Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag, att lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna må Hiva gällande jämväl för Värmlands län.

1918-03-12 · 9 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1918:24, Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag, att lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna må Hiva gällande jämväl för Värmlands län.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1918 kl. l/,9 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag, att lagen om

arrende av viss jord å landet inom Norrland och

Dalarna må Hiva gällande jämväl för Värmlands län.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Gezelius, Stärner, greve Spens,

Alexanclerson, Petrén Alfred, Dahl, von Sydow*, Frändén*, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist

i Kosta, Holmdahl, Karlsson i Fjöl*, Helger och Hedström.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 205, hava herrar Helger, Hedström, Andersson i Prestbol, Flognfält

och Berg i Munkfors hemställt, »att riksdagen må besluta, att den norrländska

arrendelagen utsträckes att gälla även för Värmlands län, och att i sådant

avseende i ''Lag den 25 juni 1909 om arrende av vissjord ålandet inom Norrland

och Dalarna’ bland uppräkningar av områden, på vilka lagen skall

äga tillämpning, införas orden ''Värmlands län’, samt att för detta län

stadgas, att lagens bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet

omfattar inrösningsjord till en vidd av minst 2 har och högst 20 har».

Till stöd för sin framställning hava motionärerna anfört följande:

»I proposition nr 164 till 1917 års riksdag hade Kungl. Maj:t

förelagt riksdagen förslag, att den s. k. norrländska förbudslagen d. v. s.

lagen den 4 maj 1906 om förbud i visst fall för bolag att förvärva fast

egendom måtte tillämpas även i vissa delar av Värmlands län. Därjämte

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 16 käft. (Nr 24.)

Motionens

motivering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

föreslog Kungl. Maj:t i samma proposition vissa av nämnda ändring betingade

ändringar, i lagen den 21 juni 1909 om inskränkning i rätten

att erhålla ägostyckning ävensom i lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer

i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och

jordavsöndring.

Samtliga dessa förslag voro föranledda av det betänkande, som tre

sakkunniga den 30 december 1915 avlämnat till Kungl. Maj:t och som

innehåller en utredning angående jordförhållandena i Värmlands län, samt

av utredningen'' föranledda framställningar och förslag. De sakkunniga

hade hemställt, att förutom den norrländska förbudslagen och därmed

sammanhängande lagstiftning angående ägostyckning m. m. jämväl lagarna

den 25^ juni 1909 om arrende av viss jord å landet samt angående

uppsikt å*vissa jordbruk inom Norrland och Dalarna måtte tillämpas

i Värmland.

I ^anledning därav, att Kungl. Maj:t av nämnda kommittéförslag

upptagit endastJförbudslagen, och detta i mycket begränsad omfattning^

väckte J undertecknad med instämmande av åtta bland mina länskamrater

en motion'' nr] 397, i vilken yrkades, att samtliga de s. k. norrlandslagarna

måtte tillämpas inom hela Värmlands län. En liknande motion

väcktes i första kammaren av herr Ingeström.

Inom lagutskottet löstes frågan genom en kompromiss, varigenom

utskottet stannade vid ett tillstyrkande av förbudslagens och vanhävdslagens

tillämpning inom hela Värmlands län men däremot avstyrkte förslaget

att också utsträcka norrländska arrendelagen till att gälla i

samma län.

Mot den norrländska arrendelagens tillämpning inom Värmlands

län anför utskottet inga skäl utan yttrar endast, att det icke funnit sig

i tillfälle att på grundvalen av förhandenvarande utredning kunna med

säkerhet bedöma, huruvida denna lagstiftning, särskilt i det skick, den

med norrländska förhållanden för ögonen erhållit, lämpar sig att överflyttas

för tillämpning i Värmlands län.

