Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t ifråga om åvägabringande av en social arrendelagstiftning.

1918-03-12 · 14 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1918:25, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t ifråga om åvägabringande av en social arrendelagstiftning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

1

Fi
-

ra.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1918 kl. 1/,9 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t ifråga om åvägabringande av en social arrendelagstiftning.

Närvarande: Herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Gezelius, Stärner, greve Spens,

Alexanderson, Petrén Alfred*), Dahl, von Svdow*), Frändén*), Pettersson i Bjälbo, Lindqvist

i Kosta, Holmdahl, Karlsson i Fjäl, Helger och Hedström.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 204, hava herrar Werner, Hage och Karlsson i Sandviken

hemställt, »att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte upptaga till

behandling angelägenheten, att en social arrendelagstiftning för den

svagaste arrendatorsklassen, såsom bolagsarrendatorer, lantbönder, torpare

och med dem jämställda brukare av annans jord, måtte för hela riket

komma till stånd, samt för riksdagen framlägga förslag i ämnet».

Till stöd för berörda hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Den allmänna arrendelagstiftningen av år 1907 avsåg väsentligen

en kodifiering, komplettering och förbättring av gammal lag och praxis

med hänsyn till de vanliga affärsmässiga arrendena. Den upptager sålunda

huvudsakligen tekniska bestämmelser samt en vägledning för lös
Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 17 käft. (Nr 25.) i

Motionärernas

motivering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

“ Lagutskottets1 utlåtande Nr 25.

ning av de vanliga spörsmålen, som alltid göra sig gällande i ett arrendeförhållande.

Däremot innehåller lagen jämförelsevis få och obetydliga

sociala föreskrifter d. v. s. bestämmelser, som avse, att åt en arrendator

i erforderliga fall giva något av den självägande bondens självständighet

och trygghet i utövning av sitt yrke som odlare.

Den kategori arrendatorer, för vilka en sådan hänsyn särskilt ansetts

höra göra sig gällande, äro till en början vissa arrendatorer av

smärre jordbruk på hemman och hemmansdelar, även då detta utgör

fastighetens gårdsbruk. Dit höra s. k. bolagsarrendatorer på skogshemman,

som förr i tiderna tillhört en självägande bondebefolkning, men sedan

kommit i bolags ägo. Därmed äro jämnställda enahanda arrenden av

hemmansbruk, tillhörande enskilda skogsspekulanter, ävensom säkerligen

en del gårdsbruk, lydande under fideikommiss och liknande större jordbesittningar.

Vidare höra hit de flesta torparrenden och därmed jämförliga

mindre lägenhetsbruk, som blivit utarrenderade.

En hänsyn, som anses berättiga och nödvändiggöra ett dylikt ingripande,

är för det första omtanken om denna befolkning själv och dess

oavvisliga livskrav. . Vidare är det av vikt att bereda så stor del av befolkningen

som möjligt tillfälle till dräglig egen försörjning av jordbruk

i den män landets egna resurser tillåta det. Möjligheterna till utkomst,

äro nämligen ingalunda så rikliga, att ej alla utvägar måste tillvaratagas.

ärtill kommer, att jordbruket utgör grunden för näringarna genom sin

produktion av livsmedel. Slutligen har yrket visat sig oumbärligt för

upprätthållande av människomaterialet, som degenereras och förbrännes

av industrialismen och storstäderna.

Gentemot så viktiga angelägenheter har en tillfällig jordägare icke

ansetts med fog kunna äga rätt att på grund av sin äganderätt allena

förhindra desammas tillgodogörande. Ingen har någon förnuftig rättighet

att lägga en död hand över någon del av det begränsade jordområde, som

utgör grundvalen för alla människors existens. Allra minst kan detta

komma ifråga, när jordägaren av sitt eget yrke är främmande för jordens

riktiga begagnande i andra avseenden. Därför har i nästan alla

samhällsordningar äganderätten till jorden varit belagd med mångahanda

inskränkningar. I all synnerhet har detta ansetts nödvändigt, när jordegendomar

hopats i ett fåtal händer och deras allsidiga utnyttjande för

befolkningens trängande behov därigenom i hög grad äventyrats.

Det, är av dylika orsaker, som exempelvis i Finland, där man gör

mycket för att stödja jordbrukarne, vid sidan av en allmän arrendelag

även antagit en social arrendelag, gällande för de enskilda slag av arren
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 2!>. 3

datorer, som ha behov av densamma, och tillämplig även den över hela

landet. Detta är förordningen den 12 mars 1909 om lega av torp, landbolägenhet

och backetuguområde.

