Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter ävensom i ärendet väckta motioner.

1917-03-06 · 26 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 24 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1917:31, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter ävensom i ärendet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

8talsuts1cottet.fi

1

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 6 mars 1917 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter

ävensom i ärendet väckta motioner.

(3:e avd.)

I en till riksdagen den 20 januari 1917 avlåten, till statsutskottets

förberedande behandling överlämnad proposition, nr 34, har Kungl. Maj:t

under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden

för samma dag föreslagit riksdagen att på extra stat för år

1918 under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 4,000,000

kronor att i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet

angivna grunder användas till understöd för uppförande av bostadshus

med smålägenheter, med rätt för Kungl. Maj:t att förskottsvis redan

under år 1917 av tillgängliga medel utanordna beloppet.

Beträffande utredningen rörande detta ärende får utskottet hänvisa

till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet jämte det därur här

nedan meddelade sammandrag.

Vidare har i en av herr S. Linders inom andra kammaren väckt,

till statsutskottet remitterad motion (nr 273) föreslagits, att, under förutsättning

att Kungl. Maj:ts framställning i berörda proposition vinner

riksdagens bifall, riksdagen därutöver måtte på extra stat för år 1918

under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor

att, i huvudsaklig överensstämmelse med* vad i motionen anförts och

vad som i tillämpliga delar skulle gälla enligt av Kungl. Maj:t angivna

grunder, användas till understöd för uppförande av sådana bostads- och

ekonomibyggnader, vartill lån beviljats ur statens egnahemslånefond,

med rätt för Kungl. Maj:t att förskottsvis redan under år 1917 av tillgängliga

medel utanordna beloppet.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 sand. 21 käft. (Nr 31.) X

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

Slutligen har i en av herr N. J. Sigfrid inom andra kammaren

väckt, till statsutskottet jämväl hänvisad motion (nr 279) föreslagits, att

riksdagen ville besluta, att det anslag, som av Kungl. Maj:t i proposition

nr 34 begärts till statsunderstöd åt bostadsproduktionen, får lämnas till

understöd för bostäders åstadkommande även på landsbygden, och i

första hand som understöd med en femtedel av byggnadskostnaden till

sådana, som önska uppföra ett eget hem och vilka icke ha större årsinkomst

än 3,000 kronor, med företrädesrätt för de barnrikaste familjeförsörjarna,

och att i händelse, att anslag beviljas till uppförande av större

bostadshus i smålägenheter till uthyrning, sådana hus må byggas fristående

med goda utrymmen åt alla sidor, vilka icke få bebyggas på ett

visst avstånd från byggnaden, och att föreskrifter lämnas så att byggherrar,

som erhålla statsbidrag, äro skyldiga lämna företräde åt familjeförsörjare

med det största antalet familjemedlemmar att hyra i dessa

byggnader,

samt att städer och stadsliknande samhällen åläggas att lämna tomt

gratis till egnahemsbyggare inom ett avstånd av 3 4 timmes färdväg från

anställningsplats och ordna med egnahem sföreningar, som bistå de egnahemsbyggande.

Beträffande vad motionären anfört till stöd för sina förslag får utskottet

hänvisa till motionerna.

Vid förevarande propositions föredragning i statsrådet har departementschefen

framhållit, huruledes redan under de närmaste åren före den

innevarande av världskriget förorsakade ekonomiska och politiska kristidens

begynnelse stagnation börjat inträda i byggnadsverksamheten i

landets stadssamhällen, en stagnation, vars anledning man huvudsakligen

velat söka i kapitalets flykt från byggnadsverksamheten till industrier

och andra placeringsobjekt, vilka under då rådande högkonjunkturer

lämnade högre räntor. Samtidigt med byggnadsverksamhetens avtagande

har emellertid folktillströmningen till städer och industriorter fortfarande

varit mycket stark, i följd varav så småningom å dessa platser uppstått

bostadsknapphet, hyresstegring och bostadsförsämring genom inneboendesystem

och användande av undermåliga lägenheter.

Efter krisens inträde har det begynta avstannandet av byggnadsverksamheten

i nämnda samhällen övergått till ett nästan fullkomligt

stillastående, under det inflyttningen dit icke visat någon tendens till

minskning. Behovet av bostäder, särskilt mindre lägenheter, vilket redan

förut varit starkt kännbart, har därigenom blivit oroväckande och kan,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

3

om det fortgår som hittills, inom en snar framtid, troligen redan till

hösten innevarande år, väntas utveckla sig till verklig bostadsnöd.

Departementschefen har i saken låtit höra de år 1912 inom departementet

tillkallade sakkunniga för utredning av de mindre bemedlade

klassernas bostadsfråga (statens bostadskommission), som avgivit yttrande

den 22 mars 1916. Såsom den viktigaste orsaken till bostadsknappheten

hava de sakkunniga härvid ställt fastighetskreditens försämring.

Räntorna för byggnadsindustrien hava sålunda, anföra de sakkunniga,

under kristiden betydligt förhöjts, varjämte det är svårt att över huvud

taget erhålla byggnadskredit och ännu svårare att få byggnadslån omsatta

i kassalån. Härtill komma ’ kreditsvårigheterna på den allmänna

fastighetsmarknaden. De sakkunniga betona dock, att dessa svårigheter

knappast kunna anses direkt motivera en allmän hyresstegring, då

många inteckningslån äro bundna och sålunda tillsvidare icke beröras

av räntehöjningen. Med avseende på år 1912 beräkna sakkunniga denna

»fasta» del till ungefär två femtedelar av den del av hela fastighetskrediten,

som ej låg hos enskilda långivare och sålunda var åtkomlig

för undersökning.

De sakkunniga påpeka därefter den starka prisökningen på byggnadsmaterial

och lämna i samband därmed några uppgifter om byggnadskostnadernas

stegring, som i Stockholm för en vanlig flervåningsbyggnad

av sten beräknades till omkring 23 %.

Den utveckling av bostadsförhållandena, som på grund härav syntes

förestå, skulle, yttra de sakkunniga, innebära en oskälig merbelastning

av de fattigares budget, ett avstannande och sannolikt eu tillbakagång av

utvecklingen emot kvalitativt bättre bostäder, ett förlamande av bostadsinspektionens

arbete och över huvud taget av bostadsreformarbetet.

Kraftiga och skyndsamma åtgärder vore därför av nöden.

I första hand uppmärksamma de sakkunniga härvid kapitalfrågan.

Det enda medel, som kan gjuta nytt liv i den avstannande byggnadsverksamheten,

anse de sakkunniga vara, att erforderliga belopp på billigast

möjliga villkor genom det allmännas försorg ställas till förfogande för

bostadsproduktionen. Främst borde det ankomma på kommunerna att vidtaga

i detta hänseende nödiga åtgärder. De sakkunniga yttra härom vidare:

»På flera håll hava ock städernas myndigheter kraftigt inskridit mot den

hotande bostadsnöden, och inom andra stadsförvaltningar föreligga beaktansvärda

förslag till åtgärder i samma riktning. De sakkunniga hava

särskilt uppmärksammat det understöd till kooperativa bostadsföreningar

och allmännyttiga bostadsbolag genom tillhandahållande av billig bygg
-

Statens

bostads*

kommissions

framställning

den 22 mars

1916.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

nadsmark eller medverkan för belåning av de för uthyrning till mindre

bemedlade avsedda fastigheterna, som'' givits av Göteborg och andra

städer och som en av centralförbundet för socialt arbete tillsatt kommitté

nyligen föreslagit Stockholms stad att lämna. Emellertid är det

uppenbart, att särskilt de mindre städerna under nuvarande förhållanden

hava synnerligen svårt att till rimliga villkor upplåna de medel, som för

sådana kommunala åtgärder krävas. De sakkunniga anse sig därför

böra bär framhålla,- att, därest en i detta nödläge ofrånkomlig uppmaning

från statens sida till kommunerna att i lämpliga former understödja

den allmännyttiga bostadsproduktionen skall lända till avsedd

påföljd, utvägar samtidigt måste anvisas kommunerna, huru de skola

erhålla behövliga lånemedel till skälig ränta. I detta hänseende hava

de sakkunniga i främsta rummet velat rikta uppmärksamheten på pensionsförsäkringsfondens

utlåning.»

Med anledning av vad de sakkunniga sålunda i förevarande fråga

anfört, anmodade departementschefen efter samråd med pensionsstyrelsens

chef svenska stadsförbundets kommunala centralbyrå att till stadskommunerna

utsända cirkulär med uppmaning att till pensionsstyrelsen

inkomma med ansökningar om lån för bostadsändamål. De ingivna

låneansökningarna, tillsammans överstigande 7 miljoner kronor, överlämnades

av pensionsstyrelsen för yttrande till delegerade för bostadskommissionen

och svenska stadsförbundets styrelse (herrar Yngve

Larsson, C. Meurling, E. Phragmén).

