Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående framflyttande av straffbarhetsåldern.

1918-05-24 · 21 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1918:64, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående framflyttande av straffbarhetsåldern.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

1

Nr 64.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1918 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t

angående framflyttande av straffbarhetsåldern.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Stärner, greve Spens, Köhlin*, Permansson,

Fant, Klefbeck*, Frändén*, Lagerkvist, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist i Kosta,

Ernst Lindley, Holmdahl*, Johansson i Trollhättan, Ericsson i Åtvidaberg

och Johanson i Gäre.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 210, har herr Bengtsson i Norup föreslagit, att riksdagen ville i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning, huruvida icke genom

straffbarhetsålderns framflyttande från femton till sexton eller eventuellt

högre åldersår unga personer inom sådan åldersgräns må kunna befrias

från straff för gärningar, som av dem begås, varjämte bör tagas i övervägande,

huruvida och i vilken ordning tvångsuppfostran i stället bör

ådömas eller annat förfarande, såsom intagande i skyddshem, gent emot

dem anlitas.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört

följande:

»Det är ett sorgligt faktum, att brottsligheten bland vårt lands Motionärens

ungdom förer ett betydande antal femton- och sextonåringar inom fång- motwermnelsernas

murar. Många av dessa unga äro ännu nästan bara.

Vissex-ligen föreskriver den nya verkställighetslagen, att fånge, som

vid straffets början ej fyllt tjugu år, skall avtjäna straffet helt eller

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 48 höft. (Nr 64.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

delvis i huvudsakligen för yngre fångar avsedd straffanstalt, såvida det

ej med hänsyn till strafftidens korthet, straffets art eller omständigheterna

i övrigt finnes olämpligt. Härigenom har åstadkommits, att

de unga fångar, som hava så pass lång strafftid att deras transporterande

till ett ungdomsfängelse kan ifrågakomma, kunna göras till föremål

för en efter der^s ålder mera passande behandling. Men det

kvarstår dock att även dessa såsom straff- eller fängelsefångar nödgas

känna bördan av den skam, som i det allmänna medvetandet vidlåder

den sålunda straffade. Att hålla ett barn i fängelse kan ej sällan medföra,

att det unga sinnet berövas självtillit och hopp: det kan vara att

stänga gossens eller flickans väg till framtida lycka och samhällsnyttig

verksamhet. Fortsatt brottslighet kan därav bliva en följd.

Detta har ock av lagstiftaren insetts, då för vissa fall beretts möjlighet

att utbyta frihetsstraffet mot tvångsuppfostran. Den villkorliga

domen befriar också mången ung brottsling från straffets undergående.

Men ifrågasättas kan, om icke ett ytterligare steg bör tagas; om icke

femtonåringen, kanske också sextonåringen helt bör undandragas möjligheten

av straffarbete eller fängelsestraff.

Utkastet till ny schweizisk strafflag stadgar, att den unge brottslingen,

om han fyllt fjorton men ej aderton år, skall intagas i tvångsuppfostringsanstalt

eller, om han är så sedligt fördärvad att han icke

där kan förvaras, i en särskild korrektionsanstalt. Enligt motförslaget

till ny tysk strafflag skall gärning, som begås av någon i nämnda

ålder, vara strafflös, om gärningsmannen vid handlingens förövande

icke ägde förmåga att riktigt bedöma dess betydelse för rättsordningen

och dess konsekvenser för honom själv. I professor Carl Torps utkast

till ny dansk strafflag förklaras sådana handlingar strafflösa, vilka företagas

av barn under fjorton år eller av personer mellan fjorton och

aderton år, när det med hänsyn till handlingens art och gärningsmannens

personliga utveckling må antagas, att han saknat nödig mogenhet

till att bedöma handlingens rättsliga eller samhälleliga betydelse.

Enklast och mest tilltalande synes ifråga om de yngsta brottslingsgrupperna

vara att i varje fall ersätta straffet med behandling i

skyddshem eller med tvångsuppfostran såsom enligt det schweiziska

förslaget. Skulle emellertid sådant finnas olämpligt, kunde den väg

följas, som anvisas av de ovannämnda tyska och danska förslagen.

