Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd ävensom en i ämnet väckt motion.

1918-03-12 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1918:27, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd ävensom en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

La ljutskottets utlåtande AV Hl.

1

Kr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1918 kl. 7*9 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd ävensom en i

ämnet väckt motion.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Larsson, Knut*,

Stärner, Högberg*, greve Spens, Dahl, Olsson Lars , Fränden ,

Lagerkvist, Lindqvist i Kosta, Holmdahl, Strid, Johansson i Trollhättan*,

Andersson i Knäppinge* och Johanson i Gäre*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering

Genom en den 18 januari 1918 dagtecknad proposition, nr 54, vilken

hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av

propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit

riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag med lossa

bestämmelser om sjöfynd.

Beträffande innehållet av berörda förslag ävensom de skäl, varå

detsamma grundats, får utskottet hänvisa till propositionen.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling

förehaft en inom första kammaren av herr Fahlén väckt, till utskottet

hänvisad motion, nr 131, däruti hemställts, att sådant tillägg måtte

göras till den av Kungl. Maj:t föreslagna lagen med vissa bestämmelser

om sjöfynd, att denna lag icke måtte få avseende å med inregistrerat

märke försett flottgods i färskvatten, skärgård eller insjö nedströms

allmän flottled.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 19 käft. (AV 27.)

Propositio
nen.

Motionen.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört

följande:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 54 till detta års riksdag har framlagts

förslag till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd.

1 § i denna lag avser »övergivet fartyg eller skeppsvrak eller till

fartyg hörande redskap eller gods», vilket påträffas »i saltsjön inom svensk

skärgård eller vid svensk, kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller

kanaler».

Här nämnes sålunda intet om flottgods och man får ej heller i

övrigt ur lagtexten anledning antaga, att sådant gods avses i paragrafen

under annan förutsättning än, att flottgodset är inlastat å fartyg eller i

fasta flottar utom allmän flottled.

Går man däremot till motiveringen, finner man i dess slut ett referat

av Svenska Flottningschefsföreningens skrivelse till Konungen av 1916

8 ang- nödvändigheten av flottgods’ undantagande från sjöfyndslagens

tillämpning under vissa förutsättningar, vartill fogas följande slutkläm

av justitieministern:

»Att nu utan vidare undantaga från ifrågavarande lags tillämpning

sådant flottgods, som bär hos flottningsförening inregistrerat märke, torde

näppeligen låta sig göra. Vad föreningen i ämnet anfört, synes emellertid

vara förtjänt av beaktande och skall uppmärksammas i samband med

det för närvarande inom justitiedepartementet pågående arbetet med en

allmän revision av flottningslagstiftningen.»

Härav framgår alltså, i motsats till lagtexten, att sjöfyndslagen

även omfattar inregistrerat flottgods inom färskvatten, nedströms allmänna

flottleder och sålunda gods, som aldrig varit lastat å fartyg eller ingått

i fasta flottar.

Denna^ fråga har varit under diskussion i Svenska Flottningschefsföreningen

a dess årsmöte ar 1916, varvid hölls ett inledande föredrag

av flottningsdirektör N. Y. Sandström, i vilket han yttrade bl. a. följande:

»Den lagändring, varom nu utredning pågår, torde ej hava någon

skadlig inverkan vad södra Sverige beträffar, utan torde tvärtom, i synnerhet

i sådana skärgårdstrakter, som äro fattiga på bränsle, bliva av

välsignelse för den fattiga skärgårdsbefolkningen, vilket även motionärerna

i riksdagen påpekat. Men förhållandena bliva helt annorlunda, då man

kommer uppåt Norrlands långa kuster med dess synnerligen livliga trävaruindustri,

ty här skulle en sådan lagändring få nog så betänkliga

följder, och det förefaller av motionärernas motivering, som om de ej

haft tillräcklig kännedom om bärgningsförhållandena i Norrlands skär
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

1Lagutskottets utlåtande Nr 27. 3

gårdar, ty i så fall hade de sannolikt funnit skäl föreslå vissa modifikationer

i sitt förslag.