Delegerade avgåvo yttrande den 13 juni 1916, vilket innehöll allmänna

grundsatser, som borde vara vägledande för lånemedlens fördelning

och användning.

Sedan frågan behandlats å sammanträde den 4 juli 1916 av särskilt

tillsatta fullmäktige för pensionsfondens förvaltning, vilka därvid i huvudsak

godkände delegerades förslag, hava under år 1916 ur pensionsförsäkringsfonden

i enlighet med de sålunda antagna grunderna kommunala

bostadslån utbetalats och beviljats till ett sammanlagt belopp av

5,627,000 kronor, vartill komma 756,000 kronor, som ställts i utsikt

för vissa städer senast under år 1917, beroende på förnyad ansökan.

Pensionsfondens för placering tillgängliga medel torde enligt verkställd

approximativ beräkning sistsagda år komma att uppgå till omkring 17

miljoner kronor, varav en avsevärd del (12—14 millioner) lärer kunna

disponeras för bostadsändamål.

Prisförhöjningen å byggnadsmaterial påkallade ock, enligt bostadskommissionens

mening, ett skyndsamt inskridande, och ansåg densamma

att en särskild kommission borde tillsättas med uppdrag att i

ärendet avgiva utlåtande och förslag, varvid i främsta rummet borde

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

5

uppmärksammas möjligheten av att i fråga om sådana byggnadsämnen,

som i större utsträckning exporteras, såsom exempelvis trävaror, tillämpa

det inom livsmedelshandeln under nuvarande krisperiod med fördel använda

kompensationssystemet.

Med anledning härav tillkallade departementschefen efter Kungl. Sakkunniga

Maj:ts bemyndigande den 28 mars 191b fem sakkunniga med uppdrag ^^tliiglnl''''

att skyndsamt verkställa utredning och avgiva förslag om vidtagandet byggnadsav

lämpliga åtgärder i syfte att bereda byggnadsverksamheten tillgång matena ■

på byggnadsmaterial till skäliga priser.

I den av dessa sakkunniga den 16 maj 1916 till departementschefen

avgivna utredningen lämnas först en statistisk översikt över byggnadsmaterialmarknadens

dåvarande läge.

Av översikten framgår dels att på grund av bostadsproduktionens

stagnation under kristiden byggnadsverksamhetens årskonsumtion år 1915

nedgått med cirka 40 % i jämförelse med normala förhållanden (1912

—1913), dels ock att en avsevärd prisstegring under den dittills förflutna

delen av kristiden ägt rum beträffande samtliga viktigare slag av

byggnadsmaterial, men tillika, att prisökningens omfattning väsentligt

växlat för de särskilda varuslagen. Härav vore man dock icke berättigad

att utan vidare draga den slutsatsen, att de industrier, vilkas

tillverkningar visa den största procentuella prisstegringen, tillika äro de,

vilka dragit de största vinsterna av den rådande krigskonjunkturen.

Innan man kunde bilda sig en någorlunda bestämd uppfattning i detta

avseende, måste man. först undersöka, huruvida prisstegringen inom en

viss varugrupp huvudsakligen är att tillskriva ökade produktions-,

respektive inköpskostnader, eller om den till övervägande del beror på

en lönande export och på exportprisens återverkan på hemmamarknaden.

Enligt kommitterades mening gällde det förstnämnda i fråga om tegel-,

kalk-, cement- och fönsterglasindustrierna samt importhandeln med byggnadsmaterial,

medan den senare synpunkten torde kunna anläggas på

trävara- och järnindustrierna.

Med utgångspunkt härifrån uttala komrnitterade som sin mening,

att i fråga om förstnämnda branscher av byggaadsmaterialindustrien

fasta och jämförelsevis låga priser endast torde kunna åstadkommas,

därest genom statens förmedling de rådande importsvårigheterna på vissa

råvaror och förbrukningsartiklar underlättas samt en reglering sker av

bränslepriset genom statsförmedling av kolleveranser eller genom ökad

vedavverkning i statsskogarna och utnyttjande av där befintligt avfall.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

Inom trä varu- och järnindustrierna ligga däremot förhållandena

enligt kommitterades mening väsentligt annorlunda. Stark ökning av

försäljningsprisen i förening med bevarad eller t. o. m. ökad omsättning

torde under innevarande kristid få anses hava tillfört och fortfarande

tillföra trävaru- och järnindustrierna ansenliga mervinster. Dessa torde

därjämte icke i samma mån som i fråga om de förut berörda byggnadsämnesindustrierna

reduceras genom kostnadsökningar på utländska råvaror

och förbrukningsartiklar, då nämnda båda industrier så gott som

uteslutande baserats på tillgodogörande av inhemska naturtillgångar.

Visserligen får, yttra kommitterade, det icke lämnas ur sikte, att

såväl trävaru- som även järnindustrien för närvarande arbeta under

osäkra förhållanden, i det de lysande exportkonjunkturerna plötsligt

kunna avskäras genom blockadåtgärder från krigförande makters sida,

avtagande köplust och prisfall på den utländska marknaden o. s. v. Men

även med dessa förhållanden i sikte torde den nuvarande ekonomiska

situationen inom trävaru- och järnindustrierna få anses tillräckligt god,

för att dessa näringar skulle kunna, utan att därigenom deras för hela

vår folkhushållning så ytterst betydelsefulla bestånd och utveckling äventyrades,

åläggas vissa ekonomiska förpliktelser för mildrande av de till

väsentlig del genom prisstegringen å nämnda näringars produkter för

landets bostadsproduktion uppkomna olägenheterna, vilka i betydande

utsträckning förorsakat bostadsbrist bland de mindre bemedlade klasserna.

Ett försök att, i samverkan med svenska trävaruexportföreningen,

åstadkomma en prisreglering på trävarumarknaden, byggd på frivillig

medverkan från industriens sida, strandade, närmast på grund av omöjligheten

att med bevarande av frivillighetens princip rättvist fördela erforderliga

bördor på de enskilda näringsidkarna.

De kommitterade föreslogo därför ett tillgripande av det s. k kompensationssystemet,

ehuru i väsentligt modifierad form mot vad detsamma

förekomme inom andra näringsgrenar.

Med hänsyn till den ringa del, som städernas byggnadsindustris

trävarubehov utgjorde i förhållande till trävaru- och järnexporten, syntes

det de kommitterade som om den tanken borde uppgivas att genom exportförbud

reglera trä- och järnpriserna. Icke heller ville de kommitterade

förorda ett uttagande av kompensationsavgift in natura, då exportsågverken

övervägande utgjordes av andra företag än hemmamarknadens

furnissörer och till stor del producerade andra sortiment och dimensioner

än dessa, samt inom järnindustrien förhållandena delvis vore likartade.

Återstode sålunda att uttaga vissa kompensationsavgifter, men borde

dessa sättas så lågt som möjligt, uttryckligen inskränkas till att avse

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr Si. 7

allenast den rådande krisperioden samt på ett smidigt sätt anpassas efter

marknadens prisförhållanden, så att avgifterna vid återinträtt mera normalt

prisläge åter upphävas.

Med denna motivering föreslogo kommitterade i fråga om trävarurörelsen

eu tillfällig exportavgift av 25 öre per kubikmeter ur riket utförda

trävaror (cirka ‘, 2 % av genomsnittspriset) samt därjämte en tillfällig

kompensationsavgift av ''/''a % på det enligt lagen om skogsaccis taxerade

värdet av den avverkade skogen. Genom dessa avgifter beräknades,

att man skulle erhålla ett årligt belopp av cirka 2 miljoner

kronor. Ställdes detta belopp till förfogande för anskaffande av billigt

trävirke, avsett att användas till byggnader innehållande smålägenheter,

skulle byggnadsindustrien i städer och stadsliknande samhällen kunna

påräkna att för sådant ändamål erhålla sitt virkesbehov till ett pris, som

med 20 — 30 % understege det nu gällande. Vilken lättnad detta skulle

innebära, belyses därigenom, att trävirket representerar cirka 46 % av

totala materialkostnaden för ett trähus och 35 % för ett stenhus.

Vad järnindustrien beträffar, föreslogs likaledes en lindrig exportavgift,

nämligen 1 krona per ton (cirka 1h % av medelvärdet). Denna

avgift beräknades för ett år inbringa cirka V2 miljon kronor, ett tillräckligt

belopp för att nedbringa det av kristiden föranledda överpriset på smålägenhetsproduktionens

normala årsbehov av byggnadsjärn med 50 %,

om svenskt järn användes.

Spörsmålet gällde emellertid, påpeka kommitterade, icke blott att

bereda nödiga medel för nedbringande av de rådande, exceptionellt höga

prisen å vissa byggnadsmaterialier, utan jämväl att söka tillse, att penningarna

verkligen komme till sin rätta användning, d. v. s. beredde

lättnad för de grenar av byggnadsverksamheten, som direkt inriktade sig

på avhjälpandet av de rådande svårigheterna på bostadsmarknaden.

