Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse jämte en i ämnet väckt motion.
1918-06-07 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1918:79, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse jämte en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande. Nr 79.
1
Nr 79.
Ankom til] riksdagens kansli den 6 juni 1918 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni
1911 om bankrörelse jämte en i ämnet väckt motion.
I en till riksdagen den 7 maj 1918 avlåten, till bankoutskottet
hänvisad proposition, nr 434, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollen för den 3 och den
7 maj 1918 samt av i lagrådet fört protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga här nedan intagna
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.
Härigenom förordnas dels att i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
skola införas fem nya paragrafer av nedan angivet innehåll och
betecknade 52 a, 52 b, 168 a, 168 b och 252 a dels ock att 1, 2, 233
och 234 §§ i nämnda lag skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Förutom Sveriges riksbank må allenast bankaktiebolag och solidariskt
bankbolag här i riket bedriva bankrörelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 saml. 66 käft. (Nr 79.)
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
Med bankrörelse förstås i denna lag sådan verksamhet, i vilken
ingår inlåning från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen
begagnas.
Angående emissionsbank, postsparbanken, sparbank, centralkassa
för jordbrukskredit och järnkontoret, så ock angående aktiebolag, som
uteslutande har till ändamål att idka fastighetsbelåning eller pantlånerörelse,
är särskilt stadgat.
''2 §•
Ej må annan än Sveriges riksbank, bankaktiebolag, solidariskt
bankbolag, emissionsbank, postsparbanken, sparbank, järnkontoret och
Sveriges allmänna hypoteksbank i sin firma eller eljest vid beteckning
av affärsrörelsen använda ordet bank. Beträffande användning av ordet
bank i registrerad understödsförenings firma är särskilt stadgat.
52 a §.
Bankaktiebolag äger icke utan Konungens tillstånd utöva verksamhet
vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är beläget.
Dylikt tillstånd må meddelas, när verksamheten finnes kunna
vara till nytta för det allmänna.
52 b §.
Å ort, där bankaktiebolag icke är berättigat att utöva verksamhet
vid kontor, må bolaget icke idka in- eller utlåning genom ombud eller
eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning.
Vad sålunda stadgats gälle dock icke beträffande samarbete, som
må kunna anordnas emellan bankaktiebolag och ekonomisk förening,
vilken har till ändamål att inom viss ort bereda driftkredit åt idkare
av mindre jordbruk (jordbrukskassa) och vilken jämlikt av Konungen
meddelade bestämmelser vunnit godkännande från det allmännas sida.
168 a §.
Solidariskt bankbolag äger icke utan Konungens tillstånd utöva
verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är
beläget. Dylikt tillstånd må meddelas, när verksamheten finnes kunna
vara till nytta för det allmänna.
Bankoutskottets utlåtande Nr It).
3
168 b §.
Å ort, där solidariskt bankbolag icke är berättigat att utöva verksamhet
vid kontor, må bolaget icke idka in- eller utlåning genom ombud
eller eljest liava ombud för främjande av sin in- eller utlåning.
Vad sålunda stadgats galle dock icke beträffande samarbete, som
må kunna anordnas emellan solidariskt bankbolag och ekonomisk förening,
vilken har till ändamål att inom viss ort bereda driftkredit åt
kikare av mindre jordbruk (jordbrukskassa) och vilken jämlikt av
Konungen meddelade bestämmelser vunnit godkännande från det allmännas
sida.
233 §.
Bankinspektionen skall för varje bankbolag, efter inhämtande av
förslag av Konungens befallningshavande, förordna ett allmänt ombud.
Detta ombud åligger:
att deltaga i den granskning av styrelsens förvaltning och bolagets
räkenskaper, varom i 68 och 184 §§ förmäles;
att minst en gång under varje kvartal inventera kassan vid bolagets
huvudkontor samt undersöka om den översikt, bolaget jämlikt föreskriften
i 234 § senast upprättat, överensstämmer med räkenskaperna och är uppställd
i behörig ordning; skolande ombudet ofördröjligen delgiva bankinspektionen
anmärkning, som härvid må hava förekommit, ävensom i
övrigt meddela bankinspektionen alla de upplysningar angående bolaget,
som av bankinspektionen äskas.
Utövar bolaget verksamhet vid kontor å annan ort än där huvudkontoret
är beläget, må för granskning av sådant kontors förvaltning
och räkenskaper särskilt allmänt ombud kunna förordnas.
234 §.
Styrelsen åligger:
att för den ledamot av bankinspektionen, vilken enligt de av
Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda
bankinspektionen, för allmänt ombud, som i 233 § avses, samt för den
särskilda undersökning, Konungen kan finna för gott att låta anställa,
när som helst hålla bolagets kassa och övriga tillgångar ävensom böcker,
räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning;
att genast efter varje månads slut enligt formulär, som av bankinspektionen
meddelas, upprätta och till bankinspektionen insända en
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
översikt, utvisande bolagets tillgångar och skulder, jämte uppgift om
räntesatserna för bolagets in- och utlåning samt diskonto, som under
den tid, översikten omfattar, varit gällande hos bolaget;
att jämväl i övrigt meddela bankinspektionen och allmänt ombud
alla de upplysningar rörande bolaget, som av dem äskas;
att, så snart det kan ske, dels till bankinspektionen insända styrelsens
förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkningen samt
balansräkningen ävensom, efter verkställd revision, den däröver avgivna
berättelsen tillika med annan handling angående bolagets förvaltning
eller räkenskaper, vilka revisorerna må hava avlämnat till styrelsen,
dels ock låta införa revisionsberättelsen i allmänna tidningarna; samt
att, där bankinspektionen finner anledning till antagande, att bolaget
gjort sådana förluster, att tio procent av grundfonden förlorats,
på bankinspektionens anmodan ofördröjligen låta upprätta bokslut och
kalla revisorerna att granska detsamma.
252 a §.
Förseelse mot 52 b § eller 168 b § straffes med böter från och
med femtio till och med fem tusen kronor.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1918.
Enskild man eller handelsbolag, som vid sagda tidpunkt sedan
minst två månader tillbaka driver bankrörelse, må fortsätta den rörelse
till och med den 31 december 1920. Om synnerliga skäl därtill äro,
äger Konungen medgiva, att rörelsen jämväl efter sistnämnda dag må
tills vidare fortsättas. I dessa fall må dock enskild man eller handelsbolag
icke under några omständigheter efter den 30 september 1919
utöva bankrörelse vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret
är beläget, ej heller, efter det denna lag trätt i kraft, å ort,
där kontor för rörelsen icke inrättats, idka inlåning genom ombud eller
eljest hava ombud för främjande av sin inlåning. Bryter någon mot
vad i föregående punkt stadgas, straffes med böter från och med femtio
till och med fem tusen kronor; och må han, om förseelsen upprepas,
tillika kunna dömas förlustig sin rätt att driva bankrörelse.
Bankbolag, som vid tiden för denna lags trädande i kraft utövar
verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är
beläget, må utan hinder av vad i 52 a § eller 168 a § stadgas fortsätta
den verksamhet under år 1918, därest avdelningskontoret öppnats efter
mars månads ingång detta år, men, därest avdelningskontoret öppnats
dessförinnan, intill utgången av den för bolaget meddelade oktroj en.
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
5
Till ovanberörda statsrådsprotokoll den 3 maj 1918 bär föredragande
departementschefen i ärendet anjort följande:
»Sedan Kungl. Maj:t den 22 september 1917 tillsatt en kommitté
med uppdrag att verkställa utredning rörande vissa kreditfrågor, närmast
frågorna om emissionsväsendet, bankkoncentrationen och frågan
om anordnande av statlig bankverksamhet av samma art som vanlig
bankrörelse in. m., har nämnda kommitté den 12 nästlidne mars till
Kungl. Maj:t ingivit ett betänkande, däri kommittén, med förmälan att
kommittén under förhandlingarna rörande sitt arbetsprogram funnit påkallat
att till behandling i förtur upptaga vissa förhållanden, vilka syntes
kommittén föranleda omedelbara åtgärder, i sådant hänseende på närmare
utvecklade grunder hemställt dels om upphävande för enskild man
eller handelsbolag, i vars firma ingår personnamn, av rätten att driva
inlåning från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen begagnas
dels ock om inskränkning i banks rätt att bedriva verksamhet
genom avdelningskontor och förbud att idka bankverksamhet genom
ombud.
