Betänkande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående postverkets ansvarighet för vissa till postbefordran mottagna försändelser m. m.
1918-02-11 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1918:9, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående postverkets ansvarighet för vissa till postbefordran mottagna försändelser m. m.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr .9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 14 februari 1918 kl. 11 f. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående postverkets ansvarighet för vissa
till postbefordran mottagna försändelser m. m.
(l:a avd.)
Närvarande: herrar Hammarström, Röing, Ollas Ericsson, Jacob Larsson, Lyckholm,
frih. Fleming, Östberg, Källman, Månsson i Hagaström, Holmström, Rune,
Berg i Staby, Bergman, Knaust, Eliasson, Söderberg, Hedlund i Östrand
och Lithander.
I en till riksdagen den 14 januari 1918 avlåten, till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, nr 44, har Kungl. Maj:t under åberopande
av bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden för samma
■dag förelagt riksdagen nedan återgivna förslag angående upphävande
av förbudet mot postbefordran av assurerad försändelse, å vilken värdet
angivits lägre än det verkliga, angående postverkets ansvarighet för
assurerad försändelse, för rekommenderat brev, för oassurerat paket och
för förlust eller skada till följd av försändelses försenade framkomst
ävensom angående värdering av innehållet i skadad eller förkommen
försändelse.
Uppslaget till Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning är att söka
i en av år 1910 års statsrevisorer gjord erinran beträffande postverket.
Revisorerna framhöllo därvid, att i § 26 mom. 2 och § 29 mom. 4 av
då gällande allmänna poststadga den 9 september 1907 innehölles förbud
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 7 sand. 7 Käft. (Nr 9.) 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
mot angivande å inrikes assurerad försändelse av lägre värdebelopp än
det, som verkligen funnes i försändelsen inneslutet, ävensom stadgande
att inrikes rekommenderat brev icke finge innehålla penningar eller vissa
värdepapper till sammanlagt högre värde än 500 kronor; att emellertid
till revisorernas kännedom kommit, att vissa försäkringsbolag meddelade
försäkring å värdeförsändelser, som befordrades med posten, därvid försändelserna
plägade hos postverket antingen assnreras vida lägre än
deras verkliga, hos bolag försäkrade värdeinnehåll eller ock rekommenderas;
samt att enligt revisorernas mening ifrågavarande försäkringsbolag
sålunda förskaffade sig en vinst, som med rätta borde tillkomma
postverket, och att därför åtgärder borde vidtagas i syfte att statsverkets
intressen i berörda hänseende bleve tillvaratagna.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 maj 1911 förklarade sig riksdagen
dela revisorernas mening om att åtgärder borde vidtagas för tillvaratagande
av statsverkets intresse i föreliggande försäkringsfråga.
Emellertid — anförde riksdagen bland annat — läge den huvudsakliga
grunden till det anmärkta förhållandet i det i poststadgan givna förbudet
att å inrikes assurerad försändelse angiva lägre värdebelopp än det i försändelsen
inneslutna, jämfört med samma stadgas bestämmelser om begränsning
till ett visst maximum i ett flertal fall av det belopp, varå postverket
meddelade assurans, stadganden, som uppenbarligen vid åtskilliga
tillfällen skulle visa sig omöjliga att samtidigt efterleva. Riksdagen
ansåge därför, att i första hand en revision av poststadgan i förevarande
hänseende borde verkställas och att därefter frågan om behörigheten av
de enskilda försäkringsbolagens ifrågavarande verksamhet skulle prövas»
Med anledning av riksdagens berörda framställning anbefalldes generalpoststyrelsen
att verkställa utredning, dels i vad mån de i poststadgan
förekommande bestämmelserna angående försäkring av värdeförsändelser
borde omarbetas i syfte att för allmänheten bereda större frihet vid och
ökad möjlighet till sådan försäkring, dels ock huruvida eller i vilken
mån inom landet verksamma enskilda försäkringsinrättningar borde betagas
rätten att meddela försäkring å postförsändelser.
Med skrivelse den 27 februari 1917 framlade generalpoststyrelsen
resultatet av den sålunda anbefallda utredningen, därvid styrelsen
föreslog upphävande av nu gällande förbud mot befordran under postverkets
ansvarighet av assurerad försändelse, å vilken värdet angivits
lägre än det verkliga, varjämte styrelsen gjorde framställning om ändring
i vissa andra avseenden av gällande bestämmelser rörande postverkets
ansvarighet för till postbefordran avlämnade försändelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 0. •>
Dot är de av generalpoststyrelsen sålunda framställda, av Kung!.
