Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse av 18 § i lagen om allmän pensionsförsäkring.

1918-03-01 · 6 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1918:13, Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse av 18 § i lagen om allmän pensionsförsäkring.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ijagutskottets utlåtande Nr

in.

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 1 mars 1918 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse

av 18 § i lagen om allmän pensionsförsäkring.

Närvarande: herrar Persson i Norrköping, Gezelius, Stärner*), greve Spens, Dahl, von

Sydow, Tisell, Klefbeck, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist i Kosta, Holmdahl,

Strid, Johansson i Trollhättan, Ericsson i Åtvidaberg*) samt Johanson i Gäre.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

1 eu inom första kammaren väckt till lagutskottet hänvisad motion,

nr 68, har herr Lindblad, Ernst, hemställt, att riksdagen måtte för sin

del besluta följande ändrade lydelse av § 18 i lagen om allmän pensionsförsäkring

den 30 juni 1913:

§ 18. Innehar avgiftspliktig — — — tjänst eller

arbetsanställning hos arbetsgivare, skall avgiften för

den avgiftspliktige erläggas av arbetsgivaren, och äger

denne mot avlämnande — — — förfallen.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört

följande:

»Erfarenheten synes nogsamt giva vid handen, att inom varje kommun

pensionsavgifternas inbetalning vållar ej så litet utgifter för kommunen

och en massa besvär, som kunde helt och hållet undvikas. Till

följd därav, att lagen ej ålägger arbetsgivaren, utan blott medger åt honom

att förskottera avgifterna med rätt till avdrag på innestående avlöning,

kommer mången gång detta bekväma och fullt berättigade betalningssätt

ej till användning. Genom tanklöshet och försumlighet hos

den betalningsskyldige tvingas kommunen att utlägga beloppet, och

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 10 käft. (Nr 13.) 1

Motionärens

motivering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

■>

den exekutiva apparaten skall sedan sättas i gång till avgiftens indrivande,

som vållar tidsspillan och mycket besvär och ändå ofta medför

negativt resultat. Ytterligare en olägenhet uppstår därutinnan, att

pensionstagaren sedermera ej räknas till godo dessa av kommunen inbetalda

avgifter vid pensionsbeloppets utfående.

Genom en mycket obetydlig lagändring skulle rättelse härutinnan

i de flesta fall kunna vinnas. Utlägget av arbetsgivaren kvittas av

sig självt nästa avlöningsdag, icke så där kommunen nödgats träda

emellan. En otrolig mängd skriverier och besök av fjärdingsmannen

blir följden, och en rätt så besvärlig redovisning.

I och med uppbördsväsendets omläggning kan man vänta, att

restantierna å alla kronoutskylderna skola ökas i högst betydande grad.

De nya skattepostanvisningarna komma ock säkerligen att minska användningen

av den hittills av arbetsgivarna använda listbetalningsmetoden.

Det kan väl synas berättigat, att avgifter för den arbetsanställda

befolkningen, som skola betalas inom den egna kommunen, också verkligen

komma att betalas på bekvämaste och minst betungande sätt. Då löner

och arbetspriser stigit i så orimlig grad, är det väl ock tillbörligt, att

avgifter, som i lag föreskrivas till ett så behjärtansvärt ändamål, också

betalas av rätta vederbörande och ej genom olämpliga betalningsmetoder

komma att drabba kommunen.»

Motionären hänvisar jämväl till en vid motionen fogad skrivelse

från en kommunalnämndsordförande, som enligt motionärens förmenande

säkerligen icke stode ensam om sin uppfattning. Skrivelsen är av

följande lydelse:

Hr Riksdagsman.

Västermalma den 24 jan. 1918.

Jag dristar härmed vördsamt hemställa, huruvida genom riksdagens åtgörande

någon ändring kunde åstadkommas i ett missförhållande, som vållar kommunerna rätt

dryga utgifter. Jag syftar på svårigheten att utfå pensionsavgifterna av ogifta och

lösa arbetare. En obetydlig ändring av 18 § i lagen om allmän pensionsförsäkring

vore allt som behövdes. Paragrafen tyckes förutsätta, att arbetsgivare utlägger avgiften

för sina anställda arbetare. I de flesta fall gör han det nog, men långt ifrån

alltid, och då blir det undantagslöst kommunen, som får träda emellan. Den ändring,

som behövdes, borde inte kunna röna något motstånd. Om satsen: »och varder avgiften

för den avgiftspliktige erlagd av arbetsgivaren» utbyttes mot: »skall avgiften

för den avgiftspliktige erläggas av arbetsgivaren och äger denne» o. s. v., vore

saken därmed hjälpt, och mycket trassel, besvär och förargelse bragt ur världen. Det

är inte vidare uppbyggligt att se, huru unga arbetare fräckt neka att erlägga en avgift,

som inte på långt när uppgår till en nuvarande dagsinkomst. Den retentionsrätt, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 1H.

kommunen äger mot den försumlige, är av noll och intet värde. Sådana där herrar

ha aldrig någon utmätningsbar tillgång.

