Skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring av tillämpat förfarande vid anställande av postförare å landsväg slinjer och lantbrevbärare.
1918-05-17 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 3TU 1918:13, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring av tillämpat förfarande vid anställande av postförare å landsväg slinjer och lantbrevbärare.
Dokumentets text
''indra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till Andra kammarens kansli den 17 maj 1918 kl. 2 e. m.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 13 i
anledning av herr Jönssons i Fridhill m. fl, motion,
nr 235, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring
av tillämpat förfarande vid anställande av postförare
å landsväg slinjer och lantbrevbärare.
Närvarande: Herrar Andersson i Fiskebäckskil, Eriksson i Stockholm,
Elisson*, Hagman i Domnarvet*, Winkler, Karlsson, i Nynäshamn*,
Pehrsson i Bramstorp* Aarnseth*, Hedin*, Björklund,
Johansson i Hässlås*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Uti en inom andra kammaren av herr Jönsson i Fridhill m. fl. väckt
motion, nr 235, som för förberedande behandling hänvisats till utskottet,
hava motionärerna hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida
och i vilken utsträckning det nu använda förfaringssättet med kontrakt
och utbjudande på entreprenad vid anställandet av postförare å landsvägslinjer
samt lantbrefbärare kunde avskaffas och ersättas med annan
anställningsform, samt därefter vidtaga de åtgärder, som av denna utredning
kunde föranledas.
Beträffande motiveringen för denna hemställan hänvisar utskottet till
motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 13 samt. 3 avd. 13 höft. (Nr 13.)
1
Motion vid
1915 års
riksdag.
2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
över motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande
från kungl. generalpoststyrelsen, och är detta utlåtande härvid fogat såsom
bilaga.
Uti en vid 1915 års rikdag inom andra kammaren väckt motion, nr
36, hemställde herrar Nilsson i Tånga och Thorsson, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utreda, huruvida icke det för lantbrevbäringens ordnande använda
entreprenadsystemet kunde avskaffas och ersättas med mera tidsenliga bestämmelser
såväl i fråga om avlöningsförhållanden som tjästgörings- och
anställningsvillkor.
Motionen hänvisades till andra kammarens tredje tillfälliga utskott,
som däröver inhämtade generalpoststyrelsens yttrande, vilket finnes fogat
vid det utav utskottet avgivna utlåtandet. Häruti anförde utskottet:
»Av generalpoststyrelsens yttrande framgår, att enligt generalpoststyrelsens
uppfattning de förhållanden, under hvilka lantbrevbäringen arbetar
i Norge, äro i motsats vad som är fallet i Danmark, ganska likartade med
dem i Sverige. Utskottet har därför tagit del av de uppgifter rörande
lantbrevbäringens organisation i Norge, som nyligen på begäran lämnats
generalpoststyrelsen av det norska departementet för de offentliga arbetena.
Enligt vad dessa upplysningar giva vid handen, är i Norge lantbrevbärarnas
eller, såsom de kallas, lantpostbudens avlöning och tjänstgöring
högst olika i landets särskilda delar och å de särskilda postlinjerna. Beträffande
de flesta linjerna gäller det, att vederbörande åtaga sig postföringen
för att därigenom erhålla en biinkomst. Turerna äro 1—6 i veckan.
Ersättningen anpassas efter linjens längd, besvärlighet och postmängden
ävensom använd tid. I regel uppgår ersättningen till 9 å 10 öre per tillrygga*1^
kilometer, men varierar i övrigt från 3 å 4 öre till 20 öre per
kilometer. Sistnämnda belopp betalas i regel blott å linjer med åkande
postbefordran samt å linjer, som, utgående från städer eller större trafikcentra,
genomlöpa tätt bebyggda trakter. Liksom linjernas längd är högst
olika, så är också den tid, som åtgår för turerna, högst olika och kan
variera från 2—3 timmar till 2—3 dygn och ännu mera.
På grund av dessa högst olikartade förhållanden å de särskilda linjerna
har man icke kunnat fastslå någon bestämd norm för ersättningen. När
fråga uppstår om inrättande av ny lantpostlinje, skall tillika lämnas uppgift
på den ersättning, som bör fastställas för postbudet, och infordras
därefter anbud om åtagande av brevbäringen å linjen, helst för tre år eller
längre tid. När ledighet uppstår å befintlig linje, anslås beställningen
såsom lantpostbud å densamma ledig med angivande av den för linjen
fastställda ersättningen. Kan platsen med denna ersättning icke på ett
3
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
tillfredsställande sätt besättas, skall vederbörande postmästare, — vilken
det tillkommer att antaga lantpostbud — till poststyrelsen avgiva förslag
om lönens höjande med tjänliga upplysningar tillika för bedömande av behovet
av linjens uppehållande, däribland uppgift över den genomsnittliga,
årliga brevmängden och beloppet av försålda frimärken det sista året.
Härvid skall även bifogas uttalande av länsman och kommunalordförande
därom, huruvida den föreslagna ersättningen kan anses vara lämplig ersättning
för linjen. Därest postbud själv skulle göra framställning om förhöjning
av ersättningen, skall, då dylik framställning insändes till poststyrelsen,
vid densamma fogas upplysning om de förhållanden, vartill hänsyn bör
tagas vid frågans beprövande, samt upplysning om postens storlek och
beloppet av försålda frimärken, ävensom liknande uttalanden, som nyss
sagts, av postmästaren, länsmannen och kommunalordföranden.
Av det nu anförda framgår, att på grund av den mångfald olika
förhållanden, som måste öva inflytande på lantbrevbärarnas avlöning, man
visserligen icke kunnat fastställa enhetliga normer för ersättningens storlek,
men att man väl i det enskilda fallet sett sig i stånd att bestämma
en ersättning, vilken, avpassad efter de olika lokala förhållandena, bekantgöres
samtidigt som platsen förklarats vara till ansökan ledig.
Utskottet anser, att det angivna tillvägagångssättet i Norge för bestämmande
av lantpostbuden tillkommande ersättning är värt att uppmärksammas.
Enligt utskottets mening är det nämligen föga tilltalande att, på
sätt som här sker, utbjuda lantbrevbäring på entreprenad, då därav bliver
en följd, att de å lantbrevbäring spekulerande söka underbjuda varandra,
varav i vissa fall kan föranledas, att personer åtaga sig lantbrevbäring mot
en ersättning, som icke motsvarar värdet av det av dem utförda arbetet,
och att staten således erhåller detsamma till underpris. Visserligen är,
som generalpoststyrelsen anmärker, sant, att enligt entreprenadförordningens
bestämmelser anbud, enligt vilka den fordrade ersättningen »uppenbarligen»
utgör underbetalning, icke ens skola upptagas till behandling,
men utskottet håller före, att det tillämpade systemet, även med stor uppmärksamhet
från generalpoststyrelsens sida för att förebygga de omnämnda
missförhållandena, icke kan anses uti ifrågavarande avseende betryggande.
Utskottet är således av den uppfattningen, att, såvitt möjligt, rättelse
härutinnan bör göras. Utskottet delar väl den av generalpoststyrelsen
uttalade åsikten, att en så beskaffad avlöningsnorm för lantbrevbärarna, att
enligt densamma hänsyn må kunna tagas till alla de skiftande förhållanden,
varunder lantbrevbäringen utföres i vårt land, svårligen låter sig genomföras.
