Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om möjliggörande av avsöndringar från utarrenderad kronojord för bildande av egnahem under löpande arrendetid.
1918-03-11 · 8 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 5 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1918:28, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om möjliggörande av avsöndringar från utarrenderad kronojord för bildande av egnahem under löpande arrendetid.
Dokumentets text
Jordbruksutskottet* utlåtande Nr 28
1
Nr 28.
Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1918 kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om möjliggörande
av avsöndringar från utarrenderad kronojord för
bildande av egnahem under löpande arrendetid.
(2:a avd.)
Uti en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 158, har herr Sterne hemställt,
att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till sådana ändrade grunder för utarrenderandet
av kronans jordbruksdomäner och i grunderna för upplåtandet av egnahemslägenheter,
att avsöndringar från kronojord i och för egnahems bildning
kunde, därest synnerliga skäl därtill förelåge, verkställas under löpande
arrendetid.
Till skäl härför har motionären anfört följande:
»Avsöndringen av smålägenheter å statens jordbruksdomäner är för
närvarande bunden vid de tider, då löpande arrendetid utgår, detta gällande
såväl de utaiTenderade egendomar, vilka utan riksdagens hörande
få försäljas i lotter för bildandet av egna hem, som ock de, vilka å
annan dylik egendom lämpligen kunna användas för egna hems bildning
efter riksdagens prövning.
Då emellertid den ganska långa arrendetiden av i regel tjugu år,
som användes för kronans arrendatorer, lägger hinder i vägen för att
under dessa perioder framkomma med avsöndringsförslag till förberörda
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 10 saml. 14 käft. (Nr 28.) 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
0
Jordbruksutskottets utlåtande AV 28.
Historik.
Forntvaran
de bestämmelser.
ändamål, synes det undertecknad, som om något borde göras för undanröjandet
av detta hinder.
Statsmakternas intresse för småbrukets höjande och jordens rationella
utnyttjande i allmänhet har på senare år varit i glädjande tillväxt,
och därför är det beklagligt, om formella hänsyn skola omöjliggöra en
utveckling, som statsmakterna på allt sätt vilja främja.
Givetvis har en arrendator rätt att fordra trygghet för sina intressen,
men lika så väl som för närvarande skyldighet för kronoarrendator föreligger
att under arrendetiden för visst allmänt ändamål avstå arrendejord
mot ett skäligt vederlag, så torde ej heller eu bestämmelse i kontrakten
om rätt till avsöndringar för egnahemsbildningar, dä synnerliga
skäl för dylika föreligga och sådant lämpligen låter sig göra utan men
för egendomens skötsel eller behöriga drift, verka avskräckande. Minskningen
i areal, genom under arrendetiden verkställd avsöndring, fordrar
givetvis en proportionerlig nedsättning i arrendesumman.
Nybildningar av jordbroksegnahem synas mig vara ett så allmänt
statsintresse, att detta väl motiverar en klausul i kronoarrendatorernas
kontrakt om skyldighet att under arrendetiden avstå lämplig mark för
dylikt ändamål. Om detta låter säga sig i allmänhet, så framträder behovet
av en dylik förändring i grunderna för kronodomänernas utarrendering,
i synnerhet då, genom något föregående förbiseende eller annat
begånget fel, gamla innehavare av jordhrukslägenheter på kronomark
blivit förbigångna med hembudsrätt på sin brukade torva, då eu arrendeperiod
utgått. Sådana exempel saknas tyvärr ej. Särskilt under sådana
förhållanden synes det hårt, att eu rättelse av ett begånget misstag i
rättvisans och landets intresse ej kan vidtagas på en cirka tjugu års tid.
Detta kanske till obotlig skada för de jordbruksarbetare, som nedlagt ett
helt livs tungt arbete i den svenska jorden under den framtidsförhoppningen
att en gång få en självständig jordbrukares ställning och slippa den
mer eller mindre ofria ställningen som torpare under en större arrendator.
Det är från dessa utgångspunkter som jag vågar hemställa,---»
I anledning av motionen har utskottet i ärendet inhämtat bl. a.
följ ande.
Enligt 26 punkten i kungörelsen den 10 november 1882 angående
förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner var
arrendator förbunden att, om sådant för allmännyttigt ändamål å kronans
vägnar fordrades, avstå arrenderad kronoegendom tillhörig mark
ävensom inkomstgivande lägenhet mot åtnjutande av minskning i arrendeavgiften,
motsvarande den förlust honom tillskyndades. Vid den om
-
JordlirulcMtitukoUfts utlåtande Nr 28.
