Utlåtande, i anledning af väckt motion om vidtagande av åtgärder för beredande åt riksdagsmän av rätt till fria resor på statens järnvägar under viss tid.
1918-03-14 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1918:33, Utlåtande, i anledning af väckt motion om vidtagande av åtgärder för beredande åt riksdagsmän av rätt till fria resor på statens järnvägar under viss tid.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskott ets utlåtande Nr Hd.
i
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1918 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om vidtagande av åtgärder
för beredande åt riksdagsmän av rätt till fria resor
på statens järnvägar under viss tid.
I eu inom första kammaren av herrar von Kock och Pers väckt, till
bankoutskottet hänvisad motion nr 75 har hemställts, »att riksdagen ville
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
efter skedd utredning och på de villkor, som kunna komma atrt bestämmas,
gå i författning om, att riksdagens ledamöter tillhandahållas fribiljetter under
en månads tid för resor å statens järnvägar, samt att riksdagen för
sådant ändamål ville anslå ett belopp av 10,000 kronor att eventuellt komma
till användning jämväl under innevarande år».
Till stöd för berörda hemställan hava motionärerna anfört följande:
»Frågan om att bereda riksdagens ledamöter fribiljetter å statens järnvägar
i viss utsträckning har flera gånger varit föremål för riksdagens
prövning, senast på grund av undertecknades och friherre Palmstiernas
motioner vid föregående års riksdag. Anledningen till att ändock frågan
ej blivit löst, är ej att finna i bristande sympati för själva tanken. Tvärtom
har vid varje tillfälle da fragan varit föremål för behandling livliga sympatier
för densamma givit sig tillkänna. Den nytta, som landet i sin helhet
och särskilt riksdagens arbete skulle få av dylika resor, har på ett ännu
oöverträffat sätt framförts av 1901 års konstitutionsutskott, vars yttrande
i frågan vi tillåta oss anföra:
utsli0ttet bär icke velat underlåta att påpeka, hurusom införandet av fria
resor »r folkrepresentationens medlemmar utan tvivel skulle lända riksdagsarbetet och
såmedelst det allmänna till avsevärt gagn. Det skulle nämligen enligt utskottets åsikt
ej oväsentligt bidraga till att hos riksdagsmännen öka kännedomen om fäderneslandets
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 27 käft. (Nr 33.1 1
2
Bankoutskottets utlåtande AV 33.
olika delar samt skärpa deras intresse för skilda landsändars behov och utvecklingsmöjligheter,
något som i synnerhet i ett land som vårt med dess betydande^ utsträckning
och därmed förenade skiljaktigheter i natur- och kulturförhållanden måste anses
vara av stor betydelse. Även skulle sådana resor kunna, liksom förhållandet ej sällan
varit med statsrevisorernas resor, giva uppslag till nyttiga reformer i ett eller annat
mera speciellt avseende. Utskottets uppfattning om de ifrågasatta fria resornas betydelse
för vårt land jävas icke av den erfarenhet, som vunnits i avseende å de resor,
vilka, på sätt båda motionärerna erinrat, vid åtskilliga tillfällen under de senare åren
blivit genom Kungl. Maj:ts försorg anordnade för riksdagens ledamöter. Utan att närmare
ingå på frågan, på vilket sätt och i vilken omfattning samt med vilka eventuella
kontrollbestämmelser rätten till fria resor för riksdagens ledamöter lämpligen borde
anordnas, vill utskottet i detta hänseende slutligen blott erinra därom, att stadgande!!
om en dylik rätt för nationalrepresentationens medlemmar redan länge förekommit i
i vissa utländska stater, såsom Tyskland och Italien».
Att denna tanke, trots den sympati den väckt, ej lett till några resultat,
torde bero dels på vissa lormella hänsyn, dels därpå, att förslaget kommit
att sammanställas med vissa andra, enligt vår tanke ej detsamma berörande
frågor. Sålunda avslogos de vid 1901 års riksdag väckta motionerna —
vilka åsyftade ändring i riksdagsordningen — av det nära till hands liggande
skälet, att gällande grundlagsbud ej utgjorde något hinder för bestämmelsernas
genomförande, därest de eljest skulle befinnas önskvärda.
Då ärendet var före vid 1903 års riksdag, synas betänkligheterna mot fribiljettsystem
i allmänhet ha varit huvudsakligen bestämmande, och vad
beträffar skälen för avslag vid 1915 års riksdag, anförde det tillfälliga utskott
inom andra kammaren, som behandlade frågan, att de s. k. sällskapsresorna
borde tillerkännas företräde framför enskilda ledamöters studieresor,
och att frågan på visst sätt sammanhängde med riksdagsmännens arvodesfråo-a.
Vid sistlidna års riksdag avslogs förslaget i andra kammaren som
det° synes huvudsakligen på den grund, att det syntes vederbörande utskott
svårt att tydligt definiera vad som innefattades i begreppet studieresor,
vilket kunde befaras medföra misstag och obehag för riksdagsmännen.
Utskottet synes ha velat förorda, att, om fribiljetter utfärdades, dessa icke
borde bindas vid det tänjbara och lätt missförstådda begreppet studieresor,
utan borde fria resor till visst antal eller på viss begränsad tid medgivas
riksdagsmännen. I första kammaren torde, förutom några här ovan angivna
skäl till avslag, ha medverkat en viss misstro till att ifrågavarande
studieresor skulle kunna lämna ett tillfredsställande utbyte, varjämte från
ett håll uttalades den åsikten, att studieresorna rent av skulle skada riksdagsarbetet,
emedan de skulle förringa betydelsen av de sakkunniga myndigheternas
utlåtanden i vissa frågor. Slutligen har det framhållits, att fribiljetterna
skulle innebära eu otillbörlig förmån och ge anledning till varjehanda
missbruk.
