Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om ändring i § 28 regeringsformen, dels om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i §§ 4 och 28 regeringsformen.

1918-03-14 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1918:7, Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om ändring i § 28 regeringsformen, dels om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i §§ 4 och 28 regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1918 kl. 10 f. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

dels om ändring i § 28 regeringsformen, dels om skrivelse

till Kungl. Maj:t angående ändring i §§ 4 och 28

regeringsformen.

Närvarande: herrar Larsson i Västerås, Clason*, Bellinder, Hellberg, von Geijer, von

Mentzer, Olof Olsson, greve Alexander Hamilton, von Zweigbergk,

Meurling, Gullberg*, Janson i Kungsord Kropp, Käf, Sterne, von Sneidern*,

Olsson i Broberg*, Sundberg, Persson i Tofta och Engberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, nr 306, av herr Engberg m. fl. (i det följande kallad herr Engbergs

motion) hemställa motionärerna, att riksdagen måtte besluta sådan

ändring i regeringsformens § 28, att dess sjunde punkt får följande lydelse:

»Till prästerligt ämbete kan endast den utnämnas, som bekänner den rena

evangeliska läran».

Vidare har till utskottet hänvisats en inom andra kammaren väckt

motion, nr 309, av herr Möller m. fl. (i det följande kallad herr Möllers

motion) med hemställan, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det Ivungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring av §§ 4 och 28 regeringsformen, att

orden »av den rena evangeliska läran» i § 4 utgå och att § 28 bringas i

överensstämmelse med denna ändring.

‘y. Till stöd för sin hemställan har herr Engberg anfört följande:

»Regeringsformens § 28 innehåller bl. a. följande bestämmelse:

— — »Till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, varmed är förenat ,Herr Er‘?~

a o oj 06VQS motion

åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap,

kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran.»

Som oundgängligt kompetensvillkor för erhållande av lärarebefattning

Bihang till riksdagens ''protokoll 1918. 5 samt. 6 käft. (Nr 7.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

i teologi eller kristendom vid statens undervisningsanstalter fordras alltså

att sökanden bekänner den rena evangeliska läran. Att bekänna den rena

evangeliska läran har emellertid en dubbel innebörd. Det betyder nämligen

antingen formell tillhörighet till svenska kyrkan eller försanthållande av

innehållet i svenska kyrkans bekännelseskrifter.

Därest innebörden är den förra, får icke den sökandes kompetens

bedömas ur synpunkten av hans åskådnings överensstämmelse med innehållet

i kyrkans bekännelseskrifter. Är innebörden åter den senare, måste

kompetensfrågan uppenbarligen avgöras med hänsyn till den sökandes personliga

ställning till innehållet i dessa bekännelseskrifter.

I det förra fallet blir det formella kompetensvillkoret tillhörigheten

till kyrkan och det reella den ådagalagda skickligheten. I det senare fallet

hlir det formella kompetens villkoret likaledes tillhörighet till kyrkan, men

det reella förutom ådagalagd skicklighet sökandens ställning till innehållet

i kyrkans bekännelseskrifter.

Till man sålunda i bestämmelsens kompetensfordran inlägga den förra

betydelsen, så kunna endast de sökande förklaras kompetenta, som råka

vara medlemmar av statskyrkan. Alla andra uteslutas, huru stor deras

skicklighet än må vara. Vill man åter i bestämmelsen inlägga den senare

betydelsen, så kunna endast de sökande förklaras kompetenta, som icke

blott formellt tillhöra kyrkan utan även därjämte försanthålla innehållet i

kyrkans bekännelseskrifter.

Sunda förnuftet säger, att i vilkendera bemärkelsen bestämmelsen än

fattas, den blir en absurditet. Ty lika orimligt som det är att, därest

fordran på ett försanthållande av kyrkans lära icke är kompetensvillkor,

likväl kräva tillhörighet till kyrkan, lika orimligt är det att t. ex., när det

gäller lärarebefattning i teologi, ens ett ögonblick söka upprätthålla skenet

av den vetenskapliga skicklighetens betydelse, därest man förhandsbinder

forskningens frihet på ett sådant sätt, att forskningsresultatet icke får

komma i konflikt med innehållet i kyrkans bekännelseskrifter. Tillträdet

till lärarebefattningar vid statens universitet och skolor får icke vara ett

monopol för medlemmarne av statskyrkan och naturligtvis ännu mindre ett

monopol för de statskyrkans medlemmar, som försanthålla innehållet i kyrkans

bekännelseskrifter. I vartdera fallet är den rätt till fri tävlan, som

särskilt på vetenskapens område måste omutligt hävdas, på ett otillbörligt

sätt kränkt.