För att förebygga missbruk av statshjälpen borde det enligt kommitterades

mening skapas vissa kontrollorgan, men borde dessa anordnas

på så sätt, att man icke inrättade någon dyrbar byråkratisk apparat

utan lämnade den enskilda företagsamheten så fritt spelrum, som vore

med det allmännyttiga syftet föreuligt.

Byggnadsmaterialkommissionens här ifrågavarande förslag remitterades

till statens industrikommission, som den 9 juni 1916 avgav

underdånigt utlåtande häröver.

Häruti framhålles inledningsvis, att byggnadsmaterialkommissionens

förslag icke innebär införande av exportavgifter i vanlig bemärkelse,

Statens

industri - kommission

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

vilka, för så vitt de ej allenast avse att bereda staten inkomst, åsyfta

att medelst exportens minskning nedbringa varans pris inom landet till

förmån för befolkningen i dess helhet. Fastmer utgör förslaget ett

slags ny tillämpning av kompensationssystemet. Staten äger otvivelaktigt

rätt att kräva av de enskilda medborgarna, att de under tider

som dessa ställa sina varor till landets behov, så långt det är erforderligt,

samt till skäliga priser. På denna grund är det hittills använda

kompensationssystemet uppbyggt. Men att direkt från vissa exportindustrier,

utan avsikt att inskränka deras export, uttaga exportavgifter

till förmån för konsumenter, med vilka de knappast ha någon beröring,

innebär en alltför stor avvikelse från detta system. Och då anordningen

tillika från skattesynpunkt är i hög grad oegentlig och till sina konsekvenser

synnerligen farlig, måste man rent principiellt ställa sig mycket

betänksam inför ett förslag, som vill införa en sådan ordning.

Därjämte framstår som en icke mindre oegentlighet, att avgifterna

skulle läggas på stora varugrupper, som i intet avseende tjäna till material

för bostäder. Å andra sidan skulle de grupper, som i den statistiska

varu förteckningen uttryckligen angivits såsom byggnadsmaterial,

undantagas från beskattningen. Ännu mera framträder anmärkta oegentlighet

i fråga om de grupper av järn, som skulle påläggas exportavgift.

Tydligare kan ej utsägas, att det är själva industrierna man utsett till

skatteobjekt för att upphjälpa byggnadsverksamheten, oavsett om de av

dem tillverkade varorna användas i denna eller icke. Men det synes

icke vara rättvist mot dessa industrier att så förfara.

Slutligen må starkt betonas, heter det i yttrandet, att byggnadsverksamheten

i stadssamhällena är en angelägenhet, som närmast och,

om man ser saken i stort, kanske uteslutande rör dessa samhällen.

Kommissionen påpekar ytterligare, att sedan riksdagen den 8 juni

1916 besluta krigskonjunkturskattens utsträckande även till innehavare av

jordbruks- och skogsfastigheter, taxerade till 8,000 kronor och däröver,

torde varje anledning hava bortfallit att pålägga skogsägarna en ytterligare

extra beskattning.

Då sålunda, enligt industrikommissionens mening, förslaget rörande

exportavgifter på vissa slag av trä och järn samt kompensationsavgift

å avverkat virke vore av beskaffenhet att icke böra genomföras, hemställdes,

att betänkandet icke måtte föranleda några särskilda Kungl.

Maj:ts åtgärder utöver dem, som, till nytta för det allmänna, avsåge att

underlätta importen av behövliga råmaterial och att tillgodose särskilt

bränslebehoven.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 31. 9

Då prisstegringen å byggnadsmaterialmarknaden alltjämt fortgick,

vipp drog departementschefen åt förste aktuarien Bertil Nyström att närmare

utreda prisutvecklingen inom ifrågavarande område.

Utredningen innebär en fortsättning av de undersökningar av enahanda

art, som av honom tidigare utförts i egenskap av byggnadsmaterialkommissionens

sekreterare.

Av i utredningen gjorda beräkningar, som grundade sig på uppgifter

från såväl producenter som konsumenter, utvisades, att om hänsyn

toges till den betydelse de olika slagen av byggnadsmaterial hava för

bostadsproduktionen, prisnivån inom byggnadsämnesbranschen sedan

krigsutbrottet stegrats med 50—60 % till april 1916 och med 80—100

till november månad samma år.

Departementschefen har härom anfört, att, om man till denna enorma

prisstegring å material jämväl lade den ökning i arbetskostnader, som

framkallats därav, att byggnadsarbetarnas löner genom sommaren 1916

ingångna kollektivavtal å ett flertal orter ökats med 10—12 % insåges

omedelbart, vilka hinder byggnadskostnadernas stegring måste lägga

i vägen för de kommunala försök, som gjorts för att få bostadsbyggandet

i gång och avhjälpa den alltmer hotande bostadsbristen. Då härtill

kommer, att under den senaste tiden, vid sidan av prisfördyringen, jämväl

en anmärkningsvärd varuknapphet givit sig tillkänna å byggnadsämnesmarknaden,

ansåge departementschefen det otvivelaktigt vore statens

plikt att ingripa.

Det verksammaste medlet för ett statsiagripande syntes härvid

departementschefen vara att söka underlätta produktionen av bostadslägenheter

genom direkt understöd. Enär emellertid fara kunde anses

föreligga, att ett härigenom eventuellt förorsakat uppsving inom byggnadsindustrien

skulle, tagas till intäkt för ytterligare prisförhöjningar

å byggnadsmaterial, hemställde departementschefen hos chefen för

finansdepartementet, att inom statens industrikommission måtte utredas

möjligheterna av prisreglering av de viktigaste slagen av byggnadsmaterial.

Industrikommissionens arbetsutskott uppdrog utredningen,

såvitt angår järn, åt byråchefen A. F. Enström, samt beträffande övriga

viktigare byggnadsmaterial, nämligen trä, tegel och cement, åt regeringsrådet

A. Rydin, ingenjören G. Holmberger, arkitekten E. Josephson och

kaptenen C. Meurling. Såsom resultat härav föreligga två av nämnda

sakkunniga utarbetade promemorior, vilka den 16 januari 1917 av industrikommissionens

arbetsutskott överlämnades till departementschefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 24 käft. (Nr 31.)

Ytterligare

utredning

rörande

prisstegringen

å byggnadsmaterial.

Utredning

rörande statsunderstöd

för

underlättande

av produktionen

av smålägenheter.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

I sill promemoria uppskattar byråchefen Enström den järnkvantitet,

sona kan antagas erfordras för en statsunderstödd smålägenhetsproduktion,

til! 2,000 eller högst- 3,000 ton per år, därav sannolikt hälften i balkar.

Med avseende på sådana råder det förhållandet, att grövre typer

icke tillverkas inom landet, utan måste importeras. Priserna på balkar

hava hållit sig relativt måttliga och hittills icke överstigit 32 å 33 öre

per kilogram från importörerna. Prisen regleras av det tyska StahlwerkVerband,

gent emot vilket de svenska importörerna fått förbinda sig

att hålla vissa maximipris. Industrikommissionen skall, framhålla

det, söka tillse, att behövliga mängder byggnadsbalkar bliva uttagna ur

månadsposterna av den numera till sin totalkvantitet begränsade järnimporten.

Beträffande övrigt byggnadsjärn, såsom armeringsjärn, förankringsjärn

m. in. samt plåt, lär priset på importerad vara hava stigit till 40

å 50 öre per kilogram, under det att inhemsk vara står i 50 å 60 öre.

Då på allra sista tiden järntillförseln betydligt inskränkts, har industrikommissionen

ansett lämpligaste sättet att åstadkomma en prisbegränsning

vara att söka träffa avtal med de svenska järnverk, som tillverka

ifrågavarande material. Järnverksföreningen har också, meddelas det,

ställt sig förstående till saken och gått in på att för ett maximigrundpris

av 40 öre per kg. ställa 2,000 ton byggnadsjärn (stång- och fasonjärn)

till förfogande för sådana förbrukare, som genom behörighetsintyg

i rån industrikommissionen styrka sig skola använda järnet för av staten

understödd byggnadsverksamhet. Erbjudandet skulle stå öppet under

ett år efter av statsmakterna fattat beslut om anslag för ändamålet, och

närmare bestämmelser angående distribueringen bliva föremål för överenskommelse

mellan industrikommissionen och järnverkens representanter.