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
3
Undertecknade ha emellertid icke kunnat finna de framförda skälen
för avslag i någon mån avgörande för frågan och ha därför ånyo velat
framlägga densamma för riksdagens prövning.
Vad först angår sakens konstitutionella sida så torde vill nu, efter allt
vad som förekommit i frågan, vara uppenbart, att något hinder att vid
sidan av grundlagen ordna denna angelägenhet ej förefinnes. I detta avseende
har säkerligen 1901 års konstitutionsutskott sagt det avgörande ordet.
Att frågan om fribiljetter ej kan försvåra lösningen av arvodesfrågan är
självklart, sedan denna fråga blivit löst vid föregående riksdag. Vad beträffar
den uppfattningen, som gjort sig gällande på några håll, att s. k.
sållskapsresor vore att föredraga framför enskilda riksdagsmäns studieresor,
så må däremot anföras, att de senare kunna planläggas lättare och oftare
anordnas samt att de ovillkorligen lämpa sig mera för djupgående studier
än då ett större antal riksdagsmän företaga resorna tillsammans, i vilket
senare fall anledning lätt ges till anordnande av festligheter medförande
besvär och kostnader för befolkningen.
Vad sedan beträffar de befarade missbruken eller, såsom 1917 års
andra kammares utskott uttryckte det möjligheten att riksdagens ledamöter
utsättas för misstankar för missbruk, så kan det visserligen synas, som här
skulle förefinnas en ömtålig punkt i förslaget. Det må dock anmärkas, att
sedan många år journalister ägt rätt att för sina yrkesstudieresor rekvirera
järnvägsbiljetter till nedsatt pris utan att, såvitt är känt, några missbruk
förekommit. Skulle man emellertid tillerkänna denna invändning betydelse,
står det ju alltid öppet att följa den anvisning som givits av andra kammarens
utskott förlidet år, att fribiljetterna ej skola bindas vid begreppet
studieresa, utan avse att lämna tillfälle till resor av vilket slag som hälst.
Huruvida den ena eller andra formen bör anlitas, torde lätt framgå vid
en blivande utredning.
Vad till slut beträffar invändningen att dessa resor blott skulle bibringa
dem, som deltaga däri, ytliga och kanske opålitliga intryck, varför
dessa resor skulle vara ganska värdelösa, så är det nog möjligt, att så i
en del fall skulle bli förhållandet. Men man får väl ändock förutsätta,
att det motsatta skulle bli fallet ifråga om andra resenärer. Och det
torde knappast gå att förringa studieresorna i en tid, då anslag i allt
större utsträckning lämnas även av staten, för företagande av dylika resor
av skilda slag. Det är ock förvisso att underskatta personliga iakttagelser
och studier, när man fullständigt underkänner dessa i jämförelse med sakkunnigas
utlåtanden. Det är i övrigt svårt att förstå, varför något motsatsförhållande
skulle råda mellan officiella uttalanden och personliga
studier. Var och en som vill grunda sitt omdöme i en viss fråga, t. ex.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
Historik.
ifråga om en järnvägsanläggning, måste helt enkelt anlita båda dessa utvägar
för att erhålla klarhet i frågan. Att betrakta de personliga studierna
såsom ägnade att förringa sakkunnigas uttalanden är förvisso förhastat.
Slutligen må framhållas, att det skäl som anförts mot förslaget, att det
skulle medföra ett otillbörligt gynnande av riksdagens ledamöter, är föga
hållbart. Var och en vet att järnvägsbiljetten utgör eu blott ringa del av
kostnaden för en resa och att den ifrågavarande lilla hjälp som lämnas
att besöka olika delar av landet säkerligen ej kan betraktas som någon
otillbörlig förmån. Det må i övrigt erinras, att i våra grannländer riksdagsledamöterna
numera erhålla fribiljetter å järnvägarna under hela året.
Om sålunda de anmärkningar som framställts mot förslaget om fribiljetter
vid närmare granskning visa sig sakna all betydelse, bör det å
andra sidan framhållas, att ett par omständigheter, som inträffat under
det år som gått, gjort denna fråga än betydelsefullare än förr. Å ena
sidan ha järnvägsbiljetterna högst väsentligt stegrats i pris — man besinne
hur hög kostnaden nu är för en järnvägsbiljett från Skåne till den nordligaste
delen av landet — varigenom ytterligare hinder lagts för de önskvärda
resorna. A andra sidan ha nyval ägt rum i andra kammaren och
tillfört denna ett 80-tal nya medlemmar. Det torde vara säkert, att ett icke
ringa antal av dessa företagit få eller inga resor utanför deras närmaste
hemtrakter och att de sakna kännedom om förhållandena i landets olika
delar. Så har också förut vant och är alltjämt fallet med många av
riksdagens ledamöter; och framförallt gäller det, att Norrland, som alltid
påkallat så många åtgärder från riksdagens sida, är ett okänt land för många
»sörlänningar». Att för dem av riksdagens ledamöter, som hittills icke haft
tillfälle studera vårt lands förhållanden, något förminska svårigheterna härför
synes vara icke allenast lämpligt utan högst nyttigt och nödvändigt.
Ifråga om hur denna sak bör i praktiken ordnas, förefaller det enklast,
att järnvägsstyrelsen, efter rekvisition från vederbörande riksdagsman,
bemyndigas utlämna fribiljett för exempelvis en månad, när rekvirentert
så önskar, dock icke å tid då riksdagen är samlad. Då det synes lämpligt
att statens järnvägar gottgöras kostnaden för fribiljetterna torde riksdagen
böra för ändamålet bevilja ett visst belopp, som förslagsvis torde kunna
sättas till 10,000 kronor. För att kunna inom den närmaste framtiden
realisera ifrågavarande önskemål torde, under förutsättning att riksdagen
i princip antagit förslaget, Kungl. Maj:t efter skedd utredning av frågan
gå i författning om dess praktiska lösning.»
