Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen, dels ock i anledning därav väckt motion.

1918-05-24 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1918:63, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen, dels ock i anledning därav väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Lagutskottets utlutande Nr (13.

Nr 63.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1918 kl. V2 ^ 1,1 •

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18

kap. strafflagen, dels ock i anledning därav väckt motion.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Stärner, Högberg, greve Spens, Dahl, Alfred

Petrén, Permansson, Pant, Lagerkvist, Lindqvist i Kosta, Ernst Lindley,

Karlsson i Fjöl*), Svensson i Betingetorp*), Johansson i Trollhättan, Ericsson

i Åtvidaberg och Hammarskjöld.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 15 februari 1918 dagtecknad proposition, nr 155,

vilken blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande

av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag om

ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling

förehaft en inom första kammaren av herr Alfred Petrén väckt,

till lagutskottet hänvisad motion, nr 149, däruti hemställts, att riksdagen

för sin del ville besluta, att till 18 kap. 13 § strafflagen skall

fogas ett nytt moment av följande lydelse:

»Den, som genom ord, "tecken eller annan gärning, på sätt som är

ägnat att väcka allmän förargelse, uppfordrar eller inbjuder till otukt;

varde, där ej gärningen efter 1 mom. bör svårare anses, dömd till böter

eller fängelse i högst sex månader.»

Till stöd för'' sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört

följ ande:

»I samband med proposition, nr 154, med förslag till lag angående

åtgärder mot utbredning av smittosamma könssjukdomar har Kungl.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 samt. 47 höft. (Nr 63.) 1

Motionärens

motivering.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

Maj:t i särskild proposition, nr 155, föreslagit ändring i några paragrafer

i strafflagens 18 kap. Här saknas emellertid eu ändring uti detta kapitels

13 §, som blev föreslagen av den för uppgörande av förslag till

åtgärder för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas spridning

på sin tid tillsatta kommittén. Den av denna kommitté föreslagna

ändringen av 13 § 18 kap. strafflagen bestod uti tillfogandet av ett

nytt, tredje moment av följande lydelse: »Den, som genom ord, tecken

eller annan gärning, på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,

uppfordrar eller inbjuder till otukt; varde, där ej gärningen efter 1 mom.

bör svårare anses, dömd till böter eller fängelse i högst sex månader.»

Enligt den nuvarande formuleringen av ifrågavarande paragraf är

provokation till otukt straffbar endast, när därigenom tukt och sedlighet

såras, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav

kommer. Efter att hava närmare omnämnt, hurusom det i flera länder

i allmän lag upptagits eller föreslagits straff för visst slag av provokation

till otukt, oberoende av huruvida gärningen direkt sårar tukt och

sedlighet, anför nämnda kommitté som motiv till sitt förslag, att 13 §

18 kap. strafflagen måtte erhålla ett nytt moment av ovannämnda lydelse,

följande:

''Under förutsättning, att vid ett eventuellt upphävande av reglementeringen

helyrkesprostitutionen förbliver underkastad lösdrivarlagen och dennas bestämmelser

komma att även i de större städerna därå effektivt tillämpas, kan man

visserligen förvänta, icke blott att antalet kvinnor, som hängiva sig åt dylik prostitution,

skall väsentligt minskas, utan även att de, som göra sig skyldiga till

ett sådant levnadssätt, skola av fruktan för upptäckt iakttaga större försiktighet

i sitt yttre uppträdande. Men säkerligen komma dock i nämnda städer fortfarande

en hel del till denna kategori hörande och möjligen även åtskilliga andra

kvinnor att offentligen utbjuda sig på ett förargelseväckande sätt. Och allmänt

klagas ju över den hänsynslösa provokation till otukt, som från männens sida

bedrives å storstädernas gator och allmänna platser. Till man stävja denna

trafik, även då den tager sig sådana former, som icke kunna sägas direkt såra

tukt och sedlighet, synas nya lagbestämmelser vara erforderliga; och dessa böra

tydligen gälla båda könen.

