Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Fr 21
1918-05-21 · 15 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 12 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 1TU 1918:21, Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Fr 21
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Fr 21.
I
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1918 kl. 4 e. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 21,
i anledning av väckt motion, om skrivelse till Kungl.
Maj;t angående avskaffande av biskops och konsistoriums
överinseende över de allmänna läroverken och statens
folkskoleseminarier.
I en inom andra kammaren av herr Björck ni. fl. väckt motion, nr
266, hemställes, att Kungl. Maj:t ville — eventuellt och i den män riksdagens
medverkan därtill erfordras — efter inhämtande av riksdagens beslut
vidtaga sådan ändring i nu gällande stadga för de allmänna läroverken
och för statens folkskoleseminarier, att biskops och konsistoriums överinseende
över nämnda undervisningsanstalter avskaffas.
Med avseende på motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Andra kammarens första tillfälliga utskott har efter erhållen remiss av
motionen i vederbörlig ordning inhämtat yttranden från läroverksöverstyrelsen
och folkskolöverstyrelsen, vilka yttranden som bilagor finnas fogade vid
utskottets utlåtande.
Andra kammarens utskott bär lämnat följande historik:
»År 1910 väcktes i första kammaren av herr Eliel Löfgren motion,
vari hemställdes, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t gå i författning om vidtagande av sådan
ändring i gällande bestämmelser, att de nuvarande eforaten över rikets läroverk
avskaffades eller, därest några av de med nämnda ämbete förenade
funktioner ansåges böra bibehållas under särskilt ämbete, i allt fall biskops
självskrivna utövande härav måtte upphöra. Motionären sade sig icke vilja
bestrida, att denna anordning haft goda skäl för sig, innan läroverksöverstyrelsen
inrättades, men ansåg, att med den förändrade organisationen av
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 12 sand. 1 avd. 16 käft. {Nr 21). 1
Historik.
2
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.
läroverkens skötsel eforaten kommit att sakna varje berättigande. Enligt
motionärens åsikt borde biskoparnas eforat kunna avskaffas utan ändring av
allmän lag eller kyrkolag och biskops skyldighet att vaka över undervisningen
i stiftets skolor kunna bibehållas utan att han därför ägde något
särskilt ämbete- i skolorganisatoriskt hänseende.
Lagutskottet, som erhöll detta ärende till förberedande behandling,
hade på anförda grunder hemställt, att ifrågavarande motion icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda. Första kammaren biföll denna
utskottets hemställan.
I andra kammaren däremot bifölls den i ämnet väckta motionen med
100 röster mot 89.
År 1913 väcktes i andra kammaren av herr Christiernson motion med
hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådan ändring i nu gällande bestämmelser,
att biskops självskrivna eforusställning måtte upphöra och inkomma till
riksdagen med förslag härom. Lagutskottet, dit ärendet hänvisades, hemställde
i avgivet utlåtande i anledning av motionen, att riksdagen måtte
besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
utarbeta och, där riksdagens medverkan erfordrades, för riksdagen framlägga
förslag om sådan ändring i gällande bestämmelser, att biskopens eforusställning
över de allmänna läroverken inom stiftet komme att upphöra. Denna
utskottets hemställan bifölls av andra kammaren efter en längre överläggning
med 141 röster mot 61, men avslogs av den första.»
Andra kammarens utskottsutlåtande är av följande lydelse:
»Utskottet anser, att vid bedömandet av föreliggande fråga man i första
rummet har att taga ställning till det principiellt viktiga spörsmålet: bör
undervisningen i läroverk och seminarier — om vilken det i motionen
närmast är fråga — stå under kyrkans överinseende eller vila på självständig
grund? Andra kammaren har vid 1910 och 1913 års riksdagar
uttalat sig mot kyrkans förmyndarskap på dessa områden. Utskottet anser,
att de skäl, som vid dessa tillfällen anförts till stöd för den uppfattning,
som andra kammaren uttalat, fortfarande äga sin fulla giltighet och att
andra kammaren sålunda bör vidbliva den ståndpunkt, den förut intagit i
frågan.
Föreliggande reformförslag har ingalunda ett uteslutande formellt syfte
utan är i mycket väsentliga avseenden av reell och praktisk innebörd. Det
behöver endast framhållas, att enligt läroverksstadgan det tillkommer eforus
att hava uppsikt över de allmänna läroverken, i stiftet och särskilt över det
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2t.
sätt, varpå kristendomsundervisningen vid dem handhavas samt att för sådant
ändamål besöka läroverken. Dessa och andra åligganden innebära ju
i själva verket, att kyrkan i eforus’ person utövar ett protektorat över
nämnda undervisning. En tid har funnits, då skolan så att säga uppväxte
i kyrkans hägn och var i behov av dess tillsyn och omvårdnad, men denna
tid är nu förbi. Skolan har numera vunnit så stor självständighet, att
den bör sekulariseras och helt frigöras från beroendet av kyrkan.
Det finnes intet verkligt skäl till, att biskoparna skola vara självskrivna
eforer över läroverken och äga det överinseende över de allmänna läroverken
och folkskoleseminarierna, som nu tillkommer dem. Utskottet får därför
med anledning av herr Björcks m. fl. förevarande motion hemställa,
att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådan
ändring i nu gällande bestämmelser, att biskops och konsistoriums överinseende
över de allmänna läroverken och statens folkskoleseminarier avskaffas.»
Reservation hade anförts av herrar [Velin, Bergström i Högsön och Månsson
i Backa.
Andra kammaren biföll sitt utskotts hemställan, varefter ärendet överlämnades
till första kammaren, som hänvisade detsamma till sitt första tillfälliga
utskott.