I Sverige har eu social arrendelagstiftning antagits genom norrländska

arrendelagen den 25 juli 1909 för de fyra nordligare länen och vissa delar

av Gävleborgs och Kopparbergs län samt genom tilläggslag av år 1912

även för övriga delar av Gävleborgs län. Anledningen, varför författningen

inskränkts till endast dessa delar av riket, var den, att dessa ansågos

mest hotade av den industriella utvecklingen, vadan ett statsingripande

i förenämnda som i andra avseenden där till en början ansågs böra äga

rum. En särskild grund för ett ingripande låg även därutinnan, att dessa

trakter undergått så kallad avvittring, varigenom kronan bortskänkt

mycket mark för upprätthållande av jordbruk. Det framstod då så mycket

mera befogat, att statsmakten tillsåg, att dess avsikter med avvittringen

åtminstone i någon mån upprätthöllos.

Även torpkommissionen, som tillsattes den 22 januari 1909 och den

6 maj 1911 avgivit sitt betänkande, har inlåtit sig något på denna sak.

Den har nämligen föreslagit, att vissa föreskrifter om jordägares skyldighet

att tillhandahålla byggnader och ombesörja större reparationer samt

om arrendators rätt till ersättning för nyodling, allt i huvudsaklig överensstämmelse

med norrländska arrendelagens stadganden därom, skulle

bliva tillämpliga på arrenden av »dagsverkstorp eller annan under huvudgården

lydande lägenhet, å vilken åbyggnaden ej tillhör arrendatorn».

Här möter ett belysande exempel, varthän planlösheten uti jordfrågans

behandling leder. Kommissionen lärer av sitt uppdrag ansett sig

förhindrad att taga befattning med andra torp- eller liknande lägenheter

än dem, som lydde under huvudgård. Av detta skäl skulle de flesta

bolagsarrendatorer på de olika hemmansdelarnas huvudjordbruk icke komma

i åtnjutande av dessa förmåner. För övrigt bör man såsom redan erinrats

vid all dylik lagstiftning numera alldeles bortse från de gamla historiska

torpen som ett särskilt slags arrende, utan helt sammanföra dem med

andra liknande arrendegårdar. Vidare skulle den norrländska arrendelagens

särstadganden endast i två avseenden bliva tillämpliga på ifrågavarande

slag av lägenheter, som dock mångenstädes i riket ha lika mycket

eller lika litet behov av densamma i sin helhet som enahanda arrenden

i norra delarna av riket. Slutligen skulle de förenämnda två sociala

stadgandena införas i 1907 års arrendelag i stället för att som väl vore

naturligare framträda såsom självständiga bestämmelser med anknytning

till 1909 års norrländska arrendelag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 25.

\ andra sidan syftar torpkommissionens förslag längre än norrländska

arrendelagen. Det skulle nämligen bli tillämpligt på dylika

lägenheter i hela riket. Och ehuru förslaget säkerligen ej är avsett att

vinna tillämpning på de arrenden, som falla under den norrländska arrendelagen,

kommer det att i alla fall sträcka sina verkningar till åtskillig

arrenden i de norra delarna av riket. Den norrländska lagen omfattar

nämligen endast jord, tillhörig vissa ägare och till en vidd av minst 4

hektar i inrösningsjord. Torpkommissionens förslag har ej sådana begränsningar

för sina speciella lägenheter, och i den mån sålunda från norrlandslagen

undantagna lägenheter äro av den beskaffenhet torpkommissionens

förslag innehåller och beffnner sig inom norrlandslagens område

kommer kommissionens förslag att vinna tillämpning inom norra delarna

av riket. Eu vidsträcktare tillämpning därstädes finge förslaget till äventyrs

i följd därav, att den norrländska arrendelagen icke gäller arrenden

av jordbruk, på vilka den norrländska hävdelagen äger tilfämpning.

Det lär emellertid varit torpkommissionens uppfattning enliot vad

som förnummits att en social arrendelagstiftning bör komma till stånd

för hela riket.

Aven andra kammaren och en avsevärd minoritet i den första uttalade

sig vid riksdagarna 1914 och 1915 för en sådan lagstiftning.

