Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om det pågående arbetet för en strafflagsr ef orm.

1917-02-12 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:8, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om det pågående arbetet för en strafflagsr ef orm.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 22 februari 1917 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om det pågående arbetet för en strafflagsr

ef orm.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius*, Alexanderson, greve Spens, Petrén, Dahl,

Valerius Olsson, Lars Olsson, Tisell*, Schotte*, Lindqvist i Stockholm*,

Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Holmdahl, Rehn och Lorentzon*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till lagutskottet har hänvisats en i andra kammaren av herr

Lindhagen väckt motion, nr 19, däri motionären hemställt,

»att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla att vid nu pågående

arbete för en strafflagsreform måtte uppmärksammas:

1) att strafflatituderna för brott ej höjas utöver de i gällande lag

stadgade, utan snarare särskilt straffmaxima i ett flertal fall väsentligen

minskas;

2) att brottsarterna icke utan påtaglig nödvändighet ökas och

att således förslaget om att även försök till brott hädanefter bör

i stor utsträckning straffas lämnas utan avseende;

3) att särskild försiktighet iakttages att uttryck för åsikter, framgångna

ur ett ej klandervärt sinnelag, icke ytterligare komma in under

strafflagen eller äventyra högre straff än nu, utan att gällande strafflag

snarare i erforderliga fall reformeras i motsatt riktning;

4) att straffrättsdomare erhålla såvitt möjligt någon utbildning,

ägnad att giva dem den erfarenhet, sociala insikt och medkänsla, som

måste fordras för att sitta till doms över medborgares liv, frihet, ära

och egendom.»

Bihang till riksdagens ''protokoll 1917. 9 samt. 7 höft. (Nr 8.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Motionären 8

motivering.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Till stöd för den i motionen gjorda hemställan bär motionären

anfört:

»Det är icke många förhoppningar, som hägra för svenska folket

under nuvarande tider. Militärväsendet hreder ut sig med andlig förkrympning,

kroppslig tillintetgörelse och ekonomisk undergång som

följe. Hungersnöden nalkas som en svart skugga och tager all uppmärksamhet,

som rimligt är, i anspråk. Bostäder kunna icke längre

uppföras och den politiska reaktionen trampar ned de sista ljusglimtarna.

Under sådana förhållanden sås och skördas ingenting för framtiden,

lika litet som någonting kan förväntas för att höja livsmöjligheterna i

det närvarande. Regeringen har också från början en gång för alla

förklarat, att den icke vill upptaga sådana frågor av inrikespolitisk art,

vilka kunna väcka strid, en säkerligen välkommen anledning på samma

gång att undgå frågor, som icke ligga för dess röst.

Var och en, som haft något litet förehavande i människovänlig

riktning, får nöja sig med att begråta dess undergång. För min del

nödgas jag med vemod konstatera exempelvis, att kvinnorna synas ej

ens nu få sin medborgarrätt, att riksdagens skrivelser om bättre söndagsvila

och begränsning av nattarbete icke vidare intresserar någon, att statsåtgärder

för att skydda och utveckla jordbruksnäringen och jordbrukshemmen

i södra delarna av landet och lägga jord under odling inställts,

för att bespara några belopp till inköp av ytterligare en eller annan

kanon, att de sociala synpunkterna för tillgodogörandet av naturrikedomarna

undertryckas och mycket annat.

Det gives emellertid ett och annat i vår framtids inre politik, som

regeringen anser sig redan nu böra ägna ett intresserat arbete. Ett

sådant undantag göres för angelägenheten att skaffa landet en ny strafflag.

En kommitté har tillsatts för att lotsa herr Thyréns nya strafflagsförslag

in i den parlamentariska hamnen och justitieministern har själv

satt sig vid rodret såsom kommitténs ordförande.

Det är otvivelaktigt att justitieministern föreställt sig, att han här

var inne på ett neutralt ämne, som icke borde väcka någon inre strid.

Möjligen skall det också lyckas att med glans föra förslaget igenom.

För min del vill jag emellertid rädda min själ. Enligt min uppfattning

behöver nämligen landet sociala reformer men inga nya strafflagar sådana

som den nu tillämnade.