Andra kammarens utskott har uttalat, att vid bedömandet av föreliggande
fråga man i första rummet hade att taga ställning till det principiellt
viktiga spörsmålet, huruvida undervisningen i läroverk och seminaiåer
bör stå under kyrkans överinseende eller vila på självständig grund. Enligt
utskottets mening har nu ifrågavarande spörsmål icke den djupt ingripande
betydelse, som ur andra kammaren utskotts berörda uttalande framskymtar
utan synes huvudsakligen inskränka sig till att vara en fråga, huruvida
det ur praktiska synpunkter må anses lämpligt, att de funktioner, som i
avseende å de allmänna läroverken och seminarierna nu tillkomma biskopar
och domkapitel, utövas av nämnda myndigheter. De prakiska synpunkterna
synas utskottet således i första hand höra vara bestämmande vid bedömandet
av frågan om avskaffande av biskops och domkapitels inseende över de
allmänna läroanstalterna.
I nu förevarande motion och utlåtande hava såvitt utskottet kunnat
finna icke angivits några sådana av berörda myndigheters funktioner i avseende
å skolväsendet föranledda olägenheter, som enligt utskottets mening
äro ägnade att stödja kravet på den ifrågasatta reformen. Däremot tror
sig utskottet kunna med rätta våga det påståendet att såväl eforusinstitu
-
Utskottet.
4 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.
tionen som domkapitlen väl fyllt de uppgifter, som på skolväsendets område
ålegat dem och kan utskottet därvid stödja sig på, utom den erfarenhet
utskottet på området må besitta, det av läroverksöverstyrelsen i
ämnet avgivna utlåtandet. Med instämmande vill utskottet i detta sammanhang
hänvisa till nämnda överstyrelses uttalande, att det synes bättre
att fasthålla vid en redan förefintlig i huvudsak väl fungerande institution
än att skapa eu ny utan den fasthet traditionen ger och med även i övrigt
ovissa förutsättningar för fyllandet av sin uppgift.
Utskottet vill slutligen fästa uppmärksamheten på att ett biträdande
av andra kammarens ifrågavarande beslut komme att i visst avseende föregripa
den nu pågående och inom kort verkställda utredningen av frågan om
de kyrkliga konsistoriernas omorganisation. Enligt vad folkskoleöverstyrelsen
erinrat kommer nämligen under berörda utredningarbete jämväl spörsmålet
om mellaninstanserna för folkskoleväsendets ledning att bliva föremål för
omprövning. Givetvis vore det såsom folkskolöverstyrelsen uttalat lämpligast,
att den i förevarande motion ifrågasatta förändringen, i vad densamma
avser folkskoleseminarierna, finge i berörda sammanhang upptagas till prövning.
Måhända kan av utredningens resultat även frågan om domkapitlens
befattning i avseende å de allmänna läroverken komma att röna inflytande..
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att första kammaren icke måtte biträda andra
kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 21 maj 1918.
På utskottets vägnar:
TH. BOBELL.
Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Boren,
Bergman, Bulting, Schyller, Oscar Olsson, Malkolm Petersson och Irillienau.
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.
5
Reservation
av herrar Bergman, Oscar Olsson och Malkolm Petersson, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava följande lydelse:
»På efter inrättande av särskilda överstyrelser över såväl de allmänna
läroverken som seminarierna biskops och domkapitels i förut rådande förhållanden
grundade överinseende över nämnda läroanstalter synes vara i
det väsentliga överflödigt, anser sig utskottet böra föreslå kammaren att
biträda medkammarens beslut om skrivelse angående dess upphörande i
den män kyrkolag, testamentariska förordnanden eller andra av riksdagens
åtgärder oberoende stadganden ej lägga hinder i vägen därför. Den allmänna
uppsikt över skolväsendet som enligt kyrkolagen ännu kan anses
tillkomma biskoparne och domkapitlen beröres alltså härav icke, vadan den
invändning mot den ifrågasatta förändringen, som utgår från åberopande av
kap. 24 § 3 av kyrkolagen samt § 15 av kung! förordningen av den 11
febr. 1687, torde sakna betydelse. Det mot den föreslagna åtgärden anförda
skälet, att det skulle behövas en mellanmyndighet mellan överstyrelsen
och den enskilda läroanstalten, synes sakna bärkraft, då biskops och domkapitels
befattning med läroverk och seminarier i så fall väl vore mera
behövlig beträffande de viktigare ärenden, i vilka deras befogenhet dock
redan nu är avskaffad. I varje fall synes en sådan mellanmyndighets obligatoriska
bundenhet vid ett ecklesiastikt ämbete eller ämbetsverk icke fullt
stämma överens- med den princip, från vilken inrättandet av lekmannastyrelser
över ifrågavarande undervisningsverk utgår.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att första kammaren måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.»
6
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.
Bilaga 1.
Till Andra kammarens första tillfälliga utskott.
Med anledning av den av herr Björck med flera väckta och till Kungl. Läroverksöverstyrelsen
remitterade motionen angående avskaffande av biskops och konsistoriums
överinseende över de allmänna läroverken och statens folkskoleseminarier
får Överstyrelsen i avseende å de allmänna läroverken anföras följande.
Det grundläggande stadgandet angående biskops inseende över de inom hans
stift befintliga allmänna läroverken återfinnes i kapitel 24 § 3 av kyrkolagen, så lydande:
»Biskoparna skola ock hava uppsikt med gymnasier och skolor så ock ungdomens
upptuktelse efter skolordningen, uti vilken ingen må egenvilligt göra någon
ändring. De skola ock se på lektorer och skolmästare, med vad flit, åhåga och nytta
de sina ämbeten förrätta, avskaffa dem, som äro därtill oskicklige och försumlige,
och inga andra därtill befordra, än dem de förvisso känna och veta vara ungdomen
nyttigt. Motsvarande stadgande angående domkapitlen kan anses föreligga i § 15
av Kungl. Maj:ts förordning den 11 februari 1687, huru med rätegång uti domkapitlen
skall förhållas, så lydande: »Biskopen och kapitlet böra otck döma uti de
saker, som förefalla vid visitationer och prästmöten, och de, som egentligen angå
präste- och skolestånds personer, högre och lägre, vad deras ämbeten och fel vidkommer
uti lära och leverne, och hava däruppå en noga och allvarsam uppsikt; sker det
annorledes, så skall allt vad som härutinnan förses och försummas på deras ansvar
ankomma.»
