Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 10 kap. 14 § strafflagen.

1918-03-05 · 15 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1918:20, Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 10 kap. 14 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr SO.

7

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1918 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av

10 kap. 14 § strafflagen.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Gezelius, Eogberg,

Alexanderson*, Petrén Alfred, von Sydow, Olsson Lars*, Permansson*,

Tengvall, Pettersson i Bjälbo, Lindley Ernst*, Bolmdahl, Strid, Helger

och Johanson i Gäre.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 207, hava herrar Carl Oscar Johansson i Sollefteå, Hans Hansson

i Mora, Christian Ericson, Fabian Månsson, Ernst Hage, Alfred Werner,

Ivar Vennerström, Sten Berglund, Oscar Wilhelm Lövgren och Karl Johan

Karlsson hemställt, att riksdagen för sin del ville besluta, att strafflagens

10 kap. 14 § måtte upphävas.

Till stöd för sin berörda hemställan hava motionärerna anfört

följande:

Vid föregående riksdag väcktes av herr Winberg m. fl. följande

motion:

»I den svenska strafflagen förekommer en paragraf, som intager en

helt säregen ställning bland strafflagens bestämmelser, och som även är

av ett jämförelsevis ungt datum. Den är säregen därigenom, att den i

svensk lag såsom allmän regel infört straff för uppmaning till brott, även

när denna icke haft något resultat. Tidigare stadgades nämligen straff

för sådan uppmaning endast i fråga om uppror samt krigsartiklarna och

i förräderikapitlet, vilket enligt sakens natur och de sakkunniges enhälliga

uppfattning blott är tillämpligt vid inträtt eller på sin höjd förestående

Motionärernas

motivering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

“ Lagutskottets utlåtande Nr 20.

krigstillstånd. Med andra ord uppmaning i och för sig var i regeln

straffbar endast under de exceptionella och — åtminstone borde det vara

så onormala förhallanden för en stat, som krig eller förberedelse för

krig eller uppi or, d. v. s. inbördes krig, innebär. En paragraf, som gör

uppmaning brottslig i fredstid, var alltså även i vår strafflag en högst

påfallande företeelse. Sitt första upphov fick paragrafen år 1889, "då

riksdagen den 14 maj på regeringens förslag antog en lagbestämmelse

av i huvudsak följande lydelse:

»Var som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift,

den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller

egendom, eller till annat brott, varå straff efter denna lag följa kan,

värde där ej uppmaningen särskilt med straff belagd är dömd till böter

eller fängelse . . .

Där någon i andra fall, än bär sagda äro, muntligen inför menighet

eller folkmängd, eller i skrift, den han utspritt eller utsprida låtit, söker

förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet; straffes ock efter

ty i 1 mom. sägs.»

Man märke väl under vilka omständigheter denna lag tillkom. Tullsystemet

hade nyss segrat, och därmed hade i Sverige inbrutit den reaktion,

vid vars första varsel Sven Adolf Hedin varskodde vad komma

skulle med orden: »Skatorna skratta, de vänta främmande». Man hade

palagt folket stora tunga bördor till de rikes förmån — visserligen anade

nog ej de maktägande själva då, hur tunga bördorna blott efter ett par

årtionden skulle bli. Man förberedde den militarism, vars relativt blygsamma

början var de 90 dagarna och vars höjdpunkt, tillsvidare, det

varit vår föga avundsvärda lott att skåda. Man hade dåligt samvete.

Man ville passa på att trygga den orättfärdigt nyttjade makten åt sig,

medan tid var. Man fruktade den då ännu hos oss helt nya socialdemokratiska

agitation, vars makt da för tiden sannerligen endast kunde

giva politiker, med skralt samvete anledning till fruktan. Med denna

agitation motiverades lagen direkt. Dåvarande statsministern friherre

Bildt yttrade i det anförande, varmed han inledde riksdagsdebatten:

»Att tiden för ett sådant initiativ nu är inne, har regeringen ansett

ådagalagt genom den utbredning och den riktning de socialdemokratiska

agitationerna numera tagit.»

Och justitieministern Örbom yttrade i sin motivering till statsrådsprotokollet

följande ord, märkliga genom den tydlighet, varmed de röja,

att det var de misshagliga åsikterna — och ej blott de politiska utan

ock de religiösa kätterierna — man ville åt:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

»För varje svensk arbetare, som genom socialdemokratiens uppviglingar

bringas till förgätenhet av kristen tro och samhällslydnad, till

hat och illvilja mot ekonomiskt bättre lottade och därigenom till otacksamhet

och oförnöjsamhet med sin lott, ådrager sig staten ett ansvar av

tyngsta slag.»

Under debatten ägnade särskilt i andra kammaren en hel del bemärkta

män lagförslaget en mördande kritik, och särskilt är det påfallande,

vilken klar hållning det gamla lantmannapartiets hövdingar intogo.

