Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring av tillämpat förfarande vid anställande av postförare å landsväg slinjer och lantbrevbärare.

1918-05-17 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1918:13, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring av tillämpat förfarande vid anställande av postförare å landsväg slinjer och lantbrevbärare.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

''indra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till Andra kammarens kansli den 17 maj 1918 kl. 2 e. m.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13 i

anledning av herr Jönssons i Fridhill m. fl, motion,

nr 235, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring

av tillämpat förfarande vid anställande av postförare

å landsväg slinjer och lantbrevbärare.

Närvarande: Herrar Andersson i Fiskebäckskil, Eriksson i Stockholm,

Elisson*, Hagman i Domnarvet*, Winkler, Karlsson, i Nynäshamn*,

Pehrsson i Bramstorp* Aarnseth*, Hedin*, Björklund,

Johansson i Hässlås*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren av herr Jönsson i Fridhill m. fl. väckt

motion, nr 235, som för förberedande behandling hänvisats till utskottet,

hava motionärerna hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida

och i vilken utsträckning det nu använda förfaringssättet med kontrakt

och utbjudande på entreprenad vid anställandet av postförare å landsvägslinjer

samt lantbrefbärare kunde avskaffas och ersättas med annan

anställningsform, samt därefter vidtaga de åtgärder, som av denna utredning

kunde föranledas.

Beträffande motiveringen för denna hemställan hänvisar utskottet till

motionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 13 samt. 3 avd. 13 höft. (Nr 13.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Motion vid

1915 års

riksdag.

2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

över motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande

från kungl. generalpoststyrelsen, och är detta utlåtande härvid fogat såsom

bilaga.

Uti en vid 1915 års rikdag inom andra kammaren väckt motion, nr

36, hemställde herrar Nilsson i Tånga och Thorsson, att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

låta utreda, huruvida icke det för lantbrevbäringens ordnande använda

entreprenadsystemet kunde avskaffas och ersättas med mera tidsenliga bestämmelser

såväl i fråga om avlöningsförhållanden som tjästgörings- och

anställningsvillkor.

Motionen hänvisades till andra kammarens tredje tillfälliga utskott,

som däröver inhämtade generalpoststyrelsens yttrande, vilket finnes fogat

vid det utav utskottet avgivna utlåtandet. Häruti anförde utskottet:

»Av generalpoststyrelsens yttrande framgår, att enligt generalpoststyrelsens

uppfattning de förhållanden, under hvilka lantbrevbäringen arbetar

i Norge, äro i motsats vad som är fallet i Danmark, ganska likartade med

dem i Sverige. Utskottet har därför tagit del av de uppgifter rörande

lantbrevbäringens organisation i Norge, som nyligen på begäran lämnats

generalpoststyrelsen av det norska departementet för de offentliga arbetena.

Enligt vad dessa upplysningar giva vid handen, är i Norge lantbrevbärarnas

eller, såsom de kallas, lantpostbudens avlöning och tjänstgöring

högst olika i landets särskilda delar och å de särskilda postlinjerna. Beträffande

de flesta linjerna gäller det, att vederbörande åtaga sig postföringen

för att därigenom erhålla en biinkomst. Turerna äro 1—6 i veckan.

Ersättningen anpassas efter linjens längd, besvärlighet och postmängden

ävensom använd tid. I regel uppgår ersättningen till 9 å 10 öre per tillrygga*1^

kilometer, men varierar i övrigt från 3 å 4 öre till 20 öre per

kilometer. Sistnämnda belopp betalas i regel blott å linjer med åkande

postbefordran samt å linjer, som, utgående från städer eller större trafikcentra,

genomlöpa tätt bebyggda trakter. Liksom linjernas längd är högst

olika, så är också den tid, som åtgår för turerna, högst olika och kan

variera från 2—3 timmar till 2—3 dygn och ännu mera.

På grund av dessa högst olikartade förhållanden å de särskilda linjerna

har man icke kunnat fastslå någon bestämd norm för ersättningen. När

fråga uppstår om inrättande av ny lantpostlinje, skall tillika lämnas uppgift

på den ersättning, som bör fastställas för postbudet, och infordras

därefter anbud om åtagande av brevbäringen å linjen, helst för tre år eller

längre tid. När ledighet uppstår å befintlig linje, anslås beställningen

såsom lantpostbud å densamma ledig med angivande av den för linjen

fastställda ersättningen. Kan platsen med denna ersättning icke på ett

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

tillfredsställande sätt besättas, skall vederbörande postmästare, — vilken

det tillkommer att antaga lantpostbud — till poststyrelsen avgiva förslag

om lönens höjande med tjänliga upplysningar tillika för bedömande av behovet

av linjens uppehållande, däribland uppgift över den genomsnittliga,

årliga brevmängden och beloppet av försålda frimärken det sista året.

Härvid skall även bifogas uttalande av länsman och kommunalordförande

därom, huruvida den föreslagna ersättningen kan anses vara lämplig ersättning

för linjen. Därest postbud själv skulle göra framställning om förhöjning

av ersättningen, skall, då dylik framställning insändes till poststyrelsen,

vid densamma fogas upplysning om de förhållanden, vartill hänsyn bör

tagas vid frågans beprövande, samt upplysning om postens storlek och

beloppet av försålda frimärken, ävensom liknande uttalanden, som nyss

sagts, av postmästaren, länsmannen och kommunalordföranden.

Av det nu anförda framgår, att på grund av den mångfald olika

förhållanden, som måste öva inflytande på lantbrevbärarnas avlöning, man

visserligen icke kunnat fastställa enhetliga normer för ersättningens storlek,

men att man väl i det enskilda fallet sett sig i stånd att bestämma

en ersättning, vilken, avpassad efter de olika lokala förhållandena, bekantgöres

samtidigt som platsen förklarats vara till ansökan ledig.

Utskottet anser, att det angivna tillvägagångssättet i Norge för bestämmande

av lantpostbuden tillkommande ersättning är värt att uppmärksammas.

Enligt utskottets mening är det nämligen föga tilltalande att, på

sätt som här sker, utbjuda lantbrevbäring på entreprenad, då därav bliver

en följd, att de å lantbrevbäring spekulerande söka underbjuda varandra,

varav i vissa fall kan föranledas, att personer åtaga sig lantbrevbäring mot

en ersättning, som icke motsvarar värdet av det av dem utförda arbetet,

och att staten således erhåller detsamma till underpris. Visserligen är,

som generalpoststyrelsen anmärker, sant, att enligt entreprenadförordningens

bestämmelser anbud, enligt vilka den fordrade ersättningen »uppenbarligen»

utgör underbetalning, icke ens skola upptagas till behandling,

men utskottet håller före, att det tillämpade systemet, även med stor uppmärksamhet

från generalpoststyrelsens sida för att förebygga de omnämnda

missförhållandena, icke kan anses uti ifrågavarande avseende betryggande.

Utskottet är således av den uppfattningen, att, såvitt möjligt, rättelse

härutinnan bör göras. Utskottet delar väl den av generalpoststyrelsen

uttalade åsikten, att en så beskaffad avlöningsnorm för lantbrevbärarna, att

enligt densamma hänsyn må kunna tagas till alla de skiftande förhållanden,

varunder lantbrevbäringen utföres i vårt land, svårligen låter sig genomföras.

