Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sst åter na. Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande rörande nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar angående tionde huvudtiteln. A.
1918-04-16 · 24 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 20 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1918:49, Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sst åter na. Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande rörande nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar angående tionde huvudtiteln. A.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande, Nr it).
1
Nr 49.
Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1918 kl. 1 e. in.
Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragning
sst åter na.
Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande rörande nedannämnda
till utskottet hänvisade framställningar angående tionde huvudtiteln.
A. Det militära pensiousväsendet.
l:o) I en till riksdagen avlåten, den 15 mars 1918 dagtecknad
proposition,’ nr 164, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att förre båtsmannen vid Södra Hallands
kompani nr 127 Lamecfc Elof Johansson Friden må tilldelas pension
såsom hade han tjänat i tjugu år från tjugu års ålder.
Utredningen i ärendet återfinnes i nämnda statsrådsprotokoll, till
vilket utskottet får hänvisa.
Utskottet, som icke haft något att erinra mot förevarande förslag,
hemställer,
att Kungl. Maj:ts framställning i ämnet må vinna
riksdagens bifall.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 39 käft. (Nr 49.)
Angående
pension till
f. båtsmannen
L. E. Q.
Fridén.
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
Angående
pension åt
husmodern
vid statens
uppfostringsanstalt
å Bona
Johanna Kristina
Andersson.
»
B. Allmänna indragningsstaten.
I. Ang. justitiedepartementet.
2:o) I en till riksdagen den 15 mars 1918 avlåten proposition,
nr 162, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen medgiva, att till husmodern vid statens uppfostringsanstalt
å Bona Johanna Kristina Andersson må, räknat från och
med år 1919, från allmänna indragningsstaten utgå en årlig pension av
650 kronor, så länge hon förbliver ogift.
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört
följande:
»Uti underdånig skrivelse den 26 januari 1918 har styrelsen för
statens uppfostringsanstalt å Bona hemställt om åtgärders vidtagande
för beredande av pension åt husmodern vid anstalten Johann^i Kristina
Andersson.
Handlingarna i detta ärende utvisa, att Johanna Kristina Andersson
är född den 21 juli 1855 och alltså nu uppnått en ålder av nära
63 år, att hon den 1 december 1904 antagits att från och med den 1
januari 1905, då anstalten började sin verksamhet, tills vidare vara husmoder
vid anstalten samt att hon därefter oavbrutet innehaft denna tjänst.
Till den 1 januari 1918 har anstalten varit uppförd å extra stat.
Enligt den stat, som gällde för anstalten under dess första verksamhetstid,
var avlöningen till husmodern bestämd till 300 kronor i lön och
200 kronor i tjänstgöringspenningar, vartill kommo två ålderstillägg
efter fem och tio års tjänstgöring, vartdera å 50 kronor. Dessutom
skulle'' hon åtnjuta fritt husrum samt fri kost, Vid den lönereglering,
som genomfördes vid 1911 års riksdag för befattningshavare vid anstalten,
bestämdes husmoderns avlöning till — förutom fri kost och uppvärmd
bostad — 500 kronor i lön och 100 kronor i tjänstgöringspenningar.
Samtidigt höjdes ålderstilläggen till vartdera 75 kronor. Husmoderns
kontanta slutavlöning uppgick sålunda till 750 kronor.
Sedan 1917 års riksdag fattat beslut om anstaltens uppförande på
ordinarie stat, har Kung]. Maj:t den 25 juni 1917 fastställt ny avlöningsstat
för anstalten att gälla från och med den 1 januari 1918. Enligt denna
stat skall husmodern åtnjuta, jämte fri kost och fritt husrum med
nödigt bränsle samt 50 kronor i beklädnadsersättning, 700 kronor i lön,
Bankoutskott ets utlåtande Nr 49.
3
varjämte lönen efter fem år kan höjas med 50 kronor och etter tio år
med ytterligare 50 kronor. Pensionsund erlaget för henne utgör enligt
samma stat lönen jämte i förekommande fall intjänade ålderstillägg eller
sålunda högst 800 kronor.
Enligt lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension inträder rätt att komma i åtnjutande av hel pension för
kvinnlig tjänstinnehavare vid uppnådda 60 levnadsår och 30 tjänstår.
Enligt de för befattningshavare vid Bonaanstalten utfärdade särskilda
villkor och bestämmelser för åtnjutande av de med ordinarie befattning
vid anstalten förenade avlöningsförmånerna skall i fråga om dylik befattningshavares
skyldighet att avgå från tjänsten ävensom i fråga om rätt
till pension gälla vad i nyssnämnda lag finnes stadgat, dock att den,
som med eller under år 1918 tillträtt eller tillträder ordinarie befattning
vid anstalten, skall vara underkastad de förändrade bestämmelser uti
berörda hänseende, som under samma år kunna varda meddelade. Sistnämnda
förbehåll hade sin grund däri, att fråga uppstått, att pensionsåldern
för vissa befattningshavare vid anstalten — bland dem dock icke
husmodern — skulle bestämmas lägre än vad i nyssnämnda lag föreskrives
såsom allmän regel. Några dylika förändrade bestämmelser hava
emellertid ännu ej utfärdats.
Då Johanna Kristina Andersson vid 1918 års ingång redan uppnått
60 års ålder, ansåg anstaltens styrelse sig ej kunna för henne utfärda
konstitutorial å husmodersbefattniugen, men, då Johanna Kristina Andersson
fortfarande var tjänstduglig, förordnade styrelsen henne att tillsvidare
mot den i stat anslagna lönen jämte ålderstilläggen uppehålla befattningen.
Allt sedan den 1 januari 1912 har i enlighet med ett av 1911
års riksdag fattat beslut årligen från Johanna Kristina Anderssons lön
avdragits 25 kronor, motsvarande den pensionsavgift, vilken enligt lagen
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension skulle av henne hava
erlagts såsom bidrag till egen pensionering, om berörda lag varit å
henne tillämplig.
Uti sin förut berörda underdåniga skrivelse har styrelsen anfört, Styrelsen för
bland annat, följande:
Då det vid Bonaanstaltens trädande i verksamhet gällde att för husmodersbefattningen
förvärva en lämplig och kompetent person, hade delegerade för anstaltens
anordnande, vilka intill 1905 års ingång fungerat som anstaltens styrelse,
ansett sig böra i främsta rummet tillse, att för befattningen erhölles en person,
som vore van vid ett större lanthushåll och ägde förmåga att för dennas utspisning
på ett praktiskt och ekonomiskt sätt använda vad vid anstaltens jordbruk och
kreatursskötsel producerades. Givetvis borde hon ock i egenskap av husmoder
statens uppfostringsanstalt
å
Bona.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
Statskontoret.
hava god hand icke blott med tjänstfolk utan ock med de elever, vilka anvisades
till biträde i kök och bageri, vid slakt, rengöring in. m. Nu angivna egenskaper
hade naturligtvis icke kunnat med visshet påräknas hos en yngre kvinna och ej
heller hade varit att förvänta, att befattningen skulle locka många sökande med
hänsyn till dess krävande art och den jämförelsevis låga avlöning, som bjöds.
Bland de sökande hade, på sätt förut nämnts, utsetts förenämnda Johanna Kristina
Andersson, vilken vid antagandet redan uppnått 49 års ålder och förut varit anställd
i enskild tjänst.
Johanna Kristina Andersson hade i allo visat sig motsvara de förväntningar,
som på henne ställts. Hon hade på ett synnerligen förtjänstfullt och plikttroget
sätt skött sina åligganden samt tillvunnit sig sina överordnades odelade förtroende.
Därest hon med innevarande års ingång erhållit konstitutorial å husmoderstjänsten,
skulle hon, enär hon icke innehade mera än tretton tjänstår, enligt gällande pensionslag
varit berättigad till en avkortad pension av 346 kronor 67 öre. Det vore
uppenbart, att detta belopp icke — allra minst under nu rådande dyrtid — skulle förslå
till ens det tarvligaste livsuppehälle. Innan Johanna Kristina Andersson kommit i
statstjänst, hade hennes löneförmåner icke medgivit avsättande av några medel för
tryggande av hennes existens under ålderdomen och efter tillträdet av sin befattning
å Bona hade hon ej heller kunnat göra några besparingar, då hon haft nära
anhöriga att understödja. Med den ålder hon nu uppnått kunde hon givetvis ej
länge bibehålla den vigör, som erfordrades för den krävande tjänsten vid Bona.