3
arbetning dessa grunder underkastades, innan de nu gällande bestämmelserna
i samma ämne utfärdades genom kungörelsen den 4 juni 1908,
uteslöts berörda stadgande. Anledningen härtill var, att stadgandet stod
i strid mot den bestämmelse i den allmänna lagstiftningen om arrende,
vilken då nyligen kommit till stånd. I 2 kap. 3 § av lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom föreskrives nämligen, att den,
som till annan upplåter jord på arrende, ej må i vidare män än som
överensstämmer med vissa särskilda stadgande!! i samma kapitel förbehålla
sig eller annan iigare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före
arrendetidens slut, samt att, om sådant förbehåll skett, det skall vara
utan verkan.
Redan från början var uppmärksamheten fästad på, att det skulle
medföra betydande olägenheter, om kronan icke skulle äga möjlighet att
under arrendetiden frigöra sig från arrendeavtalet beträffande en
kronoegendom eller del därav, som blivit behövlig för något allmänt
ändamål.
Sålunda uttalade domänstyrelsen under förarbetena till 1908 års
kungörelse den meningen, att det vore så långt ifrån, att upphävande av
26 punkten i 1882 års författning vore lämpligt, att tvärtom räckvidden
av nämnda stadgande syntes böra utsträckas. Detsamma hade nämligen
tolkats så, att kronan ansett sig icke under några förhållanden kunna
före arrendetidens utgång mot arrendator^ bestridande åtkomma under
arrendet inbegripen jord, om denna utgjort en huvudsaklig del av vad
arrendet omfattat. En följd härav hade blivit, att kronan i många fall,
då kronan sett sig nödsakad att ingå på arrendatorers ohemula ersättningsanspråk,
blivit t i hög grad uppskörtad, i andra fall åter sett sig
tvungen att antingen använda någon mindre lämplig mark eller ock invänta
arrendeperiodens stundom ganska avlägsna utgång.
I det yttrande chefen för jordbruksdepartementet avgav till statsrådsprotokollet
den 28 februari 1908, då proposition i ämnet till riksdagen
beslöts, framhölls också, att vad domänstyrelsen anfört otvivelaktigt
varit av beskaffenhet att föranleda eu ändring i nyttjanderättslagen,
därest all möjlighet saknats att på skäliga villkor avlägsna det
hinder för genomförandet av ett allmännyttigt företag, som kunde uppstå
genom uppställandet av orimliga fordringar från en kronoarrendators
sida. Departementschefen ansåg emellertid, att i sådant hänseende vore
tillräckligt sörjt för det allmännas intresse, därigenom att enligt gällande
expropriationsförordning, rätt tolkad, hinder ej syntes möta att för där
angivna ändamål tillgripa expropriationsförfarande mot eu kronoarrendator,
som ej kunde förmås till uppgörelse på skäliga villkor.
4
Jordbruksutskottet» utlåtande Nr 28.
Grunderna
för upplåtande
av
egnahemslåuenheter
från, visso,
kronneg
endomar.
Att det för egnahem sfrågans lösning skulle vara av betydelse, om
kronan ägde för egnahemsändamål förfoga över utarrenderade kronoegendomar
även under löpande arrendeperiod, är ett förhållande, som redan
tidigt beaktats. Så har domänstyrelsen, i sammanhang med avgivande
av förslag till 1908 års grunder, gjort ett uttalande härom.
Enligt de av 1894 års riksdag antagna grunder för upplåtande av
egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar skulle i avseende ä de
under domänstyrelsens förvaltning ställda, för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar, vilka ansåges vara lämpliga till styckning eller
avsöndring för beredande av dylika lägenheter och ej skulle enligt riksdagens
beslut i sin helhet försäljas, förslag till styckning eller avsöndring
uppgöras i sammanhang med dessa egendomars uppskattning för förnyad
utarrendering. Hade styckning eller avsöndring blivit i behörig ordning
beslutad, skulle lägenhet i regel, om den ej kunde genom utbjudande
under hand avyttras till åsatt saluvärde, å offentlig auktion försäljas till
den högstbjudande.