En särskild omständighet, som utskottet härvid också tagit i betraktande,
är, att, enligt vad utskottet inhämtat, de särskilda lantbrevbä
-
4
Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
ringslinjerna ofta förändras i avseende å längd, sträckning m. m., varigenom
måste bliva en följd, att befattningarna såsom lantbrevbärare ofta för vederbörande
äro mera tillfälliga sysslor. Men i det enskilda fallet, då de lokala
förhållandena liksom övriga på avlöningen inverkande faktorer äro kända,
synes det utskottet, att det icke borde vara generalpoststyrelsen omöjligt
att själv bestämma avlöningen och icke överlämna detta åt de om platsen
konkurrerande sökandena.
Detta gäller i främsta rummet lantbrevbäringen inom förstadssamhällen
samt inom andra tätt befolkade platser, där lantbrevbäringen även enligt
generalpoststyrelsens utlåtande har en väsentligen helt annan karaktär än
lantbrevbäringen på den egentliga landsbygden och oftast utföres varje
dag, alla söckendagar eller åtminstone flertalet veckodagar samt ofta utgör
lantbrevbärarens huvudsakliga sysselsättning. Att i dessa fall fastställa
avlöningens storlek och angiva densamma vid platsernas kungörande borde
icke kunna medföra några svårigheter.
Men även beträffande övriga lantbrevbäringslinjer torde det icke behöva
möta allt för stora svårigheter att bestämma de ersättningar, som
lämpligen böra utgå. Bestämmandet av desamma torde lämpligen kunna
ske efter därom av den lokala postförvaltningen med hänsyn till linjens
längd och besvärlighet i avseende å post- och vägförhållandena in. m.,
turernas antal och därför åtgående tid samt ortens dyrtid uppgjort förslag.
Först när sökande icke anmält sig till platsen mot en av generalpoststyrelsen
fastställd avlöning, kan enligt utskottets förmenande entreprenadsystemet
komma till användning.»
Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del besluta,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning det för lantbrevbäringens
ordnande använda entreprenadsystemet kunde avskaffas samt vidtaga
de åtgärder, som härav kunde föranledas.
Denna hemställan bifölls av andra kammaren, varefter ärendet överlämnades
till första kammaren, som hänvisade detsamma till förberedande behandling
av sitt andra tillfälliga utskott, som i avgivet utlåtande, nr 15, anförde:
»Av generalpoststyrelsens i ärendet avgivna utlåtande synes framgå,
att den skildring motionären givit av hithörande förhållanden i många
avseenden ej är med verkligheten överensstämmande. Motionärerna framhäva
särskilt, att postverket vid lantbrevbärares anställning skulle tillämpa
ett entreprenadsystem, som med uteslutande av varje hänsyn till vederbörandes
kvalifikationer och personliga ställning endast sökte åstadkomma ett underbjudande
av de olika sökandena — ett system, som ej kunde vara ett statens
verk värdigt.
5
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Av generalpoststyrelsens utlåtande framgår emellertid, att såsom lantbrevbärarc
endast anställas myndiga, välfrejdade, skrivkunniga män, varjämte
alltid erfordras intyg om pålitlighet samt lämplighet för sysslan,
utfärdat av ecklesiastik- eller fögderi tjänsteman, kommunalstämmoordförande,
postmästare eller poststationsföreståndare eller annan person i officiell
ställning, som äger kännedom om sökanden. Medellegan för lantbrevbäringen
i vårt land har ungefär fördubblats sedan år 1907 och utgjorde år
1913 1 kr. 12 öre pr mil för åkande och 1 kr. 1 öre pr mil för gående
lantbrevbärare. Denna medellega överstiger såväl medellegan i Norge, 90
öre pr nymil, som ock de för lantbrevbäringen i Danmark fastställda grundbeloppen.
Någon uppsägning av lantbrevbärare, så länge denne på ett
tillfredsställande sätt fullgör sina åligganden, lär i regel icke äga rum,
utom för de undantagsfall, då den kontraherade legan är oskäligt hög, en
linje behöver indragas eller förändras. De understöd, som lantbrevbärare
efter en längre tids tjänstgöring kunna erhålla, hava genom nådigt brev
den 20 juni 1913 höjts till 2/3 av den vid avgången åtnjutna ersättningen
och kunna numera erhållas efter 25 års tjänstgöring.
Generalpoststyrelsen har dessutom framhållit, att vid anställandet av
lantbrevbärare postverket icke tillgodogör sig anbud, som kunna anses innebära
underbetalning. Det nuvarande systemet är alltså icke ett rent entreprenadsystem,
utan en viss minimitaxa tillämpas i praktiken, ehuru denna
taxa, därigenom att anbud infordras, ej blir fast utan så att säga automatiskt
regleras för ortsförhållandena.
Motionärerna synas hava förbisett, att det här rör sig om en sysselsättning,
som för cirka 2/3 av dess utövare har karaktären av bisyssla.
Att så är förhållandet, framgår tydligt av generalpoststyrelsens utlåtande,
enligt vilket för ett stort antal linjer erfordras mindre tid än 4 å 5 timmar
per dag för brevbäringens fullgörande liksom även flertalet linjer
endast betjänas med 3 turer eller mindre pr vecka. Uppdraget i fråga
kan ej heller alltid anses vara rent personligt.
Motionärernas förslag, att hädanefter endast ‘allmänna och likartade
av postverket publicerade minimitaxor skulle tillämpas i vårt land, synes
utskottet icke kunna med fördel realiseras. Aven om, såsom andra kammarens
utskott föreslagit, minimitaxorna ej skulle fastställas för hela landet
utan för de särskilda postdistrikten, äro även inom dessa ortsförhållandena
flerstädes så olikartade, att detta svårligen låter sig göra. De omständigheter,
som hava betydelse för lantbrevbärarens syssla, äro ju fyrfaldiga,
icke blott linjernas längd och antalet turer samt postmängden,
utan även väg- och terrängförhållanden, klimatet, i orten gällande arbetslöner,
arten av befolkningens sysselsättningar o. s. v. I få länder torde
Motion vid
1917 års
riksdag.
6 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
dessa vara så skiftande som hos oss. På grand härav synes det utskottet
som om det nuvarande systemet i avseende på dess förmåga att smidigt
anpassa sig efter de lokala förhållandena, är tillfredsställande och överlägset
det av motionärerna påyrkade.»
Utskottet hemställde, att första kammaren icke måtte biträda andra
kammarens i ärendet fattade beslut; och blev denna utskottets hemställan
av första kammaren bifallen, vadan alltså frågan förfallit.
År 1917 blef förevarande spörsmål ånyo föremål för riksdagens prövning,
i det att herr Källman m. fl. uti en inom andra kammaren väckt
motion nr 13 hemställde: a) att riksdagen måtte besluta att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida
icke för lantbrevbäringens ordnande det nu använda entreprenadsystemet
kunde avskaffas och ersättas med andra tidsenliga bestämmelser, såväl
ifråga om avlöningsförhållanden som tjänstgörings- och anställningsvillkor,
samt b) att vid den blivande utredningen särskild uppmärksamhet ägnades
frågan om brevbäringens ordnande uti förstads- och andra stadslikn ande samhällen,
varigenom där anställda brevbärare i görligaste mån likställdes med
motsvarande befattningshavare i städerna.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,
anförde uti däröver avgivet utlåtande (nr 1):
»Förevarande motion skiljer sig från den av herrar Nilsson i Tånga
och Thorsson vid 1915 års riksdag väckta motion allenast därutinnan, att
motionärerna vid innevarande års riksdag funnit lämpligt framhålla, att,
vid en blivande utredning i ämnet, en alldeles speciell uppmärksamhet
borde ägnas åt avlöningsförhållandena beträffande den brevbäring, som
äger rum uti vissa förstads- eller andra stadsliknande samhällen. Motionärerna
finna sistnämnda arbete vara av den beskaffenheten, att beträffande
detsamma behovet av entreprenadsystemets ersättande med andra
och mera rationella avlöningsnormer måste göra sig gällande med särskild
skärpa.