En särskild omständighet, som utskottet härvid också tagit i betraktande,

är, att, enligt vad utskottet inhämtat, de särskilda lantbrevbä
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

ringslinjerna ofta förändras i avseende å längd, sträckning m. m., varigenom

måste bliva en följd, att befattningarna såsom lantbrevbärare ofta för vederbörande

äro mera tillfälliga sysslor. Men i det enskilda fallet, då de lokala

förhållandena liksom övriga på avlöningen inverkande faktorer äro kända,

synes det utskottet, att det icke borde vara generalpoststyrelsen omöjligt

att själv bestämma avlöningen och icke överlämna detta åt de om platsen

konkurrerande sökandena.

Detta gäller i främsta rummet lantbrevbäringen inom förstadssamhällen

samt inom andra tätt befolkade platser, där lantbrevbäringen även enligt

generalpoststyrelsens utlåtande har en väsentligen helt annan karaktär än

lantbrevbäringen på den egentliga landsbygden och oftast utföres varje

dag, alla söckendagar eller åtminstone flertalet veckodagar samt ofta utgör

lantbrevbärarens huvudsakliga sysselsättning. Att i dessa fall fastställa

avlöningens storlek och angiva densamma vid platsernas kungörande borde

icke kunna medföra några svårigheter.

Men även beträffande övriga lantbrevbäringslinjer torde det icke behöva

möta allt för stora svårigheter att bestämma de ersättningar, som

lämpligen böra utgå. Bestämmandet av desamma torde lämpligen kunna

ske efter därom av den lokala postförvaltningen med hänsyn till linjens

längd och besvärlighet i avseende å post- och vägförhållandena in. m.,

turernas antal och därför åtgående tid samt ortens dyrtid uppgjort förslag.

Först när sökande icke anmält sig till platsen mot en av generalpoststyrelsen

fastställd avlöning, kan enligt utskottets förmenande entreprenadsystemet

komma till användning.»

Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del besluta,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning det för lantbrevbäringens

ordnande använda entreprenadsystemet kunde avskaffas samt vidtaga

de åtgärder, som härav kunde föranledas.

Denna hemställan bifölls av andra kammaren, varefter ärendet överlämnades

till första kammaren, som hänvisade detsamma till förberedande behandling

av sitt andra tillfälliga utskott, som i avgivet utlåtande, nr 15, anförde:

»Av generalpoststyrelsens i ärendet avgivna utlåtande synes framgå,

att den skildring motionären givit av hithörande förhållanden i många

avseenden ej är med verkligheten överensstämmande. Motionärerna framhäva

särskilt, att postverket vid lantbrevbärares anställning skulle tillämpa

ett entreprenadsystem, som med uteslutande av varje hänsyn till vederbörandes

kvalifikationer och personliga ställning endast sökte åstadkomma ett underbjudande

av de olika sökandena — ett system, som ej kunde vara ett statens

verk värdigt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Av generalpoststyrelsens utlåtande framgår emellertid, att såsom lantbrevbärarc

endast anställas myndiga, välfrejdade, skrivkunniga män, varjämte

alltid erfordras intyg om pålitlighet samt lämplighet för sysslan,

utfärdat av ecklesiastik- eller fögderi tjänsteman, kommunalstämmoordförande,

postmästare eller poststationsföreståndare eller annan person i officiell

ställning, som äger kännedom om sökanden. Medellegan för lantbrevbäringen

i vårt land har ungefär fördubblats sedan år 1907 och utgjorde år

1913 1 kr. 12 öre pr mil för åkande och 1 kr. 1 öre pr mil för gående

lantbrevbärare. Denna medellega överstiger såväl medellegan i Norge, 90

öre pr nymil, som ock de för lantbrevbäringen i Danmark fastställda grundbeloppen.

Någon uppsägning av lantbrevbärare, så länge denne på ett

tillfredsställande sätt fullgör sina åligganden, lär i regel icke äga rum,

utom för de undantagsfall, då den kontraherade legan är oskäligt hög, en

linje behöver indragas eller förändras. De understöd, som lantbrevbärare

efter en längre tids tjänstgöring kunna erhålla, hava genom nådigt brev

den 20 juni 1913 höjts till 2/3 av den vid avgången åtnjutna ersättningen

och kunna numera erhållas efter 25 års tjänstgöring.

Generalpoststyrelsen har dessutom framhållit, att vid anställandet av

lantbrevbärare postverket icke tillgodogör sig anbud, som kunna anses innebära

underbetalning. Det nuvarande systemet är alltså icke ett rent entreprenadsystem,

utan en viss minimitaxa tillämpas i praktiken, ehuru denna

taxa, därigenom att anbud infordras, ej blir fast utan så att säga automatiskt

regleras för ortsförhållandena.

Motionärerna synas hava förbisett, att det här rör sig om en sysselsättning,

som för cirka 2/3 av dess utövare har karaktären av bisyssla.

Att så är förhållandet, framgår tydligt av generalpoststyrelsens utlåtande,

enligt vilket för ett stort antal linjer erfordras mindre tid än 4 å 5 timmar

per dag för brevbäringens fullgörande liksom även flertalet linjer

endast betjänas med 3 turer eller mindre pr vecka. Uppdraget i fråga

kan ej heller alltid anses vara rent personligt.

Motionärernas förslag, att hädanefter endast ‘allmänna och likartade

av postverket publicerade minimitaxor skulle tillämpas i vårt land, synes

utskottet icke kunna med fördel realiseras. Aven om, såsom andra kammarens

utskott föreslagit, minimitaxorna ej skulle fastställas för hela landet

utan för de särskilda postdistrikten, äro även inom dessa ortsförhållandena

flerstädes så olikartade, att detta svårligen låter sig göra. De omständigheter,

som hava betydelse för lantbrevbärarens syssla, äro ju fyrfaldiga,

icke blott linjernas längd och antalet turer samt postmängden,

utan även väg- och terrängförhållanden, klimatet, i orten gällande arbetslöner,

arten av befolkningens sysselsättningar o. s. v. I få länder torde

s. 6 Kontrollera mot PDF

Motion vid

1917 års

riksdag.

6 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

dessa vara så skiftande som hos oss. På grand härav synes det utskottet

som om det nuvarande systemet i avseende på dess förmåga att smidigt

anpassa sig efter de lokala förhållandena, är tillfredsställande och överlägset

det av motionärerna påyrkade.»

Utskottet hemställde, att första kammaren icke måtte biträda andra

kammarens i ärendet fattade beslut; och blev denna utskottets hemställan

av första kammaren bifallen, vadan alltså frågan förfallit.

År 1917 blef förevarande spörsmål ånyo föremål för riksdagens prövning,

i det att herr Källman m. fl. uti en inom andra kammaren väckt

motion nr 13 hemställde: a) att riksdagen måtte besluta att i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida

icke för lantbrevbäringens ordnande det nu använda entreprenadsystemet

kunde avskaffas och ersättas med andra tidsenliga bestämmelser, såväl

ifråga om avlöningsförhållanden som tjänstgörings- och anställningsvillkor,

samt b) att vid den blivande utredningen särskild uppmärksamhet ägnades

frågan om brevbäringens ordnande uti förstads- och andra stadslikn ande samhällen,

varigenom där anställda brevbärare i görligaste mån likställdes med

motsvarande befattningshavare i städerna.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,

anförde uti däröver avgivet utlåtande (nr 1):

»Förevarande motion skiljer sig från den av herrar Nilsson i Tånga

och Thorsson vid 1915 års riksdag väckta motion allenast därutinnan, att

motionärerna vid innevarande års riksdag funnit lämpligt framhålla, att,

vid en blivande utredning i ämnet, en alldeles speciell uppmärksamhet

borde ägnas åt avlöningsförhållandena beträffande den brevbäring, som

äger rum uti vissa förstads- eller andra stadsliknande samhällen. Motionärerna

finna sistnämnda arbete vara av den beskaffenheten, att beträffande

detsamma behovet av entreprenadsystemets ersättande med andra

och mera rationella avlöningsnormer måste göra sig gällande med särskild

skärpa.