I den av herrar Rydin, Holmberger, Josephson och Meurling avgivna

promemorian framhålles inledningsvis, att de sakkunniga funnit det

förenat med oöverkomliga svårigheter att åstadkomma en central överenskommelse

i fråga om trä. Det för bostadsändamål erforderliga trävirket

och snickeriarbetena levereras nämligen från ett stort antal, över

hela riket spridda brädgårdar och fabriker, vilka dels på grund av lokala

omständigheter måste hålla växlande priser och dels i allmänhet äro i

avsaknad av mera omfattande Barnorganisationer. Sistnämnda förhållande

bär givetvis så gott som omöjliggjort att ens inleda underhandlingar

med något betydande antal trävamfabrikanter. Tager man därtill i betraktande,

att de mycket växlande prisförhållandena för sitt bedömande

kräva en lokalkännedom, som. icke kan förutsättas representerad inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

It

en central kommission, finner man att eu genom sådan myndighet

åvägabragt prisreglering beträffande byggnadsvirke och byggnadssnickerier

— även om den vore möjlig — sannolikt skulle medföra ett fastlåsande

av högre priser, än som genom lokala avtal mellan de närmast

intresserade parterna i många fall eljest kunnat betingas.

Liknande svårigheter möta, framhålla de sakkunniga, för en central

prisreglering i fråga om tegel. Åven inom denna industrigren saknas i det

stora hela sådana samorganisationer, genom vilkas bemedling man skulle

kunna ernå ekonomiska avtal med det betydliga antalet större och mindre,

över en stor del av landet kringspridda tegelbruk. Å denua marknad kräves

måhända i ännu högre grad än beträffande träet ingående kännedom om

de mycket skiftande lokala förhållandena. Och därtill kommer en ytterligare

omständighet, som lägger hinder i vägen för en central överenskommelse,

, nämligen att de enskilda tegelbruken näppeligen kunna tänkas

villiga att under nu rådande förhållanden inlåta sig på förhandlingar om

en prisreglering, med mindre någorlunda exakta uppgifter samtidigt kunna

lämnas om de blivande leveransernas storlek. Vid en återupptagen

bostadsbyggnad sverksamhet skulle säkerligen de för ändamålet erforderliga

tegelkvantiteterna komma att spela en betydligt större roll för de

enskilda tegelbruken, än vad trä, järn och cement skulle göra för respektive

industrier. Till bestyrkande av här uttalade betänkligheter hava lör

övrigt från kommunalt håll uttalats varningar mot ett försök att genomföra

statliga prisregleringsavtal med tegelindustrien, medan däremot de

större möjligheterna för exempelvis kommunerna att var och en i sin

ort ernå förmånliga uppgörelser på den lokala marknaden blivit framhållna.

Vad slutligen cement beträffar, syntes däremot möjligheterna till en

prisuppgörelse på central väg icke vara uteslutna. Producenternas

relativt ringa antal och fullständiga samorganisation, varans ensartade

beskaffenhet och prisernas av lokala förhållanden tämligen oberoende

nivå bidraga till en sådan möjlighet. De sakkunniga hava också inlett

underhandlingar om och även lyckats få till stånd en principiell överenskommelse

om fastställande av vissa cementpriser för innevarande år,

ehuru man ännu ej medhunnit utformningen av avtalets praktiska detaljer.

De sakkunniga (herrar Rydin, Holmberger, Josephson och Meurling)

hava således kommit till den slutliga uppfattniugen, att en

genom statens ingripande åstadkommen och hela riket avseende frivillig

överenskommelse svårligen låter sig praktiskt genomföras för

trä och tegel, men väl beträffande cement. Åven för det stora flertalet

övriga byggnadsmaterial torde förhållandet i huvudsak vara sådant, att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

■genom frivilliga prisöverenskommelser någon som helst avsevärd nedsättning

av de nuvarande höga byggnadskostnaderna ej lär kunna ernås.

Huruvida det å andra sidan kan visa sig möjligt att genom maximiprisbestämmelser

och exportreglering praktiskt genomföra sådan sänkning

av dessa materialpriser, att därigenom byggnadskostnaderna bliva möjliga

att förränta och den allmänna byggnadsverksamheten för bostadsändamål

sålunda åter kan taga fart, anse de sakkunniga tvivelaktigt. De sakkunniga

vilja därför framhålla, att den nuvarande dyrtidssituationen

måste framtvinga en inskränkning av byggnadsverksamheten till

det allra oundgängligaste samt vilja erinra, att en dylik produktionsbegränsning,

hur beklaglig den ur andra synpunkter än må vara, dock

torde vara det effektivaste och naturligaste medlet att motverka prisstegringen

och knappheten å materialmarknaden. Under sådana förhållanden

torde emellertid det allmänna, för undvikande av bostadsbristens stora

hygieniska och sociala vådor, vara nödsakat tillse, att nödiga åtgärder

bliva vidtagna för tillgodoseendet av det oundgängliga bostadsbehovet

å skilda orter genom beredande av nödigt ekonomiskt understöd.

Närmast till hands att övertaga det omedelbara ansvaret för bostadsproduktionens

underlättande äro givetvis kommunerna, och hava de sakkunniga

beretts tillfälle att i frågan överlägga med ett antal kommunalmän.

Som en naturlig konsekvens av en sådan anordning skulle följa,

att den prisreglerande verksamhet, varmed staten, enligt vad ovan sagts,

merendels icke med framgång kan befatta sig, kommer att utövas av

kommunernas för uppgiften väl kvalificerade organ. Det synes ju

för övrigt helt naturligt, att de kommuner, inom vilka eu ökad bostadsproduktion

till äventyrs kan framkallas genom statsunderstödet, själva

tå till uppgift att i första hand tillse, att understödet kommer till sin

rätta användning, nämligen som en nödhjälp till bostadsbristens lindrande

'' och hyresstegringens hämmande och icke som ett medel till

byggnadsämnesleverantörernas riktande. De sakkunniga anse, att det

kommunalorgan, åt vilket det anförtros att övervaka ifrågavarande

l^ggnadsverksamhet, i första hand bör, när så erfordras, bistå med

råd och hjälp vid anskaffandet av byggnadsmaterial till skäligt pris.

Enligt vad från kommunalt håll upplysts, förväntas i de flesta fall ett

sådant ingripande medföra önskat resultat. Skulle emellertid så ej ske,

torde det böra ankomma på statens industrikommission att, efter

anhållan från vederbörande kommun, vidtaga erforderliga åtgärder.

Som förut framhållits, finna de sakkunniga icke eftersträvansvärt,

att bostadsproduktionen under nu rådande förhållanden återupptages i

sitt fullt normala omfång. Tvärtom har ansetts nödvändigt att upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

13

ställa vissa begränsningar för understödets omfattning, och detta av så

mycket större skäl, som eljest alltför stora krav måste ställas på statsbidragets

storlek. I första hand bör statsbidraget begränsas till att avse

endast produktion av smålägenheter i städer och stadsliknande samhällen.

Vad i detta sammanhang skall förstås med smålägenheter, torde

böra avgöras för varje särskilt fall med hänsyn till å vederbörande ort

rådande bostadsförhållanden, dock att i regel endast bostäder om högst

två rum och kök böra komma i betraktande. Smärre egnahemsföretag

böra dock, även om lägenheternas storlek skulle överskrida

nyss angivna gräns, kunna komma i åtnjutande av bidrag, för så vitt

byggnadsvärdet icke överstiger 10,000 kronor. Vidare anse sakkunniga

rimligt, att som villkor för understöds åtnjutande kräves, att byggnadsverksamheten

icke bedrives i rent förvärvssyfte utan är underkastad

vissa bestämmelser om vinstbegränsning, så att exempelvis under

ett visst antal år antingen hyressumman ej må ökas utöver ett bestämt

maximibelopp eller avkastningen ej må överstiga en viss procent å det

i fastigheten nedlagda enskilda kapitalet. Tillfälligt uppförda barackbyggnader

böra icke komma i åtnjutande av statsbidraget. Däremot

bör intet hinder för understöds åtnjutande ligga däruti, att en byggnad

i vissa avseenden är av förenklad konstruktion, blott den eljest uppfyller

anspråken på en fullgod bostad. Detta har ansetts böra så

mycket mera betonas, som enligt uttalanden från kommunalt håll å vissa

platser sådana byggnader för närvarande med fördel uppföras. Slutligen

finna de sakkunniga nödvändigt, att bidragets omfattning begränsas

till endast nya byggnadsföretag, varmed då i regel böra förstås

sådana, å vilka byggnadsarbetena påbörjats efter den 1 januari 1917.

I syfte att kunna beräkna byggnadskostnadernas stegring under

hela kristiden hava de sakkunniga såväl införskaffat ett statistiskt

material som verkställt kostnadsberäkningar över vissa byggnadsföretag.

Enligt de sålunda inhämtade uppgifterna kunna medelbyggnadskostnaderna

per eldstad från kristidens början beräknas stegrade med

70.o % för stenhus och 71.0 % för trähus, vilka beräknade stegringar,

enligt vad som å skilda orter inhämtats genom direkta kostnadsberäkningar

eller entreprenadanbud, åtminstone ej äro högre än de totala

kostnadsstegringar, som byggnadsindustrien i verkligheten fått vidkännas.