Gällande lag gör det visserligen till ett tvång för eu svensk medborgare

att tillhöra något religiöst samfund, men den gör det icke till ett tvång

att tillhöra just statskyrkan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

3

Men då så är, får regeringsformen icke innehålla bestämmelser, som

för icke kyrklig levnadsbana kräva tillhörighet till kyrkan. Ty dylika bestämmelser

ställa med nödvändighet i många fall medborgaren under ett

faktiskt tvång att tillhöra statskyrkan.»

Motiveringen i herr Möllers motion är av följande lydelse:

»I regeringsformens § 4 angivas de kvalifikationer, som krävas ayllen- Möllers

statsråden, sålunda, att Konungen till statsråd må kalla och utnämna motion.

»kunniga, erfarna, redliga och allmänt aktade, infödda svenska män av den

rena evangeliska läran». Det framgår härav att statsråden måste besitta

tre, eller kanske rättare fyra olika slags kvalifikationer: kunnighet och

erfarenhet, som hänföra sig till det intellektuella området, redlighet, som

hänför sig till det moraliska området, svenskheten, den nationella kvalifikationen,

och slutligen renlärighet i trossaker, en religiös kvalifikation.

Självklart är att av statsråden måste krävas vissa intellektuella egenskaper,

som garantera att de med förstånd och insikt förvalta sina ämbeten,

vissa moraliska egenskaper, som garantera att statens affärer skötas på ett

hederligt sätt; likaså måste det naturligtvis krävas, att statsråden äro svenska

män. Men lika självklart som allt detta är, lika svårfattligt är det förmänga

människor, att statsråden nödvändigtvis skola vara religiösa och icke

blott det utan till och med vara anhängare av eu viss bestämd bekännelseriktning.

Den omständigheten, att eu person är anhängare av den rena evangeliska

läran, torde icke i allmänhet i vår tid anses berättiga till någon företrädesrätt,

åtminstone icke i världsliga ting. Men i sin nuvarande avfattning

gör grundlagen uppenbarligen statsrådsämbetena till monopol för lutheraner.

Vid ministerskiften granskas och vägas i den offentliga diskussionen

sådana personer, som ifrågasättas till statsrådsposter, ur alla möjliga synpunkter,

och denna granskning är med vårt starkt utvecklade partiväsen

alltid mycket vass och absolut osminkad. Likväl torde det strängt taget

aldrig numera förekomma, att vederbörandes ställning i trossaker bringas

på tal i syfte att omintetgöra en statsrådskandidatur. Möjligen kan det

påvisas, att någon tidning, som tagit till speciell uppgift att kämpa för

religiösa intressen, kritiserat en ifrågasatt ecklesiastikministers hållning till

religionen, men i den stora politiska pressen torde man förgäves få leta

efter dylika synpunkter. Detta synes oss utgöra ett ganska tillförlitligt

bevis därför, att den allmänna meningen är fullständigt likgiltig för statsrådens

trosbekännelser, och att alltså grundlagens krav i fråga om den

rena evangeliska läran icke numera har stöd hos någon mera utbredd

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 7.

opinion. Helt naturligt för övrigt. De övertygade bekännarna av den

rena evangeliska läran torde vara ganska få; bland personer, som kunna

tänkas ifrågakomma till statsrådsposter, rent av så få, att om kravet skulle

i verklig mening upprätthållas, så kan det betvivlas, att vi överhuvud

skulle kunna erhålla en kompetent regering.

Grundlagens bud anses icke kräva, att nykallade statsråd skola underkastas

förhör i trons huvudstycken, ehuru detta torde vara den enda

möjliga utvägen att utröna, huruvida de verkligen omfatta den rena evangeliska

läran. Man har nöjt sig med att tolka grundlagens ord som en

föreskrift, att statsråden skola vara medlemmar av statskyrkan.

Statskyrkan har emellertid, som allmänt känt är, inom sig en betydande

kontingent notoriska hedningar och ännu flera, som hysa helt andra

meningar i bekännelsefrågor än den rena evangeliska lärans. Tillhörighet

till statskyrkan utgör sålunda på intet sätt en garanti för att grundlagens

bud bliva i anda och sanning efterföljda. Tvärtom torde man ha rätt att

anse denna tolkning som ett klart bevis för omöjligheten att upprätthålla

kravet på statsrådens renlärighet. Tolkningen innebär i själva verket, att

i denna sak formen är allt, innehållet intet.

Staten kräver i övrigt icke renlärighet af några andra ämbetsmän än

präster och sådana, som meddela undervisning i kristendom eller teologisk

vetenskap. Regeringsformens § 4 avser dock icke att göra statsrådsämbetena

till ett privilegium för präster och kristendomslärare, vilket måhända

någon härav skulle frestas att tro. Det kan naturligtvis vara en viss reson

i att ålägga prästerna bekännelsetvång, så länge statskyrkan består; att

begära dylikt tvång av teologiska lärare i allmänhet kan säkerligen icke

på rimligt sätt motiveras, men statsrådens jämställdhet med präster och

kristendomslärare i avseende på bekännelsetvånget synes fullkomligt meningslöst.

