Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen med begäran om utredning ifråga om ordnande av bostadstillgången inom vissa samhällen.

1918-03-14 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1918:9, Skrivelse till Konungen med begäran om utredning ifråga om ordnande av bostadstillgången inom vissa samhällen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfttlliga utskotts utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 11 april 1918 kl. 3 e. in.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9,

i anledning av väckt motion angående skrivelse till Konungen

med begäran om utredning ifråga om ordnande av

bostadstillgången inom vissa samhällen.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 129, har herr Ström hemställt att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda,

huruvida och i vilken mån åtgärder kunna och böra vidtagas för att i

huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som i motionen angivas,

söka åstadkomma ett bättre ordnande av bostadstillgången inom de samhällen,

där sådana åtgärder äro behövliga, samt för riksdagen framlägga

det resultat, vartill utredningen kan giva anledning.

Beträffande motiveringen till denna hemställan hänvisas till motionen.

Kungl. socialstyrelsen, som i föreskriven ordning anmodats att med

anledning av ifrågavarande motion till utskottet inkomma med yttrande,

har i ämnet överlämnat det utlåtande, styrelsen gemensamt med bostadskommissionen

avgivit till andra kammarens tredje tillfälliga utskott angående

en inom nämnda kammare väckt liknande motion. Omförmälta yttrande

finnes här nedan intaget såsom bilaga.

Motionens syfte att söka ernå ett bättre ordnande av bostadstillgången

inom de samhällen, där trångboddhet med därav orsakade sociala och sanitära

vådor samt under senare tid flerstädes även ganska svårartad bostadsbrist

göra sig kännbara, finner utskottet vara beaktansvärt. Det är ovederBihang

till riksdagens protokoll 1918. 12 samt. 2 avd. 8 Käft. (Nr 9.) 1

Motionen.

Utskottet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr .9.

sägligen en viktig samhällsangelägenhet att i görligaste mån åstadkomma

bättre och sundare bostadsförhållanden och rikligare bostadstillgång, särskilt

i vissa städer och industricentra, där mycket brister i detta avseende. Regering

och riksdag såväl som kommuner hava också redan vidtagit åtgärder

för att söka råda bot för dessa olägenheter, vilka de senaste åren förvärrats

till följd av den enskilda byggnadsverksamhetens avstannande under

rådande dyrtid med högt uppdrivna pris på byggnadsmateriel och arbetskraft.

Utskottet anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att vad som

i väsentlig grad bidragit och alltjämt bidrager till bostadsbristen i de större

stadssamhällena är den fortgående inflyttningen från landsbygden till städerna.

Kunde denna landsbygdens betänkliga avfolkning genom verksamma

åtgärder hämmas, skulle såväl den genom överbefolkning vållade trångboddheten

i städerna underlättas som ock jordbruksnäringens betydelsefulla utveckling

och avkastning främjas. Det är ofta ett beklagligt faktum att,

samtidigt som arbetslöshet och bostadsbrist yppa sig i städerna, råder ute i

jordbruksbygder brist på villiga arbetskrafter och stå bostadshus där obebodda.

Kunde nuvarande krisförbållanden bidraga till att leda folkströmmen

åter till landet och dess sundare levnadsförhållanden samt lära folk att

uppskatta förmånen av att arbeta på och hämta sin näring direkt från den

svenska jorden, skulle den hårda tiden hava ett varaktigt gott med sig.

Att emellertid under alla förhållanden strävanden böra inriktas på en

välbehövlig förbättring av bostadsförhållanden till bättre hygien och större

trevnad för särskilt de mindre bemedlade är ett önskemål, för vilket riksdagen

uttalat sig i sin 1911 avlåtna skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran

om utredning om och förslag till bostadsfrågans i landet ordnande,

och torde den i anledning av denna hemställan tillsatta kommitténs utlåtande

i ärendet under den närmaste tiden vara att förvänta.

Den af motionären anvisade vägen att söka främja bostadstillgången i

vissa samhällen, där denna tillgång är synnerligen knapp, synes utskottet

dock icke kunna leda till något praktiskt resultat.

