Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 23 § i lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

1918-03-05 · 5 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1918:19, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 23 § i lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1918 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse

av 23 § i lagen om arrende av viss jord å landet inom

Norrland och Dalarne.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Gezelins, Högberg,

Alexanderson*, von Sydow, Olsson Lars*, Tisell, Hult, Permansson*, Pettersson i

Bjälbo, Lindley Ernst*, Holmdahl, Strid, Helger och Johanson i Gäre.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 206, har herr Ivar Vennerström hemställt, att riksdagen måtte besluta

antaga följande förändrade lydelse av 23 § i lag om arrende av viss jord

å landet inom Norrland och Dalarne:

»§ 23. Ej må arrendator förbjudas att för husbehov

utöva den rätt till jakt och fiske, som hör till den arrenderade

jorden.

Där den arrenderade jorden utgör allenast en del

av en fastighet, vare arrendatorn jämväl berättigad att

till husbehov begagna den rätt till jakt och fiske, som

hör till den övriga fastigheten.»

Till stöd för sin berörda hemställan har motionären anfört följande:

»I lag om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne

stadgas ifråga om jakt och fiske i § 23 följande: ''Angående arrenda
torns

rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskilt stadgat. Ej må

arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör till den

arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där

särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande.’

I § 3 av jaktstadgan av den 21 okt. 1864 stadgas bland annat: ''å

jord, som till bruk åt någon upplåtes, tillhöre jakträtten brukaren, där ej

annorledes avtalas.’ Jordägarens rätt att låta jakträtten vara beroende

av särskilda avtal mellan ägaren och brukaren har i regel begagnats så,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 saml. 13 käft. (Nr 19—20.) 1

Motionärens

motivering.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 19.

att den förre i arrendekontraktet förbjudit den senare all jakträtt å den

arrenderade marken. I ett kontrakt mellan ett av Norrlands största bolag

och en dess arrendator återfinnes t. ex. en paragraf av följande lydelse:

’A11 jakträtt förbehålles jordägaren ensam, och vare arrendatorn

skyldig att till jordägarens tjänsteman anmäla där jakt av obehöriga utövas.

’ Liknande jaktförbud för arrendatorn finnas säkerligen stadgade

i så gott som alla bolags kontrakt. De mycket få undantagen bekräfta

blott regeln. Då en tredjedel av Norrlands mark äges av bolag,

betyder detta förhållande, att jakträtten på den väldiga vidden är fråntagen

de fattiga arrendatorerna och förbehållen de rika bolagsmännen.

I vissa delar av Norrland, där bolagens äganderätt omfattar nära nog

hela socknars områden, är bolagens monopolrätt till jakten ännu större.

Den norrländska arrendelagens bestämmelser i fråga om rätt till

fiske äro allt för snävt tilltagna gent emot arrendatorerna. Enligt lagens

§ 23 har arrendatorn rätt till fiske endast å den arrenderade jorden.

Men då. man nu vet — såsom Lindhagen yttrade vid 1909 års riksdagsbehandling

av norrländska arrendelagen — att de arrenderade ägorna

oftast endast komma att bestå av den odlade jorden, så kommer arrendatorernas

fiskerätt att inskränka sig därtill, att de få stå på åkerrenarna

och meta, om något fiskevatten händelsevis går ditupp.

Meningen borde väl vara, att arrendatorn skulle kunna livnära sig

på hemmanet. Ur denna synpunk är det befogat, att arrendatorn tillerkännes

större rätt till saväl jakt som fiske. Särskilt under nuvarande

nödtider. För den fattiga befolkningen, som lider av minskad livsmedelstillgång,

är det av största betydelse att kunna hämta den ökade

näring till livets uppehållande, som jakt och fiske kunna skänka. För

bolagsdisponenten och bolagstjänstemannen är utövande av jakt och

fiske ofta ingenting annat än ett nöje, en lyxsak. För den fattige

arrendatorn däremot kunna jakt och fiske ge ett oumbärligt tillskott till

det knappa livsmedelsförrådet. Under dessa nödens och svältens tider

kan icke för mycket göras för att öka den fattigare befolkningens livsmedelstillgångar.

»

Utskottets

yttrande.

Enligt 6 § i lagen om rätt till jakt den 8 november 1912 och 11 §

i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896 gäller för närvarande, att

en arrendator, där ej annorledes avtalas, äger nyttja den jakt och det

fiske, som hör till den arrenderade jorden. I 23 § i lagen den 25 juni

1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne har

avtalsfi iheten inskränkts sålunda, att arrendatorn ej genom avtal kan

avhändas rätten att jiska, för husbehov, från vilken regel dock gjorts

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

det undantag, att även husbehovsfiske far förbjudas i visst fiskevatten

eller del därav, där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets

förbättrande. Motionären hemställer om sådan ändring i sistnämnda

paragraf, att arrendators rätt till husbehovsfiske icke må för något fall

förbjudas, att denna rätt icke såsom nu må begränsas till det fiskevatten,

som hör till den arrenderade jorden, utan utsträckas till all hemmanets

eller lägenhetens fiskevatten samt att i nu nämnda avseenden arrendators

rätt till jakt må likställas med rätten till fiske.