Dessa allmänna stadganden hava enligt sakens natur under tidernas lopp dels
kompletterats genom speciella bestämmelser, dels ändrats och delvis upphävts, antingen
uttryckligen eller på det sätt, att de i vis3a delar blivit omöjliga att tillämpa,
genom att mot desamma stridande författningar utfärdats. Såvitt Överstyrelsen kan
bedöma, är det dock endast sista delen av det först anförda lagrummet från och med
ordet »avskaffa», som bör betraktas såsom upphävd; i övrigt torde de anförda stadgandena
alltfort vara gällande.
Däremot hafva de på annat håll givna mera speciella besträmmelserna i stort
sett gått i den riktningen, att det ena momentet efter det andra av biskops och
domkapitels befattning med de allmänna läroverken försvunnit, så att denna befattning
kommit att röra sig på ett alltmer begränsat område. Överstyrelsen torde icke
behöva redogöra för denna småningom skeende avvittringsprocedur utan vill i stället
positivt redogöra för nu gällande hithörande bestämmelser.
Dessa äro huvudsakligen att finna i läroverksstadgan. Om ef orm heter det där i
§ 200: »Biskop vare, där icke annorlunda är stadgat, eforus över de i hans stift inrättade
allmänna läroverk», och i § 206: »Är biskopsämbete ledigt eller inträffar för
biskop laga förfall, tillkomme främste ledamoten i domkapitlet de rättigheter och
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.
7
skyldigheter, som tillhöra cforus.» Ett undantag från den sålunda givna allmänna
ordningen utgöra förhållandena i Stockholm enligt § 207, som så lyder: »I huvudstaden
utgör den av Kungl. Maj:t förordnade direktionen över Stockholms stads undervisningsverk
eforalstyrelsc för de därstädes inrättade allmänna läroverken och äger,
där ej annorlunda särskilt är föreskrivet, i tillämpliga delar samma befogenhet och
åligganden som cforus.» I denna direktion är ärkebiskopen självskriven medlem och
vice ordförande, varjämte bland ledamöterna finnes eu, som är utsedd av Stockholms
stads konsistorium; i övrigt har direktionens sammansättning ingen kyrklig karaktär.
Om eforus’ uppgift finnes i § 201 av läroverksstadgan följande allmänna föreskrift:
»Eforus tillkommer att hava uppsikt över de allmänna läroverken i stiftet och
särskilt över det sätt, på vilket kristendom sundervisningen vid dem handhaves, samt
att för sådant ändamål besöka läroverken; börande han, därest brister av honom bemärkas,
därom hos Överstyrelsen göra anmälan.» Om mera speciella uppdrag för
eforus finnas stadganden på skilda ställen i läroverksstadgan och andra läroverksför
fattningar. Överstyrelsen sammanställer dem här, i huvudsak i den ordning, i vilken
de i läroverksstadgan förekomma.
Enligt §§ IT och 202 skall eforus efter rektors förslag bestämma dag för terminernas
början och slut. Enligt §§ 24 och 202 skall eforus efter rektors förslag
bestämma ordning för lärjungarnas gudstjänstbesök. Enligt §§ 26, 202 och 203 skall
eforus efter rektors förslag bestämma tid för läroverkets årsavslutning med därmed
förenade förhör och uppvisningar samt bör, i den mån hans tid det medgiver, närvara
vid dessa förhör och uppvisningar samt därefter hemförlova ungdomen. Enligt
§§ 69 och 203 bör eforus, i den mån hans tid det medgiver, närvara vid realskoleexamen.
Enligt §§95 och 203 bör eforus på samma sätt närvara vid studentexamen
samt skall för samma examen utse vissa vittnen. Enligt § 150 skall eforus vid ombyte av
rektor anställa inventering av läroverkets kassor och värdehandlingar samt övriga tillhörigheter.
Enligt mom. 2 av nådiga kungörelsen den 7 december 1906 angående bestämmelser
rörande sättet för uppgörande av de allmänna läroverkens räkenskaper m. m.
skall eforus minst en gång om året förrätta liknande, fast mindre omfattande inventering.
Enligt § 163 skall eforus, såvida han är vid lärosätet närvarande, underrättas om kollegiets
sammankomst; kommer han vid denna tillstädes, deltage han, där han så vill,
såsom ordförande i målens behandling. Enligt § 183 skall Överstyrelsen bereda eforus
tillfälle att avgiva underdånigt yttrande i fråga om besättande av lärartjänst, vari kristendom
ingår som ämne. Enligt § 204 skall eforus för varje allmänt läroverk inom stiftet,
med undantag av de i stiftsstaden belägna högre allmänna läroverken och stiftets samskolor,
förordna en inspektor, genom vilken såsom ställföreträdare eforus, i den mån
han finner lämpligt, äger att utöva den befogenhet och de åligganden, som eforus tillkomma.
Särskilt nämnes i §§ 26, 69, 95, 150 och 163 samt i den nämnda nådiga kungörelsen
angående läroverkens räkenskaper,att inspektor kaninträdaieforus’ redannämnda
rätt, respektive skyldighet att närvara vid, respektive leda årsavslutningar, examina,
inventeringar och kollegiesammanträden. Enligt § 208 skall eforus utse ordförande i
styrelse för statssamskola, vilken intar en ställning i viss mån analog med inspektörs.