Såsom i motionen erinras, har frågan om beredande av rätt för riksdagens
ledamöter till fria resor i viss utsträckning å statens järnvägar vid:
Banko utskottets utlåtande Nr 33. 5
upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens prövning, senast förlidet
är i anledning av motioner inom båda kamrarna. 1 dessa motioner hemställdes
om avlåtande av skrivelse till Kung]. Maj:t med begäran om utredning,
på vad sätt riksdagens ledamöter kunde erhålla fribiljetter å statens
järnvägar i och för studieresor.
Över den inom andra kammaren väckta motionen avgav kammarens
tredje tillfälliga utskott utlåtande (nr 10).
I detta utlåtande finnes intagen en utförlig historik över frågans
föregående behandling, och har utskottet ansett sig böra ur densamma
meddela följande:
Redan år 1884 yrkades uti en inom första kammaren avgiven motion
nr 46, att riksdagen i underdånig skrivelse till Kung]. Maj:t ville anhålla,
att riksdagsman under de kontroller och villkor, som Kungl. Maj:t kunde
finna skäl bestämma, måtte medgivas rätt till fri resa å statens järnvägar
under tiden för pågående riksdag samt under åtta dagar före riksdagens
början och åtta dagar efter riksdagens slut. Denna motion blev emellertid,
utan remiss till utskott av första kammaren omedelbart avslagen.
År 1890 väcktes av hr G. Eriksson i Myckelgård inom andra kammaren
en motion, nr 201, om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan,
det Kungl. Maj:t ville framkomma med förslag till sådan ändring av 12
och 23 §§ riksdagsordningen, att det medgåves riksdagsman att en gång
under riksdagsperioden resa fritt fram och åter på statens järnvägar för
att se och lära känna landets olika delar. Motionen, som av konstitutionsutskottet
avstyrktes, blev av båda kamrarna avslagen.
Vid 1901 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr J. Olofsson
i Djursäter en motion, däri motionären föreslog, att riksdagen i skrivelse
ville hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till sådana tillägg i riksdagsordningen, att ledamöter
av riksdagen finge åtnjuta fria resor å statens järnvägar under en
månads tid varje år mellan den 1 juni och lo december. Inom första
kammaren väcktes samtidigt av hr Fr. von Strokirch en motion nr 31,
med hemställan om av motionären angiven ändring av 12 § riksdagsordningen
i syfte att undanröja av motionären förmenat grundlagsenligt hinder
för tillerkännande av rätt till fria resor å statens järnvägar åt första
kammarens ledamöter.
över sistnämnda båda motioner avgav konstitutionsutskottet gemensamt
utlåtande.
I motiveringen erinrade utskottet till en början om frågans rent konstitutionella
sida och förklarade, att enligt utskottets mening spörsmålet
om rätt för riksdagsmän till fria resor å tider, då riksdagen ej vore sam
-
Motion vid
1884 års
riksdag.
Motion vid
18.90 års
riksdag.
Motion vid
1901 års
riksdag.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
Idel, icke direkt berörde grundlagarna och icke borde göras till föremål
för stadganden i dessa lagar, samt att fördenskull motionerna icke rätteligen
folie inom det för konstitutionsutskottets verksamhet anvisade område.
Beträffande fortsättningen av utskottets yttrande hänvisas till årets
motion.
Utskottet hemställde, att motionerna ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Vid detta utlåtande voro fogade åtskilliga reservationer, och hävdades
uti två av dessa reservationer, dels att den föreslagna rätten till fria resor
å statens järnvägar under riksdagen eller å tider, då riksdagen ej vore
samlad, vore av beskaffenhet att påkalla tillägg till eller ändring i 12 och
23 §§ riksdagsordningen, dels ock att dylika grundlagsändringar varken
vore nödiga eller nyttiga eller att giltiga skäl därför förebragts.
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna, av första kammaren
likväl med ogillande av motiveringen.
Motion vid
1903 års
riksdag,
År 1903 väcktes av herr J. Elofsson inom andra kammaren en motion
nr 51, däri motionären hemställde, att riksdagen måtte besluta, det Kungl.
Maj:t täcktes förordna om fria resor för riksdagens ledamöter å statens
järnvägar under högst en månad varje år å tid då riksdagen ej är samlad,
med de bestämmelser i övrigt, som Kungl. Maj:t funne nödiga.
Denna motion hänvisades till andra kammarens första tillfälliga utskott,
som i avgivet utlåtande anförde bland annat:
»Vid ett närmare aktgivande på den behandling, som frågan om rätt för riksdagsmän
till fria resor å statens järnvägar förut rönt i riksdagen, finner man, att det
motstånd, som yppat sig mot beviljandet av en sådan rätt, grundats väsentligen på
tvenne skäl. Å ena sidan har man tvekat, huruvida medgivandet av en dylik rätt
stode i överensstämmelse med riksdagsordningens föreskrifter i §§ 12 och 23 eller möjligen
borde föranleda en ändring av dessa paragrafer. Å andra sidan har man fruktat, att
rätten till fria resor skulle komma att av riksdagsmännen missbrukas genom att tagas
i anspråk för affärsresor eller resor i andra privata angelägenheter. Det förstnämnda
av dessa skäl torde i fråga om ett sådant förslag som det nu föreliggande få anses
hava bortfallit, sedan 1901 års konstitutionsutskott förklarat sig anse spörsmålet om
rätt för riksdagsmän till fria resor å statens järnvägar å tider, då riksdagen ej är
samlad, icke direkt beröra grundlagarna eller lämpligen böra göras till föremål för
stadganden i dessa lagar, och riksdagen, oaktat i båda kamrarna yrkanden gjorts om
ogillande av den motivering, vari denna förklaring förekom, utan sådant ogillande1
bifallit den konstitutionsutskottets hemställan, som grundats på nämnda motivering.