Det hushåll, hon nu förestode, omfattade för närvarande 232 elever och 10 ä 15
befattningshavare. Därest hon på grund av sjukdom eller avtagande krafter bleve
oförmögen till tjänstgöring, stode hon utan varje existensmedel.
I fråga om pensionens storlek ansåge styrelsen, att billighetsskäl talade
för att pensionen finge efter eljest brukliga grunder beräknas efter den avlöning,
hon åtnjöt efter den från och med år 1912 gällande lönestaten eller med intjänade
ålderstillägg 650 kronor. Styrelsen förbisåge härvidlag icke, att hennes tjänstår
icke uppginge till mer än 13, men på grund av de förut omförmälda omständigheter,
som föranlett hennes antagande, och med hänsyn till värdet och betydelsen
av hennes arbete i anstaltens tjänst under dess organisationsår, funne styrelsen
pensionsbeloppet icke kunna sättas lägre, om hennes ålderdom skulle bliva någorlunda
tryggad.
På grund av det anförda har styrelsen hemställt, att Knngl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att från och med år 1919 bevilja Johanna
Kristina Andersson eu årlig pension av 650 kronor.
Statskontoret, som fått sig anbefallt att avgiva utlåtande i ärendet,
har förklarat sig ej kunna tillstyrka, att pensionen i fråga sättes så högt
som till 650 kronor, vilket belopp skulle tillkommit Johanna Kristina
Andersson i pension först efter väsentligt längre tids tjänstgöring.
Därest hon blivit överflyttad å ny stat, skulle pensionen på grund av
den jämförelsevis korta tjänstetiden av 13 år icke kunnat uppgå till
högre belopp än i runt tal 350 krouor. Eu sådan pension torde emellertid
i förevarande fall böra betraktas såsom allt för låg. Statskontoret
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
ville därför med hänsyn till den synnerligen krävande befattning, som
Johanna Kristina Andersson med utmärkt goda vitsord bestritt, hemställa,
det täcktes Kungl. Maj:t i proposition föreslå riksdagen medgiva,
att till Johanna Kristina Andersson finge, räknat från och med
1919 ars början, från allmänna indragningsstaten utgå en årlig pension
av 500 kronor, så länge bon förbleve ogift.
Att Johanna Kristina Andersson, vilken alltsedan Bonaanstaltens
trädande i verksamhet på ett synnerligen förtjänstfullt sätt bestritt den
krävande befattningen som husmoder vid anstalten, vid sin avgång ur
tjänsten beredes pension med skäligt belopp, torde icke vara annat än
överensstämmande med billighet. Med avseende å pensionens belopp
är att märka, att, på sätt förut framhållits, Johanna Kristina Andersson
skulle, om hon blivit överflyttad å ny stat, varit berättigad till en pension,
som på grund av hennes jämförelsevis korta tjänstetid icke kunnat uppgå
till högre belopp än i runt tal 350 kronor. Detta belopp har emellertid
statskontoret på grund av vad i ärendet upplysts om befattningens art
och det utmärkta sätt, varpå Johanna Kristina Andersson fullgjort sina
åligganden, ansett allt för lågt samt hemställt om det sökanden föreslagna
pensionsbeloppets höjande med 150 kronor till 500 kronor. Mig
förefaller det emellertid, som om pensionen, även på detta sätt förhöjd,
skulle bliva väl knappt tillmätt och som om de skäl, statskontoret åberopat
till stöd för den av detsamma ifrågasatta förhöjningen, böra föranleda,
att pensionen sättes något högre än enligt statskontorets förslag.
I detta hänseende vill jag i främsta rummet framhålla, huru
anstaltens verksamhet under senare år svällt ut till en omfattning, som
vid tiden för Johanna Kristina Anderssons tillträde till husmodersbefattningen
icke ens tillnärmelsevis kunnat förutses. Redan under år 1913
överskred elevantalet det högsta antal, 96, för vilket den var avsedd,
och har elevantalet alltsedan dess varit i stark stegring, så att detsamma,
på sätt förut nämnts, vid tiden för avlåtandet av Eonastyrelsens förenämnda
skrivelse uppgick till ej mindre än 232 eller 136 mer än det,
för vilket anstalten ursprungligen beräknats. En följd härav har blivit
den, att, då anstaltens köksanordningar ej varit avsedda för så stort
antal elever, tillredningen av maten på senare tiden delvis måst ske i
två omgångar, något som givetvis i hög grad ökat husmoderns besvär.
Med särskild häusjm till vad nu sagts samt det berömvärda sätt, varpå
Johanna Kristina Andersson fullgjort sina för varje år allt mera krävande
åligganden, synes det mig, som om den höjning i pensionsbeloppet,
som statskontoret föreslagit, bör ökas med ytterligare 150 kronor samt
Departements
chefen.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
pensionen för henne alltså bör föreslås till 650 kronor eller det belopp,
vartill Bona<-tyrelsen ansett, att pensionen för Johanna Kristina Andersson
borde sättas, om hennes ålderdom skulle bliva någorlunda tryggad
i ekonomiskt avseende. Med bifall härtill skulle pensionen i allt fall
komma att med 150 kronor understiga det belopp, varmed hel pension
för husmodern ansetts böra sättas i den nya staten.»
Åven utskottet finner det vara med billighet överensstämmande,
att Johanna Kristina Andersson vid sin avgång från tjänsten beredes
pension och har utskottet för sin del icke haft något att erinra mot
det av Kungl. Maj:t i sådant avseende föreslagna beloppet.
Utskottet hemställer alltså, *
att riksdagen må medgiva, att till husmodern
vid statens uppfostringsanstalt å Bona Johanna Kristina
Andersson må, räknat från och med år 1919, från
allmänna indragningsstaten utgå eu årlig pension av
sexhundrafemtio kronor, så länge hon förbliver ogift.
Angående 3:o) I en till riksdagen den 15 mars 1918 avlåten proposition,
under,töd åt nr 103^ par j£ungp Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att till avlidne
konstapeln överkonstapeln Oskar Bernhard Booslings änka Ebba Olivia Roosling,
o. b. Boos- £0^ Olsson, och makarnas minderåriga barn Karin Margareta, Gunborg
lvn9Sbarn. Margareta, Sigrid Elvira Margareta, Erik Gustaf och Anna Lisa Margareta
må från och med år 1918 å allmänna indragningsstaten utgå årliga
understöd å sammanlagt högst 1,200 kronor, ntt till dem utbetalas enligt
de grunder, som i 7 och 9 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete närmare angivas.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 15 mars 1918.
Utskottet, som icke funnit något att erinra emot ifrågavarande
framställning, hemställer,
att riksdagen må medgiva, att till avlidne överkonstapeln
Oskar Bernhard Rooslings änka Ebba Olivia
Roosling, född Olsson, och makarnas minderåriga barn
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
7
Karin Margareta, Gunborg Margareta, Sigrid Elvira
Margareta, Erik Gustaf och Anna Lisa Margareta må
från och med år 1918 å allmänna indragningsstaten
utgå årliga understöd å sammanlagt högst ettusen
tvåhundra kronor, att till dem utbetalas enligt de
grunder, som i 7 och 9 §§ i lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete närmare angivas.
II. Angående lantförsvarsdepartementet.
4:o) 1 en till riksdagen avlåten, den 15 mars 1918 dagtecknad
proposition, nr 160, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden, för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att avlidne löjtnanten vid Norrbottens
regemente H. S. M. Bendriks moder änkefru Hildegard Antoinetta Laurentia
Carlsson, född Bergström, må under sin återstående livstid å allmännna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 300 kronor, att
utgå från och med den 1 oktober 1916.
Utredningen i ärendet återfinnes i nämnda statsrådsprotokoll, till
vilket utskottet får hänvisa.
Med tillstyrkande av bifall till ifrågavarande framställning, får utskottet
hemställa
att riksdagen må medgiva, att avlidne löjtnanten
vid Norrbottens regemente H. S. M.. Bendriks moder
änkefru Hildegard Antionetta Laurentia Carlsson, född
Bergström, må under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten^ uppbära eu årlig pension
av trehundra kronor, att utgå från och med den 1
oktober 1916.
