Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i lagen om behandling av alkoholister.

1918-04-08 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1918:35, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i lagen om behandling av alkoholister.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Lagutskottets utlåtande Nr .‘lä.

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 8 april 1918 kl. 2 e. ro.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 1 §

i lagen om behandling av alkoholister.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Gezelius, Rogberg, greve Spens,

Petrén Alfred, Dahl, Fant*), von Koch*), Lagerkvist, Lindqvist i Kosta, Strid*), Helger,

Svensson i Betingetorp, Andersson i Knäppinge, Johanson i Gäre och Hedström*).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt motion, nr 35, hava herrar

Petrén Alfred, och von Koch hemställt, att riksdagen för sin del ville

besluta, att till 1 § i lagen om behandling av alkoholister den 30 juni

1913 skall fogas ett nytt moment av följande lydelse:

2 mom. Sådant förordnande må ock meddelas, där någon, som är

hemfallen åt dryckenskap, upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri.

Till stöd för ifrågavarande hemställan hava motionärerna anfört

följande:

»Enligt lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913 kan

den, som är hemfallen åt dryckenskap och i följd därav finnes vara farlig.

för annans personliga säkerhet eller eget liv eller utsätta hustru eller

barn, som han är skyldig försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller

ligga fattigvården eller sin familj till last, på grund av myndighets förordnande

bliva intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister. I det

ursprungliga av fattigvårdslagstiftningskommittén uppgjorda förslaget

till denna lag var medtagen ännu en grupp, nämligen sådana åt dryckenskap

hemfallna, som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri,

vilken grupp emellertid blev utesluten i den kungl. proposition i frågan,

som blev framlagd vid 1913 års riksdag, då lagen blev antagen.

Efter att hava närmare belyst av huru ringa värde bötesstraffet för

fyllerister är, i all synnerhet när — som ju ofta sker — böterna avtjäBihang

till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 27 käft. (Nr 35.) 1

Motionärernas

motivering.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

nas genom fängelse, anför nämnda kommitté som skäl för den ifrågavarande

gruppens upptagande i lagförslaget följande:

»Alla torde vara ense om det föga tillfredsställande i det nuvarande systemet

att oupphörligen fortsätta med att ådöma böter för upprepade fylleriförseelser av

alkoholister. De ovan lämnade uppgifterna i detta avseende torde vara tillräckligt

belysande. I utlandet har man gjort enahanda erfarenhet som hos oss om verkan

av fylleristernas bestraffning och betecknar resultatet därav, vad vanedrinkare beträffar,

såsom fullständigt tröstlöst. I drinkarlagarna har man städse ägnat sin uppmärksamhet

åt dessa vanedrinkare och gjort dem till föremål för internering. Man

har formulerat bestämmelserna därom på olika sätt. I engelska lagen av 1898 föreskriver

man internering av dem, som under loppet av 12 månader före den fylleriförseelse

varom fråga är, tre gånger dömts för enahanda förseelse. Norska lagen och

danska förslaget intaga i huvudsak enahanda ståndpunkt, ehuru bestämmelsen avfattats

så, att vid fjärde gången under loppet av ett år upprepad fylleriförseelse och

i vissa fall tidigare fängelsestraff kan ådömas, samt att, om så sker, domstolen kan besluta

om tvångsinternering. Österrikiska förslaget medger internering av vanedrinkare, som

gjort sig skyldig till fylleriförseelse efter att hava förut under det senaste året tre gånger

straffats för fylleri. Enligt schweiziska strafflagsförslaget kan en vanedrinkare, som inom

loppet av ett år mer än en gång dömes för fylleriförseelse, efter domstols förordnande

sändas till en anstalt för drinkare. Lagen för Basel-stadt medgiver tvångsinternering

helt allmänt av vanedrinkare, ''som väcka allmän förargelse’, och Thurgauerlagen

bestämmer dylik påföljd för vanedrinkare, som ''upprepade gånger väckt allmän

förargelse’.

Av farhåga för att de uttryck, som använts i de sistnämnda båda lagarna,

skulle kunna föranleda till alltför stor ovisshet, har kommittén föredragit att här

fästa sig vid att vederbörande upprepade gånger dömts till ansvar för fylleriförseelser.