Bortsett härifrån framstår såsom motionens huvudsyfte, att åstadkomma
ett riksdagens uttalande därom, att det system, som hittills tilllämpats
vid lantbrevbäringens ordnande, principiellt icke vidare bör ifrågakomma
vid rekrytering av ifrågavarande grupp av statstjänare.
Utskottet delar den uppfattning rörande ifrågavarande spörsmål, varåt
andra kammarens tredje tillfälliga utskott vid 1915 års riksdag givit uttryck
uti ovan intagna utlåtande samt hänvisar till detsamma.
Uti en vid första kammarens andra tillfälliga utskotts ovan omförmälda
utlåtande utav herrar von Kocli, Steffen och Östling fogad reserva
-
7
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
tion, gjorde dessa reservanter, efter uttalande, att de ansågo som principiellt
förkastligt, att staten vid anskaffande av arbetskraft använde sig
av ett verkligt entreprenadsystem, gällande, att det uti ifrågavarande avseende
tillämpade system icke utgjorde något rent entreprenadsystem, varför
reservanterna, med konstaterande av att förbättringar i fråga om lantbrevbärarnas
anställningsvillkor och löner vidtagits och ytterligare komma
att vidtagas, ansågo sig kunna stanna vid förslag om ändrad benämning
å sättet för lantbrevbärarekårens rekrytering.
Enahanda uppfattning rörande beskaffenheten av detta rekryteringssystem
ligger till grund för sistberörda av första kammaren godkända
utlåtande. Förstakammarutskottet såväl som reservanterna därinom förmena,
att, enär vid antagande av lantbrevbärare enligt gällande bestämmelser
dels skall förebringas viss utredning rörande den sökandes personliga
kvalifikationer för sysslan (intyg om pålitlighet och lämplighet),
dels ock vederbörande postmyndigheter vid anställande av lantbrevbärare
icke böra tillgodogöra sig anbud, som kunna anses innebära uppenbar
underbetalning, systemet i själva verket icke medför de vådor, som skulle
bliva följden av tillämpningen utav ett entreprenadsystem utan här förekommande
modifikationer i systemet.
Häremot torde till en början den invändningen kunna göras, att intet
entreprenadsystem är så beskaffat, att prövning icke förekommer av anbudsgivarnas
kvalifikationer för det ifrågavarande arbetet.
Vidare anser utskottet i likhet med andra kammarens tredje tillfälliga
utskott vid 1915 års riksdag det vara uppenbai*t och även av erfarenheten
bekräftat, att förefintligheten av en bestämmelse att icke tillgodogöra
sig för låga entreprenadanbud icke utgör någon garanti emot att
underbetalning kan komma att utgå.
Att nämnda förhållande, trots föreskrifter om intyg rörande personernas
pålitlighet och lämplighet, understundom medfört, att lantbrevbäring
kommit att anförtros åt för ändamålet alldeles olämpliga personer, har
inom utskottet vitsordats. Utskottet finner det också vara uppenbart, att
vådorna i berörda avseende måste vara större vid tillämpning av ett entreprenadsystem
än eljest.
I fråga om sättet för det nu tillämpade systemets ersättande med
andra anställningsnormer kan utskottet jämväl ansluta sig till vad andra
kammarens tredje tillfälliga utskott vid 1915 års riksdag härutinnan anfört.
Detta anförande synes hava blivit av första kammarens andra tillfälliga
utskott vid samma riksdag i viss mån missuppfattat. Andrakammarutskottet,
som väl beaktat och särskilt framhållit svårigheterna i sådant
avseende, har icke, såsom förstakammarutskottet anförde, föreslagit fast
-
8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
ställande av minimitaxor ens för de särskilda postdistrikten. Däremot
framhöll andrakammarutskottet, att det icke bör vara svårare för de svenska
postmyndigheterna än för de norska att bestämma avlöningsförhållandena
för de enskilda fallen allt efter som dessa kunde komma under
prövning, och utskottet delar härutinnan den av utskottet år 1915 uttalade
mening. Enligt utskottets förmenande torde ej heller några oövervinneliga
svårigheter böra möta för utarbetande av vissa allmänna grunder
för bestämmande av den avlöning, som i det enskilda fallet bör utgå
för bestridande av lantbrevbäringen.
Då under dryftandet av förevarande spörsmål framställts farhågor för,
att ett avskaffande av entreprenadsystemet kunde komma att medföra en
indragning av redan befintliga lantbrevbäringslinjer och ökade svårigheter
för inrättandet av nya linjer, vill utskottet häremot hava uttalat, att anledning
givetvis saknas för antagande, att postverket icke såsom hittills
skulle vid utövandet av sina funktioner hava i sikte allmänhetens berättigade
intressen.
Lika med motionärerna finner utskottet, att olägenheterna av nu
ifrågavarande entreprenadsystem tydligast giva sig tillkänna uti de av
motionärerna åsyftade större samhällena. Att så är fallet, beror naturligtvis
därpå, att arbetet med brevbäringen oftast för dessa brevbärare
blir deras huvudsakliga sysselsättning, och måste det vid sådant förhållande
framstå såsom en felaktighet, att dessa befattningshavare i fråga om anställnings-
och lönevillkor intaga en så avvikande ställning mot den, som
intages av städernas brevbärare.»
Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del besluta,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning det för bref bäringens
ordnande använda entreprenadsystem kunde avskaffas, särskilt i förstads-
och andra stadsliknande samhällen och där brevbäringen upptoge
största delen av brevbärarens tid, samt vidtaga de åtgärder, som härav kunde
föranledas.
I avgiven reservation förklarade sig en ledamot av utskottet icke kunna
biträda utskottets hemställan såvitt densamma avsåge andra orter än förstäder
och andra stadsliknande samhällen.
Andra kammaren biföll utskottets hemställan, varefter ärendet överlämnades
till första kammaren, som hänvisade detsamma till sitt första
tillfälliga utskott.
Detta utskott fick från t. f. sekreteraren i generalpoststyrelsen Joh.
Enger emottaga en promemoria i ämnet, vilken finnes fogad vid utskottets
däri avgivna utlåtande (nr 9). Utskottet yttrade:
9
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
»Förevarande motion avser i första rummet avskaffande av det nu
tillämpade entreprenadsystemet vid lantbrevbäringens ordnande, men yrkandet
härom har fått särskild betoning och räckvidd i fråga om brevbäringens
ordnande i förstads- och andra stadsliknande samhällen.