Vad åter angår farhågan, att en eller annan av riksdagens ledamöter skulle komma
att missbruka rätten till fria resor å järnvägarna, måste densamma anses väsentligen
undanröjd genom den bestämmelsen i det föreliggande förslaget, att denna rätt skulle
i Se dock redogörelsen för behandlingen av de vid 1901 års riksdag väckta motioner.
opaginerad Kontrollera mot PDF
liaiijcoulskoltets utlåtande Nr 33.
1
medgivas blott för eu viss, inskränkt tid, nämligen eu månad varje år. Ytterligare
skydd mot dylikt missbruk, som naturligtvis i möjligaste mån borde förekommas, torde
lämpligen kunna vinnas genom en föreskrift, att biljett för sådan fri resa, varom här
är fråga, (inge av riksdagsman utbekommas endast efter för varje gång särskilt gjord
rekvisition, därvid uppgift borde lämnas om, vart resan skulle ställas och huvudsakliga
ändamålet med densamma. Under sådana omständigheter torde fara för missbruk av
den ifrågasatta rätten för riksdagsmän till fria resor ej i nämnvärd mån förefinnas,
eller missbruk böra förutsättas.
I avseende på gagnet av ett medgivande, varigenom det för riksdagens ledamöter
skulle göras möjligt utan allt för stora ekonomiska uppoffringar inhämta kännedom om
olika trakter i landet och deras växlande förhållanden, ansluter sig utskottet fullständigt
till den uppfattning, som uttalats av 1901 års konstitutionsutskott. Det torde
icke kunna bestridas, att en allsidigare och mera sakkunnig prövning av riksdagsärender
skulle främjas genom det förhållandet, att ett större antal av riksdagens ledamöter
varit i tillfälle att förskaffa sig eu på personliga iakttagelser grundad uppfattning
rörande skilda landsdelars behov och intressen, och fördelen härav skulle genom ett
bifall till den föreliggande motionen kunna vinnas utan någon egentlig uppoffring från
statsverkets sida, vare sig i form av ökade utgifter eller genom minskning i inkomsterna.
A ena sidan torde man nämligen icke behöva antaga, att de resor, som komme
att företagas av riksdagsmän med begagnande av fribiljett, skulle bliva så många eller
komma att på sådant sätt sammanträffa med varandra, att några särskilda och till
extra kostnader föranledande anordningar för deras skull behövde av järnvägsstyrelsen
vidtagas. Å andra sidan kan man taga för visst, att studieresor av riksdagsmän såsom
sådana, därest åtnjutande av fribiljetter icke medgives, alldeles icke komma att
företagas, utom möjligen i något rent enstaka fall, och att någon inkomst för staten
i form av biljettavgifter för dylika resor således i alla händelser ej är att påräkna.
I själva verket vore det ju att ställa allt för stora anspråk på en riksdagsman, om
man förutsatte, att han, för att förskaffa sig större kompetens för sitt värv, skulle
underkasta sig icke blott den uppoffring av tid, utan också samtliga de kostnader, som
erfordras °för besök i andra delar av landet. Och det synes icke med fog kunna betecknas
såsom obilligt, att en riksdagsman, då han finner det för sig önskvärt och
behövligt att inhämta kännedom om något visst förhållande i en annan landsdel och
han tillika är villig att offra den tid, som erfordras för ett besök därstädes och att
bestrida^ den huvudsakliga delen av kostnaderna för resan, erhåller förmånen att befrias
från den del av resekostuaden, vilken utgöres av avgiften för biljett å statens
järnvägar.
Från chefen för kungl. järnvägsstyrelsen har utskottet på begäran erhållit yttrande
i frågan, huruvida ur trafik- eller kontrollsynpunkt eller i annat avseende några
svårigheter eller^ olägenheter skulle kunna följa av ett bifall till motionen på sätt här
förut antytts. Enligt detta yttrande, som bifogas betänkandet, anser kungl. järnvägsstyrelsen
ingå andra svårigheter eller olägenheter ur trafiksynpunkt böra uppkomma
genom ett sådant bifall, än att, därest under sommartiden ett större antal riksdagsmän
samtidigt skulle komma att resa, svårighet understundom kunde tänkas uppstå
för beredande av platser, särskilt i sovvagnar, varjämte, alldenstund dels första klassens
vagnar icke förekomma i alla tåg, dels utrymmet i dessa vagnar är begränsat,
vissa svårigheter kunde föreligga för ett generellt medgivande av rätt för riksdagsmän
till plats i ^första klassens vagn. Beträffande kontrollen uttalas i yttrandet, att i fråga
om s. k. stående biljett, det vill säga biljett, som gäller för viss tid, någon egentlig
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 33
prövning av ändamålet med resorna ej kunde åvägabringas, och att en sådan i alla
händelser lämpligast borde utövas av Kungl. Maj:t och icke av järnvägsstyrelsen.
Utskottet, som enligt vad redan här ovan antytts, hyser den meningen, att man
icke har anledning att antaga, det något betydligt antal riksdagsmän skulle komma
att samtidigt och på samma bansträckor resa med användande av sådana fribiljetter,
varom här varit fråga, åtminstone om man bortser från rena undantagsfall, som möjligen
någon gång kunde inträffa i detta avseende liksom i andra, vill härtill i fråga om de
möjliga svårigheterna ur trafiksynpunkt lägga, att det ansett den föreslagna rätten för
riksdagsmän till fria resor behöva gälla icke första, utan andra vagnsklassen å järnvägarna.