Enligt gällande svensk lag användes skyddshemmet för den minderårige,

vilken ej nått straffbarhetsåldern. Tvångsuppfostran användes

i. vissa fall för den unge, som överskridit nämnda ålder vid den brottsliga

gärningens begående.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 64. 3

Genom framflyttande av straffbarhetsåldern skulle skyddshemmets

användning utsträckas till även något äldre personer än för närvarande

är fallet. Måhända finnes detta olämpligt, I sådan händelse

torde tvångsuppfostran kunna i stället anlitas, en form som av vissa

skäl lärer vara att föredraga i fråga om den, som hunnit något högre

ålder.

Att såsom nuvarande lag från tvångsuppfostran utesluta den unge,

som begått svårare brott, synes knappast välgrundat i fråga om femtonoch

sextonåringen. Åven å en sådan måste uppfostran verka bättre än

straff; och om tvångsuppfostran tillmätes i avsevärd tid, har även den ett

avskräckande inflytande, helt visst lika stort som ett i allmänhet kortvarigare

straff.

Före inträdandet av den numera iakttagna stora tillökningen i de

unga brottslingarnas antal, däröver siffror ännu ej finnas tillgängliga,

intogos i straffanstalterna för undergående av straffarbete följande antal

unga, nämligen i åldern av

1914 1915 1916

] 5 år .......................................... 6 10 13

16 » .......................................... 32 19 33

17 » .......................................... 49 51 43

Summa 87 80 89»

Den allmänna kriminella myndighetsåldern bestämdes i 1864 års

strafflag till fyllda 15 år. Domstolen ägde dock efter omständigheterna

förordna om tilldelande av aga åt eller insättande i allmän uppfostringsanstalt

av barn, innan det fyllt 15 år. Om vidare den, som fyllt

14 men ej 15 år, begått gärning, som i allmänhet vore belagd med

dödsstraff eller straffarbete över två år, och prövades han hava ägt nog

urskilning att inse gärningens brottslighet, skulle han straffas högst

med straffarbete i fyra år, om dödsstraff å gärningen följa kunnat, och

med straffarbete i två år, om sådant arbete på längre tid därför vore

stadgat. Brott, som någon i denna ålder begått, finge ej tillräkna^

honom till förhöjning av straff för återfall i brottet, där sådan förhöjning

särskilt funnes i lagen utsatt. Och skulle den, som fyllt 15. men

ej 18 år, begå brott, då skulle dödsstraff eller straffarbete på livstid

nedsättas till sådant arbete från och med sex till och med tio år.

Utskottet

1864 års

strafflag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 64.

20aiZi890 Gen?m lagen den 20 juni 1890 genomfördes i förutnämnda bestämJum

melser.vissa ändringar. Sålunda kunde för den, som var över 15 men

under 18 år, straffarbete på viss tid nedsättas till hälften av den eljest

för brottet stadgade minsta strafftid, ehuru icke under två månader.

Vidare utflyttades i fråga om förhöjning av straff vid återfall i brott

åldersgränsen så, att något tillräknande vid straffs bestämmande för

återfall icke finge ske, där gärningsmannen vid de tidigare brottens

begående icke fyllt 18 år.

Lagen den

27 juni 1902.

1902 års lagstiftning på ifrågavarande område medförde en betydelsefull

ändring i dittills gällande rätt i två skilda avseenden. Dels

blev åldersgränsen för kriminell tillräknelighet undantagslöst bestämd

till 15 år, dels skulle för den, som fyllt 15 men ej 18 år, straff för

lindrigare förbrytelser kunna utbytas mot intagande i allnrän uppfostringsanstalt.

Den förstnämnda ändringen innebar ej blott avskaffande

av den domstol tillkommande befogenheten att förordna om tilldelande av

aga åt eller insättande i allmän uppfostringsanstalt av barn, innan det

fyllt 15 år, utan även borttagande av den bestämmelse, enligt vilken,

om gärningen blivit begången av den, som fyllt 14 men ej 15 år, och

han prövades hava ägt nog urskilning att inse gärningens brottslighet,

gärningsmannen i vissa fall kunde av domstol ådömas straff. Dessa

ändringar i strafflagen fullständigas av lagen den 13 juni 1902 angående

uppfostran av vanart.ade och i sedligt avseende försummade barn,

varigenom åt barnavårdsnämnd uppdrogs omhändertagandet och insättandet

i skyddshem av barn under 15 år, som visat sådan vanart, att hemmets

och skolans uppfostringsmedel befunnits otillräckliga för den vanartades

tillrättaförande. Den andra ändringen gick ut därpå, att där brott blivit

begånget av någon, som fyllt 15 men ej 18 år och han härför dömdes

till böter eller till fängelse i högst sex månader, domstolen, där den

brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling

prövades sådant föranleda, kunde förordna, att han skulle

i stället för att undergå det ådömda straffet insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Lagen den

7 maj 1917.