Vi anföra några typiska yttranden:

Carl Ifvar sson: »Det tinnes nog lojala medborgare, som ville uttala

sina olika åsikter och göra det i välvillig mening, men som skulle kunna

beskyllas för att tala i farlig riktning, ty icke alltid väljer man sina ord

så noga, att man icke möjligen skulle kunna åtkommas med tillhjälp av

denna lag, många andra omständigheter att förtiga.»

Han vidrörde även:

». . . . den fara som kan uppstå i följd av den kvävda yttrandefriheten

i allmänhet, något som sannolikt är det värsta av allt.»

Med Carl Ifvarsson instämde en lång rad lantmän.

Carl Herslow: »Har regeringen då icke redan nu något medel i sin

hand? Stå myndigheterna alldeles rådlösa gent mot dessa agitationer?

Åro de icke i stånd att få bukt på dem, om denna lag ej heller blir

antagen? Det* tycks icke så. Dessa »uppviglare», hava de icke suttit i

fängelse allihop, herrar Palm och Lennstrand och Lyngholm och Danielsson

o. s. v., är det någon enda av dessa herrar, som icke redan varit

fast? Detta om yttrandefriheten. Och den mycket omtalade församlingsfriheten?

Socialisterna skulle hava ett sammanträde i söndags, som var

utlyst till Lill-Jans, men överståthållareämbetet förbjöd mötet samt hindrade

genom polismyndigheten dess hållande . . .

Det gäller om alla jäsnings- och kokningsprocesser i den andliga

som i den materiella världen: låt dem hava tillgång till den fria, friska

luften, sätt icke locket på, skruva åtminstone icke locket på, ty då kan

man flyga i luften.»

Waldenström från Gävle: »Min livliga övertygelse är, att en sådan

lag som denna skall komma att göra mycken skada. Om den icke blir

tillämpad, skall den hos folket slappa rättsmedvetandet och aktningen

för lagens auktoritet i allmänhet. Blir den däremot tillämpad, i synnerhet

om det sker med mannamån, så skall den å ena sidan föröka

jäsningen och bitterheten bland folket, å andra sidan — och det betraktar

jag som det farligaste — förhindra reformerandet av de sociala missförhållanden,

som justitieministern själv förklarat vara orsaken till den

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 samt. 13 höft. (Nr 19—20.) 8

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

socialdemokratiska rörelsen. Ty man skall alltid gent emot varje än så

rättmätigt anspråk säga: ’Vi kunna icke giva efter, såsom sakerna nu

stå, medan det skulle kunna se ut som något erkännande av, att jäsningen

vore berättigad’. På detta sätt skall man komma att gå på med

repressiva åtgärder undan för undan i stället för att med öppua ögon

genomföra nödvändiga sociala reformer.»

Lyttkens (från Halland): »Man såg redan vid början av den agita
tion,

som föregick det nya statsskickets införande, tillstymmelse till förföljelse

mot dem, som omfattade de nya idéerna rörande vår representation,

ja, att de, som stodo under de då maktägandes kommando, verkligen

till och med blevo förföljda. Vad skulle då icke blivit fallet, om

en sådan lag som denna funnits? Huru många av våra ädlaste män,

vilkas minne skall leva långt efter det vi äro glömda, skulle då icke

suttit på de anklagades bänk, kanske till och med kommit i häkte. Jag

tror, att under sådana förhållanden det är ytterst farligt att antaga en

dylik lag, ty sådana tider kunna ju ännu en gång komma.

Jag . . . vill blott, att denna min mening ... må stå i protokollet

såsom bevis på, att jag icke velat vara med om att inskränka svenska

folkets fri- och rättigheter och allra minst i den som jämte svenska

folkets urgamla rättighet att sig själv beskatta är den viktigaste, nämligen

den att fritt yttra sig.»

Bengtsson i Gullåkra: »Man må icke förundra sig över om svenska

folkets representanter icke äro villiga att taga det förslag, som nu före- *

ligger, på rak arm, i synnerhet som man därigenom skulle giva regeringen

en alltför stor makt i detta hänseende och på samma gång avsäga

sig en av svenska folkets dyrbaraste rättigheter, nämligen yttrandefriheten.

»

Andersson i Nöbbelöf: »Skola vi nu här avhända oss de friheter,

som våra förfäder för århundraden sedan tillkämpat sig och vi fått i

arv av dem — skola vi med ett enda penndrag beröva oss dessa? . . .

Jag vill icke vara med därom. Om vi lämna ifrån oss den fria yttranderätten,

skola vi vara dåligt betjänta med det vi skola få igen.

Jag vill därför icke att vi skola lämna spelrum åt våra polismyndigheter

och domare, så att dessa skulle en dag kunna trakassera fredliga

medborgare, som i en folkförsamling yttrat ett förfluget ord, för

vilket de under politiska stridigheter, då förhållandena äro andra än nu,

skola fällas till böter och fängelse».