Ifrågavarande uppenbara lockelser till osedlighet äro icke blott av förargelseväckande

beskaffenhet; de verka även, vad vida värre är, i hög grad demoraliserande,

särskilt på den oerfarna ungdomen. Såsom justitiekanslersämbetet i

sin förut omnämnda skrivelse framhållit, måste man i fråga om åtgärder till sedlighetens

befordrande företrädesvis rikta sina bemödanden på höjande av det

uppväxande släktets sedlighetskänsla. Men illa sörjer man förvisso härför, om

denna ungdom icke ens å gator och offentliga platser, som man icke kan undvika

att beträda, i möjligaste mån skyddas mot dessa frestelser.

Man invänder stundom, att andra lagrum kunna komma till användning vid

sådana provokationer till otukt, som synas straffvärda, men icke falla under 18

kap. 13 § 1 mom. strafflagen. Sålunda skulle den, mot vilken dylik gärning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

3

blivit begången, kunna under åberopande av !) eller 11 § i 16 kap. strafflagen

tilltala den skyldige för ärekränkning. Härvid är emellertid att märka, att de

män, vilka bliva sålunda antastade och känna sig obehagligt berörda därav, aldrig

underkasta sig besväret att därför utkräva ansvar. Och vad de ärbara kvinnorna

angår, så känna de sig visserligen kränkta av att bliva på antytt sätt ofredade;

men de hysa ock i allmänhet en bestämd motvilja att uppträda såsom kärande

inför domstol. Allmän åklagare har nämligen icke rätt att ens efter angivelse

föra talan för sådan ärekränkning. Genom vederbörande målsägandes underlåtenhet

att beivra saken, lämnas emellertid gärningen utan näpst, även om densamma

tillika kränkt andra personers sedlighetskänsla eller på dem verkat demoraliserande.

— Vidare kunde ifrågasättas att å dessa gärningar tillämpa 11

kap. 15 § strafflagen, som stadgar straff, bland annat, för den, som kommer förargelse

åstad å väg, gata, torg, annan allmän plats eller vissa andra i lagrummet uppgivna

ställen. Såvitt kommittén känner, har emellertid detta lagrum hittills icke

kommit till användning i nu avsedda fall; och det däri stadgade straffet, utgörande

böter från och med 5 till och med 100 kronor, är tydligen för dem allt

för ringa. I varje händelse synes en straffbestämmelse för gärningar, som hava

illegitima könsförbindelser till syfte och i många fall föga skilja sig från liknande

tukt och sedlighet direkt sårande gärningar, hava sin rätta plats i 18 kap. strafflagen.

Av nu anförda skäl har kommittén föreslagit, att i 18 kap. 13 § strafflagen

intages ett tredje moment av innehåll, att den, som genom ord, tecken eller annan

gärning på sätt, som är ägnat att väcka allmän förargelse, uppfordrar eller inbjuder

till otukt, skall, där ej gärningen efter 1 mom. bör svårare anses, dömas

till böter eller fängelse i högst 6 månader. För straffbarhet fordras sålunda icke

blott, att gärningen otvetydigt inneburit en uppfordran eller inbjudan till otukt,

utan även att den företagits på ett sätt, som varit ägnat att väcka allmän förargelse.

Närmast torde ett sådant lagbud bliva tillämpat å gärningar, som företagas

å gata eller annan i 1 mom. av 15 § i 11 kap. strafflagen omnämnd plats

eller å ställe, som från sådan plats tydligt kan iakttagas, men det kan givetvis

ock komma till användning i fråga om gärningar, som utförts i andra fall, t. ex.

å teatrar, offentliga danslokaler och andra i 3 mom. av sistnämnda lagrum uppräknade

ställen.