Den stora betydelse, jaktens och fiskets rationella utnyttjande har

för vårt lands livsmedelstillgång, får icke underskattas. Också har intresset

för såväl jakt som fiske under senare åren städse ökats, och

bådadera hava med rätta befunnits vara förtjänta av åtgärder från statens

sida för sitt fortbestånd och utveckling. Ett frigivande av jakten

och fisket i den utsträckning, motionären föreslagit, skulle enligt utskottets

förmenande utan tvivel hämma denna utveckling och därigenom

medföra icke blott för arrendatorn minskat utbyte av fisket utan jämväl

för landet i dess helhet ur folknäringssynpunkt menliga påföljder. Då

arrendatorn vid norrländska arrendelagens tillkomst förmenades böra erhålla

rätt till husbehovsfiske därför att fisket ansågs lämna ett så värdefullt

bidrag till hushållet, att det särskilt i avlägsnare trakter och under

nödår skulle för jordbrukaren vara så gott som oumbärligt, måste man

likväl för fiskets egen skull från den uppställda regeln göra det undantag,

som ovan nämnts. Det lärer icke kunna bestridas, att ett medgivande

åt arrendatorn att fiska jämväl i det fiskevatten, däri särskilda

åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets befrämjande, skulle medföra

fara för att intresset för fisket skulle minskas och att åtgärder i nu

nämnt syfte skulle så småningom utebliva, ett förhållande, som i sin

ordning helt visst komme att återverka jämväl på det arrendatorn redan

tillkommande husbehovsfisket. Utskottet kan alltså icke förorda någon

ändring härutinnan, så mycket mindre som erfarenheten givit vid handen,

att det norrländska fisket på flera ställen är statt i tillbakagående.

Ej heller kan utskottet tillstyrka bifall till motionärens hemställan

om utsträckning av arrendatorns rätt till fiske till all hemmanets eller

lägenhetens fiskevatten. Åtminstone såvitt Norrland gäller, torde denna

rätt i allmänhet redan nu tillkomma arrendatorn, då nämligen fisket

där som regel är oskiftat. Och för det fall, att fisket är skiftat, lärer

arrendatorn till stöd för sitt anspråk att få fiska i annat fiskevatten än

det, som hör till den arrenderade jorden, icke kunna åberopa starkare

skäl än till exempel en jordägare, vars ägor gränsa upp till fiskevattnet,

eller för övrigt varje annan, som, enär han har sitt hemvist i grann
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 19.

skåpet av fiskevattnet eller av annan anledning, skulle hava fördel av att

få tillgodogöra sig fisket i detsamma.

Vad slutligen angår arrendatorns rätt till jakt, erbjuder jakten onekligen

många likheter med fisket. En på sätt motionären avser obegränsad

rätt för arrendatorn till jakt skulle emellertid enligt utskottets

förmenande innebära ett bestämt hinder för främjandet av en rationell

jaktvård. Någon begränsning i avtalsfriheten mellan jordägare och

arrendator beträffande jakten, på sätt skett för fiskets del, synes icke

heller hava ifrågasatts vid norrländska arrendelagens tillkomst. Ändrade

förhållanden, som nu skulle kunna föranleda ett ingripande från lagstiftarens

sida i detta avseende, lära icke hava inträtt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservation

av herrar Persson i Norrköping, Strid och Helger, som anfört:

De förhållanden angående arrendatorers rätt att till husbehov idka

fiske, som enligt lag äro gällande i Norrland och Dalarna, hava förut

blivit påtalade i riksdagen. Och bland arrendatorerua ej blott inom

Norrland och Dalarna utan även inom andra delar av landet har försports

och förspörjes missnöje över de stränga och ofta onödiga inskränkningar

som på olika sätt genomförts å dessa områden. Dessa

inskränkningar, införas ej blott för att uppehålla en god jakt- och fiskevård

eller för att främja dessa näringars utveckling — mot vilket ingen

vill vända sig utan jämväl för att icke säga ofta i andra syften.

På sina håll idkas ju jakten och fisket t. o. m. mera ur ren nöjessynpunkt

än som nyttig verksamhet, och det torde näppeligen vara på sin

plats att på grund därav onödiga inskränkningar förekomma mot de

fattiga odlarnas och brukarnas naturliga och rimliga rätt att genom

jakt och fiske få upphjälpa sitt klena kosthåll. Frågan är av så pass

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 19. &

vikt, att den bör ägnas nödig uppmärksamhet. Vi skulle helst önska,

att en utredning för hela riket komme till stånd om bättre i''ätt för

arrendatorer, torpare och vederlikar att idka jakt och fiske till husbehov

å arrenderad mark samt å större skogsmarker och därtill hörande vattendrag

och sjöar, liggande under arrendegivarens ägor, men enär motionärerna

inskränkt sig till att yrka åtgärder blott för Norrlands och

Dalarnas del, nöja vi oss nu med att hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om utredning huruvida och i vad mån utsträckt

rätt till jakt och fiske för husbehov må, utan

skada för en rationell jakt och fiskevård, kunna beredas

arrendatorer och deras vederlikar i Norrland och

Dalarna — samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kan föranleda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.