Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av värld motion angående revision av lagen om skiljemän.

1918-02-26 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1918:10, Utlåtande i anledning av värld motion angående revision av lagen om skiljemän.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1918 kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av värld motion angående revision av

lagen om skiljemän.

Närvarande:

herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, StärnerS greve

Spens, Alexanderson*, Däld, Tisell*, Permansson*, Klefbeck, Frändén,

Lindqvist i Kosta, Lindley Ernst, Holmdahl, Karlsson i Fjal, Svensson

i Betin ge torp* och Johansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 58, bär greve Spens hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning

antingen låta lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 undergå en

fullständig omarbetning eller ock låta utarbeta förslag till ändring av

samma lag i vissa angivna delar samt därefter för riksdagen framlägga

förslag i ämnet. .

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»Skiljemannainstitutionen har i vårt land erhållit en ganska vidsträckt Motionärens

användning. Genom frivillig överenskommelse hänskjutas ofta till skilje- montering.

mäns avgörande redan uppkomna eller framdeles möjligen uppstående tvister.

Sålunda intages t. ex. mycket ofta i kontrakt om leveranser, byggnadsföretag,

arrenden m. m. ävensom i bolagsreglor och andra reglementen

stadgande därom, att tvister rörande kontrahenternas eller delägarnes inbördes

rättsförhållanden icke finge dragas inför domstol utan skulle avgöras

av skiljemän. Detta sätt för avgörande eller biläggande av tvister

är i ej ringa mån ägnat att förekomma rättsfrågor, vilka merendels draga

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 8 Käft. (Nr 10.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

lång tid och äro mycket kostsamma, särskilt om de skola fullföljas i flera

domstolsinstanser. Isynnerhet affärsmän, vilka träda i ekonomiska förbindelser

med en mängd människor och därför lätt löpa fara att invecklas i

rättegångar, föredraga ofta ett skyndsammare, ehuru mindre rättssäkert

avgörande av vissa slags tvister och hänskjuta dem därför till avgörande

av skiljemän, som döma på en gång i föi-sta och sista instans.

Lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 lider emellertid av vissa

brister, vilka torde hava åstadkommit, att skiljemannaförfarandet ej efter

lagens tillkomst utvecklat sig i så hög grad, som eljest sannolikt blivit

fallet.

Ben viktigaste anmärkning, som den praktiska erfarenheten har riktat

mot nämnda lag, är den bristande effektivitet, som det genom nämnda

lag reglerade skiljemannaförfarandet erhållit. Lagen erbjuder nämligen

stora möjligheter för den part, som vill genom obstruktion hindra förfarandet

att leda till ett positivt resultat.

Till sådan obstruktion inbjuder särskilt det förhållandet, att lagen ej

stadgar någon påföljd för den händelse, att skiljeman utan förfall utebliver

från behörigen utsatt sammanträde med skiljenämnden.

Såsom exempel kan jag anföra, att i ett av mig känt fall under

sistförflutna året inträffat, att en skiljeman, som tillstädeskommit vid ett

första sammanträde med skiljenämnden, då begärt, att nytt sammanträde

med. nämnden skulle hållas, på det att den part, som utsett honom till

skiljeman, måtte bliva i tillfälle att verkställa ytterligare utredning i saken.

Detta medgavs av de övriga skiljemännen, och nämnden enades om viss

dag och plats för det nya sammanträdet, men den skiljeman, som påkallat

uppskovet, uteblev sedan helt enkelt från såväl det utsatta andra

sammanträdet som ytterligare fyra sammanträden, till vilka han kallades

av de övriga skiljemännen. Antagligen hade han vid det första sammanträdet

med skiljenämnden fått den uppfattningen, att den part, som utsett

honom till skiljeman, skulle komma att förlora målet; och därför hade

han sannolikt, med eller utan överenskommelse med sistnämnda part, besluta

att utebliva från vidare sammanträden. På sådant sätt och då jämväl

första sammanträdet blivit fördröjt dels genom avsägelse av en skiljeman

och utseende av ny sådan samt dels genom att de av parterna slutligen

utsedda skiljemännen ej enades om valet av den tredje skiljemannen,

hade emellertid tiden så förhalats, att någon skiljedom ej kunde komma

till stånd inom den i 11 § av lagen om skiljemän föreskrivna tiden av

sex månader från det skiljeavtalets tillämpning påkallades.