Då fråga uppstod, huruvida icke den sålunda öppnade utvägen till
bildande av egna hem kunde genom ändrade föreskrifter bliva anlitad i
större utsträckning än dittills varit fallet, inhämtade domänstyrelsen enligt
erhållet uppdrag yttranden härom. Kungl. Maj:ts befallningshavande
i ett flertal län samt åtskilliga domänintendenter och andra myndigheter i
orterna framhöllo därvid, att försäljning av lägenheter skulle i hög grad
befordras, om den finge äga rum under hand när helst lämpligt tillfälle
därtill yppades och sålunda även under löpande arrendeperiod. Domänstyrelsen
förklarade sig ock, i anslutning till vad styrelsen redan förut
härutinnan uttalat, för egen del anse, att lägenheter borde kunna även
under arrendeperiod upplåtas från kronans egendomar antingen efter
överenskommelse med arrendator!! eller ock tvångsvis. För sådant ändamål
borde beredas tillfälle att i arrendekontrakt om kronans fastighet
inrycka bestämmelse om skyldighet för arrendatorn att, där sadant a kronans
vägnar påfordrades, avstå den arrenderade egendomen eller del därav
mot skälig ersättning och rätt för arrendatorn att uppsäga arrendeavtalet.
Vid frågans föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 februari 1909
yttrade chefen för jordbruksdepartementet, att beträffande spörsmålet,
huruvida icke, med ändring av ordningen för dylika upplåtelser, underliandsupplåtelse
borde så gott som uteslutande komma till användning, han
till alla delar gillade deras mening, som ansåge, att i den gällande ordningen,
enligt vilken anbud med all makt skulle söka framkallas, så
snart beslut om upplåtelse fattats, läge ett av de största felen hos systemet.
Det syntes honom ock, som om det skulle vara den lyckligaste
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande AV 28.
lösningen, ifall det kunde i arrendekontrakten beträffande kronans jordbruksdomäner
intagas förbehåll angående skyldighet för arrendator att,
därest visst område av arrenderad egendom under arrendetiden kunde
finna användning för egnahemsändamål, avstå området mot skälig nedsättning
i arrendet. Därigenom skulle man kunna vinna eu samstämmighet
mellan kronans och arrendatorns intressen, som icke i samma
utsträckning syntes stå att vinna på annat sätt. Emellertid syntes eu
sådan bestämmelse komma i bestämd strid mot stadgandet i 2 kap. 3 §
av nyttjanderättslagen och således icke kunna ifrågakomma utan eu lagändring,
om vilken det ännu syntes vara för tidigt alt väcka förslag,
helst även andra utvägar, om än icke fullt så effektiva, syntes stå till buds.
Någon ändring i nyttjanderättslagen ifrågasattes därför icke i sammanhang
med den sistnämnda dag beslutade propositionen angående grunder
för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle
att förvärva egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar. Däremot
innefattade propositionen förslag till bestämmelser i andra hänseenden
om ökat användande av underhandsupplåtelse vid försäljning
av egnahemslägenheter. Sedan propositionen med vissa ändringar antagits
av riksdagen, utfärdades den 31 december 1909 kungörelse i ämnet.
Till 1909 års riksdag hade avlåtits propositionen nr 120 angående Riksdagens
ändrad lydelse av 2 kap. 3 § av arrendelagen och nr 122 angående i/mafl909.
tillägg till grunderna för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner. I
dessa hade hemställts, att i nämnda paragraf måtte införas ett andra
stycke, innehållande att vid utarrendering av jord för kronans räkning
arrendatorn skulle kunna tillförbindas att avstå till fastigheten hörande
mark, där sådant å. kronans vägnar påfordrades, antingen för tillgodoseende
av allmänt behov eller för undersökning eller tillgodogörande av
mineralfyndighet.
Jämlikt riksdagens skrivelse den 11 maj 1909 avslogos dessa propositioner
jämte därmed sammanhängande proposition angående ändringar
i gruvstadgan m. m., men anhöll riksdagen i samma skrivelse i anledning av
väckta motioner, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida
icke till främjande av egnahemsrörelsen de hinder, som mötte mot att under
löpande arrende tid från kronoegendomar avsöndra lägenheter, skulle kunna
undanröjas, samt att de förslag, som av utredningen framginge, måtte föreläggas
1910 års riksdag. Till stöd för denna framställning omförmäldes, att
inom riksdagen framhållits, hurusom det skulle vara synnerligen önskvärt,
om underhandsupplåtelser av lägenheter från utarrenderade kronohemman
kunde komma till stånd i ännu större omfattning än dittills varit fallet,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 2H.