Angående
pension åt avlidne
löjtnanten
H. S. M.
Bendriks
moder.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
Angående
pension åt
sadelmakaren
E Magnussons
änka och
barn.
Angående
pension åt
vissa arbetare
och arbeterskor
vid ammunitionsfab
riken.
5:o) I en till riksdagen den 1 mars 1918 avlåten proposition, nr
126, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att sadelmakaren _ vid arméns intendentur förråd i
Stockholm E. Magnussons änka Anna Karolina Magnusson, född Norberg,
och makarnas två minderåriga barn Erik Leopold och Erika Katarina
må från och med 1918 års början komma i åtnjutande av pensioner å
allmänna indragningsstaten, änkan så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd med 300 kronor årligen samt vartdera av barnen intill
uppnådd ålder av 18 år med 100 kronor årligen.
I fråga om den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till propositionen.
Utskottet får, med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
hemställa,
att riksdagen må medgiva, att sadelmakaren vid
arméns intendenturförråd i Stockholm E. Magnussons
änka Anna Karolina Magnusson, född Norberg, och
makarnas två minderåriga barn Erik Leopold och Erika
Katarina må från och med 1918 års början komma i
åtnjutande av pensioner å allmänna indragningsstaten,
änkan så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd
med trehundra kronor årligen samt vartdera av
barnen intill uppnådd ålder av 18 år med etthundra
kronor årligen.
6:o) I en .till riksdagen den 1 mars 1918 avlåten proposition, nr
127, har Kungl, Maj t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen41 medgiva, att arbetarna vid ammunitionsfabriken Carl
August Lindli och Carl Johan Andersson samt arbeterskorna vid nämnda
fabrik Erik-Hans Anna Johnsson, Karin Nilsson och Johanna Matilda
Bergström må under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension, vardera av Lindli och Andersson med 500 kronor
samt en var av Erik-Hans Anna Johnsson, Karin Nilsson och Johanna
Matilda Bergström med 300 kronor, att för envar av dem utgå från och
med månaden näst efter skedd eller skeende avgång från anställningvid
ammunitionsfabriken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 49. y
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört
följande:
»Uti skrivelse till armé förvaltningens artilleridepartement den 8
december 1917 har styresmannen för ammunitions/abriken till erhållande
av pension föreslagit följande vid ammunitionsfabriken anställda arbetare
och arbeterskor, nämligen arbetarna Carl Ångest Lindli och Carl Johan
Andersson samt arbeterskorna Erik-Hans Anna Johnsson, Karin Nilsson
och Johanna Matilda Bergström, vilka samtliga varit anställda vid fabriken
över 30 år men numera till följd, av sjuklighet och nedsatta
kroppskrafter vore oförmögna att med eget arbete försörja sig.
Av styresmannens framställning jämte därvid fogade läkar- och
tr ejdebetyg m. m inhämtas följande:
Luidh, som är född den 8 november 1833, kom i tjänst vid ammunitionsfabriken
den 20 februari 1868, där han ännu kvarstår, men
är numera på grund av åderförkalkning och dubbelsidigt ljumskbråck
oförmögen att med arbete bidraga till sitt uppehälle.
Andersson är född den 16 december 1843 samt är sedan don 3
september ^ 1883 anställd vid ammunitionsfabriken men är numera på
grund av åderförkalkning och betydligt nedsatt syn å båda ögonen oförmögen
att med arbete bidraga till sitt uppehälle. »
Erik-Hans Anna Johansson, som är född den 12 november 1858,
anställdes vid ammunitionsfabriken den 24 april 1884 samt avflyttade
därifrån den 12 maj 1917. På grund av kronisk lungsjukdom samt
kronisk hjärtsjukdom är hon oförmögen att fullgöra de med hennes
förutvarande anställning vid fabriken förenade göromål, och är hon i
övrigt oförmögen att med arbete bidraga till sitt uppehälle.
Kaiin Nilsson är född den 13 oktober 1854 och erhöll anställning
vid ammunitionsfabriken den 1 december 1882. Enligt läkarintyg lider
hon av tumörbildning i vänstra bröstet (troligen kräfta) ävensom av
symtom av kronisk reumatism samt är på grund härav oförmögen
att vidare behörigen fullgöra det arbete, som ålegat henne vid fabriken,
varifiån hon avflyttat den 30 september 1917. Hon är även i övrigt
oförmögen att med arbete försörja sig.
Johanna Matilda Bergström är född den 4 maj 1850 samt erhöll
anställning vid ammunitionsfabfiken den 16 juli 1884 men är numera
på grund av kronisk bröstsjukdom oförmögen att med arbete bidraga
till sitt uppehälle. 6
Samtliga ifrågavarande personer hava under sin anställning ådagalagt
ett hedrande uppförande och arbetsduglighet. De hava för sitt
arbete vid ammunitionsfabriken under år 1916 uppburit följande konBihang
till riksdagens ''protokoll 1918. 8 saml. 39 käft. {Nr 49.) 2
10
Bankoutskottets utlåtande Kr 49.
tanta avlöningar, nämligen Lindh 1,133 kronor och 30 öre, Andersson
850 kronor 67 öre, Erik-Hans Anna Johnsson 785 kronor 43 öre, Karin
Nilsson 835 kronor 62 öre samt Johanna Matilda Bergström 882 kronor
16 öre.
Enligt vad styresmannen för ammunitionsfabriken framhållit, torde
emellertid förenämnda avlöningsförmåner för samtliga med undantag för
Lindh höra för år beräknas högre, då ifrågavarande arbetare på grund
av sjukdom eller behov av vila under eu del av året varit frånvarande,
och torde vad Andersson beträffar hava bort uppgå till omkring 1,000
kronor och för de kvinnliga arbetarna till omkrig 900 kronor. Lindh
och Andersson hava åtnjutit inkvartering in natura, bestående av rum
och kök jämte 14 kubikmeter ved.
Med överlämnande av handlingarna i ärendet har arméförvaltningens
artilleridepartement uti underdånig skivelse den 27 december 1917
förklarat sig anse billigt, att ifrågavarande arbetare genom pension bereddes
någon hjälp till livsuppehälle efter avskedstagandet. I fråga om
pensionernas storlek funne sig departementet med hänsyn till nämnda
arbetares tjänstetid och åtnjutna löneförmåner böra föreslå ett belopp
av 600 kronor för de manliga och 400 kronor för de kvinnliga arbetarna,
allt för år räknat. Artilleridepartementet hemställde alltså, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att å allmänna indragningsstaten
bevilja Lindh och Andersson vardera en årlig pension av 600 kronor
samt var och en av Erik-Hans Anna Johnsson, Karin Nilsson och Johanna
Matilda Bergström en årlig pension av 400 kronor ävensom att
nämnda pensioner måtte få utgå, för Lindh och Andersson från den dag,
de avginge från ammunitionsfabriken, för Erik-Hans Anna Johnsson
från och med den 13 maj 1917, för Karin Nilsson från och med den
1 oktober 1917 samt för Johanna Mathilda Bergström, som avgått från
fabriken den 22 december 1917, från och med sistnämnda dag. x
I häröver den 4 februari 1918 avgivet underdånigt utlåtande har
statskontoret anfört följande:
Statskontoret funne visserligen goda skäl föreligga för beredande
av understöd av statsmedel åt samtliga nu ifrågavarande arbetare, vilka
under många år ägnat sina krafter åt arbete för statens räkning, men
ämbetsverket ansåge sig icke kunna tillstyrka de av artilleridepartementet
föreslagna beloppen av” 600 kronor till manlig och 400 kronor till
kvinnlig faktoriarbetare. I sitt den 5 november 1917 avgivna utlåtande
i fråga om beredande av pension åt faktoriarbetaren K. A. Sandström
Bankoutskottets utlåtande Nr 49. 11
hade nämligen statskontoret närmare utvecklat skälen för att någon
höjning av beloppen av pensioner till dylika arbetare för närvarande
icke borde vidtagas. Med åberopande härav och med erinran tillika,
att Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1918 års riksdag föreslagit
bemälde Sandström till pension av 500 kronor, hemställde statskontoret,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att åt nu ifrågavarande
arbetare Unge från allmänna indragningsstaten utgå pensioner till
de belopp, som enligt de senaste årens riksdagars beslut plägat beviljas
arbetare i liknande ställning, nämligen 500 kronor till de manliga och
300 kronor till de kvinnliga arbetarna, att räknas för envar av dom
från och med månaden näst efter skedd eller skeende avgång från arbetet
vid ammunitionsfabriken.
T likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser även jag,
att ifrågavarande arbetare böra komma i åtnjutande av pension utav
statsmedel. Pensionsbeloppen torde, i överensstämmelse med vad statskontoret
föreslagit, böra bestämmas till 500 kronor för de manliga och
300 kronor för de kvinnliga arbetarna samt utgå från och med månaden
näst efter skedd eller skeende avgång från anställning vid fabriken.
Åven utskottet finner goda skäl vara anförda för beredande av
understöd av statsmedel åt samtliga här ifrågavarande arbetare, vilka
under en, lång följd av år arbetat vid ammunitionsfabriken. I likhet
med arméförvaltningens artilleridepartement anser emellertid utskottet,
att med hänsyn till nämnda arbetares tjänstetid och åtnjutna löneförmåner
pensionsbeloppen böra bestämmas ''till 600 kronor för de manliga
och 400 kronor för de kvinnliga arbetarna. I avseende å den tidpunkt
tran vilken pensionerna skola utgå, har utskottet icke haft något att
erinra mot Kungl. Maj:ts förslag eller att de böra beräknas från och
med månaden näst efter skedd eller skeende avgång från anställning
vid fabriken. g
Åberopande vad sålunda anförts, hemställer iitskottet,
ätt riksdagen må medgiva, att arbetarna vid
ammunitionsfabriken Carl August Lindh och Carl Johan
Andersson samt arbeterskorna vid nämnda fabrik ErikHans
Anna Johnsson, Karin Nilsson och Johanna
Matilda Bergström må under sin återstående livstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension, vardera
av Lindh och Andersson med sexhundra kronor
V e par tern eutschefen.
Utskottet.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
samt envar av Erik-Hans Anna Johnsson, Karin Nilsson
och Johanna Matilda Bergström med fyrahundra kronor,
att för envar av dem utgå från och med månaden
näst efter skedd eller skeende avgång från anställning
v i d am mu ni tions fabriken.
Anyående
förhöjd pension
åt vaktmästaren
vid
intendenturkåren
J. G.
Johansson
Lindhé,
7:o) I eu inom första kammaren av herr Gullbery väckt motion,
nr 36, har hemställts, »att riksdagen ville medgiva vaktmästaren vid
intendenturkåren, förråds vaktmästaren vid arméns intendenturförråd å
Karlsborg Johan Gottfrid Johansson Lindhé sådan förhöjning i den
honom av 1914 års riksdag beviljade pensionen 360 kronor, att densamma,
jämte det honom tillkommande gratialet fråji Vadstena krigsmanshuskassa,
uppgår till 900 kronor årligen under hans återstående
livstid, att utgå från och med månaden näst efter den under vilken han
avgått ur tjänst».
Till stöd för motionen har anförts följande:
»Å intendenturkårens stat fanns år 1914 uppförda 22 vaktmästarebeställningar.
Enligt staten åtnjöto dessa vaktmästare samma avlöning som då tillkom
distinktionskorpraler, nämligen: lön kronor 360, dagavlöning kronor 182: 5o, beklädnads-
och portionsersättning kronor 332: is (från och med 1909 ha de dessutom
tillerkänts för ved och ljus med kronor 80: 95) således tillsammans kronor
955: 6 0 per år jämte fri bostad.
Vid 1910 års riksdag medgavs, att vaktmästarna vid intendenturkåren efter
erhållet avsked skulle få åtnjuta en årlig pension till så stort belopp, att densamma,
jämte dem tillkommande gratial från Vadstena krigsmanshuskassa, uppginge
till 360 kronor.
Uti skrivelse den 15 september 1913 hemställde dåvarande generalintendenten,
att förrådsvaktmästaren vid arméns intendenturförråd å Karlsborg Johan
Gottfrid Johansson Lindhé, som den 1 oktober 1914 fyllde 60 år, måtte få komma
i åtnjutande av en årlig pension enligt ovan angivna grunder. Uti proposition, nr
48, till 1914 års första riksdag hemställde Kungl. Maj:t om en årlig pension till
■ bemälde Lindhé på tillsammans 360 kronor. Denna hemställan bifölls av riksdagen.
Den sålunda tillerkända pensionen har ännu icke tillträtts av Lindhé, vilken
såsom fullt tjänstbar dagligen tjänstgjort vid förrådet å Karlsborg. Anledningen
till att generalintendenten redan 1913 ingick till Kungl. Maj.t med framställning
om pension till Lindhé, kan således icke bero på Lindhés otjänstbarhet utan får
väl närmare sökas däri, att enligt 1901 års härordning skulle hela vaktmästarekåren
■ vid intendenturen indragas. Emellertid åstadkom 1914 års senare riksdag
en genomgripande förändring uti dittills rådande förhållanden, därigenom att beslut
fattades om att vid varje infanteriregemente och varje trängförband skulle uppföras
en förrådsvaktmästarebeställning på stat. Till dessa nya befattningar skulle från
och med 1915 i första hand överflyttas de vid intendenturkåren anställda vakt
-
Bankoutskotteta utlutande Nr 49.
13
mästarna. Såväl lono- som pensionsförmåner blev o avsevärt förbättrade för innehavarna
av dessa tjänster. Samtidigt höjdes pensionsåldern till 65 år. Samtliga
intendenturkårens vaktmästare, med undantag av två. överfördes till den nya staten
och placerades ute på truppförbanden.
Enligt vad av handlingarna i detta ärende synes framgå, ha vederbörande
myndigheter ansett Lindhé, som den 1 oktober 1914 fyllt 60 år, vara för gammal
att transporteras ut på truppförbandens förråd. Emellertid delas ej denna uppfattning
av hans närmaste chef, som i en till chefen för intendenturkären ställd skrivelse
av den 18 oktober 1916 betonar, att Lindhé, som vore i besittning av en
god arbetsförmåga och på ett förtjänstfullt sätt skötte förrådstjänsten, bort vara
berättigad att komma i åtnjutande av den fastare anställning och därmed förenade
avlönings- och pensionsförmåner, som transporten ut till truppförbanden innebure.
Förrådschefen hemställer därför till chefen för intendenturkären om framställning
till Kung!. Maj:t om avlåtande av proposition till riksdagen angående förhöjd
pension till Lindhé.
I underdånig skrivelse av den 15 november 1916 har chefen för intendenturkåren
hos Kungl. Maj:t hemställt om en förhöjning av Lindhés pension till sammanlagt
900 kronor att utgå från och med månaden näst efter den under vilken
han erhållit avsked. Över denna framställning har arméförvaltningens civila departement
den 27 november 1916 till Kungl. Maj:t avgivit infordrat yttrande, vari
departementet bland annat anför, att, med hänsyn till att riksdagen så sent som
1914 reglerade Lindhés pension, departementet »ej kan finna, att sådana omständigheter
därefter inträffat, som skulle kunna föranleda till så avsevärd höjning av
pensionsbeloppet, som i förevarande framställning ifrågasatts, anser departementet
sig icke kunna för sin del tillstyrka bifall till framställningen».
Sedan Kungl. Maj:t låtit sig föredragas chefens för intendenturkären framställning
jämte civila departementets däröver avgivna yttrande, har Kungl. Maj:t
den 6 juli 1917, funnit förevarande framställning icke föranleda till någon dess
åtgärd.
Vid ett närmare studium av handlingarna i detta pensionsärende, varur jag
gjort förestående axplockningar, har jag kommit till den bestämda uppfattningen,
att Lindhé, vid övergången till den nya härordningen, blivit avsevärt sämre ställd
än sina övriga kamrater inom intendenturkären. Redan därigenom, att dåvarande
generalintendenten 1913 gjorde framställning om och 1914 års första riksdag -beviljade
honom pension, innan han ännu fyllt 60 år, tyckes ha lagts stenar i vägen
för honom då det gällde att komma på fast stat och bliva placerad vid något truppförband.
