Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 211 till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt §40 mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 dels en i ämnet väckt motion.
1918-06-04 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1918:23, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 211 till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt §40 mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 dels en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Konstitutionellfskottets utlåtande Nr 211.
1
Nr 23.
Ankom till riksdagens kansli den 5 juni 1918 kl. 8 f. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition nr 211 till riksdagen med förslag till lag
om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt
§40 mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars
1862 dels en i ämnet väckt motion.
Närvarande: herrar Mannheimer*, Larsson i Västerås, Clason, Bellinder, Hellberg*,
K. J. Ekman, von Mentzer, greve Alexander Hamilton, von Zweigbergk*, Boberg*,
Oscar Olsson*, Janson i Kungsord'', Hallén, Räf, Jansson i Edsbäcken, Sterne,
Hildebrand*, von Sneidern, Magnusson i Kalmar* och Olsson i Broberg.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Till konstitutionsutskottets handläggning har från båda kamrarna
hänvisats en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 277,
däri Kungl. Maj:t under åberopande av det vid propositionen fogade
utdrag av i statsrådet fört protokoll över civilärenden den 12 april 1918
föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt § 40 mom. 1
i förordningen om landsting den 21 mars 18(52.
Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt § 40
mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 skola erhålla
följande ändrade lydelse:
§ 2-
1. För val av landstings män indelas länet i valkretsar, särskilt
för landsbygden och särskilt för städerna.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 5 saml. 21 höft. (Nr 23.)
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
För varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman
och därutöver efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal
av 4,000.
2. Domsaga med en folkmängd av 24,000 eller däröver skall
delas i valkretsar under iakttagande, att för varje valkrets komma att
utses minst tre, högst sex landstingsmän; att området för varje valkrets
skall kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje; att delning
av domsaga, som utgöres av flera tingslag eller härad, verkställes, där
sådant utan avvikelse från redan givna regler kan ske, efter tingslag
eller härad; samt att eljest delning i valkretsar sker efter kommuner.
Utan hinder av vad nu är sagt må dock av tingslag bildas valkrets
med mindre folkmängd än 8,000, då synnerliga skäl därtill äro.
Med tingslag förstås sådan del av domsaga, som utgör egen domkrets.
Domsaga, vars folkmängd ej uppgår till 24,000, utgör en valkrets;
dock att, där folkmängden överstiger 20,000 eller samfärdsmedlens bristfällighet
eller andra liknande orsaker påkalla domsagans delning, domsagan
må, där så lämpligen kan ske, delas i två valkretsar; skolande
vid en sådan delning iakttagas vad ovan för delning av större domsaga
finnes stadgat.
Höra delar av samma domsaga till olika landstingsområden, bildar
varje del en valkrets.
3. Stad, vars folkmängd utgör minst 8,000, bildar egen valkrets.
Stad med mindre folkmängd än 8,000 skall förenas med annan eller
andra sådana städer till en valkrets med minst 8,000, högst 16,000 invånare.
Kan förening ej sålunda ske, eller skulle den medföra synnerlig
olägenhet, må stad eller städer bilda en valkrets, ändå att folkmängden
däri ej uppgår till 8,000.
4. Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av nu
meddelade föreskrifter bör utses inom ett län, icke uppgår till tjugu,
skall såsom grund för rättigheten att efter folkmängden välja ombud
till landstinget bestämmas lägre tal än det uti mom. 1 antagna, på det
att landstingsmännens antal för hela länet må uppgå till minst tjugu;
och skall i övrigt vid valkretsindelningen för landsbygden iakttagas,
att landstingsmännens antal för varje valkrets ej må vara lägre än tre
eller högre än sex.
§ 18-
Landstingets lagtima möte kan fortfara sex helgfria dagar. Skulle
likväl de i stadgad ordning till behandling upptagna ärenden vara av
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23. 3
den mängd och omfattning, att behandlingen av desamma icke hinner
avslutas inom denna tid, må landstinget kunna förlänga tiden för sin sammanvaro
med ytterligare högst fyra helgfria dagar.
§ 40.
1. För att såsom landstingets beslut gälla, skall i följande ämnen
erfordras, att två tredjedelar av de avgivna rösterna om beslutet
sig förenat:
a) beslut, att domsaga med mindre folkmängd än 24,000 skall delas
i valkretsar; att av tingslag skall bildas valkrets med mindre folkmängd
än 8,000; eller att stadsvalkrets med mindre folkmängd än 8,000 skall
bildas i fall, då sådant ej är en ovillkorlig följd av vad i § 2 mom. 3
är stadgat;
b) underkännande av någons behörighet att såsom ledamot i landstinget
taga inträde eller medgivande, varom i § 32 sägs;
c) påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre tid
än fem år;
d) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;
e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;
f)
upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år,
eller ingående av borgen;
g) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet;
h) förlängning av landstings lagtima möte utöver sex helgfria dagar;
och
i) uppskov till nästa landsting av väckta frågor.
Denna lag skall, såvitt angår frågan om förlängning av landstings
lagtima möte utöver sex helgfria dagar, gälla från och med den 1 september
1918. Bestämmelserna i lagen i övrigt träda i kraft den 1 januari
1922; skolande "indelning i valkretsar och fastställande av antalet
landstingsmän för de särskilda valkretsarna år 1921 ske med tillämpning
av dessa bestämmelser.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
Historik.
Tillkomsten
av gällande
bestämmelser.
Till utskottet har jämväl hänvisats den av herrar Ericson i Funäsdalen
och Johansson i Sollefteå inom andra kammaren väckta motionen
nr 392, däri motionärerna hemställt, att riksdagen måtte göra den ändringen
i Knngl. Maj:ts proposition nr 277, att valkretsarnas storlek såväl
för stad som landsbygd sättes så, att minst 5 och högst 8 landstingsman
väljas samt att undantag härifrån, innebärande möjlighet att
åstadkomma valkretsar med antingen mindre eller större antal landstingsmän,
medgives endast i det fall att inom ett landstingsområde de
befintliga städernas samlade invånareantal ej tillåter en representation
av 5 landstingsmän eller, med avseende på valkretsar på landsbygden,
befolkningssiffran inom en domsaga lägger hinder i vägen för tillämpande
av dessa föreslagna bestämmelser.
Vidkommande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan
hänvisas till motionen.
De i Kungl. Maj:ts proposition framlagda förslagen avse dels införande
av likställighet mellan städer och landsbygd Lavseende å grunderna
för bestämmande av antalet representanter i landsting, dels ock
utsträckning av tiden för lagtima landstings sammanvaro.
I. Likställighet mellan städer och landsbygd i avseende å grunderna för
bestämmande av antalet representanter i landsting.
Den av föredragande departementschefen angående frågans förhistoria
givna framställningen är i sammandrag av följande innehåll:
Enligt landstingsförordningens ursprungliga bestämmelser valdes en
landstingsman för varje stad med 2,500 invånare eller därunder samt
ytterligare en för varje fullt tal av 2,500, medan motsvarande siffra för
varje härad eller tingsslag på landsbygden utgjorde 5,000. Av kommunallagskommitténs
1859 avgivna betänkande liksom av 1859—1860
års riksdags allmänna besvärs- och ekonomiutskotts över betänkandet
avgivna yttrande framgår, att denna städernas starka representation motiverades
därmed att den skulle utgöra en av städernas numeriska undervikt
betingad säkerhet mot varje obehörig övervikt inom landstinget å
landsbygdens sida.