Och i avseende å kontrollen har utskottet icke förutsatt, att vare sig järnvägsstyrelsen
eller Kungl. Maj:t skulle ingått i någon prövning av det ändamål, som
riksdagsman vid rekvisition av biljett uppgivit för sin resa, utan har utskottet tänkt
sig, att blotta skyldigheten för riksdagsman att vid sådan rekvisition i en skriftlig
handling, som genom ingivandet till järnvägsstyrelsen bleve offentlig och kunde bliva
föremål för granskning ej mindre av statsrevisorerna än av allmänheten (t. ex. genom
tidningspressen) uppgiva målet för och det huvudsakliga syftet med sin resa skulle
utgjort en tillräcklig motvikt mot den möjliga frestelsen till missbruk att erhålla fribiljett.
»
Då emellertid en särskild stark obenägenhet mot fribiljettsystemet för
det dåvarande tycktes göra sig gällande inom riksdagen, ansåg utskottet
sig det oaktat icke böra föreslå någon riksdagsskrivelse i motionens syfte;
och blev denna av andra kammaren avslagen.
Motion vid Uti eu vid 1915 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr
''riksdag8 UiO, yrkade herr Bäckström m. fl., att andra kammaren ville för sin del
besluta, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida
och under vilka villkor ledamöter av riksdagens kamrar måtte kunna
komma i åtnjutande av fribiljetter å statens järnvägar för resor i studiesyfte,
samt vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.
Denna motion hänvisades till andra kammarens tredje tillfälliga utskott,
som i sitt över motionen avgivna utlåtande yttrade:
»I likhet med motionärerna anser utskottet, att eu mera allmän kännedom bland
riksdagens ledamöter om förhållandena inom de olika delarna av vårt vidsträckta land
med dess för de särskilda landsdelarna så säregna förhållanden skulle verka främjande
och fruktbärande på riksdagens arbete, liksom ock att fria resor å statens järnvägar
å tid, då riksdagen ej är ej samlad, givetvis skulle underlätta företagandet av studieresor
i detta syfte.
För uppnående av det med resorna avsedda syftet synes utskottet emellertid, att
det kan ifrågasättas, huruvida icke det hittills tillämpade systemet med sällskapsresor
eller åtminstone resor i grupper omfattande ett visst minimiantal riksdagsmän innebär
fördelar, vilka böra vid ett slutligt avgörande av frågan tagas i beaktande. Besöker
å de olika orterna kunna då ske under insiktsfull ledning, varigenom vinnes den fördelen,
att fårddeltagarna bliva bättre i tillfälle att göra för dem värdefulla iakttagelser.
Även torde fä antagas, att vid sällskaps- eller gruppresor övriga resekostnader
kunna nedbringas för de däri deltagande, vilket givetvis för mången är av stor betydelse.
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
9
Denna ekonomiska sida av saken för den enskilde riksdagsmannen, d. v. s. möjligheten
för honom att mellan riksdagarna uppoffra arbeteförtjänst och av egna medel
utge resekostnader utöver biljettkostnaden för att förskaffa sig ökad erfarenhet
för utövandet av sitt förtroendeuppdrag, har icke kunnat undgå utskottets uppmärksamhet.
Många, särskilt av andra kammarens ledamöter, som med uppoffring av hela sin
arbetsförtjänst under riksdagstiden ägna sig åt riksdagsarbetet, äro ju under riksdagstiden
för sig och sin familjs uppehälle hänvisade till riksdagsarvodet. I mån som
detta med riksdagsarvodets nuvarande storlek och rådande levnadskostnader låter sig
göra, torde det givetvis för mången endast kunna ske genom eu så långt gången
ekonomisk ansträngning, att vidare uppoffringar för riksdagsmannaskapet äro uteslutna.
På så sätt bleve under nuvarande förhållanden måhända en icke obetydlig del av särskilt
andra kammarens ledamöter av ekonomiska skäl förhindrade att använda sig utav
en eventuell rätt till fria studieresor.
Utskottet anser därför, att frågan om riksdagsarvodets storlek äger ett visst
sammanhang med den nu föreliggande frågan och då det i båda fallen gäller en statsverkets
utgift för riksdagens ledamöter, anser utskottet, att frågan om riksdagsarvodet
bör äga företrädesrätt att först komma under statsmakternas prövning.
Frågan om riksdagsarvodets höjande har såväl vid 1913 som 1914 års riksdag
varit föremål för behandling av konstitutionsutskottet.
Vid båda tillfällena har utskottet förklarat frågan vara värd eu allvarlig uppmärksamhet
samt att dess besvarande på grund av frågans synnerligen grannlaga natur
krävde ett särskilt ingående och omsorgsfullt övervägande, vartill tidpunkten för motionernas
avgivande icke lämnade utskottet tillfälle.
Som huvudskäl för avslagsyrkandet å motionen vid förra riksdagen framhölls
emellertid, att rådande tidsförhållanden syntes utskottet föga ägnade för frågans behandling.
Häri kan utskottet för sin del instämma; och då tidsförhållandena fortfarande
tala för att icke upptaga frågor av den art som den nu föreliggaude till behandling,
ser utskottet även i detta ett skäl för att yrka avslag på motionen.
Vidare må anföras, att, då motionen endast avser fria resor å statens järnvägar,
skulle ett bifall till densamma enligt utskottets förmenande icke medföra ett fullständigt
ordnande av den i motionen avsedda augelägenheten, enär härför även torde
krävas fria resor å de enskilda järnvägarna.
På grund härav hemställde utskottet om avslag å motionen, vilken
hemställan även av andra kammaren bifölls.
Redan förut har erinrats om motionerna i ämnet vid 1917 års riksdag.