Att genom ett lagbud förhindra all offentlig provokation till otukt är tydligen

icke möjligt. Sådan kan givetvis företagas på ett sätt, som icke är ägnat

att väcka allmän uppmärksamhet; och redan på grund av bevissvårigheten måste

dylika gärningar lämnas utan beivran. Det är emellertid av vikt att kunna inskrida

i sådana fall, som icke blott för den i förhållandena mera initierade, utan

även för personer i allmänhet framstå såsom anstötliga, t. ex. då fråga är om

närgångenhet, påträngande, efterhängsenhet, förföljande eller dylikt. Antagligt

är väl, att ett sådant lagbud skulle hava till följd, att män och kvinnor, som i

osedligt syfte söka varandra, lära sig att därvid använda mindre anstötliga former

och att i sitt uppträdande iakttaga större försiktighet; men i sådant fall är ju

syftet med denna lagstiftning redan till väsentlig del uppnått.’

Som skäl till att det uti Kung! Maj:ts proposition med förslag till

ändring av 14 och 18 kap. strafflagen icke medtagits det av ovannämnda

kommitté sålunda föreslagna tillägget till 13 § i sistnämnda kapitel,

har av vederbörande departementschef följande anförts:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

Utskottet.

''De nuvarande bestämmelserna i 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen stadga

straff för den, som sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara

för andras förförelse därav kommer. Under dessa straffbestämmelser faller uppenbarligen

även provokation till otukt, så framt densamma utövas i sedliglietssårande

form och på sådant sätt, att den framkallar allmän förargelse eller fara

för andras förförelse. Ifrågavarande bestämmelser torde erbjuda tillräcklig möjlighet

för motarbetande av den provokation till otukt, som det över huvud taget

kan bliva tal om att söka stävja genom straffbud, och det av kommittén föreslagna

tillägget till den nuvarande 13 § synes mig innefatta en så oväsentlig utsträckning

av nämnda paragrafs räckvidd, att skäl till företagande av en lagändring

på denna punkt icke kunna anses förefinnas. Med hänsyn härtill har det av

kommittén föreslagna tredje momentet av 18 kap. 13 § strafflagen icke upptagits

i det inom civildepartementet utarbetade förslaget.’

För min del kan jag ej finna vad departementschefen här anfört

gentemot kommitténs förslag vara bärande, ty om det också, som kommittén

anmärker, icke är möjligt att genom lagbud förhindra all offentlig

provokation till otukt, så bör det väl dock kunna inskridas även i andra

fall än där gärningen sårar tukt och sedlighet. Att en strängare lagstiftning

på detta område kan vara behövlig, därom vittnar val tillräckligt

den hänsynslösa provokation till otukt, som efter mörkrets inbrott

ofta bedrives på våra storstäders gator och allmänna platser, ett förhållande,

som också föranlett framställning till myndigheterna, i vilket

hänseende kan erinras om den bekanta kvinnopetitionen för ett effektivt

gatuskydd, som härom året blev ingiven till överståthållarämbetet.

Nämnas må också, att riksdagen redan år 1893 beslöt en skrivelse till

Kungl. Maj:t med begäran om utredning, huruvida icke de lagbestämmelser,

som avse förekommande av osedlighet eller lockelser därtill må

kunna göras mera verksamma, vilken skrivelse sedermera blev överlämnad

till ovannämnda kommitté, som i sitt förslag ock sökt tillmötesgå

denna av riksdagen uttalade önskan.»

På sätt närmare framgår av utskottets samtidigt härmed avgivna

utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 154 med förslag

till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, utgör nu

föreliggande lagförslag ett led i de åtgärder, som av Kungl. Maj:t föreslagits

till bekämpande av könssjukdomarna; och får utskottet beträffande

det närmare innehållet av förslaget och de skäl, som ligga till grund

för detsamma, hänvisa till kungl. propositionerna nr 154 och 155 med

därvid fogade protokollsutdrag.

