Sök i Ratio Lex

Bankoutskott et x utlåtande Nr 56

1918-05-06 · 20 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1918:56, Bankoutskott et x utlåtande Nr 56

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskott et x utlåtande Nr 56.

I

Nr 56.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1918 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av visso framställningar angående pensioner

och understöd, avsedda att utgå å postverkets

pensionsstat.

Bankoutskott*^ fnr härmed avgiva utlåtande angående nedannämnda

till utskottet hänvisade dels Kung!. Maj:ts proposition nr 316 dels ock

molionerna nr 45 i första kammaren samt nr 35, 139 och 200 i audra

kammaren.

1:°) I en till riksdagen den 23 april 1918 avlåten proposition, nr

316, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositi on biiagt utdrag

av statsrådsprotokollet över civilärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

medgiva, att förra restauratrisen å postångfartyg! t Öland Maria

Sofia Magnusson må, räknat från och med den 1 januari 1918, under

sin återstående livstid å postverkets pensionsstat uppbära ett årligt understöd

av 300 kronor.

Beträffande de till stöd för denna framställning anförda skäl får

utskottet hänvisa till ovan berörda statsrådsprotokoll.

Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslaghemställer

utskottet,

att riksdagen må medgiva, att förra restauratrisen

å postångfartyget Öland Maria Sofia Magnusson

må, räknat från och med den 1 januari 1918, under

sin återstående livstid å postverkets pensionsstat uppbära

ett ärligt understöd av trehundra kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 46 höft. (Nr 56.)

Angående årliut

understöd

åt för/ a restaur

o frisen å

po>tåi>gfarfyget

Öland Maria

Sofia Magnusson.

i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

Angående årligt

understöd

åt f. lantbrevbäraren

A. F.

Landborg.

2:6) I en inom första kammaren av herr Rosén väckt motion, nr

45, har hemställts, »att riksdagen måtte bevilja förre lantbrevbäraren

Adolf Fredrik Lundberg i Kat an, Bygdeå församling, ett årligt understöd

av 400 kronor att utgå från och med 1918 under hans återstående

livstid ».

Till stöd för motionen har anförts följande:

»På grund av sjuklighet och hög ålder nödgades lantbrevbäraren Adolf Fredrik

Lundberg i Kat an, Bygdeå församling, den 5 april 1915 lämna sin tjänst som lantbrevbärare

å linjen mellan Ratans och Bydeå poststationer, vilken han innehaft

under en tid av omkring 46 år. Vid sitt frånträdande av befattningen erhöll Lundberg

av kungl. generalpoststyrelsen en mindre gratifikation.

Postmästaren i Umeå har meddelat mig, att å postkontoret i Umeå icke

finnas några tidigare anteckningar rörande postföraren Lundberg än från -8 ,, 1887,

då han enligt kontrakt forslade posten den 11 kilometer långa vägen Bygdeå —

Ratan och åter 2 gånger i veckan mot en lega av 1 krona 20 öre per tur fram och

åter. Från 2/u 1»89 höjdes legan till kronor 1:40 per tur och från 1905 utsträcktes

postföringen till 8 turer i veckan under sommarmånaderna juni - oktober

mot samma lega per tur. Postmästaren vitsordar uppgiften, att Lundberg lämnade

sin tjänst på grund av sjuklighet.

Enligt Lundbergs egna uppgifter har han under sin 46-åriga lantbrevbärartjänst

för postverkets räkning tillryggalagt sammanlagt 11,000 mil, och den ersättning,

som han härför uppburit, har uppgått till ej fullt 6,000 kronor, alltså föga

mer än 50 öre per mil.

Lundberg, som fyller 75 år den 29 november 1918, är fattig och sjuklig och

i oundgängligt behov av ekonomiskt understöd under sin återstående levnad. Enligt

bifogat intyg av kyrkoherden Alb. Markgren, f. d. kronolänsmannen, kommunalstämmoordföranden

Ludv. Wahlberg och f. d. poststationsförestånderskan Augusta

Bruhn, vilken under Lundbergs hela tjänstetid förestått Bygdeå poststation, har

Lundberg ''med synnerligen god ordning och påpasslighet’ fullgjort sin tjänst. Det

synes mig därför vara lämpligt, att denne statens gamla trotjänare icke lämnas på

bar backe utan beredes ett med hänsyn till hans långa och hedrande tjänst avpassat

skäligt understöd. Vid bestämmande av understödets storlek torde hänsyn även

böra tagas därtill, att Lundberg på grund av hög ålder och sjuklighet är oförmögen

att själv bidraga till sin försörjning.»

Vid motionen är fogat följande intyg:

»Att Adolf Fredrik Lundberg i Ratan, vilken i år uppnår 75 års ålder, under

en tid av omkring 46 år med synnerligen god ordning och påpasslighet tjänstgjort

såsom lantbrevbärare å linjen mellan Ratans och Bygdeå poststationer, utan att vid

sin avgång från befattningen hava erhållit annan erkänsla för sitt välförhållande i

tjänsten, än en gratifikation av 100 kronor, samt att han nu är i behov av ekonomiskt

understöd under sin återstående livstid, intygas. Bygdeå den 9 januari 1918.

Alb. Markgren Ludv. Wahlberg Augusta Bruhn

kyrkoherde. förutvarande kronolänsman i orten föreståndare för Bygdeå poststation

och ordf. i Bygdeå s:ns under Lundbergs hela

kommunalstämma. tjänstetid.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

3

Efter därom av utskottet i vederbörlig ordning framställd begäran

bar statskontoret beträffande åtskilliga till utskottet hänvisade motioner

rörande pensioner och understöd m. m., bland annat nu ifrågavarande

jämte de under punkterna 3:o)—*-5:o) bär nedan om förmälda, den It)

april 1918 avgivit utlåtande och har statskontoret därvid tillika överlämnat

yttrande från generalpoststyrelsen.

Generalpoststyrelsen har i ärendet anfört:

»Adolf Fredrik Lundberg antogs genom kontrakt den IG november 1871 att

från och med den 1 december samma år fullgöra postföring två gånger i veckan

mellan Ratans och Darlkarlså poststationer. Med denna postföring fortfor han till

och med utgången av år 1878. Från och med dm 1 januari 1879 till och med

den 31 mars 1888 forslade Lundberg posten med häst och åkdon från Ratans poststation

till Bygdeå poststation två gånger i veckan. För tiden därefter och intill

utgången av maj 1915 har Li ndberg tjänstgjort som gångpostförare å linjen Bygdeå—

Ratan, å vilken postföringen ombesörjts med tvenne turer i veckan fram och åter

med undantag beträffande månaderna juni—oktober under tiden 1 oktober 1903—

5 april 191 , då postföringen verkställts med tre turer i veckan.

För helt år räknat hava till Lundberg från postverket utgått följande ersättningsbelopp,

nämligen:

Vl2

1871—31/12

1871 .....................

..................... kronor

83: 20

1875—81/12

1878 .....................

...................... »

145: 60

‘A

1879—8i/,2

1889 ...................

...................... »

104: —

1 i

1890—so/a

1903 ...................

...................... »

145:60

Vxo

1903— 7,

1915 ....................

...................... »

176: —

6 /

74

1915—sy.

1915 .....................

...................... »

208: —

Vid utgången av maj 1915 hade Lundberg sålunda tjänstgjort som postförare

under sammanlagt 43 år 6 månader. Vederbörande postmästare och poststationsföreståndare

hava vitsordat, att Lundberg plikttroget fullgjort vad honom ålegat i

egenskap av postförare.