Principen i förslaget är i korthet sagt att vad som skall straffas,

är samhällsfarligheten i viljan och att rättesnöret är samhällenas åsikt

om vad som är för dem farligt. Den anda, i vilken dessa principer

skola tillämpas, avspeglar sig främst i vissa allmänna grundsatser om

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

frihetsstraffens latituder och brottsarternas ökning. Omedelbart fängelsestraff

må nämligen i regel ej sättas under tro månader eller över tre

år, under det att i gällande lag motsvarande latituder äro eu månad och

två år. Straffarbete, som enligt det nya förslaget skall kallas tukthus,

ådömes på livstid eller på viss tid i regel ej under sex år eller över

tjugu år, under det motsvarande tider i gällande lag är livstid, två

månader och tio år. Brottsarterna skola vidare ökas med straff för de

flesta eller åtminstone ett mycket stort antal försök till brott, vilket i

gällande lag endast undantagsvis bestraffas.

Redan 1910 tillät jag mig offentligen uttala betänkligheter mot

förslagets då utkomna allmänna principer. Dessa ådagalade, att författaren

med känd grundlighet och talang avslöjat alla om och men,

väg t alla å ena sidan och andra sidan mot varandra och ur dessa synpunkter

säkerligen i det närmaste uttömt ämnet. Men i denna starkt

dialektiska, dissikerande framställning var det svårt att finna den röda

tråden. Man saknade vägledande sammanfattningar, föreföll det, vart

det hela bar hän i själva verket.

En stark förnimmelse fick man dock av en viss tendens, ehuru den

visserligen ständigt gled undan bland de hopade spörsmålen. Nu har

emellertid denna tendens alltmer konkretiserats, och för min del känner

jag numera en verklig ångest inför resultatet.

Det uttalas i motiven önskvärdheten, att »lagen så vitt möjligt

växer fram ur själva rättsåskådningen inom folket». Detta är oftast ett

talesätt bara. Dylika lagförslag äro merendels en konstprodukt, som

påtvingas folken. Säkerligen kunna vi vara övertygade om, att en

väsentlig ökning av brottsarterna och eu allmän höjning av strafflatituderna,

vilket är förslagets kärna, stå i rak strid med rättsåskådningen

inom folket. Det hela är byggt på »samhällenas åsikt om vad

som är för dem farligt». Straffet bestämmes i storlek efter viljans farlighet

enligt nämnda åsikt. Man bör därvid icke visa något pjunk utan

med fasthet, ja, en viss hårdhet utdöma tillräckligt långa straff, så det

känns. Så enkelt är det hela.

Men vad är »samhällenas åsikt»? Jo, dessa åsikter bestämmas av

majoriteterna, deras meningar av auktoriteterna, och dessas uppfattningar

av det system, som de fått lära sig och i vilket de stannat, för

att nu ej tala om deras nakna maktbenägenheter. Goethe har uttryckt

samma sak på följande verklighetstrogna sätt: »Ingenting är veder
värdigare

än majoriteten, ty den består av några få kraftiga föregångare,

av skälmar, som ackommodera sig, av svaga, som assimilera sig, och av

massan, som linkar efter utan att hava en aning om vad den vill.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Samhällenas åsikter äro således i mycket grundade på en vedervärdighet.

Förslaget böjer knä för detta såsom något obetingat suveränt.

Herr Thyrén är nu auktoriteten, en sådan där kraftig föregångare. Han

försäkrar, att förslaget är »modernt». Så följer massan jurister efter,

okritiskt anammande förslagets idé, blott de få göra några erinringar

i småsaker. Förslaget drives sedan igenom på övligt »parlamentariskt»

sätt. Och det så kallade folket får som vanligt i generationer lida och

strida under ett nytt imperialistiskt tilltag av sin kära styrelse.

Straffrätten är vida mer än andra rättsområden fortfarande en

gåtfylld värld, där man trevar sig fram, efter växlande metoder och

oftast ej kommer längre än till hugskott eller maktspråk. Ingenting

är »modernare» än samtidens senaste spekulationer om brott och straff,

och få saker bli fortare omoderna.

Det gives, om man kastar blicken tillbaka och tänker efter i sitt

medvetande, dock något, som är konstant i strafflagarnas historia. Och

det är vandringen mot allt större humanitet i utövningen av samhällenas

straffrätt. Detta är den röda tråden. Man må teoretisera, vredgas eller

förhärda sig hur mycket som helst. Ingen tid undgår historiens samvete,

de manande rösterna: dömer icke.