I samband med den förändrade valkretsindelning, som blev en
följd av införandet av proportionella val, bestämdes, att varje landstingsvalkrets
skulle välja en representant oberoende av dess invånarantal
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23. 5
samt ytterligare en p:i landet för varje fullt tal av 5,000 och i stad för värjo
fullt tal av 3,000. Donna förändring motiverades i den Kungl. propositionen,
vari den föreslagits, därmed att den förhållandevis större folkökningen
i städerna med den förut gällande proportionen mellan representationsrätten
i stad och på landsbygd givit städerna en gynnsammare
ställning än man från början beräknat, varjämte framhölls,"att den nya
valkretsindelningen skulle medföra en ytterligare förskjutning till städernas
förmån av proportionen mellan städernas och landsbygdens ursprungliga
representation i landstingen.
Vid 1914 års senare riksdag väcktes av herr Johansson i Brånalt
m. fl. en motion, senare upprepad vid 1915 års riksdag, med förslag,
att det invånarantal, som skulle utgöra grunden för val av varje landstingsman,
bestämdes till ett fullt tal av 4,000 i såväl stads- som lantvalkretsar.
Till stöd för sitt yrkande anförde motionären i huvudsak,
att skäl numera syntes saknas för bibehållande av den stadgade olikheten
mellan stad och landsbygd, vilken ej vore överensstämmande med
rättvisa och billighet. I detta samband erinrade motionären om det inflytande,
valen av landstingsmän ägde på valen till första kammaren och
att den liknande företrädesrätt, städerna ursprungligen haft vid valen
till andra kammaren bortfallit vid införande av den allmänna rösträtten
vid dessa val.
Såväl 1914 som 1915 års konstitutionsutskott avstyrkte motionerna
huvudsakligen på den grund, att den avsedda åtgärden icke ansågs kunna
vidtagas utan en ingående undersökning av de olika omständigheter, som
föranlett den olika representationsrätten och som ännu måste tagas i
betraktande. Emellertid framhölls, att utvecklingen sedan 1862 gått i
sådan riktning, att de skäl som föranlett denna olika representationsrätt
icke längre hade samma giltighet som förut, och anfördes till stöd härför
att några motsättningar mellan städer och landsbygd knappast förekommo
inom landstinget. Till utjämning hade bidragit, att å landsbygden
en stor mängd samhällen av utpräglad stadstyp uppstått, vilka
dock i administrativt hänseende fortfarande hörde till landsbygden, varjämte
den starka folkökningen i städerna och den under de senaste decennierna
livliga stadsbildningen verkat i samma riktning. Den genom
dessa förhållanden åstadkomna förskjutningen av folkmängds förhållandena
till minskning av landsbygdens övervikt hade fortgått icke minst
efter 1907, då den nuvarande proportionen mellan städernas och landsbygdens
representationsrätt fastställts. Landsbygdens numeriska övervikt
hade dock ännu 1915 varit så stark, att stadsrepresentanternas antal då
Riksdagarnc
1914 B
och 1915.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
Riksdagarna
1916 och 1917.
endast i tre landstingsområden uppgått till eller överstigit en tredjedel
av landstingsmannens antal. Båda årens konstitutionsutskott anförde, att
önskningar om en omreglering av föreslagen art icke påvisats.
. Vid 1916 års riksdag väckte herr Olausson i andra kammaren en
motion, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning om sådan
ändring i landstingsförordningen, att stad och land erhölle lika representationsrätt
vid val av landstingsman samt framläggande av proposition
i ämnet till nästa års riksdag. Motionären framhöll, att med den införda
lika representationsrätten mellan land och stad vid val till andra kammaren
det sista skälet bortfallit för den olika representationsrätten vid val
av första kammarens väljare församling, att de proportionella valen satte
städerna i tillfälle att välja representanter i förhållande till sin numerär
samt att inom landstingen numera icke funnes olika intressen mellan
stad och landsbygd.
Konstitutionsutskottet yttrade (utlåtandet n:r 20): »Det synes ut
skottet
tydligt, att det principiella erkännande, som redan 1914 års
konstitutionsutskott gav själva grundtanken om en utjämning mellan
städernas och landsbygdens representationsrätt i landstingen, icke blott
bibehåller sitt fulla berättigande, utan också numera måste givas med
ökad styrka. Den hittills rådande olikheten mellan städer och landsbygd
i detta avseende ter sig alltmera såsom ett privilegium för de
förra, för vilket ej längre finnas tillräckliga skäl, och kravet på en förändring
börjar, sedan uppmärksamheten blivit fäst på frågan, allt starkare
framträda. Utskottet kan i detta avseende bl. a. hänvisa till de
önskemål i denna riktning, som framkommit även i motiveringen till
de av herr Kvarnzelius m. fl. och herr Eden m. fl. väckta motionerna
angående förändringar i den kommunala rösträtten».
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla det täcktes Kungl. Magt låta verkställa utredning, huruvida
och på vad sätt sådan förändring i förordningen om landsting
kunde vidtagas, att den olikhet, som förefunnes mellan landsbygd och
städer i avseende å valkrets- och representationsbestämmelser för val
av landstingsmän, utjämnades, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Mot sistberörda utlåtande anmäldes reservationer av herrar Bellinder
m. fl., vilka anförde, att, även om förhållandena numera i viss
mån ändrats, behovet av en motvikt mot städernas numeriska undervikt
dock fortfarande måste anses såsom ett i avsevärd grad bärande skäl
för städernas starkare representationsrätt. »Dessutom», fortforo reservan
-
7
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
terna, »har eu utjämning på området vidtagits genom 1909 års kommunala
rösträttsreform. Frågan har därjämte eu ganska vittgående politisk
betydelse genom dess inverkan på första kammarens sammansättning.
Några allmännare önskningar i den av motionen angivna riktningen
hava icke, så vitt till vår kännedom kommit, framställts. Frågan får
därför betraktas som ett led i det allmänna kravet på förändring från
grunden av hela vår kommunala författning, som på senare tider från
vissa håll framförts. Det framhålles också i några av de motioner med
angivet syfte, som vid innevarande års riksdag blivit framförda, att
jämväl hithörande fråga bör tagas i beaktande.»
Jämväl herr Räf anmälde reservation under anförande, att lian, med
hänsyn till den politiska karaktären av ifrågavarande val, ansåge, att
någon förändring av förordningen om landsting ej borde förekomma
annat än i sammanhang med en motsvarande förändring av den kommunala
rösträtten i syfte att motväga det politiska inflytande, som enbart
en förändring av landstingsförordningen kunde medföra.
Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, men avslogs av
den första.
Vid 1917 års riksdag väckte herr Johansson i Brånalt ånyo motion
i ämnet (andra kammaren n:r 129), därvid motionären anslöt sig
till det av herr Olausson nästföregående år framställda yrkandet.
Herr Johanssons motion rönte såväl i utskott som kammare samma
behandling som herr Olaussons förberörda motion.