Beträffande de mot nu tillämpade system gjorda anmärkningarna torde
utskottet, under hänvisning till det av generalpoststyrelsen vid 1915 års
riksdag avgivna utlåtande i ämnet och den vid utskottets utlåtande fogade
promemorian, kunna fatta sig kort. Av nämnda yttranden synes tydligt
framgå, att den skildring motionärerna givit av hithörande förhållanden i
många avseenden icke är med verkligheten överensstämmande. Särskilt
vill utskottet fästa uppmärksamheten därpå, att något entreprenadsystem
av den art motionärerna och andra kammarens utskott vilja avskaffa, icke
av postverket tillämpas. Av nämnda yttranden framgår nämligen, att
generalpoststyrelsen vid anställande av lantbrevbärare icke tillgodogör sig
anbud, som kunna anses innebära underbetalning. I olikhet med motionärerna
anser sig utskottet icke böra betvivla riktigheten härav. Ej heller
kan utskottet dela den uppfattningen, att nu tillämpade system utesluter
varje hänsynstagande till vederbörandes kvalifikationer och personliga ställning.
I postverkets eget intresse — därutinnan sammanfallande med allmänhetens
— ligger uppenbarligen, att endast för tjänsten lämpliga personer
antagas. Till yttermera visso har i gällande instruktion för lantbrevbärare
uttryckligen bestämts, att till lantbrevbärare må antagas endast
myndig mansperson, som är skrifkunnig och äger god frejd, varförutom
som allmän regel gäller, att icke annan person antages till lantbrevbärare
än den, som kan förete vederhäftigt intyg om pålitlighet samt lämplighet
för sysslan. Erinras må även, att väsentliga förbättringar under senare
tider skett i fråga om lantbrevbärarnas anställningsvillkor och löner.
Utskottet vill i detta sammanhang jämväl framhålla, att erfarenheten
näppeligen giver vid handen, att de till lantbrevbärare antagna visat sig
undermåliga. Tvärtom torde kunna sägas, att lantbrevbärarkåren på ett i
det hela tillfredsställande sätt skött sina åligganden.
I ärendet har således enligt utskottets mening icke visats, att nu tilllämpade
system på grund av vidlådande brister borde ersättas med ett
annat. Utskottet skulle dock .icke motsätta sig detta, om något bättre
kunde bjudas. Såvitt utskottet kunnat finna, hava dock varken motionärerna
eller andra kammarens utskott framställt ens grundlinjerna för
ett nytt och bättre tystem.
Nu har visserligen till ledning åberopats utländska mönster för lantbrevbäringens
ordnande i vårt land. Utan tvivel ha de icke varit vederbörande
sakkunniga myndigheter obekanta. Att de likväl icke ansetts
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 13 saml. 3 avd. 13 käft. (Nr 13.) 2
10 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
höra tjäna som mönster har säkerligen goda skäl för sig. I få länder äro
ju de omständigheter, som för lantbrevbärarens syssla äro av betydelse,
så skiftande som hos oss. Detta gäller såväl i fråga om befolkningstäthet,
befolkningens sysselsättningar, klimat, terrängförhållannen o. dyl. som i
en mångfald andra avseenden.
Ett nytt system, som smidigare än det nu tillämpade, anpassar sig
efter skiftningarna i de lokala förhållandena, torde knappast kunna åstadkommas
genom enhetliga normer. Utskottet har givetvis icke heller kunnat
underlåta att fästa avseende vid vad generalpoststyrelsen därom yttrat.
Vad utskottet nu anfört gäller givetvis i första rummet den rena landsbygden.
Vad de stadsliknande samhällena angår, vill utskottet icke förneka,
att mera fog för en förändring i av andra kammarens utskott och motionärerna
antydd riktning kan förefinnas.
Åtskilligt synes ju tala för, att brevbärarna i dessa samhällen i fråga
om anställnings- och lönevillkor erhölle en ställning, som mindre avveke
från städernas brevbärare än vad nu är fallet. Då emellerid av berörda
yttrande framgår, att postutdelningen i dylika samhällen icke endast i
regel är en bisyssla utan, särskilt i orter närmast Stockholm, därjämte en
ganska väl betald sådan, synes icke heller beträffande ifrågavarande brevbäringssysslor
någon ändring i sättet för antagandet böra ske.»
Utskottet hemställde, att första kamtaaren icke måtte biträda andra
kammarens i ärendet fattade beslut. Uti en vid betänkandet fogad reservation
anförde reservanterna.
»De förhållanden, vilka såväl av motionärerna som av andra kammarens
tillfälliga utskott anförts rörande lantbrevbärarnas antagningssätt, lönevillkor
och ekonomiska ställning i övrigt, synas vara av den beskaffenhet,
att de väl motivera önskvärdheten av en utredning av det slag, varom andra
kammaren för sin del beslutat att hos Kungl. Maj:t göra framställning.
Den P. M. angående sättet för anställande av lantbrevbärare, vilken av en
tjänsteman i Kungl. generalpoststyrelsen självmant tillställts utskottet och
vilken såsom bilaga tinnes fogad vid utskottets utlåtande, innehåller enligt
vår uppfattning icke i något väsentligt avseende sådana upplysningar, varigenom
en dylik utredning skulle kunna anses mindre önskvärd. Tvärtom
synas vissa i denna P. M. omnämnda förhållanden, exempelvis de lämnade
uppgifterna rörande den tid, som åtgår för lantbrevbäringens fullgörande
å vissa linjer, snarare ge ökat stöd åt den uppfattningen, att en av Kungl.
Maj:t föranstaltad utredning rörande lantbrevbärarnas ekonomiska förhållanden
bör komma till komma till stånd. Något hållbart skäl mot tanken,
att åtminstone de lantbrevbärare, för vilka brevbäringen ej kan betraktas
såsom en bisyssla, borde och kunde erhålla en mera tryggad ställning
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 11
ån den ytterst osäkra, soin de genom hittills tillämpade anställningssätt
intaga, synes promemorian i fråga icke innehålla.»
Första kammaren biföll emellertid utskottets utlåtande, och hade frågan
sålunda ånyo förfallit.
Uti förevarande motion har ånyo upptagits till behandling det ämne,
som, enligt vad ovan angivits, varit föremål för prövning av 1915 och
1917 års riksdagar, dock med den utvidgning, att den nu föreliggande
framställningen avser, utom lantbrevbärarne även, de personer, vilka hava
till uppgift att på landsbygden i slutna poster befordra post emellan olika
postanstalter, de s. k. postförarne.
Av generalpoststyrelsens i ärendet avgivna utlåtande framgår, att styrelsen
ägnat en erkännansvärd uppmärksamhet åt de i motionen oinförmälda
befattningshavares ställning samt att styrelsen vidtagit åtgärder för
att bereda dem förbättrade löneförhållanden, något som utskottet även
anser vara av omständigheterna påkallat.
I sitt utlåtande anför styrelsen därjämte, att, sedan en allmän förhöjning
av ersättningarna till postförare och lantbrevbärare genomförts, styrelsen
även hade för avsikt att, i all den mån så lämpligen kunde ske, vid
kungörandet av ledig syssla av nu ifrågavarande slag samtidigt låta angiva
den ersättning, som enligt vissa i utlåtandet närmare angivna grunder
borde för befattningen utgå. I övrigt har styrelsen däremot icke berört
frågan om sättet för ifrågavarande befattningars tillsättande.
Väl finner utskottet det vara uppenbart, att den åtgärd, styrelsen uppgiver
sig hava för avsikt att vidtaga ifråga om postförares och lantbrevbärares
antagande, nämligen att låta på förhand tillkännagiva, vilken ersättning,
sökanden till en ledigförklarad befattning har att påräkna, är
ägnad att i viss mån undanröja de olägenheter, som enligt motionärernas
uppfattning äro förenade med den nu tillämpade ordningen vid ifrågavarande
befattningshavares tillsättande.