Denna osäkerhet hos utskottet är förklarlig på grund av den brådska,

varmed ärendet måste behandlas, särskilt med hänsyn till nödvändigheten

att * förbudslagen snart trädde i tillämpning. Eljes är det vår

bestämda övertygelse, att, om utskottet varit i tillfälle att grundligt taga

kännedom om det material till frågans bedömande, som finnes dels i

förutnämnda sakkunnigas betänkande och dels i motionerna i ärendet,

det tydligt hade framgått, att den norrländska arrendelagens utsträckning

till Värmlands län skulle vara av stort värde för där boende arren
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24. 3

datorer och torpare, och att det ingalunda skulle medföra de vådor

för bergshantering och skogsbruk, som man från visst håll sökt göra

gällande.»

Motionärerna hava vidare hänvisat till den motivering, som återfinnes

i åberopade sakkunnigbetänkande samt motionerna nr 397 av herr

Helger in. fl. i andra kammaren och nr l(i4 av herr Ingeström i första

kammaren vid förra årets riksdag.

Såsom motionärerna erinrat, var förevarande fråga under övervägande

jämväl vid föregående års riksdag. Redan långt tidigare hade emellertid

riksdagens uppmärksamhet fästats på vissa med bolagens vidsträckta jordinnehav

inom Värmlands län förenade menliga verkningar för den jordbrukande

befolkningen. Samtidigt med att vid 1907 års riksdag förslag väcktes om

undersökning av bolags jordförvärv i de mellersta och södra delarna av

riket, framställdes i motion i andra kammaren förslag i samma riktning,

avseende särskilt Värmland, därvid av motionärerna framhölls, att förhållandena

i Värmland redan i viss mån vore och allt mera utvecklade sig

till att bliva likartade med dem i Norrland. Redan nu framhölls även

den svåra ställningen för den befolkningsgrupp, vilken bodde som arrendatorer

på de av bolagen förvärvade egendomarna. Dessa motioner ledde

emellertid på grund av kamrarnas olika beslut icke till någon riksdagens

åtgärd, och samma öde rönte förslag i enahanda riktning vid 1908 och

1909 års riksdagar. Vid sistnämnda riksdag hade jämväl, ehuru utan framgång,

påyrkats provisoriskt förbud för bolag att i Värmlands län vidare

förvärva fastighet. Sedan år 1909 arrendelagen för Norrland och Dalarne

antagits, togo strävandena efter förbättrade förhållanden för Värmlands län

snart den riktningen, att man påyrkade, att den norrländska arrendelagen

måtte göras tillämplig också där. Samtidigt med att förslag ånyo väcktes

om skyndsam och fullständig utredning om samt eventuellt åtgärder i

anledning av bolags jordförvärv inom Värmlands län, yrkades i motion i

andra kammaren vid 1911 års riksdag utsträckning av bland annat den

norrländska arrendelagen även till övriga delar av Sverige, därvid i motiveringen

särskilt framhöllos förhållandena i Värmland. Förslagen ledde dock

ej heller denna gång till något resultat. Som skäl mot utsträckning av

arrendelagens tillämplighetsområde anfördes av lagutskottet i främsta

rummet, att 1907 års allmänna arrendelag ännu varit gällande så kort

tid, att man ej hunnit iakttaga dess verkningar.

År 1911 tillsattes sakkunniga, för undersökning av bolags jordförvärv

inom riket. Dessa började sitt arbete med Värmlands län. Medan

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 24.

arbetet pågick var frågan ej föremål för behandling i riksdagen. Sedan de

sakkunniga 1913 och 1915 avgivit betänkande angående Värmland, framlade

Kungl. Maj:t i anledning av detsamma för 1917 års riksdag propositmn

med förslag, att den norrländska förbudslagen måtte utsträckas att gälla

jemväl Varmlands län. Däremot upptogs icke i propositionen förslå» om en

dylik utsträckning av vanhävds- och arrendelagarnas tillämplighetsområde.