Detta samhälle, som kräver så stor vördnad för sina åsikter, tiar

all anledning att icke slå sig för sitt bröst. Det bör erinra sig, att

den s. k. brottslingen är till största delen ett offer för samhällets egna

dåd. Den verklige brottslingen är, även då han antages vara tillräknelig,

i sina anlag och förvillelser på samma gång en produkt av samhällets

egna missförhållanden. Och åsiktsbrottslingen, vilkens förbrytelse

består i revolt mot förordningar, som han av övertygelse ogillar,

har alltid framstått allenast som en martyr under majoritetsförtrycket.

Den ekonomiska konkurrensens hänsynslöshet, den grinande fattigdomen

och samhällsorganens formalism, sociala okunnighet och hjärtans hårdhet

utgöra en ständig inbjudan till brottslighet eller till revolt mot de

åsikter, som skapat och upprätthålla dessa institutioner. Samhället intresserar

sig till och med endast obetydligt för att skaffa medborgarna

en skaplig bostad, första betingelsen för att förekomma brott.

Det är detta krav på humanitet såsom ett vägledande mål, vilket

saknas i förslaget. Skall en ny strafflag beteckna en ny milstolpe i

vår kulturutveckling och icke bara i lyckligaste fall en omstuvning av

det gamla med en del moderna dekorationer, så bör i första hand om

densamma kunna sägas, att den skurit bort ytterligare eu väsentlig del

av det nedärvda barbariet i straffsystemet. Förslaget hotar att i det

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

väsentliga gå eu motsatt väg. Det vidgar klyftan mellan en gudlös

statsmakt och förtrampade individer.

De ökade allmänna strafflatituderna utgöra i förslaget ett mycket

nedslående och farligt exempel på andan i detsamma. En myckenhet

brott skola domstolarna beredas tillfälle att från fall till fall bestraffa

mycket strängare än nu. Komma därtill strafflatituderna att givas en

ofantlig utsträckning åt båda hållen — s. k. dragspelslatituder — blir

utrymmet för domarens godtycke också ofantligt.

Försökskapitlet är vidare särskilt belysande. I gällande strafflag

bestraffas som sagt försök endast undantagsvis. Vi erinra oss den strid,

som uppstod då förslag framlades att till dessa undantag lägga ytterligare

ett i och genom den så kallade Åkarpslagen. Högsta domstolen

avstyrkte förslaget såsom stridande mot principerna för vår gällande rätt.

Men det antogs i alla fall såsom ett maktmedel i den sociala striden.

I det nya förslaget är som sagt viljans brottslighet och dess farlighet

för det bestående samhället det främsta ledmotivet för konstaterandet

av vad som bör straffas. Med denna utgångspunkt betyder

det mindre, om viljeyttringen övergått till fullbordad handling. Därför

böra även försök till brott principiellt straffas. Förslaget säger, att

gällande lag bygger på den gammalgermaniska uppfattningen, att straftet

är en hämnd och att därför endast det fullbordade brottet bör straffas.

Denna hämndgirighet skall nu upphävas genom att straffa ännu flera

handlingar än förut, ett intressant exempel på konflikterna mellan konstgjord

vetenskap och levande liv. Det faller förslaget icke in att för vår

tid gällande lags ståndpunkt bör betecknas snarare såsom en förlåtelse.

Bland exempel på brott, som böra straffas redan på försökets

stadium, uppräknas förmögenhetsbrotten. Detta är av stort intresse för

belysande av förslagets tendens. Den heliga äganderätten är således

icke nog skyddad. Försök till stöld böra också bestraffas enligt »moderna

strafflagar», ehuru några böner därom icke försports ens från

denna äganderätts argaste målsmän.

Likaså förordas det straff även i försöksstadiet för »periferiska

angrepp mot staten». Detta exempel är jämväl mycket upplysande. Vilket

härligt kampmedel kan icke detta bliva för alla samhällsauktoriteter mot

sanningssökare, vilka måste resa sig mot dåliga åsikter hos samhällena.

Strävandet att låta strafflagen alltmer verka på gränsområdena mellan

brottslig tanke och brottslig handling är ytterst farligt för den medborgerliga

friheten. Ett dylikt straffande samhälle påminner om Ane

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

den gamle, vilken offrade den ene efter den andre av sina unga livskraftiga

söner för att själv få leva kvar i sin skröplighet.