Vad angår domkapitlets befattning med läroverksärenden, har senare tiders lagstiftning
eller praxis icke upphävt domkapitlets ovan framhållna egenskap av forum
i fråga om åtal för tjänstefel mot läroverkslärare. Men visserligen har en rätt bety
-
8 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.
dande oklarhet inträtt rörande hithörande förhållanden. Å ena sidan har det hänt,
att de i kapitel 25 av strafflagen givna bestämmelser om brott av ämbetsmän hava
tillämpats jämväl på läroverkslärare, så att allmän domstol upptagit och avdömt mål
angående tjänstefel av sådana lärare. Å andra sidan har Överstyrelsen genom §§
193 och 198 av läroverksstadgan fått en visserligen rätt begränsad disciplinär myndighet
över läroverkens lärarpersonal.
I övrigt är domkapitlens befattning med läroverksärenden mycket begränsad.
Enligt § 214 mom. 2 skall vederbörande domkapitel erhålla tillfälle att avgiva yttrande
i fråga om sådana byggnads- eller reparationsföretag vid läroverk, till vilka utgå bidrag
ur stiftets byggnadskassa. Enligt § 217 mom. 1 skall domkapitel mellan de i stiftet
varande särskilda läroverks premie- och fattigkassor årligen fördela vissa till domkapitlet
ingående för detta ändamål anslagna medel. Enligt § 227 mom. 2 skall domkapitlet
i stift, där byggnadskassa linnes, årligen utse en av de båda revisorer, som
skola granska varje särskilt läroverks byggnadsfond. Även utan föreskrift i läroverksstadgan
kunna domkapitlen ha en viss befattning med löroverksärenden, nämligen
dels i fråga om sådana ärenden, övervägande av ekonomisk art, som enligt sakens
natur måste helt eller delvis handläggas av stiftsstyrelsen, till exempel frågor rörande
prebendepastoratet, dels i sådana fall, där vissa testamenten och donationsbrev giva
domkapitlet ett uttryckligt uppdrag, till exempel i fråga om förvaltning och tillsättning
av stipendier. Särskilt i sistnämnda avseende har också eforus åtskilliga uppdrag
av lokal natur, som icke beröras av den allmänna lagstiftningen.
Bland sålunda omnämnda grupper av ärenden äro två för närvarande under utredning.
Den 12 oktober 1909 ingick Överstyrelsen till Kungl. Maj:t med underdånigt
förslag till ändringar i gällande bestämmelser angående lärarnas vid de allmänna
läroverken ställning i disciplinärt avseende. Detta förslag har ännu icke föranlett
utfärdande av nya bestämmelser i ärendet, men i sammanhang med frågan om domkapitlens
omorganisation pågår för närvarande inom Kungl. Ecklesiastikdepartementet,
med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga, arbete för utarbetande av förslag till
ändrade bestämmelser beträffande bland annat lärarnas vid de allmänna läroverken
ställning i disciplinärt hänseende. Likaledes pågår för närvarande inom Överstyrelsen
utredning angående frågan om lärjungarnas gudstjänstbesök. Överstyrelsen kan icke
finna lämpligt, att dessa redan igångsatta utredningar skulle avbrytas för att ersättas med
andra, och anser därför motionen i dessa avseenden icke böra föranleda någon åtgärd.
Vidare torde alla sådana eforal- och domkapitelsärenden, som bero på föreskrifter i
testamenten och donationsbrev, böra lämnas orubbade. Detsamma gäller om sådana
ärenden, som enligt sakens natur tillkomma stiftsstyrelsen, till exempel ärenden rörande
lektorers prebendepastorat. Av dylika pastorat komma från och med instundande
1 maj att återstå endast två, nämligen de, som äro förenade med lektorstjänsterna
i kristendom vid högre allmänna läroverken i Växjö och Karlstad. Det torde
vara allenast en tidsfråga, när även de sålunda återstående lektorsprebendena bliva
indragna. Men så länge de behålla sin nuvarande egenskap, måste stiftsstyrelsen,
vare sig därom finnes någon föreskrift i läroverksstadgan eller ej, någon gång komma
att taga befattning med frågor, som sammanhänga med dessa lektorstjänster. Likaledes
är det helt naturligt, att så länge vissa av läroverkens kassor och byggnadseller
reparationsföretag, på sätt som ovan är anfört ur §§ 214, 217 och 227 av läro
-
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21. 9
verksstadgan, åtnjuta understöd av medel, som förvaltas af stiftsstyrelsen, denna styrelse
ha en däremot svarande befattning med läroverksärendena. Naturligtvis kan
man tänka sig, att de sålunda givna understöden indragas, men i så fall måste de
ersättas av andra inkomster, för att icke förändringen skall bliva till direkt skada
för läroverken.
Härmed äro alla bär ifrågakommande domkapitelsärenden berörda, och finner Överstyrelsen
således i fråga om domkapitlen inga skäl föreligga till den av motionärerna
föreslagna åtgärden.
I fråga om de eforalärenden, om vilka Överstyrelsen icke redan yttrat sig i
samma riktning, är saken mera invecklad. Överstyrelsen vill fästa uppmärksamheten
därvid, att det i början anförda stadgandet är av kyrkolags natur och följaktligen
icke kan upphävas genom ändringar i läroverksstadgan utan allenast i den för ändringar
i kyrkolagen stadgade ordning, således genom överensstämmande beslut av
konung, riksdag och kyrkomöte. Emellertid är ifrågavarande stadgande så allmänt
hållet, att det kräver förtydligande specialbestämmelser. Vad de allmänna läroverken
angår, ha dessa bestämmelser sin naturliga plats i läroverksstadgan. Och ingenting
hindrar, att likasom utvecklingen hittills gått i den riktningen, att eforus’ befattning
med läroverken genom dessa bestämmelser alltmer begränsats, så även hädanefter
sker i allt större utsträckning. Men givet är, att denna begränsning icke kan
utsträckas så långt, att eforusinstitutionen blir på en omväg upphävd. Anses ett
sådant upphävande lämpligt, må det ske på den riktiga vägen, genom ändring av
kyrkolagen. Den frågan föreligger emellertid egentligen icke nu med den av motionärerna
givna frågeställningen. Eforusinstitutionen kan icke, såsom motionärerna
synas tänka sig, upphävas genom ändringar i läroverkstsadgan. På den vägen kunna
allenast ske ändringar i omfattningen av institutionens uppgift.