Som bekant äro vid och nedom utloppen av våra norrländska älvar

en mängd industriella verk anlagda, vilka hava till föremål för sin

verksamhet att förädla nedflotta! rundvirke till plank, hattens och bräder

eller till trämassa. På grund därav pågå under hela sjöfartsässongen

stora transporter av flottgods till dessa verk. Flottgodset föres i buntar

eller ringbommar från närmaste skiljeställe eller också i stora sjögående

havsflottar från andra svenska eller finska flottleder. Vid ankomsten

till verkens magasinsbommar, vilka finnas anlagda här och var i skärgårdarna,

rivas buntarna och flottarna, varefter virket får ligga löst inom

bomlänsorna.

Såväl under transporterna till verken som under förvaringen därstädes

kan ej undvikas, att avsevärda mängder flottgods komma på drift

och ligga ’på svaj’ i fjärdarna, tills de av vinden kastas i land. Härtill

komma de virkesmängder, som krypa under inledningsbommarna vid

sorteringsverken och därigenom komma på drift nedåt skärgårdarna.

Angående mängden av sådant löst flytande rundvirke kan man göra sig

en föreställning, då man erfar, att i Ångermanälven nedom Sandslåns

sorteringsverk och i dess skärgård insamlats följande antal sådant strand
-

timmer.

År.

St.

År.

St.

1911.........

....... 400,000

1914........

........ 274.000

1912.........

.......210,000

1915........

........ 254,000

1913.........

....... 144,000

Lejonparten av detta strandtimmer kommer från verkens förvaringsbommar,

från vilka en oavbruten ström av stockar äter sig- ut över eller

under länsorna. Största antalet kommer dock i drift vid storm, då det

ej är sällsynt, att bommarna springa av och på en gång släppa ut tusentals

stockar. Så länge stormen varar, är föga eller intet att göra åt

bärgandet av det löskomna flottgodset. Man får i regel vänta, tills

stormen bedarrat och virket slungats i land eller med andra ord blivit

strandvrak. Då detta skett, utsändas ångbåtar och folk för att åter hopsamla

virket, men därvid uppstå svårigheter, emedan strandbefolkningen

åberopar sig på gällande lag och behandlar virket som sjöfynd.

Man kan då uppställa det spörsmålet: Kan sådant ilandflutet, med

hos flottningsförening inregistrerade timmermärken försett flottgods hänföras

till sådant sjöfynd, som omförmäles i ovannämnda lag? § 1 i

denna lag säger:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

''Var som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller i

rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar övergivet fartyg eller skeppsvrak

eller till fartyg hörande redskap eller gods, evad sådant upptages från bottnen

eller anträffas flytande på vattnet eller drivet å strand, vare skyldig att anmäla

fyndet etc.’

Innehållet i denna § begränsar alltså lagens omfattning till övergivet

fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods.

Härav torde framgå, att timmer eller vedstockar, som komma i drift efter

kusten utan att hava funnits om skeppsbord, icke falla under sjöfyndslagens

bestämmelser. Faktiskt tillämpas emellertid lagen av våra tullmyndigheter

så, att de icke skilja på sådant virke, som av sig själv

kommit drivande från flottlederna, och sådant, som funnits inlastat å

fartyg, utan behandla de allt strandvrak i enlighet med sjöfyndslagens

föreskrifter. Om man anmärker på detta förhållande, svaras, att tulltjänstemännen

icke kunna avgöra, vad som kommit från fartyg och vad

som kommit från annat håll. Detta kan ju till en viss del vara riktigt,

men om den, som äger eller fått i uppdrag att sköta om flottgodset,

visar, att det icke kan hava varit lastat å fartyg, borde detta godtagas

av tullmyndigheterna och dessa vägra att i sådant fall taga någon befattning

med sådant strandvrak. Så är emellertid ofta ej heller fallet,

och därför är ett förtydligande i lagen i denna del nödvändigt, ty annars

få godtycket och vederbörande tulltjänstemans subjektiva uppfattning

alltför fritt spelrum.