Den i motionen föreslagna progressiva beskattningen på innehav av större

våningar, för att sålunda framtvinga inskränkningar ifråga om större bostadslägenheter

samt skaffa medel till byggnadsverksamhetens understödjande,

framfördes redan vid förlidet års riksdag genom motion i andra kammaren,

men vann icke riksdagens bifall. Bevillningsutskottet, som avstyrkte

motionen, anförde i sitt utlåtande, att en sådan bostadsskatt komine att

drabba ytterst ojämnt och ofta orättvist. Innebavandet av en större bostads
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskolts utlåtande Nr 9. 3

våning vore långt ifrån alltid ett utslag av lyx. Ändamålet med den större

lågenheten kunde ofta vara att skaffa innehavaren on nödtorftig utkomst

genom uthyrning, mottagande av inackorderingar etc. I den mån levnadskostnaderna

växla på olika orter skulle sådan beskattning verka olika. Vad som

vore att räkna som lyx i avseende på bostadsutrymme i t. ex. Stockholm behövde

icke vara det i en mindre landsortsstad eller å landsbygden. Eu

lagstiftning på detta område, att gälla för hela landet, bleve alltså mycket

vansklig. Och att överlåta t. ex. åt en hyresnämnd att från fall till fall

träffa avgörande vore ingalunda tillrådligt.

Verkningarna av en sådan lag skulle, såsom erfarenheten från länder

med bostadsbeskattning visat, bliva att skatten komme att gå ut över husägarne,

som måste sänka hyran för de större våningarna och söka taga ersättning

härför genom hyresstegring för de mera efterfrågade mindre bostadslägenheterna.

En sådan skattelagstiftning synes sålunda komma att

motverka sitt eget ändamål.

Det kapital, som en sådan skatt skulle tillföra bostadsproduktionen,

torde icke heller bliva av någon avsevärd betydelse. Det ekonomiska understöd,

som från det allmännas sida kan anses böra lämnas till bostadsbyggande,

särskilt i dessa tider, synes lämpligen böra anskaffas på rättvisare

och tryggare sätt.

Att, såsom motionären ytterligare föreslagit, tillgripa s. k. ransonering

av bostäder, liksom på grund af krigstidens knappa tillgång för närvarande

äger rum i fråga om livsförnödenheter, för att genomföra en jämnare

fördelning av en del förbrukningsartiklar, kan ju låta tänka sig, men torde

icke kunna praktiskt genomföras av skäl, som i bostadskommissionens och

socialstyrelsens bifogade utlåtande närmare utvecklas. En avsevärd uppdelning

av större lägenheter i mindre skulle ytterligare betänkligt förvärra

bostadsbristen under den rundliga tid, som ett sådant ofta genomgripande

ombyggnadsarbete krävde, och de sålunda anordnade mindre lägenheterna

komme att ställa sig oskäligt dyra för att icke förändringen skulle verka

förlustbringande för fastighetsägarna.

Såsom Svenska stadsförbundets bostadsråd i avgivet yttrande meddelat,

hava svårigheter med ombyggnadsarbeten av ifrågavarande art vid närmare

undersökning visat sig vara större än man från början tänkt sig. Så hade

man i Stockholm planerat åstadkommande av smålägenheter genom uppdelning

av större våningar i en del av staden tillhöriga hus, men efter

verkställda kostnadsberäkningar funnit sig böra avstå därifrån.

I avgivet förslag till omarbetning av hyresstegringslagen ha, utom för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

bud mot sammanslagning av bostadslägenheter, inrymts bestämmelser, som

dels avse att förhindra ett hushåll att utan hyresnämnds medgivande inneha

mer än eu lägenhet inom samma kommun, dels giva hyresnämnd befogenhet

att under vissa förutsättningar uthyra bostadslägenhet, som hyresvärd

utan av nämnden godkänd anledning låter stå outhyrd. Genom dessa bestämmelser,

därest de lagfästas, skulle på framkomlig väg en del vara att

vinna i motionens syfte.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

första kammarens åtgärd föranleda.