En annan enligt Överstyrelsens mening grundläggande synpunkt är den, att det
vid varje läroverk behöves en lokal, utanför kollegiet stående myndighet dels för avgörande
av en del småärenden, vilkas centralisering allenast skulle göra arbetets
gång tyngre, dels för utredande och förberedande av en del andra ärenden med den
kännedom om lokala och personliga förhållanden, som Överstyrelsen icke i tillräcklig
grad kan äga, dels också för ledningen av vissa läroverkens förrättningar, högtidligheter
och dylikt. Att ett sådant behov förefinnes, har blivit erkänt bland annat därigenom,
att Kungl. Maj:t såsom villkor för kommunal eller enskild läroanstalts ställande
under Överstyrelsens inseende alltid giver den föreskriften, att anstalten i fråga
skall stå under närmare tillsyn av en inspektor, som utses av Överstyrelsen. Överstyrelsen
har också ofta i sitt arbete tillfälle iakttaga, vilket nyttigt inflytande på arbetet
vid en läroanstalt en dylik lokal myndighet kan utöva. Men visserligen följer
härav icke, att lämpligaste sättet för beredande av dylik myndighet är, att stiftets
biskop är självskriven till att tjänstgöra såsom sådan, respektive utse annan person
till sin ställföreträdare i denna egenskap. Det kan väl tänkas, att Överstyrelsen utsåge
inspektor för de allmänna läroverken lika väl som för de kommunala och enskilda
läroanstalterna.
På grund av de sålunda anförda allmänna grundsatserna bör enligt Överstyrelsens
mening den föreliggande frågan begränsas sålunda: i vad män böra lämpligen
de enligt läroverksstadgan åt eforus givna uppgifterna begränsas utan åsidosätBihang
till riksdagens protokoll 1918. 12 samt. 1 avd. 16 häft. (Nr 21). 2
10 Första kammarens första tillfälliga utskott utnötande AV 2t
lande
dels ay hans genom kyrkolagen givna ställning, dels .av läroverkens behov av
lokal myndighet.
En viktig grupp av eforalärendena- äro de, som röra krietendpinsunderylsningen.
Dessa ärenden äro också de, som närmast sammanhänga med biskopens ämbetsställning
i övrigt, och ett upphävande av hans befattning med dessa ärenden måste där
för .anses helt uteslutet, så länge merbemälta stadgande i kyrkolagen fortfarande är
gällande.
En annan grupp av eforalärenden utgöres av rätten, respektive skyldigheten att
närvara vid och i viss mån leda kollegisammanträden, examina, årsavslutningar och
inventeringar. Dessa uppdrag kunna tänkas antingen helt försvinna eller överflyttas
på annan lokal myndighet. Den förra möjligheten skulle Överstyrelsen anse innebära
en verklig förlust. Det bidrager, såsom Överstyrelsen redan antytt, utan tvivel
till stadgan i ett läroverks ställning, vare sig det gäller förhållandena inom läroverket
eller uppträdandet utåt, vare sig det gäller vardagsarbetet eller högtidsstunderna,
att en representativ person i sådan ställning, att b an står fullt objektiv gentemot
läroverket, dock på samma gång uppbär sin del av ansvaret för detsamma.
Icke minst för rektor blir en sådan anordning mången gång ett stöd och en hjälp,
som Överstyrelsen icke anser höra honom berövas. Ett överflyttande av detta uppdrag
på annan person än stiftets biskop, utsedd exempelvis av Överstyrelsen, skulle
icke innebära samma förlust som inititutionens upphävande, men skulle dock enligt
Överstyrelsens mening vara förenat med vissa olägenheter. Överstyrelsen har en ofta
återkommande erfarenhet av svårigheten att finna och behålla verkligt lämpliga inspektörer
för de många kommunala och enskilda läroanstalter, som stå under Överstyrelsens
inseende, och har även någon gång erfarenhet av svårigheten att draga en
klar gräns mellan dessa inspektörers uppgift och den, som enligt ofta nämnda kyrkolagsstadgande
måste anses tillkomma eforerna även i fråga om dessa anstalter. Att
utvidga dessa olägenheter till att gälla jämväl de allmänna läroverken, därtill kan
Överstyrelsen icke finna något skäl. Det synes bättre att bibehålla en i huvudsak väl
fungerande enhetlig institution än att vid sidan av denna skapa en ny, till vilken
det ofta nog kunde bli svårt att få lämpliga krafter och som komme att gentemot
den förra ha oklara gränser.
Av de läroverksstadgan mera detaljerat angivna eforalärendena återstå allenast
bestämmandet av dag för terminernas början och slut, bestämmandet av tid för
årsavslutning m. m. samt utseendet av vittnen för studentexamen. Dessa ärenden
torde möjligen kunna överflyttas på Överstyrelsen; men skall eforusinstitutionen av
skäl, som ovan anförts, ändock bibehållas, finnes intet skäl att i dessa avseenden
öka centralisation en och därmed jämväl Överstyrelsens redan förut nog tunga arbetsbörda.
Vad särskilt angår dag och tid för årsavslutning, är det, om eforus skall
förrätta denna avslutning, också lämpligast, att han bestämmer tid för den.
Återstår slutligen den i § 201 av läroverksstadgan givna allmänna föreskriften
om eforus’ uppgift, i den män denna omfattar mer än inseendet över kristendomsundervisningen.