I det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet anför
föredragande departementschefen ytterligare:
.»Då de två första motionerna i förevarande ämne icke förmådde
tillvinna sig konstitutionsutskottets förord, torde detta, såsom även av
1916 års utskott framhölls, icke hava berott på något principiellt ogillande
av önskemålet om likställighet i angivna hänseende mellan stad
och land, utan fastmer på den form, vari detta önskemål i nämnda
motioner framkom. Redan vid behandlingen i andra kammaren av
1914 års motion uttalades sålunda från olika håll den uppfattningen,
att frågan förtjänade att upptagas till övervägande och att tiden syntes
vara inne att taga ett steg i riktning mot utjämning av proportionen
mellan stads- och landsbygdsrepresentanterna i landstingen. Samma
synpunkt har, såsom även i 1916 års utskottsbetänkande erinrats, framkommit
i motiveringen till vissa vid 1916 års riksdag väckta motioner
om ändringar i den kommunala rösträtten. I dessa motioner
framhölls särskilt, att vid utredning av frågan om avskaffande av
Departe
ments
chefen.
8
KonstitutionsutsJcottets utlåtande Nr 23,
rösträttens hela nuvarande gradering även spörsmålet om en utjämning
av städernas och landsbygdens representation i landstingen syntes
komma i ett nytt läge och böra upptagas till allvarligt övervägande.
Vidare har, såsom nämnts, andra kammaren såväl år 1916 som år 1917
— båda gångerna utan votering — biträtt konstitutionsutskottets förslag
om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i ämnet.
På grund av vad sålunda i saken förekommit har jag ansett
mig äga fullgiltiga skäl att nu upptaga frågan till ingående övervägande.
Jag har därvid jämväl för egen del kommit till den uppfattning, att
tiden nu är inne att vidtaga åtgärder för avskaffande av den påtalade
olikheten i städernas och landsbygdens representation. Jag stöder
mig härvid i första hand på de skäl till förmån för en ändring, vilka
framlagts i de olika utskottsbetänkandena i frågan och särskilt i 1916
års betänkande. Särskilt beaktansvärt synes mig i detta hänseende vad
som anförts om såväl det successiva bortfallandet av de motsättningar,
som vid författningens tillkomst kunde, såsom ett arv från ståndsrepresentationens
tid, göra sig gällande mellan land och stad, som även den
efter hand fortgående utjämningen av den förut skarpa åtskillnaden
mellan landsbygdens och städernas struktur. I den mån dessa utjämningstendenser
få verka, bortfaller tydligen själva grunden för den angivna
olikheten. Utjämningen i politiskt inflytande mellan land och
stad har blivit genomförd vid andra kammarvalen. Att låta olikheten
alltjämt kvarstå vid valen av urväljarna till första kammaren kan då
ej längre i och för sig anses såsom önskvärt.
Några verkligt bärande principiella invändningar mot förslaget hava,
såvitt jag kunnat finna, ej heller framkommit. Den onekligen betydande
underlägsenhet, vari städerna, oaktat sin relativt större representation,
till en början befunno sig gentemot landsbygden, har numera
undergått en avsevärd förskjutning till städernas favör, oaktat städernas
representationsrätt, såsom nämnts, nyligen något minskats. Detta förhållande
framgår med tydlighet av eu tablå, som jag låtit upprätta och
vilken torde som bilaga 1 fä vidfogas protokollet. Den förskjutning, som
sålunda ägt rum, torde utan tvivel komma att ytterligare fortgå. Det förhållandet,
att städernas folkmängd genom inflyttningar från landsbygden
och inkorporeringar avsevärt ökas, medan landsbygdens i stort
sett står stilla, medför — såsom vid ärendets behandling i första
kammaren år 1917 framhölls — den verkan, att tid efter annan en ny
stadsrepresentant tager säte i landstingen, under det att ökning av
representanterna från landsbygdens sida sällan förekommer. Av förenämnda
tablå framgår, att utvecklingen redan nu gått därhän, att den
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
9
proportion mellan landsbygds- och stadsrepresentanter, som erhölls genom
landstingsförordningens ursprungliga bestämmelser, nu skulle komma
att i stort sett uppehållas, även om städernas representantantal beräknades
efter samma grund som den för landsbygden gällande. Den ökning
i antalet landstingsmän, som städerna vinna genom sin antydda bättre
ställning, är sålunda en förmån, som beredes dem utöver vad kommunallagskommittén
å sin tid räknade med. Några skäl för att i detta hänseende
gå längre än nämnda kommitté avsåg hava emellertid, såvitt jag
kunnat finna, alldeles icke anförts. De invändningar, som grundats på
ett fortfarande behov av en förmånligare ställning för städerna, synas
mig därför icke förtjäna beaktande.
Enahanda är förhållandet med de invändningar, som baserats på
frågans sammanhang med övriga spörsmål om ändring i de kommunala
rösträttsbestämmelserna, därest nämligen dessa spörsmål finna sin
lösning i den riktning, varom Kungl. Maj:t under de närmaste dagarna
torde komma att framlägga förslag. Under denna förutsättning bliver
nämligen berörda sammanhang närmast ett skäl för att även förevarande
fråga nu upptages till prövning.
Det har även, såsom förut nämnts, anmärkts, att några allmännare
önskningar om en förändring härvidlag icke skulle förefinnas å landsbygden.
Att dylika önskningar finnas, synes mig dock framgå av de
upprepade motionerna i ämnet. Att några livligare opinionsyttringar i
sådan riktning ej förekommit, lärer väl sammanhänga med det av 1915
års utskott klarlagda förhållandet, att landsbygdens representanter dittills
i samtliga landsting befunnit sig i en betydande majoritet. Vad
åter sistberörda förhållande angår, kan det visserligen, såsom nämnda
utskott anfört, synas tyda på, att något särskilt behov av omreglering
icke för närvarande föreligger, men detsamma synes dock icke i och
för sig kunna anses såsom något skäl för att bibehålla en å olikhet i
representationsrätt grundad anordning, för vilken inga objektivt bärande
skäl föreligga.
Det har slutligen, under ärendets tidigare behandling anmärkts, att
frågan i då föreliggande skick icke varit föremål för nöjaktig utredning.
De brister, som härutinnan förefunnits, har jag sökt avhjälpa. Då
emellertid behovet av utredning mindre synes mig hava gjort sig gällande
beträffande frågans principiella sida än rörande vissa därmed
förknippade detaljspörsmål, torde de resultat, som utredningen ämnat,
lämpligen böra i sammanhang med dessa spörsmål i det följande beröras.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 5 sand. 21 höft. (Nr 23.)
2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
Utgår man alltså från, att ett och samma folkmängdstal bör vara
bestämmande för städers och landsbygds representation i landstingen,
framstår till besvarande spörsmålet, huruvida något skäl vidare förefinnes
för att bibehålla den nu gällande åtskillnaden mellan land och stad i avseende
å valkretsindelningen. Då emellertid denna åtskillnad vunnit
hävd och då dess avskaffande måhända skulle synas städerna ägnat att
medföra en ytterligare förskjutning till deras nackdel, har jag ej ansett
mig äga tillräckliga skäl att föreslå någon ändring i detta hänseende,
utan förutsätter bibehållande av den gällande bestämmelsen, att varje län
indelas i valkretsar, särskilt för landsbygden och särskilt för städerna.
I fråga åter om sättet för valkretsarnas bestämmande torde gällande
föreskrifter påkalla ändring. Dess innebörd beror emellertid av vilket
folkmängdstal, som tages till utgångspunkt för representantantalets bestämmande.