Fråga kan vidare uppstå, om sådant flottgods, som bogseras av

fartyg vare sig i flottar eller ringbommar, är att betrakta såsom fartygsgods?

Ej heller därutinnan är lagen. tydlig, utan lämnar rum för olika

tolkningar. Saken är under alla förhållanden klar beträffande allmänna

flottleder, ty i sådana kan icke gärna flottgods behandlas som sjöfynd,

men så snart man kommer ned i skärgården utanför den reglerade flottleden,

tillämpas oftast sj öfyndsbestämmelserna med rätt eller orätt å det

drivande flottgodset.

Redan med nu gällande bestämmelser göra på grund härav de vid

kusten belägna verken avsevärda förluster genom att dem tillhörigt

timmer, som kommit på drift, försäljes på, tullauktionerna. Orsaken till

att dessa inbringa så låg inkomst till statsverket torde ligga dels däruti,

att vederbörande bärgare oftast själv inropar det bärgade för en ringa

penning, då ingen eller obetydlig konkurrens finnes och dels i, att omkostnaderna

för besiktning å det bärgade samt för själva auktionen m. m.

stiga till tämligen hög procent av auktionssumman.

Bärgarlönen bestämmes av den tulltjänsteman, som förrättar auk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 27

tionen, vanligen till 50 å 60 ''/ av auktionsbeloppet. Därigenom röna

mänga bärgare en orättvis behandling i förhållande till andra sådana,

emedan bärgarlönens storlek blir beroende av, huru högt auktionsbuden

gå, alltså av slumpen.

Verksägaren kali naturligtvis närvara vid tullauktionen och bevaka

sin rätt genom att ''bjuda på’, sä att han återköper det bärgade, men

bärgaren har dä intresse av att driva upp priset genom att i det längsta

ropa med för att på så sätt fa högre bärgningsförtjänst.

Vidare kan verksägaren förbjuda auktionen av det virke, som han

kan visa vara försett med hans i behörig ordning inregistrerade flottningsmärke.

Men ett sådant förbud ställer sig ej vedeibölande tullmyn

dighet till efterrättelse med mindre än att vederbörande betala »skälig»

bärgningslön, som termen lyder, och komma då ej bärgaren och ägaren

ense, vilket väl blir vanligast, fortgår auktionen.

Eu svårighet för den enskilde verksägaren att a auktionen »spekulera»

ä eget timmer ligger även däruti, att de bärgade stockarna med

hans märke ligga utspridda på långa kuststräckor, blandade med annat

flottgods, varför det blir förenat med stor kostnad för honom att återhämta

det förlorade till verket. Bättre kan detta göras av flottningsföreningen,

som ju kan på eu gäng hämta allt flottgods oavsett mäikena

och sedan i sorteringsverket fördela det bland de olika ägarna.

Men även flottningsföreningen blir i samma situation som den enskilde

verksägaren rörande uppdyrkandet av auktionspriset och bärgningslönen,

något''som jag har personlig erfarenhet av genom bevistande

av sådana auktioner.

Eu annan omständighet, som inverkar menligt för flott godsägaren,

är den gamla bestämmelsen, att Konungens befallningshavande endast

behöver kungöra anmälda sjöfynd i Post- och Inrikes Tidningar och ej i

några ortstidningar, varigenom sådana kungörelser lätt undgå ägarens till

strandvraket uppmärksamhet, så att han blir urståndsatt att bevaka

sin rätt.