S. A. Hedin: »Riksdagen, som sitter här för att vårda, icke för att

skänka bort folkets dyrbaraste rättigheter, bör besinna, att dessa skyddas

ej endast därigenom, att man håller mycket hårt om pungen och är syn
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 20. 11

nemligen varsam — och det tyckes för resten numera vara en övergiven

princip även det — när det gäller statens utgifter. —

Sen på England, jämför England förr och nu, — jag menar med

»förr)) icke gamla tider, utan heder Eder blott att ga tillhaka till de

första decennierna av detta århundrade. Då — då rasade arbetarmassorna

mot maskinerna och deras ägare, under det nöden rasade bland

arbetarna. Nu är England med sin långt utsträckta rösträtt och sina

väl organiserade arbetar-arméer långt bättre tryggat mot inre skakningar

än någonsin förr, då aristokratien satt inne med hela den politiska

makten och med sina spannmålslagar uthungrade de trälande massorna.»

Sven Nilson (i Everöd): »Mina herrar, denna dag skall bliva en bemärkelsedag

i svenska folkets historia, ty det gäller nu, huruvida den frihet

i tal och tryck, som svenska folket under en lång följd av år åtnjutit,

skall bevaras eller förtryckas. På vilken ståndpunkt hade väl vårt folk

stått i bildning och utveckling, om indragningsmakten icke upphävts?

Det är lätt att inse, att det är dit man vill återföra oss.»

Olof Jonsson i Hof, instämde i detta anförande.

Johansson i Noraskog: » . . . jag anser föreliggande förslag onödigt,

onyttigt och i högsta grad skadligt. Jag yrkar därför avslag.»

I själva verket hade lagen aldrig kunnat genomdrivas annat än med

hjälp av de ryktbara 22 på Stockholmsbänken. Hade ej de verkligen

valda frihandelsvännerna kasserats, därför att en av dem befunnits häfta

för kr. 11: 58 i oguldna utskylder — vilket endast var möjligt på grund

av en tanklöst formulerad bestämmelse, som kort därefter upphävdes

då hade lagen aldrig gått igenom. Åven under dåvarande undantagsförhållanden

antogs den blott i väsentligt moderatare form, än regeringen

hade föreslagit, och blott med 7 rösters majoritet: 109 mot 102.

Den allmänna motvilja denna lag väckte — i frisinnade kretsar kallades

den aldrig annat än »munkorgslagen» — borde, tycker man, åtminstone

ha förskonat svenska folket från varje fortsättning i den inslagna

riktningen. Men tullbördan fortfor att växa, militärbördan fortfor

att växa, och därmed växte de maktägandes dåliga samvete. Det bedrövligaste

var emellertid, att det blev vår första moderna liberala regering

som genomdrev lagens skärpning. Så tillkom också denna skärpning

alldeles som den ursprungliga lagen under säregna förhållanden.

Det var typiskt nog krigsministern i den Staaffska ministären som med

avgångshot jämte första kammaren framdrev det nya lagförslaget och herr

Staaff ansåg sig tvungen framlägga det för att ej förstöra alla möjligheter

för sitt rösträttsförslag. Hos liberala samlingspartiet väckte förslaget

dock så stor motvilja, att partiet faktiskt beslöt rösta däremot.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr SO,

Men så inträdde den första stora konflikten mellan statsminister Staaff

och kungamakten — det gällde ministärens yrkan att få vädja till folket

genom upplösning av andra kammaren — och för att därvid stärka regeringens

ställning lät samlingspartiet locka sig att svälja lagen. 10

kap. 14 § strafflagen fick alltså sin nuvarande lydelse:

»Var som muntligen inför menighet eller folksamling, eller i skrift,

den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller

egendom eller till annat brott, varde, där ej uppmaningen särskilt med

straff belagd är, dömd till böter eller fängelse. Avsåg uppmaningen

brott, varå strängare straff än fängelse kan följa, eller vore eljest omständigheterna

synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst

fyra år dömas. År den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till

straff för delaktighet i brott, som därå följt, gälle vad i 4 kap. 1 8

stadgas. 3

Där någon annorledes, såsom genom prisande av brottslig handlinamuntligen

inför menighet eller folksamling, eller i skrift den han utspritt

eller utsprida låtit, söker förleda till brott; vare lag som i 1

mom. sägs.

^ar n^Son eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmäles sökt förleda

till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, straffes med böter eller

fängelse.

^ denna paragraf är stadgat gälle även om den, som annans

skrift, vars innehåll är efter samma paragraf straffbart, utspritt eller utsprida

låtit för att därmed befrämja den med skriften åsyftade verkan».

Samtidigt antogs som vilande en grundlagsändring, genom vilken

när den år 1909 slutgiltigt antogs, § 3 mom. 7 i tryckfrihetsförordningen

fick följande lydelse:

»7.o. Uppmaning till brott eller försök att annorledes än genom

uttrycklig uppmaning, såsom genom prisande av brottslig handling, förleda

till brott, så ock försök att eljest förleda till ohörsamhet mot lag

efler laga myndighet; förbrytelsen skall straffas efter allmän lag och

skriften konfiskeras.»