Genom att å andra sidan ej fordra ett visst antal domfällda fylleriförseelser inom

någon viss tid, har avsetts att undvika en del olägenheter, som visat sig vara för

enade med engelska lagens stadgande i sådan riktning. Det har nämligen framhållits,

att en stor del drinkare, som borde träffas av lagen, förstå att undvika att

bliva dömda till ansvar för fylleri det antal gånger, som fordras för lagens tillämpning.

Vidare medför ett bestämt föreskrivet antal den olägenheten, att även beträffande

den, som förut varit intagen på anstalt, måste avvaktas fyra domfällanden

för fylleri, innan det ånyo kan bli fråga om internering, vilket torde vara gagnlöst.

Ävenledes har stadgandet i England föranlett, att domstolorna stundom fatta

fyra fylleriförseelser under loppet av 12 månader såsom i sig utgörande bevis på, att

personen är vanedrinkare, samt underlåtit att särskilt undersöka detta.»

I deri kungl. propositionen i frågan anfördes i huvudsak tvenne

skäl för »fylleristernas» uteslutande ur interneringslagen. Det ena skälet

var, att missförhållandet mellan det antal alkoholister, som krävde anstaltsvård,

och antalet platser, som funnes eller kunde beräknas komma till stånd,

syntes departementschefen vara alltför stort, för att man i nödig utsträckning

skulle kunna få en tvångsinternering använd i därför lämpade fall, varför det

syntes honom nödvändigt att minska omfånget av den föreslagna lagens

tillämplighetsområde genom att utesluta någon av de däri upptagna

grupperna. I detta samband betonades dock lämpligheten av att fram
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 3

deles, i den mån anstaltsväsendet och den organiserade alkoholistvården

utvecklat sig, insätta nya grupper. Den framtida utvidgningen av denna

lags tillämplighetsområde, vilken sålunda av dåvarande chefen för kungl.

justitiedepartementet förutsattes, synes oss nu icke längre behöva uppskjutas,

då den brist på anstaltsplatser man med lagens ikraftträdande

befarat skola uppstå icke visat sig. Sålunda har statens anstalt å Venngarn

för manliga alkoholister, som blev färdig att tagas i bruk pa hösten

1916, alltjämt icke blivit fullbelagd, i det antalet här samtidigt intagna,

som alitsedan förra våren varit tämligen stationärt (omkring eller

något över 50), aldrig nått upp till fullt 60, medan platsantalet är 100.

Och likväl har med statsanstaltens tillkomst antalet å förutvarande alkoholistanstalter

intagna blivit högst betydligt reducerat.. Då det sålunda

— säkerligen tack vare nu gällande restriktionslagstiftning, som tydligen

varit i stånd att åstadkomma en väsentlig minskning av alkoholmissbruket—

icke visat sig så stort behov av anstaltsplatser, som man beräknat,

utan den befarade bristen på sådana helt uteblivit, har det ovan anförda

skälet att bland dem, som kunna på myndighets förordnande intagas å

alkoholistanstalt, icke medtaga sådana alkoholister, som upprepade gånger

dömts till ansvar för fylleri, helt förlorat sin giltighet.

Det andra skälet för att utesluta denna kategori av alkoholister från

interneringslagens tillämplighetsområde som anfördes uti den kungl. propositionen

i fråga var det, att det för att en tvångsinternering i dylika

fall skulle få sin fulla betydelse krävdes, att den kunde träda i stället

för bötesstraffet, men en sådan anordning lämpligast torde böra tagas

under övervägande i samband med revisionen av strafflagen. Att avvakta

denna, innan här ifrågasatta lagändring företages, kan väl dock

icke vara nödigt, ty då bötesstraffet visat sig alldeles ineffektivt, bleve

det ju endast till fördel, om den utvägen stode öppen, att det efter

bötesstraffets avtjänande kunde företagas flyttning direkt från fängelset

till alkoholistanstalt. Något hinder härför borde så mycket mindre behöva

finnas, som det i andra fall redan under nuvarande förhållanden

förekommer, att internering å alkoholistanstalt äger rum omedelbart efter

avtjänandet av ådömt fängelsestraff. Sålunda har i ett par fall, där indikation

för intagning å alkoholistanstalt enligt den nu gällande lagen

förelåg och framställning härom för den skull ingivits av Stockholms

stads nykterhetsnämnd, men vederbörande, innan intagningen hunnit äga

ram, begått tjuvnadsbrott, varför straffet blivit några månaders fängelse,

överflyttningen till V enngarns alkoholistanstalt efter strafftidens slut

omedelbart ägt rum. Nykterhetsnämnden återtog nämligen icke med

anledning av tjuvnadsbrotten i dessa fall sin framställning om intagning

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Fattigvårds
lagstiftnings
kommittén.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 35.

