkommit huvudsakligen

på grund av ingångna borgensförbindelser, böra respekteras. Den utländska

rätten, som klart och tydligt prononcerar detta, löser konflikten mellan

borgenärs och gäldenärs rätt i förevarande hänseende med utgående från den

princip, att tvångsexekution ej får medföra omöjlighet för gäldenären att existera,

varför också ett visst existensminimum undantages för exekution, men att å

andra sidan en borgenärs berättigade krav bör tillgodoses i så måtto, att gäldenären

är skyldig att till sin skulds gäldande avstå, vad som överstiger detta

minimum eller åtminstone en god del därav.

Frågan gäller nu om denna princip ligger till grund jämväl för den

svenska rättens stadganden i 65 och 67 §§ utsökningslagen. Då sistnämnda lagrum

stadgar, att gäldenärs innestående avlöning ej må utmätas förr än gäldenären

är berättigad att lyfta densamma, så har därmed icke tillåtits att under alla

förhållanden å lyftningsdagen utmäta hela avlöningen, utan skola därvid tillämpas

gällande bestämmelser i 65 §, och då detta lagrum helt kategoriskt säger att,

därest utväg till nödtorftigt uppehälle saknas, av det förråd, som i huset finnes,

skall undantagas, vad till underhåll för en månad tarvas, så har lagstiftaren ingalunda

sagt att kontanta penningar icke äro att hänföra till dylikt förråd.

De, som äro böjda för en motsatt tolkning av nyssnämnda lagrum, stödja sig

på ett Kungl. Maj:ts "utslag år 1901, enligt vilket arbetares hos arbetsgivare innestående

avlöning, vilken arbetaren förmenade vara nödvändig till hans uppehälle,

ansågs det oaktat böra för hans gäld gå i mät.

Undersöker man ifrågavarande fall finner man emellertid, att det här gäller

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 03.

en fabriksarbetare, som arbetade mot veckolön, överallt i den utländska rätten

äro dylika arbetare undantagna från dylika bestämmelser rörande införsel i lön

och deras arbetsförtjänst skyddas icke på sätt förhållandet är med egentliga löntagares.

Skälet är det, att en arbetare i regel har sin utkomst av sin daglön

eller veckopenning samt att han, om denna utmätes, anses icke bliva försatt i

samma preJkära ställning som den, vilken uppbär sin lön en gång i månaden.

Beloppet, som utmättes, uppgick till endast 12 kronor 34 öre och veckolönen utgjorde

20 kronor. Gäldenären hade alltså 7 kronor 66 öre över. Då det är ganska

vanligt att en fabriksarbetare av arbetsgivaren erhåller förskott å sin avlöning,

saknade gäldenären ej utväg att av kommande veckolön erhålla ett förskott av

låt oss säga 7 å 8 kronor, varigenom han med dessa penningaar och vad han

hade kvar å förra veckolönen kunde nödtorfteligen försörja sig. Av sammanlagda

månadslönen, 80 kronor, hade endast utmätts 12 kronor 34 öre, varför man

ej torde kunna säga att gäldenären därigenom saknade utväg till nödtorftigt

uppehälle. Icke heller bör man förbise att skulden, för vilken utmätning skedde,

utgjordes av ogulden skatt. Jag har förut nämnt, hurusom den utländska rätten

tager stor hänsyn till skuldens art, och att t. ex. enligt schweizisk rätt någon

del av lönemedlen ej får undantagas, då utmätning för oguldna skatter ifrågakomma^

Visserligen finnes ingen dylik skillnad i vår rätt, men att den omständighet,

att skulden i föreliggande fall utgjort ogulden skatt, icke i någon

mån influerat på domstolarnes uppfattning, har man icke. rätt att påstå.

Då saken gällde en fabriksarbetare, som uppbar sin lön per vecka, är fallet

icke kongruent med dem, där det gäller löntagare i egentlig mening, vilka uppbära

sin avlöning en gång varje månad. Det är dessa senare, som jag haft för

ögonen, då jag upptagit frågan till granskning. En fabriksarbetare kan i regel

genom kroppsarbete förtjäna, vad till livets uppehälle erfordras, men en sådan

löntagare, som jag avser, en tjänsteman, får väl i regel anses urstån åsatt att

försörja sig och sin familj, därest hela hans månadsavlöning, icke en utan flera

på varandra följande gånger, genom utmätning berövas honom.