Bortsett härifrån framstår såsom motionens huvudsyfte, att åstadkomma

ett riksdagens uttalande därom, att det system, som hittills tilllämpats

vid lantbrevbäringens ordnande, principiellt icke vidare bör ifrågakomma

vid rekrytering av ifrågavarande grupp av statstjänare.

Utskottet delar den uppfattning rörande ifrågavarande spörsmål, varåt

andra kammarens tredje tillfälliga utskott vid 1915 års riksdag givit uttryck

uti ovan intagna utlåtande samt hänvisar till detsamma.

Uti en vid första kammarens andra tillfälliga utskotts ovan omförmälda

utlåtande utav herrar von Kocli, Steffen och Östling fogad reserva
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

tion, gjorde dessa reservanter, efter uttalande, att de ansågo som principiellt

förkastligt, att staten vid anskaffande av arbetskraft använde sig

av ett verkligt entreprenadsystem, gällande, att det uti ifrågavarande avseende

tillämpade system icke utgjorde något rent entreprenadsystem, varför

reservanterna, med konstaterande av att förbättringar i fråga om lantbrevbärarnas

anställningsvillkor och löner vidtagits och ytterligare komma

att vidtagas, ansågo sig kunna stanna vid förslag om ändrad benämning

å sättet för lantbrevbärarekårens rekrytering.

Enahanda uppfattning rörande beskaffenheten av detta rekryteringssystem

ligger till grund för sistberörda av första kammaren godkända

utlåtande. Förstakammarutskottet såväl som reservanterna därinom förmena,

att, enär vid antagande av lantbrevbärare enligt gällande bestämmelser

dels skall förebringas viss utredning rörande den sökandes personliga

kvalifikationer för sysslan (intyg om pålitlighet och lämplighet),

dels ock vederbörande postmyndigheter vid anställande av lantbrevbärare

icke böra tillgodogöra sig anbud, som kunna anses innebära uppenbar

underbetalning, systemet i själva verket icke medför de vådor, som skulle

bliva följden av tillämpningen utav ett entreprenadsystem utan här förekommande

modifikationer i systemet.

Häremot torde till en början den invändningen kunna göras, att intet

entreprenadsystem är så beskaffat, att prövning icke förekommer av anbudsgivarnas

kvalifikationer för det ifrågavarande arbetet.

Vidare anser utskottet i likhet med andra kammarens tredje tillfälliga

utskott vid 1915 års riksdag det vara uppenbai*t och även av erfarenheten

bekräftat, att förefintligheten av en bestämmelse att icke tillgodogöra

sig för låga entreprenadanbud icke utgör någon garanti emot att

underbetalning kan komma att utgå.

Att nämnda förhållande, trots föreskrifter om intyg rörande personernas

pålitlighet och lämplighet, understundom medfört, att lantbrevbäring

kommit att anförtros åt för ändamålet alldeles olämpliga personer, har

inom utskottet vitsordats. Utskottet finner det också vara uppenbart, att

vådorna i berörda avseende måste vara större vid tillämpning av ett entreprenadsystem

än eljest.

I fråga om sättet för det nu tillämpade systemets ersättande med

andra anställningsnormer kan utskottet jämväl ansluta sig till vad andra

kammarens tredje tillfälliga utskott vid 1915 års riksdag härutinnan anfört.

Detta anförande synes hava blivit av första kammarens andra tillfälliga

utskott vid samma riksdag i viss mån missuppfattat. Andrakammarutskottet,

som väl beaktat och särskilt framhållit svårigheterna i sådant

avseende, har icke, såsom förstakammarutskottet anförde, föreslagit fast
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

ställande av minimitaxor ens för de särskilda postdistrikten. Däremot

framhöll andrakammarutskottet, att det icke bör vara svårare för de svenska

postmyndigheterna än för de norska att bestämma avlöningsförhållandena

för de enskilda fallen allt efter som dessa kunde komma under

prövning, och utskottet delar härutinnan den av utskottet år 1915 uttalade

mening. Enligt utskottets förmenande torde ej heller några oövervinneliga

svårigheter böra möta för utarbetande av vissa allmänna grunder

för bestämmande av den avlöning, som i det enskilda fallet bör utgå

för bestridande av lantbrevbäringen.

Då under dryftandet av förevarande spörsmål framställts farhågor för,

att ett avskaffande av entreprenadsystemet kunde komma att medföra en

indragning av redan befintliga lantbrevbäringslinjer och ökade svårigheter

för inrättandet av nya linjer, vill utskottet häremot hava uttalat, att anledning

givetvis saknas för antagande, att postverket icke såsom hittills

skulle vid utövandet av sina funktioner hava i sikte allmänhetens berättigade

intressen.

Lika med motionärerna finner utskottet, att olägenheterna av nu

ifrågavarande entreprenadsystem tydligast giva sig tillkänna uti de av

motionärerna åsyftade större samhällena. Att så är fallet, beror naturligtvis

därpå, att arbetet med brevbäringen oftast för dessa brevbärare

blir deras huvudsakliga sysselsättning, och måste det vid sådant förhållande

framstå såsom en felaktighet, att dessa befattningshavare i fråga om anställnings-

och lönevillkor intaga en så avvikande ställning mot den, som

intages av städernas brevbärare.»

Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del besluta,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning det för bref bäringens

ordnande använda entreprenadsystem kunde avskaffas, särskilt i förstads-

och andra stadsliknande samhällen och där brevbäringen upptoge

största delen av brevbärarens tid, samt vidtaga de åtgärder, som härav kunde

föranledas.

I avgiven reservation förklarade sig en ledamot av utskottet icke kunna

biträda utskottets hemställan såvitt densamma avsåge andra orter än förstäder

och andra stadsliknande samhällen.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan, varefter ärendet överlämnades

till första kammaren, som hänvisade detsamma till sitt första

tillfälliga utskott.

Detta utskott fick från t. f. sekreteraren i generalpoststyrelsen Joh.

Enger emottaga en promemoria i ämnet, vilken finnes fogad vid utskottets

däri avgivna utlåtande (nr 9). Utskottet yttrade:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

»Förevarande motion avser i första rummet avskaffande av det nu

tillämpade entreprenadsystemet vid lantbrevbäringens ordnande, men yrkandet

härom har fått särskild betoning och räckvidd i fråga om brevbäringens

ordnande i förstads- och andra stadsliknande samhällen.