Slutligen har jordundersökningen i sitt den 30 december 1915 avgivna

betänkande om Värmland enhälligt förordat »att en social arrendelagstiftning

för den svagaste arrendatorsklassen såsom bolagsarrendatorer,

lantbönder, torpare och med dem jämställda brukare av annans jord måtte

för hela riket komma till stånd.»

Rörande innebörden i eu social arrendelag ligger det närmast till

hands att erinra om det väsentliga innehållet i norrlandslagen i vad den

skiljer sig från den allmänna arrendelagen.

. Norrlandslagen är tillämplig endast å jord, som äges av bolag,

förening för ekonomisk verksamhet eller enskild skogsspekulant. Norrlandslagstiftningens

exakta definition på en enskild skogsspekulant återfinnes

i vanhävdslagen, där det heter, att lagen även är tillämplig, där fastigheten

tillhör »enskild person, vilken uppenbarligen besitter fastigheten

huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke är mantalsskriven

å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma».

Arrendelagen uttrycker emellertid detta så, att lagen i allmänhet

är tillämplig även på fastighet tillhörande enskild person, vilken icke är

mantalsskriven på fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr HD. ö

densamma. Uti 31 § åter stadgas, att undantag för tillämpning av lagen

eller dess föreskrift kan sökas hos Konungens befallningshavande, därest

avtalet innehåller förbehåll, att medgivande därtill må sökas. Såsom omständighet

som bör föranleda till ett sådant medgivande framhålles, om

jordägaren är enskild person och det ej är uppenbart, att han besitter det

arrenderade området eller fastighet varav det utgör en del, huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Vid prövning av frågan huruvida

fastighet besittes för skogsavkastnings tillgodogörande eller för annat

ändamål skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller

jordavsöndring skilda områden av samma hemman betraktas såsom eu

fastighet. Torpkommissionen gör ingen skillnad för sitt förslag med hänsyn

till olika slag av jordägare och icke heller den finska författningen. I

Norrland var förenämnda begränsning tämligen naturlig, då därmed i stort

sett träffades just de arrenden som borde komma in under lagen. För

övriga delar av riket åter och vissa trakter av Värmland har begränsningen

ej samma skäl för sig.

Den norrländska lagens formulering medför emellertid att den ej

behöver direkt specificera, vilka arrendator!- som skola falla under lagen.

Torpkommissionen åter hänför sig som sagt endast till dagsverkstorp eller

annan under huvudgård lydande lägenhet. Den finska författningen gäller

för torp, landbolägenhet och backstuguområde.

Däremot begränsas i norrlandslagen dennas tillämpning till arrenden,

som innefatta inrösningsjord till en vidd av minst 4 hektar och i den

omnämnda 31 § oinnämnes som en sådan särskild omständighet, som kan

föranleda medgivande om avtalets undantagande från lagens tillämpning:

att avtalet innehåller förbehåll, att sådant medgivande må sökas, även om

det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant

att självständigt jordbruk kan idkas därå. Det sista förbehållet var ovillkorligen

enligt norrlandskommittens förslag, vilket däremot ej förordade

någon arealbegränsning. Denna senare var uti den kungliga propositionen

i ämnet vid 1907 års riksdag bestämd till 2 hektar, men upptogs i 1909

års proposition till 4 hektar i anslutning till en av H. Fahlén vid en förra

riksdagen i första kammaren därom väckt motion. Med självständigt jordbruk

menades enligt kommitténs uppfattning jordbruk, som drives såsom

ett självständigt gårdsbruk, oavsett om jordbrukaren såsom särdeles ofta

är händelsen, måste söka sig biförtjänster, under det att motionären synes

haft den för lagens effektivitet äventyrliga uppfattningen, att med självständigt

jordbruk borde menas jordbruk som helt kan föda sin man.

Det ligger i sakens natur, att en social arrendelagstiftnig måste om
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 25.

fatta de svagast ställda brukarne. Detta är också fastslaget vid den finska

författningen och torpkommissionen gjorde för sitt fall ej heller nåcr0t

. , ® o nitten ^ick på grund av sitt uppdrags begräns
ning

icke så långt, men förordade, att lagen skulle gälla jord på landet av

den omfattning, att självständigt jordbruk därå kan idkas under förutsättning

dessutom att jorden tillhörde bolag eller enskild skogsspekulant. Med

självständigt jordbruk menades alla sådana brukningsdelar, därå enligt

ortens förhållanden ett s. k. bondejordbruk idkades och kunde anses såsom

innehavarens huvudsakliga näring, oavsett om det måste stödjas av biförtjänster.