I sistnämnda hänseende har, såsom nämnts, i de första två motionerna
i ämnet föreslagits ett tal av 4,000 såsom utgörande en medelväg
mellan de nu bestämda talen 3,000 och 5,000. I fråga om det
sålunda föreslagna talet har 1915 års utskott anmärkt, att detsamma
skulle medföra en ungefärlig ökning av antalet landstingsmän i hela
riket med 130. Jag har i detta avseende låtit utföra en ytterligare
beräkning, vilken som bilaga 2 torde få vidfogas protokollet. Denna
nar lämnat till resultat, att talet 4,000 skulle medföra en ökning av antalet
landsbygdsrepresentanter med 196 och en minskning av stadsrepresentanterna
med 71. Ökningen av antalet landstingsmän i hela riket
skulle sålunda utgöra 125. Otvivelaktigt visa dessa beräkningar, att
en ändring, sådan som föreslagits, skulle, såsom utskottet även anfört,,
medföra en väsentlig rubbning i landstingens sammansättning. Talet
5,000 skulle emellertid i detta hänseende medföra en liknande verkan
i motsatt riktning. Dess antagande som gemensam norm skulle nämligen,
såsom likaledes framgår av nyssnämnda tabell, föranleda en
minskning av antalet landstingsmän i hela riket med 112. Då denna
minskning komme att nästan uteslutande drabba städerna, är det att
antaga, att detta alternativ skulle för dem förefalla betydligt mindre
tilltalande. Detsamma synes därför ej böra väljas, ehuru därmed vore
förenad den fördel, att valkretsindelningen å landsbygden skulle kunna
lämnas orubbad. Motsvarande fördel skulle för städernas del vara förenad
med väljande av talet 3,000. Den ökning i antalet landsbygdsrepresentanter,
som härav bleve en följd, —• ej mindre än 540 — bleve
emellertid så betydande, att densamma icke synes lämplig. Från det beståendes
synpunkt vore måhända mest önskvärt, att ett tal valdes, som i stort
11
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
Bett bibehölle landstingsmannens antal vid det nuvarande och således läte
minskningen i städernas representation motsvaras av en lika stor ökning
i landsbygdens. Ett sådant tal skulle uppenbarligen komma att ligga
mellan 4,U00 och 5,000. En olägenhet därmed vore dock, att detsamma
såsom icke varande jämnt tusental mindre väl lämpar sig att
läggas till grund för valkretsindelningen. Därjämte kan även mot detta
invändas, att den därigenom uppkommande minskningen av antalet
landstingsmän från städerna givetvis blir större än om siffran 4,000
väljes.
Jag har efter övervägande av dessa förhållanden stannat vid att
såsom lämplig grund föreslå talet 4,000. Härav föranledd ändring bör
alltså ske i § 2 mom. 1 av landstingsförordningen.
Jag återgår härefter till frågan om den föreslagna förändringens
inverkan å valkretsindelningen. I detta hänseende synes lämpligast, att
de tal, som nu i § 2 mom. 2 och 3 av förordningen angivas för land respektive
stad och vilka utgöra jämna multiplar av de nu gällande grundsiffrorna
5,000 respektive 3,000, ändras till att utgöra motsvarande multiplar av
4,000. Jag förbiser härvid icke, att andra möjligheter finnas. Med
hänsyn därtill att nu gällande bestämmelser om det antal landstingsmän,
som varje valkrets skall utse, torde böra bibehållas orubbade,
har jag emellertid ansett det av mig nyss angivna förfaringssättet vara
att föredraga.
Under behandlingen i första kammaren av 1917 års motion liksom
även i vissa av de avgivna reservationerna mot utskottsutlåtandena i
ämnet anmärktes bland annat, att den ifrågasatta ändringen kunde medföra
verkningar av politisk betydelse genom dess inverkan å första kammarens
sammansättning. Närmast torde härmed hava avsetts den verkan i berörda
hänseende, som skulle följa av den relativa minskningen av stadsrepresentanternas
antal. Därjämte kan emellertid tänkas, att den ändring i
vissa valkretsars struktur, som ändringen medför, kan draga med sig
någon förskjutning i partiställningen. Att i detalj söka beräkna, vilka
verkningar i nu angivna båda hänseenden kunna uppstå, skulle kräva en
alltför omfattande utredning, som dessutom alltid i viss mån skulle nödgas
bygga på obekanta faktorer, då ju frågan om valkretsarnas bestämmande
i sina enskildheter ligger i händerna på vederbörande landsting
själva. Jag har därför ansett mig sakna skäl att föranstalta om en dylik
utredning. I alla händelser torde man kunna utgå från, att dessa
politiska biverkningar skola bliva av jämförelsevis ringa betydelse.
De ändringar, som sålunda föreslås i § 2 mom. 1—3, föranleda jämkningar
i avfattningen av § 2 mom. 4 och § 40 mom. 1 av förordningen.
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
Utskottets
yttrande.
De nu ifrågavarande ändringarnas ikraftträdande synes böra ske
samtidigt med ikraftträdandet av det förut i dag framlagda förslaget
om avskaffande av valkretsarnas nuvarande fördelning i grupper. Ändringarna
torde sålunda böra lända till efterrättelse från och med den
1 januari 1922, dock att desamma redan år 1921 skola tillämpas vid
fastställandet av indelningen i valkretsar för 1922 års val samt av det
antal landstingsmän, som vid detta val skall för varje valkrets utses. Därjämte
torde böra gälla, att tjänstgöringstiden för de landstingsmän
och suppleanter, som härefter, men före den 1 januari 1922 utses, skall
utgå den 31 augusti 1922. Då emellertid stadgande i sistnämnda avseende
införts i de övergångsbestämmelser, som fogats till förenämnda förslag
om avskaffande av valkretsarnas nuvarande fördelning i grupper, torde
stadgandet ifråga ej böra upptagas jämväl i nu förevarande sammanhang.))
I likhet med Kungl. Maj:t anser utskottet, att inga tillräckliga skäl
kunna anföras för bibehållande av den hittills rådande olikheten mellan
landsbygd och städer i avseende å representationsrätt i landstinget. Den
förskjutning i befolkningsförhållandena, vilken medfört, att de i landsting
deltagande städernas folkmängd, från att 1855 hava utgjort 8,58 %
av landsbygdens, nu (1916) utgör 19,64 % av densamma, och vilken alltjämt
kan väntas fortgå i samma riktning, gör, att det skäl, som vid
landstingens bildande motiverade olikheten i representation, icke längre
kan tillerkännas någon betydelse. Över huvud taget måste det, i den mån
motsättningen mellan stad och landsbygd utjämnas, te sig opåkallat att
ur synpukten av städernas och landsbygdens olika intressen avväga deras
representation. Därmed bortfaller varje anledning att utmäta denna efter
annan grund än den rent numeriska, som efter 1907 års rösträttsreform
är bestämmande för andra kammarens sammansättning. Därav följer dock
icke nödvändigtvis, att skillnaden mellan stad och land i avseende å
valkretsindelningen bör bortfalla. I likhet med Kungl. Maj:t anser också
utskottet, att städer och landsbygd alltjämt böra utgöra skilda valkretsar.