Över nämnda betänkande hava infordrade yttranden avgivits av
fullmäktige i riksbanken samt av bankinspektionen och svenska bankföreningen.
Tillfälle att utlåta sig över betänkandet har därjämte beretts
svenska fondhandlareföreningen, vilken emellertid icke begagnat
sig därav, varemot tio medlemmar av föreningen inkommit med ett
gemensamt yttrande.
Efter att hava närmare redogjort för innehållet i ifrågavarande
betänkande, fortsatte departementschefen:
Verksamhet, vari ingår inlåning från allmänheten på räkning, som
av bank allmänneligen begagnas — sådan verksamhet benämnes enligt
den i gällande banklagstiftning använda terminologi bankrörelse — har
i vårt land ända till de sista åren i huvudsak bedrivits endast av bankaktiebolag,
solidariska bankbolag och sparbanker. Dessa bankinrättningars
rörelse har städse från det allmännas sida varit underkastad inskränkningar
och kontroll i syfte att skydda allmänheten mot förluster
av insatta medel. Häri torde otvivelaktigt böra sökas anledningen till
att det hos oss ytterligt sällan inträffat, att bankmässigt inlånade medel
på grund av banks insolvens gått förlorade för insättarna ävensom att,
där så någon enstaka gång inträffat, förlusterna varit synnerligen obetydliga.
I andra länder, där bankrörelsen icke varit omgärdad med
garantier, hava avsevärda förluster av dylik anledning ingalunda varit
sällsynta.
Bankirfirmors
inlånings
rörelse.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
För bankrörelse, utövad av enskild man eller handelsbolag, i vars
firma ingår personnamn, gälla emellertid ej några särskilda bestämmelser.
Sådan fri bankrörelse idkas för närvarande dels av ett tiotal handelsbolag
på landsbygden, som hava till ändamål att tillgodose den
mindre omsättningen inom viss ort och gemenligen benämnas kreditkassor,
dels ock av enskilda personer och bolag, som, vanligen under
benämning bankir, driva dylik rörelse i sammanhang med affärsverksamhet
av olika slag, i regel fond- och emissionsaffärer. Att ifrågavarande
utövare av bankrörelse icke äro underkastade kontroll och reglerande
bestämmelser har hittills, med hänsyn till deras ringa antal, den
föga betydande omfattningen av deras rörelse och det sätt, varpå de
överhuvud utövat sin verksamhet, icke varit ägnat att ingiva betänkligheter.
På sätt i kommitténs betänkande närmare skildras hava härvidlag
förhållandena på de senaste tre eller fyra åren mycket ändrats. Antalet
enskilda personer och handelsbolag med personnamn i firman, som
ägnat sig åt banknyrket, tilltager alltjämt och den omfattning, vari de
begagna sig av rätten att idka bankrörelse, blir större och större. Får
denna-utveckling ohejdat fortgå, kommer säkerligen bankrörelse att inom
en icke långt avlägsen framtid i stor utsträckning bedrivas utan den
kontroll och överhuvud de garantier, vilkas värde i fråga om sådan
rörelse torde vara ovedersägligt. Härmed är den trygghetens grund,
varpå den bankmässiga inlåningen i vårt land vilar, på väg att rubbas.
Till förhindrande av att förhållandena gestalta sig på sådant sätt
synes mig ett ingripande i lagstiftningsväg vara i synnerlig grad av
behovet påkallat. Då den ifrågavarande utvecklingen snabbt fortgår,
torde det vara av stor vikt, att detta ingripande på sätt kommittén
hemställt sker ofördröjligen.
Behövligheten av reformer med anledning av de förändrade förhållandena
inom vårt bankirväsen förnekas icke i något av de över kommitténs
betänkande avgivna yttrandena. Rörande den närmare beskaffenheten
av dessa reformer hava emellertid delade meningar yppat sig.
Kommittén har i sådant avseende föreslagit, att genom ändringar och
tillägg i gällande lag om bankrörelse enskild man eller handelsbolag, i
vars firma ingår personnamn, måtte betagas rätten att driva inlåning
från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen begagnas, och
att sådant förbud måtte träda i kraft med ingången av år 1919; dock
att bankirfirma, som icke är kommanditbolag och som oavbrutet haft
bankmässig inlåning sedan tidpunkt före ingången av år 1908, måtte
efter särskild prövning av Kungl. Maj:t kunna tillåtas att fortfarande
driva sådan inlåning, likväl längst till utgången av år 1928.
Bankoutskottets utlåtande Nr 7,9.
7
Detta förslag betecknas i det av medlemmar av föndhandlareföreningen
avgivna yttrandet såsom ägnat att medföra allvarliga olägenheter.
1 yttrandet framhållos att, såsom exempel från utlandet visa, ett
starkt bankirstånd är av icke ringa nytta och betydelse för ett lands
finansiella liv. Lämpligaste sättet att förbättra vårt lands bankirväsen
torde därför icke vara att amputera bort en viktig gren av bankirernas
verksamhetsområde. Därest det inom finansdepartementet utarbetade
förslaget till lag om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet
gjordes till lag, skulle sannolikt genom denna de missförhållanden, som
för närvarande vidlådde bankirverksamheten, till stor del avhjälpas.
Befunnes ytterligare reformer vara av nöden, borde beskaffenheten av
dessa göras till föremål för eu ny, grundlig och allsidig utredning,
därvid bland annat borde tagas under övervägande lämpligheten av att
införa kontroll över bankirinstitut, som i tidningar annonsera räntesatser
för inlåning, ävensom att stadga vissa kvalifikationer såsom nödvändiga
för rätt att i annonser beteckna sig såsom bankir. Överhuvudtaget
syntes en utredning angående bankirrörelsen böra inrikta sig på att få
bankirföretagen att återgå till den i svensk lagstiftning förutsatta och
åsyftade mera personliga och intima karaktär, så att inlåningen
inskränktes till vederbörande bankirföretags egen trängre kundkrets
och icke i likhet med bankernas stode öppen för en större allmänhet
och annonserades medelst mer eller mindre vilseledande bankartade beteckningar.
För varje verklig bankirrörelse vore emellertid en nödvändig
förutsättning, att kunder hade löpande fordringar å konto. Vad
angår det sätt, varpå enligt kommitténs förslag bankirrörelsens avveckling
skulle äga rum, så vore detsamma onödigt bryskt. Visserligen
skulle ju enligt förslaget alla de bankirföretag, som ville bibehålla bankmässig
inlåning, kunna ombildas till banker, men därest verkligen
Kung!. Maj:t komme att bevilja oktroj för alla dessa sålunda ombildade
bankirinstitut, skulle säkerligen en oerhörd mängd småbanker uppstå,
vilket knappast kunde vara för vårt land önskvärt och nyttigt. Och
skulle, såsom antagligt vore, Kungl. Maj:t bland dessa bankirföretag
vilja göra en utgallring, bleve detta nog ytterligt svårt, då givetvis hänsynen
till respektive firmors storlek icke allenast finge vara tillräcklig
grund för Kungl. Maj:t för avgörandet av frågan om oktrojs beviljande
eller icke. Ej heller lyckligare syntes vara att, såsom kommittén föreslagit,
i fråga om rätten till bankmässig inlåningsrörelse bereda en särskild undantagsställning
åt de privatfirmor, som före år 1908 drivit inlåningsrörelse,
men däremot fråntaga alla yngre firmor och samtliga, även äldre, kommanditbolag
med motsvarande rörelse denna förmån. Därest inskränk
-
Medlemmar
av fondhandlare''
föreningen
8
Bankoutskottets aflåtande Nr 79.