Lundberg har emellertid uteslutande tjänstgjort såsom postförare, icke såsom

lantbrevbärare. Skillnaden är den, att postföraren huvudsakligen har att transportera

slutna postkolli från den ena postanstalten till den andra, under det att en

lantbrevbärare i allmänhet har att med utgång från en fast postanstalt utdela ankomna

postförsändelser, med viss begränsning även värdeförsändelser, till adressater

utefter lantbrevbäringslinjen, ävensom att efter linjen uppsamla sådana försändelser

och för vidare befordran avlämna dem å den fasta postanstalten. Beträffande mottagna

försändelser har han att utfärda mot postverket bindande inlämningsbevis.

Därest de till honom från allmänheten avlämnade försändelserna icke äro frankerade,

skall han uppbära avgifter för desamma samt behörigen frimärka dem. Hans

tjänstgöiing förutsätter en viss kännedom om gällande taxerings- och andra reglementariska

bestämmelser och är sålunda av en annan och mer ansvarsfull art än

den, som förrättas av en postförare.

Generalpoststyreisen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

Statskontoret.

Utskottet.

Enligt de av Kung!. Maj:t i nådigt brev till generalpoststyrelsen den 20 juni

1913 fastställda grunder för åtnjutande av årligt understöd gäller, att dylikt understöd

kan tilldelas lantbrevbärare, som i sådan egenskap tjänstgjort minst 25 år, och

som befinnes vara i behov av understöd. Dessa grunder hava fastställts efter riksdagens

hörande. Desamma medgiva icke tilldelande av understöd åt f. d. postförare.

Enligt dessa allmänna grunder skulle Lundberg således icke kunna erhålla

årligt understöd.

Frågan om sådant understöd har också varit underställd Kungl. Maj t, som

förbehållit sig prövningen av dylika ärenden och fann Kungl. Maj:t den 25 februari

1916 icke skäl bifalla gjord framställning från Lundberg om ett årligt understöd

av 150 kronor under Lundbergs och hans hustrus återstående livstid. Kungl. Maj:t

tilldelade dock Lundberg en gratifikation för en gång av 150 kronor.

Emellertid har under senare år vid tre skilda tillfällen inträffat, att riksdagen

med anledning av väckta motioner utav postmedel beviljat postförare understöd,

nämligen:

1909 åt Anders Johan Johansson, Furusund. till belopp av 300 kronor,

1911 åt Anders Johan Eriksson, Grinstad, till belopp av 120 kronor, och

1913 åt Olof Johansson Ferm, Bua, Örn, till belopp av 300 kronor.

Beträffande dessa tre fall är dock att erinra,

att Johansson ådragit sig men för sin hälsa under den honom åliggande synnerligen

ansträngande och understundom med livsfara förenade postföringen,

att Eriksson ådragit sig allvarliga skador under postförings verkställande, samt

att den av Ferm ombesörjda postföringen varit av mycket krävande och

mödosam beskaffenhet.

Särskilda omständigheter av detta slag föreligga ej i fråga om Lundberg.

Skulle därför Lundberg nu beviljas årligt understöd, måste detta anses vara

ett frångående av hittills tillämpade principer för understöds meddelande.

Om icke desto mindre riksdagen skulle finna anledning tilldela Lundberg

understöd, må beträffande det i motionen ifrågasatta understödets storlek framhållas,

att understöd åt en f. d. lantbrevbärare icke, enligt det förenämnda nådiga

brevet av den 20 juni 1913, får uppgå till mer än två tredjedelar av det utav

lantbrevbäraren senast uppburna årsarvodet. Tillämpat på Lundberg bleve detta

ungefär 140 kronor.»

För egen del har statskontoret anfört:

»Av motionen och däri åberopade intyg synes framgå, att starka billighetsskäl

tala för beredande av något årligt understöd åt förre postföraren A. F. Lundberg;

men å andra sidan synes det icke böra ifrågakomma att tilldela Lundberg

högre understöd än det, som under liknande förhållanden skulle tillkomma en lantbrevbärare,

eller enligt kungl. general poststyrelsens uppgift 140 kronor. Av bifall

till motionen oförändrad skulle följa, att Lundberg utöver pensionen å 400 kronor

skulle för innevarande år enligt bestämmelserna om kristidstillägg åt f. d. befattningshavare

i statens tjänst bekomma sådant tillägg med 333 kronor 33 öre.»

Aven utskottet finner starka billighetsskäl tala för beredande av

något årligt understöd åt Lundberg och lärer med hänsyn till vad i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

5

ärendet blivit upplyst rörande Lundberg1 och hans verksamhet såsom

postförare under eu lång följd av år samt i betraktande av de låga avlöningsförmåner,

som till honom utgått, ett belopp av 200 kronor få

anses skäligt. Understödet to''de böra anvisas att utgå å postverkets

pensionsstat från och med den 1 januari 1918.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

1:45, må medgiva, att förre lantbrevbäraren Adolf

Fredrik Lundberg i Ratan må från och med den 1

januari 1918 under sin återstående livstid å postverkets

pensionsstat uppbära ett årligt understöd av tvåhundra

kronor.

3:o) 1 en inom andra kammaren av herr Svensson i Betingetorp

väckt motion nr 200, har hemställts, »att riksdagen ville bevilja f. d.

gångposttöraren och lantbrevbäraren Jonas Lilja en årlig pension av 300

kronor att utgå under hans återstående levnad».

Till stöd för berörda hemställan har anförts följande:

»F. d. lantbrevbäraren och gångposttöraren Jonas Lilja från Linnebjörke i

Dädesjö socken, Kronobergs län, vilken är född den 5 februari 1847 och såsom gångpostförare

samt lantbrevbärare tjänstgjort i postverkets tjänst i över 35 år, är nu

på grund av ålderdom oförmögen att fortsätta med nämnda tjänst, och det framgår

av bifogade bilaga, att Lilja sökt pension hos kung! generalpoststyrelsen men fått

avslag på denna sin framställning.

Då han således saknar nödig inkomst för sin återstående levnad, måste han

i saknad av tillräcklig försörjning erhålla ålderdomsunde i stöd i någon annan form.

Som Lilja ändock plikttroget offrat sina krafter i det allmännas tjänst, bör han

åtnjuta sitt understöd från av staten för sådant ändamål anslagna medel.

Av närlagda bilaga framgår, att Lilja under tiden han varit anställd som

gångpost och lantbrevbärare, skött sitt åliggande med pålitlighet och plikttrohet.

Lilja har dessutom varit soldat med mera samt alltid skött sitt åliggande på ett

hedrande sätt. Han erhåller en mindre pension från Vadstena krigsmanshuskassa.

Liljas ekonomi har alltid varit mindre god, enär han haft en stor familj.

Han har uppfostrat och försörjt 14 barn, och under senare åren har även hustrun

varit sjuklig och således ej kunnat bidraga till familjens underhåll.»

Vid motionen äro fogade följande bilagor:

Angäende

pension åt f.

gångpostjöraren

och

lantbrevbäraren

■T. Lilja.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

(Avskrift.)

Bilaga 1.

Meddelande från kungl. generalpoststyrelsens II byrå till förre posiföraren

J. Ldja, Linn bjärte, Dääesjö.

Stockholm den 14 december 1917.