Första kammarens vederbörande utskott anförde — efter att först
hava återgivit 1901 års konstitutionsutskotts förut citerade yttrande —
följande:
»Motionärernas förslag synes utskottet beaktansvärt, och de betänkligheter av
övervägande formell natur, som framförts mot detsammas realiserande, synas ej vara
särskilt tungt vägande. Ur statsfinansiell synpunkt saknar frågan nämnvärd betydelse,
och erforderliga garantier mot missbruk torde ej vara svåra att finna. Eu garanti
mot missbruk ligger ju redan däri, att de studieresor, som komma att företagas, även
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 27 höft. (Nr 33.) 2
1917 års
riksdag.
Första kam
marens
2:dra tillfdl
liga utskott.
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
om fribiljetter erhållas, likvisst för den enskilde riksdagsmannen miste medföra ej
oväsentliga utlägg, och ur denna synpunkt synes det även fullkomligt oberättigat att
sätta den föreslagna åtgärden i samband med arvodesfrågan, då någon ekonomisk vinst
för riksdagsmännen ej gärna kan uppstå av densamma.
Det betydelsefulla syftet att underlätta för den enskilde folkrepresentanten möjligheterna
att personligen lära känna landets olika delar har flerstädes i utlandet lett
till införande av fribiljetter i större eller mindre utsträckning för parlamentens ledamöter.
Så är t. ex. fallet i fråga om tyska riksdagen, parlamenten i Frankrike, Italien,
Danmark in. fl. länder, där mati flerstädes infört mer eller mindre begränsad rätt till
fria resor för folkrepresentanterna.
De på senare tid ofta anordnade så kallade sällskapsresorna hava utan tvivel
medtört nytta och givit de i dem deltagande riksdagsmännen eu mera levande kännedom
om vårt lands olika delar. Emellertid ligger det i sakens natur, att resor av
denna art ej giva möjlighet till annat än ett jämförelsevis ytligt studium, där de olika
intrycken alltför hastigt och i alltför stor mängd följa på varandra. Dessa resor
behöva helt visst kompletteras med studieresor av mera privat natur, som giva möjlighet
till ett lugnare och mera personligt studium. I vart vidsträckta land, med dess
i mångt och mycket så olikartade förhållanden, giver även eu rik och mångsidig erfarenhet
från en del av landet ofta ej tillräcklig möjlighet att bedöma förhållandena
i en annan landsända och förstå dess särskilda behov. Det synes därför utskottet liksom
motionärerna lämpligt att genom bifall till motionens hemställan underlätta möjligheten
för riksdagens ledamöter att skaffa sig en mera mångsidig kännedom om förhållandena
i vårt lands olika delar.»
Utlåtandet utmynnade i en hemställan om skrivelseförslag till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning. Denna hemställan blev emellertid av
kammaren avslagen med 62 röster mot 46.
Andra kara- Andra kammarens tredje tillfälliga utskott anförde för sin del följande.
in arens 3:dje
tillfälliga »Av den ovan återgivna historiken framgår, att det föreliggande yrkandet vid
utskott. upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling, utan att i någondera kammaren
hava blivit bifallet. Med undantag av det vid årets riksdag avgivna men av
första kammaren avslagna yrkandet av kammarens audra tillfälliga utskott, ha ej heller
de utskott, till vilka respektive motioner varit hänvisade för förberedande behandling,
yrkat bifall till desamma. Städse har dock från utskottens sida erkännande lämnats
åt syftet med de upprepade framställningarna. Man har insett nyttan för riksdagsarbetet
av, att riksdagens ledamöter toge närmare kännedom om olika delar av vårt
land, och man har medgivit det berättigade däri, att för detta ändamål ekonomiska
lättnader bereddes riksdagsmännen genom fria resor å statsbanorna. Dock har man
alltid av olika skäl dragit sig för att tillstyrka de olika motionerna.
Det förefaller utskottet sannolikt, att bakom de formella och sakliga skäl, som
framförts för avslag, legat dels den naturliga tveksamheten vid beviljandet av något,
som är eller kan uppfattas som eu ekonomisk fördel för riksdagens egna ledamöter,
dels fruktan för missbruk eller rättare motviljan mot att utsätta riksdagens ledamöter
för misstankar för missbruk av eu rätt, om vars omfattning och begränsning man
aldrig kommit så långt, att man vunnit någon klarhet.
Det är antagligt, att dessa synpunkter ej heller voro främmande för kammarens
ISankoutskottets utlåtande Nr
11
tredje tillfälliga utskott vid 1915 års riksdag, då detta ifrågasatte de hittills praktiserade
sällskapsresornas större lämplighet att tillgodose det behov, som man avsåg att
fylla med fribiljetter för de enskilda riksdagsmännens studieresor. Utskottet vill för
sin del ej underkänna betydelsen av dessa sällskapsresor, men har genom vunnen erfarenhet
av dylika resor kommit till den uppfattningen, att, vid sidan av andra anledningar,
det vanligen förekommande stora antalet deltagare i dessa resor motverkar
grundligheten av det studiearbete, som med dessa resor avses. Utskottet vill därför för
sin del förorda, att även studieresor i mindre grupper företagas av riksdagens ledamöter
och vill uttala den förväntan, att Kungl. Maj:t ställer sig tillmötesgående vid framställningar
om fribiljetter för resor i studiesyfte från dylika grupper riksdagsmän.
Men även om dylika gruppresor komma till stånd, kan ifrågasättas, huruvida det
behov, som fribiljetter för den enskilde riksdagsmannen avse att fylla, kan anses helt
tillfredsställt. Utskottet ställer sig dock i likhet med sina föregångare tveksamt rörande
lämpligheten av att i den form, motionären föreslår, tillmötesgå hans önskan.
Betänksamheten knyter sig till svårigheten att lämpligen begränsa den ifrågasätta fribiljettsrätten.