Beträffande de mot nu tillämpade system gjorda anmärkningarna torde

utskottet, under hänvisning till det av generalpoststyrelsen vid 1915 års

riksdag avgivna utlåtande i ämnet och den vid utskottets utlåtande fogade

promemorian, kunna fatta sig kort. Av nämnda yttranden synes tydligt

framgå, att den skildring motionärerna givit av hithörande förhållanden i

många avseenden icke är med verkligheten överensstämmande. Särskilt

vill utskottet fästa uppmärksamheten därpå, att något entreprenadsystem

av den art motionärerna och andra kammarens utskott vilja avskaffa, icke

av postverket tillämpas. Av nämnda yttranden framgår nämligen, att

generalpoststyrelsen vid anställande av lantbrevbärare icke tillgodogör sig

anbud, som kunna anses innebära underbetalning. I olikhet med motionärerna

anser sig utskottet icke böra betvivla riktigheten härav. Ej heller

kan utskottet dela den uppfattningen, att nu tillämpade system utesluter

varje hänsynstagande till vederbörandes kvalifikationer och personliga ställning.

I postverkets eget intresse — därutinnan sammanfallande med allmänhetens

— ligger uppenbarligen, att endast för tjänsten lämpliga personer

antagas. Till yttermera visso har i gällande instruktion för lantbrevbärare

uttryckligen bestämts, att till lantbrevbärare må antagas endast

myndig mansperson, som är skrifkunnig och äger god frejd, varförutom

som allmän regel gäller, att icke annan person antages till lantbrevbärare

än den, som kan förete vederhäftigt intyg om pålitlighet samt lämplighet

för sysslan. Erinras må även, att väsentliga förbättringar under senare

tider skett i fråga om lantbrevbärarnas anställningsvillkor och löner.

Utskottet vill i detta sammanhang jämväl framhålla, att erfarenheten

näppeligen giver vid handen, att de till lantbrevbärare antagna visat sig

undermåliga. Tvärtom torde kunna sägas, att lantbrevbärarkåren på ett i

det hela tillfredsställande sätt skött sina åligganden.

I ärendet har således enligt utskottets mening icke visats, att nu tilllämpade

system på grund av vidlådande brister borde ersättas med ett

annat. Utskottet skulle dock .icke motsätta sig detta, om något bättre

kunde bjudas. Såvitt utskottet kunnat finna, hava dock varken motionärerna

eller andra kammarens utskott framställt ens grundlinjerna för

ett nytt och bättre tystem.

Nu har visserligen till ledning åberopats utländska mönster för lantbrevbäringens

ordnande i vårt land. Utan tvivel ha de icke varit vederbörande

sakkunniga myndigheter obekanta. Att de likväl icke ansetts

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 13 saml. 3 avd. 13 käft. (Nr 13.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

höra tjäna som mönster har säkerligen goda skäl för sig. I få länder äro

ju de omständigheter, som för lantbrevbärarens syssla äro av betydelse,

så skiftande som hos oss. Detta gäller såväl i fråga om befolkningstäthet,

befolkningens sysselsättningar, klimat, terrängförhållannen o. dyl. som i

en mångfald andra avseenden.

Ett nytt system, som smidigare än det nu tillämpade, anpassar sig

efter skiftningarna i de lokala förhållandena, torde knappast kunna åstadkommas

genom enhetliga normer. Utskottet har givetvis icke heller kunnat

underlåta att fästa avseende vid vad generalpoststyrelsen därom yttrat.

Vad utskottet nu anfört gäller givetvis i första rummet den rena landsbygden.

Vad de stadsliknande samhällena angår, vill utskottet icke förneka,

att mera fog för en förändring i av andra kammarens utskott och motionärerna

antydd riktning kan förefinnas.

Åtskilligt synes ju tala för, att brevbärarna i dessa samhällen i fråga

om anställnings- och lönevillkor erhölle en ställning, som mindre avveke

från städernas brevbärare än vad nu är fallet. Då emellerid av berörda

yttrande framgår, att postutdelningen i dylika samhällen icke endast i

regel är en bisyssla utan, särskilt i orter närmast Stockholm, därjämte en

ganska väl betald sådan, synes icke heller beträffande ifrågavarande brevbäringssysslor

någon ändring i sättet för antagandet böra ske.»

Utskottet hemställde, att första kamtaaren icke måtte biträda andra

kammarens i ärendet fattade beslut. Uti en vid betänkandet fogad reservation

anförde reservanterna.

»De förhållanden, vilka såväl av motionärerna som av andra kammarens

tillfälliga utskott anförts rörande lantbrevbärarnas antagningssätt, lönevillkor

och ekonomiska ställning i övrigt, synas vara av den beskaffenhet,

att de väl motivera önskvärdheten av en utredning av det slag, varom andra

kammaren för sin del beslutat att hos Kungl. Maj:t göra framställning.

Den P. M. angående sättet för anställande av lantbrevbärare, vilken av en

tjänsteman i Kungl. generalpoststyrelsen självmant tillställts utskottet och

vilken såsom bilaga tinnes fogad vid utskottets utlåtande, innehåller enligt

vår uppfattning icke i något väsentligt avseende sådana upplysningar, varigenom

en dylik utredning skulle kunna anses mindre önskvärd. Tvärtom

synas vissa i denna P. M. omnämnda förhållanden, exempelvis de lämnade

uppgifterna rörande den tid, som åtgår för lantbrevbäringens fullgörande

å vissa linjer, snarare ge ökat stöd åt den uppfattningen, att en av Kungl.

Maj:t föranstaltad utredning rörande lantbrevbärarnas ekonomiska förhållanden

bör komma till komma till stånd. Något hållbart skäl mot tanken,

att åtminstone de lantbrevbärare, för vilka brevbäringen ej kan betraktas

såsom en bisyssla, borde och kunde erhålla en mera tryggad ställning

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 11

ån den ytterst osäkra, soin de genom hittills tillämpade anställningssätt

intaga, synes promemorian i fråga icke innehålla.»

Första kammaren biföll emellertid utskottets utlåtande, och hade frågan

sålunda ånyo förfallit.

Uti förevarande motion har ånyo upptagits till behandling det ämne,

som, enligt vad ovan angivits, varit föremål för prövning av 1915 och

1917 års riksdagar, dock med den utvidgning, att den nu föreliggande

framställningen avser, utom lantbrevbärarne även, de personer, vilka hava

till uppgift att på landsbygden i slutna poster befordra post emellan olika

postanstalter, de s. k. postförarne.

Av generalpoststyrelsens i ärendet avgivna utlåtande framgår, att styrelsen

ägnat en erkännansvärd uppmärksamhet åt de i motionen oinförmälda

befattningshavares ställning samt att styrelsen vidtagit åtgärder för

att bereda dem förbättrade löneförhållanden, något som utskottet även

anser vara av omständigheterna påkallat.

I sitt utlåtande anför styrelsen därjämte, att, sedan en allmän förhöjning

av ersättningarna till postförare och lantbrevbärare genomförts, styrelsen

även hade för avsikt att, i all den mån så lämpligen kunde ske, vid

kungörandet av ledig syssla av nu ifrågavarande slag samtidigt låta angiva

den ersättning, som enligt vissa i utlåtandet närmare angivna grunder

borde för befattningen utgå. I övrigt har styrelsen däremot icke berört

frågan om sättet för ifrågavarande befattningars tillsättande.

Väl finner utskottet det vara uppenbart, att den åtgärd, styrelsen uppgiver

sig hava för avsikt att vidtaga ifråga om postförares och lantbrevbärares

antagande, nämligen att låta på förhand tillkännagiva, vilken ersättning,

sökanden till en ledigförklarad befattning har att påräkna, är

ägnad att i viss mån undanröja de olägenheter, som enligt motionärernas

uppfattning äro förenade med den nu tillämpade ordningen vid ifrågavarande

befattningshavares tillsättande.

