Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående utredning, huruvida gällande bestämmelse om förnyande av penning - inteckningar skulle kunna upphävas.

1917-02-19 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:7, Utlåtande, i anledning av väckt motion angående utredning, huruvida gällande bestämmelse om förnyande av penning - inteckningar skulle kunna upphävas.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottet» utlåtande, Nr 7.

L

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1917 kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående utredning,

huruvida gällande bestämmelse om förnyande av penning - inteckningar skulle kunna upphävas.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius, Stärner, Alexanderson, greve Spens,

Petrén, Valerius Olsson, von Sydow, Tisell, Gustafsson i Örebro,

Karlsson i Fjäl, Borg, Holmdahl*, E. I. Lindley och Lindqvist i

Kosta*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 37, har herr Wrangel anfört:

»Enligt gällande lags bestämmelse skall en penninginteckning, för att

bibehålla sitt värde gentemot fastigheten, förnyas vart tionde år. Icke ens

eljest vanligen tillämpliga bestämmelser om laga förfall lära kunna rädda.

Till vars och ens kännedom lär nog hava kommit något fall, ofta kanske

många, då personer, på grund av denna lagens bestämmelse, lidit ekonomisk

förlust, kanske i ett enda slag förlorat frukterna av ett långt livs arbete och

sträfvan, och detta endast genom att, på grund av bristande uppmärksamhet

eller kanske rent av på grund av okunnighet om lagens bestämmelse,

hava underlåtit vidtagandet av en ren formalitet.

Ännu oftare torde det hava förekommit, att långivare, som vilja placera

penningar mot betryggande säkerhet och eljest icke haft något att erinra

emot inteckningslåns beviljande, bestämt nekat att göra placeringar mot inteckningssäkerhet,

emedan de befarat olägenheter av ifrågavarande bestämBihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 6 käft. (Nr 7.) 1

Motionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande, Nr 7.

melse. Att detta i stor omfattning varit fallet med utländska långivare,

torde vara allmänt känt. Härmed behöver man visserligen icke för det

närvarande räkna, men det torde dock vara obestridligt, att den sekundära

fastighetskrediten, vars vikt icke får underskattas, skulle i hög grad gynnas,

om meranämnda bestämmelse upphävdes.

I dessa tider, då bostadsproblemet blivit allt mera aktuellt, då uppenbarligen

allt måste göras för att söka förhindra, det kapital och arbetsiver

söka sig bort från bostadsägandet och bostadsalstrandet, har det synts mig

angeläget att söka undanröja ett så avsevärt skäl till misstroende mot våra

inteckningar, som bestämmelsen om tioårsförnyelsen uppenbarligen utgör.

Väl är det sant, att fordringsrätten gentemot reversens utställare ej

dör samtidigt med inteckningsrätten, utan fortlever, därest tioårspreskriptionen

blivit avbruten exempelvis genom räntebetalning, men den personliga

fordringsrätten är ofta ej så synnerligen mycket värd och merendels ej alls

jämvärdig med inteckningsrätten i fastigheten. Den personliga fordringsrättens

befintlighet lär väl ofta medföra den fördelen, att ny inteckniugsrätt

kan erhållas, men komitier i så fall den nya inteckningen att i förmånsrättsavseende

vara belägen efter alla förutbefintliga dylika och kan

endast med dessas medgivande återinskjutas i sitt förra för månsrättsläge.

Skulle dessutom fastigheten hava bytt ägare, så torde möjligheten till uppgörelse

vara betydligt försämrad, alldenstund i så fall reversens utställare

är fri från allt personligt betalningsansvar, och reversinnehavaren sålunda,

för att få ny inteckning, uteslutande är hänvisad till den nye ägarens goda vilja.

Ett ytterligare skäl för upphävande av bestämmelsen om penninginteckningars

förnyande finner jag slutligen därutinnan, att dylik bestämmelse

icke förekommer inom vissa andra länders, särskilt Tysklands, lagstiftning,

samt att detta förhållande allmänt lärer anses vara till fördel för

byggnadsverksamheten.

Det enda skäl, som, mig veterligen, framförts av det praktiska livets

män mot förslaget att upphäva bestämmelsen om inteckningsförnyelse, är,

att i så fall i lagstiftningen måste införas bestämmelser angående dödande

av bortkomna inteckningar; och därvidlag har man uppenbarligen varit rädd

för att möjligheten att döda en såsom bortkommen uppgiven inteckning

skulle kunna ske så lättvindigt, att allmänheten i bestämmelsen om ett

sådant dödningsförfarande skulle se eu anledning till misstro mot inteckningar,

fullt lika tungt vägande som nu i bestämmelsen om förnyelse.

Mig förefaller, som om denna farhåga vore betydligt överdriven. På

åtskilliga ställen i vår lagstiftning återfinner man bestämmelser om dödande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet utlåtande, Nr 7.

3

av bortkomna handlingar, så exempelvis i sparbankslagen, växellagen m. H.