Departements
chefen.
ningar i bankirverksamheten ansåges böra omedelbart företagas, borde
detta ske genom en provisorisk, för ett år i sänder gällande lag. Denna
lag borde, för att ej orsaka onödiga svårigheter, icke vara tillämplig
på firmor, som ägt bestånd över tio år, oavsett om desamma vore kommanditbolag
eller icke, varjämte firmor av yngre datum borde erhålla
rätt att ansöka om dispens tills vidare och sålunda endast nybildade
firmor tills vidare helt avstängas.
Med anledning av nu omförmälda yttrande vill jag till en början
erinra om att det i yttrandet berörda förslaget till lag om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet allenast avser sådana yrkesutövare,
vilka i kommission sälja och köpa aktier och liknande värdepapper.
Det är sålunda ingalunda säkert, att samtliga idkare av bankirverksamhet
komma att trälfas av dess bestämmelser. För övrigt torde, även
om sagda förslag bland annat har till ändamål att beträffande utövare
av fondkommissionsrörelse skapa vissa garantier för ekonomisk soliditet,
dessa garantier icke vara avsedda att bliva så starka som i fråga om
utövare av bankrörelse är av nöden. Aven om förslaget blir lag, torde
alltså i nu ifrågavarande syfte för bankirverksamheteD särskilda bestämmelser
tarvas. Såsom en utväg att i sådan händelse tillgripas i
stället för den av kommittén förordade antydes i nyssnämnda yttrande
anordnandet av offentlig kontroll över bankirfirmorna. Givetvis avses
härmed en tillsyn av enahanda art som den bankinspektionen utövar över
bankerna. Denna utväg erbjuder dock enligt mitt förmenande icke någon
tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål. Arten av den verksamhet,
bankirfirmorna driva, gör nämligen att deras ekonomiska ställning
är vida svårare att överskåda än bankernas. En banks verksamhet
är inskränkt till vissa närmare bestämda rörelsegrenar, så beskaffade,
att deras resultat kan tillförlitligt bedömas med ledning av bankens
räkenskaper. En bankirfirma ägnar sig åt många slag av verksamhet,
som eu vanlig bank antingen alls icke eller endast i mindre omfattningfår
utöva, såsom emissionsrörelse, aktiespekulationer, varu- och fastighetsaffärer
m. m. Att med ledning av ett dylikt företags räkenskaper och
övriga tillgängliga upplysning ar kunna med någon större grad av
säkerhet bedöma företagets soliditet lärer i många fall komma att erbjuda
betydliga svårigheter. Vid sådant förhållande blir uppenbarligen den
garanti, som skulle ligga i kontrollen, av föga värde. Förefintligheten
av offentlig kontroll kunde dessutom av den stora allmänheten
betraktas såsom ett tecken på att bankirfirmorna vore lika säkra som
bankerna, med påföljd att nämnda firmor komme att i ännu större
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
9
utsträckning än förut anlitas för placering av penningmedel. Skulle
verklig trygghet i förevarande avseende ernås genom kontroll, måste
bankirfirmornas verksamhet underkastas ungefär samma begränsningar,
som gälla för bankerna, alltså förbud i större eller mindre utsträckning
mot att vid sidan av bankrörelsen idka annan affärsverksamhet. Men
detta skulle i själva verket innebära tillskapandet av en ny kategori av
banker. Och något sådant anser jag för min del icke vara lämpligt.
De små och svaga banker, som härigenom möjligen skulle uppstå, äro
ur det allmännas synpunkt i åtskilliga hänseenden mindi-e önskvärda.
Därest alltså, under förutsättning av bankirfirmornas bibehållande
vid rätten till inlåning från allmänheten, anordnandet av offentlig
kontroll över dessa firmor icke kan anses medföra nödig trygghet för
insättarne, lärer sådan trygghet, under nyssnämnda förutsättning, ännu
mindre kunna med andra medel ernås. För avvärjande av de faror,
som hota genom den inom bankirväsendet försiggående utvecklingen,
finner jag fördenskull det icke vara möjligt att beträda någon annan
väg än den av kommittén anvisade.
Att, på sätt i det av medlemmar av fondhandlareföreningen avgivna
yttrandet påstås, ett bifall till kommitténs förslag skulle medföra,
att en viktig gren av en för landet betydelsefull verksamhet tillintetgjordes,
kan jag icke medgiva vara riktigt. Såsom ovan nämnts, syssla
i vårt land de yrkesutövare, vilka kalla sig bankirer, i huvudsak med
fondhandel och emissionsverksamhet. Ehuru jag ingalunda vill förneka,
att vissa av dessa bankirföretag gjort eu nyttig insats i utvecklingen,
är dock givetvis gagnet av att fondhandel och emissionsrörelse bedrives
i sammanhang med bankmässig inlåning från allmänheten oftast
tvivelaktigt, medan olägenheterna därav äro påtagliga. Erfarenheten
från utlandet ger näppeligen stöd för antagandet, att bankirverksamheten
såsom sådan, d. v. s. i vad den avser baukmässigt tagande och givande
av kredit, skall komma att ökas i betydelse. Att bankirhus
utomlands i berörda hänseende fyllt viktiga uppgifter är sannt. Men
detta kapitel ur bankirväsendets historia börjar mer och mer tillhöra
en förfluten tid. Den roll, bankirhusen härutinnan spelat, har numera
till största delen övertagits av bankerna.
Vad åter angår betydelsen för bankirfirmorna själva av att få med
sin övriga verksamhet förena inlåning från allmänheten å räkning, som
av bank allmänneligen begagnas, må till en början bemärkas, att enligt
de i kommitténs betänkande lämnade upplysningar endast ett mindre
antal av ifrågavarande firmor (»åtminstone 29» av 105) i sina svar å
kommitténs rundskrivelse uppgivit sig driva dylik inlåning. Vidare har
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 8 sand. 66 käft. (Nr 79.) 2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
jag under hand från kommittén inhämtat, att med ledning av det närmare
innehållet i berörda svar antagas kan, att ifrågavarande inlåning
i åtskilliga fall härrör allenast frän en trängre krets, i regel personer,
som pläga anlita vederbörande bankirfirma såsom kommissionär vid köp
eller försäljning av värdepapper, och att i själva verket allenast ett
tiotal firmor torde kunna sägas driva inlåning från allmänheten i egentlig
mening. Dylik verksamhet kan alltså näppeligen sägas utgöra en
viktig faktor i bankirfirmornas affärsutövning i allmänhet. I det av
medlemmar av fondhandlareföreningen avgivna yttrandet synes i viss
mån medgivas lämpligheten av att bankirfirmornas inlåning inskränkes
till en trängre kundkrets; och får jag med anledning härav framhålla,
att ett upphävande för dessa firmor av rätten att driva bankrörelse
icke avser att hindra dem från att mottaga penningar mot ränta från
en begränsad kundkrets.
Såsom ovan nämnts skulle av det ifrågavarande förbudet komma
att beröras ej blott företag av den typ, som i det föregående betecknats
med benämningen bankirfirmor, utan även en del handelsbolag,
vilka uteslutande eller så gott som uteslutande driva bankrörelse, de
s. k. kreditkassorna. Dessa anstalter äro rester från ett tidigare ekonomiskt
skede; de driva sin rörelse i ringa omfattning och under jämförelsevis
primitiva former. Deras verksamhet har i allmänhet icke
givit anledning till egentliga anmärkningar, men otvivelaktigt skulle
de orter, där de verka, i det stora hela vara bättre betjänta med en sparbank
eller avdelningskontor av en bank. Detta är ock grunden till att
deras antal år från år förminskas; de sluta nämligen i regel med att uppgå
i eu bank. Med hänsyn till detta slags anstalter torde en lagändring
i den av kommittén anvisade riktningen icke föranleda några betäukligheter.