Men å andra sidan har utskottet icke av generalpoststyrelsens utlåtande
kunnat erhålla en klar uppfattning om, huruvida styrelsen avsett,
att genom den påtänkta åtgärden entreprenadsystemet skulle komma att
definitivt avskaffas, eller om vid postförares och lantbrevbärares antagande
möjlighet alltjämt skulle förefinnas för en konkurrens genom underbud
ifråga om ersättningen. Skulle detta vara fallet, lärer åtgärden ifråga icke
innebära någon garanti emot, att postverket ändock i vissa fall kunde komma
att tillgodogöra sig personers arbete emot uppenbar underbetalning och emot
de härav föranledda vådorna.
Och då utskottet i allo delar den uppfattning, varåt andra kamma
-
Utskottet.
%
12 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Hr 13.
rens tredje tillfälliga utskott vid 1917 års riksdag gifvit uttryck i sitt
utlåtande rörande herr Källmans m. fl. vid nämnda riksdag väckta motion,
har utskottet vid ovan angivna förhållanden icke ansett sig kunna tillstyrka
andra kammaren att frånträda den ståndpunkt, kammaren intagit
vid de två tidigare tillfällen, då ifrågavarande spörsmål varit föremål för
kammarens prövning.
Utskottet får därför hemställa,
att andra kammaren måtte i anledning av herr Jönssons
i Fridhill m. fl. motion, nr 235, för sin del besluta,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida
och i vilken utsträckning det vid antagande av postförare
och lantbrevbärare nu tillämpade entreprenadsystem
kunde avskaffas, ävensom vidtaga de åtgärder,
som härav kunde föranledas.
Stockholm den 17 maj 1918.
På utskottets vägnar:
K. A. ANDERSSON.
Reservation
av herr Winkler, vilken ansett, att då av poststyrelsens i ärendet avgivna
utlåtande framginge, att från styrelsens sida vidtagits och komme att vidtagas
åtgärder, varigenom de i motionen omförmälda olägenher komme
att undanröjas, utskottet bort hemställa, att motionen icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
13
Till KONUNGEN.
Genom skrivelser från civildepartementet den 8 respektive 15 sistlidna februari
bär generalpoststyrelsen anbefallts att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med yttrande
över tvenne inom riksdagen väckta, likalydande motioner, nr 62 inom första och nr
235 inom andra kammaren, angående ändring i nu tillämpat förfaringssätt vid anställandet
av postförare å landsvägslinjer samt lantbrevbärare.
Med anledning härav får generalpoststyrelsen i underdånighet anföra följande.
Motionärerna framhålla, hurusom enligt nu gällande bestämmelser lantbrevbärare
och postförare skola anställas medelst kontrakt med iakttagande av bestämmelserna angående
statens upphandlings- och entreprenadsväsende. Ett sådant anställningssätt
syntes motionärerna, särskilt ur de anställdas synpunkt, otillfredsställande, enär detsamma,
enligt motionärernas mening, skulle medföra, att de sökande till nu ifrågavarande
befattningar — i regel personer i små omständigheter — underbjöde varandra,
varjämte vid anbudens prövning icke kuude undvikas, att sådant anbud antoges, som
måste anses innebära underbetalning av arbetet. Särskilt framträdande skulle detta
förhållande vara under nu rådande dyrtid, emedan lantbrevbärare på grund av anställningsformen
icke kunde hänföras till sådan befattningshavare, sotn erhölle lönetillägg
enligt förordningen om krigstidstillägg och krigstidshjälp. Enligt motionärernas förmenande
inuebure det ifrågavarande anställningssättet icke”heller tillräckliga garantier
för att i varje fall den lämpligaste personen erhölle den lediga sysslan. Ehuru motionärerna
icke ville förneka, att entreprenadsystem i en del fall, till följd av de skiftande
förhållanden, under vilka lantbrevbärarna arbeta, kunde vara den lämpligaste anställningsformen,
syntes det dem likväl, att detta system i åtskilliga fall borde kunna
med fördel avskaffas och ersättas med det vanliga tillvägagångssättet vid anskaffande
av arbetskraft, nämligen befattningens kungörande som ledig mot ett visst arvode, varefter
vederbörande postmyndighet bland de sökande hade att utvälja den mest kompetente
och lämplige.
Motionärerna hemställde därför att riksdagen måtte hos Eders Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning det nu
använda förfaringssättet med kontrakt och utbjudande på entreprenad vid anställandet
av postförare å landsvägslinjer samt lantbrevbärare måtte kunna avskaffas och ersättas
med annan anställningsform, samt därefter vidtaga de åtgärder, som av denna utredning
kunna föranledas.
Frågan om förändring i viss mån av sättet för antagande av lantbrevbärare har
tidigare varit föremål för riksdagens prövning. På grund av väckta motioner i nu
ifrågavarande ämne beslöt andra kammaren vid 1915 och 1917 års riksdagar för sin
del avlåtande av skrivelse till Eders Kungl. Maj:t med anhållan om utredning av det
slag, varom nu är fråga. Andra kammarens beslut biträddes emellertid icke av första
kammaren, varför frågan förföll.
I motsats till motionerna i ärendet vid 1915 och 1917 års riksdagar, omfatta
förevarande vid innevarande års riksdag väckta motioner jämväl postförare.
Generalpoststyrelsen har förut haft tillfälle yttra sig i hithörande frågor, nämligen
i infordrat yttrande över motionen i ärendet vid 1915 års riksdag, varjämte i en
till första kammarens första tillfälliga utskott vid 1917 års riksdag ingiven promemoria
14 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
vissa synpunkter framhållits i anledning av förutnämnda vid 1917 års riksdag väckta
motion.
Från generalpoststyrelsens sida har därvid framhållits, att entreprenadförfarande
i egentlig mening icke tillämpas vid lantbrevbärarnes anställande. Antagande av lantbrevbärare
sker i regel sålunda, att befattningen kungöres ledig dels genom uppläsning
i den eller de orters kyrkor, som lantbrevbäringen berör, och dels genom tillkännagivande
å vederbörande postanstalt samt annonsering i ortstidningarna. Personer, som
önska ifrågakomma till befattningen, hava att till postanstalten inlämna sina ansökningar
eller anbud med uppgivande av den ersättning, mot vilken de vilja åtaga sig
lantbrevbäringen. Vid anbudens prövning tillses, att icke aunan person antages än
sådan, som äger god frejd, och som kan förete intyg om pålitlighet samt lämplighet
för sysslan, utfärdat av ecklesiastik- eller fögderitjänsteman, kommunalordförande, post
-
Gående landtbrevbäring.
Gående postföring.
Åkande
År.
Antalet linjer vid föregående
års slut.
ti
Under föregående år utbetalad §
sammanlagd ersättning. 2
Linjer,
vid vilka
under året
förhöjning
av ersätt- ningen
beviljats.
Under året
beviljad
förhöjning.
Antal linjer vid föregående
års slut.
ti
Under föregående år utbetalad g
samanlagd ersättning. m
Linjer,
vid vilka
under året
förhöjning
av ersätt- ningen
beviljats.
Under året
beviljad
förhöjning.
Antal linjer vid föregående
års slut.
Under föregående år utbetalad §
sammanlagd ersättning. **
Antal.