Förslaget intresserar sig slutligen icke alls för, huruvida de som

sålunda skola få makt över medborgares liv, frihet, ära och egendom,

hava kompetens därtill. Fn ny strafflag, i all synnerhet om den bygges

på de principer om vilka förslaget varslar, får icke förbise, att strafflagen,

vid sidan av sin huvuduppgift att skydda samhället och medborgarna

för brottsliga handlingar, tillika måste vara ett värn för de

tilltalade mot lagens exekutorer. Fn strafflag med straff i genomsnitt

för all farlig vilja samt med höga och rymliga straffskalor för att möta

alla tänkbara fall förutsätter, att prövningen sedan sker efter guldvikt.

Men det är icke det abstrakta samhället, som tillämpar strafflagen,

utan enskilda personer å dess vägnar, och dessa senares viljor äro icke

heller alltid förstklassiga. Domarekåren rekryteras av personer, som

händelsevis haft råd att utbilda sig till yrket för att få'' ett uppehälle

och vinna befordran. De tillägna sig lätt en formell syn på människorna.

Och samhället gör ingenting för att bibringa dem åtminstone någon

utbildning i samhällsmoral och social kunskap. Det har medgivits tilltalad

person att till skydd mot samhällets åklagarmakt på statens bekostnad

erhålla förvars advokat. Må det då ock tillses att utrymme ej

lämnas för statens ofullkomliga organ att exempelvis för ringare förseelser

häkta medborgare i mängd och ådöma dem långvariga frihetsstraff

därför att straffskalan tilltagits särdeles hög av hänsyn till exceptionella

fall. Det är bättre, att ett sådant fall blir milt bedömt än att

ringare förseelser i myckenhet äventyra att bedömas för hårt.

Det måste alltid verka åtskilligt, om domareaspiranten vid universiteten

och under eu praktisk utbildningskurs särskilt undervisas om förpliktelsen

att se mänskligt på de åtalade samt över huvud taget betydelsen

av milda seder. Domareregler böra inryckas i författningen såsom

något, som även bör efterlevas. Praktisk kunskap bör även bibringas

dem om fängelseväsendet och vad detta innebär för dem som skola ådömas

straff. Författningarna och instruktionerna böra ock innehålla icke blott

maktbud, som skola verkställas, utan även grundsatser, som böra tjäna

till vägledning. Endast en omdaning av samhällsskicket och rekryteringsmetoderna

till domareämbetena kan leda till ett omdanande resultat.

Men mycket kan åtgöras även genom eu vädjan till människornas naturliga

förstånd och deras bättre jag, vilket alldeles underlåtes i den västerländska

samhällsordningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottet.s utlåtande Nr 8.

Förslaget saknar å andra sidan icke detaljer av intresse och humanitär

innebörd. Fara föreligger dock merendels, att den ytlige betraktaren

bländas av detta skimmer. Av dylika kopparslantar, utkastade till menigheten,

bör den icke låta förleda sig att också svälja det huvudsakliga.

Omläggningen av bötesstraffet i syfte att utdöma det efter betalningsförmåga

är en anmärkningsvärd nyhet i lagstiftningen. Dödsstraffets

förordade avskaffande utgör endast ett fullföljande av 1864 års

lagstiftares egna avsikter och äger en förebild i den av förslagsställaren

ofta åberopade norska lagstiftningen.

Största effekten på demokratien kan dock befaras av förslaget att

inrätta ett särskilt frihetsstraff »custodia honesta», vilket under namn av

arrest utbrutits som eu genomförd parallell med de båda övriga frihetsstraffen.

Detta straff är inrättat för »åsiktsförbrytelser och andra

ur ett icke klandervärt sinnelag utsprungna brott». Det verkställes i en

särskild anstalt och skiljer sig i utförandet skarpt från det vanliga

frihetsstraffet, men har samma allmänna minimum och maximum och

omfattar även livstids frihetsberövande. Arrest begränsas till vissa

brottstyper och uppställes alltid alternativt med vanligt frihetsstraff.

Denna straffart har åtskilligt, som talar för sig. Men den får ej

överskattas och kan, sådan den utförts i förslaget, bliva äventyrlig.

Här framstår hjärt förslagets ståndpunkt att göra viljans farlighet till

allt och uppsåtet till något underordnat, en uppfattning som visserligen

icke heller är alldeles främmande för gällande strafflag men i stället

för att skärpas synes böra mildras och detta i en betydande omfattning.

Det anfördes av förslagsställaren under debatten förliden höst vid kriminalistföreningens

kongress, att om ej en sådan straffart fanns, skulle

domstolarna bliva benägna att fria åsiktsförbrytare. Uti detta uttalande

ligger således ett krav på ett mycket skärpt uppträdande mot åsiktsförbrytelser.