Såsom skäl härför anfördes, att missförhållandena i Värmland icke hade

samma omfattning som i Norrland och Dalarne, ävensom att de värmländska

forhallandena företedde väsentliga avvikelser från de norrländska. Beträffande

arrendelagen åberopades därjämte från bolagshåll gjorda uttalanden,

att en minsta arrendetid av 15 år, såsom stadgades i norrländska

arrendelagen, ^i Värmland vore otänkbar, enär arbetsavtal icke kunde

uppgöras på så lång tid, och det beträffande den befolkningsgrupp, frå»an

närmast gällde — bolagsarrendatorer med dagsverksskyldighet — vore

omöjligt att skilja arbets- och arrendeavtalen åt. Ej heller ur bolagens

synpunkt vore en sådan anordning lämplig, då det för dessa, av vilka

Uertalet idkade järnhantering, vore nödvändigt att erhålla den jämna

tillförsel av träkol, som kunde med säkerhet påräknas endast genom

bindande åtaganden i arrendekontrakten från kolarnas sida.

På sätt motionärerna anfört, kom emellertid frågan om vanhävdsoch

arrendelagarnas utsträckning motionsvägen under riksdagens prövning.

I sitt i ämnet avgivna utlåtande tillstyrkte 1917 års lagutskott

antagande for Värmlands del av förbuds- och vanhävdslagarna, men

avstyrkte arrendelagens utsträckande till Värmland, detta med följande

motivering: »I fråga om den norrländska arrendelagen har utskottet

däremot icke funnit sig i tillfälle att på grundval av förhandenvarande

utredning kunna med säkerhet bedöma, huruvida denna lagstiftning, särskilt

i det skick den med norrländska förhållanden för ögonen erhållit

lämpar sig att överflyttas till tillämpning för Värmlands län.»

Utskottets hemställan, som var enhällig, bifölls av båda kamrarna.

Vid tragans behandling i andra kammaren yttrade utskottets dåvarande

vlce °™?°rfnde herr. Lindhagen, att anledningen till att utskottets utlåtande

icke atlolj des av någon reservation vore den, att betänkandet utgjorde

resultatet av en inom utskottet på förhand träffad kompromiss, men att

talaren i utskottet beträffande arrendelagen förfäktat en avvikande menin».

Såsom detta anförande antyder, uttalades vid frågans behandling

i forra arets lagutskott sympatier för vidtagande av åtgärder till förbättrande

av ställningen för bolagsarrendatorer och med dem likställda i

Varmland. Den överenskommelse, som emellertid då hindrade dessa

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24. 5

sympatier att komma till uttryck i utskottets utlåtande, har icke kunnat

utgöra hinder för utskottet att nu ingå i en saklig behandling av frågan.

Utskottet har därvid icke kunnat intaga^samma avvisande hållning som

fjolårets lagutskott. De ytterligare upplysningar, som kommit utskottet tillhanda

i saken, hava nämligen kraftigt stärkt den uppfattningen, att något

måste göras till nämnda befolkningsgruppers hjälp. Det framgår allt mer,

att den befolkning, som frågan gäller, till stor del befinner sig i en betryckt

och osäker ställning och till följd därav lider av social vantrevnad,

som det måste vara i samhällets intresse att söka avhjälpa. Av

uppgifter, som förekomma i förenämnda sakkunnigas utredning, framgår

den stora omfattningen av de intressen, det här gäller. Där uppgives

nämligen, att av all jordbruksegendom i Värmland bolag redan år

1910, efter mantal räknat, ägde 13,4 procent, vilken andel, därest man

räknar med fastigheternas värde, uppgick till 26,32 procent. I vissa härader

ägdes nära 70 procent av mantalet av bolag. A egendomar tillhörande

ett antal bolag, vilka representerade omkring V* av bolagsjorden i

länet, funnos omkring 3,500 brukningsdelar, utarrenderade eller avsedda

för utarrendering. Det övervägande antalet av dessa brukningsdelar omfattade

mindre än 20 hektar inägojord. Enligt år 1910 verkställd yrkesräkning

utgjorde antalet s. k. huvudpersoner i arrendatorsklassen och

torpareklassen i Värmland tillsammans nära 5,000, av vilka säkerligen

den allra största delen brukade bolagsjord.