Maj:t biträdda förslagen, som i förevarande proposition förelagts riksdagen
till prövning.
En översikt av förslagen, sammanställda med nu gällande bestämmelser
i ämnet, meddelas nedan.
I sin nämnda skrivelse den 27 februari 1917 bär generalpoststyrelsen
jämväl yttrat sig beträffande den ovan berörda frågan, huruvida
enskilda försäkringsinrättningar borde betagas rätten att meddela försäkring
å postförsändelser. Över samma fråga bär även försäkringsinspektionen,
på grund av remiss, den 26 juni 1917 avgivit utlåtande.
Båda ämbetsverken hava därvid gjort uttalanden av innebörd, att någon
Tubbning i de enskilda försäkringsinrättningarnas rätt att försäkra postförsändelser
icke borde göras.
Departementschefen för sin del har, med framhållande, att den gren
av de enskilda försäkringsinrättningarnas verksamhet, som omfattar försäkring
av postförsändelser, hittills varit av ringa omfattning, uttalat sig
för, att monopol för postverket att meddela ifrågavarande försäkringar
åtminstone för närvarande icke borde införas.
I fråga om postbefordran av assurerad försändelse, varå värdet angivits
lägre än det verkliga, gälla för närvarande följande bestämmelser.
I § 2 av förordningen den 12 november 1872 angående postverkets
ansvarighet för försändelser, som till postbefordran avlämnats, stadgas,
att, om skälig anledning förekommer misstänka, att å något till postbefordran
avlämnat brev, varför assurans begäres, värdet av detsammas
innehåll blivit angivet högre än det rätteligen utgör, brevet må, på
vederbörande posttjänstemans yrkande, i närvaro av den, som det inlämnat,
öppnas å postanstalten; att, om därvid utrönes, att brevet icke
innehåller penningar till det belopp, som angivits, och det, som för
övrigt må vara i brevet inneslutet, uppenbarligen icke kan anses i värde
motsvara skillnaden, posttjänstemannen äger vägra att till befordran
''emottaga brevet under postverkets ansvarighet för det därå angivna
värde; samt att avsändaren är berättigad att, om han så äskar, avgiftsfritt
erhålla skriftligt intyg över sålunda meddelad vägran. Dessa stadganden
gälla, jämlikt § 9 mom. 1 i samma förordning, även i fråga
om assurerade paket.
Vidare har genom kungörelsen den 26 maj 1882 angående ändring
i gällande bestämmelser om postverkets ansvarighet för försändelser, som
Angående
upphävande
av förbud
mot postbefordran
av assurerad
försändelse,
å vilken
värdet angivits
lägre
än det
verkliga.
Nuvarande
bestämmelser.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
Kungl. Maj:ts
förslag.
Ansvarighet
för
assurera*!
försändelse.
Nuvarande
bestämmelser.
till postbefordran avlämnats, assuransavgiftens belopp m. m., förklarats,
bland annat, att, då anledning förekommer misstänka, att å försändelse,,
som till postbefordran anmäles och för vilken assurans begäres, värdet
blivit angivet lägre än det rätteligen utgör, med försändelsen skall förfaras
i överensstämmelse med vad som finnes stadgat i § 2 av förordningen
den 12 november 1872, så att, då tydligen sammanlagda värdet
av de i försändelsen inneslutna penningar, obligationer och andra därmed
jämförliga, i var mans hand gällande värdepapper, vilkas ungefärliga
värde med lätthet kan på grund av allmänt kända förhållanden
beräknas, i någon avsevärd mån överstiger det värde, som angivits, försändelsen
icke må till befordran mottagas.
I den internationella utväxlingen är, jämlikt artikel 9: 1 i avtalet
angående utväxling av brev och askar med angivet värde den 26 maj
1906 och artikel 16 i postpaketkonventionen av samma dag, stadgat
förbud mot varje svikligt angivande av högre värdebelopp än det, som
verkligen finnes i försändelsen inneslutet. Förbud mot angivande av
lägre värde än det verkliga finnes däremot icke intaget i de internationella
postförfattningarna.