I förhoppning, att min hänvändelse icke illa upptages, tecknar

Med utmärkt högaktning

E. A. Kumlin.

Ordf. i Ludgo kommunalnämnd.»

Lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 innehåller

i sin 18 § den bestämmelse, att arbetsgivare har rättighet men icke

skyldighet att verkställa inbetalningar av pensionsavgift för hos honom

anställd person. Motionären föreslår sådan ändring i denna bestämmelse,

att dylik skyldighet stadgas, därvid motionären synes närmast hava

haft för ögonen de fördelar, som därigenom skulle beredas kommu

nerna, vilkas ansvarighet för obetalda grundavgifter skulle komma att

i långt mindre utsträckning tagas i anspråk än nu är fallet,

1 anledning av Kungl. Maj:ts till 1913 års riksdag avgivna proposition

med förslag till berörda lag, som upptog 18 § i dess nuvarande

lydelse, yrkade en enskild motionär inom andra kammaren bland annat

sådan ändring i denna paragraf, att arbetsgivare skulle åläggas uppbära

och ansvara för inbetalningen av i hans tjänst varande avgiftspliktigas

avgifter. Till stöd för sitt yrkande anförde motionären bland

annat följande:

»Däremot synes intet skäl föreligga att icke göra arbetsgivarne ansvariga

och uppbördsskyldiga för sina arbetares avgifter. En dylik

skyldighet är så mycket mer på sin plats, som den är ägnad att i hög

grad höja pensioneringens effektivitet. De fördelar, som äro förenade

med arbetsgivarens uppbördsskyldighet, hava även av Kungl. Maj:t uppmärksammats,

då man i förslaget förutsätter,, att vissa aibetsgivare

komma att göra frivilliga inbetalningar, varvid rättighet lämnas dem

att göra motsvarande avdrag å arbetarnes löner. Det synes mig, att

denna frivilliga inkassering bör göras obligatorisk ~ T‘ • "

tagligen bör en dylik obligatorisk indrivningsskyldigbet för arbetsgivarne

medföra införandet av märkessystem enligt tyskt mönster. Olagenheten

med den omständlighet, som möjligen kan vara förenad härmed,

är dock vida mindre än de påtagliga olägenheter, som icke kunna undvikas

genom nu föreslagna uppbördssystem i förening med kommunalocb

kronoskatten. Den mängd personer, som resterar för dessa skatter,

borde vara tillräckligt skäl att avskräcka från ett uppbördssystem, som

ytterligare kommer att öka deras antal.» _ _

I sitt till riksdagen avgivna utlåtande i anledning av föreuämnda

TJtskottets

yttrande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition och i anledning- därav väckta motioner anförde

särskilda utskottet, som hade saken till behandling, efter att hava omnämnt,

förutnämnde motionärs yrkande om arbetsgivares uppbördsskyldighet,

, bland annat följande:

»Såsom, motionären även anmärkt, torde en konsekvens av ett dylikt

indrivningssystem bliva införandet av märkessystem enligt tyskt

mönster. Ett sådant system torde emellertid icke lämpligen kunna tilllämpas

för samtliga försäkrade utan böra begränsas till lönarbetare och

tjänare. Härigenom uppstår eu brist på enhetlighet, som måste föranleda

avsevärda olägenheter. Ett märkessystem för även med sig en

ganska omfattande administration och skulle säkerligen på grund härav,

tillämpat på svenska förhållanden, föranleda betydligt högre kostnader

än Kungl. Maj:ts förslag.»

Med hänsyn till det anförda förklarade sig utskottet icke kunna

tillstyrka bifall till berörda hemställan om ändring i Kungl. Maj:t.s förslag;

och blev lagförslaget i denna del av riksdagens båda kamrar oförändrat

antaget.

Sedan emellertid pensionsförsäkringslagen i tillämpningen visat sig

vara behäftad med vissa bristfälligheter, har, enligt vad utskottet inhämtat,

pensionsstyrelsen med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga

till behandling upptagit frågan om åtskilliga genomgripande ändringar i

nämnda lag, därvid jämväl spörsmålet om arbetsgivares ansvar för

hos dem anställdas pensionsavgifter varit föremål för uppmärksamhet.