Tages hänsyn till den proportion, i vilken under normala år nybyggnader

av sten- och trähus stå till varandra, skulle de ovan angivna

kostnadsstegringarna motsvara omkring 70.3 % stegring i medeltal för hela

bostadsproduktionen, vilken siffra med rätt stor säkerhet icke kan betecknas

som för hög. Av den senast angivna procentsatsen torde 66.6 %

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

motsvara den totala kostnadens ökning på grund av stegrade materialpriser

och 3.7 % samma kostnadsökning till följd av byggnadsarbetarnas

stegrade löner. Angivet i proportion till nuvarande byggnadskostnader

utgör sålunda materialkostnadsökningen för närvarande

enligt denna beräkning i runt tal 40 %.

När det gällt att fastställa, vilken andel av den från kristidens

början fortgående stegringen av byggnadskostnaderna lämpligen bör

kompenseras med det ifrågasatta offentliga understödet, hava de sakkunniga

å ena sidan funnit, att bidraget måste tillmätas så, att en ökad

bostadsproduktion verkligen skall kunna framlockas, men å andra sidan

även beaktat, att hela ifrågavarande stegring icke rimligtvis bör ersättas,

enär därigenom de nytillkommande företagen i konkurrenshänseende

skulle försättas i en alltför gynnsam ställning gentemot de förut under

kristiden påbörjade bostadsföretagen, vilka fått vidkännas en mycket

kraftig stegring i byggnadskostnaderna. Med tillämpning av nämnda

allmänna principer för en beräkning av kostnadskompensationens storlek

och med samtidigt aktgivande på senast anförda procentsiffra hava de sakkunniga

ansett sig böra föreslå en begränsning av understödets storlek

till en tredjedel (33.3^) av de nuvarande byggnadskostnaderna,

under vilket belopp det ansetts olämpligt att gå, för så vitt något verkligt

resultat skall vara att förvänta av den ifrågasatta åtgärden. Skulle

emellertid i något särskilt fall av föreliggande ansökningshandlingar

eventuellt framgå, att kostnadsstegringen undantagsvis icke uppgått till

ovan angivna procent, bör vid prövningen av ansökningen bidraget

givetvis underkastas jämkning i enlighet härmed.

Liksom de sakkunnigas förslag, enligt vad ovan sagts, avser att

pålägga kommunerna uppgiften att i första rummet utöva tillsyn och

kontroll över de byggnadsföretag, som erhålla statsunderstöd, och lämna

erforderlig hjälp i syfte att söka förhindra en ytterligare prisstegring

å byggnadsmaterial, har det befunnits befogat, att kommunerna åläggas

att jämväl lämna ekonomiskt understöd till dessa företag. Att av kommunerna

kräves ett sådant bidrag synes de sakkunniga desto mera

skäligt, som bostadsfrågan dock i främsta rummet måste anses som en

kommunernas särskilda angelägenhet, vari staten endast under formen

av ren kristidshjälp nu ingriper. Därtill kommer, som redan nämnts,

värdet av att hava kommunerna direkt ekonomiskt intresserade i de

företag, vilkas kontrollerande skall åt dem anförtros. Som villkor för

statsunderstöds åtnjutande bör följaktligen, enligt sakkunnigas mening,

föreskrivas, att vederbörande kommun beviljat visst understöd åt ifrågavarande

företag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

15

Närmaste uppgift har nu för de sakkunniga varit att taga i övervägande,

enligt vilka grunder det till Vs av byggnadskostnaderna föreslagna

totala bidraget lämpligen bör fördelas på stat och kommun.

Därvid har legat nära till hands att tänka sig en uppdelning enligt

samma princip, som kommit till användning vid disponerandet av statsanslaget

till dyrtidens lindrande, varvid stat och kommun bidraga med

hälften vardera. Efter överläggningar med kommunalrepresentanterna

hava emellertid de sakkunniga nödgats frångå denna ståndpunkt såsom

ledande till alltför stora anspråk på kommunerna. Allmänt har nämligen

framhållits, att kommunerna redan under den gångna delen av

kristiden gjort så betydande ekonomiska uppoffringar bl. a. för bostadsproduktionens

befrämjande, att icke alltför avsevärda bördor i

nu förevarande avseende ytterligare böra påläggas dem. På grund

härav anse sig de sakkunniga böra föreslå, att statens andel bestämmes

till 7* och kommunernas till Vs av hela bidraget. I synnerligen

ömmande fall, särskilt då fråga är om mindre, hårt skattetyngda

kommuner med stor bostadsbrist och övervägande arbetarbefolkning,

torde det dock böra bero på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida en jämkning

till kommunernas fördel bör ske i ovannämnda proportion.

Den normala byggnadsverksamheten för bostadsändamål inom rikets

stadssamhällen utgjorde för exempelvis åren 1912 och 1913 i medeltal

cirka 24,000 eldstäder, varav cirka 8,000 i byggnader av trä. Räknas den

nuvarande byggnadskostnaden för dessa eldstäder till närmare 3,000 kronor

för eldstad, så skulle den totala byggnadskostnaden kunna anslås till cirka

72 miljoner kronor. Den byggnadsverksamhet, som genom de nu ifrågasatta

åtgärderna skulle kunna åvägabringas, borde enligt de sakkunnigas

mening knappast kunna beräknas till mer än högst 1U av den normala

och således motsvara en byggnadskostnad av cirka 18,000,000 kronor.

Skall enligt det föregående ett totalt bidrag härtill lämnas av Va, så

bör det sammanlagda bidraget komma att uppgå till cirka 6,000,000

kronor. Enligt den av sakkunniga förordade uppdelningen mellan stat

och kommun skulle staten härtill bidraga med i runt tal 7s, varför statens

bidrag således bör beräknas till cirka 4 miljoner kronor.

Vad beträffar formen för statsbidraget, föreslå de sakkunniga, att

detsamma, för att därmed avsett ändamål skall vinnas, utgår i form av

rent understöd, sålunda utan vare sig rånte- eller återbetalningsskyldighet.

Till ytterligare stöd för denna uppfattning vilja de sakkunniga

hänvisa till de enahanda principer, som tillämpats beträffande statsanslaget

till dyrtidens lindrande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

Departements
chefen.

Beträffande arten av det kommunala bidraget föreslå de sakkunniga,

att detsamma utgår i form av lån med rånte- och amorteringsfrihet

under minst 10 år. Därvid bör det dock stå i kommunens fria

val att antingen bidraga med kontant belopp eller ock att helt eller

delvis fullgöra sin bidragsskyldighet in natura, exempelvis genom försäljning

av tomt mot köpeskillingsrevers, löpande under minst 10 år

utan rånte- och amorteringsskyldigliet, eller genom upplåtande av tomt

mot tomträtt med befrielse från avgifters erläggande under de 10 första

åren. Emellertid bör för det fall, att kommun föredrager att lämna sitt

bidrag in natura, tillses, att tomtvärdet icke beräknas högre, än att bidraget

verkligen motsvarar en kontant försträckning å motsvarande

belopp.

Förvaltningen av de med den ifrågasatta understödsverksamheten

sammanhängande ärendena anse de sakkunniga lämpligast böra i första

hand anförtros åt drätselkamrarna eller åt de styrelser eller nämnder,

som i övrigt handhava kommunernas bostadspolitik, medan den centrala

prövningen torde böra uppdragas åt en särskild avdelning inom statens

industrikommission. Till den närmare utformningen av detta organisationsprogram

ävensom till ett detaljerat förslag rörande sättet för

ansökningsärendenas prövning hava de sakkunniga förmält sig skola

återkomma i en särskild promemoria.

I anslutning till den utredning, som sålunda lämnats av de av industrikommissionen

tillkallade sakkunniga, har departementschefen i huvudsak

anfört följande:

»Såsom förut påpekats, är byggnadsverksamhetens nuvarande bekymmersamma

läge i avsevärd grad beroende av den rådande kristidens

egenartade förhållanden. En bestämmande faktor härvidlag är den

enorma, alltjämt fortgående stegringen av byggnadskostnaderna, som

medfört ej endast att den enskilda företagsamheten inom byggnadsindustrien

så gott som fullständigt dragit sig tillbaka, utan även att de

kommunala och halvkommunala byggnadsföretag, som med avsevärda

uppoffringar från vissa kommuner planlagts och påbörjats, efter hand

visat sig icke kunna fullbordas ens tillnärmelsevis inom ramen av beräknade

kostnader.

Under sålunda rådande utomordentliga förhållanden lärer det bliva

nödigt, att staten ingriper för att på ett eller annat sätt öka produktionen

av bostadslägenheter. Nära till hands ligger givetvis att genom åtgärder

i prisreglerande syfte söka underlätta byggnadsverksamheten. De utredningar

och förhandlingar, som ägt rum inom industrikommissionen,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlutande Nr 31.