Detta förslag omfattade sålunda alla med småbondejordbruk jämförliga

arrenden och således en stor del eller kanske den största delen av

torp, men däremot icke backstuguområden och därmed jämförlio-a torp.

När lagen sedan genomfördes, bestämdes emellertid som sagt tillika, att

den endast skulle gälla för arrenden med minst 4 hektar inrösningsjord.

Härigenom har en myckenhet med småbondejordbruk jämförliga arrenden

och de flesta torp uteslutits från lagens tillämpning.

I en social arrendelag, som avser att bereda arrendatorerna en självständig

ställning och tillförsäkra dem frukten av deras arbete, intar frågan

om upplåtelsetidens längd en huvudsaklig plats. Det fördelaktigaste Iför

arrendatorn, därest han ej kan helt förvärva fastigheten, är enligt mån ems

mening, en ärftlig besittningsrätt, uppbyggd genom lagstiftningen med°ett

tidsenligt innehall. Norrlandskommittén förordade 20 år såsom minimum.

Detta är den tid, under vilken kronan samt de båda statsuniversiteten och

Lunds domkyrka utarrendera sina jordbruk. Den nya sociala la^stifttomträtt

uPPtager en minimitid för upplåtelse med sådan rätt

av 2b ar. Dylika brukningsrätter, även då de inskränkas till viss tid,

böra dessutom förenas med utfästelse i kontraktet om företrädesrätt till ny

upplåtelse. Det kan nämligen icke vara nog att, såsom nämnda kommitté

yttrade, arrendatorn »för sin kraftigaste mannaålder har sitt arbetsfält

giveU Brukare måste också veta, att han ej, just när arbetskraften börjar

ryta, blir stalld på bar backe. Den finska lagen upptar en minimitid av

50 av med möjlighet att i vissa fall fa till stånd en nedsättning, dock ej

under 25 ar. Under förberedelserna till norrlandslagen gjorde'' sio- olika

meningar gällande. Till sist blev, genom en kompromiss mellanton av

törsta kammaren förordad tid av 10 år av andra kammaren antagna 20 år

i lagen bestämd en minimitid av 15 år.

Emellertid kan den långa tiden någon gång bliva till olägenhet även

för den som man sålunda sökt skydda. Arrendatorn kan nämligen få

utsikter till bättre utkomst. Legan kan vara bestämd till ett belopp, som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

7

under försämrade konjunkturer visar sig vara allt för betungande. Genom

en böjning under arrendetiden av fastighetens taxeringsvärde särskilt med

hänsyn till dess skogsbestånd skulle arrendet kunna oskäligen ökas, då,

såsom ofta är fallet i de norra provinserna, en bolagsarrendator ålegat att

betala hemmanets alla kommunalutskylder utan avkortning i beloppet.

För dessa fall kan det vara önskligt för arrendatorn att bliva fri från

arrendet före den långa arrendetidens utgång. Denna hänsyn har i lagen

tillgodosetts allenast på det sättet, att, därest arrendator!! i avtalet förbehållit

sig rätt att före arrendetidens utgång uppsäga arrendet, skall det

vara gällande. Denna bestämmelse har säkerligen föga praktisk betydelse,

då en arrendesökande väl vanligen har den ställning, att han blott har att

ingå på de av jordägaren betingade villkoren. Återstår då för arrendatorn

att söka överlåta arrendet på någon annan. Detta får dock ej ske utan

jordägarens medgivande (§ 6). Dessutom kan det bliva svårt, särskilt i

avlägsna skogsbygder, att finna en arrendator villig att övertaga arrendet,

i fall konjunkturerna på ovan angivna sätt försämrats eller om kortare

tid av arrendet återstår och arrendatorn ej blivit tillförsäkrad företrädesrätt

till ny upplåtelse. Detta senare gör, att rätten för arrendatorn att, sedan

5 arrendeår tilländagått, enligt en viss procedur sätta annan i sitt ställe,

med vilken jordägaren skäligen kan nöjas (§ 6, sista stycket), icke heller

är av någon större betydelse. Av dessa skäl förordade norrlandskommittén,

liksom 1907 års regeringsproposition, ett tillägg till § 3 så lydande:

»Arrendatorn äger rätt att, sedan 5 arrendeår tilländagått, avträda arrendet

å tid, vartill det blivit av honom i laga ordning uppsagt». Denna bestämmelse

kunde dock ej genomdrivas vid lagens antagande, utan ersatte

man den i stället då med ovannämnda stadganden i 6 § sista stycket.