Slutligen har genom lagen den 7 maj 1917, som ännu ej trätt i

kraft, bestämmelsen om domstols befogenhet att förordna om straffs

utbytande mot tvångsuppfostran utsträckts att gälla även sådana personer

under 18 år, vilka dömts till straffarbete i högst sex månader eller

fängelse i högst ett år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

5

I sitt år 1832 framlagda förslag till allmän kriminallag sökte lagkommittén

att få den minderårige förbrytarens ansvarighetsålder framflyttad

från sjuårsåldern, vilken för vissa fall redan av vår medeltidslagstiftning

fastslagits och jämväl av 1734 års lag bibehållits, till fyllda

tio år. I Jagberedningens år 1844 avgivna förslag återfinnes härutinnan

samma stadgande. Denna bestämmelse upptogs emellertid icke i 1864 års

strafflag. L yttrande till statsrådsprotokollet den 23 september 1862

meddelade justitiestatsministern, att i förevarande avseende den avvikelse

skett från lagberedningens förslag, »att tiden för barnets strafflöshet

blivit bestämd till fjortonde året i stället för det tionde, vilket

förändrade stadgande närmare överensstämmer med nu gällande lag

ävensom med flera nyare främmande lagar och jämväl torde finnas

lämpligare med avseende å tiden för barnets utveckling i vårt land.»

Vid förarbetena till 1902 års lagstiftning i ämnet var frågan om

framflyttande av straffmyndighetsåldern föremål för särskilda uttalanden.

Sålunda framhöll den kommitté, som den 26 oktober 1898 avgav det

till grund för ifrågavarande lagstiftning liggande betänkande och förslag,

att enligt kommitténs åsikt några övertygande skäl icke kunde anföras för

ett höjande av denna åldersgräns för absolut straffrihet. Vid 15 år hade

personer, tillhörande de mindre bemedlade samhällsklasserna, i regel

avslutat sin skol- och konfirmationsundervisning och trätt ut i livet för

att förtjäna sitt uppehälle. Med en sådan självständig ställning stämde

icke straffrättslig ansvarsfrihet väl överens. Ett ytterligare skäl till

avstyrkande av en utsträckning av ovillkorlig straffrihet funne kommittén

även i den omständigheten, att för det dåvarande, kommittén

veterlig!, icke något lands lagstiftning såsom en allmän regel föreskrivit,

att minderåriga skulle inom en åldersgräns utöver uppnådda 15 år vara

befriade från straff.

På samma gång kommittén sålunda fann straffbarhet böra inträda

vid fyllda 15 år, höll kommittén före, att möjlighet borde beredas att

mot personer, som vid förövandet av en brottslig gärning väl överskridit

denna gräns för absolut straffrihet men dock ännu på grund av

försenad utveckling, försummad uppfostran eller ogynnsamma omständigheter

i övrigt befunne sig på ett barns ståndpunkt, kunna använda

samma uppfostringsmedel som emot minderåriga under 15 år.

Att kommittén därvid ansåg sig böra inskränka domstolens rätt att

meddela förordnande om insättning i uppfostringsanstalt till de fall, då

det straff, den brottslige ådragit sig, uppginge till högst sex manaders

fängelse, härrörde icke, enligt kommitténs utsago, av någon inre i sakens

Förarbetena

till 1864 års

strafflag.

Förarbetena

till 1902 års

lag.

1896—98 års

Committé.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande Nr 64.

natur liggande orsak. Tvärtom borde, förmenade kommittén, därest frågan

endast såges ur rent teoretisk synpunkt, denna begränsning betydligt vidgas,

såframt den icke alldeles borde bortfalla. Prövades det nämligen, att den

brottslige, i trots därav att han överskridit den absoluta straffrihetsgrånsen,

ännu icke kunde anses hava hunnit den sedliga och intellektuella mognad, som

borde förutsättas för straffbarhet, syntes billigheten kräva, att han under alla

förhållanden i straffrättsligt hänseende behandlades lika med minderåriga under

15 år. När kommittén det oaktat uppställde nyssnämnda villkor, berodde

detta av hänsyn till de kostnader, en vidsträcktare tillämpning

av utbyte av straff mot insättande i anstalt skulle medföra.

