Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts i''punkt 204 under åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till musikföreställningar för allmänheten jämte i ämnet väckta motioner.
1917-04-24 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1917:76, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts i''punkt 204 under åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till musikföreställningar för allmänheten jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
Nr 76.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1917, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts i''punkt 204 under åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till musikföreställningar för
allmänheten jämte i ämnet väckta motioner.
(2:a avd.)
I punkt 204 under åttonde huvudtiteln av den till riksdagen den 13
januari 1917 avlåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till understöd åt föreningar,
som anordna god orkestermusik för allmänheten, samt till inspektion av
ifrågavarande föreningars och orkestrars verksamhet anvisa på extra stat
för år 1918 ett förslagsanslag, högst 42,000 kronor, att utgå under de
villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna gott fastställa.
Utredningen i ärendet återfinnes å sid. 510 — 512 i det vid statsverkspropositionen
fogade statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 13
januari 1917.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr S.Neiqlick
(nr 62) och den andra inom andra kammaren av herrar A. Sundberg och
C. W. O. Höglund i Strömstad (nr 148), däri hemställts, att riksdagen,
vid beviljande av det av Kungl. Maj:t begärda anslaget av 42,000 kronor
till musikföreställningar i landet, måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om en allsidig utredning av det ändamålsenligaste sättet för främjande
av den statsunderstödda musikverksamheten i landet.
Beträffande de till stöd för denna framställning anförda skäl får utskottet
hänvisa till motionerna.
Utskottet har ansett sig böra inhämta yttrande i frågan av musikaliska
akademien, till vilket härvid som bilaga fogade yttrande utskottet
tillåter sig hänvisa.
Bihang till riksdagens protokoll 1617. 6 samt. 40 höft. (Nr 76—77.)
1
2
Statsutskottets utlåtande Kr 76.
Vad akademien i sitt nämnda yttrande anfört såsom skäl för avstyrkande
av bifall till motionerna, har utskottet funnit vara så övertygande,
att utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till desamma. Emellertid
har akademien förklarat sig vara ense med motionärerna om behövligheten
av en ändring i det enligt gällande bestämmelser för understöd åt
ifrågavarande föreningar fastställda villkoret, att orkestermedlemmar icke
under den tid av året, då verksamheten pågår, få innehava anställning för
medverkan vid musik å kafé eller restaurant. Med anledning härav vill
utskottet uttala, att, om ändring i denna bestämmelse skulle befinnas
lämplig, utskottet intet har att erinra mot, att dylik jämkning kommer
till stånd.
Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
ifrågavarande framställning, får hemställa,
a) att riksdagen må till understöd åt föreningar,
som anordna god orkestermusik för allmänheten, samt
till inspektion av ifrågavarande föreningars och orkestrars
verksamhet anvisa på extra stat för år 1918 ett
förslagsanslag, högst 42,000 kronor, att utgå under de
villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna gott
fastställa;
b) att ifrågavarande motioner icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 april 1917.
På utskottets vägnar:
AXEL EKMAN.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar O. M. Strömberg, S. H. Kvarnzelius, H. F.
Lamm, G. M. H. Ekelund, J. Nilsson, C. G. Ekman, O. Bergqvist, I. L. Widell,
greve U. F. Posse, K. A. Malmborg och C. I. Asplund.
från andra kammaren: herrar A. Ekman, F. V. Thorsson, H. Andersson i
Skivarp, K. V. Bydén i Malmö, C: Persson i Stallerhult, J. B. Eriksson i Grängesberg,
G. Odqvist, E. A. Nilson i Örebro, A. Wiklund, A. Anderson i Råstock, J. A.
Ingvarson och J. Pålsson.
S''talsutxkottets utlåtande Nr 76.
3
Till Konungen.
Bilaga.
Uti särskilda inom riksdagen väckta motioner har hemställan gjorts, att riksdagen,
vid beviljandet av det av Eders Kungl. Maj:t begärda anslag å 42,000 kronor till
»musikföreställningar» i landet måtte anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville föranstalta
om en allsidig utredning av det ändamålsenligaste sättet för främjande av den statsunderstödda
musikverksamheten i landet. Sedan riksdagens statsutskott i skrivelse den
2 februari 1917 hos vederbörande statsrådsledamot anhållit om utverkande av Eders
Kungl. Maj:ts befallning till musikaliska akademien att avgivna yttrande över berörda
motioner, har Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 5 februari 1917 anbefallt
akademien att skyndsamt inkomma med yttrande, som avsåges i statsutskottets skrivelse.
Akademien får i anledning härav avgiva följande underdåniga utlåtande.