Ofta inträffar att, sedan ett skiljemannaförfarande pågått någon tid,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 10. 3

kanhända Hem månader, och skiljenämnden är färdig att skrida till beslut,

den skiljeman avlägsnar sig, som blivit utsedd av den part, vilken bär

utsikt att förlora, och någon skiljedom kan av sådan anledning icke

komma till stånd inom den bestämda tiden.

Det i 7 § andra stycket av skilj em annalagen förekommande stadgandet,

att, om utsedd skiljeman avsäger sig uppdraget, parten äger eu gång

utse annan skiljeman i stället, föranleder även ofta obstruktion från partens

sida. Då det för parten är en lätt sak att få eu skiljeman, som på begäran

förr eller senare avsäger sig uppdraget, kan nämligen detta stadgande

lätt utnyttjas för att göra förfarandet illusoriskt eller för framskjutande

av den tidpunkt, då en laga skiljedom kan föreligga.

För att avhjälpa den olägenhet, som sålunda ofta uppkommer därigenom

att skiljeman förfallolöst utebliver från sammanträde med skiljenämnden

eller avsäger sig uppdraget, sedan skiljemannaförfarandet pågått

någon tid, kan man ifrågasätta att skiljemannainstitutet borde omläggas i

nära överensstämmelse med engelsk rätt, så att påföljden av skiljemans

uteblivande eller avsägelse bleve antingen, att den av andra parten utsedde

skiljemannen ensam fungerade såsom skiljedomare eller ock att denne och

en av överexekutor utsedd skiljeman ensamma ägde döma i saken, samt

att om i sistnämnda fall meningsskiljaktighet uppstode, den av överexekutor

utsedde skiljemannen skulle äga utslagsröst. Enda påföljden av

obstruktion bleve då, att den obstruerande parten ej finge någon av

honom utsedd ledamot i skiljenämnden, då denna fattade sitt beslut.

Det torde emellertid vara tveksamt, huruvida det engelska förfaringssättet

lämpar sig för våra förhållanden. Mera tilltalande förefaller exempelvis

den utvägen, att överexekutor skulle äga utse skiljemän, såväl

då någon sådan uteblivit från utsatt sammanträde med skiljenämnden och

ej därvid visat laga förfall, som då skiljeman avsagt sig uppdraget, sedan

skiljemännen sammanträtt.

Yilket förfaringssätt lagstiftning i ämnet bör välja, synes böra bliva

föremål för en närmare utredning, som endast Kungl. Maj:t kan åstadkomma.

Även i andra hänseenden är den gällande skilj em annalagstiftningen

behäftad med brister.

Enligt min mening borde skiljenämnden vara fullt opartisk och handla

under känsla av domareansvar. Så är dock ej nu förhållandet. De av

parterna utsedda skiljemännen torde i allmänhet uppfatta sin ställning

mera såsom ombud för parterna än som domare. Ett sätt att avhjälpa

detta missförhållande vore, att särskilda skiljemannakårer inrättades, bland

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

Utskottets

yttrande.

vilkas medlemmar skiljemän kunde utses. Ett uppslag i detta hänseende

har givits av våra handelskamrar, vilka på sista tiden tillsatt »skiljenämnder»,

bestående av 25 k 50 ledamöter, bland vilka skiljemän utses. Till

ledning för en möjligen blivande lagstiftning i detta hänseende synes även

den nya expropriationslagens bestämmelser om sammansättning av expropriationsnämnd

kunna tjäna. En annan utväg att avhjälpa sistnämnda

brist i lagen vore måhända en bestämmelse, att skiljenämnden skulle

bestå av minst fyra ledamöter, av vilka parterna skulle utse var sin ledamot

och offentlig myndighet de bägge övriga ledamöterna.