Om nu svåra olägenheter förefinnas redan med nuvarande lagstiftning,

så behöver man ej vara synnerligen profetiskt anlagd för att förutspå,

att olägenheterna och förlusterna för verksägarna bliva större, om

lagen ändras i enlighet med den av riksdagen i huvudsak bifallna motionen,

därest ej samtidigt stipuleras bestämmelser, som skydda flottgodsägarens

rätt. Ty om bärgaren far fritt disponera strandvrak, som undeistiger

50 kronors värde, och flottgods, försett med vederbörligen inregistrerade

flottningsmärken, ej undantages från denna bestämmelse, kan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

man med skäl befara, att bärgat flottgods successivt, som det inbärgas,

utan vidvre användes av bärgaren och försvinner för den rätte ägaren.

Visserligen har lagutskottet föreslagit, att bärgaren skall fortfarande

vara skyldig anmäla strandfyndet till tullkammaren, men säkerligen

komma manga av dem att finna sådan anmälan mindre viktig i sådana

fall, då fyndets värde ej enligt deras egen uppfattning uppgår till 50

kronor, enär i allt fall då ingen auktion kommer till stånd, och fyndet,

om det anmäles, måste ligga ett helt år, innan det får av ägaren disponeras.

Besvärligt bleve det även för bärgaren att nedsätta den säkerhet

och borgen, som lagförslaget talar om, och sannolikt komme han i allt

större utsträckning att anlita den vida bekvämare utvägen att utan vidare

för sitt behov använda åtminstone det ilandflutna flottgodset.

De nu sedvanliga strandvraksauktionerna komme att upphöra, och

flottgodsägaren skulle berövas även den ringa utväg, dessa auktioner erbjuda,

att få tillbaka något litet av sin egendom.

Emellertid har allt detta ringa betydelse, om endast den blivande

lagen förses med det tillägget, att under densammas bestämmelser ej

fuller flottgods, som är försett med hos flottningsförening inregistrerat

märke, samt att beträffande detta särskild förordning utfärdas, helst i samband

med den allmänna nu pågående revisionen av flottningsförfattningarna.

Eu sådan särskild lagstiftning är, vilket ju även framgår av vad

som härförut anförts, nödvändig, även om lagen om sjöfvnd i övrigt icke

undergår någon förändring.

n ur givetvis av fördel för flottgodsägarna, att flottgods, som är

på väg ut till havs från flottleden eller virkesmagasinet, inbärgas och tillvaratagas

av strandbefolkningen. Det är även självfallet, att denna befolkning

hör hava skälig ersättning för sitt besvär. Men sådan ersättning

bör icke bestämmas på det godtyckliga sätt, som nu sker, och tullkamrarna

böra icke hava med denna timmerbärgning att göra.

• Utanför varje älvmynning bör fastställas ett visst flottgodsinbärgningsomiade,

vars omfattning föreslås av vederbörande flottningsförening

och fastställes av Konungens befallningshavande. Inom detta område

bör flottningsföreningen erhålla rätt att hopsamla och till närmaste sorteringsverk

inbogsera det flottgods, som antingen av sig själv strandat

eller också tillvaratagits av strandbefolkningen. För den bärgning av

flottgods, som denna befolkning tilläventyrs gjort, erhålles av flottningsföreningen

ersätttning enligt av Konungens befallningshavande på förslag

av flottningsföreningen fastställd taxa, vare sig bestämmes viss ersättning

pr bärgad stock, varvid skillnad bör göras mellan större och mindre

stockar efter någon fastställd längd- och diametergräns, eller pr bärgad

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

7

kubikfot, i vilket senare fall dock det besväret uppstår, att stockarna

måste fullständigt intummas.

Ersättningen bör sättas så hög, att befolkningen får intresse av

att verkställa bärgningen, men ej högre. Om på något håll av en eller

annan orsak ersättningen bestämmes för låg, blir följden därav den, att

strandbefolkningen ej bärgar något flottgods. Så snart detta konstaterats,

måste det ligga i virkesägarnas eget intresse att höja taxan, då de ju

icke kunna finna det fördelaktigt, att virket driver till havs.

