Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 54 § 5 mom. i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

1918-02-07 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1918:3, Betänkande, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 54 § 5 mom. i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 7 februari 1918 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om

ändrad lydelse av 54 § 5 mom. i förordningen om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

(2:a avd.)

Närvarande: herrar Hammarström, Röing, Ollas Ericsson, Jacob Larsson, Lyckholm,

Elof Ljunggren, Bäckslröm, Öslberg, Wijk, Källman, Nilsson i Bonarp,

Månsson i Hagaström, Holmström, Jonsson i Hökhult, Nilsson i Kristianstad,

Berg i Staby, Bergman, Knaust, Forssman och Olsson i Ramsta.

I eu inom andra kammaren av herr Eronn samt ett flertal andra

ledamöter väckt motion, nr 17, som hänvisats till bevillningsutskottet,

föreslås, »att riksdagen måtte för sin del besluta, att i förordningen av

28 oktober 1910 med ändring 30 juni 1913 angående taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering 54 § mom. 5 måtte erhålla följande

ändrade lydelse: Av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd äga

att av kommunens medel åtnjuta dels traktamentsersättning under såväl

sammanträdes- som resedagar med minst fem och högst tio kronor om

dagen, varvid beloppet bestämmes av vederbörande kommunalstämma,

eller, där kommunalfullmäktige finnas, dessa eller i stad stadsfullmäktige,

dels ock då de icke äro bosatta å den ort, där nämnden sammanträder,

samt då skjuts, järnväg eller ångfartyg för resa till och från sammanträdesorten

verkligen begagnats, resekostnadsersättning med högst lega

för skjuts efter en häst eller för båtskjuts eller utgift för II klass å

järnväg eller för salongsplats å ångfartyg».

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa

till motionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 7 samt. 3 höft. (Nr 3—4.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Vtskottet.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

Befogenheten för kommun att i enlighet med förevarande stadgande

tillerkänna ersättning åt av kommunen vald ledamot i taxeringsnämnd

tillkom först år 1913. Rätten till ersättning är fakultativ och

för ersättningens belopp är fastställt visst maximum. Det tillkommer

kommunen att i varje särskilt fall pröva, såväl huruvida som med vilket

belopp ersättning skall utgå.

Den föreliggande motionen avser bland annat den principiella

ändringen, att rätten till ifrågavarande ersättning skulle göras ovillkorlig,

så att ersättning under alla förhållanden skulle utgå till kommunens

ifrågavarande förtroendemän och detta beträffande traktamentsersättning

med minst visst belopp.

Häremot vill utskottet emellertid erinra, att förutsättningen för

tillkomsten av ifrågavarande undantag från regeln om kommunala förtroendeuppdrags

egenskap av oavlönade var en sådan anordning av

ersättningen, att denna icke gjorde uppdraget eftersträvat för ersättningens

skull. 1 sin skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t uttalade

1913 års riksdag, att anordningen av ifrågavarande gottgörelse såsom

allenast villkorlig och till storleken inom visst maximum beroende av

prövning i varje särskilt fall syntes innesluta garanti för att ersättningen

icke tillmättes på sådant sätt, att intresset för arbetsuppgiften uppvägdes

av eller kunde förväxlas med intresset för betalningen. Vad

riksdagen sålunda anförde 1913 synes utskottet alltfort äga full giltighet,

och får utskottet därför avstyrka ett bifall till motionen i nu berörda

avseende.

Däremot finner utskottet de senare årens allmänna prisstegring och

penningvärdets fall påkalla någon höjning av författningens nuvarande

maximum för traktamentsersättningen, fyra kronor om dagen. Då emellertid

denna ersättning såväl enligt sitt ''begrepp som efter ovan anförda

synpunkter ej bör omfatta mera än gottgörelse för vederbörandes direkta

kostnader samt hänsyn givetvis får tagas till beloppet av de traktamentsersättningar,

som utgå för andra allmänna uppdrag av jämförlig natur,

lärer den av motionärerna föreslagna höjningen till tio kronor för dag

vara väl högt tilltagen. Behovet torde bliva tillgodosett med en maximisats

å sex kronor, varom utskottet således får framställa förslag.