Det ifrågavarande prejudikatet torde alltså icke förtjäna det värde man på

sina håll velat tillmäta detsamma, och jag anser det icke böra rubba min uppfattning

att min tolkning av 65 § utsökningslagen är överensstämmande med

lagens anda och mening.

Den ståndpunkt föreningen nu kommer att intaga i frågan torde komma

att bero på den blivande diskussionen, jag har endast velat lämna ett litet bidrag

till densamma i hopp att kunna mera allmänt få fram en sådan tolkning av

lagrummen, som, utan att för mycket kringskära en borgenärs rätt, visar förståelse

för den rent primära rättighet, som även en gäldenär bör åtnjuta, nämligen

rätten att leva.

E. Ohlin.»

Såsom motionärerna erinrat, har föreliggande fråga förut varit före- Frågans

mål för riksdagens behandling. Vid 1915 års riksdag väcktes inom båda

kamrarna motioner med enahanda hemställan.

Lagutskottet avgav då följande utlåtande:

»I 65 § utsökningslagen stadgas för närvarande: >Från utmätning

skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 63.

hustru och oförsörjda barn, dels ock, till ett värde av högst etthundrafemtio

kronor, nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören. Saknas

utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall av det förråd, som i huset finnes,

undantagas vad till underhåll för en månad tarvas. Lös pant må ej undantagas

från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.»

Lagrummet erhöll denna lydelse genom lag den 17 mars 1905. Den

då vidtagna lagändringen innefattade en förbättring i utmätningsgäldenärens

ställning i två hänseenden. Dels höjdes värdegränsen för utmätningsfria

nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören från sjuttiofem till etthundrafemtio

kronor. Dels gjordes dessa lösörens fritagande från utmätning

oberoende av den förut även i fråga om dem stadgade förutsättning, att

utväg till nödtorftigt uppehälle saknas.

Vidare stadgas i 67 § bland annat dels, att gäldenärens innestående

avlöning för allmän eller enskild tjänst eller innestående pension å rikets

stat icke må utmätas, förrän gäldenären är berättigad att lyfta densamma,

dels att Konungen må för viss pensions- eller livränteanstalt förordna, att

därifrån utgående pension eller livränta ej tår tagas i mät. Av sistnämnda

medgivande har lvungl. Maj:t så till vida begagnat sig, att det bland annat

kan sägas vara regel, att offentliga och enskilda verks och inrättningars,

ävensom tjänstemannakorporationers livränte- och pensionskassor för vid

verket anställda eller korporationen tillhörande ämbets- och tjänstemän

äro inbegripna i förmånen i fråga. Där dylik frihet beviljats, har densamma

en vidsträcktare innebörd än den först omförmälda, för lön och

för statspension gällande. Den omfattar nämligen även redan till utbetalning

förfallna pensions- eller livräntebelopp.

I förevarande motioner påyrkas nu, att denna vidsträcktare utmätningsfrihet

skall i viss omfattning komma jämväl avlöning och statspension

till godo. Enligt motionärernas mening borde nämligen stadgas, att endast

en viss del av innestående förfallet Inne- eller pensionsbelopp får utmätas,

medan återstoden skulle utgöra s. k. utmätningsfritt existensminimum.

Till stöd härför anföres, att den utfallande lönen eller pensionen ofta kan

utgöra den enda tillgång, gäldenären har att tillita för sitt och sin familjs

nödtorftiga livsuppehälle samt att denna billighetssynpunkt redan kommit

till beaktande i 31 § konkurslagen, enligt vilket lagrum konkursgäldenär,

som är ämbets- eller tjänsteman, tillägges av lönen så mycket som till hans,

hans familjs och hans oförsörjda barns underhåll tarvas. Ytterligare åberopas,

att i flere främmande länders utsökningsrätt en med motionärernas

förslag överensstämmande regel skulle gälla.