Det årliga anslag å 42,000 kronor, som sedan någon tid tillbaka utgått till
understöd åt föreningar, som anordna god orkestermusik för allmänheten, samt till inspektion
av ifrågavarande föreningars och orkestrars verksamhet, har — efter anvisande
av 1,500 kronor om året till inspektionskostnader — fördelats mellan tre orkesterföreningar:
Nordvästra Skånes, Gävleborgs läns och Norrköpings. Till envar av
dessa har alltså från anslaget utgått ett årligt understöd av 13,500 kronor. Med dessa
medel jämte de minst lika stora belopp, som åt varje förening tillskjutits inom dess
verksamhetsort, har föreningen sju månader varje år uppehållit regelbunden orkesterverksamhet.
Denna verksamhet har i orkestrarnas förläggningsstäder, Hälsingborg,
Gävle och Norrköping, varit ganska intensiv. Varje vecka har givits 1 å 2 orkesterkonserter,
de flesta s. k. folkkonserter, vid vilka inträdesavgiften utgjort 25 öre och
publiken bestått företrädesvis av kroppsarbetare och andra mindre bemedlade. Ett ej
obetydligt antal konserter, även dessa huvudsakligen folkkonserter, har därjämte givits
i de förläggningsstäderna omgivande landsdelarna, såväl i städer som på landsbygden.
Orkesterns medlemmar hava dessutom i enlighet med gällande bestämmelser i avsevärd
omfattning meddelat avgiftsfri instrumentalundervisning åt obemedlade.
Enligt vad akademien varit i tillfälle att inhämta — särskilt genom berätrelser
av den inspektör] över föreningarnas verksamhet, som akademien haft att
utse — har föreningarnas verksamhet varit ägnad att fullt motsvara de förväntningar
statsmakterna vid anslagets beviljande kunnat hysa i fråga om verksamhetens
gagnelighet ur kulturell och social synpunkt. Intresset för orkesterkouserterna
har varit stort såväl bland den talrika arbetarebefolkningen i förläggningsstäderna som
annorstädes där orkestrarna verkat. Det har visat sig möjligt att göra tonkonsten
även i dess högre men svåråtkomligare former tillgänglig för de bredare lagren. Folkkonserterna,
vilkas program i allmänhet varit synnerligen gedigna, hava rönt livlig
anslutning av en publik, som visat sig i minst lika hög grad som eu del burgnare
samhällselement, kunna uppfatta och tillägna sig värdefull tonkonst. Vad som ur
social synpunkt vinnes genom att tonkonsten sålunda göres till allmän egendom, faller
inom ett område, där exakt uppskattning naturligtvis är utesluten, men vinsten torde
likväl ej böra skattas ringa.
Uti de nu föreliggande motionerna ser akademien ett nytt tecken på det växande
intresset för den verksamhet, varom här är fråga. Motionärerna synas till fullo uppskatta
musikens kulturella betydelse och säga sig finna det synnerligen behjärtans
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr 76.
värt, att stateu genom understöd till orkesterverksavnbet sätter de mindre bemedlade
i tillfälle att för en ringa uppoffring få höra god musik. Vad som förestavat motionerna,
synes företrädesvis vara en önskan, att de goda verkningarna av ifrågavarande
statsanslag må göra sig gällande i vidare kretsar än hittills.
Denna önskan finner akademien naturlig och berättigad. Spörsmålet är emellertid,
huruvida den under nuvarande förhållanden kan realiseras och, särskilt, huruvida
de av motionärerna antydda utvägarna äro ägnade att leda till målet.
Vad motionärerna i främsta rummet åsyfta synes vara att genom nedbringande
av orkesterstyrkan möjliggöra minskning av det till varje orkester utgående statsunderstödet,
i syfte att — då huvudvillkoret för statsunderstöd är, att ett mot detta
understöd svarande belopp tiliskjutes inom orterna — nya orkester-föreningar skulle
uppstå på åtskilliga orter, där befolkningen antages vara beredd att i någon mån ikläda
sig uppoffringar för ändamålet, men finner vad som för närvarande kräves vara alltför
betungande.
Den bestämmelse som för närvarande, enligt nådig kungörelse den 6 oktober
1911, gäller i fråga om statsunderstödd orkesters sammansättning, innebär allenast, att
sammansättningen skall vara sådan, att orkestern kan på ett tillfredsställande sätt
fylla sin uppgift att utföra värdefull musik. I de underdåniga framställningar från
akademiens sida, som från början lågo till grund för statsmakternas beslut om understöd
till orkesterverksamhet, uttalades i avseende härå, att antalet medlemmar ej borde
sättas lägre än till 25 å 30, beroende på växlande förhållanden, och för stråkstyrkan
icke understiga 12 å 16, samt att vid särskilda tillfällen extra förstärkning kunde
ifrågakomma. Vad sålunda yttrats angående minimiantalet medlemmar finner akademien
sig ej äga anledning att frångå. Akademien anser sig alltså, så länge nämnda
bestämmelse gäller, ej kunna förorda understöd åt en orkester med lägre antal medlemmar
än 25; och akademien måste för sin del motsätta sig, att bestämmelsen ändras
så, att understöd kunde beviljas åt orkestrar med mindre antal orkestermedlemmar.