I finska lagen är förevarande angelägenhet tillgodosedd endast på det

sätt, att, om brukaren åstundar kortare legotid än 50 år, må legonämnden,

om viktiga skäl det i vissa fall påkallat, kunna tillåta kortare legotid,

dock som sagt, ej under 25 år.

Befogenheten att binda jordägaren genom en lagstiftning i denna

riktning ligger, såsom redan erinrats, i den sociala hänsynen och den begränsning

i detta och andra avseenden, som alltid måste vila över äganderätt

till jord, till skillnad från äganderätt till lösöre. Detta kan också

uttryckas så, att man enligt statsförfattningen väl kan förvärva äganderätt

till döda ting, men icke till människor, och att, då förfogandet över jorden

mer än annan dispositionsrätt ingriper också på människors frihet, måste

ett dylikt förfogande finna sig i inskränkningar, såsom en följd av kravet

att denna frihet skall skyddas. Annorlunda ställer sig naturligtvis saken,

s. 8 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

8

om en lägenhet är avsedd för ett visst befogat ändamål, som skulle åsidosättas

genom dylika föreskrifter. Eu lägenhet exempelvis, som anlagts

för hemvist åt skogsarbetare för att sköta en viss skog, måste rimligtvis

få användas för sitt ändamål. Detta kan ej ske annat än genom dess

upplåtande till en fullt arbetsför skogsarbetare, och blir det då samhällets,

eventuellt jordägarens, skyldighet att på annat sätt sörja för denna och

hans familj, då arbetskraften tryter.

En annan huvudpunkt i lagen är den arrendatorn tillförsäkrade rättigheten

att odla samt att vid avträdet erhålla ersättning för nyodling och

andra jordförbättringar. Dessa befogenheter hava dock under ärendets fortgående

behandling genom instanserna beskurits så, att de i själva verket

ej betyda så mycket med den avfattning arrendelagen till sist erhöll.

Sålunda kan jordägaren alldeles undgå föreskriften genom att utarrendera

allenast de odlade ägorna. Vidare har bestämts, att nyodling ej utan

jordägarens medgivande må ske å mark, därå finnes ståndskog eller växtligt

ungskogsbestånd. Detta strider emot skogsvårdsförfattningarnas princip

att odlingspolitik går före skogspolitik. De föreskriva nämligen, att skogsvårdsföreskrifter

ej få utgöra hinder för skogsmarks uppodling till åker

eller äng. För övrigt lärer väl fast uppodlad mark, som lämpar sig för

odling, i regel vara på något sätt skogbeväxt.

Viktiga äro arrendelagens bestämmelser om att arrendatorn skall

hava dels rätt till husbehovsvirke och detta även om genom jordägarens

åtgöranden skogstillgången under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn

ej därvid kan erhålla sitt fulla virkesbehov, och dels erforderlig rätt

till bete å skogsmarken för hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas

å den arrenderade jorden.

En huvudbestämmelse är, att det åligger jordägaren att verkställa

nybyggnader samt utföra alla erforderliga större reparationer.

Mellan den allmänna och norrländska arrendelagen förekomma även

andra skiljaktigheter såsom exempelvis, att den senare förbjuder, att arrendatorn

må hindras ordentligt sköta sitt jordbruk, medger skälig nedsättning

i arrendet vid missväxt, söker begränsa godtycklig dagsverksskyldighet, tillerkänner

arrendatorn en viss rätt till husbehovsfiske samt ej tillåter, att

arrendatorn förpliktas ansvara för annan av fastigheten utgående skatt eller

allmän tunga, än som enligt lag åligger brukare, så ock för vägunderhållet

in natura. I dessa punkter liksom i de övriga hade norrlandskommittén

och reservanter liksom motionärer i riksdagen föreslagit delvis mera effektiva

bestämmelser.

Under hela den förberedande behandlingen av norrlandslagarna hade

O O

opaginerad Kontrollera mot PDF

y

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

alla självfallet utgått ifrån, att arrendelagen och vanhävdslagen skulle båda

gälla för samma fastighet. Varje norrlandslags betydelse i och för sig

samt plats i systemet krävde detta. Vid den slutliga behandlingen i riksdagen

fastslogs emellertid samman]ämkningsvis den grundsatsen, att där

arrendelagen gäller, skall vanhävdslagen icke äga tillämpning och tvärt om.