Uti ifrågavarande ämne föreslår Kungl. Maj:t riksdagen besluta,
att beträffande inrikes försändelse, för vilken assurans begäres, postbefordran
icke vidare må förvägras av den anledning, att försändelsens
värde misstänkes vara angivet lägre än det rätteligen utgör, och att följaktligen
särskild åtgärd för utrönande av dylik försändelses verkliga
värde icke skall vidtagas.
I fråga om postverkets ansvarighet för assurerad försändelse gälla
nu nedannämnda stadganden:
Beträffande assurerat brev innehåller § 7 av förordningen den 12
november 1872 följande bestämmelser: Om assurerat brev går förlorat
medan ännu postverkets ansvarighet därför fortfar, skall av postmedel
till avsändaren, mot assuransbevisets återställande, utbetalas ett det
angivna värdet motsvarande ersättningsbelopp, så framt ej utrönas kan,
att detta värde överstiger det verkliga värdet av de i brevet inneslutna
penningar eller andra värdesaker, i vilket fall ersättningen utgår
efter sistnämnda värde. Därest assurerat brev framkommit, men förseglingen
därå finnes rubbad eller omslaget så skadat, att någon del
av brevets innehåll kunnat därur uttagas, och om medelst förteckning,
som i § 6 av förordningen omförmäles, visas, att brevet vid verkställt
Bevillningsutskottets betänkande, Nr 9.
5
öppnande före dess utlämnande till adressaten å ankomstortens postanstalt
antingen icke innehållit några penningar eller saker av värde
eller ock innehållit penningar eller värdesaker, men till ett värdebelopp,
understigande det, soni avsändaren enligt vad ovan sagts skolat
erhålla, därest brevet gått helt och hållet förlorat, äger avsändaren
att, emot assuransbevisets återställande, av postmedel åtnjuta ersättning,
motsvarande i förra fallet sistnämnda belopp och i senare
fallet skillnaden mellan samma belopp och värdet av det, som brevet
befunnits innehålla. Skulle assurerat brev, över vars innehåll sådant
intyg, som i § 4 av förordningen omförmäles, blivit avsändaren meddelat,
hava framkommit i orubbat skick så till försegling som omslag,
men medelst förteckning, som enligt förordningens § 6 blivit vid brevets
öppnande å ankomstortens postanstalt upprättad, eller med två trovärdiga
vittnens intyg kan styrkas, att vid brevets utlämnande från
postanstalten de penningar eller värdepapper, som enligt förstnämnda
intyg bort finnas däruti inneslutna, till större eller mindre del saknats,
äger avsändaren att, emot assuransbevisets återställande, av postmedel
njuta ersättning för det sålunda saknade.
Nu anförda stadganden beträffande assurerat brev äro, jämlikt § 9
mom. 1 i samma förordning, gällande även i avseende å assurerat paket.
Vidare har genom kungörelsen den 26 maj 1882 stadgats, att, då
assurerad försändelse, medan den stått under postverkets vård, blivit
skadad och skadan ej skäligen kan anses härröra därav, att försändelsen
ej varit med vederbörlig omsorg och på ett fullt betryggande sätt inlagd
och förseglad, avsändaren äger, mot försändelsens överlämnande till postverkets
disposition, därför uppbära enahanda ersättning av postmedel,
som skolat utgå, därest försändelsen gått förlorad.
Härjämte meddelas i § 11 av förordningen den 12 november 1872
och i omförmälda kungörelse den 26 maj 1882 bestämmelser om de
tider, inom vilka anspråk på ersättning skall hos generalpoststyrelsen
anmälas.
Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att i ifrågavarande avseende besluta,
dels att, om assurerat brev gått förlorat, helt eller delvis berövats sitt
innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets
vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa
förorsakats genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd
av försändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av utredning om
värdet av försändelsen detta må anses hava utgjort det därå vid post
-
Kungl. Maj:ts
förelag.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
Ansvarighet
för rekommenderat
brev.
Nuvarande
bestämmelser.