Lagen bör, såsom förslagsställaren en gång yttrade i riksdagen, dessutom

byggas så, att »den kan rida ut stormarna», när de någon gång komma.

Emellertid förhåller det sig nog icke så att domstolarna gärna

fria åsiktsförbrytare. Saken ligger kanske snarare på det sättet, att man

ibland söker komma åt dem mest, ja till och med såsom erfarenheten

visar ännu ivrigare än vanliga mördare, ty sanningen är alltid »farligast»

för »vedervärdiga» samhällsåsikter. Under alla förhållanden kan detta

straff bliva en uppfordran att straffa åsiktsförbrytelser oftare och med

längre tids förlust av friheten.

Om man försöker tänka sig in i saken djupare, framskymtar även

möjligheten av en annan fara med en dylik straffart. Den kan bliva

en ny hävstång i sitt slag för våldet och reaktionen i världen. Rätts
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande. Nr 8.

känslan fordrar att åsiktsförbrytare helst icke böra drabbas av straff och

allraminst bära lika »långt» straff som den verkliga brottslingen. Det

enda sätt, på vilket idéer och sanningar kunnat bryta sig igenom, har

varit den uppmärksamhet och den vrede, som dylika anklagades martyrium

framkallar. Det vore nu en ljuvlig sak för de nedbrytande våldsmakterna

att komma lika bra kanske bättre till rätta med all upprorsanda

och på samma gång genom ett yttre humant sken hindra födelsen

av några hämnare. Av intresse skulle det varit att se historiens utveckling,

om Pilatus, som så ogärna dömde åsiktsförbrytaren Jesus av

Nasaret, hade till sitt förfogande haft custodia honesta. Bilden av frälsaren,

»vilken intet ont gjort», korsfäst mellan två vanliga ogärningsmän

och på samma sätt som de, skulle väl då knappast hava stått i

seklerna såsom den fascinerande symbol, vilken så mäktigt inverkar på

världen.

Med det nu sagda har jag icke velat på något sätt kasta någon

skugga på förslagsställarens ärliga arbete och goda avsikter. Det är

blott några andra synpunkter på vissa delar av förslaget, som jag velat

hålla vid liv under den allmänna ouppmärksamheten för desamma.

Många olyckliga människors öden avgöras tanklöst för långa tider framåt

genom dylikt teoretiskt lagstiftningsarbete. Jag tänker därvid tillika

på förslagets entusiasm för en återgång till långvarigt cellstraff, som en

gång uppgavs på grund av erfarenheterna. Kompetens att utarbeta

sådana lagförslag kan egentligen knappast vinnas annat än genom att

man själv för vinnande av erfarenhet undergår en längre tids fängelse

och straffarbete i reglementerad ordning. Efter en sådan kurs komme

nog humaniteten i strafflagstiftningen till tals. I stället för skärpningar

av straff och ökning av brottearter kan det bliva en fråga, om icke nuvarande

strafflag tvärtom bör i en myckenhet fall mildras ofantligt.

Går emellertid ett sådant lagförslag obemärkt genom alla instanserna,

blir det oftast omöjligt att till sist genom riksdagen vinna någon rättelse.

Därför anser jag för min del att i denna viktiga fråga uppmärksamheten

redan nu bör i all synnerhet inom riksdagen riktas på densamma.»

Det pågående arbetet på en strafflagsreform har som bekant fortskridit

därhän, att professor J. Thyrén, som haft det förberedande arbetet

sig anförtrott, framlagt betänkande angående förslagets allmänna huvudgrunder

ävensom ett därpå grundat utkast till strafdagens s. k. allmänna

del, motsvarande 1—5 kap. i nu gällande strafflag och därtill sig anslutande

författningar. Däremot har i fråga om den speciella delen,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

omfattande beskrivning å och straffbestämning för de särskilda brottsarterna,

något utkast till lagtext ännu icke hunnit framläggas.

Vid sådant förhållande är det tydligen för närvarande förenat med

stora svårigheter såväl att vinna en översikt över de lagstiftningsproblem,

som anknyta sig till de olika grupperna av brott och de olika

huvudtyperna av lagbrytare, som ock att bilda sig en välgrundad uppfattning,

huru det blivande förslagets förberedelsevis framlagda allmänna

grundsatser kunna förväntas återverka på lösningen av dessa problem.