Den utredning angående sättet för reformens genomförande, som
1916 och 1917 föreslogs av konstitutionsutskottet och som andra kammaren
vid samma riksdagar för sin del beslöt att hos Kungl. Maj:t begära,
föreligger i Kungl. Maj:ts nu förevarande proposition. Utskottet anser
av denna utredning vara ådagalagt, att den ifrågasatta förändringen
lämpligast kan åstadkommas därigenom att till grundval för representationsrätten
lägges siffran 4,000 (i stället för, som nu, 3,000 i stad och
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23
13
5.000 på landet). Mot Kungl. Maj:te förslag, i vad det avser § 2 mom.
1 landstingsförordningen, har utskottet således intet att erinra.
En dylik förändring i representationsrätten föranleder emellertid
vissa förändringar i nu gällande bestämmelser angående valkretsindelningen.
Kungl. Magt har i detta hänseende utgått från ett bibehållande
av nu gällande grundsatser beträffande antalet mandat i varje valkrets.
På landet skulle således i varje valkrets komma att i regel utses lägst
tre, högst sex representanter. I städerna skulle ett minimiantal (tre)
fasthållas liksom ock ett maximital (fem) för valkretsar bildade av flere
städer, medan däremot med avseende å valkretsar bestående av en enda
stad ingen annan begränsning skulle bestå än den, som betingas av att städer,
då de nått en viss folkmängdssiffra, icke längre skola deltaga i landsting.
Kungl. Maj:ts förslag innebär med andra ord på landet en minskning
av valkretsarnas omfång (normalt 8,000—24,000 i stället för 10,000
—30,000), i städerna däremot en utvidgning av dem (kombinerade kretsar
8,000—16,000 i stället för 6,000—12,000; ensamma städer minst
8.000 i stället för 6,000). De förutsättningar, under vilka valkretsar med
mindre antal representanter än tre må bildas, föreslås i den kungliga
propositionen bibehållna, allenast med de ändringar som påkallas av den
ändrade kvoten. Herrar Ericson i Funäsdalen och Johansson i Sollefteå
hava i sin motion anfört, att nu återgivna förslag, om det vunne riksdagens
bifall, komme att försvåra möjligheterna att erhålla en fullt proportionell
representation i landstinget i förhållande till de avgivna rösterna.
De föreslå fördenskull sådan ändring i Kungl. Maj :ts proposition,
att valkretsarnas storlek såväl för stad som landsbygd sättes så, att
minst 5 och högst 8 landstingsmän väljas samt att undantag härifrån,
innebärande möjlighet att åstadkomma valkretsar med antingen mindre
eller större antal landstingsmän, medgives endast i det fall att inom ett
landstingsområde de befintliga städernas samlade invånareantal ej tillåter
en representation av 5 landstingsmän eller, med avseende på valkretsar
på landsbygden, befolkningssiffran inom en domsaga lägger hinder i
vägen för tillämpande av dessa föreslagna bestämmelser.
Den nu gällande maximigränsen för landstingsvalkretsarnas pa landet
storlek torde hava bestämts med hänsyn tagen företrädesvis till olämpligheten
av så vidsträckta valkretsar, att inom dem alltför stora svårigheter
skulle uppstå för samverkan mellan valmännen inbördes samt mellan
dessa och kandidaterna, eller att de lokala intressen, som vid landstingsmannavalen
borde ha rätt att i viss mån göra sig gällande, bleve
i allför hög grad tillbakasätta. Bestämmande för valet av maximigräns
torde sålunda icke den avsikten hava varit, att inom varje krets högst
14
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
sex representanter borde utses; fastmera torde detta antal hava tillkommit
som en konsekvens av den befolkningssiffra, som med hänsyn till den
lämpliga utsträckningen av landstingsvalkretsen fastställdes. Ur de synpunkter,
som 1907 kunna antagas ha varit avgörande för riksdagens beslut,
synes sålunda ingen sådan minskning av valkretsarnas omfång, som i
Kungl. Majrts proposition föreslagits, vara påkallad. De svårigheter av olika
art, som kunna uppstå inom en relativt stor valkrets, ökas icke väsentligt
genom ökande av det antal mandat, som kretsen har att besätta.
Utskottet har i ett föregående utlåtande vid innevarande års riksdag
(nr 11) uttalat, att om det visade sig att i vissa fall även vid landstingsval
och övriga kommunala val kravet på större proportionell rättvisa
kunde fyllas utan att de synpunkter, som 1912 års konstitutionsutskott
på sin tid anförde mot eu utökning av landstingsvalkretsarna,
förbisåges, även åtgärder i sådan riktning borde tagas under övervägande
vid den utredning, som utskottet föreslog riksdagen att hos Kung], Maj:t
begära. Här föreligger enligt utskottets mening en sådan möjlighet att
utan äventyrande av andra berättigade intressen tillgodose kravet på
större proportionell rättvisa. Utskottet har fördenskull ansett sig böra
föreslå en ändring i Kungl. Maj:ts proposition i nu ifrågavarande hänseende.
Det skulle enligt utskottets mening hava varit mest tilltalande att
alltjämt fasthålla vid den befolkningssiffra, som nu gäller såsom maximigräns
för valkretsarna på landet, icke minst emedan i sådant fall inga
rubbningar i nu gällande indelning skulle påkallas. Detta låter sig emellertid
av tekniska skäl ej göra (enär 30,000 icke utgör jämn multipel
av 4,000). Utskottet har vid sådant förhållande ansett sig böra föreslå
en mindre höjning av berörda maximigräns, nämligen från 30,000 till
32,000. Det skulle sålunda stadgas, att domsagor, vilkas befolkning
uppginge till 32,000, skola delas i två valkretsar, vilket med andra ord
innebär, att — i överensstämmelse med vad i motionen föreslagits —
antalet representanter för valkrets å landsbygden skulle kunna uppgå
till åtta.
Däremot har utskottet i likhet med Kungl. Maj:t icke funnit övertygande
skäl förebragta för en höjning av minimigränsen för landsbygdsvalkretsarnas
storlek. Möjligheten att i de fall, där ortsförhållandena
göra det lämpligt, bilda så små valkretsar, att endast tre representanter
där utses, synes nämligen böra kvarstå. Motionärernas förslag,
som innebär, att minst fem representanter skola utses i varje krets, kan
utskottet således ej tillstyrka.
Ej heller synes anledning nu föreligga att upptaga frågan om ändring
i gällande lagstiftning angående de möjligheter till bildande av ännu
15
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
mindre valkretsar än sådana som utse tre representanter, vilka denna
för vissa bestämda undantagsfall medgiver. Likaledes torde det böra
alltjämt lämnas öppet för landstinget att i det fall, att eu domsagas folkmängd
överstiger det antal, som erfordras för rätt att besätta så många
representanter som motsvarar två gånger det för valkretsarna fastställda
minimiantalet representanter (nu: 25,000; enligt Kungl. Maj:ts förslag:
20,000), dela en sådan domsaga i två valkretsar.
Då Kungl. Maj:t i fråga om städernas valkretsindelning föreslagit
bibehållande av det enligt nuvarande ordning för olika fall gällande
representantantalet, har detta, såsom i det föregående erinrats, icke medfört
minskning utan tvärtom en viss ökning av stadsvalkretsarnas storlek.