Vad först beträffar den åberopade bestämmelsen i 31 § konkurslagen,

får utskottet erinra, att denna blott utgör en tillämpning på ett särskilt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande AV 63. 9

fall av den allmännare regeln i 35 § samma lag, att konkursgäldenären

av vad lian genom eget arbete av vad slag som helst kan förvärva må

använda, vad som åtgår till hans och familjens nödiga underhåll. Detta

stadgande är i sin ordning nödvändigt betingat av och utgör ett undantag

från den svenska konkursrättens stränga princip, att till konkursboet ingår

ej blott vad gäldenären vid konkursens utbrott äger, utan ock vad honom

tillfaller under hela den tid konkursen fortvara!''. Här föreligga alltså

förhållanden, som icke äro jämförliga med dem, vilka äro för handen vid

en enkel utmätning.

I själva verket torde mot en lagändring, sådan som den av motionärerna

påyrkade, även om det icke bör förnekas, att densamma i enskilda

fall skulle tillfredsställa billighetens krav, möta mycket avsevärda betänkligheter.

Dessa betänkligheter hava ock i andra länder i allmänhet måst

tilläggas den vikt, att där gällande eller föreslagna stadganden om utmätningsfrihet

i åsyftade fall ingalunda äga den räckvidd och betydelse, motionärerna

synas antaga. I vissa länder, såsom Danmark och 1 yskland, gäller

den medgivna utmätningsfriheten väsentligen offentliga funktionärers —

eller vissa sådanas — löner, men däremot icke exempelvis tjänstefolks

och lönearbetares avlöning. På denna ståndpunkt kvarstår det antagna

danska förslaget till ny rättegångslag. I andra länder, såsom Frankrike,

Finland och Schweiz, är en motsvarande förmån visserligen medgiven

antingen för vissa procent å arbetslönens belopp (Frankrike) eller å den

summa som belöper på tiden från utmätning till nästa avlöningsdag

(Finland) eller för den del, som finns oundgänglig för gäldenärens och

hans familjs levnadsbehov (Schweiz). Men härvid är att märka, att såsom

allmän regel i fråga om de i skilda länder medgivna mer eller mindre långt

gående utraätningsfriheterna för lön, pension och därmed jämförliga inkomster

kan sägas gälla, att de väsentligen avse utmätningsfordringar, som

grunda sig på avtalsvis beviljad kredit. Däremot pläga de jämlikt uttryckliga

stadganden ej få åberopas vid indrivning av skatter, försörjningsbidrag

på grund av laglig skyldighet eller skadestånd på grund av vållad

kroppsskada eller brottslig gärning överhuvud. Den finska utsökningslagen

utgör såtillvida ett undantag, som densamma gör undantag blott för försörj

ningsbidrag till make och barn, alltså bland annnat icke för utskylder;

men i stället fritagas vid dessas indrivning icke några arbetsredskap eller

andra nödiga lösören, utom gång- och sängkläder.

A andra sidan bör vidare erinras därom, att i de flesta länder, i

motsats till vad hos oss är händelsen, utmätningsrätten omfattar jämväl

lön, som ännu icke är intjänt eller förfallen. Undantag utgöra dock i viss

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 48 höft. (AV 63.) , 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 63.

man Danmark och Norge samt i fråga om lönearbetai*es och tjänstefolks

avlöning Tyskland.

Hela frågan om utmätningsfrihet för innestående lön och pension har

nyligen varit föremål för grundligt övervägande i Norge under där pågående

reform av utsökningsväsendet. För närvarande gälla för gäldenären

ganska gynnsamma bestämmelser, vilkas närmare innehåll dock i flera

viktiga punkter är omtvistat. Den norska civilprocesskommissionens förslå^

av år 1907 ställde sig på den ståndpunkt, att löne-, pensions- och därmed

likartade fordringar icke äro utmätning underkastade, förrän de förfallit

till betalning, samt att vid utmätning av förfallna belopp finge undantagas

vad nödvändigt behövdes till gäldenärens och hans familjs »tarvliga underhåll»

till nästa avlöningsdag. Men från båda dessa medgivanden gör förslaget

undantag i fråga om utmätning för skatter, skadestånd för uppsåtlig

skadegörande handling samt lagligen åliggande försörjningsbidrag. »Erfarenheten

har visat» — säger kommissionen — »att t. o. m. väl avlönade

personer, hos vilka intet annat utmätningsbart finnes, helt och hållet kunna

undandraga sig sin skatteplikt genom att lyfta avlöningen i förskott». —

Det sedermera framlagda regeringsförslaget till lov om tvangsfuldbyrdelse

av år 1911 har fullständigt anslutit sig till kommissionens förslag i dessa

delar.