17

hava också lett till uppgörelser, varigenom åstadkommits en viss reglering

av priset på jiirn och cement för nu ifrågavarande ändamål. — —

— — — — — — — — — Vad åter angår trävaror och tegel, har,

på sätt förut nämnts, genom industrikommissionen icke kunnat träffas

någon uppgörelse. Huruvida genom maximiprisbestämmelser och exportreglering

det är möjligt att åstadkomma en sänkning av materialprisen,

lärer vara tvivelaktigt; säkerligen möta stora svårigheter att med hänsyn

till de invecklade förhållandena komma till ett lämpligt och rättvist

resultat. Enligt vad chefen för finansdepartementet meddelat mig, ägnar

man emellertid alltjämt sin uppmärksamhet åt frågan inom industrikommissionen.

Under alla omständigheter lärer knappast genom statliga

åtgärder kunna åstadkommas någon så avsevärd sänkning av priserna

å byggnadsmaterial, att därigenom byggnadskostnaderna skola kunna

bliva sådana, att byggnadsindustrien lockas till ökad verksamhet.

Jag har därför kommit till den uppfattningen, att man, även om

ytterligare åtgärder i prisregi erande syfte kunna komma till stånd, lämpligast

bör genom direkt understöd av allmänna medel söka skyndsamt

ekonomiskt möjliggöra en byggnadsverksamhet av sådan omfattning, att

den rådande bostadsbristens hygieniska och sociala vådor åtminstone i

viss mån kunna undvikas. Ett sådant understöd skulle, såsom de sakkunniga®)

erinrat, få karaktären av ren kristidshjälp. I fråga om for•

merna för nämnda understöd vill jag i huvudsak giva min anslutning

till de sakkunnigas förslag. Detta innebär, att understöd av allmänna

medel skall utgå för uppförande i städer och stadsliknande samhällen

av bostadshus, huvudsakligen inrymmande smålägenheter t. o. m. två

rum och kök. Understödet skulle i allmänhet utgå med en tredjedel

av de nuvarande byggnadskostnaderna, och skulle av detta bidrag

statens andel utgöra två tredjedelar och kommunernas en tredjedel. Som

förutsättning för understödet skulle gälla, att ifrågavarande byggnadsverksamhet

underkastades viss kontroll och vinstbegränsning.

Med hänsyn till den förebragta utredningen om den genomsnittliga

stegringen av byggnadskostnaderna — vilken av de sakkunniga beräknats

till 70 % av de före krisens början vanliga kostnaderna — synes

mig ej vara något att erinra mot, att bidraget i dess helhet i allmänhet

bestämmes till en tredjedel av de nuvarande kostnaderna. Det torde

likväl böra förutsättas, att i sådana fall, där stegringen påvisligen ej

*) Herrar Itydin, Holmberger, Josephson och Meurling.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 24 höft. (Nr 31.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

kan antagas belöpa sig till så stort belopp, som sålunda beräknats, en

proportionerlig nedsättning av bidraget äger rum.

Jämväl beträffande fördelningen av bidraget mellan staten och

kommunerna har jag i huvudsak intet att erinra mot de sakkunnigas

förslag. Lika med de sakkunniga håller jag ock före, att i synnerligen

ömmande fall — såsom då fråga är om mindre, hårt skattetyugda kommuner

med stor bostadsbrist — en jämkning till kommunernas fördel

bör kunna av Kungl. Maj:t medgivas. A andra sidan vill det emellertid

förefalla, att då fråga är om större och bärkraftigare kommuner samt

särskilt sådana, som ej under den gångna delen av kristiden gjort mera

betydande ekonomiska uppoffringar för bostadsproduktionens befrämjande,

Kungl. Maj:t skulle kunna som villkor för statsbidrag föreskriva,

att en större andel av bidraget än en tredjedel erlägges av vederbörande •

kommun. Jämväl synes, vid bestämmande av bidragsbeloppet, hänsyn

böra tagas till, om vederbörande kommun, i enlighet med vad förut antytts,

kunnat anskaffa billigare lån ur pensionsförsäkringsfonden.

Statens bidrag skulle utgå som rent understöd utan rånte- och återbetalningsskyldighet.

Beträffande arten av kommunernas bidrag torde,

på sätt de sakkunnige förutsatt, såsom sådant bidrag jämväl böra godtagas

lån med rånte- och amorteringsfrihet under minst 10 år ävensom

bidrag in natura under de utav de sakkunniga angivna förutsättningar.

Det samarbete med kommunerna, som för ändamålet av de sakkunniga

föreslagits, finner jag lämpligt, särskilt med hänsyn därtill,

att de kommunala organen böra vara bäst skickade att bedöma omfattningen

av den bostadsproduktion, som oundgängligen behöves å

varje ort, och dessutom bäst torde kunna handhava den lokala kontroll

å byggnadsmaterialmarknaden, som bör utövas för att förhindra ett

obehörigt utnyttjande av den ifrågasatta dyrtidshjälpen. Detaljerade

förslag angående de särskilda organisationsformer, som äro erforderliga

för att i detta syfte ordna samarbetet med kommunerna, äro att motse

från de sakkunniga, men torde icke behöva avvaktas för bedömandet

av den nu föreliggande anslagsfrågan, vilken omedelbart synes böra

underställas riksdagen. Redan här vill jag emellertid betona nödvändigheten

av att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, en verksam

kontroll genom kommunernas försorg anordnas över medlens användning.

Särskilt synes ock av vikt, att sådana anordningar vidtagas, att ifrågavarande

byggnadsverksamhet ej kan utnyttjas i rent förvärvssyfte, utan

att genom fastställande av bestämmelser om vinstbegränsning tillses,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr SI.

19

att densamma kommer till varaktig nytta. Jämväl synes böra såvitt

möjligt förebyggas, att genom eu av förhållandena ej ovillkorligen påkallad

byggnadsverksamhet en icke önskvärd inflyttning från landsbygden

till städerna underlättas.

Framhållas må slutligen, att ingå andra byggnadsföretag böra erhålla

understöd än sådana, som påbörjats före utgången av år 1917, samt

att såsom villkor för understöd bestämmes viss kortare tid, inom vilken

byggnadsföretagen skola vara fullbordade.

De kostnader, som kunna påkallas av den nu föreslagna anordningen,

äro i huvudsak beroende på omfattningen av den byggnadsverksamhet,

som därigenom kan framkallas. De sakkunniga beräkna

det bidrag av allmänna medel, som erfordras under förutsättning av en

byggnadsverksamhet uppgående till en fjärdedel av den normala, till

6,000,000 kronor per år, varav 4,000,000 kronor enligt förut angivna

grunder skulle utgå i form av statsunderstöd utan rånte- eller återb

etalningsskyldigbet.

Mot det av de sakkunniga föreslagna ansla-gsbeloppet har jag icke

något att erinra. Då emellertid möjligheteD av en större byggnadsverksamhet

än de sakkunniga förutsatt ej torde vara utesluten, synes anslaget

icke böra till siffran begränsas utan lämpligen givas karaktären av förslagsanslag,

därvid beloppet bör göras tillgängligt redan under år 1917.

I detta sammanhang ber jag få erinra, att i innevarande års statsverksproposition

Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att för åtgärder i prisreglerande

syfte å riksstaten för år 1918 beräkna ett belopp av 24,000,000

kronor, och lärer den nu ifrågasatta anslagssumman böra utgå av det

sålunda beräknade beloppet.

För den slutliga prövningen av de med anslagets fördelande samhörande

frågorna torde erforderligt biträde böra anlitas av vissa rörande

bostadsförhållandena sakkunniga personer. Under denna förutsättning synes

mig det framställda förslaget att förlägga denna prövning till en avdelning

inom statens industrikommission erbjuda vissa fördelar, särskilt med

hänsyn till att vissa byggnadsmaterialfrågor under alla förhållanden lära

komma att påfordra handläggning och åtgärder från kommissionens sida.

Jag vill slutligen framhålla, att ’ därest riksdagen fattar positivt

beslut i frågan, prövningen av från stadskommunernas sida inkommande

ansökningar om statsanslag för förevarande ändamål bör vara avslutad

senast i början av instundande april månad.»

Att den rådande kristiden i avsevärd grad förorsakat byggnadsverksamhetens

nuvarande bekymmersamma läge, lärer få anses ostridigt. Åt
-

Utskottets

yttrande*

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

gärder till hävande av bostadsbristen hava ock ej mindre från statens och

kommunernas sida än även av enskilda vidtagits, men är det detta oaktat

uppenbart, att ytterligare åtgärder för svårigheternas avhjälpande äro erforderliga.

På grund härav och då den enskilda företagsamheten inom

byggnadsbranchen till följd av den oerhörda, alltjämt fortgående stegringen

av byggnadskostnaderna så gott som fullständigt förlamats och

jämväl kommunala och halvkommunala byggnadsföretag visat sig icke

kunna utföras tillnärmelsevis efter uppgjorda kostnadsberäkningar, synes

det utskottet tydligt, att ett effektivt ingripande från statens sida är den

enda möjliga utvägen att råda bot på ett missförhållande som allvarligt

hotar att väsentligt försämra stora delar av vårt folks existensvillkor.

