Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående inrättande av en ångfärjeförbin delse mellan Göteborg och Fredrikshamn.
1917-04-30 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1917:103, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående inrättande av en ångfärjeförbin delse mellan Göteborg och Fredrikshamn.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 103.
9
Nr 103.
Ankom till riksdagens kansli den 80 april 1917 kl. 3 e. in.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående inrättande av en ångfärjeförbin delse mellan
Göteborg och Fredrikshamn. (4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 2, av herr F. Ström, och den andra inom andra kammaren, nr 11,
av herr T. Widlund m. fl., vilka motioner för förberedande behandling
remitterats till statsutskottet, har hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande möjligheterna
för inrättande av en ångfärjeförbindelse mellan Göteborg och
Fredrikshamn, avsedd att kunna direkt överföra järnvägsvagnar med
passagerare och gods mellan Sverige och Jylland.
Rörande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina förslag får
utskottet hänvisa till motionerna.
Utskottet, som begärt Kungl. Maj:ts befallning till järnvägsstyrelsen
att avgiva yttrande över ifrågavarande motioner, har med föranledande
härav mottagit såsom bilaga vid detta utlåtande fogade yttrande. Under
åberopande av vad järnvägsstyrelsen därutinnan anfört får utskottet
hemställa,
att förevarande motioner icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 30 april 1917.
På statsutskottets vägnar:
AXEL EKMAX.
Närvarande: Se under utlåtandet nr 100.
Påhäng till riksdagens protokoll 1917. G samt. 49 käft. (Nr 100—103.) 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 103.
Bilaga.
Genom nådigt beslut den 13 februari 1917 har Eders Kungi. Maj:t anbefallt
järnvägsstyrelsen att inkomma med underdånigt yttrande över bland annat
två motioner, nr 2 i första kammaren och nr 11 i andra kammaren, om åvägabringande
av utredning rörande möjligheterna för inrättandet av en ångfärjeförbindelse
mellan Göteborg och Fredrikshamn. Med anledning härav får styrelsen
i underdånighet anföra följande.
Motionärerna anföra såsom motiv för åvägabringandet av eu sådan ångfärjelinje,
dels att det ur transportsynpunkt skulle vara till stor nytta för de
svenska järnvägarna att till en sådan kunna avlasta en del av trafiken på sträckorna
omkring Malmö och Hälsingborg, dels att färjeleden skulle medföra livligare
varuutbyte och större persontrafik mellan norra Jylland och Sverige.
För att kunna bedöma vikten av det första motivet har styrelsen låtit verkställa
en approximativ beräkning av de godsmängder mellan Sverige och Norge
å ena sidan och Danmark å andra sidan, som möjligen skulle komma att dirigeras
över eu dylik färjeled. Styrelsen har därvid räknat trafikområdet mycket
vidsträckt och förutsatt, att över färjeleden skulle gå dels trafiken mellan området
norr om linjen Göteborg—Stockholm, denna linje inberäknad, och hela
Jylland, dels trafiken mellan området söder om denna linje men norr om linjen
Halmstad—Alvesta—Vislanda—Kalmar inkl., och Jylland med undantag av dess
sydligaste del. Siffrorna avse år 1913, det senaste normala året; klart är att
de i framtiden skulle behöva förhöjas, men detta inverkar icke på proportions
talen, som äro de viktigaste för frågans bedömande.
Det visar sig då, att i riktning till Danmark kunna beräknas 24,500 ton
av den trafik som nu går via Malmö och 7,900 ton av den som nu går via
Hälsingborg. Då hela godstrafiken till Danmark år 1913 uppgick till 166,300
ton via Malmö och 64,600 ton via Hälsingborg, framgår att den del som skulle
bortledas blir skäligen obetydlig. Huvudanledningen härtill är att ingen trafik
till de danska öarna och icke heller trafiken från Skåne till Jylland kan beräknas
komma att ledas över Göteborg—Fredrikshamn, och hit hör den alldeles
övervägande delen av trafiken från Sverige till Danmark.
I riktning från Danmark skulle endast 2,200 ton komma att gå över
Fredrikshamn—Göteborg.
Den uppkommande avlastningen (i båda riktningarna) utgör för statens
järnvägars linjer till Malmö omkring 26,000 ton, vilka till större delen skulle
komma att överföras till statsbanelinjerna till Göteborg, delvis till enskilda järnvägar.
Hela trafikintensiteten på linjen Alvesta—Malmö uppgick år 1913 till
653,000 ton i medeltal, avlastningen skulle således uppgå till 4 %. Från västkustbanan
skulle bortgå omkring 5,000 ton (återstoden går nu över Skåne—
Smålands med flera enskilda järnvägar) eller 2 % av hela trafiken å västkustbanan,
som år 1913 var 252,000 ton i medeltal för hela sträckan. Om överflyttningen
även skulle omfatta den trafik mellan Norge och Tyskland, som nu ledes över
Statsutskottets utlåtande Nr 103.
11
Danmark, skulle avlastningen från västkustbanan ökas med omkring 2,800 ton
och inalles komma att stiga till 3,t % av hela trafiken på denna linje.
Det framgår härav, att den uppkommande avlastningen från linjerna till
Malmö och Hälsingborg icke överstiger i % av trafiken på dessa linjer. Då
statens järnvägar under år 1910 ombesörjde eu godstrafik som, efter tonkilometer
räknat, var fullt dubbelt så stor som år 1913, torde det vara påtagligt
att eu minskning med 4 % är av skäligen ringa betydelse ur den synpunkt som
motionärerna framhäva.
Principiellt anhåller styrelsen därjämte att få framhålla, att det ingalunda
bör betraktas som något önskemål att avlasta trafik från statens järnvägar.