Den svenska utsökningslagens stadganden om vad som från utmätning

må undantagas gälla icke blott de utmätningsfordringar — huvudsakligen

grundade å civila domar och utslag — som avhandlas omedelbart

i nämnda lag. Enligt kungl. förordningen om utsökningslagens införande

§ 14 och kungl. förordningen den 12 juli 1878 om utmätning för kronooch

kommunalutskylder in. in. § 7, äro de ock tillämpliga på bland annat

utmätning för utskylder, skadestånd för brottslig gärning samt barnuppfostringsbidrag.

En ändring i 65 eller 67 § utsökningslagen i den av

motionärerna påyrkade riktning skulle alltså drabba även sådana utmätningsfordringar;

men rättfärdigheten och lämpligheten av ett sådant resultat

kan med skäl bestridas. I dessa fall är det så långt ifrån att den svenska

lagen, jämförd med andra länders, visar en opåkallad hårdhet mot gäldenären,

att motsatsen är det verkliga förhållandet. Såsom av det ovan anförda

framgår, synes ock rättsåskådningens utveckling hos våra grannar

gå i riktning mot ökad stränghet.

I fråga om skadestånd och underhållsbidrag blev ock vid högsta

domstolens granskning av förslaget till ovan omförmälda 1905 års ändring

i 65 § utsökningslagen den mening uttalad, att rättfärdigheten krävde en

förstärkning av fordringsägarens möjlighet att vinna betalning; och för

närvarande lärer, enligt vad utskottet inhämtat, lagberedningen hava spörs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63. 11

målet under övervägande, i vad det rör mödrars och barns försörj - ningsrätt.

Vad. åter utskylder angår, kan det icke förnekas att ordningen för

deras indrivande, såsom det för närvarande är ställt, ej sällan innebär en

obillig hårdhet. Men det synes utskottet, som om rätta vägen att råda

bot på detta förhållande icke vore att fritaga en viss del av den skattskyldiges

lön.. I månget fall, där familjefadern är försumlig skattebetalare,

skulle för övrigt säkerligen denna frihet icke komma hustrun och barnen

till godo, men väl skulle måhända utmätningen komma att gå ut över

familjens husgeråd. Eu behövlig lättnad synes utskottet lämpligare kunna

åstadskommas genom förändrad anordning i fråga om skatteuppbörden.

Ett närmare ingående på detta spörsmål faller emellertid utom lagutskottets

uppgift.

Ifrågasättas kunde väl emellertid, huruvida icke vid utmätning för

andra fordringar än de nu berörda en viss ökad utmätningsfrihet för innestående

eller uppburna löne- och pensionsbelopp borde stadgas. Utskottet

vill icke förneka, att någon jämkning i gällande bestämmelser så väl i

detta fall som på närliggande områden kunde äga fog för sig. Frågan

torde dock ej aga större praktisk betydelse, och utskottet finner sig desto

mindre aga tillräcklig anledning att på grund av förevarande motioner

föreslå riksdagen att vidtaga någon åtgärd, som densamma i allt fåll uppenbarligen

i mycket ringa grad skulle komma de klasser av löntagare till

godo, vilkas intressen motionärerna tydligen närmast avsett att främja.»

På grund härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Ifrågavarande hemställan godkändes av kamrarna.

Frågan återupptogs emellertid vid 1916 års riksdag i motion inom

andra kammaren.