Men å andra sidan har utskottet icke av generalpoststyrelsens utlåtande

kunnat erhålla en klar uppfattning om, huruvida styrelsen avsett,

att genom den påtänkta åtgärden entreprenadsystemet skulle komma att

definitivt avskaffas, eller om vid postförares och lantbrevbärares antagande

möjlighet alltjämt skulle förefinnas för en konkurrens genom underbud

ifråga om ersättningen. Skulle detta vara fallet, lärer åtgärden ifråga icke

innebära någon garanti emot, att postverket ändock i vissa fall kunde komma

att tillgodogöra sig personers arbete emot uppenbar underbetalning och emot

de härav föranledda vådorna.

Och då utskottet i allo delar den uppfattning, varåt andra kamma
-

Utskottet.

%

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Hr 13.

rens tredje tillfälliga utskott vid 1917 års riksdag gifvit uttryck i sitt

utlåtande rörande herr Källmans m. fl. vid nämnda riksdag väckta motion,

har utskottet vid ovan angivna förhållanden icke ansett sig kunna tillstyrka

andra kammaren att frånträda den ståndpunkt, kammaren intagit

vid de två tidigare tillfällen, då ifrågavarande spörsmål varit föremål för

kammarens prövning.

Utskottet får därför hemställa,

att andra kammaren måtte i anledning av herr Jönssons

i Fridhill m. fl. motion, nr 235, för sin del besluta,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida

och i vilken utsträckning det vid antagande av postförare

och lantbrevbärare nu tillämpade entreprenadsystem

kunde avskaffas, ävensom vidtaga de åtgärder,

som härav kunde föranledas.

Stockholm den 17 maj 1918.

På utskottets vägnar:

K. A. ANDERSSON.

Reservation

av herr Winkler, vilken ansett, att då av poststyrelsens i ärendet avgivna

utlåtande framginge, att från styrelsens sida vidtagits och komme att vidtagas

åtgärder, varigenom de i motionen omförmälda olägenher komme

att undanröjas, utskottet bort hemställa, att motionen icke måtte till någon

andra kammarens åtgärd föranleda.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

13

Till KONUNGEN.

Genom skrivelser från civildepartementet den 8 respektive 15 sistlidna februari

bär generalpoststyrelsen anbefallts att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med yttrande

över tvenne inom riksdagen väckta, likalydande motioner, nr 62 inom första och nr

235 inom andra kammaren, angående ändring i nu tillämpat förfaringssätt vid anställandet

av postförare å landsvägslinjer samt lantbrevbärare.

Med anledning härav får generalpoststyrelsen i underdånighet anföra följande.

Motionärerna framhålla, hurusom enligt nu gällande bestämmelser lantbrevbärare

och postförare skola anställas medelst kontrakt med iakttagande av bestämmelserna angående

statens upphandlings- och entreprenadsväsende. Ett sådant anställningssätt

syntes motionärerna, särskilt ur de anställdas synpunkt, otillfredsställande, enär detsamma,

enligt motionärernas mening, skulle medföra, att de sökande till nu ifrågavarande

befattningar — i regel personer i små omständigheter — underbjöde varandra,

varjämte vid anbudens prövning icke kuude undvikas, att sådant anbud antoges, som

måste anses innebära underbetalning av arbetet. Särskilt framträdande skulle detta

förhållande vara under nu rådande dyrtid, emedan lantbrevbärare på grund av anställningsformen

icke kunde hänföras till sådan befattningshavare, sotn erhölle lönetillägg

enligt förordningen om krigstidstillägg och krigstidshjälp. Enligt motionärernas förmenande

inuebure det ifrågavarande anställningssättet icke”heller tillräckliga garantier

för att i varje fall den lämpligaste personen erhölle den lediga sysslan. Ehuru motionärerna

icke ville förneka, att entreprenadsystem i en del fall, till följd av de skiftande

förhållanden, under vilka lantbrevbärarna arbeta, kunde vara den lämpligaste anställningsformen,

syntes det dem likväl, att detta system i åtskilliga fall borde kunna

med fördel avskaffas och ersättas med det vanliga tillvägagångssättet vid anskaffande

av arbetskraft, nämligen befattningens kungörande som ledig mot ett visst arvode, varefter

vederbörande postmyndighet bland de sökande hade att utvälja den mest kompetente

och lämplige.

Motionärerna hemställde därför att riksdagen måtte hos Eders Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning det nu

använda förfaringssättet med kontrakt och utbjudande på entreprenad vid anställandet

av postförare å landsvägslinjer samt lantbrevbärare måtte kunna avskaffas och ersättas

med annan anställningsform, samt därefter vidtaga de åtgärder, som av denna utredning

kunna föranledas.

Frågan om förändring i viss mån av sättet för antagande av lantbrevbärare har

tidigare varit föremål för riksdagens prövning. På grund av väckta motioner i nu

ifrågavarande ämne beslöt andra kammaren vid 1915 och 1917 års riksdagar för sin

del avlåtande av skrivelse till Eders Kungl. Maj:t med anhållan om utredning av det

slag, varom nu är fråga. Andra kammarens beslut biträddes emellertid icke av första

kammaren, varför frågan förföll.

I motsats till motionerna i ärendet vid 1915 och 1917 års riksdagar, omfatta

förevarande vid innevarande års riksdag väckta motioner jämväl postförare.

Generalpoststyrelsen har förut haft tillfälle yttra sig i hithörande frågor, nämligen

i infordrat yttrande över motionen i ärendet vid 1915 års riksdag, varjämte i en

till första kammarens första tillfälliga utskott vid 1917 års riksdag ingiven promemoria

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

vissa synpunkter framhållits i anledning av förutnämnda vid 1917 års riksdag väckta

motion.

Från generalpoststyrelsens sida har därvid framhållits, att entreprenadförfarande

i egentlig mening icke tillämpas vid lantbrevbärarnes anställande. Antagande av lantbrevbärare

sker i regel sålunda, att befattningen kungöres ledig dels genom uppläsning

i den eller de orters kyrkor, som lantbrevbäringen berör, och dels genom tillkännagivande

å vederbörande postanstalt samt annonsering i ortstidningarna. Personer, som

önska ifrågakomma till befattningen, hava att till postanstalten inlämna sina ansökningar

eller anbud med uppgivande av den ersättning, mot vilken de vilja åtaga sig

lantbrevbäringen. Vid anbudens prövning tillses, att icke aunan person antages än

sådan, som äger god frejd, och som kan förete intyg om pålitlighet samt lämplighet

för sysslan, utfärdat av ecklesiastik- eller fögderitjänsteman, kommunalordförande, post
-

Gående landtbrevbäring.

Gående postföring.

Åkande

År.

Antalet linjer vid föregående

års slut.

ti

Under föregående år utbetalad §

sammanlagd ersättning. 2

Linjer,

vid vilka

under året

förhöjning

av ersätt- ningen

beviljats.

Under året

beviljad

förhöjning.

Antal linjer vid föregående

års slut.

ti

Under föregående år utbetalad g

samanlagd ersättning. m

Linjer,

vid vilka

under året

förhöjning

av ersätt- ningen

beviljats.

Under året

beviljad

förhöjning.

Antal linjer vid föregående

års slut.

Under föregående år utbetalad §

sammanlagd ersättning. **

Antal.