Hade generalintendenten drömt om att 1914 års riksdag skulle godkänna
en stat med 34 nya vaktmästarebeställningar, hade han säkerligen icke vidtagit åtgärden
för pensionering av Lindhé så tidigt som nu skedde. Den nya härordningen
i förening med den omfattande krigstjänstgöringen som pågått sedan hösten 1914,
har givit rika tillfällen till sysselsättning för den redan 1914 pensionerade förrådsvaktmästaren.
Då civila departementet här ovan säger, att ingenting har inträffat
sedan 1914, som kan föranleda till någon höjning av den redan då beviljade pensionen,
så vill jag i all stillhet därtill anmärka, att det dock ligger dessa års krävande
tjänst emellan den tiden och nu med sin dyrtid och därav föranledda höjningar,
icke allenast å ordinarie löner utan till och med pensioner för personer,
som sedan länge lämnat statens tjänst. Under sådana förhållanden kan det ej anses
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
strida, vare sig emot statens pensionsprinciper eller mot rättvisa och billighet, om
ändring hegäres uti ett pensionsbelopp, som aldrig tillträtts och vars formella innehavare
fortfarande dagligen uppehåller en krävande tjänst. För att närmare styrka
detta senare påstående, inför jag här nedan ett intyg, utgivet av chefen för intendenturförrådet
å Karlsborg, så lydande:
»Vaktmästaren vid intendenturkåren J. G. J. Lindhé, vilken från den 1
augusti 1905 och fortfarande är placerad till tjänstgöring vid härvarande intendenturförråd,
har fullgjort sina åligganden med ordentlighet, nit, plikttrohet och framstående
duglighet. Han har därunder de senaste åren haft sig särskilt anförtrott
dagliga mottagandet av allt vid kronobageriet bakat bröd samt detsammas utlämnande
eller utsändande till truppförbanden, ävensom vården av mjölmagasinet. Han
har därjämte — förutom på kortare förordnande under flera år — till min stora
belåtenhet upprätthållit magasinsförvaltarebefattningen under tillsammans 5 */., månader
år 1913, varunder hans synnerligen stora arbetsförmåga och praktiska duglighet
kommit till full användning. Han har tillika antagits till förvaltareaspirant
och avlagt förvaltareexamen. I och utom tjänsten har han fört en i allo hedrande
vandel.
Vilket allt härmed på begäran meddelas.
Karlsborg den 13 juni 1917. A. Gyllensvärd
Förrådschef.»
Av förestående intyg framgår, att Lindhé med nit och intresse skött en befattning
som kan jämställas med förrådsförvaltaretjänst och således motiveras även
ur tjänstesynpunkt den av hans överordnade gjorda framställningen om förhöjd
pension.
Vid 1916 års riksdag hemställde Kung! Maj:t om en årspension av 400
kronor till förrådsarbetaren Aug. Stendahl, som varit anställd vid förrådet i Karlsborg
i 35 år och då uppnått 60 års ålder, samt på grund av sjukdom icke vore
fullt arbetsför; chefen för intendenturkåren hade hemställt om och arméförvaltningens
intendents- och civila departement tillstyrkt 600 kronor. Detta senare belopp
tillstyrktes även av bankoutskottet, »så mycket hellre, som den befattning
Stendahl beklätt, väl torde få anses vara mera ansvarsfull än en vanlig arbetares»;
riksdagen godkände vad utskottet sålunda föreslagit.
Då civila departementet varit villigt tillstyrka 600 kronor i årspension åt
förrådsarbetaren Stendahl, har jag svårt att förstå, huru departementet kan ställa
sig avvisande till en förhöjning av Lindhés pension, då, såvitt jag känner rangskalan
inom armén, Lindhé måste anses såsom Stendahls förman i tjänsten.
Därtill kommer, att Lindhé, som avlagt underofficers- och förvaltareexamen
och på grund därav innehaft åtskilliga förordnanden såsom förråds- och magasinsförvaltare
samt de senaste fem åren och allt fortfarande, enligt särskilt uppdrag,
omhänderhar all uppbörd och utlämning samt magasinering av bröd m. m. vid
kronans bageri å Karlsborg, där tillverkningen kan räknas i åtskilliga 100,000-tal
kilogram per år, även ur den synpunkten är berättigad komma i åtnjutande av
bättre pensionsförmåner än de, som 1914 års riksdag beviljade honom.
Lindhé har den 1 januari 1918 varit anställd i statens tjänst i 44 år, därav
7 °/i2 år vid linjen, såsom förrådsarbetare i 18 7/10 år vid I. 15 samt såsom vaktmästare
vid intendenturkåren 17 n/12 år. Han synes därigenom ha fullgjort det
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
15
dagsverke som erfordras för att bliva jämställd i pensionshänseende med de vaktmästarebefattningar,
som genom 1914 års härordningsbeslut tillkommit. »
Vidare har i en inom andra kammaren av herr Ilning väckt motion,
nr 70, hemställts, »att riksdagen måtte för sin del besluta:
dels nedsättning av vaktmästaren vid intendenturkåren Gustav
Fallanders pensionsålder från nuvarande 65 år till 60 år, och
dels att Fallander må från månaden näst efter den, under’ vilken
han erhåller avsked från sin nu innehavande beställning vid intendenturkåren,
äga att bekomma eu årlig pension av 900 kronor, att utgå från
allmänna indragningsstaten.»
Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:
Angående
vaktmästare n
vid intendent
turkånn d.
Fallanders
rätt till
•pension
»Jämlikt den av Kung!. Maj:t den 13 "december 1878 fastställda staten för
kommendanter och befälhavare m. fl. å rikets fästningar och garnisonsorter funnos
upptagna vid fästningsintendenturen å Karlsborg en förste vaktmästare med 700
kronor i lön och 300 kronor i tjänstgöringspenningar samt en vaktmästare med 500
kronor i lön och 300 kronor i tjänstgöringspenningar. Till innehavare av vaktmästarebeställningen
förordnades Gr. Fallander från och med den 30 november 1880.
Vid upprepade gånger företagen omorganisation av arméns intendenturväsende
och den till detsamma hörande personalen, hava av orsaker, som jag ej känner,
ifrågavarande ovannämnde tvenne vaktmästarebeställningar ingen gång inbegripits i
omorganisationen. Följden härav har blivit den, att när innehavaren av förste vaktmästarebeställningen
för en del år sedan avled, Fallander icke ens blev befordrad
till innehavare av denna beställning, av den anledning, att nämnda beställning såsom
varande på föråldrad stat, icke ansågs böra besättas. Icke heller genom 1914 års
härordning, då intendenturkårens vaktmästare överflyttades till vissa infanteri- m. fl.
truppförbands stater och i sammanhang därmed bereddes förbättrade löneförmåner,
blev Fallander transporterad, emedan han då ansågs för gammal. Fallander har
alltså under hela sin 37-åriga tjänstetid innehaft den mycket anspråkslösa inkomsten
av 800 kronor, vartill under de senare åren kommit ett extra lönetillägg med 80
kronor om året. Först vid 65 års ålder är Fallander pensionsberättigad med en
pension från arméns pensionskassa av 500 kronor årligen.
Fallander, som sålunda på grund av ogynnsamma omständigheter gått miste
om de förbättrade löneförmåner, som efter hand kommit hans yngre kamrater till
del, är nu sjuk och lider av neurasteni och äggvita, vilka sjukdomar enligt utfärdat
läkarebetyg orsaka, att han icke kan beräknas bliva vidare tjänstebar under de
närmaste 5 åren (se bil. 1). Med anledning härav har Fallander ingått till generalintendenten
med framställning om utverkande av att han måtte bliva pensionsberättigad
omedelbart i stället för vid 65 års ålder och att i samband därmed hans
pension måtte höjas. Under vitsordande av Fallanders långvariga, plikttrogna och
samvetsgrant fullgjorda tjänst, har generalintendenten hos Kungl. Maj:t i skrivelse
den 23 mars 1917 hemställt (se bil. 2) om avlåtande till 1917 års riksdag av proposition
avseende, dels nedsättning av vaktmästaren vid intendenturkåren Gustaf
Fallanders pensionsålder från nuvarande 65 år till 60 år, och dels att Fallander må
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
från månaden näst efter den, under vilken han erhåller avsked från sin nu innehavande
beställning vid intendenturkåren, äga att bekomma en årlig pension av 900
kronor att utgå från allmänna indragningsstaten.