Man förutsätter, att resorna skola ske i »studiesyfte», och man kan enligt utskottets
uppfattning givetvis utgå därifrån, att avsiktliga missbruk ej komma att förekomma.
Men skall bedömandet av resans karaktär helt överlämnas åt den enskilde riksdagsmannen,
kunna oavsiktliga sådana knappast undvikas, då såväl den föregående diskussionen
i frågan som utskottets överläggning givit till resultat, att mycket olika uppfattningar
göra sig gällande, om och när en resa kan anses ha karaktär av studieresa
och vad den resande under en sådan kan anses ha rätt att företaga sig. Att åter anordna
en utomstående kontroll av annat än rent formell art finner utskottet olämpligt.
Men vare sig en utomstående kontroll anordnas eller avgörandet helt överlämnas till
riksdagsmannens eget beprövande, torde allmänhetens kontroll icke utebli — något som
man även på eu del håll givit anvisning på och funnit lämpligt och nyttigt. Utskottet
kan för sin del ej finna denna möjlighet tilltalande, då deu fribiljettsrätt, vars användning
skulle bli föremål för bedömande, enligt utskottets uppfattning är synnerligen svår
eller omöjlig att så definiera, att misstag ej mycket lätt skulle kunna begås, misstag,
vilka dock kunna utsätta vederbörande för obehagliga misstankar.
Utskottet har därför kommit till den uppfattningen, att i händelse fria resor i
viss utsträckning anses böra medgivas riksdagens ledamöter under den tid, då riksdagen
ej är samlad, så bör denna rätt icke bindas vid det tänjbara och lätt missförstådda
begreppet »studieresa», utan då böra fria resor till ett visst antal eller pa viss tid medgivas
riksdagsmännen. Utskottet har stärkts i denna uppfattning därav, att, sa vitt
utskottet kunnat inhämta, den rätt till fria resor, som i åtskilliga länder äro medgivna
dess representanter och för vilken rätts omfattning redogörelse ovan lämnats, icke är
medgiven under sådana former, som av föregående liksom av arets motionärer föreslagits.
Denna anordning utesluter dock givetvis icke möjligheten för att icke medgiva
användningen av de beviljade fribiljetterna för vissa då noggrant angivna ändamål.»
Utskottet hemställde därefter, att motionen icke måtte till någon kammarens
åtgärd föranleda; och blev denna hemställan av kammaren utan
votering bifallen.
Uti det tillfälliga utskottets ifrågavarande utlåtande fanns jämväl intagen
en sammanställning rörande arvodet i vissa utländska representations
-
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
Utskottets
yttrande.
församlingar, utvisande jämväl i vilken utsträckning fria resor tillförsäkrats
ledamöterna av dessa församlingar. Sammanställningen grundade sig på
uppgifter i 5 The statesman’s yearbook» för år 1916 med undantag av uppgifterna
för Norge, där förändringar beträffande riksdagsmännens rätt till
fria resor vidtagits sistnämnda år.
Ifrågavarande uppgifter finnas fogade såsom bilaga vid detta utlåtande.
Aven bankoutskottet delar den uppfattning, som vid föregående tillfällen
uttalats inom riksdagen eller att ett medgivande av det slag, varom
här är fråga, måste anses vara ägnat att lända såväl riksdagsarbetet som
därigenom även det allmänna till gagn. Det torde nämligen icke kunna
förnekas, att genom de tillfällen till personliga iakttagelser och erfarenheter,
som ifrågavarande resor erbjuda, desamma komma att avsevärt bi-,
draga till att hos riksdagsmännen öka kännedomen om förhållandena inom
landets olika delar samt skilda orters och landsdelars behov. Rätt till
fria resor å statens järnvägar har också, såsom utredningen i ärendet
giver vid handen, redan länge förekommit i ett flertal utländska stater,
och vad särskilt våra grannländer Danmark och Norge angår, erhålla riksdagsmännen
där under hela året fribiljetter å järnvägarna’
Det är visserligen sant, att på senare tid riksdagsresor anordnats, vilka
varit av betydelse och även medfört gagn i åtskilliga avseenden. Dylika
resor torde emellertid icke kunna lämna samma utbyte som de nu ifrågasatta
enskilda resorna, vilka enligt sakens natur bereda tillfälle till en mera
ingående och personlig kännedom om förhållandena i de olika delarna av
landet.
Utskottet har därför icke tvekat att ansluta sig till det i motionen
framlagda önskemålet. Visserligen hava åtskilliga betänkligheter framförts
mot förslagets realiserande. Vad först angår den rent konstitutionella sidan
av saken, instämmer utskottet i vad som därutinnan tidigare uttalats eller
att något hinder att vid sidan av grundlagen ordna denna angelägenhet
icke torde förefinnas.
Det har vidare framhållits, hurusom riksdagsmännen eventuellt komme
att utsättas för misstankar att missbruka sin rätt till fribiljetter. En dylik
farhåga torde enligt utskottets mening knappast få anses vara berättigad.
Givet är nämligen, att en garanti mot sådana befarade missbruk måste
ligga däri, att de ifrågavarande resorna likväl för den enskilde riksdagsmannen
medföra ganska avsevärda utgifter. Emellertid synes det till förebyggande
av dylika misstankar vara lämpligt att, såsom jämväl i motionen
erinras, icke ovillkorligen binda resorna vid begreppet studieresor, ett
mycket tänjbart uttryck, vilket lätt kan missförstås, utan i stället bereda
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
13
vederbörande tillfälle till resor, begränsade till viss tidsperiod. I detta
avseende hava motionärerna tänkt sig en månad, och torde häremot icke
vara något att erinra, dock synes det böra uttryckligen föreskrivas, att
medgivandet gäller en månad i följd och icke å tid, då riksdagen är samlad.