Kungl. Maj:ts i sådant avseende nu framlagda förslag har utskottet ansett

sig böra biträda.

Utskottet har visserligen icke kunnat undgå att finna den form, vari

statsunderstödet föreslagits skola utgå — subvention utan återbetalningsskyldighet

— mindre tilltalande, men då detta sätt, enligt utskottets på

en ingående prövning stödda uppfattning, synes vara det enda möjliga

för vinnande av ett snabbt resultat av försöken att lindra den hotande

bostadsnöden, har utskottet icke velat motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag

härutinnan. Utskottet vill ock såsom sin mening uttala, att, om med det

föreslagna understödet, vilket måste anses hava karaktären av en av rena

kristidsförhållanden betingad tillfällig nödhjälp, det avsedda ändamålet skall

kunna uppnås, alla erforderliga åtgärder för detsammas tillgodogörande

böra med det snaraste vidtagas, så att redan under instundande höst någon

verkan därav må kunna förspörjas. För eu lösning av bostadsfrågan på

ett mera beståndande sätt måste andra vägar sökas än den nu inslagna,

men härför erfordras en vida mera djupgående och tidskrävande utredning,

än som varit möjlig för utskottet att åstadkomma. Utskottet vill därför

framhålla, att riksdagen genom ett beslut i förevarande avseende ej må

anses hava för framtiden fattat ståndpunkt i fråga om krav, som i fall

såsom det föreliggande kunna komma att framställas på medverkan från

statens sida.

Utskottet, som i övrigt icke haft något mot de av departementschefen

föreslagna grunderna för statsunderstödets utgående att erinra,

får likväl som ett önskemål framhålla, att sådana anordningar träffas,

att understödet måtte komma till godo icke blott städer och stadsliknande

samhällen utan även i görligaste mån alla de mindre och sämre

lottade samhällen, vilka kunna vara i behov av dylikt understöd.

Slutligen vill utskottet, med anledning av vad chefen för jordbruksdepartementet

vid ärendets föredragning i statsrådet anfört beträffande

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

21

faran för att ifrågavarande åtgärder skulle underlätta eu icke önskvärd

inflyttning från landsbygden till städerna, framhålla, att utskottet till

fullo delar bemälde departementschefs uppfattning om det för landet

skadliga i ett dylikt resultat av understödsverksamheten, men att utskottet

likväl — under uttalande av sin förväntan, att man vid den närmare

anordningen av denna verksamhet i möjligaste mån tillser, att inflyttningen

till städerna icke härigenom särskilt uppmuntras — ansett

att, med hänsyn till de rådande exceptionella förhållandena ett försök

till ökande på angivet sätt av byggnadsverksamheten i allt fall och utan

hinder av berörda farhågor bör göras.

Vidkommande herr Linders ovanberörda motion föreslås visserligen

i densamma ett anslag å sjätte huvudtiteln, men då det ändamål, för

vilket detta anslag är avsett faller inom området för egnahemsverksamheten

och sålunda tillhör en huvudtitel, med vilken utskottet icke äger

taga befattning, har utskottet ansett sig icke kunna ingå i närmare prövningjav

motionen, och har utskottet alltså funnit sig böra avstyrka densamma.

På enahanda grund har utskottet ej heller ansett sig kunna taga

ståndpunkt till herr Sigfrids ovannämnda motion i vidare mån än som

framgår av utskottets uttalande till förmån för mindre samhällens delaktighet

i statsunderstödet. Utskottet kan således ej heller tillstyrka

ifrågavarande motion.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts

förevarande proposition, på extra stat för år 1918 under

sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

4,000,000 kronor att i huvudsaklig överensstämmelse

med de i statsrådsprotokollet över civilärenden den 30

januari 1917 angivna grunder användas till understöd

för uppförande av bostadshus med smålägenheter, med

rätt för Kungl. Maj:t att förskottsvis redan under år

1917 av tillgängliga medel utanordna beloppet;

b) att herr Linders ovanberörda motion icke må

av riksdagen bifallas; samt

c) att herr Sigrids omförmälda motion ej heller

må vinna riksdagens bifall.

Stockholm den 6 mars 1917.

På statsutskottets vägnar:

CARL SWARTZ.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. J. G. Swartz, S. H. Kvarnzelius, H. H. K.

Ericson, IT. F. Lamm, J. Nilsson, C. G. Ekman, O. Bergqvist, A. C. Lindblad, I. E. G.

Svensson, A. Pers, J. L. Widell och greve N. F. Posse samt

från andra kammaren: herrar A. Ekman, H. Andersson i Skivarp, K. V. Rydén

i Malmö, G. Odqvist, E. A. Nilson i Örebro, N. A. Nilsson i Kabbarp, A. Wiklund,

A. B. Lundblad, K. O. Strid, J. A. Ingvar son, K. A. Tengdahl och S. Bengtsson i Norup.

Reservationer:

av herrar J. Nilsson, C. G. Ekman, I. E. G. Svensson, J. L. ''Widell,

greve N. F. Posse, G. Odqvist, A. Wiklund och S. Bengtsson i Norup,

vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Den förevarande propositionen, enligt vilken understöd av statsmedel

skall utgå för uppförande i städer och stadsliknande samhällen av

bostadshus, huvudsakligen inrymmande smålägenheter t. o. m. två rum

och kök, representerar en helt ny form för statsingripande på bostadsbildandets

område. Därigenom skulle nämligen direkt statsanslag utan

återbetalningsskyldighet lämnas, icke blott till kommunala eller s, k.

halvkommunala byggnadsföretag, utan också till helt enskilda bostadsanläggningar

av skiftande art och storlek. I följd härav har utskottet

funnit angeläget att söka åstadkomma en mera utförlig sammanfattning

av de synpunkter, som enligt utskottets mening vid propositionens behandling

synas böra uppmärksammas.

Departementschefen bygger sin framställning på den grundförutsättningen,

att det nu gäller att på bostadsområdet inskrida mot en helt

tillfällig företeelse med »ren krigstidshjälp». Detta åter förutsätter ett antagande,

att orsaken till byggpadsverksamhetens avstannande eller de med

över 10 % stegrade byggnadskostnaderna, omedelbart efter krigets avslutning

skall bortfalla och nämnda kostnader då återgå till, i jämförelse med

de nuvarande hyrorna, normala prislägen. Utan att i detta sammanhang

inlåta sig på bedömandet av sannolikheten härav, vill utskottet, som senare

återkommer till denna sak, dock redan nu betona, att utskottet icke

funnit något skäl vara anfört för bestyrkandet av en dylik uppfattning.

Av propositionens motivering framgår, att anslag till byggnadsföretag

skulle, där företaget tillhörde enskilda, utgå med i allmänhet en tredjedel

av byggnadskostnaderna, så fördelat, att staten av det sammanlagda

bidraget tillskjuter Va och kommunen l/a. I syfte att förebygga,

att ifrågavarande byggnadsverksamhet komme att utnyttjas i rent förvärvssyfte,

skulle såsom villkor för anslagets erhållande uppställas vissa be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr .51.

23

stämmelser om vinstbegränsning för byggnadernas ägare. Av de uppgifter

rörande dessa villkors innehåll och effektivitet, utskottet sökt inhämta,

framgår emellertid, att någon garanti för ernåendet av det avsedda

syftet ingalunda kan anses vara genom berörda villkor vunnen.

Vid sådant förhållande har inom utskottet ifrågasatts, huruvida icke

vid understödens utlämnande kunde knytas villkor om framtida återbetalningsskyldighet

och desamma sålunda få karaktär av temporära, räntefria

lån. Enligt därom hörda sakkunniges mening kunde emellertid detta, därest

man avsåge att snabbt stimulera den nu åsyftade företagsamheten, icke

ske i annan form än att framtida återbetaluingsskylighet, exempelvis

efter 15 år, kunde ifrågasättas, »därest byggnadsmarknadens läge vid

tiden för återbetalningens början anses göra densamma befogad och

företagets finansiella ställning prövas kunna bära en sådan belastning».

Det synes utskottet vara uppenbart, att så stipulerade uppgörelser icke

kunna läggas till grund för beslut av denna art.

En av utskottet samtidigt företagen undersökning huruvida statsbidraget

skäligen kunde begränsas till rent kommunala byggnadsföretag

har också givit negativt resultat. En sådan begränsning skulle nämligen

medföra understöd åt kommuner, rörande vilka »utsikter nog torde finnas

att de även utan understöd skola fullfölja planerade kommunala bostadsföretag»,

medan däremot »mindre bemedlade egnahem sbyggare, kooperativa

bostadsföreningar och andra mer eller mindre bärkraftiga företag»

bleve utan.