Vid granskning av förslaget har utskottet icke funnit skäl till anmärkning

mot detsamma. Utskottet har emellertid i anledning av herr

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63. 5

Alfred Petréns förevarande motion ocli på däri anförda skäl ansett sig

höra föreslå, att i sammanhang med övriga ändringar i 18 kap. strafflagen

som ett tredje moment i 13 § införes det av reglementeringskommittén

föreslagna stadgandet. I sammanhang härmed torde jämväl den

av kommittén förordade omredigeringen av lörsta momentet i samma

paragraf böra vidtagas.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Maj:ts

proposition nr 155 icke kunnat i oförändrat skick av

riksdagen bifallas, måtte i anledning av nämnda proposition

och herr Alfred Petréns förevarande motion

för sin del antaga följande

Kungl. Maj ds förslag.

Utskottets förslag.

Lag

om ändring i vissa delar av It och 18 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap.

19, 20, 21, 45 och 46 §§ samt 18

kap. 7, 8, 9, 11 och 12 §§ strafflagen

skola hava följande ändrade

lydelse:

Härigenom förordnas, att 14 kap.

19, 20, 21, 45 och 46 §§ samt 18

kap. 7, 8, 9, 11, 12 och 13 §§

strafflagen skola hava följande ändrade

lydelse:

14 KAP.

19 §.

Förgiftar någon, i uppsåt att skada andra till liv eller hälsa, varor,

som till salu hållas, eller vad annat som helst, så att allmän fara för

människors liv eller hälsa därav kommer; dömes till straffarbete från

och med sex till och med tio år. Får någon.av den förgiftning död

eller svår kroppsskada; vare lag, som i 18 § skils.

Har någon, utan uppsåt, orsakat förgiftning, som i 1 inom. sägs,

och söker ej, ändå att han det varse blivit, att faran därav, sa vitt ske

kan, genast avvärja; vare förfallen till straffarbete från och med sex

månader till och med två år. Får någon av förgiftningen svår kropps
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 63,

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

skada, da skall till straffarbete Irån och med två till och med sex år

dömas, Ljuter någon därav döden; dömos till straffarbete från och med

sex till och med tio år.

20 §.

. Bryter den, som till försäljning av gift berättigad är, emot föreskrift,

som till förekommande av missbruk eller skada därav blivit given,

eller säljer eller utlämnar den gift, som därtill oberättigad är, och får

någon ^av giftet döden; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två

år. Får någon av giftet svår kroppsskada; då skall till fängelse i högst

sex månader dömas.

21 §.

Har någon, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap

eller misstanke därom genom könsumgänge eller under övande

av otukt, som ej är att till könsumgänge hänföra, utsatt annan för fara

att bliva smittad; dömes till fängelse eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, till böter, ej under femtio riksdaler. Blev sjukdomen

överförd, må straffet höjas till straffarbete i högst två år.

Har någon på annat sätt, än nu är sagt, uppsåtligen eller genom

grov vårdslöshet utsatt annan för fara att bliva smittad av könssjukdom;

dömes till fängelse eller böter. Blev sjukdomen överförd; må ock

i ty fall straffet höjas till straffarbete i högst två år.

45 §.

Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller

svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde

ellei annan förman, sa ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av

allmän åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller

det blivit förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort,

sorn i 11 kap. 9 eller 15 § omförmäles. Har brott, som i 21 § sägs,

begåtts mot maka, må det ej av allmän åklagare åtalas, där det ej av

målsägande till sådant åtal angives.

Vållande, varom i 17 § sågs, må ej åtalas av annan än målsägande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr (>3.

t

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

46 §.

Don, som gjort sig förfallen till straff efter 19 § 1 mom., 28 eller

40 §, eller i annat fall, än 34 § avser, fälles till straff efter 1 eller 2 §

eller 18 § 1 inom., skall ock dömas till påföljd enlig! 2 kap. 19 §. Lag

samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller 27 § prövas skyldig

till straffarbete i minst sex månader.

18 KAP.

7 §•

Ovar man otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år; dömes till straffarbete

från och med fyra till och med åtta år och, om hon av gärningen

fick svår kroppsskada eller död, till straffarbete från och med

åtta till och med tio år eller på livstid.