En i lagen om skiljemän förekommande brist, som i praktiken gjort

sig kännbar, är den i 6 § av lagen intagna bestämmelsen om fjorton

dagars frist för utseende av skiljeman. Med hänsyn till nutida utvecklade

kommunikationer, och då det ofta är av vikt, att skiljenämnden snabbt

kan sammankomma, är denna frist ej sällan för lång. Möjlighet torde

höra beredas att genom överexekutor få part förelagd att utse skiljemän

inom tid, som överexekutor med avseende å föreliggande omständigheter

ägde bestämma.

Ofta inträffar, att skiljenämndens ledamöter äro av olika mening om

tid och ställe för nämndens sammanträde. Praktiskt vore, om lagen upptoge

en bestämmelse, huru för sådan händelse skulle förfaras. Lämpligt

synes vara, att i detta fall den tillkallade tredje skiljemannen ägde bestämmanderätten,

möjligen dock med den inskränkning, att han beträffande

platsen för sammanträdet vore skyldig att utse någon av de platser, som

de övriga skiljemännen föreslagit.

Den i 14 § av skiljemannalagen stadgade klandertid av nittio dagar

synes med hänsyn till nuvarande kommunikationsförhållanden vara onödigt

lång.

Med hänsyn till de många anmärkningar, som jag här framställt

mot den nu gällande skiljemannalagen, och då nog ännu flera brister förekomma

i denna lag, skulle jag helst se, att den underkastades en fullständig

revision, men då en sådan revision möjligen anses icke böra

ifrågakomma förrän i samband med den väntade stora rättegångsreformen,

tillåter jag mig alternativt yrka ändring i lagen endast i vissa av mig

här ovan först angivna delar, nämligen dem, som ej göra lagen effektiv.»

I sitt till 1887 års riksdag avgivna utlåtande i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag om skiljemän yttrade lagutskottet

bland annat följande:

»Vad man genom en rättst vists överlämnande till avgörande av skilje
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

f)

Lag utskottets utlåtande Nr K).

män huvudsakligen vill och kan vinna är ju, att tvisten må slitas på ett

snabbare sätt än genom densammas hänskjutande till domstol; och denna

fördel kan verkligen i många fall vara så stor, att den fullt uppväger de

större garantier för ett i alla delar riktigt avgörande, som onekligen i allmänhet

innefattas i domstolarnas prövning. Men för att detta ändamål

skall kunna vinnas, erfordras, enligt vad erfarenheten visat, en utförligaie

lagstiftning i ämnet än som nu förefinnes, om någon sådan ens kan anses

vara befintlig. Eagstiftaren måste emellertid härvid i främsta rummet

tillse, att lagbestämmelserna så avfattas, att icke en tredskande part kan

omintetgöra denna fördel och därigenom tram kalla den av lagförslagets

motståndare befarade olägenheten av tvistens ytterligare förlängande. Detta

skulle kunna ske genom ett sådant användande av lagens formella föreskrifter,

att hela det förfarande, som avsåge tvistens avgörande genom

skiljemän, bleve fruktlöst och endast komme att fördröja densammas hänskjutande

till domstol. Det nu föreliggande lagförslaget synes i det hela

vara väl ägnat att förebygga inträffandet av dylika fall. Dock har utskottet

funnit detsamma i några delar genom ofullständighet eller tvetydighet

i bestämmelserna angående skiljemäns utseende och formen för deras

verksamhet kunna giva part tillfälle att, åtminstone i samråd med en av

honom till skiljeman utsedd person, förlama verkan av skiljeavtalet.»

I samband härmed föreslogos till avhjälpande av dessa brister vissa

ändringar, till vilka utskottet återkommer i det följande. Vid ärendets behandling

inom riksdagen framhöll emellertid chefen för justitiedepartementet

de enligt hans förmenande mycket kraftiga och verksamma bestämmelser,

lagförslaget innehölle till förekommande av att den ordhållige parten bleve

onödigtvis uppehållen i sin rätt, samt yttrade under betonande av. att

statens plikt icke sträckte sig längre än att tillse, att skiljemän verkligen

bleve utsedda, bland annat följande:

»Skiljemännen äro icke bundna genom något avtal, vars fullgörande

staten har att övervaka. De äro ej heller statens tjänstemän, de äro

parternas förtroendemän, och likasom parterna kunna förlita sig på, att

skiljemännen skola döma i själva saken på bästa och förståndigaste sätt,

likaväl bör man kunna förutsätta, att skiljemännen icke skola svika parternas

förtroende genom att i det oändliga draga ut på tiden med avgörandet.»