Kungl. Majits
förslag.
befordringen angivna värdet och att skadeståndet icke i något fall må
överstiga beloppet av sistnämnda värde, samt att, om försändelsen gått
förlorad och skadestånd utbetalas till avsändaren, denne dessutom skall
vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna, varemot assuransavgiften
behålles av postverket;
dels att vad ovan stadgats beträffande postverkets ansvarighet för
assurerat brev även skall gälla i fråga om assurera! paket, varjämte beträffande
assurerat paket, för vilket skadestånd utbetalas, avsändaren skall
vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna även i det fall, att
paketets innehåll helt och hållet förstörts;
dels ock att generalpoststyrelsen må — utan hinder av hittills gällande
föreskrifter om skyldighet för avsändare av assurerad försändelse
att, för utbekommande av skadestånd av postmedlen för dylik försändelse,
återställa assuransbeviset — härutinnan meddela de föreskrifter, som
kunna anses nödiga.
Angående postverkets ansvarighet för rekommenderat brev gäller
nu, enligt § 8 av förordningen den 12 november 1872, med den ändring,
som däri vidtagits genom kungörelsen den 10 mars 1905 angående avgiften
för inrikes postförsändelses rekommendation samt ändring av
gällande bestämmelser rörande postverkets ansvarighet för vissa, till
postbefordran avlämnade försändelser, dels att, om rekommenderat brev
går förlorat, medan ännu postverkets ansvarighet därför fortfar, 36 kronor
skola av postmedlen utbetalas till avsändaren, emot rekommendationsbevisets
återställande, dels ock att, om rekommenderat brev framkommit,
men förseglingen därå finnes rubbad eller omslaget så skadat, att någon
del av brevets innehåll kunnat därur uttagas, och om medelst förteckning,
som i § 6 av förenämnda förordning omförmäles, visas, att brevet
vid verkställt öppnande före dess utlämnande till adressaten å ankomstortens
postanstalt icke innehållit penuingar eller andra saker
till ett sammanlagt värdebelopp av 36 kronor, avsändaren äger att, emot
rekommendationsbevisets återställande, av postmedlen åtnjuta skillnaden
emellan nämnda belopp och värdet av det, som brevet befunnits innehålla.
Härutinnan föreslår Kungl. Maj:t riksdagen besluta,
dels att, om rekommenderat brev, som varit förseglat i enlighet med de
för assurerade brev gällande föreskrifter, helt eller delvis berövats sitt
innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets
vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa för
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr '').
7
orsakats genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd av
försändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av utredning om
värdet av försändelsen detta må anses hava utgjort 36 kronor samt att
skadeståndet icke i något fall må överstiga nämnda belopp;
dels och att generalpoststyrelsen må — utan hinder av hittills gällande
föreskrifter om skyldighet för avsändare av rekommenderad försändelse
att, för utbekommande av skadestånd av postmedlen för dylik
försändelse, återställa rekommendationsbeviset — härutinnan meddela de
föreskrifter, som kunna anses nödiga.
Beträffande postverkets ansvarighet för oassurerat paket gälla
enligt § 9 mom. 2 och 3 av förordningen den 12 november 1872
med den ändring, som däri vidtagits genom kungörelsen den 16 april
1880 angående förändringar dels i taxeringen av guld- och silverförsändelser,
som genom postverket befordras, dels ock i postverkets ansvarsskyldighet
för oassurerade paket följande bestämmelser.
Om oassurerat paket går förlorat, innan detsamma blivit till adressaten
utlämnat, äger avsändaren att i ersättning av postmedel erhålla, om paketets
vikt uppgår till högst 1 kilogram, två kronor och, om vikten utgör
mer än 1 kilogram, fyra kronor med tillägg därtill av en krona för varje
halvt kilogram, varmed vikten överstiger 2 kilogram. Därest oassurerat
paket, medan det stått under postverkets vård, blivit skadat, är postanstalten
i adressorten skyldig att därom, i fall så önskas, avgiftsfritt meddela
intyg, och äger avsändaren, där ej skadan skäligen kan anses härröra
därav, att paketet icke varit med vederbörlig omsorg inlagt, åtnjuta den
för förkommet paket stadgade ersättning, varemot paketet tillfaller postverket.
1 detta ämne föreslår Kungl. Maj:t riksdagen besluta, att, om
oassurerat paket gått förlorat, helt eller delvis berövats sitt innehåll
eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets
vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa
förorsakats genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd
av försändelsens egen beskaffenhet, dock att skadeståndet icke må
överstiga 20 kronor för paket, utom beträffande paket med högre vikt
än 5 kilogram, för vilket skadeståndet må kunna utgå intill belopp,
motsvarande 4 kronor för varje kilogram eller del av kilogram av paketets
vikt, ävensom att, om paketet gått förlorat eller dess innehåll
helt och hållet förstörts samt skadestånd utbetalas till avsändaren, denne
dessutom skall vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna.