På utskottets vägnar:

OSKAR NYLÄNDER.

Närvarande vid ärendets slutbehandling inom utskottet herrar Nyländer, Danström, Larson,

Kjellgren, Permansson, Welander och Tengvall.

Bilaga.

Till Riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.

Genom nådigt beslut den 19 februari 1918 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen

att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en inom första kammaren

väckt motion, nr 129, angående utredning ifråga om ordnande av bostadstillgången

inom vissa samhällen.

I anledning härav får socialstyrelsen såsom yttrande i ämnet åberopa det utlåtande,

som styrelsen gemensamt med bostadskommissionen denna dag avgivit till

andra kammarens tredje tillfälliga utskott angående liknande motion i sistnämnda

kammare, och varav avskrift härjämte fogas.

Stockholm den 14 mars 1918.

GUNNAR HUSS.

Elis Bjurstedt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

(Avskrift.)

Till Riksdagens andra kammares tredje tillfälliga utskott.

Genom nådigt beslut den 15 februari 1918 har Kungl. Maj:t anbefallt dels bostadskommissionen

dels kungl. socialstyrelsen att avgiva och till utskottet överlämna

yttrande över en inom andra kammaren väckt motion, nr 277, angående åtgärder

för bättre ordnande av bostadstillgången inom vissa samhällen. Till åtlydnad härav

få bostadskommissionen och socialstyrelsen, vilka ansett sig böra behandla förevarande

ärende gemensamt, efter överläggningar i ämnet avgiva följande yttrande.

I syfte att söka åstadkomma ett bättre ordnande av bostadstillgången inom

vissa samhällen har motionären förordat tvenne slag av åtgärder från statsmakternas

sida. Dels skulle enligt motionärens mening medel till ökat bostadsbyggande anskaffas

genom påläggande av en särskild skatt för innehav av större lägenheter, och dels

skulle det befintliga bostadsbeståndet göras till föremål för ransonering liknande den,

som under den pågående krisen genomförts beträffande åtskilliga förbrukningsartiklar.

I likhet med motionären vilja bostadskommissionen och socialstyrelsen betona

vikten av att en nyproduktion av bostäder kommer till stånd i största möjliga omfattning

för att upphjälpa bostadsmarknaden ur dess beträngda läge ävensom att kraftiga

åtgärder vidtagas av statsmakterna för vinnande av berörda syfte. I sådant hänseende

må erinras, att 1917 års riksdag på extra stat för år 1918 anvisade ett förslagsanslag,

högst fyra miljoner, att användas till understöd för uppförande av bo

stadshus med smålägenheter, med rätt för Kungl. Maj:t att förskottsvis redan under

år 1917 av tillgängliga medel utanordna beloppet. Efterfrågan på understöd från

ifrågavarande anslag har varit synnerligen livlig, och har detsamma nu till större

delen fördelats. Framhållas må ock, att omförmälda ingripande från statsmakternas

sida redan lett till ganska beaktansvärda resultat i form av nyuppförda smålägenheter

i ett flertal städer. Vid sådant förhållande har det synts lämpligt att fortsätta

på den redan inslagna vägen, och har bostadskommissionen därför i underdånig skrivelse

den 11 februari 1918 förordat, att åtgärder vidtagas för åvägabringande av ett

nytt anslag av statsmedel, denna gång å tre miljoner kronor, att utgå såsom understöd

åt byggnadsföretag, avsedda att förbättra de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden.

Denna framställning har sedermera remitterats till socialstyrelsen

för avgivande av yttrande, och kommer styrelsen givetvis att tillstyrka densamma.

Om kommissionen och socialstyrelsen sålunda måste instämma med motionären

ifråga om nödvändigheten att få till stånd en ökad bostadsproduktion, anse de sig

emellertid ej kunna förorda den av honom föreslagna utvägen att anskaffa de härför

erforderliga medlen. Enligt deras uppfattning, lärer den motivering, som bevillningsutskottet

vid 1917 års riksdag i sitt betänkande nr 5 avgivit för ett avstyrkande av

den utav samme motionär i andra kammaren väckta motionen, nr 105, i förevarande

ämne, alltjämt äga giltighet. Bostadskommissionen och socialstyrelsen kunna följaktligen

ej förorda, att medel till ekonomisk subvention åt byggnadsverksamheten anskaffas

genom tillämpande av här föreslagna beskattningsprinciper.