I skrivelse till .Kungl. Maj:t den 21 januari 1918 framlägger pensionsstyrelsen

ett vittgående reformförslag, därvid styrelsen för de frågor,

vilkas behandling icke avslutats, angiver de stora linjerna till det förslag,

som styrelsen förklarar sig ämna framdeles avlämna. Bland dessa

senare frågor märkes den om arbetsgivares uppbördsskyldighet, och

yttrar styrelsen härom bland annat följande:

»Bett äffande den i 18 § givna bestämmelsen om arbetsgivares uppbold

av pensionsavgifter, vilken icke återfinnes i ålderdomsförsäkringskommittén

utan tillkom under lagens behandling hos Kungl. Maj:t, anförde

föredragande departementschefen bland annat, att ehuru han vid

en försäkring av den art som den föreliggande icke kunde finna tillräckligt

fog för upptagande av obligatoriska arbetsgivarbidrag till försäkringen,

han emellertid kände sig tilltalad av ett av kommerskolleväck-l;

förslag, att möjlighet borde öppnas för arbetsgivare att

frivilligt ansvara för arbetstagares pensionsavgifter. Departementschefen

hyste nämligen den uppfattningen, att arbetsgivarna i stor utsträckning

skulle låta sig angeläget vara att genom ett dylikt frivilligt ansvar,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

vilket väl i flertalet fall skulle komma att utveckla sig till praxis, främja

försäkringens framgång ocli stabilitet, som i så bög grad vore beroende

av en ordentlig avgiftsbetalning.

Bestämmelsen ifråga har emellertid hittills icke visat sig vara av

någon egentlig praktisk betydelse för avgiftsbetalningen, enär tillämpning

av densamma endast rent undantagsvis förekommit. Behovet av

mera effektiva föreskrifter på detta område har dock befunnits vara synnerligen

trängande. Eu mycket stor del av hittills förekommande restantier

gäller pensionsavgifter för huvudsakligen yngre lönarbetare,

vilka utan svårighet skulle kunna erlägga sina pensionsavgifter, men

försumma detta. Ett sådant missförhållande medför stora olägenheter

för försäkringen och för kommunerna, vilkas ansvarsbörda för obetalda

grundavgifter därigenom avsevärt ökas, samt icke minst för de avgiftspliktiga

själva, vilka ofta framdeles torde få anledning att ångra, att de

icke bättre förstått sitt eget bästa. Ett vidgat upplysningsarbete på

detta område torde emellertid icke hava så synnerligen stora utsikter

att ändra dessa förhållanden vare sig beträffande arbetsgivarna eller de

försumliga avgiftspliktiga.

Det är emellertid en mycket svårlöst fråga att åstadkomma en för avhjälpande

av dessa missförhållanden lämplig och på samma gång fullt effektiv

ordning. Av olika sätt för lösning av denna fråga synes det i den

tyska socialförsäkringen använda märkessystemet med dess mjuka anpassning

efter avlöningsterminerna och synnerligen effektiva uppbördsresultat

erbjuda betydliga fördelar både för de försäkrade och för pensionsförsäkringen.

Införandet av ett dylikt system skulle likväl komma

att medföra ett rätt avsevärt administrationsarbete för arbetsgivarna,

uppbördsmyndigheterna och pensionsstyrelsen. Under sådana omständigheter

har styrelsen icke ansett sig kunna, åtminstone för närvarande,

förorda detsammas införande. Man borde i stället åtnöja sig med en

mindre omständlig anordning, även om denna icke från början bleve

fullt effektiv. De praktiska erfarenheter, som tillämpningen av densamma

skulle lämna, kunde sedermera bliva vägledande för bestämmelser,

som vore mindre betungande i tillämpningen och bättre anpassade

efter härvarande förhållanden, än om man skulle söka tillämpa ett

märkessystem.

Enligt 18 § äro redan nu hos en arbetsgivare anställda avgiftspliktiga

personer skyldiga att vidkännas avdrag å kontant avlöning för

de avgifter, arbetsgivaren erlagt för den avgiftspliktige. Frågan rör

sig sålunda i huvudsak om att finna en för arbetsgivarnas medverkan

vid uppbörden effektiv form. Som redan nämnts har denna fråga visat

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 samt 10 Käft. (Nr 13.) 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

tf

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

sig synnerligen svårlöst, och styrelsen har ännu icke varit i tillfälle att

bilda sig en bestämd uppfattning om bästa sättet för dess lösning.»

I anslutning härtill förklarade styrelsen, att den ansåge sådan ändring

i 18 § pensionsförsäkringslagen oneklig, att arbetsgivares ansvar

för erläggande av pensionsavgift för hos honom anställd, avgiftspliktig

person erhölle ökad betydelse, samt att styrelsen ämnade framdeles till

Kungl. Maj:t inkomma med närmare utredning och förslag härom.

Då således det genom förevarande motion framförda spörsmålet

redan är föremål för utredning och utskottet finner sig icke böra genom

några uttalanden i vare sig ena eller andra riktningen föregripa denna

utredning, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

SVEN PERSSON.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.