Denna föreskrift är emellertid knappast annat än en omskrivning av
kyrkolagens merbemälta stadgande och torde redan därför icke höra upphävas. Vad
.angår dess praktiska innebörd, vill Överstyrelsen anföra följande. Föreskriften i
fråga skulle just genom sin allmänna .hållning kunna tänkas innebära en viss risk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kaimwens forsta tUi/älHga utskotts utlåtande Nr 21. Il
antingen i den riktningen att eforns anser den till ingenting förplikta eller ir (fen
riktningfen att efortis på ett mindre taktfull sätt- ingriper för på honom främmande1
områden. Öv''erstyreläén vill emellertid såsom sin erfarenhet vitsorda, att dylika risker
icke haft någon egentlig betydelse utan vida övervägts av det förut framhållna värde,
söm för läröverken ligger i före fint! ighéten av en institution av ifrågavarande karaktär.
Som sammanfattande omdöme vill Överstyrelsen alltså uttala, att erfarenheten
av det sätt, hvarpå eforusinstitutionen i verkligheten fungerar, icke går i den riktningen,
att de av motionärerna påyrkade förändringarna skulle innebära en vinst för
läroverken, utan tvärtom.
Motionärerna synas emellertid i själva verket mindre ledas av hänsyn till läroverkens
behov, sådana dessa i levande livet te sig, än av vissa teoretiskt principiella
hänsyn. »Upprättandet av läroverks- och folkskolöverstyrelserna har», säga motionärerna
bland annat, »tilldelat undervisningsväsendet en självständig administration,
som är fullt vuxen att ensam utöva den myndighet, som nu tillkommer de nämnda
kyrkliga institutionerna». Det hela är för motionärerna till stor del, för att icke säga
i allt väsentligt, en principfråga om var makten över läroverken skall ligga. Överstyrelsen
kan icke se saken ur denna synpunkt, enär eforernas ställning såsom framgår
av den föregående utredningen, numera väsentligen är av rådande, hjälpande och
stödjande karaktär. Motionärerna synas å Överstyrelsens vägnar vara rädda för inkräktning
från eforernas sida på Överstyrelsens självständighet. Överstyrelsen kan på
grund av sin under de gångna åren vunna erfarenhet icke finna en dylik farhåga
befogad, men skulle å andra sidan känna det som en förlust, om Överstyrelsen i sitt
arbete för läroverkens främjande icke längre finge påräkna samarbetet med elörerna.
Allenast i ett avseende framhålla motionärerna praktiska synpunkter, nämligen
då de fästa uppmärksamheten vid den tidsutdräkt, som i vissa fall vållas av de kyrkliga
myndigheternas befattning med läroverksärenden. Överstyrelsen vill icke förneka,
att en sådan olägenhet någon enstaka gång kan göra sig gällande, men vill å andra
sidan framhålla den väsentliga vinst i både tid och sakkunskap, som följer därav,
att vissa ärenden, såsom redan påpekats, avgöras eller förberedas av lokal myndighet.
Överstyrelsen har i detta sammanhang icke kunnat underlåta att fästa sig vid det
sätt, varpå motionärerna framställa föreliggande frågas tidigare utveckling. Motionärerna
anse, att den 1904 genomförda stora läroverksreformen avsåg att helt undandraga
läroverken biskoparnas och domkapitlens inflytande. Då denna synpunkt klav
grundläggande betydelse för den föreliggande motionen, har Överstyrelsen ansett
sig böra göra densamma till föremål för särskild undersökning och får nu gentemot
berörda uppfattning av syftet med nämnda reform erinra om följande sakförhållanden.
I sitt den 8 december 1902 avgivna betänkande upptog läroverkskommittén
bland annat frågan om upprättande av centralstyrelse för läroverken och yttrade
därvid bland annat: »JU större fordringar ledningen av de kyrkliga ärendena ställer
på biskop och domkapitel, desto oavvisligare framträder behovet av att dessa uteslutande
få ägna sig åt denna uppgift och att domkapitlens organisation bestämmes
endast med hänsyn till kyrkans behov. Men i samma män blir det nödvändigt, att
den närmafste uppsikten över och ledningen av det högre undervisningsväsendet kommer
i andra hände**. Av vissa anförda skäl stannade emellertid kommittén vid att iotee''
avgiva förslag i frågan. Densamma upptogs emellertid i ett särskilt- yttrande av korn
-
12 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.
mitténs ledamot lektor Ernst Carlson, vilken med instämmande av ledamoten lektor
P. E. Lindström framlade ett inom kommittén utarbetat förslag till s. k. läroverksråd.
Detta ämbetsverk skulle visserligen bland annat övertaga en del av eforus’ och
domkapitels funktioner i avseende å läroverksärenden men ingalunda på sådant sätt
och i sådan utsträckning, att nämnda myndigheters befattning med dylika ärenden
skulle upphöra. Tvärtom förutsättes i den anförda motiveringen, att nämnda befattning
skulle åtminstone tillvidare bestå. Sålunda nämna reservanterna bland de ärenden,
som skulle tillkomma läroverksrådet, att efter yttrande av vederbörande eforus
avgiva förord till ledig rektorsbefattning samt saga: »I avseende å rådets förhållande
till eforer och domkapitel eller eventuellt omorganiserade lokala styrelser lärer detta
bäst regleras genom en av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion». Reservanterna tänka
sig sålunda visserligen, att eforus och domkapitel i nu ifrågavarande avseende kunna
komma att ersättas av annan myndighet, men nämna detta endast i förbigående såsom
en framtida möjlighet utan att på något sätt antyda det såsom ett led i eller
en konsekens av sitt förslag i övrigt.