Om lagstiftningen länkas i denna riktning, är jag övertygad om,

att så småningom såväl myndigheter som flottgodsägare och kustbefolkning

skola finna, att en bättre sakernas ordning härigenom inträtt.»

Av vad som i föredraget och den därpå följande diskussionen förekommit,

synes framgå, att behov förefinnes, att redan nu i sjöfyndslagen

fastslå undantag för ifrågavarande slag av flottgods, oavsett de

blivande mera detaljerade bestämmelserna i en kommande allmän flottningslag.

Ty den godtyckliga och helt visst oriktiga tolkningen av nu

gällande bestämmelser, vilken sannolikt skulle fortleva, om det föreliggande

förslaget i oförändrad form upphöjes till lag, innebär så avsevärda

olägenheter och ekonomiska förluster för både staten och enskilda

skogsägare, att förhållandet snarast möjligt bör upphöra.»

I skrivelse den 19 maj 1>915 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte

efter verkställd utredning för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring

av lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående

sjöfynd, att dels det i lagen föreskrivna förfaringssättet måtte beträffande

sjöfynd av ringa värde förenklas, dels ock strandvrak av ringa värde

måtte under vissa förutsättningar tillfalla bärgaren.

Över denna riksdagens framställning infordrade Kungl. Maj:t utlåtande

från åtskilliga myndigheter. I avgivet yttrande förklarade generaltullstyrelsen

sig anse, att ett verkligt behov påkallade en omgestaltning

av 1891 års lag även i andra avseenden än de av riksdagen i dess berörda

skrivelse angivna samt åberopade i detta hänseende ett av styrelsen utarbetat

förslag .till ny lag i ämnet.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t i statsrådet förklarade

föredragande departementschefen, att jämväl han fann gällande bestämmelser

om sjöfynd böra omarbetas i den av riksdagen antydda riktning,

ävensom att vissa av de utav generaltullstyrelsen föreslagna ändringar

i övrigt vore av beskaffenhet att böra i detta sammanhang genomföras,

i följd varav det syntes honom lämpligast, att en helt ny lag i

ämnet utfärdades.

TJtsknttets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Det i propositionen framlagda lagförslaget vilar på samma grunder

som 1891 års lag. De väsentliga avvikelserna innebära:

att Konungens befallningshavandes befattning med ärenden angående

sjöfynd skall upphöra och dithörande göromål uppdragas åt vederbörande

tullförvaltning;

att fynd, vars vård och försäljning tillika med kostnaden för bärgningens

kungörande prövas av vederbörande tullförvaltning komma att

uppgå till sammanlagt så högt belopp, att skälig bärgarlön ej skulle

kunna av fyndet uttagas, skall — utan att kungörelse om bärgningen sker

och ändå att det bärgade är hänförligt till strandfynd — utlämnas till

bärgaren med full äganderätt mot gäldande av kostnaderna för fyndets

vård och besiktning;

att fynd, vars värde ej överstiger tio kronor enligt vederbörligt

intyg, må, där tullförvaltningen ej finner särskild anledning föreligga för

fyndets behandling i annan ordning, av tullförvaltningen utan vidare

besiktning och utan kungörande av bärgningen utlämnas till bärgaren

med full äganderätt;

att den i lagens 2 § stadgade inställelsetid av ett år för ägare

till bärgat gods skall förkortas till nittio dagar från kungörandet i allmänna

tidningarna, vilken tid dock kan för särskilt fall av generaltullstyrelsen

utsträckas intill ett år; samt

att straff stadgats för bärgare, befälhavare eller redare, som i sviklig

avsikt lämnar oriktig uppgift angående omständigheterna vid bärgningen''

eller i sådan avsikt vidtager särskild åtgärd med det bärgade

godset.

De av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna synas vara ändamålsenliga

och ägnade att tillgodose de av riksdagen i ämnet uttalade

önskemålen, och har utskottet således ej funnit anledning till anmärkning

mot det riksdagen förelagda lagförslaget.