Ii
samt att detta mål skulle i viss män främjas, om i arrendekontrakten den
bestämmelse kunde intagas, att arrendator!! skulle vara skyldig att under
arrendetiden, mot skälig nedsättning i arrendeavgiften samt skadestånd till
egnahemslägenheter avstå vissa, särskilt i utkanten av den arrenderade
fastigheten belägna områden. De tvingande bestämmelserna i 2 kap. 3 §
nyttjanderättslagen måste emellertid för möjliggörande av dylika kontraktsbestämmelser
modifieras beträffande kronojord och syntes också kunna
avfattas i sådan form, att de ej medförde olägenheter för arrendatorerna.
Riksdagens Frågan om beredande av ökad möjlighet för utarrenderad krono
8*åma''ei9l2
eSendoms försäljning under löpande arrendeperiod upptogs ytterligare av
1912 års riksdag, som i skrivelse den 24 maj samma år anhöll, att Kungl.
Majrt täcktes verkställa utredning, huruvida ej på framställning eller
efter medgivande av arrendator eller dennes rättsinnehavare försäljning
av kronans jordbruksdomäner eller delar av sådana skulle kunna ske
jämväl under löpande arrendetid, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill en dylik utredning kunde föranleda.
I häröver avgivet utlåtande har domänstyrelsen framhållit, att
huvudsyftet med riksdagens skrivelse torde vara att främja uppkomsten
å kronans marker av egna hem, men att den föreslagna utvägen icke
innebure vare sig något nytt eller något för saken väsentligt främjande.
Ville man verkligen åstadkomma, att försäljningar till egna hem från
kronoegendomar skulle i avsevärd omfattning kunna äga rum oberoende
av tiden för arrendenas upphörande, måste man låta betänkligheterna fara
mot sådan ändring i gällande författningar, att arrendator skulle under
pågående arrendeperiod kunna förpliktas att avstå mark till egna hem.
Delvis med återgivande av ett tidigare yttrande i ämnet har domänstyrelsen
vidare anfört, att olägenheten av nuvarande förhållande, läge i öppen
dag, alldenstund kronan, om försäljning av ett till eget hem avsatt område
ej kommit till stånd före arrendeavtalets träffande, nödgades att på nära nog
huru dåliga villkor som helst utarrendera området för sig, på det att det
måtte kunna på en tidpunkt, ej så avlägsen som den, då arrendet för
huvudegendomen upphörde, disponeras för försäljning, ju läge i öppen dag,
Om alltså, å ena sidan, arrefidatorn ej borde få förhindra, att fastigheten
helt eller delvis frånginge honom på annan än den i arrendekontraktet
bestämda tid, borde lian, å andra sidan, erhålla ersättning därför med
skäligt belopp samt rätt att, därest han så önskade, uppsäga arrendeavtalet.
Styrelsen ansåge sig, med hänsyn till ej mindre de olägenheter,
som för kronan föranleddes av gällande bestämmelser, än ock de väsentligen
ökade möjligheter till fullföljande av en målmedveten egnahems
-
Jordbruksutskottets utlutande, AV 28.
7
politik, .som skulle bliva följden av eu författningsändring i berörda riktning,
höra vidhålla förslaget däroin. De betänkligheter, som kunde resas mot
att sålunda i fråga om utarrenderade kronodomäner göra ett undantag
från en av principerna för gällande arrendelag, syntes styrelsen vara av
underordnad betydelse i jämförelse med det statsintresse, som krävde,
att staten skulle äga sä fria händer som möjligt vid åtgärder för befrämjande
av egnahemsidén.
Ett liknande uttalande har gjorts av sakkunniga, som enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande tillkallats av chefen för jordbruksdepartementet för
att verkställa utredning av egnahemsfrågan samt utarbeta förslag dels
till de förändringar i gällande bestämmelser för statens egnahemslånerörelse,
vilka på grund av vunnen erfarenhet kunde befinnas önskvärda,
dels ock till de ytterligare åtgärder, som från statens sida kunde vidtagas
för att underlätta och befordra egnahemsbildningen. I en med skrivelse
den 31 december 1912 överlämnad del av de sakkunnigas betänkande
har anförts, att en förändring av nuvarande bestämmelser i den genom
riksdagens skrivelse den 24 maj 1912 angivna riktning syntes de
sakkunniga vara av behovet påkallad, men att enligt deras mening egnahemsbildandet
skulle i ännu högre grad främjas, därest arrendelagen
ändrades därhän, att staten medgåves att i arrendekontrakt göra förbehåll
om rätt att under arrendetiden upplåta till egnahemslägenheter lämpliga
områden. Den vid 1909 års riksdag av Kungl. Maj:t föreslagna
men av riksdagen ej bifallna ändringen syntes ej böra jämställas med
den nu ifrågasatta, vilken ej behövde vålla några egentliga olägenheter.