De skäl, som kunna ha förelegat i gången tid att utesluta judar,

katoliker och muhammedaner från möjligheten att bli statsråd, ha alldeles

ingen bärighet numera. Religionsstridernas tid, i deras form av statliga

maktstrider, torde vara definitivt förbi. Religionsfrihetens grundsats tränger

långsamt men oemotståndligt fram till herravälde i trossaker. Samhället

bör utan tvekan dra de därav följande slutsatserna för sin lagstiftning.

Uppenbart är att grundlagens bud om renlärighet för statsråd kränker religionsfrihetens

grundsats, och denna grundsats är dock en av de vackraste

frukterna av en utvecklad kultur.

Om man invänder, att religionsfriheten kränkes blott i form men icke

i sak, så är detta för det första icke alldeles sant och för det andra är

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

o

invändningen ett erkännande, att stadgandet saknar fog. Ty vad intresse

samhället kan ha att upprätthålla en kränkning i form och samtidigt förklara,

att kränkning icke bör (‘ller får ske i sak, lär ingen förnuftig människa

kunna fundera ut.

Så snart man medgiver, att man på grund av tolkningen av ifrågavarande

bestämmelse i grundlagen kan få både öppna religionsfiender och

metodister, baptister och andra frireligiösa till statsråd, så liar man erkänt,

att bestämmelsen är ett laglik. Det torde emellertid vara ett verkligt

samhällsintresse, att laglik icke tolereras i grundlagen. . För att kunna

upprätthålla den särskilda vördnad, med vilken man vill omgiva grundlagen,

måste dennas bestämmelser kunna tillämpas både enligt sin anda och sin

bokstav. Någon aktning för en grundlag, som börjar förlora kontakten

med det levande livet, torde icke i längden kunna urgeras, såvitt man

icke inskränker sig till att begära den aktning, som tillkommer ärevördiga

historiska dokument. Följaktligen är det angeläget, att grundlagens bud

hållas tidsenliga. Föråldrade bestämmelser böra utmönstras och grundlagens

utveckling följa tidens allmänna utveckling.

År 1913 väcktes motioner i här behandlade ämne i forsta kammaren

av professor Helge Bäckström och i andra kammaren av borgmästaren (Jarl

Lindhagen. Motionerna blevo på yrkande av konstitutionsutskottet avslagna

med hänvisning till, att den ifrågasatta ändringen även krävde

ändring i grundlagens § 28, där det bestämmes, att endast den, som tillhör

den rena evangeliska läran, kan få deltaga »i handläggning eller avgörande

av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar

inom den svenska kyrkan», och dels att riksdagen år 1909 i skrivelse till

Kungl. Maj:t begärt utredning om dissenters ställning i vårt land, och denna

utredning otvivelaktigt skulle syssla även med här ifrågavarande spörsmål.

Yad det förra argumentet angår, synes intet hinder rimligen kunna

resas däremot, att åberopade bestämmelse i regeringsformens § 28 ändras

samtidigt med strykningen av renlärighetskravet i § 4, ty bibehållandet

av statsrådens bekännelsetvång kan icke gärna enbart motiveras därmed,

att statsråden i vissa fall måste handlägga ärenden, som angå statskyrkan.

I och med det att tillhörigheten till statskyrkan är g 4:s verkliga innebörd,

står alltid kyrkan den risken, att dess ärenden bli handlagda av

människor av annan faktisk tro än den rena evangeliska lärans. Kyrkan

är alltså icke skyddad vare sig mot att religionsfiender eller religionslikgiltiga

få i egenskap av statsråd syssla med dess angelägenheter, och då

synes det verkligen vara av alldeles underordnad vikt, huruvida statsråden

formellt fylla kravet att tillhöra den rena evangeliska läran eller ej.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

Historik.

Vad argumentet nummer två angår, synes dess bärighet icke större än

det förras, ty icke lägger ett beslut om upphävande av nämnda bestämmelse

hinder i vägen för en utveckling i överensstämmelse med tidens krav

av hela dissentersfrågan, men däremot är det meningslöst att med åberopande

av en gammal riksdagsskrivelse hindra en ändring, vars sakliga

riktighet är insedd och erkänd.»

Enligt 1809 års regeringsform i dess ursprungliga lydelse skulle alla

civila ämbetsmän och domare vara av den rena evangeliska läran. I den

mån religionsfrihetens princip under 1800-talets lopp trängde igenom,

framkommo förslag om ändring i denna bestämmelse. Sedan ett mindre

väsentligt undantag från den allmänna regeln beslutats vid riksdagen 1862

•—63, genomfördes vid 1870 års riksdag den ordning i ifrågavarande hänseende,

som ännu är gällande.