Vidkommande övriga mot förslaget framförda betänkligheter, vilka även
dessa synas hava varit av övervägande formell natur, torde de icke få anses
vara synnerligen vägande. I varje fall lära nog i detta avseende fullt
betryggande garantier stå att vinna.
Beträffande härefter frågan huru saken borde i praktiken genomföras,
hava motionärerna ifrågasatt, att kungl. järnvägsstyrelsen, efter därom av
vederbörande riksdagsman gjord rekvisition, av Kungl. Maj:t bemyndigas att
utlämna fribiljett på angivna villkor. Någon prövning av resans ändamål
skulle alltså icke förekomma. Häremot synes icke vara något att erinra.
Utskottet delar även motionärernas uppfattning därom, att kostnaden för
biljetterna lämpligen bör gottgöras statens järnvägar, och torde därför ett
anslag böra för ändamålet uppföras. I avseende å beloppet av ifrågavarande
anslag, vilket synes böra utgå redan av innevarande års förslagsanslag till
riksdags- och revisionskostnader samt kostnader för riksdagens hus, anser
utskottet detsamma böra bestämmas till förslagsvis 10,000 kronor. Då det
vidare torde få anses angeläget, att frågan snarast möjligt vinner sin lösning,
lärer erforderlig utredning böra verkställas genom Kungl. Maj:ts försorg
så fort sig göra låter.
Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion, må
l:o) besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville låta efter verkställd utredning
vidtaga erforderliga åtgärder för tillhandahållande åt riksdagens
ledamöter av fribiljetter för resor å statens järnvägar
under en månads tid i följd samt på de villkor
i övrigt Kungl. Maj:t enligt här ovan angivna grunder
kan komma att bestämma och
2:o) till bestridande av kostnaden för ifrågavarande
resor dels av förslagsanslaget till riksdags- och revisionskostnader
samt kostnader för riksdagens hus anvisa förslagsvis
tio tusen kronor, att utgå redan innevarande år,
dels och bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontor att
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
till järnvägsstyrelsen på dess rekvisition av ifrågavarande
anslag utanordna erforderliga medel.
Stockholm den 14 mars 1918.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Reservation
av herrar Hedenstierna, Boos och Schyller.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Hedenstierna, Ekman, friherre Langenskiöld, Nilsson,
Wickman, Boos, Jönsson och SchyUer samt
av andra kammaren: herrar Berg i Munkfors, Borg, Sommelius, Bogren, Henrikson,
Jonsson i Gumboda, Borggren och Lovén.
Bankoutskotiels utlåtande Nr 33.
15
Bilaga.
Uppgifter rörande rätten till fria resor för riksdagsmän i vissa
främmande länder.
Baden: 3,000 mark för session (de i huvudstaden bosatta 2,000 mark).
Vidare tillkomma fria resor på statens järnvägar under sessionen.
Bayern: 3,600 mark för varje ordinarie session och 15 mark om dagen
för extra session. Fria järnvägsresor under sessionen samt 8 dagar före
och efteråt.
Belgien: 4,000 francs om året, betalas månadsvis. Fria järn vägsresor
hela året om på alla banor mellan boningsorten och parlamentets sammanträdesort.
Bulgarien: Da^arvode på c:a 14 kronor 50 öre. Reseersättningar
(Travelling expenses).
Danmark: 10 kronor om dagen under ordinarie sessionen oktober—
mars (även under jul- och påskferier). Andra klass säsongbiljetter för
hela året på alla järnvägar.
England: (enligt lag av augusti 1911): 400 pund sterling (c:a 7,200
kronor) om året; dock utgår detta arvode icke till medlemmar, som uppbära
lön i egenskap av tjänstemän i underhuset, som ministrar eller hovfunktionärer.
Frankrike: 15,000 francs om året. Fria järnvägsresor över hela landet
mot en oväsentlig avgift.
Grekland: 1,000 drachmer (francs) i kvartalet (de i huvudstaden bosatta
800 drachmer). År någon utan kammarens medgivande frånvarande
mer än 5 sessioner på 1 månad, avdrages 20 drachmer för varje frånvaro.
Italien: 2,000 lire (francs) för omkostnader åt alla samt därtill 4,000
lire åt envar, som icke uppbär lön av det allmänna. Fria järnvägsresor.
Nederländerna: 2,000 floriner (= c:a 3,000 kronor) årligen samt en
järnvägsresa till och från riksdagen.
Norge: 3,000 kronor för den ordinarie sessionen samt 12 kronor om
dagen för extra session. Fria järnvägsresor.
Preussen: 15 mark om dagen, utan avdrag för frånvaro. Reseersättningar
(Travelling expenses).
Rumänien: 20 francs för varje bevistat plenum. Fria järnvägsresor
för hela tiden mandatet varar.
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
Ryssland: 10 rubel om dagen. Reseersättningar (Travelling expenses).
Sachsen: 12 mark om dagen. Reseersättningar (Travelling expenses).
Serbien: 15 francs om dagen under sessionerna. Reseersättningar
(Travelling expenses).
Schweiz: 20 francs om dagen åt dem, som äro närvarande. Reseersättningar
enligt beräkning av 20 centimer pr kilometer till och från huvudstaden.
Tyskland: 3,000 mark för session. Avdrag för frånvaro 20 mark om
dagen. Fria järnvägsresor under sessionen.
TJngern: 4,800 krönen (= 3,600 kronor) för år samt därtill 1,600
krönen (c:a 1,200 kronor) till hyresbidrag.
Österrike: 20 krönen (c:a 15 kronor). Reseersättningar (Travelling
expenses).
Amerikas Förenta stater: 7,500 dollars (= bortåt 27,000 kronor) per
år. Reseersättningar (Travelling expenses).
Stockholm 1918, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
183335
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.