Ansvarighet
för oassurerat
paket.
Nuvarande
bestämmelser.
Kungl. Maj:ts
förslag.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
Ansvarighet
för förlust
eller skada
till följd av
försändelses
försenade
framkomst.
Kungl. Maj:ts
förslag.
Värdering
av innehållet
i skadad
eller förkommen
försändelse.
Nuvarande
bestämmelser.
Kungl. Maj:ts
förslag.
Ikraft
trädande.
Jämlikt § 10 i förordningen den 12 november 1872 är postverket
icke i andra fall, än som i förordningen sägs, ansvarigt för försändelse,
som till postbefordran avlämnats, där ej på grund av förbehåll om s. k.
postförskott eller annat särskilt avtal sådan ansvarighet åligger verket.
I förordningen finnes icke något stadgat om ansvarsskyldighet för den
händelse avsändare eller adressat åsamkas förlust eller skada på grund
av försändelses försenade framkomst.
I förevarande proposition föreslår Kungl. Maj:t riksdagen besluta,
att, om skada å assurerad försändelse, rekommenderat brev eller oassurerat
paket uppenbarligen förorsakats av försening i postbefordringen och denna
försening vållats genom fel eller försummelse från postfunktionärs sida,
generalpoststyrelsen må, när sådant prövas vara av förhållandena påkallat,
tillerkänna avsändare skadestånd enligt allmänt gällande grunder.
I fråga om värdering av innehållet i skadad eller förkommen försändelse
stadgas i § 12 av förordningen den 12 november 1872 att, då vid
prövning av behörigen anmält ersättningsanspråk fråga förekommer om
uppskattning av värdesaker, som varit inneslutna i assurerat eller rekommenderat
brev eller i assurerat paket och vilka antingen finnas i
behåll eller eljest anses vara till beskaffenheten fullständigt kända, bör,
i fall av tvekan om deras rätta värde, detta värdes bestämmande överlämnas
åt tre gode män, vilka väljas, en av postverket, en av avsändaren
och en av de båda sålunda valda.
Härutinnan föreslår nu Kungl. Maj:t riksdagen besluta, att, om vid
prövning av ersättningsanspråk rörande assurerad försändelse, rekommenderat
brev eller oassurerat paket tvekan uppstår om rätta värdet å
föremål, som varit i försändelsen inneslutet, detta värde skall bestämmas
på sätt i gällande lag om skiljemän föreskrives.
Slutligen föreslår Kungl. Maj:t riksdagen besluta, att de beslut, som
i ovan angivna hänseenden kunna bliva meddelade, må träda i tillämpning
vid tidpunkt, som av generalpoststyrelsen bestämmes, dock ej senare
än den 1 juli 1918.
Beträffande den närmare motiveringen till de i förevarande proposition
framlagda förslagen tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen.
I detta sammanhang vill utskottet endast framhålla, att
vid behandlingen av frågan om postverkets ansvarighet för oassurerat
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9. 9
paket hos generalpoststyrelsen två olika meningar gjort sig gällande.
Enligt båda skulle, om sådant paket, medan det stått under postverkets
vård, gått förlorat, plundrats eller skadats, avsändaren under vissa förutsättningar
och med viss begränsning vara berättigad till skadestånd,
motsvarande verkliga värdet av förlusten. Men enligt den mening, som
funnit uttryck i generalpoststyrelsens förslag och vartill Kungl. Maj:t anslutit
sig, skulle maximigränsen för postverkets skadeståndsskyldighet
fastställas olika allt efter paketens hänförlighet till olika viktgrupper,
varemot enligt den inom generalpoststyrelsen uttalade skiljaktiga meningen
maximigränsen skulle vara lika för alla paket.
Såsom av det anförda framgår, torde upprinnelsen till ifrågavarande
revision av vissa postala bestämmelser vara att söka i statsrevisorernas
och riksdagens ovanberörda uttalanden. De förhållanden, för vilka sålunda
från riksdagens sida påkallades uppmärksamhet, synas genom vad
Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit, bliva, såvitt omständigheterna nu betinga,
tillfredsställande ordnade. Utskottet har således icke någon erinran
att framställa mot propositionen i denna del.