Högsta

domstolen.

Vid behandlingen inom högsta domstolen av det på grundval av ovannämnda

kommittébetänkande inom justitiedepartementet utarbetade förslag

till ändringar i 5 kap. strafflagen förekom intet principuttalande i fråga

om straffmyndighetsåldern. En ledamot förklarade emellertid, att han

hölle före, att man borde inskränka användningen av ifrågavarande

uppfostringsmedel till ett mindre antal åldersklasser och i stället utsträcka

tillämpningen till de mera utvecklade inom dessa klasser och

till de något svårare brotten. Det torde vara rådligast, yttrade han vidare,

att åtminstone tills vidare stanna vid 16 år såsom högsta åldern

för intagning i uppfostringsanstalt. Om så skedde, syntes begränsningen

i fråga om brottets beskaffenhet kunna sättas så högt, att endast

brott, för vilka allmänna straffminima uppginge till minst ett eller två års

straffarbete, undantoges. Under förutsättning, att aga samt tillrättavisning

och förmaning användes såsom alternativa tuktomedel, skulle straffbarheten

inom dessa gränser kunna helt och hållet upphävas, varigenom nian

undginge att använda kortvariga frihetsstraff för förbrytare under 16 år.

Sex av de i förslagets granskning deltagande justitieråden uttalade

sig för en utsträckning av det föreslagna stadgandet om befogenhet

för domstolen att förordna om intagande i uppfostringsanstalt därhän,

att detsamma skulle kunna tillämpas vid olovligt tillgrepp, oavsett att

brottet vore belagt med straffarbete.

stiveiTden , 1 deu skrivelse den 15 maj 1902, vari riksdagen meddelade, att den

tö maj 1902. med vissa ändringar antagit Kungl. Maj:ts i ärendet framlagda proposition,

uttalades bland annat, att riksdagen även för sin del vore övertygad om

att tvångsuppfostran i många fall skulle vara synnerligen ändamålsenlig

gent emot minderåriga förövare av tjuvnadsbrott samt andra personer

mellan 15 och 18 år, vilkas brott icke kunde försonas med lägre straff

än straffarbete. Riksdagen, som vidare ifrågasatte, huruvida icke domstol

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

borde tillerkännas befogenhet att under vissa förhållanden i stället för

straff'' meddela varning eller annan tillrättavisning, ansåg sig dock ej

av dessa orsaker böra avslå förslaget, då dess snara antagande vore

av högsta vikt. Därtill komme, att, innan ytterligare anstalter blivit

uppförda, lagen redan av utrymmesskäl ej kunde utsträckas att omfatta

flera än de nu i densamma upptagna kategorierna av minderåriga förbrytare.

Men riksdagen höll före, att, i mån som de goda verkningarna

av lagens bestämmelser inträdde — varom riksdagen vore övertygad

såväl Kung!. Maj:t som riksdagen skulle låta sig angeläget vara att

vidtaga sådana åtgärder, soni möjliggjorde lagens utsträckning till alla

de fall, där en lycklig verkan av dess bestämmelser kunde vara att påräkna;

och i samband med eu dylik utvidgning av lagens verkningskrets

torde tillfälle erbjuda sig att taga i övervägande, i vad man jämväl

övriga av riksdagen antydda uppfostringsmedel kunde och borde

komma till användning.

Vid riksdagen år 1909 väcktes inom andra kammaren en motion,

i vilken med hänvisning till de goda resultat, som vunnits genom minderåriga

förbrytares intagande i allmän uppfostringsanstalt, hemställdes

om sådan ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen, att domstols rätt

att meddela förordnande om insättning i allmän uppfostringsanstalt

måtte utsträckas även till de fall, då brottet, som den minderårige begått,

belädes med straffarbete i högst sex månader.