Mot detta förslag har utskottet intet att erinra. Mot motionärernas
längre gående förslag i denna punkt kan, i vad det avser fastställande
av högre minimigräns och avskaffande av möjligheten att i vissa fall
underskrida det i övrigt gällande minimiantalet, hänvisas till vad som i
det föregående anförts beträffande landsbygdsvalkretsarna. Att, i enlighet
med motionärernas förslag, införa bestämmelse därom, att antalet
representanter för stadsvalkrets ej får överskrida visst antal (åtta), kan
utskottet ej finna lämpligt. Endast för ett fåtal fall skulle denna gräns,
som motsvarar befolkningssiffran 32,000, komma att bliva av praktisk
betydelse. Vid en folkmängd av 38,384 (enligt 1916 års siffror) skall
nämligen en stad utträda ur landsting. Ingen invändning synes kunna
göras mot att i dessa fall låta nio eller tio (eller — i mån av ökning i
rikets folkmängd — än flere) landstingsmän utses inom samma valkrets.
Utskottet har således funnit sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
i fråga om § 2 mom. 2—4 och § 40 mom. a) landstingsförordningen,
endast med den ändring att i stället för siffran »30,000» å vederbörliga
ställen insattes siffran »32,000» och i stället för ordet »sex» ordet »åtta».
Ikraftträdandet torde, på sätt i den kungl. propositionen föreslagits,
böra äga rum vid den tidpunkt, då bestämmelserna om successiv förnyelse
av landstingen upphöra att gälla. I överensstämmelse med sitt
i utlåtandet nr 21 gjorda förslag, där denna tidpunkt framflyttats från
den 1 januari till den 1 juli 1922, föreslår utskottet en ändring i det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget till övergångsbestämmelser.
II. Utsträckning av tiden för lagtima landstings sammanvaro.
Den ändring i § 18 landstingsförordningen, som Kungl. Maj:t föreslagit,
går ut på att landstinget skulle erhålla rätt att, därest de i stadgad
ordning till behandling upptagna ärenden äro av den mängd och
16
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
Departe
ments
chefen.
omfattning, att behandlingen av desamma icke hinner avslutas inom sex
dagar, förlänga tiden för sin sammanvaro med ytterligare högst fyra helgfria
dagar. För beslut om sådan förlängning skulle enligt § 40 landstingsförordningen
i dess föreslagna lydelse fordras två tredjedelars majoritet.
Till stöd för denna hemställan har departementschefen, efter erinran
om de omständigheter, som vid landstingsförordningens tillkomst föranledde
bestämmandet av en relativt kort tid för landstingets sammanträden,
anfört att under den tid, som sedan dess förflutit, de förhållanden,
med vilka man hade anledning att räkna vid utmätandet av landstingens
sammanträdestid, undergått betydande förändring.
»Redan den fortgående utveckling — fortsätter departementschefen —
som det ekonomiska livet under så lång tidrymd undergått, hade varit
tillräcklig att vålla en högst väsentlig ökning av landstingens arbetsuppgifter,
även om desamma alltfort begränsats inom den ram, som vid
författningens tillkomst för dem uppdrogs. Härtill kommer emellertid
ytterligare, att genom författningar, som under tidernas lopp tillkommit,
landstingens verksamhetskrets högst väsentligt utvidgats. I betraktande
av de omständigheter, jag sålunda berört, må det synas föga överraskande,
att, såsom den officiella statistiken utvisar, sammanlagda beloppet
av de utav landstingsmedel bestridda utgifter ökats från 1,627,395
kronor år 1874 till 20,366,918 kronor år 1915.
Redan de siffror, jag sålunda anfört, torde visa, att de beräkningar
om behovet av tid för landstingens sammanträden, som kunna hava gjorts
av kommittén, numera icke gärna kunna hålla streck. Om ock ej
några särskilda klagomål i detta hänseende framkommit, torde det dock
vara allmänt känt, att landstingens sammanträden ofta måste präglas
av en ganska stor brådska och att arbetet där måste i hög grad forceras.
Detta gäller såväl om själva plenisammanträdena som även och ej minst
om det vid sidan därav fortlöpande berednings- och sekreterararbetet.
Har således redan nu den ifrågavarande begränsningen av landstingens
lagtima sammanträdestid vållat svårigheter, torde en väsentlig
skärpning av dessa vara att befara, om vissa nu föreliggande lagförslag
vinna godkännande. Erinras må i detta hänseende om det av Kungl.
Maj:t för riksdagen framlagda förslaget till ny fattigvårdslagstiftning,
vilket pålägger landstingen nya uppgifter av betydande omfattning.
Enahanda är förhållandet med de av vederbörande sakkunniga utarbetade
förslag i fråga om ny organisation av vägväsendet å landsbygden,
och en ytterligare ökning av landstingens arbetsbörda torde vara
17
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr Hd.
att förvänta efter det frågan om sinnessjukvårdens ordnande vunnit sin
lösning.»
Mot den jämkning i nu gällande tidsbegränsning, som departementschefen
ur nu återgivna synpunkter funnit önskvärd, och den ökade
tjänstgöringsplikt för landstingets ledamöter, som därav föranledes, kunna
enligt hans uppfattning några betänkligheter av ekonomisk art icke möta,
sedan genom riksdagens beslut 1912 och 1917 visst dagtraktamente tillerkänts
samtliga landstingsmän.
Utskottet är med departementschefen ense därom, att nu gällande
bestämmelser om landstingens sammanträdestid icke längre kunna anses
fullt tillfredsställande. Enligt vad utskottet inhämtat, finnes det landsting,
som till fullo utnyttja den såsom normal medgivna sammanträdestiden,
eller sex dagar. Anledningen till att den möjlighet, som gällande
lagstiftning lämnar öppen att i speciella fall utöka tiden med ytterligare
två dagar, icke inom sådana landsting i större utsträckning begagnats
har uppgivits vara, att § 18 landstingsförordningen synts såsom förutsättning
för dylik utöknings kräva, att något speciellt ärende fordrat
längre överläggning, och att nämnda stadgande sålunda icke uppfattats
såsom tillämpligt för det fall, att landstingets arbetsbörda i allmänhet
varit så stor, att en förlängning av tiden därav kunnat påkallas. Ehuru
en dylik tolkning av detta stadgande icke kan vara riktig, har utskottet i
allt fall funnit de av departementschefen anförda omständigheterna kunna
motivera att i samband med den ändring i landstingsförordningen, som
i annat avseende nu föreslås i den kungl. propositionen, jämväl företaga
en ändring uti bestämmelserna rörande tiden för landstings sammanvaro.
I likhet med departementschefen finner utskottet det icke vara lämpligt
att undanröja dessa olägenheter genom en utökning av den i första hand
såsom normal mötestid stadgade tiden av sex helgfria dagar. Däremot
synes på sätt Kungl. Maj:t föreslagit en sådan ändring böra vidtagas,
att möjlighet till förlängning med större tydlighet än nu medgives för
det — vanligast förekommande — fallet, att landstingets arbetsbörda i
allmänhet är för stor för att medhinnas på sex dagar. Begagnandet av
denna möjlighet synes, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, böra underlättas
genom stadgande om två tredjedelars majoritet (i stället för, som
nu, tre fjärdedelars) lör sådant beslut. På samma gång som härav påkallade
ändringar vidtagas i §§ 18 och 40 landstingsförordningen torde
det även, med hänsyn tagen till landstingens alltjämt växande arbetsbörda
och till angelägenheten av att de ärenden, som där förekomma
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 5 samt. 21 käft. (Nr 23.) 3
Utskottets
yttrande.