Medelst dessa lagändringar gjordes först och främst stadgandena

obestamdare och därför vidsträcktare i sin straffande räckvidd. Vida

färre misshagliga yttranden än förr kunde slippa genom maskorna i

lagens nät. Samtidigt blev lagen ovissare till sin mening och svårare

att tolka. Det blev för menige man allt vanskligare att avgöra, huruvida

ett yttrande var brottsligt eller ej och myndigheterna kunde godtyck

igare än förr låta den ene drabbas av strängt straff och den andre

alldeles löpa, ehuru de båda yttrat sig på ett sätt, som varit helt lik
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

13

artat, ja kanske på pricken detsamma. Med andra ord: rättssäkerheten

vart märkbart och kännbart förringad.

Samtidigt infördes genom lagändringarna av 1906 straffarbete såsom

straff för politiska brott och det till en så stor utsträckning, att i

vidrigaste fall fyra års straffarbete kunde ådömas. Straffmaximum hade

alltså i ett slag fyradubblats och denna höjning av straffmaximum har

naturligtvis utövat stark inverkan på straffmätningen i övrigt. Det är

onekligen raskt marscherat: år 1888 var uppmaning till brott straffbar

blott i sällsynta undantagsfall, år 1906 var sådan uj>pmaning straffbar

över lag och det med ända till 4 års straffarbete.

Det må emellertid märkas, att straffen för uppmaning till mord, stöld,

förfalskning och dylikt i verkligheten blott följt med för sällskapets

skull. De spela mycket obetydlig roll i höga vederbörandes motiveringar.

Nej, man erkänner fullt tydligt, att det är de politiska brotten — eller

så kallade brotten — man vill åt. År 1889 gällde det socialisterna, år

1906 var det anarkisterna eller ungsocialisterna med vilka man skrämde.

Sant är ock att en hel rad ungsocialister drabbats med straffarbete. Men

även av socialdemokraterna ha åtminstone två undergått sådant straff enligt

lagen av 1906. En hel rad sådana ha vidare endast genom denna

lag kunnat ådömas fängelse.

Det är klart för var och en, att politiska brott utgöra en kategori

för sig. De ha ej liksom andra brott framfötts av ett fördärvat eller av

naturen lågt sinnelag eller utgjort tillfälliga utslag av karaktärssvaghet,

själviskhet eller skadelusta. De ha framgått av övertygelse. De ha utförts

för att tjäna en sak, en idé, de ha ofta direkt framsprungit ur en

osjälvisk hängivenhet, större än den genomsnittliga. Man kan alltså

omöjligen jämnställa dem med andra brott, man måste anse dem för

antingen bättre eller värre, allt efter den uppfattning man har, om en

självständig övertygelse är något gott eller ej. Det svenska samhället

har mer och mer röjt tendenser att anse dem värre. Det synes mer och

mer böjt att anse självständig övertygelse som något förskräckande ont

och vådligt. Men ett samhälle som dömer från sådana utgångspunkter,

dömer sig självt snarare än den så kallade brottslingen.

Men, säger man, staten måste väl straffa attentat mot sitt bestånd!

Vi skola ej här upptaga någon diskussion om statens straffmakt i allmänhet,

ehuru självständiga tänkare av europeisk betydelse i vår tid

allt klarare uppvisat, hur många illusioner tron på denna straffmakt

döljer. Vi förorda ju ingalunda här denna straffmakts borttagande. Vi

föreslå ej, att verkliga brott mot staten och dess säkerhet skola lämnas

ostraffade, ej heller uppmaningar, som verkligen lett till handling, ty de

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

straffas enligt lagbestämmelsen om anstiftan till brott (kap. 3, § 1 strafflagen).

Här är blott fråga om uppmaning, varpå ingen handling följt,

en uppmaning som endast förblivit ord. Vad vi kräva är alltså rätt för

varje medborgare att frimodigt efter bästa förstånd och samvete säga

sin mening om statens brister och om medlen att avhjälpa dessa. Vad

vi kräva är, att yttrande- och kritikrätt äntligen tillåtas okvalt existera

enligt den svenska lagen.

Att samhället ej skulle kunna tåla sådan kritik utan fara för sitt

bestånd, är ett påstående, som historien dagligdags beslagit med osanning.

Det var ingen tillfällighet, att under debatten år 1889 häradshövding

Lilienberg måste fråga, varför man ej redogjort för liknande lagstiftning

i England. England saknar visst icke strafflagar för statsförbrytelser,

men hela dess syn på sådana ting är dock grundväsende olik den i

vår lag numera inskrivna. Under den nyss utkämpade striden om självstyrelse

för Irland och det protestantiska Ulsters ställning därtill, tillät

sig gång på gång högeroppositionen sådana yttranden, som att en regering,

vilken ville tvinga ett motspänstigt Ulster med våld, det vill säga

utöva sin rätt att hävda lag, skulle hängas på Londons gator, och detta

utan annan följd än att regeringen betygade talarna sin högaktning.