%
Kronor.
u/o av ersättning
föregående år.
Antal
%
Kronor.
% av ersättning
föregående år.
1914
1900
605,825
28
1,5
2,504
0,4
199
66,795
2
1,0
170
0,3
: 197
151,456
1915
1958
624,377
66
3,t
5,611
0,9
191
70,066
5
2,6
561
0,8
| 214
165,974
1916
1999
644,798
150
7,5
12,729
2,0
190
69,475
8
4,2
1,469
2,i
229
178,699
1917
|
—v*
>2029
690,306
764
37,7
88,430
CO
oT
T—1
191
69,820
68
35,6
7,635
10,9
251
215,607
1918
(
S:a
_
1,008
—
109,274
—
|
—
83
—
9,835
—
—
—
15
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
mästare eller poststationsföreståndare eller eljest person i officiell ställning, som äger
personlig kännedom om sökanden.
Vid antagandet av lantbrevbärare lägger sålunda postverket huvudvikten på att
erhålla en nykter och pålitlig samt för befattningen lämplig person; huruvida den fordrade
ersättningen utgör det lägsta anbudet, är icke direkt avgörande. Antagandet
av postförare sker i samma ordning som beträffande lantbrevbiirarne.
Att postverket i fråga om anställandet av lantbrevbärare och postförare icke tilllämpar
enteprenadsystem eller underbetalar arbetet, torde allra bäst framgå av det förhållandet,
att postverket i stor utsträckning efter framställning medgiver förhöjning
av ersättningen, ehuru någon uppsugning av kontraktet från lantbr enbär änne s eller
postförarnes sida icke skett.
Omfattningen av dessa förhöjningar framgår närmare av följande tabell:
lantbrevbäring.
Åkande postföring.
S
u m m a.
Linjer,
vid vilka
under året
förhöjning
av ersätt- ningen
beviljats.
Under året
beviljad
förhöjning
Antal linjer vid föregående
års slut.
Under föregående år utbetalad §
sammanlagd ersättning. '' g
td
Linjer,
vid vilka
under året
förhöjning
av ersätt- ningen
beviljats.
Under året
beviljad
förhöjning.
Antal linjer vid föregående
års slut.
u
Under föregående år utbetalad g
sammanlagd ersättning. g
W
Linjer,
vid vilka
under året
förhöjning
av ersätt- ningen
beviljats.
Under året
beviljad
förhöjning.
Antal.
%
Kronor.
% av ersättning
föregående år.
Antal.
%
Kronor.
% av ersättning
föregående år.
Antal.
%
Kronor.
% av ersättning
föregående år.
—
—
—
—
630
673,369
7
l,t
693
0,i
2,926
1,497,445
37
1,8
3,367
0,2
7
3,9
732
0,4
638
701,244
32
5,0
0,027
0,9
3,001
1,561,661
no
3,7
12,931
0,8
9
4,o
2,215
1,8
605
810,888
42
6,9
8,603
b''
3,023
1,703,860
209
6,9
25,010
1,5
103
41
28,814
13,4
588
796,789
217
36,9
113,310
14,2
3,059
1,772,522
1,152
37,7
238,189
13,4
119
—
31,761
-1
—
29S
—
128,633
—
—
1,508
—
279,503
—
16 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Av tabellen framgår sålunda, att generalpoststyrelsen på grund av inkomna framställningar
om förhöjd ersättning från 1914 års början till april 1918 medgivit förhöjning
gös fau §,t gående lautbrevbärare med sammanlagt ............ 109,274 kronor
» ’ 83 » » » postförare » » ............ 9,835 »
» 119 » » » åkande lantbrevbärare med sammanlagt 31,761 »
» 298 » » » » postförare _»_» ...... 128,633 »
Summa 1,508 fall med sammanlagt 279,503 kronor
motsvarande 19 procent av sammanlagda ersättningen under år 1913 till lantbrevbärare
och postförare. o .... . , ,,
Förutom den förböjning av ersättningen, som pa detta satt kommit lantorevbärarne
och postförare till del, bär efter koutraktsuppsägning vid kontraktets förnyande
ersättningen böjts i ännu större utsträckning än genom legoförhöjmng enligt
ansökan
Till belysande bärav bar generalpoststyrelsen i till vederbörande utskott vid 1918
års riksdag avgivet yttrande i anledning av‘en inom riksdagens andra kammare väckt
motion, nr 229, om krigstidstillägg och krigstids hjälp åt postförare a landsvagsliujer
och lantbrevbärare meddelat följande uppgifter. .. .,
Till upphörande med utgången av år 1916 hade uppsagts ej mindre an 2J4 postföringskontrakt
eller bortåt 40 procent av hela antalet dylika kontrakt. Antalet postföringskontrakt,
som uppsagts till upphörande med år 1917 beräknades likaledes uppgå
till omkring 40 procent av hela antalet kontrakt. Uppsägningar av lantbrevbararkontrakt
både ägt rum i likaledes högst avsevärd omfattning. Sålunda hade till upphörande
den 1 juli respektive 1 oktober 1917 uppsagts ej mindre än sammanlagt 325
lantbrevbärarekontrakt, och till upphörande med utgången av år 1917 både ^uppsagts
omkring 380 dylika kontrakt. Antalet lantbrevbäringslinjer utgjorde vid utgången av
år 1917 2,378 stycken. . , , ,, ... ■ „
Sammanlagda förhöjningen av ersättningen för de olika slagen av lantbrevbann0
och postföring vid en jämförelse mellan åren 1914 och 1917 utgjorde 530,112 kronor,
eller från 1,561.661 kronor till 2,091,773 kronor, motsvarande 34 procent. Fmligt vad
nu är känt rörande kostnaderna för lantbrevbäring och postföring för år 1918 kunna
dessa beräknas till omkring 2,800,000 kronor, vadan alltså skillnaden mellan aren
1914 och 1918 kan beräknas till omkring 1,240,000 kronor, motsvarande 79 procent.
Denna förhöjning i ersättningen kan visserligen icke helt tillskrivas de särskilda
förhållanden, som utgjort en följd av kriget och den allmänna fördyringen. För att
erhålla kännedom om i vad mån dessa särskilda förhållanden förorsakat den avsevarda
skillnaden mellan kostnaderna för år 1914 och 1918, bör från sammanlagda ökningen
dragas den ökning, som kan anses härröra från landsvägspostnätets normala utveckling.
Under 5-årsperioden närmast före kriget, åren 1909—1913 ökades utgifterna för
landsvägspostföring, däruti inbegripen jämväl lantbrevbäring, från 1,375,475 kronor ar
1909 till 1,497,445 kronor år 1913, eller med 121,970 kronor motsvarande 9 procent.
Därest under 5-årsperioden 1914—1918 räknas med samma normala stegring av kostnaderna,
som under den närmast föregående femårsperioden, och denna normala ökning
fråndrages den sammanlagda kostnadsökningen, återstår under perioden 1914—1918 en
ökning av 70 procent, som sålunda kan beräknas utgöra den förhöjning av ersättningen
till lantbrevbärare och postförare, vilken dessa betingat sig på grund av de
förlmjda levnadskostnaderna och den allmänna prisstegringen.
17
Andra kammaren* tredje tillfällig a utskotts inlåtande Nr 13.