Härtill kommer, att varje dylik begränsning av anslaget givetvis

gör hela denna statsåtgärd mindre värdefull. Redan enligt Kungl. Maj:ts

förslag skulle den av statsanslaget understödda byggnadsverksamheten

icke täcka mera än en fjärdedel av det normala byggnadsbehovet och

även enligt detta förslag torde väl statsbidragen komma att främst tillfalla

företag inom landets ekonomiskt starkaste kommuner.

I detta sammanhang kräver frågan om statens och kommunernas

inbördes skyldigheter och intressen att ingripa stimulerande och understödjande

för byggnadsverksamheten särskilt beaktande. Det synes därvid

vara ostridigt, att, såsom i propositionen framhålles, »bostadsfrågan

dock i främsta rummet måste anses som eu kommunernas särskilda angelägenhet».

Denna synpunkt lärer i förevarande fall böra tillmätas så mycket

större betydelse, som ofta bostadsbristen i städerna torde sammanhänga

med inflyttning av någon utvecklingskraftig industri, om vilken må

hända det samhälle dit denna industri förlägges, tidigare legat i stark konkurrens

med. andra orter, men på grund av det bättre läget, den gynnsammare

kommunala beskattningen eller för industrien större förmåner

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

i £>vrigt erhållit företräde. Att under sådana förhållanden staten,

och därmed även de samhällen som gått förlustiga det omstridda skatteobjektet,

skulle förpliktigas att genom direkta anslag bidraga till att hos

den redan förut bättre ställda kommunen uppföra bostadsbyggnader och därmed

tillföra denna kommun nya, bestående skatteobjekt, kan enligt utskottets

mening icke vara att befrämja en ur det helas synpunkt rättvis

och lycklig utveckling.

Vad för övrigt beträffar industriens delaktighet i uppgiften att skaffa

hos densamma anställda personer bostäder, kan man spåra en tydlig skillnad

emellan den å landsbygden förlagda industrien å ena sidan och den

i städerna existerande å den andra. Den förra sörjer i regel på ett helt

annat sätt och i vida större omfattning för sin personals bostadsbehov

än den senare. I många fall torde huvudskälet för industriens koncentration

till städerna vara att industriföretagen där anse sig frigjorda från

bostad somsorgerna. Ur statens synpunkt torde dock en dylik tendens

till avlastning från industriens sida av dess bostadsfrågor på kommunen

och nu även på staten icke skäligen böra, på sätt som genom denna

proposition ifrågasättes, särskilt uppmuntras. Det allmännas intressen

synas utskottet tvärt om gå i rakt motsatt riktning.

1 sammanhang härmed kommer också självgivet i betraktande det

av chefen för jordbruksdepartementet till propositionen fogade yttrandet

rörande den »icke önskvärda inflyttningen av arbetskraft från landsbygden

till städerna». Just kristidens högkonjunkturer för vissa industrier

och deras därav föranledda utvidgningsplaner torde till väsentlig del ha

framkallat det bostadsbehov, Kungl. Maj:ts förslag avser att täcka. Men

samtidigt framträder med större aktualitet än någonsin faran för hela

folket av att bristen på arbetskraft å landsbygden just nu tilltager och

sänker den för landets uppehälle mer än eljes oumbärliga, inhemska livsmedelsproduktionen.

Möjligt är att anställning inom industrien alltjämt

och kanske alldeles särskilt nu ter sig så lockande, att varje ansats att

därutinnan verka återhållande blir maktlös. Men att staten just under

en tid, då invandringen till stadssamhällena särskilt ter sig som en högst

allvarlig olägenhet, skulle lämna bostadsbyggandet därstädes för industriens

behov helt nya förmåner, som samtidigt icke utgå och icke heller

i fortsättningen äro avsedda att tillkomma för landsbygdsbefolkning av

något slag, måste otvivelaktigt enligt utskottets mening vara ägnat att

väcka bestämda betänkligheter.

Häremot torde anmärkas, att det nu blott är fråga om en tillfällig nödhjälp

eller, som propositionen uttrycker det, att staten »endast under

formen av en ren kristidshjälp nu ingriper». I detta avseende framställa

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

25

sig emellertid flera av propositionen obesvarade frågor. Uet nu äskade

beloppet avser endast att få en fjärdedel av behovet av nybyggnader i

åsyftade samhällen den 1 oktober innevarande år fyllt. Oavsett att det

kan på goda grunder ifrågasättas, huruvida ens några nu icke påbörjade

byggnader kunna bli färdiga till inflyttning den 1 instundande oktober,

återstår i varje fall spörsmålet, hur Kungi. Maj:t avser att förfara

till den 1 oktober 1918, därest kriget då fortfar och byggnadskostnaderna, på

sätt som hittills skett under krisen, stiga i pris. Man har då en kumulerad

bostadsbrist att räkna med. En liknande utveckling kan också

tänkas fortfara även ett tredje år. Det är för övrigt ingalunda otänkbart,

att även efter ett fredslut, när därtill export obehindrat kan ske åt alla

håll, åtgången på byggnadsmateriell blir så stark, att priserna å denna

komma att kvarstå i nuvarande höjdläge. Ytterligare kan antagas som

möjligt, att ett fortsatt, inom vissa branscher kanske forcerat industriellt

uppsving pågår och att därför åtskilliga stadssamhällen lång tid framåt få

lika eller i ännu högre grad trängande bostadsbehov som nu. Den abnormitet,

som ligger i skillnaden mellan gällande hyrespriser och byggnadskostnadernas

räntabilitet, kvarstår då tillfullo. Från dessa utgångspunkter

har utskottet försökt men ej lyckats att i propositionen eller eljest få

en anvisning om eller en överblick av det föreliggande förslagets finansiella

konsekvenser. Dock synes det vara nödvändigt, att åtminstone i

någon mån kunna bilda sig en föreställning om dessa, innan statsverket

iklädes de förpliktelser, som ett ingripande från dess sida, på sätt Kungl.

Maj:t föreslagit, under angivna förhållanden måste anses medföra också i

fortsättningen.

Då utskottet, såsom av det ovan sagda framgår, måste, med allt behjärtande

av den av departementschefen uttalade önskvärdheten i och för sig av

mildrandet av en eventuell bostadsbrist i vissa samhällen, finna den av Kungl.

Maj:t föreslagna utvägen icke vara tillrådlig, följer därav icke, att utskottet

under för handen varande förhållanden skulle motsatt sig eventuell annan

åtgärd i samma syfte. Sålunda skulle utskottet funnit önskvärt, därest

genom statens åtgärder byggnadskredit kunnat i än större omfattning

och på än förmånligare villkor än nu varit fallet beredas olika kategorier

byggnadshugade.

Enligt propositionen har också en annan utväg på ett tidigare stadium

varit ifrågasatt och av sakkunnige förordad, nämligen att genom åtgärder

i prisreglerande syfte verksamt förbilliga byggnadsmaterielen för den

svenska bostadsproduktionen. Visserligen framgår vidare, att tillkallade

sakkunniga funnit det tvivelaktigt, huruvida eu sådan åtgärd låter sig

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 24 höft. (Nr 31.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

praktiskt genomföras. Åven med beaktande av de med nämnda prisreglering

förbundna svårigheterna har utskottet dock icke av vad i propositionen

blivit anfört känt sig övertygat om att en dylik lösning vore

outförbar. I varje fall synes icke det däremot anförda skälet, att byggnadsmateriell-industrien

träffats av krigskonjunkturskatt, kunna eller böra

tillmätas avgörande betydelse. Åtskilliga andra näringar, som träffats

av nämnda skatt, hava likväl i den allmänna välfärdens och solidaritetens

intresse nu under kristiden fått under ena eller andra formen lämna särskilda

bidrag av skilda slag. En sådan reglering skulle också otvivelaktigt

på ett helt annat sätt än ett till vissa företag i vissa städer begränsat

statsbidrag rationellt underlättat byggnadsverksamheten i allmänhet,

vilket ur såväl statens som de enskildes synpunkter varit synnerligen

önskvärt.

En annan åtgärd, som i sin mån torde kunna på sina håll bidraga

till lindrande av bostadsnöden, vore att, där så lämpligen kan ske, medgiva

undantag från vissa mera betungande bestämmelser i byggnadsstadgan,

särskilt förbudet mot inredande av vindsvåningarna till bostäder.

Vad beträffar de av herrar Linders och Sigfrid väckta motionerna

får utskottet, under hänvisning till och i konsekvens med avstyrkandet

av propositionen, jämväl avstyrka bifall till bådadera motionerna.

Utskottet hemställer alltså,

a) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke

må av riksdagen bifallas;

b) att den av herr Linders väckta motionen nr

273 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;

c) att herr Sigfrids motion nr 279 icke heller må

till någon riksdagens åtgärd föranleda;»

>

av heiT H. Andersson i Skivarp.

Stockholm, K. L. Beckmans boktryckeri, 1917.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:30 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter. s. 2 i texten