Kungl. Maj:ts proposition blev i allt väsentligt oförändrad antagen.

Erfarenheten har visat, att de förväntningar, som vid lagens tillkomst

sålunda på visst håll ställdes på skiljemännen, icke gått i uppfyllelse.

Enligt skiljemannalagen skola skiljemännen, utom i de undantagsfall, då parterna

själva annorlunda bestämma, vara tre, av vilka vardera parten väljer en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 10.

och de sålunda valda tillkalla den tredje. Det har ofta visat sig, att part

vid utövandet av den honom enligt skilj em annalagen tillkommande rätt

att utse skiljemän icke så mycket ser på att få den bäste eller insiktsfullaste

utan den, som med största energi står på hans rätt. Med andra

ord, de av parterna utsedda skiljemännen bliva, såsom motionären framhållit,

snarare ombud för parterna än domare. Då dessa bägge skiljemän

sedan välja den tredje, blir denne följaktligen den egentlige

domaren. Men ej ens den tredje skiljemaDnen kommer alltid att intaga

en verkligt opartisk ställning, då nämligen den part, som lyckats få eu

dugligare och mera smidig skiljeman, ofta logar så, att den ''tredje skiljemannen

blir utsedd efter hans önskan. Att häri ligger en fara för hela

skiljemannainstitutet och dess utveckling i eu sund riktning, är uppenbart,

likaväl som det är tydligt, att det sätt, varpå skiljedomstolen enligt skiljemannalagen

anordnats, lätteligen leder till skiljemännens förbiseende av

sin ställning som domare.

I ör vinnande av ändring härutinnan kräves oundgängligen lagstiftningens

medverkan. Även om man på skilj em annaförfarandet icke får

lägga samma måttstock som på domstolarna, kan staten enligt utskottets

förmenande likväl icke undandraga sig att tillse, att rättssäkerheten blir

på bästa möjliga sätt tillgodosedd även genom skiljemannaförfarandet.

Aven i andra avseenden är emellertid skiljemannalagen, på sätt motionären

påpekat, behäftad med brister. Bland dessa nämner motionären i första

rummet dem, varigenom möjlighet föreligger för part att hindra skiljemannaförfarandet

att leda till ett positivt resultat. Härmed sammanhänger

i viss män den av motionären jämväl påpekade bristen på bestämmelser

i lagen om tid och ställe för skiljenämndens sammanträdande. Såsom

ovan anmärkts, hade 1887 års lagutskott vid granskning av lagförslaget

föreslagit vissa ändringar i syfte att råda bot häremot. I sådant avseende

märkes till en början det av riksdagen sedermera antagna tillägget

till i i lagen, av innehåll, att om skiljeman, som blivit av part utsedd

i avgående skiljemans ställe, avsäger sig uppdraget eller av jäv eller annan

anledning är hindrad att mottaga detsamma, skall förfaras som i 9 §

sägs, det vill säga att ny skiljeman skall utses av överexekutor. Men

därjämte hade lagutskottet föreslagit, att skiljeman skulle utses av överexekutor

jämväl i det fall, att det mera än en gång inträffat, att skiljeman

underlåtit att infinna sig vid sammanträde, vartill han blivit kallad,

för sadant ändamål hade utskottet föreslagit infogande i lagen av eu ny

paragraf, den 12:te, innehållande bestämmelser om sättet för skiljemännens

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag utskottets uti (Vand? Nr 10.

7

sammankallande. Såsom • ovan anmärkts, blevo emellertid dessa ändringar

icke av riksdagen godkända.