^ isserligen åtnjuter ju i alla länder en högeropposition långt större friheter

än en vänsteropposition — framför allt naturligtvis hos oss. Men

vad även en ytterliggående vänsteragitation får tillåta sig i England,

framgår av den bekanta händelsen för några år sedan, då socialistagitatorn

Grayson under en dyrtid, långt lindrigare än den vi nu uppleva, opåtalt

fick uppmana arbetarna att helt enkelt taga vad de behövde av

kapitalisterna. Har då denna från svensk synpunkt oerhörda yttrandefrihet

förstört landet? Om det engelska världsriket saknar styrka och

fasthet, om. dess folk och enkannerligen dess arbetarklass saknar offervilja,

disciplin och fosterlandskärlek, den frågan har bland annat, det pågående

världskriget besvarat.

Man må för övrigt ingalunda tro, att om 10: 14 strafflagen upphävdes,

myndigheterna därför skulle sakna rikliga tillfällen att straffa

politiska agitatorer av för dem icke önskvärd art. Herr Herslow erinrade

ju i debatten år 1889, att Palm, Lennstrand, Lyngholm, Axel

Danielsson o. s. v. strax dessförinnan suttit inne och det vore lätt att

utfylla detta o. s. v.’ med namnen Branting, Rydgren, (Proletärens redaktör),

Björk (Arbetets ansvarig efter Danielsson) m. fl. Just 1888 är

ju framföi andra det svarta året (fransett naturligtvis 1916) i den svenska

socialismens historia. De som anse det för en deras naturliga rätt, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 20. 15

samhället skall sätta deras meningsmotståndare i fängelse, torde alltså

kunna påräkna ett drägligt liv även efter avskaffandet av 10: 14.

Härtill kommer att just nyligen nämnda paragraf i tillämpningen

erhållit en saklig skärpning, vars fulla räckvidd ännu ej kan överskådas.

Högsta domstolens utslag i förräderimålet — vilket vi för övrigt på intet

vis ämna diskutera — har givit eu ny och helt oväntad tolkning av begreppet

»menighet eller folksamling)). Det har alltid ansetts, att detta

begrepp blott gäller offentliga möten. 1 sin motivering till lagförslaget

av år 1889 uttalar justitieminister Örbom flera gånger, att förslaget blott

avsåg dylika möten. Detsamma framhöll justitieministern (statsminister

Staaff själv) i sin motivering till lagändringen av 1906, och detsamma uttalade

vid samma tillfälle fullt oförtydbart justitieråden Claeson, Wijkander,

Billing, Bohman, Ramstedt, Westring och Herslow under högsta domstolens

handläggning av ärendet. Som offentliga möten ha hittills aldrig

arbetar- och dylika kongresser eller möten räknats, dit blott vissa bestämda

genom dörrvakter eller på annat sätt kontrollerade personer äga

tillträde. Myndigheterna voro ju ock enhälligt av den uppfattningen i

fråga om arbetarfredskongressen i mars 1916. Enligt högsta domstolens

nämnda prejudikat anses emellertid en dylik kongress, när den innesluter

ombud från flera organisationer — vilket ofta händer — samt

gäster — vilket nästan alltid är fallet — höra under kategorien menighet

eller folksamling. Vilka möten som hädanefter av domstolarna icke

skola räknas dit, är faktiskt lika ovisst, som det är visst att räckvidden

av 10 : 14 nu finnes vara långt vidsträcktare, än någon vid lagens antagande

kunde ana.

Herr Hans Andersson i Nöbbelöf fällde vid debatten 1889 de högst

klarsynta orden: »Om vi lämna ifrån oss den fria yttranderätten, skola

vi bli dåligt betjänta med vad vi få igen». Just så har det gått. När

statsminister Staaff framlade lagskärpningen av 1906, hoppades han få

allmän rösträtt (enligt sitt förslag) igen. Men då han yttrade sitt hopp

därom, skrattade första kammaren, och Sverige är fortfarande, med den

s. k. allmänna rösträtt vi fått enligt högerns recept, faktiskt icke folkutan

rikemansstyrt. Och hur ha statsminister Bildts, naturligtvis ärligt

menade, förespeglingar av 1889 slagit in? Han yttrade då:

»Det är väl, efter min uppfattning, samhällets plikt att söka utjämna

de sociala ojämnheterna, som finnas, och på det sättet beröva de

yrkesmässiga agitatorerna ett kraftigt agitationsmedel. — Här hos oss

äro de sociala ojämnheterna lyckligtvis ännu ej så tillspetsade, att man

ej med tillförsikt kan hoppas, att dessa ojämnheter kunna på ett tillfredsställande

sätt utjämnas.»