Efter det såväl direktionen över arméns pensionskassa som kungl. statskontoret
avgivit utlåtande över generalintendentens framställning, har Kungl. Maj:t
den 14 september 1917 resolverat, att framställningen icke befunnits föranleda till
någon vidare åtgärd (se bil. 3, 4, 5).
Som framgår av nämnda bilagor innehåller utlåtandet från direktionen över
arméns pensionskassa endast vissa uppgifter rörande bestämmelserna angående pensionsförmånerna
för förrådsvaktmästare. I detta utlåtande framhålles även, att
Fallander blev delägare i arméns pensionskassa den 30 november 1880 genom anställning
såsom vaktmästare vid centralförrådet å Karlsborg, vilken tjänst numera
uppförd på intendenturkårens stat han ännu innehar. Även om Fallanders avlöning
kan anses hava utgått från intendenturkårens stat, torde han aldrig ha funnits upptagen
på denna stat. Vaktmästarna vid intendenturkåren, som numera med undantag
av en (Lindhé) överflyttats till -regementen och trängkårer, voro enligt 1901 års
stat icke delägare i arméns pensionskassa och åtnjuta en årsinkomst av kronor
955: 60, varemot Fallanders årsinkomst stannade vid kronor 892. Det torde således
bero på något misstag att räkna Fallander till nämnda kategori, vilket även framgår
därav, att i direktionens uttalande påpekas just det förhållandet, att Fallander
blev delägare i arméns pensionskassa den 30 november 1880 eller samtidigt, som
Fallander antogs såsom vaktmästare vid centralförrådet å Karlsborg. Någon ändring
i nämnda antagandet eller överföring på sådan stat, som berövade Fallander rätten
till delägarskap i arméns pensionskassa, har givetvis icke kunnat äga rum, utan
kvarstår Fallander fortfarande på den enligt Kungl. Maj:t den 13 december 1878 i
nåder fastställda stat för kommendanter och befälhavare m. fl. å rikets fästningar
och garnisonsorter. I detta sammanhang tillåter jag mig påpeka, att anmärkning 4
till denna stat angiver, att även vaktmästarna äro pensionsberättigade vid 60 års
ålder (se bil. 6).
Däremot yttrar statskontoret, att det å ena sidan synes som Fallander oaktat
sin sjuklighet fortfarande torde kunna göra tjänst och som ej heller hans otjänstbarhet
för framtiden synes vara vederbörligen styrkt, ställer sig statskontoret därför
tvekande till åtgärders vidtagande i önskat syfte, men å andra sidan, om det
anses, att Fallander bör sättas i tillfälle att redan nu avgå, synes det statskontoret
som om det föreslagna pensionsbeloppet 900 kronor skulle kunna tillstyrkas. Det
torde vara detta senare utlåtande, som föranlett Kungl. Maj:ts beslut.
Då emellertid enligt regementsläkaren Evert Schildts på heder och samvete
den 22 november 1917 avgivna intyg (se bil. 7) Fallanders sjukdomar utgöra ett
bestämt hinder för honom att sköta sin tjänst, och samma läkare nu i dessa dagar
den 17 dennes å heder och samvete (se bil. 8) intygar, att Fallander enligt hans
bestämda uppfattning icke’ kan bliva duglig till tjänstgöring under de år, han ännu
skulle hava kvar till sin pensionering, så torde tillfyllestgörande skäl föreligga att
redan nu bevilja Fallander en pension. Det skulle i sanning vara mer än hårt, om
Fallander, nedbruten av olika sjukdomar, efter 37 års plikttroget arbete ej blott
som vaktmästare utan även vid vissa tillfällen som förvaltare vid såväl proviantsom
persedelförrådet skulle nödgas genom ett avslag å denna min motion framleva
sina återstående dagar i fattigdom. Genom ett avslag av denna min motion skulle
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
17
yen kWer „ödgaS var sjätto månad erhålla ett halvt års tjänstledighet, ända
1 er 65 ?.r’ under vilka förhållanden hans löneförmåner komma att
uppgå till o00 kronor årligen, ett belopp, på vilket Fallander även med största sparsamhet
svårligen torde kunna anständigt uppehålla sig.
dag„ mig fiH slsf framhålla, att ett bifall till min motion icke torde
Ii Jnå?ra konsekvenser för framtiden, emedan Fallander är den ende numera
återstående innehavaren av den beställning, det här är fråga om.»
Vid sistberörda motion äro fogade åtskilliga intyg, till vilka utskottet
anhåller få hänvisa.
Båda nu förevarande pensionsfrågor Lava, enligt vad handlingarna
utvisa, vant föremål för Kungl. Majrts prövning, därvid kungl. statskontmet
den 24 april 1917 avgivit infordrat underdånigt utlåtande,
såvitt angår Fallander, varemot statskontoret icke synes hava yttrat sig
i fråga om Lindhé. Efter det statskontoret avgivit nyssnämnda utlåtande,
hava beträffande Fallander nya omständigheter tillkommit vilka
äro av beskaffenhet att kunna inverka på frågans bedömande. Vid
sudant förhållande och då dessa båda pensionsfrågor stå i nära samband
i varandra, har utskottet ansett sig böra utverka Kungl. Mai:ts
befallning till statskontoret att efter vederbörandes hörande avgiva och
till utskottet inkomma med yttrande rörande såväl Lindhé som Fallander.
I anledning härav har statskontoret den 28 nästlidna mars inkornmit
med sådant yttrande och därvid tillika överlämnat yttrande av
arméförvaltningens intendents- och civila departement.
Departementen yttra däri beträffande Lindhé:
Arméförvaltningens
inten
»Efter
prövning av de i motionen anförda omständigheter, har kungl. armé- de,nts/ ocht
förvaltningens mtendentsdepartement, under åberopande av vad chefen för intfndenturfrtwall!
-Sm d<3n 20 n°Vemsbellä,16 gJOrda'' härhos 1 avskrift bifogade underdåniga Angående
bifdlSttilinmotionenPenS10n ^ ^ ° kronor åt Linhé anfört, funnit sig böra tillstyrka J- °- Undhé
I
sitt i motionen omförmälda underdåniga yttrande den 27 november 1916
ni i,CinS f<jr,Ulteuenturkärens förenämnda framställning om pension åt Lindhé
IRTBforvaltnmgens mvila departement - då frågan om Lindhés pensio“je
b lvlt av Kung!. Maj:t och riksdagen prövat — uttalat betänkligheter mot
wSrka f6tt SÄ u!? avsågen ändrinS i vad sålunda blivit beslutat. Därest
emellertid omformalda förhållande icke anses vidare böra lägga något hinder i vägen
oi en förnyad omprovmng av frågan, får departementet i underdånighet anföra,
att departementet icke har något att erinra mot att Lindhé, som fortfarande är i
in!!v°rmg och sålunda icke tillträtt den för honom år 1914 bestämda pensionen,
tillerkannes pension till så stort belopp, att densamma jämte det gratial från Vadstena
kngsmanshuskassa, vartill Lindhé vid erhållande av avsked är berättigad och
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 39 käft. (Nr 49.) 3
18
Banko utskottets utlåtande Nr 49.
Angående
G. Fallander.
Statskontoret.
som utgör 149 kronor, uppgår till 900 kronor årligen, eller samma belopp, som tillkommer
de förrådsvaktmästare, som äro anställda på olika truppförbands stater.»
I fråga om Fallander anföres:
»Kungl. Maj:ts beslut den 14 september 1917 (se bil. 5 till motionen) om
avslag å den av chefen för intendenturkåren uti underdånig skrivelse den 23 mars
1917 (se bil. 2 till motionen) gjorda framställningen beträffande Fallanders pensionsålder
och storleken av honom tillkommande pension torde utan tvivel kunna antagas
hava grundats på de erinringar, som av eder uti underdånig skrivelse den 24 april
1917 (se bil. 4 till motionen) uttalats därom att Fallanders otjänstbarhet för framtiden
då icke syntes vara vederbörligen styrkt. Uti nämnda skrivelse har ni även
uttalat, att, därest Fallander befunnes böra sättas i tillfälle att redan vid 60 års
ålder avgå från sin tjänst med pension, och framställning om sådan förman alltså
ansåges böra föreläggas riksdagen, det syntes eder, som om det föreslagna pensionsbeloppet,
900 kronor, ehuru detsamma måste anses val högt i förhållande till
Fallanders avlöningsförmåner, dock skulle kunna tillstyrkas med hänsyn till föreliggande,
av chefen för intendenturkåren framhållna omständigheter.