Vid ärendets handläggning i andra kammaren framhöll en talare de

skäl, som föranlett lagutskottet att vidtaga berörda ändringar, samt yttrade

därvid bland annat följande:

Ändamålet med skiljedom skulle sålunda huvudsakligen vara att åstadkomma

större skyndsamhet. Skiljemannalagens förnämsta uppgift är därför,

att en sådan skyndsamhet verkligen vinnes, så att icke en part, som vill

tredskas, skall kunna tillintetgöra eller försvaga tillämpningen av skiljeavtalet,

vilket i detta fall komme att medföra eu tidsutdräkt av sex månader utöver

den tid, som eljest åtgår för att vid domstol få tvisten sliten. Detta tredskande

kan ske på många, inen huvudsakligast på tre sätt. Ett är att den

tredskande icke väljer skiljemän. Häremot stadgas i §9, sådan Ivungl. Maj:t

föreslagit densamma, det botemedlet, att överexekutor väljer skiljemän. Ett

annat sätt att förringa skiljeavtalets betydelse är, att man till skiljemän

väljer personer, som. i följd av jäv eller andra förhållanden äro förhindrade

att fullgöra uppdraget. Någon garanti finnes icke däremot i Kungl. Maj:ts

förslag. Men i 7 § av utskottets förslag stadgas, att om det mera

än en gång inträffar, att skiljeman, som blivit av part utsedd, avgår,

överexekutor även i detta fall väljer skiljeman. Det tredje fallet är det,

att tredskande part, i samråd möjligen med skiljemannen, väljer någon,

som icke infinner sig vid skiljemännens sammanträde. Detta är ett lika

bekvämt sätt som de båda övriga att kunna åstadkomma uppehåll i tvisten

och tillintetgöra skiljeavtalet, varför lagutskottet ansett, att även denna

utväg till tredska borde förebyggas. Lagutskottet har därför i § 9 föreslagit

enahanda korrektiv häremot som beträffande övriga slag av tredska,

eller val av ny skiljeman genom överexekutor. — Jag har velat framdraga

dessa lagutskottets skäl för ändring av § 9 och den därmed sammanhängande

§ 12, emedan jag anser, att skälen äro goda, och att den föreslagna

förändringen antagligen framdeles kommer att visa sig vara nödig.»

Erfarenheten har bekräftat, att bestämmelser i av 1887 års lagutskott

föreslagen riktning varit påkallade. De möjligheter, lagen erbjuder part

att i samråd med en av honom till skiljeman utsedd person hindra eller

fördröja skiljemannaförfarandet, hava, på sätt motionären framhållit, utnyttjats

i stor utsträckning. Behovet av lagbestämmelser i syfte att avhjälpa

berörda .missförhållande finner utskottet vara synnerligen trängande.

Motionären har slutligen framhållit, att vissa i skiljemannalagen bestämda

tidsfrister vore mindre väl avvägda samt att lagen jämväl i övrigt

torde vara behäftad med brister, som gjorde en fullständig revision av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 10.

lagen önskvärd. Jämväl utskottet anser, att endast en allmän omarbetning

av skiljemannalagen är ägnad att på ett tillfredsställande sätt lösa

den helt visst svåra uppgiften att avhjälpa bristerna hos skilj em annaförfarandet

och bringa detsamma i överensstämmelse med rättsutvecklingens

fordringar och tidens krav. En dylik omarbetning lärer icke böra uppskjutas

i avvaktan på den blivande rättegångsreformen.

Med den uppfattning, utskottet sålunda hyser, har utskottet icke funnit

nödigt att ingå på de utvägar, som kunna erbjuda sig för vinnande av en

tillfredsställande lösning av berörda uppgift, eller att utan en föregående

utredning söka anvisa några bestämda riktlinjer för frågans vidare behandling.

En sådan utredning torde endast kunna utföras genom Kungl. Maj :ts

försorg.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av förevarande

motion i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, låta företaga

en fullständig revision av lagen om skiljemän den 28

oktober 1887 samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kan föranleda

Stockholm den 26 februari 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri, 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1918:55 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående revision av lagen om skiljemän. a1 i texten