Åt denna uppfattning gavs uttryck genom det tredje stycket i första paragrafen

av vanhävdslagen, lydande sålunda: »År fastigheten utarrenderad i

enlighet med lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och

Dalarne, skall vad nu sagts äga tillämpning allenast i den mån jordägaren

är enligt nämnda lag för vidmakthållande av fastigheten ansvarig». Det

är klart, att med eu sådan ordning norrlandslagstiftningen blir särdeles

ineffektiv. Förmodligen ställer sig saken i tillämpningen så, att alla hemman,

för vilka upprättats arrendekontrakt efter den 1 september 1909, då

norrländska arrendelagen trädde i kraft, falla endast under denna lag,

men att utarrenderade hemmansbruk, för vilka gälla äldre arrendekontrakt

eller de i stor utsträckning av jordägarna under sommaren 1909 före den

1 september avslutade formliga arrendeavtal, hemfalla under vanhävdslagen.

Med denna ordning har bland annat uppstått en särskild lucka uti

den effekt, som uttryckligen avsetts med norrlandslagstiftningen. Det

hade nämligen visat sig, att bolag och skogsspekulanter gärna företogo

en sammanslagning av flera förvärvade brukningsdelar, varigenom de för

sin del gjorde besparingar ur skogsekonomisk synpunkt och förenklade sin

förvaltning. Härav blev emellertid följden, att antalet jordbrukshem även

på denna väg minskades, vilket just varit den nya lagstiftningens uppgift

att förekomma. Därmed inbjöds också till jordens vanhävdande och utläggande

till skogsmark, då en arrendator ofta hade svårt att sköta de

sålunda sammanlagda jordbruksdelarna. Vad nu sagts gäller även en

uppkommen tendens att avyttra inägorna utan skog till en självägande

jordbrukare i grannskapet, vilket förfarande i viss mån bör motverkas

genom den norrländska ägostyckningslagen.

Meningen med en social lagstiftning är att den skall avhjälpa uppkomna

missförhållanden. Detta ligger i sakens natur. När missförhållandena

grunda sig på upprättade avtal, blir det dock erforderligt att

uttryckligen föreskriva, att lagen skall hava retroaktiv verkan på sådana

kontrakt. Den finska lagen uttalar ock detta oförbehållsamt. I detta avseende

föreslogs därför av norrlandskommittén uttryckligen, att bestämmelser

om befogenhet för arrendator!! att efter 5 arrendeår uppsäga kontraktet,

om rätt för honom att nyodla och få ersättning vid avträdet för

Bihang till riksdagen protokoll 1918. 9 samt, 17 käft. (Nr 25) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

nyodling och jordförbättring samt om de fall, i vilka arrende är förverkat,

skola enligt förslaget äga tillämpning även på äldre, för bestämd tid ingångna

avtal, såvida de upprättats efter den 1 januari 1904. Reservanter

förordade, att bestämmelserna skulle gälla för alla på bestämd tid avslutade

arrenden, som upprättats före det lagen träder i kraft, under det att andra

motsatte sig, att lagen erhöll någon som helst återverkan på äldre arrenden.

Denna sista mening upptogs av regeringen och segrade även* vid det

slutliga avgörandet.

En social arrendelagstiftning bör som sagt omfatta särskilt de

svagaste arrendatorerna eller närmare uttryckt s. k. bolagsarrendatorer,

lantbönder, torpare och med dem jämförliga brukare av annans jord. Att

denna betydande grupp av den jordbrukande befolkningen bör beredas

drägligare levnadsvillkor, detta ligger i sakens natur och vitsordas i hög

grad av erfarenheten. De närmare undersökningar, som i detta ämne

verkställts av norrlandskommittén för de sex nordligaste länen och av

jordundersökningen för Värmland, belysa ytterligare detta sakförhållande.

Norrländska arrendelagens ändamål bör därför få tillämpning även i de

övriga delarna av landet. En social arrendelagstiftning bör med andra

ord komma till stånd i hela riket.