Med föranledande av eder framställning till kungl. general poststyrelsen om

ålderdomsunderstöd meddelas härmed, att, då ni varit anställd såsom lånt hr'' vb irare

allenast under 4 år och 10 månader och enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut

en tjänstetid såsom lantbrevbärare av minst 25 år erfordras för att kunna komma

i åtnjutande av dylikt understöd, kungl. generalpoststyrelsen icke funnit skäl bifalla

eder framställning. Som ovan.

På befallning.

Josef Andrée.

{Avskrift.)

Bilaga 2.

Till kungl. generalpoststyrelsen. Stockholm.

Jag underdånig, anhåller aldra ödmjukast om kungl. generalpoststyrelsen ville

bevilja mig en liten årlig pension. Jag har varit postbärare i trettiosex (36) år.

Är nu gammal och orkeslös att vidare fortsätta med postbärandet. Är född den 5

februari 1847.

Högaktningsfullt, vördsamt

J. Ldja.

Postförare å linjen Dädesjö—Herråkra.

Remitteras till yttrande av postmästaren i Växjö, som anmodas införskaffa

uppgifter rörande sökanden i enlighet med närslutna blankett.

Enligt här förvarade äldre kontrakt och andra handlingar antogs Lilja den

21 februari 1881 till gångpostförare å linjen Dädesjö—Drev, i vilken egenskap han

synes hava kvarstått till den 30 november lf-95.

Från och med den 1 juli 1896 har Lilja ombesörjt postföringen å linjen

Dädesjö—Herråkra, under tiden 1 juli 18y6—30 april 1901 i egenskap av lantbrevbärare.

Huru många barn har Lilja, särskilt oförsörjda?

Postdirektionen södra distriktet 10 november 1917.

På postdirektörens vägnar:

II. A. Ekfors.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskuttets utlåtande Nr 56.

7

1 bil.

Aterställes med uppgiften kompletterad så gott sig göra låtit. Uppgift ä

tiderna för uppbärande av de olika beloppen såsom postförare har ej kunnat exakt

erhållas, då några anteckningar härom ej kunnat återfinnas här.

Postkontoret Växjö 23 november 1917.

Postmästaren.

Vno Tdly.

Vidare sändes vördsamt med bifogande av den sedvanliga uppgiften rörande

person, för vilken ifrågasatts ålderdomsunderstöd av postmedel, ävensom en särskild

sammanställning av de olika bestyr i postverkets tjänst sökanden förrättat.

Lilja har enligt uppgiften uppfostrat 14 barn.

Han är enligt vad jag inhämtat synnerligen väl värd ett ålderdomsunderstöd,

förslagsvis 300 kronor om året

Postdirektionen södra distriktet 30 november 1917.

På postdirektörens vägnar:

H. A. Ekfors.

2 bil.

F. soldaten J. Lilja har fungerat.

1

Såsom

Å linjen

Enligt

konlrakt

av den

Under tiden

Mot en

ersättning

pr tur av

Gångpostförare

Dädesjö—Dref

21 ä 81

V, 81 ?-»>/„ 84

1: 25

»

”/, 84

7, 85—*''/, 94

1:50 !

»

»

>7, 94

1 , 94—h,‘/u 95

1:— i

Lantbrevbärare

Dädesjö—Herråkra

i:% 96

V7 96—"°/i Öl

1: 25

Gångpostförare

»

273 Öl

7, Öl 31 „ 02

1: - 1

»

»

02

V. 03—- 7, ä 11

1:25 j

»

»

% 11

7, 12—30/,. 13

1: 50

»

»

10/o 13

Vv 11 87,2 16

1:50

»

»

28, 16

7i 17 äVi2 17

1:75 1

Postdirektionen södra distriktet 1 december 1917.

Bestyrkes

Paul Lofning.

t. f. kontrollör.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

Uppgifter rörande post station sföreståndare, lantbrevbärare, för vilken ifrågasatts

åiderdomsunde> stöd av postmedel.

1.

o

o.

6.

7.

Namn (till och förnamn).

Senast innehavda befattning i postverket.

Tidpunkt för densammas tillträdande.

Tidpunkt för densammas frånträdande.

Tjänsteålder vid avgången.

Annan befattning i postverket.

Vitsord rörande tjänstgöringen i

postverket.

Ersättning från postverket (därest

denna utgått med olika belopp

under olika tidsperioder, angives

detta detaljerat).

Jonas Karlsson Lilja.

Postförare å linjen Dädesjö - Herråkra

(tiden 1 juli 1896 - Bl december

1917).

1 april 1881 såsom postförare å linjen

Dädesjö—Dref (upphörde 30 november

1895).

31 december 1917 såsom postförare å

linjen Dädesjö—Herråkra.

36 V, år.

Nej.''

Synnerligen pålitlig och plikttrogen.

Å linjen Dädesjö - Sjösås—Dref under

åren 1881- 1895: 1 kr. resp. 1:25

och 1: 50 per tur. A linjen Dädesjö

—Herråkra under år 1896 1917:

1 kr. resp. 1:25, 1:50 och 1:75

per tur.

9.

Tjänstgöringens mer eller mindre

Linjen Dädesjö—Sjösås - Dref 4 mil per

ansträngande beskaffenhet.

tur och linjen Dädesjö—Herråkra

2 mil per tur.

10.

Födelsedag och levnadsålder.

5 februari 1847.

11.

Hälsotillstånd.

Numera värkbruten.

12.

Sysselsättning utom postverket:

huvudsakliga sysselsättning.

F. d. soldat samt jordbruksarbetare.

13.

Ekonomiska förhållanden (taxering,

Fattiga ekonomiska förhållanden med

försörj ningsplikt).

en sjuklig hustru. Har såsom sol- dat en årlig pension av 146 kronor.

14.

Övriga upplysningar.

Har uppfostrat 14 barn.

Postkontoret i Växjö 25 november

1917.

Po tmästaren.

i io Tilly.

(Avskrift)

Bilaga 3.

Härmed intygas, att kyrkvaktaren, f. d. lantbrevbäraren Jonas Carlsson Lilja

från Kviudda, Linnebjörke Säteri, nedanskrivne socken och län, befinner sig i ytterst

fattiga omständigheter, har haft en stor barnskara, samt därtill sjuklig hustru,

vilken under flera år varit sängliggande sjuk, att försörja, att han alltid i tjänsten

ådagalagt stor plikttrohet och samvetsgrannhet samt städse fört en nykter och

hedrande vandel, varför han på det allra varmaste rekommenderas till erhållande

av ålderdomsunderstöd.

Dädesjö församling i Kronobergs län den 24 januari 1918.

O. t‘almgren.

Kyrkoherde i Dädesjö pastorat.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskott etts utlåtande Nr 56.

9

På anmodan av statskontoret liar generalpoststyrelsen i avgivet

yttrande anfört:

»Jonas Lilja antogs för tiden från och med den 1 april 1881 till postförare

ä linjen Dädesjö—Drev, i vilken egenskap han tjänstgjorde till och med den 30 november

1895.

Från och med den 1 juli 1896 till och med den 30 april 1901 har han tjänstgjort

som lantbrevbärare å linjen Dädesjö—Herråk ra och under tiden 1 maj 1901 —

31 december 1917 slutligen som postförare å samma linje.

Han har sålunda tjänstgjort som lantbrevbärare under 4 år 10 månader samt

som postförare under 31 år 4 månader, eller tillhopa 36 år 2 månader.