å alkoholistanstalt, då det icke syntes den vara någon utsikt, att personerna

ifråga skulle låta rätta sig av ett kortvarigare fängelsestraff, utan

att det för deras återförande till ett nyktert och ordentligt liv vore behövligt

att låta dem komma till en för denna uppgift speciellt organiserad

anstalt. Då detsamma emellertid gäller beträffande en stor del av

sådana alkoholister, som upprepade gånger bli dömda till ansvar för

fylleri, vore möjligheten att i fråga om dem kunna iakttaga enahanda

förfarande högeligen önskvärd. Fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag

innebar ju också, att denna kategori av alkoholister skulle kunna,

även innan bötesstraffet hunnit reformeras, på grund av myndighets

förordnande intagas å alkoholistanstalt.

Frånsett att — såsom ovan framhållits — tillgången på platser å

alkoholistanstalt tillåter en utvidgning av interneringslagens tillämplighetsområde,

finnes skäl som särskilt tala för att denna utvidgning nu

kommer till stånd. Den nya rusdrycksförordningen, som med 1919 års

ingång- träder, i kraft, förutsätter nämligen, att samhället ifråga om

»fyllerister» ej skall nöja sig med bötesstraffet utan mot dem företaga

vidare åtgärd, i det att här är föreskrivet, att rusdrycker icke må utminuteras

bl. a. till den, som under de senaste två åren mer än en gång

blivit sakiälld för fylleri, samt att, där någon genom utslag av underrätt

blivit sakfälld för fylleri, uppgift härom skall från rätten insändas

till vederbörande systembolag. Dessa föreskrifter avse naturligtvis att

förekomma, att den för fylleri sakfällde fortsätter att missbruka rusdrycker.

. Åven om man med åtgärden att förbjuda hemköp av rusdrycker

i månget fall kan uppnå nämnda syfte, blir detta dock säkerligen

icke alltid förhållandet. Då nu nykterhetsnämnden enligt den nya

rusdrycksförordningen fått sig direkt ålagt att övervaka nykterhetstillståndet

inom kommunen, vore det högeligen önskvärt, att nykterhetsnämnden

även finge rättighet att, där andra åtgärder visat sig icke

hjälpa, göra framställning om tvångsinternering av åt dryckenskap hemfallna

personer, som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri,

även om icke någon av de i nuvarande lag gällande indikationerna för

denna åtgärd är tillfinnandes.»

Såsom i motionen erinras, föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén

i sitt den 3 december 1911 avlämnade förslag till lag om behandling

av alkoholister, att där någon, som vore hemfallen åt dryckenskap, upprepade

gånger dömts till ansvar för fylleri, förordnande skulle kunna

meddelas om hans intagande å allmän anstalt för alkoholister.

_ Till motiverande av detta förslag anförde kommittén utöver vad i

motionen angivits i huvudsak följande: Fylleriförseelserna, som från

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr Sä.

början av 1890-talet visat en tämligen jämn stegring, utgjorde det vida

övervägande antalet, över 80 procent av de brottsliga gärningar, som i

rättsstatistiken upptagits under rubriken förseelser. För att påverka

fylleristerna användes i stor utsträckning bötesstraffet. Det vore emellertid

en sedan länge erkänd sak, att bötesstraffet i detta fall vore av ringa

värde. De första gångerna kunde det möjligen inverka på en person,

så att han därefter hölle sig nykter en tid. Men sedan han blivit dömd

upprepade gånger, och särskilt sedan det kommit därhän, att han i stället

för att betala böterna avtjänade dem med fängelse, torde åtal för fylleri

och dess bestraffande vara till föga gagn. Ofta nog vore det då fråga

om personer, som redan vore vanedrinkare. Det torde i huvudsak vara

de lägre bötesbeloppen, som betalades, under det att de högre belopp,

som brukade ådömas vid upprepade fylleriförseelser, vanligen avtjänades

med fängelse. I detta sammanhang erinrades om vad dåvarande chefen

för kungl. fångvårdsstyrelsen generaldirektören S. Wieselgren anförde i

riksdagens första kammare, då frågan om internering av alkoholister

förekom till behandling den 29 mars 1905. Han hänvisade därvid till

fylleristatistiken från storstäderna, enligt vilken samma person under

samma år kunde dömas för fylleri mer än trettio gånger, och fortsatte

därefter:

»Nog är det en gränslös fåvitskhet att behandla alkoholister på detta sätt, och

vilka oerhörda kostnader ådrages icke staten genom strafflagens bestämmelser i avseende

å fyllerimål! Huru går ''straffet’ till? De komma in förslöade och uttärda,

tillbringa några dagar i fängelset för att undergå sitt förvandlingsstraff, äta, dricka,

och rekreera sig; fångvårdsstyrelsen kan icke utan att gripa in i lagens bestämmelser

ens sätta dem på sämre kost än dem, vilka sitta inne under åratal. Emellertid få

de njuta sina bestraffaijgsdagar, omansas på allt sätt och gå ut för att börja på

nytt. Om man beräknar statens kostnader för detta asyltvång, tror jag, att penningarna

vore bättre använda, i fall de användes på nu föreslagen asylbehandling.»

Såsom bevis på att talaren haft goda skäl för sitt yttrande, åberopade

kommittén, att under år 1909 i Stockholm ej mindre än 254

personer dömts till ansvar för fylleri sex gånger eller mera, 383 fem

gånger och därutöver, 611 fyra gånger eller mer samt 1,081 tre gånger

och därutöver. Tre personer hade under året dömts mer än trettio gånger

och av dem en kvinna femtiofyra gånger.

Kommittén lämnade även i sitt betänkande en redogörelse för de

resultat, som vunnits av försöken att påverka fyllerister och andra drinkare

genom att behandla dem i särskilda anstalter, dit de frivilligt ingått och

där man vidtagit för ändamålet lämpade anordningar. Av den av kommittén

lämnade redogörelse över vunna resultat vid dylika anstalter här i

landet framgår följande: Vid kuranstalten Sans Souci hade av de 77 pati
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

enter, som under anstaltens första tio verksamhetsår 1891 —1901 utskrivits,

31 procent befunnits fortfarande fullt friska och 18 procent förbättrats.

45 procent hade återfallit. Av under år 1909 utskrivna patienter hade

72 procent skött sig korrekt och oklanderligt. Vid Stockholms alkoholisthem

Eolshäll hade från anstaltens början den 1 april 1897 till

slutet av år 1908 utskrivits 315 personer. Från anstaltens första tioårsperiod

angåvos omkring 50 procent såsom botade, d. v. s. de hade »förblivit

absolutister». För åren 1907 och 1908 voro siffrorna något lägre.

Å kuranstalten Sol vik på Styrsö hade till slutet av år 1909 mottagits

38 patienter, av vilka 28 utskrivits. Av dessa hade fyra ännu ett år

och elva efter ett hälft års vistelse utom anstalten iakttagit total avhållsamhet.

Tio hade återfallit, en del dock ej i högre grad än att de

fortfarande skötte sig oklanderligt. Å vårdhemmet Berga hade i mars

1910 sex efter fullbordad ettårig kur lämnat hemmet, alla utom en med

gott hopp om återvunnen hälsa.

Till stöd för sitt förslag, att åt dryckenskap hemfallna personer,

som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri, skulle kunna tvångsinterneras,

erinrade kommittén jämväl därom, att stadganden av liknande

innehåll återfunnes i flera utländska gällande lagar samt förut upptagits

i ett flertal lagförslag i ämnet.

Den norska lagen av år 1900 innehölle sålunda den bestämmelsen,

att en drinkare, som för fylleri ådömts fängelsestraff, kunde av åklagaren

efter domstolens bemyndigande insättas på en av Konungen godkänd

kuranstalt.

I ett inför danska riksdagarna åren 1907—1908, 1908—1909 och

1909—1910 framlagt förslag hade föreslagits bland annat, att, om en

person, som vore hemfallen åt dryckenskap, pa grund av upprepade

fylleriförseelser ådömts fängelsestraff, i domen kunde givas bemyndigande

åt polismyndighet att i stället för att låta verkställa straffet anbringa

den dömde i en kuranstalt för drinkare.

I ett år 1909 publicerat förberedande utkast till tysk strafflag

funnes en bestämmelse, varigenom en till dryckenskap hemfallen person,

vilken ådömts minst två veckors fängelsestraff för en förseelse, som

hade sin grund i den dömdes berusade tillstånd, kunde genom domstolens

förordnande efter utståndet straff intagas i en anstalt för botande

av drinkare. På grund av detta stadgande skulle en vanedrinkare,

som dömts för fylleriförseelse, kunna tvångsinterneras.