I den nådiga propositionen angående ändrad anordning av de allmänna läroverken
in.in., som avgavs till 1904 års riksdag, upptogs huvudtanken i reservanternas
yrkande. I det till propositionen fogade utdrag av statsrådsprotokollet erinrade
statsrådet och chefen för Kung!. Ecklesiastikdepartementet von Friesen bland annat
därom, att redan år 1847 dåvarande departementschef föreslagit konsistoriernas skiljande
från befattningen med läroverken, samt yttrar: »Svårigheten för domkapitlen
att fungera såsom läroverksstyrelser har med tiden blivit allt mera märkbar; deras
rent kyrkliga uppgift tager alltmera deras verksamhet i anspråk, de kunna icke samverka
med varandra, deras arbetssätt måste enligt sakens natur bliva ganska tungt,
och allt detta försvårar i väsentlig grad ernåendet av den enhetlighet och planmässiga
ledning som för läroverkens del vore önskvärda.» Därav drar han emellertid
icke den slutsatsen, att domkapitlens befattning med läroverksärenden bör helt upphöra.
Tvärtom uttalar han den mening, att det föreslagna ämbetsverket, som här
får namnet Överstyrelse för de allmänna läroverken, bör få sin ställning till domkapitlen
närmare bestämd genom en av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion. Om eforus
talas i detta sammanhang icke.
I anledning av den nådiga propositionen väoktes av herr J. T. Larsson i Lund
i Andra kammaren en motion, som gick ut bland annat därpå, att den befattning
med läroverksärenden, som tillkomma eforus och konsistorium, måtte upphöra. Det
förefinnes en påtaglig skillnad mellan den syn på frågan, som anlägges å ena sidan
i den förut anförda reservationen inom läroverkskommittén samt i den nådiga propositionen
å andra sidan i den nyssnämnda motionen. På de båda förra ställena
anläggas de praktiska synpunkterna av läroverkens behov, på det senare stället göres frågan
till en principfråga angående särskiljandet av skolans och kyrkans angelägenheter.
Det särskilda utskottet nr 1, till vars behandling den nådiga propositionen samt
de med anledning av densamma väckta motioner hänvisades, tillstyrkte i huvudsak
Kungl. Maj:ts förslag angående inrättande av en överstyrelse för de allmänna läroverken
men avstyrkte hrr Larssons motion utan annan motivering än att lämpligheten
av de i densamma föreslagna åtgärderna icke torde kunna bedömas, innan någon
erfarenhet om den nya överstyrelsens verksamhet förelåge. I fråga om överstyrelsens
Förslå kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21. 13
inrättande reserverade Sig tre av utskottets inedlemmar, däremot ingen i fråga om
herr Larssons motion.
Vid kamrarnas debatter'' angående läroverksrcformen vidrördes av en och annan
talare även nu ifrågavarande sida av densamma. Det i detta avseende viktigaste
yttrandet är följande, som i andra kammaren fälldes av departementschefen: »Före
liggande
förslag innebär en början till att i någon mån sekularisera läroverksstyrelsen,
och jag tror, att detta är ett steg åt riktigt håll.» Anmärkningsvärt är emellertid,
vilken underordnad roll principfrågan spelade i båda kamrarnas debatter, vilket för
hållande bland annat tog sig det uttrycket, att i ingendera kammaren sades ett ord
eller framställdes ett yrkande till förmån för herr Larssons motion, vilken således
varken kom under debatt eller votering.
I riksdagens underdåniga skrivelse i anledning av propositionen finnes frågan
om de kyrkliga myndigheternas ställning till läroverken icke berörd.
Under sådana omständigheter kan Överstyrelsen icke anse motionärernas uppfattning
av syftet med 1904 års läroverksreform riktig. Överstyrelsen vill naturligtvis
icke bestrida det påtagliga faktum, att reformen innebar en rätt långt gående boskillnad
mellan läroverken och de kyrkliga myndigheterna, ej heller det nästan lika
påtagliga faktum, att mer än en av dem, som medverkade, till och med i mer eller
mindre ledande ställning, vid reformens genomförande, tänkte sig den sålunda genomförda
boskillnaden såsom allenast början till en allt längre i samma riktning gående
utveckling, som förr eller senare borde resultera i fullständig skilsmässa. Men därav
följer icke, att de beslutande myndigheterna bundit sig vid vissa principer, som sedan
genom den inneboende konsekvensens makt ovillkorligen borde utveckla sig allt vidare.
Tvärtom hava dessa myndigheter helt undvikit att inlåta sig på principfrågan och
betraktat hela spörsmålet ur den praktiska lämplighetens synpunkt.
Sedermera har Andra kammaren, i anledning av väckta motioner, för sin del
beslutat vid 1910 års riksdag att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kung! Maj:t gå i författning om vidtagande av sådan ändring i gällande bestämmelser,
att de nuvarande eforaten över rikets läroverk avskaffades eller, därest några
av de med nämnda ämbete förenade funktioner ansåges böra bibehållas under särskilt
ämbete, i allt fall biskops självskrivna utövande härav måtte upphöra, samt vid 1913
års riksdag att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
utarbeta och, där riksdagens medverkan erfordrades, för riksdagen framlägga förslag
om sådan ändring i gällande bestämmelser, att biskopens eforusställning över de allmänna
läroverken inom stiftet komme att upphöra. I två avseenden skilja sig dessa
beslut från motionärernas nu föreliggande yrkanden. Å ena sidan har kammaren
begränsat beslutet till att gälla allenast eforerna och har icke yttrat sig angående
domkapitlen. A andra sidan har kammaren icke begränsat yrkandet till att gälla
allenast läroverksstadgan, tydligen i den insikten, att ändringar jämväl i andra lagar
måste ske för det avsedda syftets vinnande.
Överstyrelsen vill till sist sammanfatta sin ställning till den föreliggande frågan
på följande sätt.
Av hänsyn till pågående utredningar, angående vilkas blivande resultat Överstyrelsen
för närvarande icke kan uttala någon mening, bör för närvarande ingen
ändring vidtagas i gällande bestämmelser angående lärarnas vid de allmänna läro
-
14 Förslå- kardrnceréts första tillf åligga utskott? utlåtande Nr 21.
öé&M disciplinära; ställning- eller angående lärjungarnas vid samma läroverk gödatjänstbesök.