18
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
till behandling, erhålla en möjligast sorgfällig prövning, vara lämpligt att,
såsom Kungl. Maj:t föreslagit, öka den tid, med vilken landstingens
möten få förlängas, från två till fyra dagar. Utskottet har således i
denna del funnit sig böra i oförändrad form tillstyrka, vad Kungl. Maj:t
föreslagit.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
l:o) att riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts proposition nr 277 icke kunnat i oförändrat
skick av riksdagen antagas, måtte i anledning av
nämnda proposition för sin del antaga följande
Kungl. Maj:ts förslag ; Utskottets förslag:
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av § 2 inom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt § 40 mom. 1
i förordningen om landsting den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt § 40
mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 skola erhålla
följande ändrade lydelse:
§ 2-
1. För val av landstingsmän indelas länet i valkretsar särskilt
för landsbygden och särskilt för städerna.
För varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman
och därutöver efter folkmängden
av 4,0o0.
2. Domsaga med en folkmängd
av 24,000 eller däröver skall delas
i valkretsar under iakttagande, att
för varje valkrets komma att utses
minst tre, högst sex landstingsmän;
att området för varje valkrets skall
en landstingsman för varje fullt tal
2. Domsaga med en folkmängd
av 32,000 eller däröver skall delas
i valkretsar under iakttagande, att
för varje valkrets komma att utses
minst tre, högst åtta landstingsmän;
att området för varje valkrets skaf
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
19
Utskottets förslag:
kunna omslutas med en sammanhängande
gränslinje; att delning av
domsaga, som utgöres av flera tingslag
eller härad, verkställes, där sådant
utan avvikelse från redan givna
regler kan ske, efter tingslag eller
härad; samt att eljest delning i valkretsar
sker efter kommuner. Utan
hinder av vad nu är sagt må dock
av tingslag bildas valkrets med mindre
folkmängd än 8,000, då synnerliga
skäl därtill äro.
Med tingslag förstås sådan del
av domsaga, som utgör egen domkrets.
Domsaga, vars folkmängd ej
uppgår till 32,000, utgör en valkrets;
dock att, där folkmängden överstiger
20,000 eller samfärdsmedlens
bristfällighet eller andra liknande
orsaker påkalla domsagans delning,
domsagan må, där så lämpligen kan
ske, delas i två valkretsar; skolande
vid en sådan delning iakttagas vad
ovan för delning av större domsaga
finnes stadgat.
Höra delar av samma domsaga
till olika landstingsområden, bildar
varje del en valkrets.
3. Stad, vars folkmängd utgör minst 8,000, bildar egen valkrets.
Stad med mindre folkmängd än 8,000 skall förenas med annan eller
andra sådana städer till en valkrets med minst 8,000, högst 16,000 invånare.
Kan förening ej sålunda ske, eller skulle den medföra synnerlig
olägenhet, må stad eller städer bilda en valkrets, ändå att folkmängden
däri ej uppgår till 8,000.
4. Därest det antal landstings- 4. Därest det antal landstings
män,
som med tillämpning av nu män, som med tillämpning av nu
meddelade föreskrifter bör utses inom meddelade föreskrifter bör utses inom
Kungl. Maj-.ts förslag:
kunna omslutas med en sammanhängande
gränslinje; att delning av
domsaga, som utgöres av flera tingslag
eller härad, verkställes, där sådant
utan avvikelse från redan givna
regler kan ske, efter tingslag eller
härad; samt att eljest delning i valkretsar
sker efter kommuner. Utan
hinder av vad nu är sagt må dock
av tingslag bildas valkrets med mindre
folkmängd än 8,000, då synnerliga
skäl därtill äro.
Med tingslag förstås sådan del
av domsaga, som utgör egen domkrets.
Domsaga, vars folkmängd ej
uppgår till 24,000, utgör en valkrets;
dock att, där folkmängden överstiger
20,000 eller samfärdsmedlens
bristfällighet eller andra liknande
orsaker påkalla domsagans delning,
domsagan må, där så lämpligen kan
ske, delas i två valkretsar; skolande
vid en sådan delning iakttagas vad
ovan för delning av större domsaga
finnes stadgat.
Höra delar av samma domsaga
till olika landstingsområden, bildar
varje del en valkrets
20
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
Kungi. Maj:ts förslag:
ett län, icke uppgår till tjugu, skall
såsom grund för rättigheten att efter
folkmängden välja ombud till landstinget
bestämmas lägre tal än det
uti mom. 1 antagna, på det att
landstingsmännens antal för hela
länet må uppgå till minst tjugu;
och skall i övrigt vid valkretsindelningen
för landsbygden iakttagas,
att landstingsmännens antal för varje
valkrets ej må vara lägre än tre eller
högre än sex.
Utskottets förslag:
ett län, icke uppgår till tjugu, skall
såsom grund för rättigheten att efter
folkmängden välja ombud till landstinget
bestämmas lägre tal än det
uti mom. 1 antagna, på det att
landstingsmännens antal för hela
länet må uppgå till minst tjugu;
och skall i övrigt vid valkretsindelningen
för landsbygden iakttagas,
att landstingsmännens antal för varje
valkrets ej må vara lägre än tre eller
högre än åtta.
§ 18-
Landstingets lagtima möte kan fortfara sex helgfria dagar. Skulle
likväl de i stadgad ordning till behandling upptagna ärenden vara av
den mängd och omfattning, att behandlingen av desamma icke hinner
avslutas inom denna tid, må landstinget kuuna förlänga tiden för sin
sammanvaro med ytterligare högst fyra helgfria dagar.
§ 40.
1. För att såsom landstingets beslut gälla, skall i följande ämnen
erfordras, att två tredjedelar av de avgivna rösterna om beslutet sig
förenat:
a) beslut, att domsaga med min- a) beslut, att domsaga med min
dre
folkmängd än 24,000 skall delas dre folkmängd än 32,000 skall delas
i valkretsar; att av tingslag skall i valkretsar; att av tingslag skall
bildas valkrets med mindre folk- bildas valkrets med mindre folkmängd
än 8,000; eller att stads- mängd än 8,000; eller att stadsvalkrets
med mindre folkmängd än valkrets med mindre folkmängd än
8,000 skall bildas i fall, då sådant 8,000 skall bildas i fall, då sådant
ej är en ovillkorlig följd av vad i ej är en ovillkorlig följd av vad i
§ 2 mom. 3 är stadgat; § 2 mom. 3 är stadgat;
b) underkännande av någons behörighet att såsom ledamot i landstinget
taga inträde eller medgivande, varom i § 32 sägs;
c) påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre tid
än fem år;
Konstitutionsutskottets utlåtande. Nr 23.
21
d) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;
e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;
f)
upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år,
eller ingående av borgen;
g) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet;
h) förlängning av landstings lagtima möte utöver sex helgfria
dagar; och
i) uppskov till nästa landsting av väckta frågor.
Denna lag skall, såvitt angår
frågan om förlängning av landstings
lagtima möte utöver sex helgfria dagar,
gälla från och med den 1 september
1918. Bestämmelserna i lagen
i övrigt träda i kraft den 1 januari
1922; skolande indelning i valkretsar
och fastställande av antalet landstingsmän
för de särskilda valkretsarna
år 1921 ske med tillämpning
av dessa bestämmelser.