Vad angår den andra av motionären föreslagna åtgärden, nämligen genomförandet

av en ransonering av befintliga bostadslägenheter, lärer densamma vara ägnad att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

ur flera synpunkter ingiva betänkligheter. Det torde sålunda utan vidare vara självklart,

att en sådan åtgärd ingalunda kan anses jämförlig med de av staten under

krisen redan vidtagna åtgärder för ransonering av nödvändiga förbrukningsartiklar.

En bostadslägenhet utgör ej såsom en kvantitet varor en enhet, som utan vidare kan

uppdelas i ett flertal mindre enheter. Såframt icke genom styckning av större lägenheter

blott åsyftas att vinna sådana mindre lägenhetsdelar, vilka omöjliggöra en uppdelning

av de boende i flera från varandra avskilda ordnade hushåll och endast erbjuda

en form av ett ur samhällelig synpunkt ingalunda önskvärt inneboendesystem,

krävas, enligt vad verkställda utredningar giva vid handen, omfattande och kostsamma

ändringsarbeten, vilka merendels uppväga de verkliga fördelar, som skulle vinnas

genom en sådan uppdelning. Svårigheter uppstå emellertid icke enbart av byggnadsteknisk

art utan ock ur ekonomisk synpunkt med hänsyn till fastighetsägarna. Har

nämligen en fastighetsägare uppfört större lägenheter med mera anspråksfull inredning,

är det som regel otänkbart, att dessa efter styckning kunna lämna samma

hyresinkomst som före styckningen. Om sålunda en lägenhet på fem rum och kök

betingar en årlig hyra av 1,500 kronor, torde lägenheten sannolikt icke kunna lämna

samma hyresintäkt, sedan densamma exempelvis uppdelats i två lägenheter, varav eu

på tre rum och kök och en på ett rum och kök. Den förra bör kunna giva en årlighyra

av 900 kronor. Den senare lärer däremot icke kunna lämna så stor hyresinkomst

som 600 kronor för år. Huru skall i så fall skillnaden ersättas? Jämväl

torde, såsom ock bevillningsutskottet i sitt ovannämnda betänkande i annat sammanhang

anfört, det möta nära nog oöverstigliga svårigheter att i det enskilda fallet fastslå,

i vad mån ett bostadsinnehav med hänsyn till de boendes antal och sysselsättning

med mera skäligen skulle kunna anses vara större, än förhållandena det påkalla.

Starka betänkligheter resa sig därför mot den av motionären föreslagna åtgärden att

för ett mera tillfälligt behov verkställa uppdelning av redan befintliga större lägenheter.

Bostadskommissionen och socialstyrelsen hava emellertid i annat sammanhang

tagit under omprövning, huruvida ej åtgärder borde vidtagas i syfte att förhindra,

att ett och samma hushåll tager i anspråk större bostadsutrymme än vad med hänsyn

till den på många håll rådande bostadsbristen kan anses önskvärt. I en den 15

februari dagtecknad skrivelse till statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet

med förslag till lag med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m.

hava kommissionen och styrelsen sålunda förordat, ej blott att de i nu gällande lagstiftning

inryckta bestämmelser om visst förbud mot sammanslagning av flera bostadslägenheter

måtte förlänas förlängd giltighet, utan ock att särskilt förbud måtte

stadgas för ett och samma hushåll att under vissa förhållanden förhyra mera än en

bostadslägenhet.

På grund av vad sålunda anförts kunna bostadskommissionen och socialstyrelsen

ej förorda de åtgärder från statens sida, som av motionären här föreslagits.

För bostadskommissionen: För socialstyrelsen:

Allan Cederborg. Gunnar fluss.

CENTBALTKYCKERIKT, STOCKHOLM 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.