Då han icke bestritt lantbrevbärarsyssla under längre tid än 4 år 10 månader

har han, enligt ovan omnämnda grunder för understöds utdelande, icke kunnat erhålla

årligt understöd som lantbrevbärare. I analogi med vad förut anförts beträffande

A. F. Lundberg har Lilja heller icke kunnat tilldelas årligt understöd i

egenskap av f. d. postförare.

Liksom i fråga om Lundberg gäller beträffande Lilja att inga sådana särskilda

omständigheter föreligga, på grund av vilka riksdagen tillerkänt understöd

åt vissa f. d. postförare, och att det sålunda vore ett frångående av hittills tilllämpade

grunder, om Lilja nu tilldelades understöd.

Den till Lilja under senaste tiden av hans tjänstgöring utgående ersättningen

motsvarar 273 kronor per år. Om på honom tillämpades de allmänna grunderna

i fråga om tilldelande av understöd, skulle, han kunna erhålla högst 2/3 av detta belopp,

eller ungefär 180 kronor.

Hans tjänstgöring har varit av beskaffenhet att kunna väl vitsordas.»

För egen del liar statskontoret åberopat generalpoststyrelsens yttrande

ävensom hänvisat till vad statskontoret i sitt utlåtande anfört i

fråga om motionen nr 45 i första kammaren angående årligt understöd

åt förre postföraren A. F. Lundberg. På grund av vad generalpoststyrelsen

framhållit och då Lilja åtujöte undeihåll från Vadstena krigsmanshuskassa,

hur statskontoret ansett understödet, därest sådant i anledning

av föreliggande förslag kunde finnas böra beviljas, böra begränsas

till det av nämnda styrelse angivna beloppet 180 kronor, att

utgå från och med innevarande år.

Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst rörande Lilja och

hans verksamhet såsom postförare, anser utskottet billigheten fordra,

att ett årliyt understöd av statsmedel beredes honom. Beträffande storleken

av detta understöd har utskottet ansett detsamma skäligen höra

bestämmas till samma belopp, som under nästföregående punkt föreslagits

i fråga om f. lantbrevbäraren Lundberg eller 200 kronor att

utgå från den 1 januari 1918 å postverkets pensionsstat.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 46 käft. (Nr 56.)

U entra !/po utstyr

elBdii.

Statskontoret.

Utskottet.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

Angående

å l gt under

stöd åt post - stations förestå»

daren

Alfh Id

Brovall.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 200, må medgiva, att f. postföraren Jonas

Karlsson Lilja från Kludda må från och med den 1

januari 1918 under sin återstående livstid å postverkets

pensionsstat uppbära ett årligt understöd av

tvåhundra kronor.

4:o) I en inom andra kammaren av herrar Lithander och Olsson

i Berg '' äckt motion, nr 35, har hemställts, »att riksdagen måtte bevil ja

posts1 ation-föreståndaren i Lödöse Alfhild Brorall ett ärligt understöd

av 00" kronor att utgå å postverkets pensionsstat från och med månaden

näst efter den, som hon frånträtt sin befattning såsom poststationsföreständare.

»

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Föreståndaren för poststationen i Lödöse, Älvsborgs län, fröken Alfhild

Brovall, har alltsedan den 1 oktober 1897 varit genom personligt kontrakt anställd

som föreståndare för nämnda poststation. Hennes tjänstetid som poststationsföreståndare

uppgår sålunda till över 20 år. Före sin anställning har hon dessutom

under 19 år varit anställd som biträde å postationen och därunder, efter vad av

bilagda, av bl ind annat kommunalnämnds- och kommunalstämmas ordförande undertecknade

intyg framgår, »faktiskt skött» befattningen såsom poststationsföreståndare.

Den tid, fröken Brovall varit verksam i postverkets tjänst, uppgår sålunda till

nära 40 år.

Sin befattning har hon under sin långa tjänstetid skött på ett sätt, som förskaffat

henne de bästa vitsord från befolkningen i den ort, där hon verkat.

I ersättning för poststationens handhavande har fröken Brovall från den 1

juli 1912, frånsett anslag till biträde, uppburit 600 kronor för år. Det är uppenbart,

att hon på denna knappt tillmätta avlöning, som före sistnämnda tidpunkt

var ännu lägre, icke kunnat göra några besparingar för sin ålderdom. Såsom

framgår av vidlagda intyg är hon också för sitt uppehälle uteslutande hänvisad

till sin arbetsförtjänst.

Då hon nu vid 72 års ålder — såsom även bifogat läkarebetyg giver vid

handen — till följd av hög ålder, sjuklighet och nedsatta krafter icke kan förväntas

längre kunna uppehålla poststationsföreståndarebefattningen eller överhuvud förrätta

för sin bärgning nödigt arbete, synes billigheten bjuda, att hon, från den tid, då

hon frånträder sin befattning som poststationsföreståndare, tillerkännes något understöd

för sina återstående dagar.

I postverkets stat för driftkostnader finnes uppfört ett anslag till understöd

m. • m. åt personer, som äro eller varit anställda vid postverket eller anlitas i dess

ärenden. Av detta anslag beviljar Kungl. Maj:t, efter av generalpoststyrelsen i

varje särskilt fall avgivet förslag, årliga understöd åt bland annat f. d. poststationsföreståndare.

För att komma i åtnjutande av understöd från detta anslag erfordras

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

11

emellertid att vederbörande varit medelst personligt kontrakt anställd i dylik egenskap

under minst 25 år.

Då, såsom ovan framhållits, den tid fröken Brovall varit på detta sätt anställd

i egenskap av poststa1 ionsföreståndare, uppgår till allenast 20 år och den tid av 19

år, hon varit anställd såsom biträde å poststation, icke kommer i betraktande vid

tilldelande av understöd från detta anslag, finnes ingen annan utväg att förskaffa

henne ett understöd än att vädja till riksdagens hjälpsamhet.

Riksdagen har förut vid flera tillfällen behjärtat framställningar om understöd

åt poststationsföreståndare, som befunnit sig i samma belägenhet som fröken Brovall.

Jag tillåter mig i detta hänseende erinra, att riksdagen år 1916 beviljade Anna

Broberg, född Lundberg, ett årligt understöd av 600 kronor samt år 1917 Hilma

Henrika Löfroth ett dylikt understöd av 500 kronor. I intetdera fallet har den

sammanlagda tjänstetiden varit så lång som den, fröken Brovall har att uppvisa.

Beträffande storleken av det understöd, som kan komma att beviljas fröken

Brovall, synes mig detsamma icke böra sättas till lägre belopp än att det medgiver

henne en anständig, om ock knapp bärgning, därvid hänsyn torde böra tagas till

nu inträdd ökning i levnadskostnader.»