I sitt utlåtande över berörda motion anförde lagutskottet:

»Såsom lagutskottet i sitt vid 1915 års riksdag avgivna utlåtande

anmärker, innehålla de flesta lagstiftningar ett mer eller mindre vittgående

förbud mot utmätning av gäldenär avlöning, grundat huvudsakligen å

humanitära skäl: Utmätningen får icke beröva gäldenären hans oumbärli
gaste

existensmedel. Inskränkningarna åter i dylik utmätning äro i de

skilda lagstiftningarna utformade efter olika principer. Från utmätning

kan undantagas ett visst i lagen bestämt belopp eller en viss kvotdel av

lönen eller ock hela lönen, så länge den icke är intjänad eller icke är förfallen

till betalning, eller ett av utmätningsmannen i det särskilda fallet

bestämt existensminimum. Från dessa inskränkningar har dock i allmänhet

stadgats undantag till förmån för vissa slags fordringar, särskilt skatter,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Laqutskottets utlåtande Av 63.

underhållsbidrag och skadestånd på grund av brottslig gärning. Inskränkningarna

i rätten till utmätning av lönefordringar gälla alltså väsentligen

gäld, grundad å avtalsvis beviljad kredit, där borgenären vid kreditavtalets

ingående får anses hava varit medveten om sin risk i före\ arande

avseende.

A andra sidan erinrade utskottet, att den hos oss gällande lagstiftning

i visst hänseende gynnade gäldenären i högre grad ån flertalet utländska

lagstiftningar. Efter nya utsökningslagens införande har nämligen

omöjliggjorts för borgenär att, såsom dessförinnan brukats, för sin fordran

erhålla införsel i gäldenärens ännu icke intjänade eller förfallna lön.

Gäldenärens innestående avlöning för allmän eller enskild tjänst eller innestående

pension å rikets stat får numera icke utmätas, förrän gäldenären

är berättigad att lyfta den.

I likhet med fjolårets lagutskott hyser utskottet den uppfattning, att

i fråga om ovannämnda, i främmande lagstiftning vanligen i en särskild

klass *8tällda fordringar, nämligen utskylder, skadeståndsfordringar, underhållsbidrag

och därmed jämställda, det icke kan vara tillrådligt att bereda

gäldenär ytterligare utmätningsfrihet beträffande lön och pension utöver

den vår lag redan i vidsträcktare man än de flesta länders medgiver. Det

må i detta hänseende påpekas, hurusom den nya norska exekutionslagen

av den 13 augusti 1915 härutinnan intager en vida strängare ståndpunkt.

Beträffande särskilt underhållsbidrag må vidare erinras, att lagberedningen

helt nyligen på grundval av ingående utredning kommit

till det resultat, att gällande lagstiftning i fråga om uttagande av dylika

fordringar hos löntagare fastmera är i starkt behov av ändring till bidragstagarens

bättre rättsskydd. Enligt en av nya lagberedningen i samband

med dess år 1915 avgivna förslag till lag om barn utom äktenskap

föreslagen lag om införsel i avlöning, pension eller livränta skall

den, som genom dom eller avtal berättigats att av barn, adoptivbarn, föräldrar,

adoptivföräldrar eller den, med vilken han år eller varit gift eller

utom äktenskap avlat barn, uppbära underhållsbidrag, äga att, där till betalning

förfallet bidrag icke erlägges, under vissa förutsättningar erhålla

införsel i den underhållsskyldige tillkommande avlöning för tjänst eller

annan arbetsanställning till gäldande av såväl förfallet belopp som bidraget

i övrigt, i den mån det förfaller till betalning. V ad vidare utskylder angår

är utskottet i likhet med fjolårets lagutskott av den mening, att den

hårdhet, deras uttagande onekligen för närvarande i åtskilliga fall innebär,

bör sökas förmildrad på en helt annan väg, nämligen genom reformerad

anordning av uppbörden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande AV 63. 13

I fråga däremot om indrivning av andra fordringar — väsentligen

alltså dem, som grunda sig på avtalsvis beviljad kredit — göra sig, på

sätt redan fjolårets lagutskott erinrat, icke samma betänkligheter gällande.

Särskilt om gäldenären är familjeförsörjare, framstår det som en stränghet,

vilken i tillämpningen karl verka upprörande, om för en dylik fordran hela

det lönebelopp, gäldenären vid avlöningstillfälle har att lyfta och som måhända

är familjens enda medel till uppehälle, tages i mät, och än mera

om detta gång efter annan upprepas.