Ej heller mot Kungl. Maj:ts förslag i övrigt, som jämväl synes utskottet
ägnat att åvägabringa mera nöjaktiga förhållanden mellan postverket
och allmänheten, har utskottet någon invändning att göra.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts ifrågavarande
proposition, nr 44, må besluta
dels att beträffande inrikes försändelse, för vilken
assurans begäres, postbefordran icke vidare må förvägras
av den anledning, att försändelsens värde misstänkes
vara angivet lägre än det rätteligen utgör, och att
följaktligen särskild åtgärd för utrönande av dylik försändelses
verkliga värde icke skall vidtagas;
dels att, om assurerat brev gått förlorat, helt eller
delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats,
medan försändelsen stått under postverkets vård,
avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller
skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens
fel eller försumlighet eller är o en följd av förBihang
till riksdagens protokoll 1918. 7 samt. 7 höft. (Nr 9.) 2
Utskottet.
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
sändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av
utredning om värdet av försändelsen detta må anses
hava utgjort det därå vid postbefordringen angivna
värdet och att skadeståndet icke i något fall må överstiga
beloppet av sistnämda värde, samt att, om försändelsen
gått förlorad och skadestånd utbetalas till
avsändaren, denne dessutom skall vara berättigad att
återbekomma befordringsavgifterna, varemot assuransavgiften
behålles av postverket;
dels att vad ovan stadgats beträffande postverkets
ansvarighet för assurerat brev även skall gälla i fråga
om assurerat paket, varjämte beträffande assurerat
paket, för vilket skadestånd utbetalas, avsändaren skall
vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna
även i det fall, att paketets innehåll helt och hållet
förstörts;
dels att, om rekommenderat brev, som varit förseglat
i enlighet med de för assurerade brev gällande föreskrifter,
helt eller delvis berövats sitt innehåll eller på
annat sätt skadats, medan försändelsen stått under
postverkets vård, avsändaren skall vara berättigad till ett
skadestånd, motsvarande verkliga värdet av tillgreppet
eller skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens
fel eller försumlighet eller äro en följd av
försändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av
utredning om värdet av försändelsen detta må anses
hava utgjort 36 kronor samt att skadeståndet icke i
något fall må överstiga nämnda belopp;
dels att generalpoststyrelsen må — utan hinder av
hittills gällande föreskrifter om skyldighet för avsändare
av assurerad eller rekommenderad försändelse att,
för utbekommande av skadestånd av postmedlen för
dylik försändelse, återställa assurans- eller rekommendationsbeviset
— härutinnan meddela de föreskrifter, som
kunna anses nödiga;
dels att, om oassurerat paket gått förlorat, helt eller
delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats,
medan försändelsen stått under postverkets vård, avsändaren
skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
11
skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens
fel eller försumlighet eller äro eu följd av försändelsens
egen beskaffenhet, dock att skadeståndet icke
må överstiga 20 kronor för paket, utom beträffande
paket med högre vikt än 5 kilogram, för vilket skadeståndet
må kunna utgå intill belopp, motsvarande 4
kronor för varje kilogram eller del av kilogram av
paketets vikt, ävensom att, om paketet gått förlorat
eller dess innehåll helt och hållet förstörts samt skadestånd
utbetalas till avsändaren, denne dessutom skall
vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna;
dels att, om skada å assurerad försändelse, rekommenderat
brev eller oassurerat paket uppenbarligen förorsakats
av försening i postbefordringen och denna
försening vållats genom fel eller försummelse från
postfunktionärs sida, generalpoststyrelsen må, när sådant
prövas vara av förhållandena påkallat, tillerkänna avsändare
skadestånd enligt allmänt gällande grunder;
dels att, om vid prövning av ersättningsanspråk
rörande assurerad försändelse, rekommenderat brev eller
oassurerat paket tvekan uppstår om rätta värdet å föremål,
som varit i försändelsen inneslutet, detta värde
skall bestämmas på sätt i gällande lag om skiljemän
föreskrives;
dels ock att ifrågavarande beslut må träda i tilllämpning
vid tidpunkt, som av generalpoststyrelsen
bestämmes, dock ej senare än den 1 juli 1918.
Stockholm den 11 februari 1918.
På bevillningsutskottets vägnar:
ALEXIS HAMMARSTRÖM.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1918:37 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående postverkets ansvarighet för vissa till postbefordran mottagna försändelser in. m. a1 i texten