Enligt ett österrikiskt lagförslag av år 1895 kunde en person, som

efter att hava under det senaste året tre gånger straffats för fylleri,

ånyo gjort sig skyldig till dylik förseelse, insättas å någon av de offentliga

drinkareanstalterna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

I den schweiziska kantonen S:t Gallon kunde drinkare efter legitimerad

läkares intyg genom beslut av vederbörande kommunalmyndighet insättas

i asyl. 1 kantonen Thurgau kunde en vanedrinkare, som upprepade

gånger gjort sig skyldig till allmän förargelse, intagas på alkoholistanstalt.

Även i andra kantoner funnos lagar, som ginge i samma riktning

som de i S:t Gallen och Thurgau gällande.

År 1897 hade i den belgiska senaten framlagts ett förslag, enligt

vilket en person, som under loppet av fyra år fem gånger dömts till

ansvar för fylleri, skulle intagas å eu specialanstalt för sinnessjuka och

alkoholister.

I den år 1898 i England antagna Inebriates Act medgåves tvångsinternering

av bland annat vanedrinkare, som begått vissa i lagen uppräknade

fylleri- och ordningsförseelser samt inom de närmaste tolv

månaderna därförut blivit dömda tre gånger för någon dylik förseelse.

Interneringen beslutades av den domstol, som hade att behandla brottmålet.

Slutligen funnes i ett flertal av Nordamerikas Förenta stater ävensom

i de flesta av de brittiska kolonierna i Australien lagbestämmelser,

varigenom vanedrinkare, antingen i samband med eller utan att hava

blivit ådömda straff för fylleriförseelse, kunna tvångsinterneras.

I den till 1913 års riksdag avgivna propositionen med förslag till Kungi.propolag

om behandling av alkoholister upptogs emellertid ej det av fattig- I * * * Sår°m3.

vårdslagstiftningskommittén föreslagna stadgandet om tvångsinternering

av jämväl åt dryckenskap hemfallna personer, som upprepade gånger

dömts till ansvar för fylleri. Såsom skäl härför uttalade departementschefen

bland annat, att, såvitt saken då kunde bedömas, missförhållandet

mellan det antal alkoholister, som krävde anstaltsvård, och antalet platser,

som funnos eller kunde beräknas komma till stånd med de i förslaget

angivna förutsättningar, skulle vara allt för stort, för att man i nödig

utsträckning skulle kunna få en tvångsinternering till stånd i därför

lämpade fall, samt att det därför vore av nöden att minska omfånget

av lagens första paragraf. Departementschefen anförde härom vidare:

»Mot en begränsning av lagens omfattning möta naturligen vissa betänkligheter.

Därigenom uteslutas från lagens tillämpning en del fall, som varit ägnade att komma

i åtnjutande av anstaltsvård, och detta kan synas så mycket mindre böra äga rum,

som från flera håll yrkats på en utvigdning av 1 §, så att ännu flera alkoholister

skulle kunna omhändertagas och även personer, som hemfallit till missbruk av andra

rusmedel, folie under lagen. Det kan ju också sägas, att den gallring av fallen, som

i praxis kommer att äga rum genom i lagstiftningens egen natur liggande omstän
digheter,

är att föredraga framför den mera konstlade, som en begränsning av 1 §

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 35.

för med sig. Inför det faktum, att man i allt fall saknar möjlighet att bereda alla

dessa anstaltsvård, torde det dock vara klokast att söka för närvarande begränsa

lagens omfattning och framdeles i den mån anstaltsväsendet och den organiserade

alkoholistvarden utvecklat sig, insätta nya grupper i lagen. Beträffande sådana

alkoholister, som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri, torde delade meningar

ej råda därom att deras upprepade bötfällande är en åtgärd, som är tämligen gagnlös

och dessutom medför stora kostnader för det allmänna, därigenom att böterna i regel

avtjänas med fängelse. För att en tvångsinternering i detta fall skall få sin fulla

betydelse, krävs emellertid, att den kan träda i stället för bötesstraffet, men en sådan

anordning torde lämpligast böra tagas under övervägande i samband med revisionen

av strafflagen. Antalet av dem, som på förevarande grund skulle falla under lagen,

är, att döma efter uppgifterna om upprepade fylleriförseelser från Stockholm och

Göteborg, ganska stort; man torde kunna räkna med flera hundra personer. Då förutsättningen

för att alkoholister av denna typ falla under 1 § inträffar med det faktum,

att de ett visst antal gånger dömts för fylleri, kommer dömandet att med en viss

regelmässighet giva upphov till en ansökan om internering med därpå följande förordnande.