Det är nämligen föga troligt, att nya kreditkassor skulle
komma att upprättas. Och vad de redan bestående angår, torde förbudets
verkningar kunna mildras genom lämpliga övergångsbestämmelser.
Med atdeduing av vad jag sålunda anfört, föreslår jag den ändring
i 1 § lagen om bankrörelse, att ur sagda stadgande måtte utgå vad
detsamma innehåller om rätt för enskild man eller handelsbolag, i vars
firma ingår personnamn, att driva bankrörelse. Andringen torde böra
snarast möjligt träda i kraft beträffande företag, som icke tidigare befattat
sig med ifrågavarande slags verksamhet. Vad åter angår företag, som vid
tiden för ikraftträdandet idka bankrörelse, lärer för dem en viss övergångstid
vara av nöden. Kommittén har, med visst undantag, ansett
återstoden av innevarande år vara i sådant hänseende tillräcklig, därvid
dock kommittén tillagt, att medel, som vid årets utgång innestode
Bankoutskott ets utlåtande Nr 79.
11
hos vederbörande företag på bankmässig inlåningsräkning, borde fortfarande
få förbliva där inneståeude.
I det av fullmäktige i riksbanken avgivna yttrandet framhålles,
att följden av eu dylik bestämmelse skulle bliva, att bankirfirma, som
dreve bankrörelse, under återstoden av innevarande år sökte draga till
sig största möjliga belopp insättningar samt efter ingången av år 1919
sökte hålla dessa medel hos sig kvarstående så länge som möjligt. Då
bankräkningar — med undantag av depositionsräkningen, vilken i detta
sammanhang vore av underordnad betydelse — på vilka endast uttagningar
finge göras, ej längre motsvarade sitt ändamål, borde enligt fullmäktiges
mening viss tid fastställas, inom vilken denna rörelse borde
vara avvecklad. Fullmäktige tillägga, att det syntes dem tveksamt,
huruvida nu ifrågavarande lagstiftning borde träda i tillämpning från
och med år 1919. Med hänsyn till den i manga fall stora omfattuingen
av de affärsföretag, varom här vore fråga, torde denna tid vara väl
knappt tillmätt.
De synpunkter fullmäktige sålunda framhållit torde förtjäna att
beaktas. Den av kommittén förordade övergångstiden synes mig för
övrigt även med ovannämnda förbehåll rörande inlåningen vara för kort.
Möjligheten till inlåning från allmänheten har naturligtvis i en del fall
av vederbörande tagits i beräkning vid organiserandet av affärsföretag,
till vilka, sedan berörda möjlighet blivit stängd, nödiga medel måste
anskaffas på annat sätt. Måste denna omläggning av finansieringen
verkställas allt för brådstörtat, kan detta leda till förlustbringande realisationer.
Befogenheten att jämväl efter årsskiftet hava de dessförinnan
insatta medel innestående kommer icke att innefatta någon säkerhet för
en lugn avveckling, då berörda medel ju när som helst kunna av insättarne
återfordras. Jag finner mig alltså böra föreslå eu övergångsbestämmelse
av innehål], att de personer och handelsbolag, som vid
tiden för den av mig förordade lagändringeus trädande i kraft driva
bankrörelse, må fortsätta därmed intill 1920 års utgång. Att rörelsen
därefter icke må fortsättas innebär givetvis, att densamma då skall vara
fullständigt avvecklad.
Till förhindrande av att någon efter offentliggörandet av detta
förslag börjar driva bankrörelse i syfte att fa fortsätta därmed till 1920
års utgång, lärer ifrågavarande övergångsbestämmelse dock allenast
böra gälla dem, som idkat bankrörelse åtminstone från den 1 maj 1918.
Kommittén har förordat, att Kung! Maj:t skulle äga att i viss
utsträckning dispensera från det av kommittén ifrågasatta förbudet. De
skäl, som härutinnan av kommittén åberopats, synas värda beaktande
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
Om nämligen en bankir under en lång följd av år idkat bankrörelse,
utan att någon anmärkning förekommit vare sig emot hans sätt att
bedriva rörelsen eller emot hans soliditet, samt all anledning finnes till
att antaga, att han jämväl för framtiden skall sköta rörelsen på samma
sätt, synes mig billigheten kräva, att en sådan yrkesutövare icke tvingas
att upphöra med sin verksamhet endast därför, att på senare tid en
mängd nya företag uppstått, vilkas befattning med enahanda slags
verksamhet antagits kunna medföra faror. Möjlighet torde ock böra
beredas handelsbolag, vilka såsom kreditkassor driva bankrörelse, att
få fortsätta sin verksamhet. Med anledning härav föreslår jag, att det
åt Kungl. Magt överlämnas att, då synnerliga skäl därtill finnas, medgiva
enskild person eller handelsbolag att fortsätta vid lagens ikraftträdande
utövad bankrörelse jämväl efter 1921 års ingång. Medgivandet
torde dock endast böra gälla rätt att få fortsätta rörelsen tills vidare,
så att det må kunna återkallas, när helst anledning därtill förekommer.
Att, på sätt kommittén förordat, uttryckligen begränsa rätten att i förevarande
hänseende erhålla Kungl. Maj:ts medgivande till sådana fall,
då vederbörande drivit bankrörelse i över tio år och icke är kommanditbolag
eller fastställa någon viss tidpunkt, då rörelsen under alla omständigheter
måste upphöra, synes mig icke fullt lämpligt. Med det
ifrågavarande undantagsstadgandets syfte torde vara mest överensstämmande,
att Kungl. Maj:t får fritt avgöra, i vilka fäll och för vilken tid
medgivande bör lämnas. Klart är, såsom det föreslagna stadgandets
avfattning också utmärker, att det endast bör vinna tillämpning, när
starka skäl tala därför. Medgivande bör sålunda icke under några
omständigheter lämnas bankirföretag, som börjat sin verksamhet först
efter inträdet av nuvarande högkonjunktur. Vidare måste säkerhet finnas
för att företagets ledning för framtiden kommer att ligga i samma
händer som förut. Att vederbörande bankirföretags inlåning från allmänheten
före den ifrågasatta lagändringens ikraftträdande uppgått till ett
mera avsevärt belopp, torde ävenledes böra utgöra ett av de villkor, som
böra uppställas för medgivandet.
Såsom kommittén i sitt betänkande framhåller, hava på senare tid
en del banker börjat att i mycket stor utsträckning driva verksamhet vid
avdelningskontor ävensom att för sin rörelse anställa ombud å skilda
platser. På grund av de olägenheter, denna utveckling är ägnad att
medföra, har kommittén föreslagit åtgärder till densammas släpande,
och kommer jag i det följande att i allt väsentligt tillstyrka bifall till
kommitténs förslag härutinnan. Åven inom bankiryrket saknas icke
exempel på filialbildning och ombudsväsen. De föreskrifter, som på
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
13
grand liärav torde vara nödiga i fråga om enskilda personer och handelsbolag,
vilka äga fortsätta att idka bankrörelse efter ikraftträdandet
av den föreslagna ändringen i 1 § lagen om bankrörelse, återfinnas i
övergångsbestämmelsernas första styckes tredje punkt.
Av den föreslagna ändringen i 1 § lagen om bankrörelse torde
följa, att andra stycket i 2 § nämnda lag bör utgå. Detta medför
visserligen att någon bestämmelse om skyldighet att utsätta personnamnet
icke kommer att finnas för de enskilda personer och handelsbolag, som
efter lagens trädande i kraft äro berättigade att under viss tid eller
tills vidare idka bankrörelse. Denna lucka torde dock ej orsaka några
betänkligheter, då det näppeligen kan antagas, att nämnda företag
skola under den tid, som återstår dem för bankrörelsens bedrivande,
vidtaga ändring i sin en gång antagna firmabeteckning.