Denna ordning innebär, att rättigheten att bekläda ämbeten och tjänster

utsträckts till bekännare av annan kristen troslära än den rena

evangeliska, ävensom till bekännare av den mosaiska trosläran. Från

denna allmänna regel gälla emellertid vissa undantag. För det första skola,

jämlikt föreskrift i § 4 regeringsformen, statsrådets ledamöter vara av den

rena evangeliska läran. För det andra kan till prästerligt ämbete endast

den utnämnas, som bekänner nämnda troslära. Enahanda bestämmelse

gäller för det tredje beträffande andra tjänster, varmed är förenat åliggande

att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap. För det fjärde

är konungens rätt att till lärarebefattningar vid universiteten såsom ock till

lärare- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd

eller skön konst, ävensom till läkarebefattningar kalla utländske män av sällsynt

skicklighet begränsad genom villkoret, att den kallade skall bekänna

den rena evangeliska läran. Yttermera är i regeringsformen meddelad föreskrift

därom, att ingen, som ej tillhör den rena evangeliska läran, må

såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller

avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar

inom den svenska kyrkan.

I nu återgivna bestämmelser hava vid flere tillfällen förändringar

ifrågasatts i syfte att i olika hänseenden lindra det bekännelsetvång för

statens ämbets- och tjänstemän, som de innefatta.

Själva den grundläggande regeln, om tillhörighet till kristen eller

mosaisk troslära såsom villkor för beklädande av statstjänst, har vid två

tillfällen varit föremål för ändringsförslag. I samband med en framställning

om sådan ändring av den s. k. dissenterlagen, att medlem av svenska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

statskyrkan, som omfattat främmande lära, skulle äga att ur kyrkan utträda

utan skyldighet att ovillkorligen övergå till något annat trossamfund, hemställde

nämligen herr Arnoldson vid 1882 och 1885 års riksdagar om

sådan ändring i § 28 regeringsformen, att orden »bekännare av annan

kristen troslära ävensom av den mosaiska» måtte utbytas mot orden »även

sådana personer, som icke bekänna sig till denna lära». Förslagen blevo

båda gångerna av konstitutionsutskottet avstyrkta och av riksdagen avslagna.

Frågan om ändring i § 28 regeringsformen i nu berörda hänseende

har ej sedan dess förevarit. Dock förtjänar det i detta sammanhang

omnämnas att, då den av herr Arnoldson väckta och vid flere senare

tillfällen återupptagna frågan om rätt till utträde ur svenska statskyrkan

utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund, omsider 1909 föranledde

ett riksdagens beslut om skrivelse till Kungl. Maj:t, detta skedde

i sådan form, att utredning begärdes icke blott »under vilka villkor det

må kunna tillåtas medlem av svenska kyrkan att, även utan uppgiven

avsikt att övergå till annat trossamfund, utträda ur kyrkan», utan även

»huru gällande lagstiftning lämpligast må kunna ändras därhän, att främmande

trosbekännare och de, som anmält sig till utträde ur kyrkan, ej

på grund därav uteslutas från rätt att deltaga i avgörandet av frågor,

som icke prövas vara av beskaffenhet att böra allenast av kyrkans medlemmar

handläggas».

I regeringsformens bestämmelser om undantag från den allmänna

regeln om tillhörighet till kristen eller mosaisk troslära såsom villkor för

beklädande av statstjänst hava allenast vid ett tillfälle, nämligen vid 1913

års riksdag, ändringar ifrågasatts. Det föreslogs nämligen då dels av

herrar Bäckström och Lindhagen, att bekännelsetvånget för statsråd skulle

bortfalla, dels av herr Lindhagen, att enahanda ändring skulle vidtagas

beträffande utlänningar, som kallas till vissa svenska ämbeten, dels av herr

Oscar Olsson, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning

villkoret att tillhöra den rena evangeliska läran må kunna bortfalla för

de ämbeten och tjänster, som omnämnas i § 28 av regeringsformen, och

till riksdagen inkomma med de förslag, till vilka denna utredning kan

giva anledning.