Fasthåller man, att orkestermusik över huvud skall av staten stödjas — och att
denna konstform är den, som företrädesvis bör bliva föremål för statsunderstöd, synes
ej vara föremål för meningsskiljaktighet mellan akademien och motionärerna — är
det enligt akademiens tanke angeläget, att de understödda orkestrarna göras så pass
stora, som oundgängligen kräves för att de skola vara i stånd att utföra ett större
antal orkesterkompositioner i deras originala form. Ur denna synpunkt kan det av
akademien angivna minimiantalet orkestermedlemmar anses acceptabelt. Det möjliggör
— i strid med vad motionärerna synas förmena — ett värdigt, om än anspråkslöst,
utförande av en stor del av den s. k. klassiska orkesterrepertoaren, på vilken,
åtminstone en avsevärd tid framåt, nu ifrågavarande orkestrars verksamhet torde kunna
i väsentlig mån grundas. För större, såväl klassiska som modernare orkesterkompositioner
är nämnda minimiantal ofta otillfredsställande, men dessa kompositioner behöva
ingalunda därför vara helt uteslutna från orkestrarnas repertoar, i synnerhet som många
av de större verken kunna, utan alltför stort men för kompositionen, utföras med någon
obetydlig reduktion, varjämte enligt vad erfarenheten bar befästat, en extra förstärkning
av orkestern ofta kan utan större svårighet åstadkommas vid särskilda tillfällen.
En inskränkning i de nuvarande statsunderstödda orkestrarnas styrka skulle däremot
i beklaglig mån minska möjligheten att på ett tillfredsställande sätt utföra en
stor del av den önskvärda repertoaren. Skulle reduktionen i numerär göras så stor,
att den kunde väsentligen inverka på kostnadsfrågan, något som väl får antagas vara
motionärernas mening, måste man — bortsett från de särskilda tillfällen, då förstärkning
Statsutskottets utlåtande Nr 76''.
5
ifrågakommer — alldeles avstå från tanken på tousättningarnas återgivande i den form,
vari de komponerats, och så godt som uteslutande nöja sig med s. k. arrangemang,
något som skulle väsentligen nedsätta prestationernas värde och gagnet av det hela.
I detta sammanhang må jämväl — ehuru motionernas avfattning icke giver ovillkorlig
anledning därtill — framhållas angelägenheten av, att orkesterverksamheten
under den tid av året, den över huvud pågår, bedrives med all kraft och intensitet,
bkola de åsyftade resultaten av verksamheten i väsentlig grad uppnås, är det angeläget
att antalet konserter göres ganska stort. Mindre tätt återkommande konserter kunna
tvivelsutau även göra sin nytta såsom en god och välbehövlig förströelse för personer,
vilka eljest icke skulle kunna därav komma i åtnjutande; men den folkuppfostrande
verkan, som egentligen åsyftas, kan näppeligen ernås utan eu verksamhet med en å
tvä konserter varje.vecka. Tages tillika i betraktande önskvärdheten av att orkestern
genom täta resor i landsdelarna kring förläggningsorten gör härvarande befolkning i
någon mån delaktig av de med understödet avsedda förmåner, är det tydligt, att orkesterarbetet
maste bliva ganska krävande samt att avlöningsförmånerna måste såvitt
möjligt^ avpa«sas härefter. Orkesterns medlemmar böra alltså under den tid vex-ksamheten
pågar åtnjuta fast avlöning. Vill man, såsom eljest kan ifrågakomma, låta avlöningen
beräknas till visst belopp för varje konsert, möjliggör detta helt visst kostnadernas
nedbringande. Tänkbart är, att man även på denna väg kan till en tid uppehålla en
jämförelsevis intensiv orkesterverksamhet, men i längden skall det tvivelsutan visa sig
omöjligt. att sålunda uppehålla en orkester i stånd att åstadkomma de resultat, vilka
här äro i fråga.
Vad. motionärerna anfört om, att nu gällande bestämmelser om villkoren för understöd
till orkesterföreningar skulle lägga hinder i vägen för militär musikpersonals
anställande vid de understödda orkestrarne, finner akademien oklart. Vid alla de nuvarande
orkestrarne hava militärmusiker varit anställda, och vid en av dem utgöres
till och med ett flertal medlemmar av i tjänst varande eller förutvarande militärmusiker.
Skulle motionärerna åsyfta, att orkestrarnes statsanslag — och följaktligen även de
lokala bidragen — skulle kunna nedbringas genom militära musikers anställande i större
omfattning an för närvarande, må härvid erinras, att anställning i orkestrar naturligtvis
i främsta rummet maste betingas av färdighet i behandling av de instrument, som
där tarvas, och
komma till användning i konsertorkester.