%

Kronor.

u/o av ersättning

föregående år.

Antal

%

Kronor.

% av ersättning

föregående år.

1914

1900

605,825

28

1,5

2,504

0,4

199

66,795

2

1,0

170

0,3

: 197

151,456

1915

1958

624,377

66

3,t

5,611

0,9

191

70,066

5

2,6

561

0,8

| 214

165,974

1916

1999

644,798

150

7,5

12,729

2,0

190

69,475

8

4,2

1,469

2,i

229

178,699

1917

|

—v*

>2029

690,306

764

37,7

88,430

CO

oT

T—1

191

69,820

68

35,6

7,635

10,9

251

215,607

1918

(

S:a

_

1,008

—

109,274

—

|

—

83

—

9,835

—

—

—

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

mästare eller poststationsföreståndare eller eljest person i officiell ställning, som äger

personlig kännedom om sökanden.

Vid antagandet av lantbrevbärare lägger sålunda postverket huvudvikten på att

erhålla en nykter och pålitlig samt för befattningen lämplig person; huruvida den fordrade

ersättningen utgör det lägsta anbudet, är icke direkt avgörande. Antagandet

av postförare sker i samma ordning som beträffande lantbrevbiirarne.

Att postverket i fråga om anställandet av lantbrevbärare och postförare icke tilllämpar

enteprenadsystem eller underbetalar arbetet, torde allra bäst framgå av det förhållandet,

att postverket i stor utsträckning efter framställning medgiver förhöjning

av ersättningen, ehuru någon uppsugning av kontraktet från lantbr enbär änne s eller

postförarnes sida icke skett.

Omfattningen av dessa förhöjningar framgår närmare av följande tabell:

lantbrevbäring.

Åkande postföring.

S

u m m a.

Linjer,

vid vilka

under året

förhöjning

av ersätt- ningen

beviljats.

Under året

beviljad

förhöjning

Antal linjer vid föregående

års slut.

Under föregående år utbetalad §

sammanlagd ersättning. '' g

td

Linjer,

vid vilka

under året

förhöjning

av ersätt- ningen

beviljats.

Under året

beviljad

förhöjning.

Antal linjer vid föregående

års slut.

u

Under föregående år utbetalad g

sammanlagd ersättning. g

W

Linjer,

vid vilka

under året

förhöjning

av ersätt- ningen

beviljats.

Under året

beviljad

förhöjning.

Antal.

%

Kronor.

% av ersättning

föregående år.

Antal.

%

Kronor.

% av ersättning

föregående år.

Antal.

%

Kronor.

% av ersättning

föregående år.

—

—

—

—

630

673,369

7

l,t

693

0,i

2,926

1,497,445

37

1,8

3,367

0,2

7

3,9

732

0,4

638

701,244

32

5,0

0,027

0,9

3,001

1,561,661

no

3,7

12,931

0,8

9

4,o

2,215

1,8

605

810,888

42

6,9

8,603

b''

3,023

1,703,860

209

6,9

25,010

1,5

103

41

28,814

13,4

588

796,789

217

36,9

113,310

14,2

3,059

1,772,522

1,152

37,7

238,189

13,4

119

—

31,761

-1

—

29S

—

128,633

—

—

1,508

—

279,503

—

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Av tabellen framgår sålunda, att generalpoststyrelsen på grund av inkomna framställningar

om förhöjd ersättning från 1914 års början till april 1918 medgivit förhöjning

gös fau §,t gående lautbrevbärare med sammanlagt ............ 109,274 kronor

» ’ 83 » » » postförare » » ............ 9,835 »

» 119 » » » åkande lantbrevbärare med sammanlagt 31,761 »

» 298 » » » » postförare _»_» ...... 128,633 »

Summa 1,508 fall med sammanlagt 279,503 kronor

motsvarande 19 procent av sammanlagda ersättningen under år 1913 till lantbrevbärare

och postförare. o .... . , ,,

Förutom den förböjning av ersättningen, som pa detta satt kommit lantorevbärarne

och postförare till del, bär efter koutraktsuppsägning vid kontraktets förnyande

ersättningen böjts i ännu större utsträckning än genom legoförhöjmng enligt

ansökan

Till belysande bärav bar generalpoststyrelsen i till vederbörande utskott vid 1918

års riksdag avgivet yttrande i anledning av‘en inom riksdagens andra kammare väckt

motion, nr 229, om krigstidstillägg och krigstids hjälp åt postförare a landsvagsliujer

och lantbrevbärare meddelat följande uppgifter. .. .,

Till upphörande med utgången av år 1916 hade uppsagts ej mindre an 2J4 postföringskontrakt

eller bortåt 40 procent av hela antalet dylika kontrakt. Antalet postföringskontrakt,

som uppsagts till upphörande med år 1917 beräknades likaledes uppgå

till omkring 40 procent av hela antalet kontrakt. Uppsägningar av lantbrevbararkontrakt

både ägt rum i likaledes högst avsevärd omfattning. Sålunda hade till upphörande

den 1 juli respektive 1 oktober 1917 uppsagts ej mindre än sammanlagt 325

lantbrevbärarekontrakt, och till upphörande med utgången av år 1917 både ^uppsagts

omkring 380 dylika kontrakt. Antalet lantbrevbäringslinjer utgjorde vid utgången av

år 1917 2,378 stycken. . , , ,, ... ■ „

Sammanlagda förhöjningen av ersättningen för de olika slagen av lantbrevbann0

och postföring vid en jämförelse mellan åren 1914 och 1917 utgjorde 530,112 kronor,

eller från 1,561.661 kronor till 2,091,773 kronor, motsvarande 34 procent. Fmligt vad

nu är känt rörande kostnaderna för lantbrevbäring och postföring för år 1918 kunna

dessa beräknas till omkring 2,800,000 kronor, vadan alltså skillnaden mellan aren

1914 och 1918 kan beräknas till omkring 1,240,000 kronor, motsvarande 79 procent.

Denna förhöjning i ersättningen kan visserligen icke helt tillskrivas de särskilda

förhållanden, som utgjort en följd av kriget och den allmänna fördyringen. För att

erhålla kännedom om i vad mån dessa särskilda förhållanden förorsakat den avsevarda

skillnaden mellan kostnaderna för år 1914 och 1918, bör från sammanlagda ökningen

dragas den ökning, som kan anses härröra från landsvägspostnätets normala utveckling.

Under 5-årsperioden närmast före kriget, åren 1909—1913 ökades utgifterna för

landsvägspostföring, däruti inbegripen jämväl lantbrevbäring, från 1,375,475 kronor ar

1909 till 1,497,445 kronor år 1913, eller med 121,970 kronor motsvarande 9 procent.

Därest under 5-årsperioden 1914—1918 räknas med samma normala stegring av kostnaderna,

som under den närmast föregående femårsperioden, och denna normala ökning

fråndrages den sammanlagda kostnadsökningen, återstår under perioden 1914—1918 en

ökning av 70 procent, som sålunda kan beräknas utgöra den förhöjning av ersättningen

till lantbrevbärare och postförare, vilken dessa betingat sig på grund av de

förlmjda levnadskostnaderna och den allmänna prisstegringen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra kammaren* tredje tillfällig a utskotts inlåtande Nr 13.