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

Hur har det gått med detta tillförsiktiga hopp om de ekonomiska

ojämnheternas utjämning? Sveriges nationalförmögenhet har ökats väldigt

sedan 1889, men den har ock i ständigt ojämnare grad kommit de förut

rika eller välbärgade till del. Under kriget har nu denna ojämnhet på

ett rent skriande sätt framträtt. Ej nog därmed. Arbetarnas ekonomiska

läge, deras reallön försämras ej blott i förhållande till andra förmögnare

samhällsklasser utan absolut. Att så var förhållandet, erkände

ärligt statsminister Staaff i riksdagen redan något år före kriget. Även

i detta fall har världskriget i yttersta grad ökat och påskyndat försämringen.

Var ha då de reformer blivit av, som kunde från grunden och på

allvar bota denna utveckling nedåt? Herr Waldenströms ord i debatten

år 1889, att man just tack vare munkorgslagen skulle »komma att gå på

med repressiva åtgärder undan för undan i stället för att med öppna

ögon genomföra nödvändiga sociala reformer» ha visat sig blott alltför

profetiska. Vi leva nu i ett tillstånd, som på ett olycksbådande sätt

börjar likna det tillstånd hos det gamla, ofria England, varom S. A.

Hedin under samma debatt talade.»

Då vi nu förnya denna motion, kunna vi tillägga följande statistik

—- dock ofullständig — över ifrågarande paragrafs offer under senast

särskilt utpräglade åtalsperiod (alltså under kriget):

Föredrag och yttranden ha föranlett följande frihetsstraff:

Axel Andersson .............

........... 3 månaders

fängelse

H. F. Aronsson .............

............ 3

»

»

II. Bäck............................

........... 6

»

»

Gillis Grähs......................

.......... 5

»

»

Per Holm.........................

........... 2

»

»

Rudolf Holme ................

........... 6

»

»

Zeth Höglund ................

........... 1372

»

»

A. V. Johansson.............

........... 4

»

straffarbete

Ivan Oljelund...................

........... 1272

»

fängelse

Albin Brunell....................

.......... 6

»

»

Härtill komma sedan följande domar för tryckfrihetsbrott i anslutning

till ifrågavarande paragraf i strafflagen: •

3 månaders fängelse

3 » »

Albert Andersson

Martin Andersson

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

17

Nils Björkman

Alfred Eriksson

Axel Eriksson

Hjalmar Eriksson

Knut Israelssou

J. A. Johansson

Eva Manus.............

Ernst Norrström

Gustaf Samuelsson

Rudolf Svensson

Nils Wester

Jalmar Wiksten

G månaders fängelse

8‘

6

G

1

6

4

3

8

4

2

8

»

);

»

»

»

»

)>

»

»

»

))

))

I)

»

»

»

»

Tilläggas kan att Axel Eriksson dog kort efter fängelsevistelsen i

1Ullg Härtill komma så ytterligare bötesdomar för Engelbrekt Andersson

å 300 kr., John Andersson å 300 kr., V. Ring å 300 kr., E. Rihm a

300 kr., Gösta Svantesson å 200 kr., Jalmar Wiksten å 600 kr. sam

en lång rad därtill. , ..

I lagutskottets avstyrkande utlåtande vid förra riksdagen hänvisades

på den norska lagstiftningen för politiska brott. Onekligen a,r också

denna nog så sträng. Men utskottet har förbisett, att tillämpningen i

detta demokratiska land är långt upplystare, humanare och rattvisare an

i SvGriöfG

Eu talare i första kammaren sade sig ha känt farhåga inför det av

oss citerade yttrandet av Grayson, vilket i England gatt straffritt. Han

sammanställde det med de hos oss förra våren förekommande händelserna,

då några utan egen skuld hungrande, vilkas krav myndigheterna

dittills vägrat skänka gehör, i förtvivlan togo sig sjalva inåt ur nagra

bodar. Men varför har ej den nämnde talaren gjort den reflexionen, att

nämnda händelser hos oss förekommo trots strafflagens paragraf 10: 14 i

Denna paragraf har alltså icke fyllt sitt värv att upprätta a ordningen,

medan England, trots avsaknaden av en dylik lag, i det fallet icke haft

Däremot \r det uppenbart, att den stora yttrandefriheten och allmänna

medborgerligheten i England står i närmaste samband med det

faktum att där, efter ett flerårigt krig och trots landets beroende av eu

genom undervattensbåtarne starkt hotad tillförsel, folknanngen hållits

förvånande väl uppe. Vi däremot, som levt i fred och gott kunde skaf
Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 9 samt. 13 käft. (Nr 19-20.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

Utskottets

yttrande.

för Sfw afllla7.ik%are näringsmedel, vi stå inför svälthotet - därför

att folkets flertal har t. o. m. tungan bunden.