Konstitutionsutskottet, som till samtidig behandling upptog samtliga

dessa förslag, förklarade sig i frågan om bekännelsetvång för statsrådets

ledamöter dela den av motionärerna uttalade meningen. Det läte ur

principiell synpunkt näppeligen försvara sig att för statsrådsämbetena

fasthålla en fordran, som eljest i stort sett övergivits. Det stämde ock

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

enligt utskottets mening bäst överens med den allmänna uppfattningen i

våra dagar, att ingen må till följd av sin religiösa övertygelse utestängas

från ett ämbete, för vars beklädande han i övrigt innehar de nödiga

kvalifikationerna, såvida icke ämbetet är direkt förenat med handläggning

eller avgörande av frågor som angå religionsvård, religionsundervisning

eller befordringar inom den svenska kyrkan. Till sagda principiella skäl

komme ock den omständigheten, att det ur praktisk synpunkt måste anses

betydelsefullt, att vid statsrådsämbetenas tillsättande valet av personer kan

ske inom en så vid krets som möjligt. Utskottet anmärkte även att, efter

vad en i utlåtandet intag&n utredning angående lagstiftningen i berörda

hänseende i vissa främmande länder gåve vid handen, de därstädes omnämnda

lagstiftningarna, med undantag för den i Norge gällande, icke hade

någon motsvarighet till vår för statsrådets del gällande konfessionsklausul.

Det var emellertid enligt utskottets mening uppenbart, att den ifrågasatta

förändringen icke kunde genomföras genom att, på sätt motionärerna

föreslagit, utan vidare borttaga nämnda klausul i 4 § regeringsformen

(jämte tillhörande bestämmelse i 28 §). En dylik förändring borde till

en början betraktas i samband med reglerna för regeringsärendens behandling

i statsrådet. A ena sidan föreskreve 8 § regeringsformen, att statsrådets

samtliga ledamöter, där de icke äga laga förfall, skola övervara alla

mål av synnerlig vikt och omfattning, som i statsrådet förekomma, samt

att i intet fall beslut må i statsråd fattas, utan att minst tre av statsråden,

utom vederbörande föredragande, äro tillstädes. Å andra sidan

stadgade 28 §, att bekännare av annan troslära än den rena evangeliska

icke må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning

eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller

befordringar inom den svenska kyrkan. Därest nu den för statsråd föreskrivna

skyldigheten att tillhöra den evangelisk-lutherska trosbekäunelsen

bortfölle, skulle enligt utskottets mening fall lätteligen kunna inträffa, i

vilka konflikt mellan nyssnämnda stadganden måste uppstå. Om i statsrådet

intoges män, som icke tillhörde sagda trosbekännelse, så kunde dessa

icke deltaga i behandlingen av berörda frågor. Ett liknande förhållande

kunde ock inträffa i de fall, då statsrådet i enlighet med 39—43 §§

regeringsformen hade att tjänstgöra såsom regering. Härtill komme, att

själva grunderna för tillhörighet till statskyrkan och därav härflytande

medborgerliga rättigheter i allmänhet under den närmaste framtiden kunde

väntas komma under omprövning. Utskottet hänvisade härutinnan till den

ovan berörda skrivelse, som riksdagen 1909 avlät till Kungl. Maj:t

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

9

Omedelbart hänvisades i denna skrivelse visserligen endast till de ur

statskyrkan uttriidandes rätt att deltaga i vissa kommunala avgöranden.

Men givetvis måste det resultat, vartill den av riksdagen begärda utredningen

kunde komma att leda, bliva av den största betydelse för de utträdandes

medborgerliga rättigheter också i övrigt, alltså även för deras

tillträde till statens ämbeten. Och i samband därmed måste tydligen

samtliga grundlagens bestämmelser rörande de krav, som i konfessionellt

hänseende ställas på svenska medborgare för tillträde till statens ämbeten,

således även till statsrådsämbetena, komma under omprövning. Då frågan

följaktligen i alla händelser inom den närmaste framtiden kunde förväntas

bliva föremål för behandling samt det ej kunde anses lämpligt, att densamma

företoges till avgörande, innan det vidsträcktare spörsmålet om

rätt till utträde ur statskyrkan och dess konsekvenser kunde helt överblickas,

fann sig utskottet icke böra tillstyrka någon särskild framställning

till Kungl. Maj:t med anledning av de förevarande motionerna i nu

avhandlade del.

Vad därnäst angick frågan om den vid utlänningars kallelse till

svenskt ämbete gällande konfessionsklausulen, ansåg utskottet åtskilliga

principiella skäl tala för ifrågavarande klausuls borttagande. Det vore

värt beaktande, att det vid dennas tillkomst näppeligen varit avsett att i

omhandlade hänseende uppställa andra och strängare fordringar på utlänning

än på svensk undersåte, utan att stadgandet på sin tid vore en

naturlig och nödvändig konsekvens av den ståndpunkt, som lagstiftningen

då i allmänhet intoge, och enligt vilken alla, även inländska, civila ämbetsmän

måste tillhöra den evangelisk-lutherska trosläran. Bristen på överensstämmelse

mellan de för svenska undersåtar och för utlänningar gällande

regler hade uppstått först sedermera, då religionstvånget för de förras del

mildrades, utan att motsvarande lättnader genomfördes beträffande de senare.