Beträffande banks rätt att driva rörelse vid avdelningskontor föreslår
kommittén, att sådan rätt ej må tillkomma bank utan Kungl. Maj:ts
eller, eventuellt, bankinspektionens tillstånd samt att en förutsättning
för sådant tillstånd bör vara att kontoret anses bliva nyttigt för det
allmänna. Emot detta förslag har i de över kommitténs betänkande
avgivna yttrandena icke framkommit någon gensaga.
Av kommitténs framställning synes mig oförtydbart framgå, att
olägenheter i olika avseenden kunna vara att förvänta, om bankerna icke
skyndsamt avstängas från möjligheten att utan vidare kunna öppna avdelningskontor
var som helst. Bankinspektionen ifrågasätter emellertid,
huruvida det för vinnande av det åsyftade ändamålet kan vara behövligt,
att särskilt tillstånd kräves för en bank till att inrätta kontor inom en
kommun, varest banken redan förut driver rörelse. Vad bankinspektionen
sålunda anfört, synes mig förtjänt av beaktande. Att en bank
önskar upprätta avdelningskontor å den ort, där huvudkontoret är beläget,
eller två avdelningskontor å samma ort, kan icke gärna tänkas
förekomma annat än i våra största städer. Och jag finner det ganska
rimligt att i en stor stad åt bankerna lämnas frihet att bestämma, huru
'' de med hänsyn till kundernas bekvämlighet och andra inverkande omständigheter
vilja fördela sin verksamhet på olika ställen i staden. Av
vad kommittén till stöd för sitt förslag anfört framgår ock, att detsamma
egentligen föranletts av förhållandena å mindre orter. Enligt
mitt förmenande bör därför ett eventuellt stadgande i ämnet lämna de
banker, som så önska, frihet att inrätta avdelningskontor å samma ort
som huvudkontoret ävensom avfattas sålunda, att hinder icke möter för
Bankrörelse
v d avdelningskontor.
Departements
chefen.
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
bank att erhålla generellt tillstånd att å viss ort utöva verksamhet vid
avdelningskontor.
Rörande kommitténs förslag i denna del har jag i övrigt icke något
att erinra och tillstyrker alltså att i lagen om bankrörelse måtte intagas
föreskrifter därom, att bank ej utan vederbörligt tillstånd må utöva verksamhet
vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är beläget
och att tillstånd till sådan verksamhet endast må meddelas, ifall densamma
prövas kunna bliva till nytta för det allmänna. Då det är Kungl. Maj:t,
som med hänsyn till nyttan för det allmänna har att avgöra, huruvida
baukbolag må bildas, torde det jämväl böra tillkomma Kungl. Magt att,
ur enahanda synpunkt, bestämma, om bank får inrätta avdelningskontor.
Framhållas må, att den av mig sålunda tillstyrkta bestämmelsen
avser jämväl avdelningskontor, som uppkomma därigenom att en bank
övertager en annan banks rörelse.
Vidare anser jag mig böra erinra om, att då oktrojen, d. v. s.
det tillstånd alt idka rörelse, som meddelas bank, allenast gäller för
viss tid, den rätt att utöva rörelse vid avdelningskontor, som må varda
bank medgiveu, icke kan sträcka sig utöver oktrojtiden. Följaktligen
lärer Kungl. Maj:t vid prövning av ansökan om förlängd oktroj för
bank, som tillåtits driva rörelse vid avdelningskontor, jämväl hava att
taga under övervägande, huruvida banken skall få hava kvar avdelningskontoret
under den nya oktrojen.
Kommittén har i fråga om övergången till de av kommittén förordade
bestämmelserna föreslagit, att desamma skulle tillämpas omedelbart
å de avdelningskontor, som upprättats efter det kommitténs betänkande
offentliggjorts, men beträffande avdelningskontor, som dessförinnan
tillkommit, icke förrän den för bolaget senast meddelade oktrojen
tilländagått, dock ej tidigare än två år förflutit från det lagändringen
trädde i kraft. Fn del medlemmar av kommittén hava framhållit lämpligheten
av att samtliga banker redan från och med 1923 års ingång
underkastades ifrågavarande bestämmelser, då härigenom en hastig och
enhetlig reglering och fördelning av avdelningskontoren bankerna emellan
kunde befrämjas.
Ehuru det naturligtvis är önskvärt, att regleringen av avdelningskontoren
genomföres snarast möjligt, synes mig, då ännu så länge
filialbildningen icke givit anledning till allvarligare missförhållanden,
tillräckliga skäl för sistnämnda uppfattning icke föreligga. Endast när
avdelningskontor uppenbarligen inrättats med kännedom om att begränsningar
i förevarande hänseende förbereddes och för att undgå verkningarna
av blivande lagbestämmelser — och detta torde enligt mitt
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
15
förmenande i allmänhet vara fallet med de kontor, som upprättats efter
ingången av mars månad 1918 —anser jag desamma böra kunna slopas
efter en kortare övergångstid; övriga kontor torde böra få äga bestånd
oktroj tiden ut. Härigenom blir övergångstiden i fråga om sistnämnda
kontor fullt tillräcklig; eldigt vad jag från bankinspektionen inhämtat
utgår nämligen icke för någon av de banker, vilka för närvarande utöva
verksamhet vid avdelningskontor, oktrojen förrän tidigast vid 1920 års
slut. Jag föreslår alltså att bank, som vid tiden för ifrågavarande lagändringars
trädande i kraft idkar verksamhet vid avdelningskontor å
annan ort än där huvudkontoret är beläget, må utan hinder av berörda
lagbestämmelser fortsätta verksamheten till utgången av 1918, därest
verksamheten påbörjats tidigast den 1 mars detta år, men, därest avdelningskontoret
öppnats dessförinnan, intill utgången av den för banken
senast meddelade oktrojen.
För sitt förslag om förbud för bank att i och för sin bankverksamhets
bedrivande använda ombud har kommittén enligt mitt förmenande
förebragt giltiga skäl. I de över kommitténs förslag avgivna
yttrandena har icke heller gjorts någon anmärkning mot förslaget.
Emellertid har det kommit till min kännedom, att vid de möten, kommittén
hållit med representanter för bankvärlden, den åsikten förfäktats,
att bank, vilken gjort till sin speciella uppgift att verka bland lantbefolkningen,
vore för att kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sitt
ändamål nödsakad att hava ombud runt omkring på landsbygden. I
likhet med kommittén anser jag dock vad sålunda anförts icke böra få
inverka på avgörandet av föreliggande fråga. Det synes mig nämligen
knappast tänkbart, att en bank kommer att så speciellt inrikta sig på
att tillhandagå vissa befolkningslager, att på grund därav hänsyn till
bankens verksamhet bör föranleda inställande av eller inskränkningar i
åtgärder, som i fråga om bankverksamhet i allmänhet funnits lämpliga.
Yad särskilt lantbefolkuingen angår, torde för övrigt genom lagstiftningen
rörande kassor för beredande av driftskredit åt idkare av mindre jordbruk
dess speciella behov å ifrågavarande område kunna bliva på ett
tillfredsställande sätt tillgodosett.
Därest ett förbud i den av kommittén angivna riktningen skall
intagas i lagen, bör emellertid åt detta stadgande givas en sådan avfattning,
att en bank icke därigenom förhindras, att för sin verksamhet
använda sig av ombud, när fullt legitimt behov därav föreligger.
Bankerna torde sålunda allenast böra förbjudas att låta sig å viss ort
mera varaktigt företrädas av ombud. Hinder bör nämligen icke läggas
Ombudsväse
n det,
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
Ansvars
bestämmelser.
i vägen för bank att vid något särskilt tillfälle utsända ombud för att
tillvarataga bankens intressen. Då rörelsen å en banks kontor kräver,
att de personer, som äro anställda å kontoret, allt emellanåt å bankens
vägnar handla under sådana omständigheter, att de äro att betrakta såsom
ombud för banken, torde vidare förbudet icke böra gälla användande av
ombud å ort, där banken äger rätt att hava kontor för sin rörelse.