Ehuruväl sålunda eu stor del av lantbrevbärare och postförare efter ansökan
eller på grund av kontraktsuppsägningar redan fatt en avlöningsförhöjning, som fullt
ut motsvarar den under kriget inträdda prisfördyringen, återstå dock ett icke ringa
antal dylika funktionärer, vilka fortfarande fullgöra sina åtagna uppdrag mot en jämförelsevis
ringa ersättning och som under de senare åren antingen icke erhållit någon
förhöjning av ersättningen eller ock en förhöjning, som no icke längre kan auses motsvara
den alltjämt fortgående prisstegringen. För att utröna, i vilken utsträckning
lantbrevbärare och postförare sålunda ännu kvarstode på en avlöningsnivå, som med
hänsyn till de stegrade levnadskostnaderna kunde anses för låg, och vilka åtgärder,
som borde^ vidtagas för att bereda dessa funktionärer en efter de nu rådande exceptionella
förhållandena lämpad förhöjning av ersättningen har generalpoststyrelsen i början
av detta ar igångsatt eu omfattande undersökning rörande lantbrevbärares och postförares
arbetsförhållanden och avlöning. Denna undersökning är visserligen ännu icke
slutförd, men har dock fortskridit så långt, att det torde vara möjligt att redan nu
taga ställning till fragau om vilka åtgärder, som i detta avseende böra vidtagas.
Innan styrelsen närmare ingår på frågan om vad som bör åtgöras till förhöjning
av de lägst stående lantbrevbärarnes och postförarnes ersättningar, anser sig styrelsen
böra erinra om den behandling av frågan om krigstidstillägg och krigstidshjälp till
lantbrevbärare och postförare, som ägt rum vid årets riksdag på grund av förutberörda,
inom andra kammaren väckta motionen. I denna motion hemställdes, att riksdagen
matte besluta, att postförare å landsvägslinjer och lantbrevbärare måtte under
år 1918 beredas krigstidstillägg enligt samma grunder, som kunde komma att beslutas
beträffande _ andra befattningshavare i statens tjänst, ävensom krigstidshjälp till dem
av dessa, vilka kunde anses hava full daglig sysselsättning med sitt arbete i postverkets
tjänst och även eljest uppfyllde de villkor, som komine att beslutas för åtnjutande av
krigstidshjälp.
I det yttrande i anledning av motionen, som riksdagens särskilda utskott begärt
från generalpoststyrelsen,_ och vilket yttrande även här förut berörts, framhöll styrelsen
de avsevärda förhöjningar av ersättningen, som kommit lantbrevbärare och postförare
till del såväl på grund av ansökan som efter kontraktsuppsägning, och förklarade
sig finna det uppenbart, att krigstidstillägg icke borde utgå å belopp, som avtalats
med hänsyn tagen till radande prisförhållanden. Emellertid ansåg sig styrelsen
i detta sammanhang böra meddela, att styrelsen hade sin uppmärksamhet riktad på
önskvärdheten av att, i den mån så vore lämpligt och möjligt, söka åstadkomma likformighet
. i fråga om ersättningarna åt lantbrevbärare ävensom dessa ersättningars
ställande^ i väl avvägt förhållande till levnadskostnaderna och gällande arbetspriser.
På grund av vad generalpoststyrelsen anfört hemställde vederbörande utskott, att motionen
icke måtte föranleda till vidare åtgärd från riksdagens sida, vilket även blev
riksdagens beslut.
Då det nu gäller att vidtaga åtgärder för höjandet av ersättningen till sådana
lantbrevbärare och postförare, som icke redan uppbära en ersättning, som kan anses
motsvara nu gällande levnadskostnader och arbetspriser, har det synts general poststyrelsen
riktigast att till utgångspunkt taga den medelersättning, som gällde före inträdandet
av de nu radande exceptionella förhållandena eller således tiden strax före
krigsutbrottet. Vid utrönande av denna medelersättning torde huvudsakligen böra
läggas till grund den tid, som av vederbörande användes för uppdragets, d. v. s.
lantbrevbäringens respektive postföringens fullgörande.
Den verkställda undersökningen rörande lantbrevbärares och postförares arbetsBihang
till riksdagens protokoll 1918. 13 sand. 3 avd. 13 höft. (Nr 13.) 3
18 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
och avlöningsförhållanden år 1914 har emellertid utvisat, att ersättningen, beräknad
per timme, är väsentligen olika i olika delar av landet, vilket förhållande givetvis
står i samband med arbetsprisen i allmänhet i de olika landsändarna. Vid bestämmandet
av den avlöningsförbättring, som må anses böra beredas sådana lantbrevbärare
och postförare, som därav äro i behov, synes därför riktigast, ^att hänsyn tages till
denna redan under normala förhållanden befintliga olikhet i utgående legor för lantbrevbäring
och postföring inom olika landsdelar, och detta lämpligast på sådant sätt,
att förhöjningen grundar sig på den inom de olika länen gällande medelersättningen
under år 1914.
Sedan sålunda den före kriget gällande medelersättningen konstaterats, har man
att taga i övervägande i vad mån och på vad sätt förhöjning av °ersättningen bör ske
för de lantbrevbärare och postförare, som icke redan förut ernått en avlöning, som
kan anses skälig på grund av den inträdda prisstegringen. _ _
För bedömandet av denna fråga har generalpoststyrelsen, särskilt för att erhålla
en jämförelse med avseende å postverkets gående lantbrevbärare och gående postförare,
ansett sig höra från Socialstyrelsen införskaffa uppgifter rörande avlöningsförhållandena
för lantarbetarna, vilken grupp av arbetare torde vara närmast jämförlig med
nu ifrågavarande funktionärer vid postverket. Av de erhållna uppgifterna framgår,
att avlöningen till lantarbetare (tillfälliga daglönare i egen kost), uttryckt per timme,
utgjorde i genomsnitt år 1914 26 öre samt ar 1917 41 öre, vilket alltså motsvarar eu
förhöjning under kriget av 58 procent. Ersättningen till gående lantbrevbärare och
gångpostförare år 1914 utgjorde i genomsnitt 28 öre per timme. Med denna jämförelse
till utgångspunkt synes det generalpoststyrelsen skäligt, att ersättningen till gående
lantbrevbärare och gångpostförare höjes sålunda, att den år 1914 inom de olika länen
gällande medelersättningen per timme höjes med 50 procent, varigenom ersättningen
kommer att utgöra i genomsnitt för hela riket 42 öre per timme eller alltså ungefär
samma belopp, som utgår till lantarbetarne.
I tillämpningen skulle detta ske sålunda, att lantbrevbärare eller postförare,
vars ersättning icke redan förut utgår med ett belopp, motsvarande medelersättningen
år 1914 jämte 50 procent förhöjning å samma medelersättning, nu skulle erhålla förhöjning
till sagda belopp.
Givetvis bör även hänsyn tagas till de särskilda förhållanden, under vilka lantbrevbäringen
respektive postföringen utföres, såsom vägens längd och beskaffenhet,
postens tyngd o. s. v. samt de jämkningar företagas, som härav kunna påkallas.
Eu förhöjning av ersättningen till lantbrevbärare och postförare enligt nu angivna
grunder skulle betydligt överstiga det procentuella allmänna krigstidstillägg—
33 1/s procent —■ som av innevarande års riksdag beviljats befattningshavare i statens
tjänst, varvid bortses från den särskilda »grundplåten» av 365 kronor, vilken enligt
förordningen om krigstidstillägg och krigstidshjälp tillkommer endast sådana befattningshavare,
som ägna sin huvudsakliga verksamhet åt statens tjänst vilket i allmänhet
°icke är fallet med lantbrevbärare och postförare till följd av uppdragens karaktär
av bisyssla.