Vid motionen finnas fogade, bland annat, följande intyg:

»Att fröken Alfhild Brovall alltsedan den 1 oktober 1897 innehaft och fortfarande

innehar föreståndarebefattningen vid Lödöse poststation inom Alvsborgs län:

att fröken Brovall även under de närmaste 19 åren före denna tid faktiskt

skött samma befattning, fastän en annan person stod skriven för densamma;

att fröken Brovall under hela denna tid — nära 40 år — med mycket stort

intresse och nit, berömvärd skicklighet, samt ovanligt stort tillmötesgående fullgjort

detta sitt uppdrag till allmänhetens fulla belåtenhet; och

att fröken Brovall till följe sin långa och nog så prövande tjänst nu vid

uppnådda 70 år är totalt nedbruten, det varder härmed på begäran intygat, alldenstund

det är ifrågasatt att utverka pension för henne, och vore det synnerligen

önskvärt, och även av behovet påkallat, att denna pension, särskilt med fästat

avseende på hennes långa och nitiska verksamhet i postverkets tjänst, ej bleve för

snävt tilltagen, ut{in att fröken Brovall kunde få tillbringa sina återstående dagar

i vila och ro, utan allt för stora ekonomiska bekymmer, vartill hon mer än mången

annan gjort sig väl förtjänt.

Lödöse den 15 december 1917.

Claes Nilsson,

ordf. i S:t Peders kom.-stämma,

pelis.-styrelsens ortsombud.

S. Olsson,

Handlande och godsägare.

J. A. Olsson.

Handlande.

Handlande, Lödöse.

O. P. Eklund,

C. P. Persson,

Hemmansägare, Lödöse.

Ad). Ryberg,

Föreståndare för Lödöse Varv

& Mek. Verkstad, Lödöse.

Olof A. Andersson,

Handlande, Lödöse.

Justus Johansson,

ordf. i S:t Peders kom.-nämnd.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskott^ utlåtande Nr 56.

Qeneralpost
dyrelsen.

Att poststationsföreståndaren i Lödöse, fröken Alfhild Brovall, frånsett den

inkomst av arbete hon kan erhålla, icke äger några tillgångar till sitt uppehälle,

varder härmed på grund av för mig kända förhållanden, intygat.

Heden Östra den 24 december 1917.

Justus Johansson.

Ordf. i S:t Peders kom.-nämnd.

Att fröken Alfhild Brovall, Lödöse, lider av kronisk nervverk och allmän

kraftnedsättning, till följd varav hon icke är i stånd att under ytterligare fem år

sköta sin befattning vid posten, intygar härmed på heder och samvete.

Göteborg den 8 december 1917.

Einar Ttodhe.

Leg. läkare.»

På anmodan av statskontoret har generalpoststyrelsen i avgivet

yttrande anfört följande:

»Alfhild Johanna Vilhelmina Brovall antogs för tiden från och med den

1 oktober 1867 till poststationsföreståndare i Lödöse, i vilken egenskap hon ännu

tjänstgör. Hennes tjänsteålder uppgår sålunda för närvarande till något över tjugu

åi-. Hennes tjänstgöring är, såsom av det vid motionen fogade, av postdirektören

i Västra distriktet utfärdade intyget utvisar, förtjänt av synnerligen gott vitsord.

Emellertid gäller, jämlikt meranämnda nådiga brev, beträffande poststationsföreståndare,

detsamma som beträffande lantbrevbärare, att ärligt understöd icke

tilldelas förr än efter 25 års tjänstgöring.

I motionen har nu åberopats, att Brovall, jämlikt vid motionen fogat intyg

från ett antal personer i orten, före antagandet till poststationsföreståndare i Lödöse.

i omkring 19 år »faktiskt skött» ifrågavarande poststationsföreståndarebefattning,

ehuru annan person stått skriven för densamma. Denna uppgift är generalpoststyrelsen

visserligen icke i tillfälle att kunna styrka med stöd av några här befintliga

handlingar, men från postdirektionen i Västra distriktet har meddelats, att Brovall

under sagda tidsrymd tjänstgjort som biträde å Lödöse poststation.

Vidare har i motionen erinrats därom, att riksdagen 1916 och 1917 beviljat

liknande understöd åt f. d. poststationsföreståndarna Anna Broberg, född Lundberg,

och Hilma Henrika Löfroth med 600. resp. 500 kronor per år. 1 båda dessa fall

har liknande tjänstgöring såsom biträde vid poststationens skötsel, som nu åberopas

beträffande B.ovall, räknats vederbörande till godo. Broberg har emellertid även

och framför allt att stödja sig på tjänstgöring som biträde å postkontor, en

tjänstgöring, som är betydligt ansvarsfullare, än tjänstgöringen som poststationsföreståndare.

Beträffande åter Löfroth äro förhållandena nära överensstämmande med dem,

som nu föreligga i fråga om Bro vall. Löfroth hade bakom sig 22 års tjänstetid

som poststationsföreståndare och omkring 5 års sådan biträdande tjänstgöring å

poststation, som Brovall synes hava bestritt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankon/skottets utlåtande, Nr 56.

13

1 utlåtande till eder den 23 februari 1917 i anledning av då föreliggande

motion om understöd åt Löfroth uttalade generalpoststyrelsen principiella betänkligheter

mot tilldelande av understöd åt henne.

Då riksdagen emellertid tilldelade Löfroth understöd, torde väl få anses, att

riksdagen därmed uttalat sig för, att biträdestjänstgöring av nu omhandlat slag å

poststation må vid prövning av fråga om tilldelande av understöd kunna räknas

vederbörande till godo.

Tilldelande av understöd åt poststationsföreståndaren Alfhild Brovall skulle

då icke strida mot den på så vis godkända principen.

I detta sammanhang vill genera Ipoststyrelsen också meddela, att styrelsen

den 9 näst lidna februari, under åberopande bland annat av nu ifrågavarande motion

om understöd till Brovall hos Kungl. Maj:t gjort underdånig framställning i syfte

att åstadkomma i överensstämmelse häimed stående jämkning i de bestämmelser

om understöd, som givits i ovannämnda nådiga brev den 20 juni 1913, ävensom att

bereda möjlighet att åtminstone undantagsvis tilldela poststationsföreståndare årligt

understöd, även om dennes tjänstgöring icke skulle omfatta fullt 25 år.

T arvode för poststationens skötande har Brovall uppburit

3fi0 kronor under tiden 1 oktober 1897—31 december 1903

500 » » » 1 januari 1904—30 juni 1912

600 » från och med 1 juli 1912.

Därjämte har till Brovall utgått biträdesanslag med

120 kronor under tiden 1 augusti 1900-30 juni 1912

300 » » > 1 juli 1912-30 september 1916

480 » från och med 1 oktober 1916.

I ersättning för mistad frankoteckensprovision har Brovall från och med

den 1 januari 1910 erhållit ett personligt til läggsarvode av 70 kronor per år.

Efter den från innevarande års början verkställda reglering av ersättningen

för lånt poststationer uppbär Brovall, förutom ovannämnda tilläggsarvode av 70 kronor,

1,080 kronor i arvode samt 270 kronor i dyrtidstillägg.

Brovall sköter i samband med poststationen och med tillhjälp av två biträden

telefonväxelstationen i Lödöse.»

För egen del har statskontoret, med hänvisning till vad generalpoststyrelsen

anfört, såsom sin mening framhållit, att den nu rådande

stegringen av levnadskostnaderna, som i motionen åberopas för avpassande

av understödsbolnppet, icke syntes böra inverka till höjning, så länge

åberopade förhållande föranledde till beviljande av krigstidstillägg åt

pensionärer och understödstagare.

Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst angående fröken

Brovalls tjänstgöring vid postverket anser utskottet bdligheten fordra,

att hon, som uppnått en ålder av 72 år och numera är sjuklig, från

det allmännas sida tilldelas något understöd under sin återstående livs
-

Statskontoret.

TJtskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

A> gående

und rstfid

åt förste

pos iljo nen

J. A. Almen.

tid; och har utskottet funnit detsamma skäligen böra bestämmas till

5<>0 kronor årligen eller summa belopp, som av förlidet års riksdag

till'' rkändes poststationsförestånderskan Löfroth, att utgå från och med

månaden näst efter den, då hon lämnar sin anställning i postverket.

BeUppet. torde böra anvisas å postverkets pensiunsstat.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 35, må medgiva, att poststationsförestånderskan i

Lödöse Alfhild Johanna Vilhelmina Brovall må från

och med månaden näst efter den, under vilken hon

erhåller entledigande från sin anställning i postvmket,

äga att under sin återstående livstid å postverkets

pensh msstat uppbära ett årligt understöd av femhundra

kronor.

5:o) I en inom andra kammaren av herr Lovén jämte ytterligare

tolv av kammarens ledamöter väckt motion, nr 139, har hemställts, »att

riksdagen måtte medgiva, antingen att understöd beredes J. A. Almén

å postverkets pensionsstat med 300 kronor om året eller lika med vad

honom av domstol tillerkänts för minskad arbetsförtjänst, räknat från

och med år 1907, eller ock att ett underst''dsbelopp en gång för alla

av 3,000 kronor å postverkets stat åt honom utbetalas.»

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Den 18 mars 1907 blev postiljonen Johannes Andersson Almén under

tjänstgöring i postkupé å linjen Malmö—Simrishamn utsatt för rån och mordförsök,

i det att, då det postförande tåget befann sig mellan Staffanstorps och Djurslöfs

stationer, två personer inträngde i postkupén och avlossade revolverskott, av vilka

tre träffade Almén i huvudet, varjämte rånarna tillgrepo åt posten anförtrodda

värdeförsändelser till belopp av 5,254 kronor 81 öre. Förutom det att Almén

genom det honom övergångna våldet råkat i livsfarlig sjukdom, åsamkades honom

stadigvarande svårt men å hälsan. Vid röntgenfotografering har nämligen befunnits,

att tre kulor kvarsitta i ansiktets djupare delar, och han besväras ofta av huvudsmärtor

och trötthet.

Genom Torna och Bara häradsrätts utslag den 25 juli 1907, mot vilket

utslag besvär ej blivit anförda, ådömdes förövarna av brottet straffarbete på livstiden

och förpliktades bland anrcat att i skadestånd till Almén utgiva 550 kronor

samt 300 kronor årligen för minskad arbetsförtjänst. Enär de dömda saknade

tillgångar, har Almén icke tillgodokommit något av vad honom blivit tillerkänt.

Efter postrånet åtnjöt Almén på grund av det honom övergångna våldet

tjänstledighet tiden 19/3 19o7—■bl/12 1909. Den 1 januari 1910 återinträdde Almén

i tjänstgöring och placerades såsom t. f. förste postiljon inom samma postkupé,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

15

där lian tjänstgjorde vid postrånet. Den 1 april lälO befordrades Almén till förste

postiljon med samma tjänstgöring som förut, och numera tjänstgör Almén som

förste postiljon å linjen Malmö—Genarp.

Det torde synas billigt och rättvist, att Almén av statsmedel hålles i någon

mån skadeslös för det honom tillskyndade lidandet och de minskade biinkomster

och ökade utgifter han genom det i postverkets tjänst undergångna våldet åsamkats.

Så bar emellertid inte skett. Hos kung!, generalpoststyrelsen ansökte Almén

om skadestånd av statsmedel, men vid föredragning av ärendet den 27 september

1912 avslogs detsamma av kung!, generalpoststyrelsen.

Vid 1913 års riksdag väckte ledamöterna av törsta kammaren herrar Fritz

Hallberg och A. Antonsson motion om understöd åt Almén. Riksdagen avslog

emellertid motionen, närmast därför att motionär erna icke förebragt någon utredning

angående den minskning i biinkomster som Almén till följd av sina nedsatta kroppskrafter

nu måste vidkännas, samt att han efter postrånet erhållit förhöjd avlöning

på grund av vunnen befordran.

Att generalpoststyrelsen avslog Alméns ansökan om skadestånd av statsmedel

är så mycket mera anmärkningsvärt, som generalpoststyrelsen tidigare hos

Kungl. Maj:t, förordat statsunderstöd åt i postverkets tjänst skadade personer.

Ett par sådana fall skola här anföras.

Vid arbete i filialpostkontorets lokal vid Linnégatan i Stockholm den 4 maj

1905 exploderade eu försändelse, med vilken postbetjänt Johan Gottfrid Sundvall

var sysselsatt. Utom Sundvall skadades i samma lokal sysselsatte postbetjänten

Jacob Bernhard Äsbrink. Sundvall och Äsbrink er höllo skador å ansikte och händer

samt ögonen och vårdades å sjukhus från —lft/7 1905. Sundvall ansökte hos

postdirektören i Stockholm om ersättning av postverket. Kungl. generalpoststyrelsen

hemställde hos Kungl. Maj:t om understöd åt båda, Sundvall med P<5 kronor och

Äsbrink med 45 kronor om året. Vidare hemställde generalpoststyrelsen om

understöd av 200 kronor årligen åt förre matrosen Anders Petter Holmstedt, som

den 20 december 1902 drabbats av olyckshändelse under arbete i. postverkets tjänst

å postångfartyget > Oland». Generalpoststyrelsens hemställan om understöd åt dessa

tre bifölls av Kungl. Maj:t, som i proposition till 19< 6 års riksdag föreslog riksdagen

att bevilja de understöd som av generalpoststyrelsen begärts. Riksdagen

biföll Kungl. Majrts proposition.

Motiven för ersättning åt dessa båda skadade anfördes av generalpoststyrelsen

vara de, att Sundvall icke vidare kunde, såsom före olyckan, vid sidan av sin posttjänstgöring

syssla med skoarbete, varav han dittills vetat förskaffa sig en biinkomst,

samt att riksförsäkringsanstalten förklarat, att, därest de skador, som tillfogats

Sandvall och Äsbrink, skulle hava bedömts jämlikt bestämmelserna i lagen angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901, de årliga livräntor,

som skulle hava tillkommit Sundvall och Äsbrink, skulle hava uppgått för

Sundvall till 135 kronor och för Äsbrink till 45 kronor om året, motsvarande nedsättning

i arbetsförmågan för Sundvall med 45 procent och för Äsbrink med 15

procent av normal arbetsförmåga.

Båda dessa här omförmälda postbetjänfe återgingo efter olyckshändelsen i

postverkets tjänst, men styrelsen ansåg dock, i likhet med postdirektören, att verkets

ersättningsskyldighet borde sträcka sig något längre, så att de av olyckan vid unga

år drabbade postfunktionärerna i någon mån gottgjordes för iråkad oförmögenhet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

att vid sidan av sin postanställning genom arbete i enskild tjänst förskaffa sig välbehövlig

tillökning i årsinkomst.

Då generalpoststyrelsen, Kungl. Maj:t och riksdagen ansågo dessa här ovan

nämnda postbetjänte vara förtjänta av understöd, torde än starkare skäl föreligga

för att Almén kommer i åtnjutande av ersättning av statsmedel för undergånget

lidande och minskade biinkomster.