För utskottet har visserligen icke varit tillgänglig tillförlitlig utredning,

i vilken omfattning utmätningar av lön för fordringar av det slag,

här är i fråga, förekomma i praktiken. I detta sammanhang kan ock

erinras, att vissa stadganden i lagen om avbetalningsköp den 11 juni 1915,

särskilt det där medgivna handräckningsförfarandet, torde vara ägnat att

i ej ringa mån minska deras frekvens. Då säljaren återtager det sålda

godset, gå nämligen utestående oguldna poster å köpeskillingen i avräkning

mot godsets värde.

Då emellertid stadgandena i 67 § utsökningslagen i anledning av

o o o O

lagberedningens förutnämnda förslag torde från annan synpunkt bliva under

en närmare framtid föremål för lagstiftningens övervägande, synes det utskottet

lämpligt, att uppmärksamheten fästes därå, att desamma även ur

den synpunkt, motionären framhållit, icke kunna anses motsvara rättskänslans

krav.

Det har blivit anmärkt, att det ifrågasatta skyddet mot avlöningars

utmätande för fordran skulle kunna skada gäldenären genom att i stället

utmättes annan egendom, som vore av ännu större betydelse för gäldenärens

existens. I den mån dylikt äventyr ej undanröjes redan genom lagens

stadgande att från utmätning får undantagas egendom intill visst värde,

förutsätter utskottet såsom självfallet, att även denna synpunkt vinner

beaktande under sakens utredning.»

Efter denna motivering hemställde utskottet, att riksdagen måtte anhålla,

att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande, huruvida och i vad

mån gällande lagstiftning må kunna skäligen ändras i syfte, att avlöning

för allmän eller enskild tjänst eller pension varder till viss del skyddad

för utmätning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna

utredning kunde föranleda.

Andra kammaren biföll denna hemställan, varemor första kammaren

avslog densamma efter votering med 62 röster mot 36.

Utskottet får i huvudsak åberopa vad nästlidet års lagutskott i ämnet

anfört. Enligt vad framhållits under debatterna i frågan inom riksdagen,

Utskottets

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande AV 63.

torde utmätning av avlöning för fordringar, som grunda sig på avtalsvis

beviljad kredit, förekomma i ej så ringa omfattning. Detta framgår också

av den motionen åtföljande bilagan rörande ett vid diskussion i frågan

hos föreningen Sveriges kronolänsmän vid årsmöte i Kalmar sommaren

1916 hållet inledningsanförande. Nämnda bilaga utvisar jämväl, att vissa

utmätningsman ansett sig böra medgiva gäldenären att vid utmätning av

lön undantaga viss del därav såsom existensminimum för sig och sin familj.

På sätt föregående års lagutskott erinrat, bör emellertid ifrågavarande

skydd mot utmätning av avlöning icke äga tillämpning vid utmätning för

underhållsbidrag, utskylder och skadestånd på grund av brottslig gärning.

Vad angår underhållsbidrag, vill utskottet erinra, att här ovan omförmälda

lagförslag om införsel i avlöning, pension eller livränta förelagts

detta års riksdag och av densamma antagits. Enligt detta förslag i dess

lydelse enligt den Kungl. propositionen var införsel medgiven även för

skadestånd i följd av trolovnings brytande, äktenskaps återgång eller äktenskapsskillnad.

Den härutinnan föreslagna bestämmelsen, därom kamrarna

stannat i olika beslut, uteslöts i det av utskottet avgivna förslag till sammanjämkning

av kamrarnas beslut, vilket förslag av bägge kamrarna bifölls.

Enligt utskottets mening synes emellertid även vid utmätning för

skadestånd av denna art ifrågavarande utmätningsfrihet icke böra äga rum.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville

taga under övervägande, huruvida och i vad mån gällande

lagstiftning må kunna skäligen ändras i syfte,

att avlöning för allmän eller enskild tjänst eller pension

varder till viss del skyddad för utmätning, samt för

riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning

kan föranleda.

Stockholm den 3 juni 1917.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

172493

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:285 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i 65 § utsökning slag en. a1 i texten