Å andra sidan måste det enligt utskottets mening erkännas, att knappast

något praktiskt behov ditintills gjort sig gällande av vidgat tillträde

för utlänning till svensk statstjänst. Tvärtom vore det uppenbart, att det

senaste århundradets utveckling av svensk vetenskaplig och konstnärlig

odling lett därhän, att dylikt inkallande av utlänning endast i rena undantagsfall

kunde anses vara av omständigheterna påkallat. Yid sådant förhållande,

och då, efter vad erfarenheten från senare tid givit vid handen,

hos utländska vetenskapsmän en ökad benägenhet framträtt att söka förvärva

beställningar vid våra universitet, borde givetvis en fråga, som kunde

sägas gå ut på att för dem underlätta tillträde till svenska lärarebefattningar,

behandlas med en viss försiktighet. Slutligen vore att märka, att

Bihang till riksdagens ''protokoll 1918. 5 saml. 6 Käft. (Nr 7.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

Utskottets

yttrande.

det alltid stode öppet för en utlänning, vilken på allvar ville bliva medlem

av det svenska samhället, att efter naturalisation komma i åtnjutande

av fulla medborgerliga rättigheter. Just för fall av här ifrågavarande slag,

då det gällde utlänning, som gjort sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap

eller konst, hade ock vederbörande möjlighet att tidigare, än eljest

i regel kunde ske, förvärva svensk medborgarerätt. I varje fall syntes

det utskottet, att, då, såsom förut påpekats, 28 § regeringsformen under

alla omständigheter inom den närmare framtiden kunde väntas bliva föremål

för lagstiftarens uppmärksamhet, tillräckliga skäl knappast förelåge

att under dåvarande förhållanden vidtaga någon ändring. På grund av

vad sålunda anförts, avstyrkte utskottet herr Lindhagens motion i ifrågavarande

del.

Yad slutligen angick herr Olssons yrkande, att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t begära utredning av frågan, huruvida och i vilken omfattning

villkoret att tillhöra den rena evangeliska läran kan bortfalla för de

ämbeten och tjänster, som omnämnas i 28 § regeringsformen, hänvisade

utskottet allenast till vad utskottet i anledning av övriga förslag yttrat.

Vad som därutinnan anförts, ägde i tillämpliga delar giltighet även för det

av herr Olsson framställda yrkandet, vilket därför av utskottet avstyrktes.

Båda kamrarna beslöto till alla delar i överensstämmelse med konstitutionsutskottets

hemställan.

Av det allmänna spörsmålet, huruvida och i vilken utsträckning tillhörighet

till den rena evangeliska läran bör gälla såsom villkor för beklädande

av statens ämbeten, hava i nu förevarande motioner två olika

delar upptagits till behandling. Herr Möller har föreslagit bekännelsetvångets

bortfallande för statsrådets vidkommande. Med hänsyn tagen

till den av konstitutionsutskottet 1913 framhållna omständigheten, att

en ändring i nu berörda hänseende av § 4 regeringsformen skulle

kunna medföra konflikter mellan denna § i dess nya lydelse och stadgandet

i § 28 regeringsformen om tillhörighet till den rena evangeliska läran

såsom villkor för behörighet att handlägga vissa ärenden, hava motionärerna

emellertid ej föreslagit omedelbar lagändring utan allenast hemställt

om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till erforderliga

ändringar i §§ 4 och 28 regeringsformen. I motiveringen ifrågasättes,

huruvida icke samstämmighet mellan de båda stadgandena lämpligast

kan ernås därigenom, att även i det sistnämnda någon ändring vidtages.

Herr Engbergs förslag går därpå ut, att bekännelsetvånget skulle

bortfalla för sådana tjänster (med undantag för de prästerliga), med

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

11

vilka är förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller

teologisk vetenskap.

Beträffande frågan om den för. statsrådets ledamöter gällande konfessionsklausulen

kan utskottet i vissa hänseenden åtnöja sig med att hänvisa

till vad konstitutionsutskottet 1913 härom uttalade. Utskottet delar

sålunda den meningen, att den ifrågavarande klausulen varken ur principiell

eller praktisk synpunkt kan försvaras. På sätt 1913 års konstitutionsutskott

närmare utvecklat, torde emellertid en ändring i nu berörda

hänseende av § 4 regeringsformen icke kunna äga rum utan att hänsyn

samtidigt tages till vissa bestämmelser i § 28 regeringsformen. — I den

av nämnda års konstitutionsutskott uttalade uppfattningen, att ifrågavarande

spörsmål tills vidare borde vila i avvaktan på resultatet av den utredning,

som kunde föranledas av riksdagens 1909 avlåtna skrivelse om rätt till

utträde ur svenska kyrkan utan uppgiven avsikt att ingå i annat trossamfund,

kan utskottet däremot icke instämma. Såvitt utskottet har sig

bekant, har merberörda riksdagsskrivelse ännu icke föranlett någon Ivungl.