Därest motionärerna, såsom av vissa utav dem använda uttryck synas antyda,
tilläventyrs mena, att man vid bestämmande av nuvarande löner för militärmusiker
räknat på att dessa i allmänhet skulle anställas i en statsunderstödd orkester, beror
detta naturligtvis på ett fullständigt missförstånd. Att förutsätta upprättande av en
dylik orkester i varje samhälle, där eu militärkår blivit förlagd, vore orimligt redan av
den. anledning, att staten ej kan påtvinga samhället den avsevärda ekonomiska uppöfning,
som, äfven efter genomförande av sådana lättnader som motionärerna tänka
sig, måste från samhällets sida erfordras för inrättande av en orkester, som kunde
påräkna statsbidrag.
I betraktande av vad nu blivit anfört, anser akademien det ej utan åsidosättande
av syftet med .förevarande statsanslag kunna ifrågakomma att nedsätta beloppet
av det statsunderstöd, som för närvarande utgår till de särskilda orkestrarne eller
av det lokala bidrag, som kräves för statsunderstödets beviljande.
Från akademiens synpunkt är det naturligtvis i viss mån beklagligt, att villkoren
för statsunderstöd måste ställa sig så betungande som för närvarande. Enligt de
6
Statsutskottets utlåtande Nr 70.
planer för det statsunderstödda orkesterväsendets utveckling, som akademien tidigare
framlagt dels för Eders Kungl. Maj:t och dels för statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
skulle efter hand de statsunderstödda orkestrarnes antal ökas så, att
— med bortseende från de största städerna, där understöd ansågs ej böra ifrågakomma
— orkesterverksamheten skulle tillgodokomma även de landsdelar, för vilka
den nu saknar betydelse. Tidsförhållandena hava hittills gjort det omöjligt att fullfölja
dessa planer, i det under rådande ekonomiska läge varken nya ortsbidrag eller
förhöjt statsanslag kunnat komma till stånd. Akademien är emellertid av den bestämda
mening, att man — långt hellre än att nu, för tillmötesgående av en eller
annan orts önskan att på mindre betungande, men på samma gång mindre lämpliga
villkor komma i åtnjutande av statsunderstöd, kullkasta anordningar, som på de håll,
där de genomförts, visat sig gagneliga — bör lämna dessa anordningar orubbade i
förhoppning, att andra orters intressen framdeles skola kunna tillgodoses på ett sätt,
som leder till verkligt gagn för de kulturella och sociala strävanden det här gäller.
I en särskild punkt finner akademien motionärernas framställning förtjäna tagas
i närmare övervägande. Enligt nu stadgade villkor för statsunderstöd är det orkestermedlemmarna
förbjudet att under den tid av året, då verksamheten pågår, innehava
anställning för medverkan vid musik å kafé eller restaurant. Detta villkor anse motionärerna
böra bortfalla såsom onödigt samt ägnat att försvåra rekryteringen och
finansieringen av orkestrarne.
Akademien, på vars förslag sagda villkor tillkommit, har funnit detsamma lämpligt
såväl ur synpunkten av orkesterverksamhetens behöriga upprätthållande som för
motarbetande av den för musiklivets verkliga höjande hinderliga kafémusiken. Akademien
kan ingalunda frångå sin uppfattning i dessa hänseenden. Då det emellertid,
såsom akademien nyligen för Kungl. Maj:t framhållit, under nu rådande konjunkturer
visat sig förenat med svårigheter att med nuvarande statsunderstöd och iokalbidrag
uppehålla de befintliga orkestrarnes ekonomi samt eu av akademien gjord
underdånig framställning om åtgärder för statsunderstödets höjande icke tillvunnit
sig Kungl. Maj:ts bifall, anser akademien nödvändigt att taga i övervägande i vad
mån ifrågavarande villkor må kunna utan fara för orkesterarbetets eftersättande uppgivas;
och akademien har för avsikt att, när, såsom torde vara att vänta, det hos
nuvarande års riksdag äskade anslaget blivit beviljat, hos Eders Kungl. Maj:t göra
framställning i nämnda syfte.
Någon annan ändring i nu gällande bestämmelser och villkor för understöd ur
statsanslaget anser akademien, såsom nämnt, icke höra ifrågasättas, utan får akademien,
med åberopande av vad i det föregående anförts, på det bestämdaste avstyrka motionärernas
därtill syftande framställning.
Stockholm den 28 februari 1917.
På musikaliska akademiens vägnar:
E. Marks von Wiirtemberg.
Karl Valentin.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1917:8 Skrivelse till Konungen angående regleringen av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. a1 i texten