Ehuruväl sålunda eu stor del av lantbrevbärare och postförare efter ansökan

eller på grund av kontraktsuppsägningar redan fatt en avlöningsförhöjning, som fullt

ut motsvarar den under kriget inträdda prisfördyringen, återstå dock ett icke ringa

antal dylika funktionärer, vilka fortfarande fullgöra sina åtagna uppdrag mot en jämförelsevis

ringa ersättning och som under de senare åren antingen icke erhållit någon

förhöjning av ersättningen eller ock en förhöjning, som no icke längre kan auses motsvara

den alltjämt fortgående prisstegringen. För att utröna, i vilken utsträckning

lantbrevbärare och postförare sålunda ännu kvarstode på en avlöningsnivå, som med

hänsyn till de stegrade levnadskostnaderna kunde anses för låg, och vilka åtgärder,

som borde^ vidtagas för att bereda dessa funktionärer en efter de nu rådande exceptionella

förhållandena lämpad förhöjning av ersättningen har generalpoststyrelsen i början

av detta ar igångsatt eu omfattande undersökning rörande lantbrevbärares och postförares

arbetsförhållanden och avlöning. Denna undersökning är visserligen ännu icke

slutförd, men har dock fortskridit så långt, att det torde vara möjligt att redan nu

taga ställning till fragau om vilka åtgärder, som i detta avseende böra vidtagas.

Innan styrelsen närmare ingår på frågan om vad som bör åtgöras till förhöjning

av de lägst stående lantbrevbärarnes och postförarnes ersättningar, anser sig styrelsen

böra erinra om den behandling av frågan om krigstidstillägg och krigstidshjälp till

lantbrevbärare och postförare, som ägt rum vid årets riksdag på grund av förutberörda,

inom andra kammaren väckta motionen. I denna motion hemställdes, att riksdagen

matte besluta, att postförare å landsvägslinjer och lantbrevbärare måtte under

år 1918 beredas krigstidstillägg enligt samma grunder, som kunde komma att beslutas

beträffande _ andra befattningshavare i statens tjänst, ävensom krigstidshjälp till dem

av dessa, vilka kunde anses hava full daglig sysselsättning med sitt arbete i postverkets

tjänst och även eljest uppfyllde de villkor, som komine att beslutas för åtnjutande av

krigstidshjälp.

I det yttrande i anledning av motionen, som riksdagens särskilda utskott begärt

från generalpoststyrelsen,_ och vilket yttrande även här förut berörts, framhöll styrelsen

de avsevärda förhöjningar av ersättningen, som kommit lantbrevbärare och postförare

till del såväl på grund av ansökan som efter kontraktsuppsägning, och förklarade

sig finna det uppenbart, att krigstidstillägg icke borde utgå å belopp, som avtalats

med hänsyn tagen till radande prisförhållanden. Emellertid ansåg sig styrelsen

i detta sammanhang böra meddela, att styrelsen hade sin uppmärksamhet riktad på

önskvärdheten av att, i den mån så vore lämpligt och möjligt, söka åstadkomma likformighet

. i fråga om ersättningarna åt lantbrevbärare ävensom dessa ersättningars

ställande^ i väl avvägt förhållande till levnadskostnaderna och gällande arbetspriser.

På grund av vad generalpoststyrelsen anfört hemställde vederbörande utskott, att motionen

icke måtte föranleda till vidare åtgärd från riksdagens sida, vilket även blev

riksdagens beslut.

Då det nu gäller att vidtaga åtgärder för höjandet av ersättningen till sådana

lantbrevbärare och postförare, som icke redan uppbära en ersättning, som kan anses

motsvara nu gällande levnadskostnader och arbetspriser, har det synts general poststyrelsen

riktigast att till utgångspunkt taga den medelersättning, som gällde före inträdandet

av de nu radande exceptionella förhållandena eller således tiden strax före

krigsutbrottet. Vid utrönande av denna medelersättning torde huvudsakligen böra

läggas till grund den tid, som av vederbörande användes för uppdragets, d. v. s.

lantbrevbäringens respektive postföringens fullgörande.

Den verkställda undersökningen rörande lantbrevbärares och postförares arbetsBihang

till riksdagens protokoll 1918. 13 sand. 3 avd. 13 höft. (Nr 13.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

och avlöningsförhållanden år 1914 har emellertid utvisat, att ersättningen, beräknad

per timme, är väsentligen olika i olika delar av landet, vilket förhållande givetvis

står i samband med arbetsprisen i allmänhet i de olika landsändarna. Vid bestämmandet

av den avlöningsförbättring, som må anses böra beredas sådana lantbrevbärare

och postförare, som därav äro i behov, synes därför riktigast, ^att hänsyn tages till

denna redan under normala förhållanden befintliga olikhet i utgående legor för lantbrevbäring

och postföring inom olika landsdelar, och detta lämpligast på sådant sätt,

att förhöjningen grundar sig på den inom de olika länen gällande medelersättningen

under år 1914.

Sedan sålunda den före kriget gällande medelersättningen konstaterats, har man

att taga i övervägande i vad mån och på vad sätt förhöjning av °ersättningen bör ske

för de lantbrevbärare och postförare, som icke redan förut ernått en avlöning, som

kan anses skälig på grund av den inträdda prisstegringen. _ _

För bedömandet av denna fråga har generalpoststyrelsen, särskilt för att erhålla

en jämförelse med avseende å postverkets gående lantbrevbärare och gående postförare,

ansett sig höra från Socialstyrelsen införskaffa uppgifter rörande avlöningsförhållandena

för lantarbetarna, vilken grupp av arbetare torde vara närmast jämförlig med

nu ifrågavarande funktionärer vid postverket. Av de erhållna uppgifterna framgår,

att avlöningen till lantarbetare (tillfälliga daglönare i egen kost), uttryckt per timme,

utgjorde i genomsnitt år 1914 26 öre samt ar 1917 41 öre, vilket alltså motsvarar eu

förhöjning under kriget av 58 procent. Ersättningen till gående lantbrevbärare och

gångpostförare år 1914 utgjorde i genomsnitt 28 öre per timme. Med denna jämförelse

till utgångspunkt synes det generalpoststyrelsen skäligt, att ersättningen till gående

lantbrevbärare och gångpostförare höjes sålunda, att den år 1914 inom de olika länen

gällande medelersättningen per timme höjes med 50 procent, varigenom ersättningen

kommer att utgöra i genomsnitt för hela riket 42 öre per timme eller alltså ungefär

samma belopp, som utgår till lantarbetarne.

I tillämpningen skulle detta ske sålunda, att lantbrevbärare eller postförare,

vars ersättning icke redan förut utgår med ett belopp, motsvarande medelersättningen

år 1914 jämte 50 procent förhöjning å samma medelersättning, nu skulle erhålla förhöjning

till sagda belopp.

Givetvis bör även hänsyn tagas till de särskilda förhållanden, under vilka lantbrevbäringen

respektive postföringen utföres, såsom vägens längd och beskaffenhet,

postens tyngd o. s. v. samt de jämkningar företagas, som härav kunna påkallas.

Eu förhöjning av ersättningen till lantbrevbärare och postförare enligt nu angivna

grunder skulle betydligt överstiga det procentuella allmänna krigstidstillägg—

33 1/s procent —■ som av innevarande års riksdag beviljats befattningshavare i statens

tjänst, varvid bortses från den särskilda »grundplåten» av 365 kronor, vilken enligt

förordningen om krigstidstillägg och krigstidshjälp tillkommer endast sådana befattningshavare,

som ägna sin huvudsakliga verksamhet åt statens tjänst vilket i allmänhet

°icke är fallet med lantbrevbärare och postförare till följd av uppdragens karaktär

av bisyssla.