Största delen av det tillgängliga anstaltsutrymmet skulle säkerligen tagas

i anspråk för dessa alkoholister, ehuru deras omhändertagande ur vissa synpunkter

snarast torde få anses vara mindre angeläget än de övriga grupper, varom här är fråga.

Där trängande behov föreligger för en internering av dessa personer, torde de falla

in under någon av de förut nämnda grupperna. Då det som nämnts är av behovet

påkallat att söka minska lagens omfång, är tydligen denna grupp den, som i första

hund bör utgallras, och jag har för att ej riskera lagens effektivitet i övriga enligt

mitt förmenande angelägnare fall, följt den utvägen att utesluta denna grupp.»

På hemställan av lagutskottet biföll riksdagen utan votering propositionen,

såvitt den avsåge 1 § i lagförslaget.

På sätt framgår av ovanstående redogörelse, var det i väsentlig

män den av praktiska skäl påkallade nödvändigheten att inskränka området

för interneringslagens tillämplighet, som föranledde uteslutandet ur

1 § av ifrågavarande grupp av alkoholister. Enligt utskottets förmenande

kan det antagas, att en sådan nödvändighet ej längre föreligger, i

det att tillgången på platser å statens alkoholistanstalter, såsom i motionen

påvisats, torde medgiva en utvidgning av lagens verksamhetsområde. Vid

sådant förhållande synas de av fattigvårdslagstiftningskommittén i dess

betänkande aberopade skäl tala för, att frågan om tvångsinternering'' av

sådana åt dryckenskap hemfallna personer, som upprepade gånger bötfällts

för fylleri, tages under förnyat övervägande. Givetvis skulle, på sätt

föredragande departementschefen anförde år 1913, en dylik internering

bliva av större värde, därest den kunnat träda i stället för bötesstraffet,

men denna omständighet torde, såsom motionärerna ock erinrat, icke böra

utgöra hinder för att redan nu utvidga lagens tillämplighetsområde.

Däremot torde eu dylik utsträckning medföra en ökning av statens kostnader

för alkoholistvården. Men det viktiga samhällsintresse, det här

gäller att tillgodose, torde väl motivera en sådan kostnadsökning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 85. •*

Kn annan invändning, soin framställts mot varje krav på eu tvångslagstiftning

mot alkoholister, är, att eu sådan medför fara för obehörigt

intrång i den enskildes frihet. Härvid må erinras, att vid all lagstiftning,

som avser ingrepp i en persons frihet av den ena eller andra i

och för sig befogade anledningen, fara föreligger för, att lagen skall missbrukas,

således också i fråga: om lagstiftning angående internering, av

alkoholister. Men det torde ej med fog kunna påstås, att denna fara

skulle vara större beträffande den grupp av alkoholister, varom i förevarande

motion är fråga, än beträffande de grupper av alkoholister, vilka

redan enligt gällande lag kunna bliva föremål för tvangsinternering.

Vad åter angår möjligheten att redan nu, i den utsträckning motionärerna

föreslagit, bereda anstaltsvård åt alla dem, som på grund av eu

ifrågasatt utvidgning av lagens tillämplighetsområde borde omhändertagas,

har utskottet ej varit i tillfälle att ingå i prövning av alla på ifrågavarande

spörsmål inverkande omständigheter. Det synes utskottet

därför nödigt, att, innan ifrågavarande grupp alkoholister inrymmes under

lagens bestämmelser, utredning verkställes för utrönande av dels det

antal personer, som genom eu dylik utsträckning av lagens omfång

kan bliva i behov av anstaltsvård, och dels möjligheten av att åt detta

ökade antal bereda anstaltsvård. En sådan utredning torde endast kunna

utföras genom Kungl. Maj ris försorg.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av förevarande

motion i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj :t täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke

lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister

lämpligen må utsträckas att omfatta jämväl den, som

är hemfallen åt dryckenskap och upprepade gånger

dömts till ansvar för fylleri, samt för riksdagen frami

lägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 8 april 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservation:

av greve Spens.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 27 höft. (Nr 85.)

■2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1918:123 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i lagen om behandling av alkoholister. a1 i texten