I samband med den ändring i författningstexten, som av sistnämnda

förslag föranledes, har utskottet funnit lämpligt förorda ett fullständigande

av stadgandet i så måtto, att bland kommunala myndigheter,

som äga bevilja ifrågavarande ersättning, jämväl upptages allmän

rådstuga. Vid stadgandets tillkomst har det tydligen förbisetts, att

stadsfullmäktigeinstitutionen ej införts i alla rikets städer. Fortfarande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillning sutskott et s betänkande Nr 3. ^

finnas nämligen två städer, som sakna stadsfullmäktige, och det kan ju

tänkas, att nva städer tillkomma utan stadsfullmäktige ävensom att tilläventyrs

en eller annan stad återgår till allmän radstuga såsom för

staden beslutande organ. Det är således ej endast formskäl, som motivera

antydda komplettering.

På grund av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,

II: 17, av herr Eronn in. 11., måtte besluta, att 54 §

5 mom. i gällande förordning om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering skall erhålla följande ändrade

lydelse:

5 mom. Av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd

äga, därest sådant, beslutas av vederböiande

kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnas,

av dessa eller i stad av stadsfullmäktige eller, där

stadsfullmäktige ej finnas, av allmän rådstuga, att av

kommunens medel åtnjuta dels traktamentsersättning

under såväl sammanträdes- som resedagar med högst

sex kronor om dagen, dels ock, då de icke äro bosatta

å den ort, där nämnden sammanträder, samt då skjuts,

järnväg eller ångfartyg för resa till och från sammanträdesorten

verkligen begagnats, resekostnadsersättning

med högst lega för skjuts efter en häst eller föi båtskjuts

eller utgift för andra klass å järnväg eller för

salongsplats å ångfartyg.

Stockholm den 7 februari 1918.

På bevillningsutskottets vägnar:

ALEXIS HAMMARSTRÖM.

Reservation:

av herr Källman, som med instämmande av herrar Bäckström,

Holmström och Nilsson i Kristianstad anfört:

Ehuru synnerligen starka skäl tala för att tillstyrka förevarande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

motion även i sa måtto att rätten till ersättning lör ledamot i taxeringsnämnd

bleve obligatorisk, hava också vi, i syfte att få förslaget antaget

i riksdagens båda kamrar, stannat vid att förorda en sådan begränsning

av yrkandet i densamma, att ifrågavarande rätt till ersättning fortfarande

illa bli beroende av kommunalt beslut. Vi räkna dock därvid med att

dylik ersättning i allmänhet skall komma att utgå och detta framförallt

i samtliga de taxeringsdistrikt, där arbetet är mera omfattande. Eljest

inträffar det fortfarande, att för uppdraget särskilt lämpliga, men av

sin arbetsinkomst beroende personer, av ekonomiska skäl icke kunna

åtaga sig. uppdrag som ledamöter i taxeringsnämnd. Ett sådant förhållande

strider emot taxeringsförordningens bestämmelser, att olika samhällsklasser

där skola vara representerade.

Så långt och på här angivna skäl ha vi kunnat biträda utskottsmajoritetens

uppfattning om fakultativ rätt till ersättning, varom här

är fråga. Vi kunna emellertid icke finna, att utskottet vid avgivande

av förslag till den högsta ersättning, som i förevarande fall må kunna

beslutas, tagit hänsyn fill det verkliga behovet.

Aven om, såsom utskottets majoritet framhåller, ifrågavarande ersättning

ej bör avse annat än gottgörelse för vederbörandes direkta

kostnader, blir det i verkligheten så, att en arbetarerepresentant, som

för deltagande i taxeringsarbetet får avstå sin arbetsinkomst, måste av

den ersättning, han sålunda erhåller, jämväl täcka den mistade arbefsförtjänsten.

Vid sådant förhållande synes det oss orimligt, att icke en kommun

skall äga rätt, där den så vill och kan, tillmäta sina representanter i

taxeringsnämnd en sådan ersättning, som i någon mån svarar emot den

förlust, vederbörande tillfogas genom att för uppdragets fullgörande

nödgas avstå sin arbetsförtjänst.

Om den högsta ersättning, som må för sådant uppdrag kunna beslutas

i överensstämmelse med motionens yrkande sättes till 10 kronor

per dag, lärer ingen kunna påstå, att beslut därom kommer att fattas

med hänsyn till att någon skall göra ekonomisk vinst på uppdrag av detta

slag. Men den kommunala självstyrelsen bör verkligen icke vara så

våldsamt inskränkt, att icke en kommun, som så önskar, må äga rätt

att tilldela sina representanter skälig ersättning för det här ifrågavarande

uppdraget.

Det hemställes därför,

att riksdagen — — — — — —----

— — — — — (lika med utskottets förslag med

den ändring att ''»sex kronor» utbytes mot »tio kronor».)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.