I nedanstående tabell lämnas en närmare framställning av dels medelersättningen

per timme inom olika län för lantarbetsre år 1914 och år 1917, dels medelersättningen

för gående lantbrevbärare och gångpostförare år 1914 samt sistnämnda ersättning

med 50 procent förhöjning, dels ock den ekonomiska innebörden av en förhöjning

enligt dessa grunder:

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 19

Län

Lantarbetares ersättning

per timme

Gående lantbrevbärares

och gångpostforares

ersättning per timme

Den eko- nomiska

innebörden

av en dylik

förhöjning

Kronor

år 1914

öre

år 1917

öre

ökning i

procent

år 1914

öre

ersätningen

år 1914

förhöjd med

50 procent

öre

Malmöhus...............

24

36

50

27

41

19,439

Kristianstads............

25

36

44

23

35

7,069

Blekinge ...............

24

34

42

24

36

3,835

Kronobergs ............

25

39

56

23

35

6,893

Hallands ...............

24

38

58

28

42

6,270

Skaraborgs...............

23

35

52

28

42

9,074

Alvsborgs...............

24

38

58

26

39

6,419

Göteborgs och Bohus

24

35

46

30

45

9,316

Värmlands...............

26

43

65

30

45

9,478

Jönköpings ............

25

43

72

28

42

8,345

Kalmar..................

23

38

65

27

41

7,692

Östergötlands .........

. 25

42

68

29

44

5,583

Gottlands ...............

24

36

50

27

41

3,540

Södermanlands.........

25

42

68

25

38

2,337

Stockholms stad och

län...........

26

45

73

38

57

7,304

Uppsala...........

25

41

64

29

44

3,022

Örebro ..............

25

43

72

29

44

6,756

Västmanlands ...

27

45

67

32

48

3,058

Kopparbergs............

30

54

80

33

50

18,324

Gäfleborgs...............

29

59

103

34

51

8,624

Västernorralands ......

31

55

77

31

47

15,075

Jämtlands...............

34

72

112

30

45

12,989

Västerbottens .........

30

61

103

24

36

19,708

Norrbottens ....•........

32

65

103

27

41

10,241

Hela riket |

26

41

58 1

28

42

210,391

Anm. Den särskilda stegringen av avlöningen till lantarbetare inom vissa län i mellersta och

norra Sverige torde bero på den inverkan dessa avlöningar rönt av de höga avlöningarna till skogsarbetare.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Med avseende å jämförelsen mellan lantarbetarna samt postverkets lantbrevbärare

och postförare bör dock beaktas, att uppdraget såsom lantbrevbärare eller postförare

i regel är vida mindre ansträngande än det egentliga lantarbetet, varför också lantbrevbäring

och postföring till en stor del besörjes av äldre personer, vilka icke kunna

åtaga sig annat, tyngre arbete och därför icke kunna betinga sig samma arbetsförtjänster

som en fullgod arbetare. Förbises bör icke heller, att postarbetet på grund

av sin stadigvarande natur bereder vederbörande en säkrare inkomst än vad i allmänhet

är fallet beträffande annat arbete, som står daglönare å landsbygden till buds.

Det torde ock här böra erinras om, att till lantbrevbärare, som fullgjort lantbrevbäring

under minst 25 års tid, må, enligt av riksdagen godkända grunder, utgå

ålderdomsunderstöd med 2/s av den ersättning, som senast utgått till honom från

postverket.

Vad därefter beträffar åkande lantbrevbärare och åkande postförare hava visserligen

större delen av dessa nu under kriget antingen efter ansökan eller kontraktsuppsägning

erhållit en högst avsevärd förhöjning av den ersättning, som gällde före

kriget, och hava härigenom ernått en betydligt högre avlöningsnivå än de gående

lantbrevbärarne och gångpostförarne. Att särskilt ersättningen till åkande lantbrevbärare

och postförare sålunda under kriget sprungit i höjden sammanhänger givetvis

med de allbekanta svårigheterna att under de nu rådande förhållandena över huvud

taget åtaga sig sådana uppdrag, som fordra tillhandahållande av häst och åkdon eller

andra transportmedel.

Även bland de åkande lantbrevbärarne och postförarne finnes emellertid en del,

som icke under kriget uppsagt sina konrrakt eller i annan ordning erhållit förhöjning

av ersättningen eller, om så skett, dock fortfarande kvarstå på en relativt låg avlöningsnivå.

Om ock detta i många fall torde hämta sin förklaring därutav, att vederbörande

entreprenör i samband med postforslingen kan bereda sig särskilda förtjänster

genom varutransport eller befordran av resande och dylikt, har det dock synts styrelsen

böra undersökas, huruvida icke även beträffande åkande lantbrevbärare och

postförare en förhöjning av de i avlöningshänseende lägst stående entreprenörerna bör

vidtagas enligt samma grunder, som skulle tillämpas för gående lantbrevbärare och

postförare.

Klart är emellertid att den nu rådande foderbristen och de synnerligen växlande

priserna för körslor i allmänhet nödvändiggöra, att man härvidlag i ännu högre grad

än ifråga om gående lantbrevbärare och postförare måste taga hänsyn till förhållandena

i varje särskilt fall, vilket ock torde medföra, att man ifråga om dessa entreprenörer

i många fall fortfarande såsom hittills måste medgiva en förhöjning, väsentligt

överstigande den ovan angivna medelförhöjningen.

En förbättring av ersättningen till de lägst stående åkande lantbrevbärarne och

postförarne enligt ovan angivna grunder skulle, enligt vad approximativa beräkningar

givit vid handen, medföra en kostnadsökning för postverket av omkring 100,000

kronor för är.

I detta sammanhang vill styrelsen meddela, att den förbättring av avlöningsförhållandena,

som skulle komma att genomföras beträffande lantbrevbärare och postförare,

även synes böra utsträckas att omfatta de s. k. lådbrevbärarne, vilka i förstads- och

liknande samhällen besörja postutdelningen.

Den förhöjning av ersättningen till lantbrevbärare, postförare och lådbrevbärare,

som sålunda skulle vidtagas i syfte att åstadkomma ökad likformighet i ersättningarna

samt att sfälla dessa i ett bättre avvägt förhållande till nu gällande levnadskostnader

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utletande AV 13. 21

och arbetspriser, bör enligt styrelsens mening genomföras redan från innevarande års

början räknat.

Sedan denna allmänna förhöjning av ersättningen genomförts, har generalpoststyrelsen

även för avsikt att, i all den mån så lämpligen kan ske, vid kungörandet

av .syssla av nu ifrågavarande slag samtidigt låta angiva den ersättning, som

enligt ovan angivna grunder bör för befattningen utgå.

Genom de åtgärder, generalpoststyrelsen sålunda hav för avsikt att vidtaga, torde

i huvudsak vinnas det syftemål, motionärerna med sin nu förevarande framställning

avsett, Enligt generalpoststyrelsens mening torde därför några åtgärder i anledning

av motionerna icke vara erforderliga.

Stockholm den 30 april 1918.

Underdånigst

Julius Julilin.

Herman Askberg. Jacques JPramberg.

föredragande.

Gustaf Bjurström.

C. A. Hasselrot.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.