Vid postrånet var Almén utsatt för överhängande livsfara och svävade lång

tid därefter mellan liv och död. Under rannsakning med de för postrånet häktade

personerna erkände dessa var för sig, att de vid planläggningen av rånet överenskommit

om att icke åsamka Almén någon skada till liv och lem, om han godvilligt

ville låta binda sig och icke satte sig till motvärn. Utan att tänka på sig själv,

sitt eget liv och sin familj, gjorde emellertid Almén, vad hans plikt bjöd honom;

han kämpade modigt för att freda de i postverkets vård anförtrodda ekonomiska

värdena. Det var nu som postrånarna grepo till våld och försökte beröva Almén

livet för att kunna röva de avsevärda summor, som voro i hans vård. Postkupéens

utseende vid framkomsten till Malmö efter det våldet förövats vittnade om den hjältemodiga

strid, som Almén utkämpat mot våldsverkarna, och de tre revolverkulor,

som Almén ännu bär i sitt huvud, påminna honom städse om den livsfara, vari han

svävat, och den nedsättning i kroppskrafter, som han vid händelsen ådrog sig. Hade

Almén varit pliktförgäten och icke trots livsfara för ögonen försvarat de i hans

vård anförtrodda försändelserna, hade han nog ännu i dag varit fullt tjänsteduglig

och besparats de lidanden och obehag som nu komma att följa honom så länge han

lever. Det var icke små summor som postrånarna försökte komma åt. Cirka 18,000

kronor medföljde postkupén i kontanter, därav i en enda försändelse lo,O1 >0 kronor.

Endast räntan å sistnämnda summa utgör efter 5 procent årligen 750 kronor.

Visserligen har Almén icke på grund av det honom övergångna våldet fått

vidkännas nämnvärt avdrag på sin avlöning under den tid han varit urståndsatt att

tjänstgöra och fullgör han numera samma tjänsteåligganden som förut. Men hans

kroppskrafter äro, som förut nämnts, nedsatta, och han förmår icke vidare att såsom

förut vid sidan av sin postausiällning genom hantverk förskaffa sig välbehövlig

tillökning i årsinkomsten.

Att icke, såsom statsutskottet anförde för sitt avslagsyrkande 1913, Almén

kan förete någon utredning angående den exakta minskning i sina biinkomster han

lidit, beror därpå, att Almén icke fört några anteckningar över denna biinkomst.

Före det honom övergångna våldet sysslade han emellertid med skomakeriarbete i

hemmet på lediga stunder, och att han helt måst upphöra därmed torde innebära

en rätt avsevärd minskning i hans totala årsinkomster, även om han endast vore i

stånd utföra dylikt arbete för den egna familjens behov. Dessutom kan han icke

utföra de arbeten inom hemmet, som annars tillkomma en familjeförsörjare i Alméns

ställning, såsom vedhuggning och dylikt. Då Almén under sin krafts dagar utförde

dessa arbeten, var det honom en god ekonomisk hjälp. Så mycket svårare måste

det vara nu, under de för den mindre löntagaren så bekymmersamma ekonomiska

tiderna. Approximativt torde de minskade biinkomster, som Almén fått vidkännas

på grund av det i hans tjänst honom övergångna våldet, utan överdrift kunna uppskattas

till 3—400 kronor årligen.

Att, som statsutskottet 1913 säger, »Almén efter postrånet erhållit förhöjd

avlöning på grund av vunnen befordran», är riktigt så tillvida, att Almén, som vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

IT

rånet var t. f. förste postiljon med ett förhöjt arvode av 15 kronor i månaden,

sedermera i tur och ordning befordrats till ordinarie, vilken tjänstegrad infördes vid

postverket den 1 januari 1910. Den 1 januari 1908 erhöllo alla posttjänstemän av

lägre grad 300 kronors förhöjning årligen till följd av stegrat pris på livsförnödenheter,

och helt naturligt kom även Almén i åtnjutande av denna förmån. De reella

merinkomsterna till följd av vunnen befordran uppgingo för Almén allenast till 1

krona och 35 öre per månad.

Enligt vidfoga!, läkareintyg (bilaga 2) är Alméns vänstra öga svårt skadat,

så att synen på detta är nästan borta och är Almén således 20 procent invalid.

Därest de skador som tillfogats Almén skulle hava bedömts jämlikt bestämmelserna

i lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete av

den 17 juni 1916, skulle den årliga livränta, som skulle hava tillkommit Almén,

hava uppgått till 360 kronor årligen, motsvarande nedsättning i arbetsförmågan för

Almén med 20 procent av normal arbetsförmåga.

Det är dessutom ovisst, huru länge hans hälsotillstånd medgiver hans fortsatta

tjänstgöring inom postverket. Ingen försäkringsinrättning har funnits villig

att ens mot förhöjd premie bevilja Almén livförsäkring eller livränta. Reglementet

i den pensionsinrättning, vari Almén är delägare, föreskriver också, att den som är

sjuk — av sjukdom eller olycksfall — under 5 år är skyldig avgå ur tjänsten med

endast 75 procent av verkliga pensionsbeloppet. Aven om man kan förutsätta, att

riksdagen vore villig att ekonomiskt träda emellan, därest Almén nödgas avgå i

förtid ur sin tjänst, torde det vara till såväl statens som Alméns fördel, om han

fortfarande kan upprätthålla sin tjänst. Och att ingenting kan vara mera ägnat

att stärka livsmodet och intresset för tjänsten än vetskapen om att visat mod,

rådighet och sinnesnärvaro uppskattas av vederbörande arbetsgivare, i detta fall

statsmakterna, torde vara väl bekant för alla.

Att Almén, så snart han kände krafterna återvända, anmälde sig att återupptaga

sin tjänstgöring, torde icke utgöra något hinder för understöds utgående,

utan snarare tvärtom. Det lider intet tvivel, att en person som varit mindre samvetsgrann

och intresserad för sin tjänst än Almén mycket väl kunnat utan tjänstgöring

uppbära sin lön under en följd av år eller för all framtid, enär läkarna samt

och synnerligen på det bestämdaste avrådde Almén från att återinträda i tjänstgöring.

Professorn i rättsmedicin H. Bendz i Lund, som av rättens ordförande vid

ett tillfälle var tillkallad för att yttra sig om eventuellt framtida men för Almén

på grund av det honom övergångna våldet, uttalade sig efter avlagd vittnesed och

på särskild fråga av rättens ordförande, att Almén icke borde återtaga sin tjänstgöring,

enär det kunde medföra stor livsfara. Det är icke någon liten summa, som

Almén genom sin energi att ovillkorligen vilja ånyo tjänstgöra intjänat till statsverket.

Och även detta nit och samvetsgrannhet bör räknas honom till förtjänst,

när riksdagen nu går att pröva hans sak.

Under rättegången om postrånet blev Almén av rättens ordförande uppmanad

att fixera den summa, han begärde i ersättning för den skada som tillfogats honom.

Han begärde då endast att utfå den förlust i biinkomster, som åsamkats honom

genom övervåldet och vilken summa han beräknade till 300 kronor årligen. Rättens

ordförande replikerade då: »Det var minnsann måttliga anspråk». Även allmänheten

visade Ålmén ett livligt erkännande för hans mod och rådighet, dels i

form av brev, dels i form av smärre penningebelopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 46 höft. (Nr 56.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

O tneraipoststyrelten.

Det å Almén övergångna våldet och den livsfara vari han svävade vid tillfället

ifråga har nu snart fallit i glömska. Men fast det är nu flera år sedan detta

brutala våld ägde rum, torde det icke vara för sent, att staten visar sin erkänsla i

form av understöd åt en plikttrogen tjänare, som med sitt liv som insats icke ville

svika sin plikt.