Ur social synpunkt vore säkerligen lämpligast, om de av bolag och

skogsspekulanter förvärvade jordbruken med de garantier, som det av

sakkunnige förordade ägostyckningsförfarandet innebär, kunde frigöras

samt sålunda återgå till självägda jordbruk. En sådan ägostyckning kan

dock ej förväntas bliva någon allmännare företeelse såsom följd av något

jordägarens intresse för saken i och för sig. En arrendelag däremot skulle,

såsom norrlandskommittén också erinrade, i sin mån påskynda en sådan

utveckling. Härvid måste dock ej förglömmas vikten av att genom lagstiftningen

på samma gång göres något för att brukarna och deras familjer

i regel erhålla företrädesrätt till förvärvet och ej oförskyllt berövas

sitt enda hem och sina utkomstmöjligheter. Under hela denna övergångsperiod,

och med visshet även därefter, komma emellertid ifrågavarande

arrenden att i stor omfattning fortfara. Det ur samfundssynpunkt önskvärda

dubbla ändamål att å ena sidan tillgodose kravet på bättre skötsel

av den jord, som från klassen av självägare övergått till bolag och skogsspekulanter,

samt å andra sidan giva ökad social styrka åt en talrik arrendatorsklass

å landsbygden, måste därför tillgodoses.»

Såsom motionärerna erinrat, har det spörsmål, som föreligger till

riksdagens prövning i förevarande motion, flera gånger varit föremål för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 25 11

riksdagens behandling, senast 1917, då herr Lindhagen väekte eu motion

med samma lydelse som den förevarande. Efter att hava redogjort för frågans

tidigare behandling, anförde lagutskottet i sitt utlåtande över berörda motion :

»Den samhällsangelägenhet, som är ämnet för förevarande motion,

är enligt utskottets uppfattning av stor och allvarlig betydelse. Antalet

och sammanlagda arealen av de jordlotter, som mot dagsverkslega eller

arrende innehavas av brukare i ekonomiskt och socialt svag och osjälvständig

ställning, är i vårt land av gammalt synnerligen stort; i åtskilliga

delar av landet pågår därjämte eu utveckling, som innebär, att i stol''

utsträckning tidigare självägande jordbruk omvandlas till landboarrenden

inom stora jordbesittares ägoområden. Den befolkning, som av denna

brukning har sitt esomoftast mycket torftiga uppehälle, omfattar en högst

betydande del av landets jordbrukarstain och utgör på sina orter hela

den egentliga småbruksbefolkningen. Desto mera måste det vara föremål

för statsmaktens omsorg att i vad på densamma kan bero sörja för att

förutsättningar skapas för att denna jord väl hävdas och att dess brukare

må i sitt värv finna efter sina villkor i möjligaste måtto trygghet och

trevnad. Onekligen är det nämligen i båda dessa hänseenden för närvarande

ingalunda väl beställt.

Såsom en synnerligen viktig åtgärd i detta syfte framstår även för

utskottet en jämkning i den allmänna arrendelagstiftningens bestämmelser,

såvitt ifrågavarande jordbruk angår, till en bättre anpassning efter här rådande

förhållanden. Det vidsträckta mått av avtalsfrihet, som den allmänna

arrendelagen medgiver, må vara i stort sett lämpat för arrendeförhållanden,

där jordägare och arrendator ej äro alltför ojämt ställda i ekonomiska och

sociala villkor, där fastighet upplåtes såsom ett åtminstone relativt självständigt

och avrundat helt, och där ägaren känner ett verkligt starkt intresse

i att den upplåtna jorden skötes väl. Men samtliga dessa förutsättningar

äro vid ifrågavarande slag av jordbruk regelmässigt antingen alls

icke eller åtminstone i mycket försvagat skick för handen. Arrendatorn

intager här som kontraherande part den ojämförligt svagare ställningen,

skogs- och utmarken är mer eller mindre fullständigt frånskild inägojorden

och jordägarens intresse är merendels helt inriktat på den industriella

verksamhet, såsom vars underlag hans jordagods tjänar, eller på

skogsbruket och huvudgårdens jordbruk.

Att dylika egenartade förhållanden redan erkänts betinga modifikationer

i vanliga arrenderättsregler, därom utgör 1909 års särskilda arrendelag

för vissa jordbruk i Norrland och Dalarne ett tydligt vittnesbörd. Den

s. k. torpkommissionen har vidare, såsom i motionen erinras, i sitt år 1911

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

avgivna betänkande uttalat sig för åtgärder i samma riktning beträffande

dagsverkstorp och därmed jämförliga lägenheter inom riket i dess helhet.

a grund av begränsningen i nämnda kommissions uppdrag har den däremot

icke sysslat med frågan, såvitt den rör landboarrende å bolagsiord

och liknande jordbruk. Det synes emellertid utskottet icke kunna bestridas,

att likartade förhållanden och hänsyn även här äro tillfinnandes och

i hög grad värda beaktande.