Ej heller bör förbudet med avseende å den verksamhet, i och
för vilken ombud icke må anlitas, erhålla en så generell räckvidd, som
kommittén förordat, utan torde det böra begränsas till att avse användandet
av ombud i och för vissa bestämda rörelsegrenar. Enligt mitt
förmenande är det tillräckligt att i sådant hänseende nämna in- och
utlåningen. Det är nämligen härför bankerna hittills anlitat ombud i
orterna, och det är icke sannolikt, att det kan ligga i bankernas intresse
att anställa sådana ombud, sedan de icke längre få användas för sagda
rörelsegrenar.
I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört får jag tillstyrka,
att i lagen om bankrörelse intages förbud för bank att å ort, där
banken icke äger utöva verksamhet vid kontor, idka in- eller utlåning
genom ombud eller eljest hava ombud för främjande av sin in- eller
utlåning.
Kommittén anser, att förbudet mot användande av ombud för att
icke kunna kringgås lämpligen borde kompletteras med en bestämmelse,
som hindrade bank att direkt eller indirekt lämna ersättning för anskaffande
av inlåning till banken. Med prövningen, huruvida en dylik
bestämmelse bör införas, torde emellertid enligt mitt förmenande lämpligen
kunna anstå, tills det visar sig, om behov därav kommer att förefinnas.
Skulle ett sådant förfarande, som av kommittén avses, mera
allmänt vinna insteg bland bankerna, bör måhända lagstiftningen ingripa.
Men det synes mig ingalunda osannolikt att bankerna, inför en sådan
utsikt, äro villiga att själva sins emellan vidtaga åtgärder till förhindrande
av att missbruk i förevarande hänseende uppstå.
Vad angår straffpåföljder för överträdelse av de föreslagna bestämmelserna,
lärer straff icke särskilt behöva stadgas för enskild person
eller handelsbolag, som utan rätt driver bankrörelse. Sådant förfarande
faller under bestämmelsen i 250 §. Ej heller torde straff böra stadgas
för bank, som olovligen inrättar avdeluingskontor. Rättelse härutinnan
kan lämpligen vinnas genom föreläggande av bankinspektionen. På det
att det för bank meddelade förbudet att driva verksamhet genom ombud
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlutande Nr ''/9.
IT
skall bliva effektivt, torde däremot en straffbestämmelse vara av nöden.
En sådan föreslås i 252a §.
För överträdelse av de i övergångsbestämmelsernas första styckes
tredje punkt meddelade föreskrifter föreslås straff i samma styckes
sista punkt.
I sammanhang med de ändringsförslag, vilka jag sålunda med
föranledande av ovan omförmälda kommittébetänkande ansett mig böra
framställa, torde lämpligen kunna till behandling upptagas en annan
fråga om ändring i lagen om bankrörelse.
I en till Kungl. Maj:t ingiven, den 28 december 1916 dagtecknad
skrivelse bär nämligen bankinspektionen anfört, bland annat, följande:
''Enligt 233 § banklagen skall bankinspektionen för varje bankbolag
förordna ett allmänt ombud, som bland annat har att fungera såsom det
allmännas representant vid revision av bolagets räkenskaper och förvaltning.
Med den under de senare åren starkt framträdande centraliseringstendensen
inom bankväsendet," vilken medfört ett flertal mera lokala
bankers sammanslutning till stora interlokala institut, kan det befaras,
att svårigheter skola uppstå för det allmänna ombudet i en bank, som
driver en omfattande verksamhet å vitt skilda orter, att vederbörligen
fylla denna dess ojämförligt viktigaste uppgift. Fall hava ock förekommit,
då de av bolagsstämman utsedda revisorerna efter fördelning verkställt
räkenskapsgranskning samtidigt vid flera kontor, därvid allmänna ombudet
kunnat närvara endast vid ett sådant. Det har därför för bankinspektionen
framstått såsom ett önskemål att kunna vid behov förordna
flera ombud för samma bank, av vilka dock endast ett skulle hava att
fullgöra de s. k. kvartalsinventeringarna. Bankinspektionen hemställer
alltså i underdånighet, att genom en ändring av 233 § banklagen bankinspektionen
medgives rätt att, där så prövas lämpligt, förordna flera
allmänna ombud för samma bankbolag.’
Till den av bankinspektionen sålunda förordade ändringen finner
jag mig böra tillstyrka bifall. En mindre ändring jämväl i 234 § lagen
om bankrörelse torde därav föranledas.);
Lagrådet har i anledning av förslaget avgivit ett så lydande utlåtande:
»Justitierådet
von Setli yttrade:
''Genom proposition nr 119 till 1915 års riksdag förelädes riksdagen
till prövning inom jordbruksdepartementet utarbetade förslag angående
åtgärder från det allmännas sida för beredande av driftkredit åt
Bitwng till riksdagens protokoll 1918. 8 sand. 66 käft. (Nr 79.) 3
Ändring i 233
§ banklagen.
Lagråd ti.
18
Bankoatskoltets utlåtande Nr 79.
idkare av mindre jordbruk. Dessa förslag, som vunno riksdagens godkännande,
avsågo att på kooperativ väg tillskapa en för tillgodoseende
av det mindre jordbrukets behov av driftkredit lämpad organisation av
över- och underordnade kreditföreningar, jordbrukskassor och centralkassor
för jordbrukskredit. Emellertid måste det förutses, att under den
första tiden centralkassor ej skulle kunna bildas för varje ort, och att,
om man önskade, att i orter, för vilka centralkassor ännu icke hunnit
bildas, men där behov av förbättrade kreditmöjligheter likväl fanns,
något åtgjordes för ändamålet, lösningen måste sökas genom bildande
av jordbrukskassor, som, tillsvidare åtminstone, samarbetade med redan
befintliga penninginrättningar, särskilt banker och sparbanker. Samarbetet
tänkte man sig så ordnat, att vederbörande jordbrukskassa i stort sett
oj skulle hava någon självständig penningrörelse utan huvudsakligen
verka såsom ombud för den förlagsgivande penninginrättningen, vilken
särskilt genom möjligheten att med jordbrukskassan såsom mellanhand
uppdriva sin inlåning skulle vinnas för samarbetet. I överensstämmelse
härmed är också kungörelsen den 18 juni 1915 angående godkännande
från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor avfattad. Hithörande
bestämmelser återfinnas i §§ 13, 17 och 19. Erfarenheten har visat,
att åtskilliga dylika från centralkassor fristående jordbrukskassor bildats,
som haft ganska svårt att få det erforderliga finansiella stödet. De
förändringar, som, enligt vad jag erfarit, äro ifrågasatta att vidtagas i
organisationen av jordbrukskreditrörelsen, lära ej heller kunna helt undanröja
denna svårighet. Skulle nu genom de föreslagna bestämmelserna
i 52 b och 168 b §§ möjligheten för dylik jordbrukskassa att såsom
ombud för en bank komma i samarbete med denna avklippas, skulle
svårigheterna för sådana kassor ytterligare ökas. Det synes, som om
ett undantag från paragrafernas bestämmelser borde göras, som möjliggjorde,
att jordbrukskassa, vilken i enlighet med bestämmelser, som
Konungen meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida, fortfarande
kunde få begagnas som ombud för eu bank. De olägenheter,
som medfölja det system med ombud, mot vilket paragrafernas bestämmelser
egentligen rikta sig, vidlåda ju icke ett ombudssystem, som
opererar med uteslutande jordbrukskassor som mellanhänder. Genom
tillkomsten av dylika kassor skulle också den fara för monopolisering
av penningrörelsen, som kunde bliva en följd av bestämmelserna uti de
ifrågavarande och de dem närmast föregående paragraferna, i viss män
motverkas.’
Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning.»
opaginerad Kontrollera mot PDF
Banknutukotleta utlåtande Nr 71). Ii)
I anledning av lagrådets utlåtande hav föredragande departements- Vepartechefen
till åberopade statsrådsprotokollet den 7 maj 1918 yttrat, att menl3ehefenlian
med anledning av den inom lagrådet gjorda erinringen låtit utarbeta
ett tillägg till 52 b och 108 b §§ i förslaget av innehåll, att
förbudet för bank att idka in- eller utlåning genom ombud eller eljest
hava ombud för främjande .av sin in- eller utlåning icke skulle gälla
beträffande samarbete, som bank kunde anordna med vederbörligen godkänd
jordbrukskassa.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft eu inom Motion i:*u.
första kammaren väckt motion, nr 214, däri herr Boman, med instämmande
i motionens syfte av ytterligare två utav kammarens ledamöter,
anfört följande:
»I Kungl. Maj ds proposition, nr 434, föreslås vissa ändringar i gällande
banklag avseende dels förbud för enskild person eller handelsbolag att bedriva bankmässig
inlåning från allmänheten, dels förbud för bankaktiebolag och solidarisk bank
att utan särskilt av Konungen meddelat tillstånd öppna avdelningskontor å annan
plats än där huvudkontoret är beläget, dels förbud för bankföretag att anställa ombud
å ort. där det icke bär avdelningskontor, och dels slutligen vissa nya bestämmelser
om de allmänna ombuden vid banker.
Även om goda skäl kunna anföras för vissa av de föreslagna nyheterna,
torde stora betänkligheter kunna framställas mot flera av förslagen och mot det
sätt, varå de nya bestämmelserna avfattats. Då de viktigaste bestämmelserna även
äro avsedda att erhålla retroaktiv verkan och de övriga icke äga synnerlig betydelse,
synes föga skäl föreligga att nu i riksdagens sista timma framdriva denna
lagstiftning.
Förbudet för enskilda att driva bankmässig inlåning avser enligt det statsrådsprotokoll,
som åtföljer propositionen, icke att hindra dessa enskilda från att
mottaga penningar mot ränta från en begränsad kundkrets. Efter detta medgivande
torde någon egentlig invändning ej kunna göras mot förbudet, men det må ock uttalas,
att ändringsförslaget torde äga ringa betydelse, då möjligen med ett par
undantag inlåningsrörelsens kunder hos bankirfirmorna nog uteslutande torde vara
att finna bland kunderna på fondavdelningen.
Förbudet för bankaktiebolag och solidariska bankbolag att utan Konungens
tillstånd öppna avdelningskontor å annan ort än'' huvudkontoret återfinnes i §§ 52 a
och 168 a och övergångsbestämmelsen. Enligt dessa skall förutsättningen för tillståndet
vara, ’att verksamheten finnes kunna vara till nytta för det allmänna’. Då
den nya bestämmelsen skall tillämpas på redan upprättade kontor på sådant sätt,
att kontor, som öppnats efter mars i år, skulle få bestå blott till årets slut, och
övriga för varje bank intill utgången av meddelad oktroj, varefter ny prövningskulle
ske, är uppenbart, att här erbjuda sig möjligheter av betydlig ekonomisk
räckvidd. Dessa ökas mera, då enligt ett uttalande i statsrådsprotokollet den nya
bestämmelsen avser jämväl avdelningskontor, som uppkomma därigenom att en bank
övertager en annan banks rörelse. Åtskilliga landsortsbanker ha som bekant funnit
Bankoutskottels utlåtande Nr 79.
20
med sitt intresse förenligt att ha kontor i Stockholm; det torde kanhända vara
svårt att påvisa dessas betydelse för det allmänna. I ett stort antal medelstora
städer och å andra betydande handelsplatser finnas ofta ett eller flera bankkontor
såsom filialer till andra banker, kontor vilka både för det lokala näringslivet ha
stor betydelse och åt den ägande banken lämna avsevärd vinst. År det meningen,
att dessa skola reduceras, då deras betydelse för det allmänna väl kan erkännas
vara omtvistlig?
Vilka skäl angivas då för ett förslag av sådan ekonomisk räckvidd? I kommittéförslaget
uttalas, att syftet med tillkomsten av de under senare åren tillkomna
nya avdelningskontoren torde ha varit konkurrens om inlåningen; vidare förmenar
kommittén, att omkostnaderna för kapitalets uppsamling stegras utöver, vad som
är förenligt med god rationell ekonomi, och förmenar, att med en väl organiserad
bankrörelse torde icke en alltför stor talrikhet av avdelningskontor vara förenlig.
Slutligen uttalar kommittén, att genom den fondkommissionsrörelse, som i flera fall
bedrives vid avdelningskontoren, utbredes ock fondspekulationen. Vore något i sistnämnda
hänseende att vinna genom den föreslagna lagstiftningen, vore detta i höggrad
beaktansvärt, men i verkligheten torde bankernas fondavdelningar, där sådana
förekomma å mindre platser, ha väsentligt mindre betydelse för aktiespekulationen
än fondhandlarnes erbjudanden och kurslistor, som leta sig väg även till platser,
där inga bankfilialer finnas. Villigt må erkännas, att en bank, som arbetar med
ett större antal avdelningskontor, måste anpassa sin organisation härför, men jag
håller före, att så även skett, och torde vid dylik organisation en fullt tillfredsställande
kontroll å kreditgivningen kunna äga rum vid huvudkontoret. Om det
vore sant, att omkostnaderna för uppsamlingen av kapital oskäligt stegras genom
avdelningskontoren, vore väl detta närmast en olägenhet för banken och dess delägare
och berör föga det allmänna, men i verkligheten torde omkostnaderna relativt
till rörelsen vid de mindre avdelningskontoren å landsbygden vara ganska blygsamma
och i varje fall på intet sätt jämförliga med kostnaderna för avdelningskontoren
inom t. ex. Stockholm för banker med huvudkontor i Stockholm, vilka
icke avses att beröras av lagförslaget. Att genom nya bankkontor konkurrens
uppstår med förut existerande banker är väl sant, men dylik tävlan plär väl i regel
på det ekonomiska området anses vara till gagn för allmänheten. Skall det föreliggande
förslaget godkännas av riksdagen, böra väl bestämmelserna i §§ 52 a och
168 a kompletteras med ett uttalande, att vid prövning av frågan om ett avdelningskontors
upprättande hänsyn skall tagas ej blott till ortens behov utan även till den
banks kapitalstyrka och verksamhet i övrigt, som ansökt om kontoret, varvid
naturligtvis även bör beaktas, om huvudkontorets domicil kan anses vara ortens
centralplats för handel, och beträffande befintliga kontor det sätt, på vilket rörelsen
utövats.
Förbudet för banker att ha ombud å sådan ort, där de ej äro berättigade
att ha kontor, återfinnes i lagförslaget §§ 52 b och 168 b. Mot själva tanken i
detta förslag eller att hindra agenturverksamhet för bankrörelse har jag intet att
erinra:. ingen kontrollorganisation kan bjuda trygghet för möjligheten av allvarliga
olägenheter vid dylik verksamhet. Men med den avfattning, förslaget erhållit,
skulle fullt lojal och säkerligen aldrig missbrukad ombudsverksamhet förbjudas.
Det torde vara känt, att flera svenska landsortsbanker, som ej ha eget kontor i
Stockholm, där ha i regel någon bank som ombud, vilket besörjer i vissa fall icke
Bankoutskottets utlåtande Nr 7i).
21
blott deras clearing i Stockholm, utan hven viss större in- och utlåning. Även
detta ombudskap skulle, så vitt jag kan finna, bliva förbjudet, om icke andra stycket
av §§ 52 b och 168 b omredigeras.
Mot lagförslagets nya bestämmelse i § 233 är givetvis intet att erinra, men
dess betydelse är väl ej allt för stor. Med stöd av det anförda får jag hemställa,
att riksdagen icke måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 434, eller att,
vid ett eventuellt bifall till densamma, ovan anförda synpunkter måtte vid lagens
avfattning vinna beaktande.»