Vid arrendeavtals ingående borde nämligen vissa bestämda områden
kunna angivas såsom möjligen avsedda att under arrendetiden i händelse
av behov frånskiljas egendomen. Dessa områden borde på förhand särskilt
värderas och uppskattas, varjämte i kontraktet borde intagas bestämmelse
om, huru stort belopp skulle avdragas från arrendesumman för
varje särskild lägenhet, vilken under arrendetiden frånskildes egendomen
för att upplåtas till eget hem. Möjligt vore visserligen, att staten genom
uppställande av dylika villkor i arrendekontraktet icke skulle kunna betinga
sig fullt så höga arrenden som eljest, men minskningen torde i allmänhet
icke bliva avsevärd. I alla händelser borde icke farhågan härför
tillmätas avgörande betydelse, enär det ju onekligen såväl för staten
som för egnahemsrörelsen vore av stor betydelse, att staten vid efterfrågan
å egnahemslägenheter kunde i marknaden utsläppa lämpligt antal sådana
och icke såsom nu vore nödsakad att forcera försäljningen, innan
utarrendering av huvudfastigheten ägde rum.
Sakkunniga
för utredning
av
egnahem»- frågan.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.
Utskottet.
8
Chefen för jordbruksdepartementet har i yttrande till statsrådsprotokollet
den 14 mars 1913, då proposition till riksdagen angående nya
grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar
beslöts, anslutit sig till den ståndpunkt, domänstyrelsen angivit i sitt utlåtande
över riksdagens skrivelse den 24 maj 1912, samt hänvisat till
att frågan om erforderlig ändring i nyttjanderättslagen vore under övervägande
i justitiedepartementet.
Av vad sålunda förekommit synes utskottet framgå, att för främjandet
av ett ökat upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar,
som i motionen avsetts och av riksdag och andra så allmänt
förordats, undantag från stadgandet i 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen visat
sig vara erforderligt. En sådan åtgärd måste givetvis i någon mån förminska
den trygghet gällande lag bereder arrendatorn. Emellertid torde
den omständigheten, att uppsägningsrättens användande varje gång skulle
bero av Kung]. Maj:ts beslut, vara ägnad att väsentligt förringa farhågorna
för, att arrendatorns rättsställning skulle i högre grad rubbas.
Något förslag i anledning av förberörda riksdagsskrivelserna år 1909
och 1912 har, såsom av den i ärendet förebragta utredningen framgår,
aldrig förelagts riksdagen, men lärer, enligt vad för utskottet uppgivits,
förslag till lag, innefattande tillägg till nyttjanderättslagen i nu angivet
hänseende under år 1914 hava framkommit inom justitiedepartementet.
Med hänsyn till de viktiga samhälleliga intressen det bär gäller att befrämja,
tillåter sig utskottet i detta sammanhang framhålla önskvärdheten
av att frågan vinner sin lösning snarast möjligt.
Utskottet hemställer därför,
att riksdagen mätte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes för nästkommande
riksdag framlägga förslag till sådana ändrade lagbestämmelser,
att de hinder, som för närvarande möta
mot att under löpande arrendetid från kronoegendom
upplåta lägenheter, undanröjas.
Stockholm den 11 mars 1918.
På jordbruksutskottets vägnar:
RAOUL HAMILTON.
Närvarande: Herrar greve Hamilton, Ericsson, Aaby, Holmquist, Fahlén, Lindblad.
Hellström, greve Wachtmeister, Öberg, Johansson, Nilsson i Landeryd, Lundström och Sävström,
Barthelson, Magnusson, Hage och Norin.
Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.
181306
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1918:362 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om utredning och förslag i fråga om möjliggörande av avsöndringar från utarrenderad kronojord för bildande a s. 1 i texten