Eu sådan inblick lärer kunna vinnas endast genom ett ingående studium

och övervägande av det ovannämnda betänkandet och utkastet i dess

särskilda delar. Såsom bekant bar — vilket motionären ock omnämner

— Kungl. Maj:t den 10 mars 1916 uppdragit åt en särskild kommission

att med föranledande av professor Thyréns ifrågavarande arbeten avgiva

yttrande över huvudgrunderna för en blivande strafflagstiftning. Denna

kommission, i vilken vid sidan av fackmän å lagstiftningens, rättsskipningens,

fångvårdens och den medicinska erfarenhetens områden jämväl

ett antal riksdagsmän, representerande skilda allmänna meningsriktningar,

inkallats, har, enligt vad Kungl. Maj:ts vid riksdagens början avgivna

berättelse över riksstyrelsen meddelar, förliden höst begynt sitt arbete

och haft åtskilliga sammanträden, därvid tills vidare dock endast frågan

om straffarterna kommit under dryftning.

Utskottet kan i detta sakens läge icke dela motionärens mening,

att tidpunkten -vore ägnad för ett ingripande från riksdagens sida genom

angivande av riktlinjer för reformarbetet. Det synes utskottet ligga i

sakens natur, att de uttalanden, riksdagen,för närvarande kunde finna

sig i stånd att göra, måste bliva alltför litet grundade på närmare sakligt

övervägande och fördenskull alltför allmänt hållna för att kunna

tjäna det fortsatta lagarbetet till verklig ledning. Dylika opinionsyttringar

bleve, enligt utskottets mening, av desto mindre styrka och betydelse,

som utan tvivel den tidpunkt ännu är rätt avlägsen, då ett färdigt lagförslag

i ämnet kan föreläggas riksdagen. Frågans egen svårlösta och

invecklade beskaffenhet lärer medföra detta. Därtill kommer, att densamma

svårligen kan föras till lösning annat än i visst samband med

den även under förberedelse tagna reformen av straffprocessen och

domstolsorganisationen.

I sammanhang med sistnämnda spörsmål bör tydligen det av

motionären framhållna önskemålet om eu förbättrad utbildning av straffrättsdomare

komma under omprövning. Att riksdagen redan nu skulle

gorå ett uttalande i denna fråga, synes utskottet desto mindre lämpligt,

som i nuvarande skede av reformarbetet på såväl strafflagens som rätteBihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 7 käft. (Nr 8.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

gångslagens område meningarna ännu torde alltför litet stadgat sig

rörande såväl själva önskemålen som de praktiska utvägarna till deras

förverkligande.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

11

Reservationer:

a) av herr Lindhagen somfanfört:

Utskottet har ej alls inlåtit sig på frågans realiteter. Saken är

för tidigt väckt, menar utskottet, och ligger för övrigt i gott förvar hos

en regeringskommission.

Motionen har emellertid blivit väckt därför att sådana synpunkter,

som i motionen framförts, hava föga utsikt att, åtminstone opåminda,

komma i åtanke hos vederbörande. Icke heller synes det mig rådligt

att såsom utskottet antyder avvakta en tidpunkt, då meningarna i ämnet

mera »stadgat sig». Om detta meningarnas stadgande skett utan tillbörlig

hänsyn till motionens tankar, äro de senare för sent ute. De

hava framförts just nu för att få vara med i detta meningsutbyte.

Utskottet anmärker, att de uttalanden, riksdagen i frågans nuvarande

läge kunde göra, måste bliva alltför allmänt hållna för att kunna tjäna

till verklig vägledning. I detta uttalande går igen det i parlamentarisk

politik vanliga underskattandet av grundläggande, ledande synpunkter.

Dessa måste, av all historia att döma, framföras först vid arbetets

början och därför äro de på sin plats just nu. Inom utskottet uttalas

dock sympatier även för motionens betraktelsesätt. Men intresset syntes

på specialisters sida ligga mera för vissa patologiska undantagsfall, för

vilka man ville finna den rätta platsen i straffsystemet och förr kunde

man icke heller uttala sig huruvida skärpning av straffskalor och ökning

av brottsarter för alla så att säga normala brott vore en önskvärd riktning

för ett nytt strafflagstiftningsarbete.

Med åberopande av motionens motivering hemställes,

att motionen måtte av riksdagen bifallas.

b) av herr Persson i Norrköping.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.