Lika starkt som vår rättskänsla uppröres, när någon tjänsteman sviker sin

plikt och tillägnar sig anförtrodda medel, vilket brott ju också av lagen strängt

straflas, bör vår rättskänsla mana oss att visa vår erkänsla, när en tjänsteman,

icke ens med döden för ögonen, ett enda ögonblick tänker svika sin plikt. De

lidanden, Almén åsamkats, kunna icke göras om intet genom penningar, men de

direkta ekonomiska förluster, han måst underkasta sig, torde det vara statens skyldighet

att ersätta. Det är för att den allmänna rättskänslan skall bliva tillfredsställd,

som vi drista oss ånyo draga denna sak under riksdagens prövning.

Almén är i sin tjänstgöring synnerligt väl vitsordad, och enär han icke kunnat

av de därtill förpliktade utfå något av vad honom som skadestånd och som ersättning

för minskad arbetsförtjänst tillerkänts, synes det överensstämma med rättvisa

och billighet, att staten i någon mån håller honom skadeslös för den olycka, han i

sin tjänstgöring ofrivilligt iråkat.

Vid motionen finnes fogat, bland annat, ett så lydande läkarintyg:
»Förste

postiljonen Johannes Almén har i mars 1907 genom en skottskada i

vänstra tinningen fått vänstra, synnerven svårt skadad, varigenom synen på detta

öga numera är nästan borta. Ögat förmår ej fixera centralt, vid excentrisk fixation

är synskärpan endast ungefär 1/50.

Höger öga är normalt.

Detta varder härmed på heder och samvete intygat.

Malmö den 4 januari 1918.

Johan Holmström.

Med. d:r, leg. läkare.»

På anmodan av statskontoret har generalpoststyrelsen i avgivet

yttrande anfört följande:

»Johan Andersson Almén, som är född den 23 oktober 1862, antogs till extra

postiljon den 10 juli 1885. Den 30 december 1887 befordrades han till ordinarie

postiljon och den 30 mars 1910 till sin nu innehavande befattning som förste

postiljon. Han har sålunda uppnått en levnadsålder av 55 år och en tjänsteålder

av 32 år.

Hans tjänstgöring i allmänhet förtjänar mycket gott vitsord, och i synnerhet

hans uppförande vid råntillfället i fråga måste anses vara förtjänt av det största

erkännande. Det torde vara uppenbart, att det endast berodde på Alméns rådighet

och självuppoffrande mod vid detta tillfälle, att brottslingarna icke i större utsträckning

än som skedde åtkommo de inom postkupén befintliga, i Alméns vård anförtrodda

värdeförsändelserna.

Den 16 september 1912 hemställde Almén hos generalpoststyrelsen, att det

skadeståndsbelopp. 300 kronor om året, vilka förövarna av våldet å Almén dömts

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bult k o u isko t tets utlåtande. Nr 56.

19

att till honom årligen utgiva, måtte få utgå av statsmedel. Generalpoststyrelsen

fann emellertid denna framställning icke höra föranleda åtgärd från generalpoststyrelsens

sida.

Genom det vid motionen fogade läkarintyget torde få anses styrkt, att Almén

genom det honom under tjänsteutövning övergångna våldet åsamkats verklig nedsättning

i arbetsförmågan. För posttjänsten har Almén icke på grund härav måst vidkännas

någon inkomstminskning. Han har nämligen kunnat erhålla sådan tjänstgöring,

där han trots sin inskränkta synförmåga kan göra full tjänst. Däremot

synes det genera Ipoststyrelsen icke lida något tvivel, att Almén genom de ådragna

skadorna och den härmed följande nedsatta arbetsförmågan vållats ekonomisk förlust,

i det han blivit urståndsätta att till sin ekonomiska fördel så utnyttja sin lediga

tid, som får anses behövligt för en familjeförsörjare i Alméns omständigheter.

De uti motionen omnämnda två fallen, där postvaktmästarna -J. G. Sundvall

och J. B. Asbrink, som under tjänsteutövning skadats av en exploderande försändelse,

av riksdagen tillerkänts understöd, böra, synes det generalpoststyrelsen vara

av prejudicerande betydelse för det nu omhandlade fallet. Sundvall och Asbrink

kunde efter tillfrisknandet åter förrätta full tjänst i postverket, och de dem tillerkända

understöden blevo sålunda gottgörelse för den ekonomiska förlust, som vållats

dem genom nedsatt förmåga att utnyttja sin tjänstefria tid.

Vid en jämförelse med dessa två fall finner generalpoststyrelsen det icke

vara i strid med principer, som tidigare fått göra sig gällande, om Almén nu tillerkännes

en lämplig avvägd ersättning.

Givetvis kan det erbjuda någon svårighet att rättvist bestämma understödets

storlek, men det synes generalpoststyrelsen skäligt att, med avseende såväl å innehållet

i vederbörande domstolsutslag som ock å den självuppoffrande och berömvärda

plikttrohet Almén ådagalagt vid råntillfället, Almén tillerkännes årligt understöd

till det belopp, 300 kronor, som domstolen tilldömt honom, och som han till

synes icke har någon utsikt att utfå från de dömda.»

Under hänvisning till generalpoststyrelsens yttrande har stats- statskontoret.

kontoret för egen del anfört följande:

»I detta fall har visserligen till följd av den lidna skadan icke uppstått någon

minskning av inkomsten av statstjänsten, men å andra sidan måste det anses lämpligt

att såsom uttryck av erkänsla för visad plikttrohet bereda någon ersättningför

förlorad biinkomst. Emellertid synes det kunna ifrågasättas, huruvida något av

de i motionen angivna alternativen är att förorda. Enligt båda dessa alternativ

skulle nu på en gång utgå ett förhållandevis stort belopp. Framför dessa sätt att

bereda ersättning synes vara att föredraga att ersättningsbeloppet i någon mån

höjes, exempelvis till 500 kronor, men icke utgår förrän vid ingången av år 1918.» I

I likhet med statskontoret anser utskottet det vara ett uttryck av utskottet.

erkänsla från statens sida att bereda Almén någon ersättning för den

ekonomiska förlust, som blivit en följd av hans genom de ådragna

skadorna nedsatta arbetsförmåga.

Beträffande storleken av en dylik ersättning må erinras, att Almén

♦

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 56.

genom domstols utslag fått sig tillerkänd ett skadestånd av 300 kronor

om året för minskad arbetsförtjänst. Det har under sådana förhållanden

synts vara skäligt, att staten ikläder sig fullgörandet av ifrågavarande

förbindelse. Utskottet har därför ansett sig böra tillstyrka ett dylikt

förslag; och torde understödet böra utgå från och med dagen efter det

ifrågavarande våld ägde rum eller således den 19 mars 1907 och anvisas

å postverkets pensionsstat.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 139, må medgiva, att förste postiljonen Johannes

Andersson Almén må, räknat från och med den 19

mars 1907, äga att under sin återstående livstid å

postverkets pensionsstat uppbära ett årligt understöd

av trehundra kronor.

Stockholm den 6 maj 1918.

. På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTB.YCKEBI-AKTIEBOLAG, 1918,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1918:231 Skrivelse till Konungen i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd, avsedda att utgå å postverkets pensionsslat. s. 3 i texten