I framställningar till Kungl. Maj:t och annorledes hava dessa bolagsarrendatorer

sökt stöd i sina strävanden efter förbättrade villkor och

därvid särskilt framhållit, hurusom de på grund av de genom kontrakten

fixerade låga arbetslönerna i hög grad trycktes av dyrtiden. Den dyrtidshjälp,

de å vissa håll erhållit från arbetsgivarnas sida, hade icke motsvarat

den allmänna prisstegringen och arbetslönernas stegring å andra

håll. Över huvud anser utskottet utvecklingen hava givit allt mera

stöd för de av motionärerna och de sakkunniga för deras åsikt anförda

skäl. Utskottet tager därvid särskilt sikte på de allt mera framträdande

olägenheterna av föreningen av arbets- och arrendeavtal. De påtalade,

för nuvarande förhållanden allt för låga arbetslönerna, som i de flesta

fall icke motvägas av förmånen av låg arrendeavgift, äro härav en följd.

En annan olägenhet följer av de nu brukliga, på grund av sammankopplingen

med arbetskontrakten kortvariga, i vissa fall blott ettåriga

arrendeavtalen, i det att brukarna icke å jorden nedlägga det arbete och

de omsorger, som först i framtiden bära frukt men som äro nödvändiga

för att jorden skall kunna lämna full avkastning. Av de kommitterades

opaginerad Kontrollera mot PDF

” Lagutskottets utlåtande Nr 24.

utredning angående Värmland har också framgått, att av egendomar av

samma slag de, som brukats med långvarig besittningstid, lämnat avsevärt

större avkastning. I tider som de nuvarande, då allt bör göras för

att öka jordens produktionsförmåga, är detta ävenledes en omständighet

att vid avgörandet av förevarande fråga taga i betraktande.

På grund av de nu anförda olägenheter, av den hittills brukliga

föreningen mellan arrende- och arbetsavtal, vilken å ena sidan för med

sig arrendetider, för korta att giva jordens brukare nödig trygghet, och,

i den mån denna olägenhet genom arrendetidens förlängande undvikes,

binder arbetslönerna på ett med hänsyn till det hastigt sjunkande penningvärdet

olyckligt sätt, måste arbetsavtalens frigörande från arrendekontrakten

anses vara önskvärt. Till följd av stadgandet i den norrländska

arrendelagen om en minsta arrendetid av femton år, för vilken

tid arbetsavtal, i alla händelser avtal med för hela avtalstiden i penningar

fixerad arbetslön, svårligen kunde uppgöras, skulle ett sådant skiljande

av förevarande slag av avtal praktiskt sett bliva en följd av den

norrländska arrendelagens utsträckande till Värmland. Den invändning,

som av denna anledning från bolagshåll rests mot förevarande lagstift—

ning, anser utskottet icke böra utgöra hinder för lagens genomförande.

Enligt vad utskottet inhämtat, torde nämligen allt för störa svårigheter

icke behöva uppstå för bolagen att även efter en sådan reform erhålla

tillräcklig arbetskraft till i trakten gängse arbetslöner liksom ock säker

och tillräcklig tillgång på träkol. Säkerligen kommer det stora flertalet

brukare av bolagsjord, vilka alltjämt komma att bliva beroende av arbetsförtjänst

vid sidan av jordbruket, även efter lagens genomförande att

erbjuda bolagen sitt arbete, därest de erhålla skälig lön för detsamma.

På sätt i fjolårets kungl. proposition uttalades, torde visserligen

mellan Värmland och Norrland vissa skiljaktigheter föreligga, som göra,

att norrlandslagen icke helt motsvarar de värmländska förhållandenas krav.

Det är möjligt, att vissa specialbestämmelser i lagen, som äro avfattade

särskilt med de norrländska förhållandena för ögonen, kunna visa sig utan

praktisk betydelse i \ ärmland, ävensom å andra sidan att i sistnämnda län

kunna förekomma förhållanden, som ej falla under norrlandslagens reglering.