rand fn i®? 1 d,ef. S78t?m vilket fört folket till svältens

o-en J lTar de? T i 14 vej''khgen W* sin uppgift, och om riksdafagbokeHr

d J eme ’ b°r den Utan tviveI låta Paragrafen kvarstå i

nvandeSOm a„v farande motion innebär densamma ett för
nyande

av den dan atergivna, av herr Winberg m. fl. vid 1917 års

" sda£ vackta motion i samma ämne, vartill allenast fogats förestående

statistiska redogörelse och därefter följande erinringar *

vid nysl\r„da“S“da m0ti0n aTgiTna um,“de anff''rde

da o- ^ ?n hÖ7''^ erinra> hurusom vid 1914 års senare riks
da

motion väcktes om lagandnng i samma riktning som den i förevarande

åm Z fo^slagna’ eh,,ru av ojämförligt mycket mindre räckvidd. I

motion av herr Sandler m. fl. yrkades nämligen då, att 10 kap. 14 8 straffeen

borde återställas till det skick lagrummet haft före år 1906 " I den

upphävas.3 m°tl0nen }TkaS däremot’ att Paragrafen skall helt och hållet

I anledning av^ nyssnämnda äldre motion gav 1914 års lagutskott en

båfl f Vad 19?6 årS laS8tlf>tning förändrat lagrummets inne
a^

straff?™ f!ramglc.k’ ^ lagändringen i fråga innefattat dels en höjning

av straffmaximum i fall av försvårande omständigheter och dels ett förtydhgande

i syfte att klarare utmärka, att offentlfg uppmaning till brott

11-.la^0ts vore kalfbär, aven om den framförts under den skyddande

förklädnaden av ett prisande av brottslig handling eller dylikt, Utskottet

Zade,Vi arej att denaa svenska lagstiftning ingalunda intoge någon

sträng ståndpunkt i jämförelse med nyare strafflagar i främmande länder

exempelvis den norska, den italienska och den nederländska, vare sig i

boträdp0m lttaff8 S ?er 1 T förutsättningarna för straffbarhet?™

inträde. Det pavisades ock med stöd av den officiella statistiken, att

frihetssföaT0ner\STlfa S6nare jämlikt ifrågavarande lagrum ådömts

*lifsstraff, vant helt ringa; under åren 1910 — 1912 hade inalles sex

personer adomts fängelsestraff och ingen dömts till straffarbete. Slutligen

framhölls, att lagändringen framkallats av att även i vårt land en

anarkistisk rörelse framträtt och av nödvändigheten att i någon mån

skydda samhallet mot en hänsynslös agitation, som strävade att omstörta

motildnm arna ^ * * 8amhällsskick- Utskottet avstyrkte därför den väckta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottet!! utlåtande Nr ''do. *•''

Vad sålunda av 1914 års lagutskott yttrats, finner utskottet fortfarande

äga giltighet och kan således sa mycket mindre ansluta sig ti

yrkandet i nu förevarande motion om upphävande av lagrummet i dess

lielh Motionärerna hava till stöd för sin mening åberopat åtskilliga uttalanden

under 1889 års riksdag. Men det lärer vara uppenbart, att de

farhågor, som vid denna tidpunkt kunde frambäras, med da rådande tidsförhållanden

för ögonen och innan man ännu förvärvat erfarenhet, huru

stadgandena i praktiken skulle verka, icke kunna tilläggas vitsord gentemot

den nära trettioåriga erfarenhet i detta avseende man numera ager.

Motionärerna uppfatta vidare stadgandena i fråga såsom ett förbud i or

medborgare att »frimodigt efter bästa förstånd och samvete saga sm

mening om statens brister och om medlen att avhjälpa dessa». Men

detta är uppenbarligen icke riktigt, försåvitt nämligen de offentligen anbefallda

medlen att bota samhällsbrister äro av laglig art. Lagrummet

straffbelägger nämligen endast uppmaningar att begå brottsliga handlingar

eller att visa ohörsamhet mot den lagliga ordning, som bestar. Let

står alltså i full överensstämmelse med den stundom åberopade grundsatsen:

respekt för gällande lag, men öppen rätt att fordra en annan.

För att bereda nödigt skydd för allmän ordning och säkerhet likasom

för den enskilda medborgarens liv, frihet och egendom aro bestämmelserna

i 3 kap. strafflagen om anstiftan till brott ingalunda tiillyilest

gentemot offentlig provokation till brott och lagtrots, såsom motionärerna

synas förmena. Såsom anstiftare straffas den, som soker förleda till

brott, endast i det fall, att den förledde fortskridit till brottets fullbordan

eller till straffbart försök, och vidare blott under den ytterligare förutsättning,

att rättsöverträdelsen kan styrkas hava blivit begången just i tö jd

av den påverkan, för vilken gärningsmannen vant föremål. Men detta

orsakssammanhang är just i fall av offentlig propaganda genom föredrag

o. s. v. synnerligen svårt att leda i juridiskt bevis, även i tall dai de

säkerligen är för handen. Dessutom kan en samhällsfarlig propaganda

rikta sig på ett lagtrots, som icke är belagt med straff, men ändock tor

ett ordnat samhälle innebär allvarsam skada, t. ex. en uppmaning i

skattestrejk. På grund av det anförda får utskottet hemställa, att iorevarande

motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Denna lagutskottets hemställan blev bifallen av riksdagens bada