Denna lag skall, såvitt angår
frågan om förlängning av landstings
lagtima möte utöver sex helgfria dagar,
gälla från och med den 1 september
1918. Bestämmelserna i lagen
i övrigt träda i kraft den 1 juli
1922; skolande indelning i valkretsar
och fastställande av antalet landstingsmän
för de särskilda valkretsarna
för val som äga rum efter sistnämnda
dag, år 1921 ske med tilllämpning
av dessa bestämmelser.
2:o) att herrar Ericsons i Funäsdalen och Johanssons
i Sollefteå förevarande motion, i den mån den
icke kan anses besvarad genom vad utskottet ovan
hemställt, ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 juni 1918.
På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.
22
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
Reservationer
dels av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Mentzer, greve
Alexander Hamilton, Boberg och Hildebrand, vilka anfört:
»Såsom i den kungl. propositionen framhålles, kan det icke sägas,
att något särskilt behov av omreglering av den nuvarande proportionen
mellan landsbygds- och stadsrepresentation i landstingen hittills framträtt.
Det har tvärtom gjorts gällande, att de motsättningar, som tidigare måhända
kunnat förefinnas mellan landsbygds- och stadsintressen, alltmer
utjämnats, och att landsbygdens representanter i samtliga landsting alltjämt
befinna sig i betydande majoritet. Något tillbakasättande av landsbygdsintressen
lärer sålunda icke vara att befara. Å andra sidan ådagalägga
vissa siffror, som föreligga rörande landstingsskattens fördelning
på landsbygd och städer, att av denna skatt proportionsvis mindre belopp
erlägges av landsbygden och proportionsvis större belopp av städerna
än som motsvarar dessa gruppers nuvarande antal representanter
i landstinget. Siffrorna ställa sig nämligen inom de landstingsområden,
från vilka vi haft tillfälle att erhålla sådana, på följande sätt:
Landstingsskattens fördelning på landsbygd och städer enligt år 1916 fastställda landstingsstater
samt antalet åren 1914 och 1916 valda landstingsmän inom vissa län.
Landstingsområde.
Skatt från
landsbygd
Represen- tanter från
landsbygd
Skatt från
städer.
Represen- tanter från
städer
kronor
% av
om- rådets
antal
% av
om- rådets
kronor
% av
om- rådets
antal
% av
om- rådets
Stockholms
län .........................
434,454
77.9
44
81.8
123,180
22.1
10
18.8
Uppsala
» ...........................
197,415
56.i
22
64.7
154,408
43.9
12
35.3
Jönköpings
»
327,204
49.7
37
67.3
330,936
50.3
18
32.7
Kronobergs
))
324,810
80. o
33
91.7
81,375
20. o
3
8.3
Blekinge
n
166,754
36.8
25
59.8
290,433
63.5
17
40.8
Kristianstads
» ...........................
423,372
67.4
48
85.7
205,229
32.6
8
14.3
Hallands
» ...........................
263,160
40.2
26
66.7
389,861
59.8
13
33.3
Älvsborgs
» ...........................
549,330
50.9
58
78.4
530,790
49.1
16
21.6
Skaraborgs
» ..........................
342,130
53.9
47
74.6
292,086
46.1
16
25 4
Värmlands
» ...........................
584,506
65.4
53
79.1
309,491
34.6
14
20.9
Örebro
»
340,592
59.8
38
71.7
231,889
40.5
15
28.s
Västmanlands
» ...........................
340,549
60.7
29
64.4
220,551
39.s
16
35.6
Kopparbergs
» ...........................
828,919
83.6
49
87.5
162,032
16.4
7
12.5
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
23
Dessa siffror ådagalägga, att i intet av de anförda länen städernas
representantantal uppgår till samma procent av hela områdets representantantal,
som deras andel av skatten utgör i procent av hela skattebördan,
och att i vissa län deras andel i skatten till och med uppgår till inemot
halva skatten eller därutöver, medan representantsiffran stannar betydligt
under hälften. Under sådana förhållanden synes den nu föreslagna inskränkningen
i städernas representantantal icke vara särskilt trängande.
Detsamma gäller även den föreslagna förändringen av utsträckning
av tiden för lagtima landstings sammanvaro. Eu över landstingens
sammanträden uppgjord tabell visar följande resultat:
Landsting.
Antal dagar.
1913
1914
1915
1916
1917
Stockholms läns............................................................
4
4
4
4
4
Uppsala » ............................................................
4
o
0
3
4
4
Södermanlands » ...........................................................
3
3
3
3
O
Östergötlands » ...........................................................
5
4
4
4
5
Jönköpings » ............................................................
4
4
5
5
4
Kronobergs » ............................................................
4
. 4
4
4
4
Kalmar läns norra ..........................................................
4
3
3
4
4
Kalmar » södra............................................................
4
4
4
4
4
Gottlands läns.................................................................
3
3
3
3
3
Blekinge läns...............................................................
4
4
4
4
4
Kristianstads » ...............................................................
4
4
4
4
4
Malmöhus » ...............................................................
3
3
3
3
O
O
Hallands » ..................................
4
4
5
5
4
Göteborgs och Bohus läns...................................................
5
4
5
5
5
Alvsborgs läns.........................................................
5
4
4
4
4
Skaraborgs » ............................................................
3
3
4
4
4
Värmlands » .......................................................
4
4
4
4
4
Örebro » ...........................................................
4
4
4
4
4
Västmanlands » ............................................................
4
4
4
4
4
Kopparbergs » ............................................................
5
5
5
5
4
Gävleborgs » ............................................................
5
4
4
4
4
Västemorrlands » ............................................................
5
4
6
6
6
Jämtlands » ............................................................
6
5
6
5
C
Västerbottens » .............
6
6
6
6
6
Norrbottens » ............................................................
6
6
6
6
6
24
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 23.
Därav framgår, att det stora flertalet landsting icke tagit i anspråk
ens den ordinarie tiden av sex dagar, och att i intet fall man funnit
sig föranlåten att begära den utsträckning därutöver, som redan nuvarande
författningsbestämmelser möjliggöra. Under sådana förhållanden
synes någon ändring av nuvarande bestämmelser icke för närvarande
vara av behovet påkallad.
Däremot hava, såsom i herr Clasons m. fl. motion nr 171 framhålles,
och även annorledes är bekant, beträffande landstingens organisation
och arbetssätt framkommit andra yrkanden, som synts oss vara av
större vikt än de nu berörda. Det har under sådana förhållanden synts
oss lämpligt att i främsta rummet sådana mera betydande spörsmål toges
under omprövning och vi hava därför inom utskottet yrkat, att utskottet
ville föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl.
Maj:t ville föranstalta om en allsidig utredning angående de förändrade
bestämmelser rörande landstingens organisation och arbetssätt, som kunna
finnas vara av behovet påkallade på grund av såväl erfarenheter från
deras hittillsvarande verksamhet som framställda förslag om utvidgning
av deras verksamhetsområde»;
dels av herr Räf;
dels vid § 18 av herr Sterne, som yrkat följande lydelse:
Landstingets lagtima möte kan fortfara sex helgfria dagar. Skulle
likväl de i stadgad ordning till behandling upptagna ärendena vara av
den mängd och omfattning, att behandlingen av desamma icke hinner
avslutas inom denna tid, må landstinget kunna besluta om erforderlig
förlängning av tiden för sin sammanvaro.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1918:452 Skrivelse till konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 277 till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 sa a1 i texten