Maj:ts åtgärd. I denna för nio år sedan avlåtna skrivelse kan utskottet

således icke se något hinder för att nu upptaga frågan om genomförandet

av en reform, vars behövlighet stod klar redan för 1913 års konstitutionsutskott

och sedan dess framträtt i ännu starkare belysning. På

grund av vad sålunda anförts, har utskottet intet att invända mot det av

herr Möller framlagda skrivelseförslaget.

I princip har utskottet icke heller någonting att erinra mot herr

Engbergs förslag angående bekännelsetvångets avskaffande för vissa

lärarebefattningars vidkommande. Utskottet vill erinra, att ifrågavarande

stadgande äger synnerligen stor praktisk räckvidd. Det gäller för lärarebefattningar

vid de teologiska fakulteterna, för alla lärarebefattningar vid

läroverk och gymnasier, i vilka ingår skyldighet att undervisa i kristendom,

för det stora flertalet folkskollärarebefattningar och för alla lärarebefattningar

vid seminarier. Om innebörden av det krav på »bekännelse»,

som stadgandet uppställer, hava två olika meningar yppats. Stadgandet

har för det första uppfattats så, att kravet i regel skulle vara uppfyllt

genom formell tillhörighet till kyrkan. Om det så tolkas, motsvarar det

på intet sätt det syftemål, som föranlett dess intagande i regeringsformen:

den formella tillhörigheten till kyrkan garanterar givetvis ingalunda den

bekännelsetrohet, som lagstiftaren önskat hos dem, som skola meddela

undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap. I och för sig ändamålslöst

leder stadgandet i denna tolkning allenast därhän, att personel'',

som av samvetsbetänkligheter föranletts att utträda ur kyrkan, försättas i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

en mindre gynnad ställning än de, som ehuru helt främmande för kyrkans

åskådning kvarstanna i densamma. Starka skäl föreligga således, om

denna tolkning är riktig, för den ifrågavarande klausulens avskaffande.

En dylik åtgärd synes utskottet så mycket mera påkallad, som vid

sidan av den nu angivna även en annan uppfattning av stadgandets

innebörd gjort sig gällande såväl vid dettas praktiska tilllämpning som i

den offentliga diskussionen. Man har nämligen för det andra i detsamma

velat inlägga en fordran på inre tillhörighet till kyrkan och gjort

gällande, att den, som icke bekände sig till de av kyrkan uppställda

lärosatserna, vore obehörig att bekläda de tjänster, som i stadgandet avses.

Så tolkat kan stadgandet enligt utskottets mening icke i vår tid upprätthållas.

I och för sig ohållbart i belysning av den friare riktning, som

alltmer gör sig gällande inom teologisk forskning och vetenskap, blir

stadgandet i denna tolkning särskilt orimligt beträffande sådana tjänster

(i synnerhet folkskollärare- och seminarieläraretjänster), i vilka åliggandet

att meddela undervisning i kristendom utgör endast en mindre del av

de till tjänsten hörande uppgifterna. Alldeles oavsett huruvida sistnämnda

tolkning är den riktiga eller ej, anser utskottet redan den omständigheten,

att en dylik tolkning faktiskt alltjämt understundom förekommer, utgöra

ett ytterligare skäl för en ändring i den av herr Engberg föreslagna

riktningen.

Utskottet finner sig likväl icke kunna tillstyrka herr Engbergs förslag

om omedelbart genomförande av en grundlagsändring i nu berörda

hänseende. Frågan om bekännelsetvånget för statsråd har av utskottet

ansetts böra föranleda en begäran hos Kungl Maj:t om utredning, och

det av herr Engberg väckta förslaget synes vara av beskaffenhet att böra

på sådant sätt handläggas, att de båda nära sammanhörande spörsmålen bliva i

ett sammanhang prövade. Den utredning av de båda frågorna, som sålunda

enligt utskottets mening bör företagas, skulle enligt vad nu anförts

komma att omfatta de två ojämförligt viktigaste av de fall, där enligt

utskottets mening det i regeringsformen stadgade tvånget att tillhöra den

rena evangeliska läran bör bortfalla. Det torde emellertid vara anledning

att till övervägande även upptaga de övriga stadganden av ifrågavarande

art, som innefattas i § 28 regeringsformen, och att således i ett sammanhang

pröva spörsmålet, i vilken utsträckning merberörda tvång bör

kvarstå för de olika ämbeten och tjänster, som i §§ 4 och 28 regeringsformen

omförmälas.

På grund av vad sålunda anförts, hemställer utskottet,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

13

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, i vilken

utsträckning villkoret att tillhöra den rena evangeliska

läran må kunna bortfalla för de ämbeten och tjänster,

som omnämnas i §§ 4 och 28 regeringsformen, och

till riksdagen inkomma med de förslag, till vilka utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 14 mars 1918.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOK LARSSON.