kamrTiil det nu åter framförda yrkandet om upphävande av 14 § i strafflagens

10 kapitel intager utskottet- samma ståndpunkt som 1917 ars

lagutskott; och får utskottet åberopa vad detta i sitt ovanintagna yttrande

uttalat. Utskottet vill tillika erinra därom, att justitieombuds
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

mannen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 januari 1917 i samband med

ramstallning om forbattrad lagstiftning rörande församlingsfriheten fästat

Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på behovet av ett förtydligande av det i

berörda lagrum förekommande uttrycket »menighet eller folksamling», på

det att därigenom all osäkerhet om lagrummets rätta tillämpning'' i förevarande

avseende måtte undanröjas. Utskottet har inhämtat, att yttrande

over sagda framställning av Kungl. Maj:t infordrats från justitieanslern

och samtliga Konungens befallningshafvande, samt att, sedan

dessa yttranden numera inkommit till Kungl. Maj:t, desamma för närvarande

aro under bearbetning mom justitiedepartementet.

Uå grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, .

att förevarande motion icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservationer:

anfört/ &V kerrar ^>e^ersson i Södertälje och Johanson i Gäre, vilka

■ "PP^™10 kaP- 14 § strafflagen eller att åt nämnda lagrum

giva den lydelse det agde före 1906 års lagändring kunna vi icke tillstyrka.

De skal, som mot en sådan åtgärd åberopats av 1917 års lagutskott,

synas oss fortfarande äga giltighet. Härmed är emellertid icke

sagt att ej en jämkning av lagrummet kan vara påkallad i syfte att

skydda den medborgerliga församlingsfriheten. I sådant avseende har

redan utskottet erinrat, att justitieombudsmannen i skrivelse till Kung]

Maj:t den 2 januari 1917 fästat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på be,

°vet av ett förtydligande av det i lagrummet förekommande uttrycket

menighet eller folksamling, på det att därigenom afl osäkerhet om lagrummets

råtta tillämpning i förevarande avseende måtte undanröjas, samt

att yttranden over sagda framställning infordrats från justitiekanslern

och samtliga Konungens befallnmgshavande, vilka yttranden för närvarande

aro under bearbetning inom justitiedepartementet. Hå nämnda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 2<>. - *

fråga således snart torde komma under Kungl. Maj:ts prövning och da

det synes givet, att därvid även tages under omprövning, huruvida omredigering

av ifrågavarande lagstadgande jämväl i andra avseenden, särskilt

vad straffmåttet beträffar, må anses påkallad, hemställa vi, att

förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

b) av herrar Persson i Norrköping, Petrén, Alfred, Lindley, Ernst,

Strid och Helger som anfört:

Under de år som gått sedan år 1906, då ändringen av 10 kap. 14

§ strafflagen företogs, har det allt tydligare visat sig, huru rätt de fatt,

som motsatte sig genomförandet av de bekanta kautschukbestämmelserna.

Dessa lagbestämmelser beröra allt flera offer, vilkas brottslighet

är av minst sagt tvivelaktig art. Därför blir också kravet på ifrågavarande

lagbestämmelsers avskaffande allt kraftigare bland de breda hdklagren.

Det föreligger därför nu starkare skäl än förut att vidhålla den

ståndpunkt, som allt hittills intagits av arbetarepartiets representanter, nämligen

att berörda lagparagraf bör återställas till den lydelse den hade

före år 1906.

I vad gäller den förutvarande delen av 10 kap. 14 § strafflagen,

har under år 1910, genom högsta domstolens nya tolkning av innebörden

i uttrycket »menighet eller folksamling)), inträtt ett förhållande, som

gör den slutna mötesfriheten alldeles illusorisk. Genom denna tolkning

är varje exempelvis föreningsmöte, förbunds- och partikongress, till vilken

inträdet enligt stadgar och beslut är förbjudet för andra än föreningsmedlemmar

eller befullmäktigade ombud, gjord till en offentlig menighet

eller folksamling, till vilken polismyndigheten utan vidare har tillträde

och kontrollrätt. Ett sådant intrång från myndigheternas sida i

medborgarnas och deras organisationers rätt att ostört som förut få behandla

såväl sina organisationers mera enskilda som medlemmarnas allmänna

intressen är farlig och kan omöjligen tolereras. ^

På grund av ovan anförda samt jämväl av andra skäl, måste sadana

ändringar av den nämnda strafflagsparagrafen vidtagas, att tillämpningen

av den samma icke kränker församlingsfriheten och icke heller inskränker

yttrandefriheten utöver tillbörliga gränser.

På grund av det anförda yrka vi,

1) att riksdagen måtte besluta återställa 10 kap. 14 § strafflagen

till det innehåll, denna paragraf hade före 1906 års lagändring, samt

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om

skyndsam utredning och förslag till sådan ändring av 10. kap. 14 i;

strafflagen, i övrigt, att lagen icke kränker den medborgerliga församlings-

och yttrandefriheten.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.