Det kan möjligen invändas, att det bleve vanskligt att i la* närmare

fixera den grupp av arrenden, som skulle träffas av de avsedda särbestämmelserna.

Det lärer dock i själva verket, lika litet som det i

fråga om den norrländska lagstiftningen visat sig vara fallet, vara förenat

med nagra oöverkomliga svårigheter att angiva en tillräckligt tydlio- och

pa samma gång sakligt tillfredsställande gräns.

^ Motionärerna hava framburit åtskilliga önskemål att beakta vid den

ifrågasätta lagstiftningens utarbetande. Utan att i detalj ingå på de särskilda

punkterna i detta program — varom meningsskiljaktigheter givetvis

hava rum — vill utskottet framhäva en lagstadgad, tillräckligt lång minirnitid

för arrendeupplåtelsen, jordägares skyldigheter i fråga om nybyo-anad

och dyrbarare reparationer samt arrendators rätt till uppodling och ersättning

därför såsom frågor, vilka i främsta rummet synas böra komma

under övervägande.»

I anslutning till vad sålunda anförts hemställde lagutskottet, att

riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning

taga under övervägande, i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast

egendom den 14 juni 1907 måtte kunna jämkas i syfte att bereda bola«sarrendatorer,

torpare och med dem socialt jämställda arrendatorer en i

rättsligt avseende mera tryggad ställning samt för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Denna utskottets hemställan godkändes av andra kammaren, varemot

första kammaren avslog densamma med 67 röster mot 50. I anseende

till kamrarnas olika beslut hade alltså frågan för nämnda riksdag förfallit.

“e* 1917 års lagutskott finner utskottet det vara av största

vikt och betydelse, att garantier för större trygghet, självständighet och

trevnad skapas för den grupp mindre jordbrukare, varom här är fråga;

och far utskottet i allt väsentligt åberopa vad lagutskottet vid nyssnämnda

riksdag i sitt ovanintagna yttrande uttalat. Utskottet vill sålunda

ifrågasätta, huruvida icke efter verkställd utredning jämkning bör göras

i den allmänna arrendelagens bestämmelser för vinnande av berörda syfte.

Det lärer i längden bliva ofrånkomligt att för nu ifrågavarande grupp

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 25.

115

arrenden, beträffande vilka särskilda förhållanden äro för handen, giva

för dem lämpade särbestämmelser. Givetvis kommer det, såsom 1917 års

lagutskott också framhöll, att stöta på svårigheter att i lag uppdraga en

bestämd gräns mellan å ena sidan de allmänna jordarrendena och å andra

sidan dem, å vilka de avsedda särbestämmelserna skola tillämpas. Men

den omständigheten, att lösningen av denna lagstiftningsuppgift är förenad

med svårigheter, lärer icke utgöra något skäl för att skjuta uppgiften

från sig. Vid den blivande utredningen torde, på sätt 1917 års lagutskott

ifrågasatte, i främsta rummet böra komma under övervägande frågorna

om lagstadgad minsta arrendetid samt om och i vad mån jordägare

bör genom lagbestämmelser av tvingande natur förpliktas att svara för

nybyggnads- och underhållskostnad på fastigheten ävensom i vad mån han

bör åläggas ersätta arrendatorn för å jorden nedlagda förbättringar. I

anledning av ett vid förra riksdagen yppat missförstånd rörande innebörden

av det ifrågasatta stadgandet om minimitid för arrendeavtal vill utskottet

framhålla, att därmed lika litet som med motsvarande bestämmelse

i norrländska arrendelagen är fallet åsyftas att hindra arrendator från att

förbehålla sig rätt att tidigare frånträda arrendet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t

ville efter verkställd utredning taga under övervägande,

i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast egendom

den 14 juni 1907 må kunna jämkas i syfte att bereda

bolagsarrendatorer, torpare och med dem socialt jämställda

arrendatorer en i rättsligt avseende mera tryggad

ställning, samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 12 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 2f>.

Reservationer:

1) av herrar Gezelius, greve Spens, Dahl, von Sydow och Hohndahl,

som hemställa, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

2) av herr Pettersson i Bjälbo, som ansett, att utredningen lämpligen

borde omfatta endast arrenden å bolagsjord.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.