Veterligen hava ej klagomål försports med anledning därav, att värdehandlingar

av angivet slag kunna dödas. Väl är det sant, att dessa vanligen

ej äro av löpande art, såsom fallet i allmänhet är med inteckningar, men

beträffande dessa senare kunna ju föreskrifter givas om, att dödningsförfarande

skulle föregås av en så mycket grundligare förundersökning.

På grund av vad nu anförts och under åberopande av den motivering,

jag i annan motion till innevarande riksdag anfört för nödvändigheten av

att på allt sätt underlätta och understödja byggnadsverksamheten genom

beredande av drägligare fastighetskredit, får jag vördsamt hemställa, att

riksdagen behagade besluta att hos Kungl. Maj:t begära utredning om,

huruvida ej gällande lags bestämmelse om förnyelse av penninginteckningar

skulle lämpligen kunna upphävas.»

Den av motionären berörda frågan har redan upptagits till behand- utskottets ättling

av lagberedningen. I sitt förslag till jordabalk (andra avdelningen,

avlämnad den 31 december 1907) förordar beredningen en ny anordning

av fastighetsboken i syfte att inskrivning i boken, till skillnad från vad

nu är fallet, må kunna få en självständig betydelse. Under förutsättning,

att en sådan ny anordning av fastighetsboken kommer till stånd, anser sig

lagberedningen även kunna förorda borttagandet av obligatorisk inteckningsförnyelse.

Härom yttrar lagberedningen följande:

>Nu gällande föreskrift att penninginteckning skall för att fortfarande

gälla vid rätten vart tionde år företes för »förnyelse» ställer på inteckningshavaren

ett krav på vaksamhet, vars eftersättande för honom medför ett

allvarsamt äventyr. Utan tvingande skäl bör naturligtvis lagstiftaren icke

utsätta en rättsägare för ett äventyr, som visat sig i icke alldeles sällsynta

fall leda till rättens förlust. Det är därför otvivelaktigt önskligt, att inteckningsrätten

må kunna befrias från denna fara. Den fördel, förnyelseplikten

medfört därutinnan, att förkomna och obrukbara handlingar efter

viss tid förlorat sin giltighet och sålunda bragts ur världen, kan i och för

sig icke berättiga till uppställande av en sådan fordran; fördelen har väsentligen

tillfallit fastighetsägaren, men äventyret och förlusten träffat inteckningshavaren.

Däremot har, så länge protokollet varit den enda lagliga

källan för vinnande av upplysning om huru en fastighet är besvärad

med inteckning, en dylik anordning varit oundgängligen nödvändig. Att

med någon grad av säkerhet utröna huru dessa gravationer gestalta sig skulle

vara praktiskt omöjligt, om man därvid hade att taga hänsyn till en obe
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande, Nr 7.

gränsad tid. Genom förnyelseplikten har nu denna tidrymd begränsats så,

att systemet blivit möjligt att tillämpa. Annorlunda ställer sig saken, därest

fastigbetsboken varder buvudurkund och varje fastighet däri erhåller sitt

särskilda upplägg. Med en sådan anordning är icke att befara ett sådant

hopande av inskrivningar, att icke översikten även för en längre tidrymd

skall ställa sig lätt. Det avgörande skälet för förnyelsepliktens bibehållande

bar därmed bortfallit. Borttages förnyelseplikten, måste naturligtvis

beredas annan utväg att utan inteckningshandlingens företeende få inteckningen

hävd i sådana fall, där handlingen icke kan skaffas till rätta. En

sådan anordning är emellertid påkallad även och ej minst i inteckningsbavarens

intresse; denne är förvisso icke skyddad därigenom att en bortkommen

inteckning efter viss tid »självdör». Den som förlorat handlingen

bör genom handlingens dödande sättas i tillfälle att trots förlusten komma

i utövning av sin å handlingen grundade rätt. Anordnas ett dylikt mortifikationsförfarande

så, att det å ena sidan praktiskt sett utesluter möjligheten

av ett bedrägligt förfarande, men å andra sidan icke gör uppgiften

för den, som vill få den förlorade handlingen dödad, alltför betungande,

skall därigenom den fördel, som i detta hänseende varit förbunden med

förnyelseplikten, varda på ett vida bättre och fullständigare sätt ersatt. Anordnandet

av ett dylikt förfarande med rätt avvägande av motsatta intressen

är utan tvivel förenat med vissa svårigheter. Denna fråga är emellertid

av långt allmännare räckvidd, och förslag till lagstiftning i ämnet har,

under medverkan av lagberedningen, av särskilda kommitterade enligt Kungl.

Maj:ts uppdrag utarbetats.»

Frågan föreligger sålunda redan bos Kungl. Maj:t och utskottet tilltror

sig ej kunna förorda ett upphävande av bestämmelserna om inteckningsförnyelse

oberoende av de förutsättningar därför som lagberedningen

ansett nödvändiga.

På grund härav hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 februari 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1917.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.