Då det emellertid av de vid motionen såsom bilagor 7 och 8 fogade avskrifterna
av de utav regementsläkaren E. Schildt den 22 november 1917 och den
17 januari 1918 utfärdade läkarintygen synes framgå, att Fallander på grund av
sjuklighet vore urståndsatt till tjänstgöring under de år, som ännu återstode till
tiden för hans pensionering, torde några skäl till betänkligheter mot nedsättning av
hans pensionsålder från 65 till 60 år ej vidare höra föreligga.
På grund härav och under hänvisning såväl till vad som av chefen för intendenturkåren
och motionären i saken anförts som till edert ovan omförmälda uttalande
i fråga om pensionsbeloppet, finna sig kungl. arméförvaltningens intendentsoch
civila departement böra förorda bifall till den i motionen gjorda framställningen
såväl om nedsättningen i Fallanders pensionsålder som beträffande det för honom
föreslagna pensionsbeloppets storlek.»
För egen del bär statskontoret i ärendet anfört följande:
»I likhet med kungl. arméförvaltningens nämnda båda departement anser
även kungl. statskontoret de i motionen rörande Lindhés pension anförda omständigheter,
som tillkommit efter det 1914 års förra riksdag fattade beslut i fråga om
pension åt honom, böra föranleda till förhöjning av det då beviljade, men ännu icke
tillträdda beloppet. Föreliggande förslag innebär, att pensionen skulle höjas från
360 till 900 kronor, vilket sistnämnda belopp motsvarar vad som vid avsked efter
uppnådd ålder av 65 år i pension tillkommer de förrådsvaktmästare, som erhållit
anställning på truppförbandens stater. Emellertid kan ifrågasättas, huruvida ett sådant
pensionsbelopp kan anses stå i riktigt förhållande till de avlöningsförmåner, Lindhé
åtnjuter, eller 955 kronor 60 öre jämte fri bostad; och i allt fall kan erinras, att
detta pensionsbelopp visserligen tillkommer hans till förrådsvaktmästare vid truppförband
förflyttade kamrater men dock torde förutsätta att icke obetydliga avgifter
härför erlagts till arméns pensionskassa. Med hänsyn härtill skulle ju kunna ifrågasättas
en begränsning av pensionsförhöj ningen exempelvis till 800 kronor.
Yad därefter vidkommer förslaget om pension åt vaktmästaren vid intenden
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
19
turkåren G. Fallander vill det synas kungl. statskontoret vara riktigt att, såsom
direktionen över arméns pensionskassa i dess underdåniga utlåtande den 11 april
1917 uppgivit, rätt till pension för Fallander såsom vaktmästare vid militär stab, i
vilken egenskap han vunnit delaktighet i kassan, inträder först vid uppnådd ålder
av 65 år. Den av motionären åberopade bestämmelsen i anm. 4 vid 1878 års stat
för kommendantsstater och befälhavare m. 11. å rikets fästningar och garnisonsorter
(bil. 6 vid motionen nr 70: II) synes nämligen icke kunna giva stöd för den mening
att pensionsåldern för Fallander skulle vara 60 år. Vid sådant förhållande skulle
det dröja ända till den 27 november 1922, innan Fallander skulle kunna avgå med
rätt till pension. Numera är det emellertid styrkt, att Fallander är av sjukdom
urståndsätta att göra tjänst utan utsikt att åter bliva tjänstbar; och på grund härav
synes det icke vara något att erinra mot att tillfälle beredes Fallander att redan
nu avgå med pension. Med hänsyn därtill att Fallanders kamrater, som vunnit anställning
i de nya förrådsvaktmästarbeställningarna vid truppförbanden, bliva vid
avgången berättigade till pension å 900 kronor, synes det vara billigt, att åt
Fallander beredes pension till högre belopp än det, som författningsenligt tillkommer
honom vid 65 års ålder eller 500 kronor. Visserligen har kungl. statskontoret en
gång uttalat sig för ett pensionsbelopp av 900 kronor åt Fallander, men det synes
dock kungl. statskontoret kunna ifrågasättas, huruvida anledning kan anses föreligga
att åt honom bereda högre pension än den kungl. statskontoret föreslagit
för Lindhé.»
Beträffande först frågan om höjning av Lindhés pension anser
även utskottet de i motionen berörda omständigheter, som tillkommit
efter 1914 års riksdags beslut i ämnet, vara av beskaffenhet att böra
föranleda höjning av det då beviljade pensionsbeloppet, vilket för övrigt
ännu icke av Lindhé tillträtts. Såsom statskontoret erinrar, skulle vid
ett bifall till motionen Lindhé erhålla en pension av 900 kronor, motsvarande
vad som vid avsked efter uppnådd ålder av 65 år i pension
tillkommer de förrådsvaktmästare, vilka erhållit anställning på truppförbandens
stater. Då emellertid de avlöningsförmåner, Lindhé åtnjutit
uppgått till 955 kronor 60 öre jämte fri bostad, lärer det föreslagna
pensionsbeloppet icke kunna anses stå i riktigt förhållande till sagda
förmåner, utan synes den av statskontoret ifrågasatta begränsningen av
pensionen till 800 kronor vara väl avvägd.
Vidkommande härefter förslaget om pension åt Fallander torde,
enligt vad utredningen i ärendet giver vid handen, pensionsrätten för
Fallander inträda först vid uppnådda 65 år. Fallander skulle alltså icke
förr än år 1922 kunna avgå med rätt till pension. Av ett i motionen
åberopat, den 17 januari innevarande år utfärdat läkarbetyg framgår
emellertid, att Fallander på grund av sjukdom icke vidare är tjänstbar.
Det vill då synas riktigt, att tillfälle beredes honom att nu avgå med
pension. Beträffande storleken av denna har statskontoret visserligen
TJtskottet.
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
Angående
livräntor till
avi. tullvaktmästaren
L.
Q. 8. Sjöbloms
ähka och
minderåriga
dotter.
tidigare uttalat sig för ett belopp av 900 kronor, sannolikt beroende
därpå att Fallander tillhör arméns pensionskassa och således bidragit
till sin pensionering. Detta förhållande uppväges emellertid, vad Lindhé
vidkommer, därav att denne har 7 tjänstgöringsår mera än Fallander.
Under sådana förhållanden har utskottet ansett det vara riktigast, att
pensionsbeloppen i båda nu förevarande fall bestämmas lika eller till
800 kronor.
Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,
a) att riksdagen, i anledning av förevarande motion
1: 36, må medgiva, att vaktmästaren vid intendenturkåren,
förrådsvaktmästai''en vid arméns intendenturförråd
Johan Gottfrid Johansson Lindhé må, utöver
honom av 1914 års förra riksdag beviljad pension till belopp
av 360 kronor, från och med månaden näst efter
den, xmder vilken han avgår från sin tjänst, under sin
återstående livstid uppbära årligen ytterligare pension
till sådant belopp, att hela pensionen jämte honom
tillkommande gratial från Vadstena krigsmanshuskassa
uppgår till åttahundra kronor, att utgå från allmänna
indragningsstaten; och
b) att riksdagen, i anledning av förevarande
motion II: 70, må medgiva, att vaktmästaren vid intendenturkåren
Gustaf Fallander må från och med månaden
näst efter den, under vilken han erhåller avsked från
sin nuvarande anställning vid nämnda kår, under sin
återstående livstid åtnjuta en årlig pension av åttahundra
kronor, att utgå från allmänna indragningsstaten.
III. Ang. finansdepartementet.
8:o) I en till riksdagen den 22 mars 1918 avlåten proposition,
nr 206, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att tullvaktmästaren
L. G. S. Sjöbloms efterlämnade änka Kristina Olivia Sjöblom
och makarnas minderåriga dotter Brita Hulda Severina må från och med
den 1 oktober 1916 å allmänna indragningsstaten uppbära: änkan Sjöblom
under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, en årlig livränta av 375 kronor samt dottern intill uppnådd
ålder av 15 år en årlig livränta av 300 kronor.