I nedanstående tabell lämnas en närmare framställning av dels medelersättningen
per timme inom olika län för lantarbetsre år 1914 och år 1917, dels medelersättningen
för gående lantbrevbärare och gångpostförare år 1914 samt sistnämnda ersättning
med 50 procent förhöjning, dels ock den ekonomiska innebörden av en förhöjning
enligt dessa grunder:
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 19
Län
Lantarbetares ersättning
per timme
Gående lantbrevbärares
och gångpostforares
ersättning per timme
Den eko- nomiska
innebörden
av en dylik
förhöjning
Kronor
år 1914
öre
år 1917
öre
ökning i
procent
år 1914
öre
ersätningen
år 1914
förhöjd med
50 procent
öre
Malmöhus...............
24
36
50
27
41
19,439
Kristianstads............
25
36
44
23
35
7,069
Blekinge ...............
24
34
42
24
36
3,835
Kronobergs ............
25
39
56
23
35
6,893
Hallands ...............
24
38
58
28
42
6,270
Skaraborgs...............
23
35
52
28
42
9,074
Alvsborgs...............
24
38
58
26
39
6,419
Göteborgs och Bohus
24
35
46
30
45
9,316
Värmlands...............
26
43
65
30
45
9,478
Jönköpings ............
25
43
72
28
42
8,345
Kalmar..................
23
38
65
27
41
7,692
Östergötlands .........
. 25
42
68
29
44
5,583
Gottlands ...............
24
36
50
27
41
3,540
Södermanlands.........
25
42
68
25
38
2,337
Stockholms stad och
län...........
26
45
73
38
57
7,304
Uppsala...........
25
41
64
29
44
3,022
Örebro ..............
25
43
72
29
44
6,756
Västmanlands ...
27
45
67
32
48
3,058
Kopparbergs............
30
54
80
33
50
18,324
Gäfleborgs...............
29
59
103
34
51
8,624
Västernorralands ......
31
55
77
31
47
15,075
Jämtlands...............
34
72
112
30
45
12,989
Västerbottens .........
30
61
103
24
36
19,708
Norrbottens ....•........
32
65
103
27
41
10,241
Hela riket |
26
41
58 1
28
42
210,391
Anm. Den särskilda stegringen av avlöningen till lantarbetare inom vissa län i mellersta och
norra Sverige torde bero på den inverkan dessa avlöningar rönt av de höga avlöningarna till skogsarbetare.
20 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
Med avseende å jämförelsen mellan lantarbetarna samt postverkets lantbrevbärare
och postförare bör dock beaktas, att uppdraget såsom lantbrevbärare eller postförare
i regel är vida mindre ansträngande än det egentliga lantarbetet, varför också lantbrevbäring
och postföring till en stor del besörjes av äldre personer, vilka icke kunna
åtaga sig annat, tyngre arbete och därför icke kunna betinga sig samma arbetsförtjänster
som en fullgod arbetare. Förbises bör icke heller, att postarbetet på grund
av sin stadigvarande natur bereder vederbörande en säkrare inkomst än vad i allmänhet
är fallet beträffande annat arbete, som står daglönare å landsbygden till buds.
Det torde ock här böra erinras om, att till lantbrevbärare, som fullgjort lantbrevbäring
under minst 25 års tid, må, enligt av riksdagen godkända grunder, utgå
ålderdomsunderstöd med 2/s av den ersättning, som senast utgått till honom från
postverket.
Vad därefter beträffar åkande lantbrevbärare och åkande postförare hava visserligen
större delen av dessa nu under kriget antingen efter ansökan eller kontraktsuppsägning
erhållit en högst avsevärd förhöjning av den ersättning, som gällde före
kriget, och hava härigenom ernått en betydligt högre avlöningsnivå än de gående
lantbrevbärarne och gångpostförarne. Att särskilt ersättningen till åkande lantbrevbärare
och postförare sålunda under kriget sprungit i höjden sammanhänger givetvis
med de allbekanta svårigheterna att under de nu rådande förhållandena över huvud
taget åtaga sig sådana uppdrag, som fordra tillhandahållande av häst och åkdon eller
andra transportmedel.
Även bland de åkande lantbrevbärarne och postförarne finnes emellertid en del,
som icke under kriget uppsagt sina konrrakt eller i annan ordning erhållit förhöjning
av ersättningen eller, om så skett, dock fortfarande kvarstå på en relativt låg avlöningsnivå.
Om ock detta i många fall torde hämta sin förklaring därutav, att vederbörande
entreprenör i samband med postforslingen kan bereda sig särskilda förtjänster
genom varutransport eller befordran av resande och dylikt, har det dock synts styrelsen
böra undersökas, huruvida icke även beträffande åkande lantbrevbärare och
postförare en förhöjning av de i avlöningshänseende lägst stående entreprenörerna bör
vidtagas enligt samma grunder, som skulle tillämpas för gående lantbrevbärare och
postförare.
Klart är emellertid att den nu rådande foderbristen och de synnerligen växlande
priserna för körslor i allmänhet nödvändiggöra, att man härvidlag i ännu högre grad
än ifråga om gående lantbrevbärare och postförare måste taga hänsyn till förhållandena
i varje särskilt fall, vilket ock torde medföra, att man ifråga om dessa entreprenörer
i många fall fortfarande såsom hittills måste medgiva en förhöjning, väsentligt
överstigande den ovan angivna medelförhöjningen.
En förbättring av ersättningen till de lägst stående åkande lantbrevbärarne och
postförarne enligt ovan angivna grunder skulle, enligt vad approximativa beräkningar
givit vid handen, medföra en kostnadsökning för postverket av omkring 100,000
kronor för är.
I detta sammanhang vill styrelsen meddela, att den förbättring av avlöningsförhållandena,
som skulle komma att genomföras beträffande lantbrevbärare och postförare,
även synes böra utsträckas att omfatta de s. k. lådbrevbärarne, vilka i förstads- och
liknande samhällen besörja postutdelningen.
Den förhöjning av ersättningen till lantbrevbärare, postförare och lådbrevbärare,
som sålunda skulle vidtagas i syfte att åstadkomma ökad likformighet i ersättningarna
samt att sfälla dessa i ett bättre avvägt förhållande till nu gällande levnadskostnader
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utletande AV 13. 21
och arbetspriser, bör enligt styrelsens mening genomföras redan från innevarande års
början räknat.
Sedan denna allmänna förhöjning av ersättningen genomförts, har generalpoststyrelsen
även för avsikt att, i all den mån så lämpligen kan ske, vid kungörandet
av .syssla av nu ifrågavarande slag samtidigt låta angiva den ersättning, som
enligt ovan angivna grunder bör för befattningen utgå.
Genom de åtgärder, generalpoststyrelsen sålunda hav för avsikt att vidtaga, torde
i huvudsak vinnas det syftemål, motionärerna med sin nu förevarande framställning
avsett, Enligt generalpoststyrelsens mening torde därför några åtgärder i anledning
av motionerna icke vara erforderliga.
Stockholm den 30 april 1918.
Underdånigst
Julius Julilin.
Herman Askberg. Jacques JPramberg.
föredragande.
Gustaf Bjurström.
C. A. Hasselrot.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.