Reservationer

dels av herrar Clason, Bellinder, von Gei jer, greve Alexander Hamilton,

Meurling, Olsson i Broberg och Sundberg, vilka anfört:

De föreliggande motionerna likasom åtskilliga andra vid denna riksdag

väckta, avse att i grund förändra det hävdvunna förhållandet mellan stat

och kyrka i Sverige.

I den ena åsyftas, att medan Konungen såsom statskyrkans överhuvud

alltjämt skall vara av den rena evangeliska läran, samma förpliktelse

icke vidare skulle gälla statsråden. Oegentligheten härav framgår

redan därav, att statsrådet enligt §§ 39—42 regeringsformen i vissa fall

har att utöva riksstyrelsen med (i allt väsentligt) konungslig makt och

myndighet, och att enligt § 43 dess medlemmar kunna förordnas att såsom

tillförordnad regering avgöra regeringsärenden. Då följaktligen statsrådet

i alla dessa fall handlar i konungens stad och ställe, kan det, såsom redan

1867 års konstitutionsutskott framhöll, icke vara lämpligt att inträde däri

skulle vara medgivet andra troslärors bekännare.

Därtill kommer jämväl den i § 28 regeringsformen införda föreskriften,

att icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, må

»såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning

eller avgörande av fråga, som angår religions vård, religionsundervisning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

eller befordringar inom den svenska kyrkan». Skall, såsom naturligt är,

denna grundsats upprätthållas, omöjliggör även den att använda främmande

trosbekännare såsom statsråd. Enligt § 8 regeringsformen skola nämligen

statsrådets samtliga ledamöter, som ej äga laga förfall, övervara alla mål av

synnerlig vikt och omfattning, varjämte i de fall, då riksstyrelsen jämlikt

§§ 39—42 regeringsformen föres av statsrådet, »skola dess samtliga ledamöter,

där de icke äga laga förfall, vara närvarande och rösta.»

Eedan av dessa skäl framgår, att den i nn berörda motion föreslagna

ändringen icke kan genomföras utan att rubba bestämmelser, som äro

grundläggande för vår författnings stadganden angående förhållandet mellan

kyrka och stat.

Den andra av nu förevarande motioner påyrkar borttagande ur § 28

regeringsformen av dess föreskrift att — jämte vad som gäller prästerliga

tjänster — även »till annan tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela

undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, kan endast den

utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran». Ett bifall härtill

skulle självfallet innebära en fullständig sekularisering av undervisningen i

kristendom, en åtgärd, som enligt vår övertygelse varken är förenlig med

statskyrkans upprätthållande, gagnelig för vårt undervisningsväsende eller

överensstämmande med vårt folks uppfattning i dessa frågor.

I detta sammanhang må slutligen även erinras att 1909 års riksdag i

skrivelse till konungen anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande,

under vilka villkor det må kunna tillåtas medlem av svenska kyrkan att,

även utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund, utträda ur

kyrkan, ävensom huru gällande lagstiftning må kunna ändras därhän, att

främmande trosbekännare och de, som anmält sig till utträde ur kyrkan,

ej på grund därav uteslutas från rätt att deltaga i avgörandet av frågor,

som icke prövas vara av beskalfenhet att böra allenast av kyrkans medlemmar

handläggas. För så vitt motionärernas förslag skulle åsyfta frågor

av sistnämnda beskaffenhet, har alltså utredning redan begärts om spörsmålet.

Yi hava på dessa grunder hemställt om avslag på motionerna;

dels av herrar von Mentor och Ilåf, vilka anfört:

Tära förfäder hava i vårt älskade fosterland och dess samhällsordning

åt oss överlämnat ett stort och härligt arv. Den dyrbaraste klenoden i

detta arv är den rena evangeliska läran. I striderna för denna hava de

givit sina liv och sitt blod. För att även för framtiden bevara denna

klenod hava de i våra grundlagar infört stadganden, vilkas rubbning skulle

vara av mycket ödesdiger art. Då nu emellertid allvarsamma försök göras

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

15

att åstadkomma dylik rubbning, vill man stödja dessa försök genom att

hänvisa till det, som man kallar »sunt förnuft» och »vetenskaplig forskning».

Vid tanken härpå framställer sig av sig självt den frågan, huruvida

det icke är skäl att ihågkomma, huru det mer än en gång blivit

ådagalagt, att det, som velat giva sig sken av »sunt förnuft» och »vetenskaplig

forskning», varit vacklande och vilseledande, under det att Guds

Ord och löfte visat sig vara det, som består och som skänker kraft åt de

personer och stater, vilka vidbliva detsamma.

På grund härav ävensom av de skäl, som anförts i den av herr Clason

m. fl. framlagda reservation, hemställa vi om avslag å motionerna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.