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
21
Till statsrådsprotokollet över finansärenden för berörda den 22 mars
har föredragande departementschefen i ämnet anfört följande:
»1 skrivelse den 8 februari 1918 har generaltullstyrelsen anfört
följande:
''Tullbevakningsinspektionen i Stockholm har i skrivelse till generaltullstyrelsen
den 26 september 1916 anmält, att vaktmästaren vid härvarande tullbevakning,
Ludvig Gereon Severin Sjöblom den 20 i samma månad, då han varit posterad
ombord å ångfartyget Tauline’, i följd av fartygets kantring i härvarande hamn
omkommit, varjämte tullbevakningsinspektionen till styrelsen överlämnat vederbörlig
dödsattest för Sjöblom.
Sedermera har i eu till sagda inspektion ställd, av inspektionen med eget
utlåtande till styrelsen överlämnad skrift bemälde Sjöbloms änka Kristina Olivia
Sjöblom, född Jonsson, hemställt om vidtagande av åtgärder i syfte, att ett årligt
understöd av statsmedel måtte tilldelas henne och hennes barn; varande vid ansökningen
fogade dels ett av pastorsämbetet i härvarande Katarina församling den
17 november 1916 utfärdat bevis, varav inhämtas, att Sjöblom efterlämnat förutom
änkan, född den 9 juni 1886, dottern Brita Hulda Severina, född den 12 november
1916, dels ock bestyrkt transumt av en efter Sjöblom upprättad bouppteckning,
utvisande en behållning i boet av 2,271 kronor 23 öre.
På grund av återremiss har förbemälda inspektion i ärendet förebragt vidare
utredning, varav framgår, att Sjöblom omkommit vid omförmälda olyckstillfälle,
samt att uti ett av sjöåklagaren hos kommerskollegium vid Stockholms rådhusrätts
andra avdelning anhängiggjort mål mot befälhavaren å förevarande fartyg O. M. A.
Wirström angående ansvar för ifrågavarande sjöolycka, i vilket mål änkan Sjöblom
fört talan i egenskap av målsägande, rådhusrätten, sedan änkan Sjöblom av Wirströms
i målet anlitade ombud bekommit ett belopp av 3,000 kronor och därvid
frånträtt alla vidare anspråk på grund av hennes makes död emot en var, som
saken kunde angå, avskrivit hennes talan från vidare handläggning.
I anledning av förenämnda framställning och med fästat avseende därå, att
Sjöblom ljutit döden under utövningen av sin tjänst, får generaltullstyrelsen jämte
anmälan, att änkan Sjöblom är berättigad till pension dels från tullstatens enskilda
pensionsinrättning, med 196 kronor 50 öre för år, dels ock av allmänna medel med
78 kronor 60 öre för år, vilka belopp dock torde få anses ringa i förhållande till
familjens levnadsbehov, i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
bereda änkan Sjöblom och hennes ovannämnda barn något understöd.
Innan styrelsen går att avgiva underdånigt förslag i avseende å det ifrågasatta
understödsbeloppets storlek får styrelsen anmäla, att Sjöblom, vilken konstituerats
till sin innehavda tjänst den 16 augusti 1916, vid densamma åtnjutit följande
avlöningsförmåner, nämligen i lön 1,310 kronor, i tjänstgöringspengar 440 kronor
och i ortstillägg 131 kronor eller sålunda tillhopa 1,881 kronor samt att Sjöblom,
enligt vad vederbörande personallistor utvisa, under sin tjänstgöring i tullverket
städse ådagalagt duglighet och pålitlighet samt iakttagit ett mycket gott uppförande.
Med hänsyn till nu berörda omständigheter får styrelsen i underdånighet
hemställa, att änkan Sjöblom måtte, räknat från och med den 1 oktober 1916,
Generaltull
styrelsen.
22
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.''
Statskontoret.
Departementschefen.
erhålla en årlig livränta av 600 kronor, så länge hon lever ogift, samt att hennes
barn måtte från och med sagda den 1 oktober 1916 tilldelas en årlig livränta av
100 kronor, intill dess detsamma uppnått 18 års ålder.''
I infordrat yttrande över denna generaltullstyrelsens framställning
har statskontoret i skrivelse den 7 mars 1918 anfört:
’I likhet med generaltullstyrelsen anser statskontoret, att olycksfallsersättning
av statsmedel i form av livräntor bör beredas den genom olycksfall under tjänstutövning
omkomne tullvaktmästaren Sjöbloms änka och minderåriga dotter. Med
avseende å beloppet av dessa livräntor vill statskontoret erinra, att enligt lagen
av den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete livräntor skola utgå till
en genom olycksfall i arbete avliden arbetares änka, så länge hon förbliver änka,
med en fjärdedel och till varje minderårigt barn till uppnådd ålder av 15 år med
en sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst i den mån densamma icke överstiger
1,800 kronor. Då i detta ärende är upplyst, att tullvaktmästaren Sjöblom
i årlig avlöning åtnjutit 1,881 kronor, skulle alltså med tillämpning av berörda
stadgande livräntorna böra bestämmas att utgå till änkan med 450 kronor och till
dottern med 300 kronor. Emellertid framgår tillika av förevarande underdåniga
skrivelse, att änkan Sjöblom åtnjuter, förutom pension från tullstatens enskilda
pensionsinrättning, liknande förmån av allmänna medel till årligt belopp av 78 kronor
60 öre; och synes sistnämnda belopp böra avdragas från det beräknade beloppet av
änkan tillkommande livränta, som alltså skulle uppgå till ett avrundat belopp av
375 kronor. På grund av vad sålunda anförts och då det vill synas statskontoret
lämpligt, att livräntorna i detta fall avpassas i överensstämmelse med stagandena
i nämnda lag, får statskontoret, som håller före, att livräntorna böra anvisas att
utgå från allmänna indragningsstaten, i underdånighet hemställa, det täcktes Eders
Kungl. Maj:t föreslå riksdagen medgiva, att tullvaktmästaren Sjöbloms efterlämnade
änka Kristina Olivia Sjöblom, född Jonsson, och makarnas minderåriga dotter Brita
Hulda Severina må från och med den 1 oktober 1916 å allmänna indragningsstaten
uppbära: änkan Sjöblom under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt
nuvarande änkestånd, en årlig livränta av 375 kronor samt dottern intill uppnådd
ålder av 15 år en årlig livränta av 300 kronor.’
På grund av vad i detta ärende förekommit anser jag mig böra
förorda avlåtande av framställning till riksdagen om beviljande av
understöd åt Sjöbloms efterlevande. Då det synes mig lämpligt, att
understödsbeloppet avpassas i nära överensstämmelse med lagen den 17
juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, ansluter jag mig härutinnan
till statskontorets förslag. Den förmån av allmänna medel — enligt
vad jag inhämtat fattigpension av tullmedel — som änkan Sjöblom
åtnjuter, anser jag i likhet med statskontoret böra föranleda, att beloppet
av den änkan tillkommande livräntan beräknas till ett avrundat belopp av
375 kronor. I avseende å huru medlen skola utgå biträder jag ävenledes
den av statskontoret gjorda hemställan.))
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 49.
2:1
Åven utskottet anser sådana omständigheter vara för handen, att
understöd av statsmedel i form av livränta bör boredas änkan Sjöblom
och hennes minderåriga dotter. Utskottet har icke heller haft något
annat att erinra mot förslaget än att beträffande livräntan till dottern i
överensstämmelse med den praxis, som i detta avseende tillämpas inom
riksförsäkringsanstalten, nämnda ränta räknas först från hennes födelse
eller den 12 november 1916, varjämte densamma ansetts skäligen böra
utgå intill uppnådd ålder av 18 år.
Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må medgiva, att tullvaktmästaren
Ludvig Gereon Severin Sjöbloms efterlämnade änka
Kristina Olivia Sjöblom, född Jonsson, och makarnas
minderåriga dotter Brita Hulda Severina må å allmänna
indragningsstaten uppbära: änkan Sjöblom fram
och med den 1 oktober 1916 under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
en årlig livränta av trehundrasjuttiofem kronor
samt dottern från och med den 12 november 1916
intill uppnådd ålder av 18 år en årlig livränta av trehundra
kronor.
Stockholm den 16 april 1918.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Utskottet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
STOCKHOLM, ISAAC MAECUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1918:10a Skrivelse till Konungen, angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna. s. 1 i texten