8 §•

Övar man otukt med kvinna, som fyllt tolv, men ej femton år,

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

9 §•

Den, som övar otukt med avvita kvinna, dömes till straffarbete från

och med sex månader till och med fyra år.

11 §.

Var, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning förleder

till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra;

dömes för koppleri till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst

sex månader.

Till straff, som nu är sagt, skall ock dömas, där någon, utan att

hava gjort sig skyldig till sådant förfarande, som i 1 mom. sägs, för

egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga levnadssätt.

12 §.

Föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller

andra, som till otukt med annan förleda barn eller dem, som under

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 63.

Kung!. Maj ds förslag. Utskottets förslag.

deras lydnad eller uppsikt ställda äro; varde, ändå att det ej skett på

sätt, som i 11 § sagt är, dömda till straffarbete från och med två till

och med sex år. Åro omständigheterna synnerligen mildrande; må

tiden för straffarbetet till sex månader nedsättas eller ock till fängelse

dömas.

Den, som efter denna § gjort sig skyldig till straffarbete, skall ock

dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.

13 §.

Sprider någon ut eller håller till

salu eller utbjuder skrift, målning,

teckning eller bild, som tukt och sedlighet

sårar; straffes med böter eller

fängelse. Lag samma vare, om man

sårar tukt och sedlighet genom annan

gärning, som är ägnad att väcka

allmän förargelse eller medföra fara

för andras förförelse.

Där någon offentligen utställer

eller förevisar föremål, som är avsett

för otuktigt bruk eller till att förebygga

följder av könsumgänge; eller

i skrift, som han utsprider, eller eljest

genom tillkännagivande för allmänheten

till salu utbjuder eller själv

eller genom annan till försäljning

kringför dylika föremål; eller under

sådana förhållanden, att allmän fara

för andras förförelse därav kommer,

vare sig muntligen eller genom utspridande

av skrift söker förleda till

användande av föremål, som nu sagts,

eller meddela anvisning om sättet för

deras användande; varde, ändå att

gärningen ej är sådan, som i 1 mom.

sägs, dömd efter ty där stadgas.

Den, som genom ord, tecken eller

annan gärning, på sätt som är ägnat

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63. 9

Kungl. Maj ds första//. Utskottets förslag.

att väcka allmän förargelse, uppfordrar

eller inbjuder till otukt; värde,

där ej gärningen efter 1 mom. bör

svårare anses, dömd till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Stockholm den 24 maj 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservationer:

Vid 14 kap. 45 §.

av herrar greve Spens, Dahl, Fant, Permansson och Hammarskjöld, som

anfört:

Vi anse den enligt Kungl. Maj:ts förslag åklagaren — med undantag

endast för det fall, att brottet begåtts mot maka — medgivna åtalsrätt

beträffande brott enligt 21 § 1 mom. innefatta allt för allvarlig fara

för intrång å område, där individens integritet hittills varit skyddad och

där dess uppgivande kan vålla större lidande, än samhället synes oss

böra ålägga. Vi yrka alltså, att åklagarens åtalsrätt skall begränsas till

fall, då angivelse från målsägare föreligger, och hemställa förty, att ifrågavarande

paragraf måtte antagas med följande lydelse:

Misshandel — —--omförmäles. Brott, som i 21 § 1 mom.

sägs, så ock brott, som i 21 § 2 mom. sägs, där det begåtts mot maka,

må ej av allmän åklagare åtalas, där det ej av målsägande till sådant

åtal angives.

Vållande-----målsägande.

Vid 18 kap. 13 §.

av herrar Högberg, greve Spens, Dahl, Fant, Permansson och Hammarskjöld,

som anfört:

Vi anse — med hänvisning till vad departementschefen härutinnan

uttalat — de av utskottet med anledning av herr A. Petréns motion föreslagna

ändringar icke vara av behovet påkallade och hemställa förty om

avslag å utskottets förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 47 käft. (Nr 63.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1918:399 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen. a1 i texten