Av hänsyn till död mans vilja bör ingen ändring vidtagas i fråga om biskopars
och domkapitels på testamenten och donationsbrev vilande befattning med vissa läro
verksärenden.
På’ grund av sakens natur bör ingen ändring vidtagas i biskops och domkapitels''
befattning med sådana läro verksärenden, som så att säga allenast till sin ena sida
äro läroverksärendén och till sin andra sida uppenbarligen röra stiftsstyrelsen.
Utom dessa tre kategorier av ärenden hava domkapitlen numera ingen befattning
med läroverken; och Överstyrelsen anser således, att i fråga om domkapitlen
motionen icke bör föranleda någon åtgärd.
I fråga om sådana eforalärenden, som icke jämväl falla inom dessa nu nämnda
grupper, kan saken i viss män ställa sig olika, allteftersom frågan enligt motionärernas
egen anvisning begränsas till att gälla allenast ändringar i läroverkssfadgan
eller utsträckes till att gälla jämväl hithörande lagstiftning.
Under den förra förutsättningen kan eforusinstitutionen icke upphävas, enär den
vilar på stadgande i kyrkolag ; frågan måste således inskränkas till att gälla begränsning
av erforalärendena. Vid en sådan begränsning måste stadgandena angående eforus''
allmänna ställning samt angående hans befattning med kristendomsundervisningen bibehållas,
enär deras upphävande skulle kränka gällande kyrkolag. Övriga eforalärenden
skulle kunna överflyttas till en mindre del till Överstyrelsen, till större delen till
någon annan lokal myndighet än eforus. Men Överstyrelsen kan icke finna, att vare
sig ärendenas större centralisation eller deras fördelning på två olika, i viss mån varandra
korsande lokala myndigheter skulle innebära någon vinst för läroverkens arbete.
Skulle återigen frågan, med gående utöver motionen, upptagas i hela sin prim
cipiella vidd, anser Överstyrelsen det vara ett obestridligt faktum, att den hittillsvarande
utvecklingen gått i riktning mot eforalmyndighetens allt större begränsning,
och anser möjligt, att denna begränsning kan komma att fortgå till sagda myndighets
fullständiga försvinnande, med kan icke finna, att läroverkens självständighet eller
förmåga i övrigt att fylla sin uppgift i någon män skulle kräva ett dylikt försvinnande.
Överstyrelsen håller fastmer före, att en lokal myndighet med i huvudsak
eforus'' ställning är befrämjande för läroverkens sunda utveckling och att det då är
bättre att fasthålla vid en redan förefintlig, i huvudsak väl fungerande institution än
att skapa en ny utan den fasthet, traditionen ger, och med även i övrigt ovissa
förutsättningar för fyllandet av sin uppgift.
Naturligtvis vill Överstyrelsen med detta intet invända mot att, efter hand söm
erfarenheten därav påvisar verkligt behov, jämkningar och förändringar genomföras i
fråga om biskops och domkapitels ställning till de allmänna läroverken.
Stockholm den 9 mars 1918.
För LäroverksöverstyreUenS chef:
ANDERS HENNIG.
A-agtost Joihuftsstoh.
Axel Berlin.
Forsta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.
15
Bilaga 2.
Sedan Folkskolöverstyrelsens yttrande infordrats i anledning av en inom riksdagens
andra kammare väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående avskaffande
av biskops och konsistoriums överinseende över de allmänna läroverken och statens
folkskoleseminarier, får Folkskolöverstyrelsen, som torde hava att yttra sig i ärendet
blott i vad detsamma avser folkskoleseminarierna, anföra följande.
Till en början vill Överstyrelsen erinra, att nu gällande bestämmelser i fråga om
konsistoriernas befattning med folkskoleseminarierna äro av så sent datum som den
3 juli 1914 samt att grunddragen av sagda bestämmelser år 1913 förelädes riksdagen,
utan att riksdagen däremot gjorde någon invändning. I vederbörande departementschefs
yttrande till statsrådsprotokollet, då proposition i ämnet avläts till 1913
års riksdag, framhålles såsom den huvudsakliga anledningen till att konsistorierna
borde kvarstå såsom lokala styrelser för seminarierna den omständigheten, att konsistorierna
funnos böra fortfarande tjänstgöra som distriktsstyrelser för folkskoleväsendet
samt att det måste anses rimligt och naturligt att, därest den centrala ledningen
bleve gemensam för seminarierna och övriga till folkundervisningen hörande anstalter,
samhörighet upprätthölles även beträffande mellaninstansen mellan överstyrelsen och
läroanstalterna.
Den behandling, som frågan fick vid 1913 års riksdag, kan alltså anses innebära
ett erkännande av den grundsatsen, att folkskoleseminarierna i administrativt hänseende,
vare sig det gäller den centrala ledningen eller fråga är om mellaninstanserna,
böra sammanhållas med folkskolorna och övriga folkundervisningsanstalter.
Emellertid har Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 13 november 1914 uppdragit
åt en kommitté att verkställa förnyad utredning av frågan om de kyrkliga
konsistoriernas omorganisation. Ehuru i denna kommittés uppdrag icke uttryckligen
innefattas frågan om konsistoriernas verksamhetsområde, är det tydligt, att spörsmålet
om mellaninstanserna för folkskoleväsendets ledning måste bliva föremål för
omprövning vid granskningen av kommitténs förslag. Vid sådant förhållande och
då kommittén, enligt vad Överstyrelsen inhämtat, inom en nära framtid, kommer att
avgiva sitt betänkande, synes det Överstyrelsen vara lämpligast, att den i förevarande
motion ifrågasatta förändringen i vad densamma avser folkskoleseminarierna får i
berörda sammanhang upptagas till prövning.
Stockholm den 2 mars 1918.
K. E. SANDBERG.
Olof Wilelius.
CENTRA (.TRYCKERI ET, STOOKHOI.M 1018.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.