Herr Fahlén har i sin motion hemställt, att lagen måtte förses

med det tillägg, att densamma icke omfattade med inregistrerat märke

försett flottgods i färskvatten, skärgård eller insjö nedströms allmän

flottled.

Motionen ansluter sig i huvudsak till vad svenska flottningschefsföreningen

redan tidigare i skrivelse till Kungl. Maj:t anfört i ärendet.

I sagda skrivelse hemställde föreningen dock, att flottgods över huvud

taget, som bure hos flottningsförening inregistrerat märke, måtte undantagas

från lagens reglering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottet» utlåtande Nr 27. !)

1 anledning av sagda skrivelse yttrade föredragande departementschef

eu till statsrådsprotokollet:

»Att nu utan vidare undantaga från ifrågavarande lags tillämpning

sådant flottgods, som bär hos flottningsförening inregistrerat märke, torde

näppeligen låta sig göra. Vad föreningen i amnet anfört synes emel

tid vara förtjänt av beaktande och skall uppmärksammas i samband med

det för närvarande inom justitiedepartementet pågående aibetet med e

allmän revision av fiottningslagstiftningen.» .. ,

Såväl gällande lag som lagförslaget är till sitt innehåll beglänsa .

att omfatta övergivet fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg w,^nd^f

skap eller gods. Härav framgår, att flottgods endast for det fall, att det

kan anses hava hört till fartyg, faller under lagens bestammelsert Såsom

emellertid framgår av det i motionen intagna referatet. a\ ett vid

ningschefsföreningens årsmöte 1916 i ämnet hållet föredrag lärer lagen

av vederbörande tullmyndigheter tillämpas sa, att ilandflutet eller kringdrivande

flotto-ods i regel behandlas som sjöfynd. Det anses salun a

Sggå prestation för® att flottgodset hört till fartyg. Denna b

presumption torde i allmänhet icke motsvara det faktiska förhållandet,

som _ då flottgodset endast i undantagsfall lärer hava kommit från fai

tyo* _ snarare borde betinga en bevispresumtion av motsatt innebord

och detta i all synnerhet för det fall, att flottgodset bar inregistrerat

föreningsmärke och därtill påträffas strax nedanför den reglerade flott

leden‘ För så vitt fråga är om lagens tillämpning i angivna hänseende, torde

måhända ändring kunna vinnas därigenom, att vederbörande myndigheters

uppmärksamhet fästes å berörda förhållande. Men därmed lära icke de

avPmotionären påtalade olägenheter vara avhjalpta. Dessa aro emellei

enligt utskottets förmenande av den allvarliga art, att de snarast möjligt

böra undanröjas genom ingripande från lagstiftarens sida. Vilken v g

därvid lämpligen bör beträdas, anser utskottet sig i fragans nuvarand

läge icke vara i tillfälle att bedöma. Önskvärdheten av en tillfredsställande

lösning av hithörande frågor synes emellertid i allt fall icke hora

lägga hinder^ i vägen för antagande av nu föreliggande lagforslag, sa

mycket mindre som de för en dylik lösning erforderliga bestämmelser icke

torde hava sin plats i lagen om sjöfynd utan fastmera pa satt föredragande

departementschefen ifrågasatt, lämpligen hora meddelas i sam

band med den nya fiottningslagstiftningen, som ar under utaibetande.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 19 käft. (År 27.)

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen inåtte

1) bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 54; samt

) med anledning av herr Fahléns motion i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majrt täcktes

taga under övervägande, vilka åtgärder lämpligen må

ofn“a Vidtagas i syfte att trygga virkesägares rätt att

aterta loskommet, med inregistrerat märke försett flottgods

samt, därest för ändamålet riksdagens medverkan

erfordras, snarast möjligt förelägga riksdagen förslag i

ämnet.

Stockholm den 12 mars 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt k Söner.

181332

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1918:82 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd ävensom en i ämnet väckt motion. a1 i texten