Såsom av statsrådsprotokollet framgår, avser ifrågavarande proposition
införande av förbud dels för enskild person eller handelsbolag
att bedriva bankmässig inlåning från allmänheten, dels för bankaktiebolag
och solidarisk bank att utan särskilt av Konungen meddelat tillstånd
öppna avdelningskontor å annan plats än där huvudkontoret är
beläget, dels ock för bankföretag att anställa ombud å ort, där det icke
har avdelningskontor, samt slutligen införande av vissa nya bestämmelser
rörande de allmänna ombuden vid banker.
Förslaget har föranletts av en utav 1917 års bankkommitté hos
Kungl. Maj:t gjord framställning, över vilken framställning yttranden
avgivits av fullmäktige i riksbanken, bankinspektionen samt svenska
bankföreningen, varjämte vissa medlemmar av svenska fondhandlareföreningen
inkommit med ett gemensamt yttrande i ärendet.
Vad först angår frågan om förbud för enskild person eller handelsbolag
att bedriva bankmässig inlåning, har utskottet, med hänsyn till
den omfattning, som denna rörelse särskilt under de senare åren tagit,
och då anordnande av offentlig kontroll över dessa firmors verksamhet
icke kan anses medföra nödig trygghet för insättarna, ansett det vara
en lämplig åtgärd att betaga dessa firmor rätten att driva sådan rörelse.
Det må särskilt erinras, att detta förbud icke innebär hinder för dem
att mot ränta mottaga insättningar av en begränsad kundkrets.
För att undgå de menliga följder, som en allt för hastig avveckling
av nu bedriven rörelse av detta slag skulle medföra, hava vissa
övergångsbestämmelser föreslagits, mot vilka utskottet för sin del icke
funnit något att erinra, och har utskottet förty ansett sig böra biträda
Kungl. Maj:ts förslag i denna del.
Vidkommande härefter frågan om banks rätt att driva rörelse vid
avdelningskontor innebär förslaget, att bankbolag icke skulle utan Kungl.
Majrts tillstånd äga att utöva verksamhet vid avdelningskontor å annan
ort än där huvudkontoret är beläget. Denna inskränkning i bankbolagens
rätt har ansetts nödvändig för att stävja den onaturliga ökning av avdelningskontorens
antal, som under de senaste åren ägt rum.
Utskottet.
22
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
Lika med departementschefen anser utskottet, att särskilda åtgärder
böra vidtagas för hämmande av denna tillväxt, vilken, om den
finge oinskränkt fortgå, skulle framkalla en osund konkurrens och lätt
kunna bliva skadlig för det allmänna.
Enligt förslaget tillkommer det Kungl. Maj:t att vid meddelande
av sådant tillstånd pröva, huruvida verksamheten finnes vara till nytta
för det allmänna. Man torde därvid kunna utgå ifrån att Kungl. Makt,
kommer att med största varsamhet använda sin rätt att vägra sådant
tillstånd, särskilt då fråga är om avdelningskontor, som uppkommer
därigenom att en bank övertager en annan banks eller kreditinrättnings
rörelse.
Beträffande redan befintliga avdelningskontor föreslås en särskild
övergångsbestämmelse av innehåll att desamma må utan särskilt tillstånd
bibehållas intill oktrojtidens slut, så framt de öppnats före mars månads
ingång detta år, men att kontor, som öppnats efter denna tid, skulle
utan särskilt tillstånd få bibehållas endast intill utgången av år
1918.
Utskottet bär för sin del icke funnit något att erinra mot en dylik
bestämmelse.
Propositionen avser vidare, som förut är nämnt, förbud för bank att
använda ombud för in- eller utlåningsrörelse eller för främjande av
sådan rörelse.
Utskottet har icke haft något att invända mot vad i berörda avseende
föreslagits. Då härmed icke lärer vara avsett att förhindra dylik
ombudsverksamhet, som bedrives genom annan bank, har utskottet föreslagit
ett förtydligande tillägg till §§ 52 b och 168 b.
Slutligen har föreslagits sådan ändring av gällande bestämmelser,
att bankinspektionen skulle äga befogenhet att, då bank driver rörelse
vid kontor å annan ort än där huvudkontoret är beläget, förordna särskilt
allmänt ombud för granskning av sådant kontors förvaltning och
räkenskaper; och har utskottet ansett sig böra tillstyrka förslaget jämväl
i denna del.
Utskottet, som ej heller haft något att erinra mot de föreslagna
ansvarsbestämmelserna, hemställer alltså,
l:o) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 434 må av riksdagen bifallas, dock att §§ 52 b
och 168 b skola erhålla den förändrade lydelse, som
härvid fogade bilaga utvisar; samt
Bankoutskottets utlåtande Nr It).
23
2:o) att den i ämnet väckta motionen I: 214 må
anses besvarad genom vad ntskottet härovan under
l:o hemställt.
Stockholm den 7 juni 1918.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammar A: herrar Hedenstierna, Ekman, Gustafsson, friherre Langenskiöhl,
Nilson i Kristinehamn, Wickman, Boos och Jönsson samt
av andra kammaren: herrar Kristensson, Carlson i Herrljunga, Berg i Munkfors, Borg,
Sommelius, Bogren, Törnkvist och Henrikson.
Reservationer
av herrar friherre Langenskiöld och Wickman;
av herrar Boos och Carlson i Herrljunga, vilka yrkat avslag å
Kungl. Maj:ts proposition, i vad den avser ifrågasatt förbud för bankaktiebolag
och solidarisk bank att utan särskilt av Konungen meddelat
tillstånd öppna avdelningskontor å annan plats än där huvudkontoret
är beläget samt
av herrar Gustafsson, K. J. A. Jönsson och Henriksson, vilka anfört
följande:
»Kungl. Maj:ts proposition har till syfte att i vissa angivna fall
inskränka rätten för enskilda banker att öppna s. k. avdelningskontor.
Enligt vår mening har propositionen fått en alltför vid omfattning i
avseende å detta syfte, därigenom att lagen så avfattats, att den ger
rum för alltför vittgående inskränkningar i bankverksamheten, vilket
kommer att enligt vårt förmenande verka skadligt för allmänheten.
På grund härav hava vi yrkat avslag å Kungl. Mapts proposition, i
vad densamma avser ifrågasatt förbud för, bankaktiebolag och solidarisk
bank att utan särskilt av Konungen meddelat tillstånd öppna avdelningskontor
å annan plats än där huvudkontoret är beläget.»
24
Bankoutskottets utlåtande Nr 79.
Bilaga.
52 b §.
Å ort, där bankaktiebolag icke är berättigat att utöva verksamhet
vid kontor, må bolaget icke idka in- eller utlåning genom ombud eller
eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning.
Vad sålunda stadgats gälle dock icke beträffande samarbete, som
må kunna anordnas emellan bankaktiebolag och ekonomisk förening,
vilken har till ändamål att inom viss ort bereda Uriftkredit åt idkare
av mindre jordbruk (jordbrukskassa) och vilken jämlikt av Konungen
meddelade bestämmelser vunnit godkännande från det allmännas sida,
ej heller i fall, då det ombud, som anlitas, är ett annat bankaktiebolag
eller ett solidariskt bankbolag.
168 b §.
Å ort, där solidariskt bankbolag icke är berättigat att utöva verksamhet
vid kontor, må bolaget icke idka in- eller utlåning genom ombud
eller eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning.
Vad sålunda stadgats gälle dock icke beträffande samarbete, som
må kunna anordnas emellan solidariskt bankbolag och ekonomisk förening,
vilken har till ändamål att inom viss ort bereda driftkredit åt
idkare av mindre jorkbruk (jordbrukskassa) och vilken jämlikt av
Konungen meddelade bestämmelser vunnit godkännande från det allmännas
sida, ej heller i fall, då det ombud, som anlitas, är ett annat
solidariskt bankbolag eller ett bankaktiebolag.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.