Tvärtom är det naturligtvis för järnvägarna ett önskemål att få så stor trafik som
möjligt. Under normala förhållanden har det heller aldrig varit tal om att avlastning
skulle vara något önskvärt. Att motionärerna nu synas anse detta,
torde få antagas bero på svårigheterna att ombesörja den oerhört starka trafik,
som statsbanorna sedan krigets utbrott haft att besörja och som år 1916 uppnådde
nyssnämnda höga omfattning. Men att statens järnvägar icke kunna
utan svårighet mottaga och ombesörja en trafik av denna storlek beror, såsom
styrelsen i annat sammanhang haft tillfälle att framhålla, endast på att den icke
kunnat förutses och att statens järnvägar följaktligen icke kunde vara rustade
att nu mottaga den. Härav får ingalunda dragas den slutsatsen, att det skulle
vara önskvärt att för framtiden befria statsbanorna från trafik. Då normala förhållanden
ånyo inträda och trafiksiffrorna under någon tid framåt säkerligen
icke komma att uppnå 1916 års siffror, finnes det ingen anledning att uppställa
såsom ett önskemål, att någon del av statsbanornas trafik överföres till andra
linjer, än mindre att för ett sådant ändamål nedlägga betydande kostnader, vilka
med större fördel kunna användas till höjning av statsbanornas egen trafikförmåga.
Vad beträffar de även berörda avlastningarna från danska linjer, torde de
motivera åtgärder från svensk sida endast om överbelastning av danska sträckor
medför svårighet att mottaga från Sverige kommande vagnar vid övergångsstationerna.
Detta har visserligen vid åtskilliga tillfällen inträffat under krigstiden,
men har då berott på att även de danska statsbanorna under denna tid
haft att ombesörja en alldeles onormalt stegrad trafik, som med all sannolikhet,
då normala förhållanden åter inträda, kommer att återgå till mera vanliga mått.
svarande mot en utveckling sådan den torde hava tett sig om ej krigstiden kommit
rubbande emellan. Före kriget förelåg från svensk sida ingen anledning
till klagomål över danska statsbanornas trafikförmåga; skulle denna framdeles
bliva otillräcklig, torde det vara all anledning att antaga, att de danska statsbanorna
själva sörja för behövlig utveckling. Den här ifrågavarande avlastningen
torde i detta hänseende icke spela någon större roll, då den på sin höjd
uppgår till 35,000 ton av å färjeleden Korsör—-Nyborg under år 1913 befordrade
542,000 ton.
Styrelsen får således såsom sin åsikt uttala, att den av motionärerna åberopade
avlastningen icke bör få tillmätas något värde såsom motiv för eu ångfärjelinje
Göteborg—Fredrikshamn.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 103.
Vad beträffar motionärernas andra skäl för en sådan förbindelse, är det
givetvis sannolikt, att densamma skulle medföra en viss ökning av trafiken mellan
Sverige och Jylland. Dock torde motionärerna ha överskattat dess betydelse i
detta hänseende. Faktiskt finnas och begagnas redan nu förbindelser mellan
Sverige och Jylland, möjliggörande transporter i direkta vagnar för frakter, som
ingalunda kunna anses oöverkomliga. I nedanstående tabell äro sammanställda
frakterna pr 100 kg. för sågade trävaror — det varuslag som i alldeles övervägande
grad skulle komma till befordring över den ifrågavarande linjen — i
fulla vagslaster från Nässjö och Bollnäs (lämpliga centralpunkter för de viktigaste
exportområdena) till en centralt belägen jylländsk station Viborg. Frakterna
ha därvid beräknats efter de före kriget gällande tarifferna; för sträckan
Göteborg—Fredrikshamn ha inräknats samma — i och för sig fullt rimliga —
fraktandelar, som nu tillkomma denna linje i samtrafik med Tyskland.
över Köpenhamn
Bollnäs—Viborg
189 öre
Nässjö— » 131 »
över Göteborg—
Fredrikshamn
179 öre Minskning 10 öre
136 » Ökning 5 »
Då fraktnedsättningen icke alldeles uteblir, blir den icke större än att den,
om den skulle befinnas behövlig, utan svårighet kan åstadkommas genom nedsättning
för nuvarande trafikväg. Den kortare transporttiden, som i viss trafik
skulle inträda genom att järnvägstransporten förkortas, är likaledes obetydlig och
spelar för sådana varor som trävaror och järn i regel ingen roll. Av någon
mera väsentlig nytta skulle förbindelsen således icke bliva varken för Småland
eller för norra Sverige, utan endast för mycket inskränkta områden, nämligen
trakten mellan Göteborg och Vänern å svensk sida och nordligaste Jylland å (len
danska. Att för sådana begränsade områden vidtaga den ifrågasatta dyrbara åtgärden
kan styrelsen icke finna motiverat.
Vad beträffar den av motionärerna berörda persontrafiken från Sverige till
Skagen och därifrån till Göteborg, Trollhättan med flera orter, torde den utan
svårighet kunna tillgodoses genom utveckling av den nu befintliga ångbåtsförbindelsen.
Att för denna persontrafiks skull, som blott under sommaren kan
bliva av större omfattttning, inrätta eu ångfärjeled med genomgående personvagnar
kan svårligen vara motiverat, så mycket mindre som vagnarna ifråga
icke kunna framdragas till Skagen; den befintliga järnvägen Fredrikshamn—Skagen
är nämligen smalspårig.
Stockholm den 17 mars 1917.
Underdånigst
AXEL GRANHOLM.
John Flodin.
Nils Ahlberg.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1937.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.