Utskottet förmenar ej heller, att med norrlandslagens utsträckning

till Värmland missförhållandena skulle vara fullständigt avhjälpta. Då

lagens genomförande ändock skulle medföra en avsevärd förbättring, vilken

endast på detta sätt kan vinnas med den skyndsamhet, som, sådana

förhållandena alltmer utvecklat sig, måste anses vara av nöden, synes

det utskottet, som om de betänkligheter böra få falla, som förra årets

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24. 7

lagutskott med hänsyn till här omnämnda förhållanden uttalade. Ej heller

synes den utredning, som på riksdagens initiativ företagits angående bland

annat den norrländska arrendelagens verkningar, böra utgöra hinder för

utsträckning av lagens tillämplighetsområde, innan resultatet av samma

utredning föreligger.

I överensstämmelse med vad förenämnda sakkunniga föreslagit

samt motionärerna yrkat, synas dock i ett avseende modifikationer i den

norrländska arrendelagen erforderliga för Värmlands del, nämligen beträffande

ägovidden av de fastigheter, som skola komma under lagens

reglering. Nämnda lag äger tillämpning för det fall, att arrendet omfattar

inrösningsjord till en vidd av minst 4 hektar. Den minimigräns, som beträffande

Värmland föreslagits, nämligen 2 hektar, synes utskottet vara väl

avvägd. Å andra sidan erfordras även en maximigräns, på det att lagen

icke skall vinna tillämpning på de egentliga jordbruksegendomarna med

stora arrendegårdar, som förekomma i södra delen av länet och för vilka

helt andra än i motionen berörda förhållanden gälla. I likhet med vad

som yrkats, anser utskottet denna gräns lämpligen kunna bestämmas

till 20 hektar.

Den lagtext, som för genomförande av motionärernas förslag erfordras,

synes böra avfattas i överensstämmelse med en redan befintlig lag för

liknande fall, lagen den 10 maj 1912 om utsträckt tillämpning av lagen

om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

♦

att riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om utsträckt tillämpning av lagen om arrende av viss

jord å landet inom Norrland och Dalarne

den 25 juni 1909.

Härigenom förordnas, att vad i lagen om arrende

av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne

den 25 juni 1909 är stadgat, skall, där arrendet

omfattar inrösningsjord till en vidd av högst tjugu hektar

och minst två hektar och jorden vid arrendeavtalets

ingående äges av bolag eller förening för

ekonomisk verksamhet eller av enskild person, vilken

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet,

som är i sambruk med densamma, äga tillämpning

jämväl å Värmlands län.

Denna lag^träder i kraft den 1 juli 1918. Inom

det nya tillämpningsområdet skola i avseende å tilllämpning

av lagen den 25 juni 1909 å avtal, som

träffas före den 1 juli 1918, samt samma lags förhållande

till äldre lagstiftning gälla de grunder, vilka

beträffande arrende i allmänhePfinnas stadgade i lagen

om vad iakttagas skall i avseende å införande av

lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Stockholm den 12 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservationer:

1) av herrar Gezelius, greve Spens, Dahl, von Sydow och Holmdahl,

vilka hemställt, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

2) av herr Pettersson i Bjälbo, som anfört:

Jag har vid denna frågas behandling fått den uppfattningen, att

en lösning, på sätt utskottet här föreslagit, icke utan vidare är tillrådlig.

1911 års sakkunnige voro icke eniga om densamma. Konungens

Befallningshavande i Värmlands län har uttalat sig avstyrkande och 1917

års lagutskott uttalade, att det ej med säkerhet kunde bedömas, huruvida

denna lagstiftning lämpade sig för Värmland.

Mig veterligen hava inga nya upplysningar tillkommit, och oaktat

lagutskottet i år ställer sig på en annan ståndpunkt, måste det dock

samtidigt erkänna, att vissa specialbestämmelser och modifikationer torde

bliva nödvändiga för att göra lagen lämplig i Värmland.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Det synes mig uppenbart, att saken icke är tillräckligt utredd och

får jag därför hemställa:

att riksdagen ville i skrivelse till Ivungl. Maj:t

anhålla, det Kungl. Maj:t ville närmare öfverväga, huruvida

och med vilka modifikationer den s. k. Norrländska

arrendelagen kunde anses lämplig för Värmlands län

i sin helhet eller del därav, samt för riksdagen snarast

möjligt framlägga de förslag, som detta övervägande

kunde föranleda.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 16 käft. (Nr 24).

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.