På hemställan av lagutskottet, som avgav utlåtande över motionen

och därvid särskilt framhöll, att ifråga om unga personer uppfostran

oftare vore ett verksammare medel än straff, då det gällde att rätta

en rättsstridig vilja, beslöt riksdagen att i anledning av motionen i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, i vad mån ändring

skulle kunna ske av 5 kap. 3 § strafflagen, i syfte att där om förmälda

unga förbrytare måtte i större utsträckning än för det dåvarande var

medgivet kunna insättas i allmän uppfostringsanstalt. Denna riksdagsskrivelse,

dagtecknad den 16 mars 1909, överlämnades därefter till

fattigvårdslagstiftningskommittén, som den 2 december 1915 avgav det

betänkande och förslag, som ligger till grund för den av 1917 års riksdag

beslutade utvidgningen av uppfostringsinstitutet. I den genom

riksdagens skrivelse väckta frågan anför kommittén bland annat:

»Vid bedömande av frågan om utbytande av straff mot insättande

i uppfostringanstalt böra icke lämnas obeaktade de strävanden, som

Motion vid

1909 års

riksdag.

Riksdagens

skrivelse den

16 mars

1909.

Fattigvårds
lagstiftnings
kommittén.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 64.

under de senare åren gjort sig gällande, att vid verkställighet av straff

taga särskild hänsyn till de unga och anordna straffet för dem så, att

strafftiden utnyttjas för att sätta dem i bättre stånd att reda sig, då de

ånyo komma ut i livet. Särskilt anmärkningsvärd är i sådant hänseende

den framställning, som av fångvårdsstyrelsen gjorts hos Kungl. Maj:t i

dess skrivelse den 3 juli 1912. Efter en uttömande motivering, vari

bland annat redogöres för det i England använda s. k. Borst.alsystemet,

föieslog styrelsen, att i strafflagen skulle införas en ny straffare benämnd

korrektionsstraff, tillämplig därest någon, som fyllt 18 men ej 21 år, gjort

sig saker till brott, som enligt strafflagen skulle föranleda fängelse eller

straffarbete på viss tid, ej överstigande tre år. Korrektionsstraffet skulle

komma till användning jämväl i fråga om den, som före fyllda 18 år

gjort sig förfallen till fängelse eller straffarbete på högst nämnda tid,

men prövades icke kunna eller böra intagas i allmän uppfostringsanstalt.

Vid prövning om korrektionsstraff borde ådömas, skulle tagas i betraktande,

huruvida de omständigheter, varunder brottslingen uppväxt och

sedermera levat, samt hans personliga sinnesbeskaffenhet och övriga

förutsättningar gåve vid banden, att hans framtida välförhållande med

större sannolikhet skulle kunna vinnas genom dylikt straff än genom

det straff, som eljest vore i lagen för brottet stadgat.

Uti det av sakkunniga för utredning av vissa till strafflagstiftningen

hörande frågor den 29 december 1914 avgivna betänkande med förslag

till lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff (lag den

24 mars 1916) finnes en del föreskrifter, som avse yngre fångar. Sålunda

föreslås, att fånge, som vid straffets början ej fyllt 20 år, skall avtjäna

straffet helt eller delvis i huvudsakligen för yngre fångar avsedd

straffanstalt, där det ej med hänsyn till strafftidens korthet, straffets art

eller omständigheterna i övrigt finnes olämpligt. Vidare föreslås vissa modifikationer

med hänsyn till sådana yngre fångar i fråga om tiden för enrumsstraffet

och sättet för dess verkställande m. m.

Några lagbestämmelser hava visserligen icke utfärdats i det i fångvårdsstyrelsens

ovanberörda skrivelse den 3 juli 1912 angivna syfte, men

vissa åtgärder hava dock i fråga om straffverkställigheten vidtagits för

att åstadkomma ett bättre utnyttjande av strafftiden för unga förbrytare.

Ehuru alltså inom fängelserna börjat vidtagas åtgärder, syftande till

ett bättre utnyttjande av fängelsetiden för de yngre förbrytarna, är det

uppenbarligen ej möjligt att i fängelset, där vistelsen dessutom alltid

måste bliva mera kortvarig, vinna samma resultat med hänsyn till de

minderårigas uppfostran, som i eu enkom för dem avpassad uppfostrings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

9

anstalt. Erfarenheten synes hava till fullo ådagalagt, att den uppfostringsverksamhet,

som kommit till stånd på grundvalen av 190- års lagstiftning,

haft eu stor uppgift att fylla och även i det stora hela visat sig

motsvara de därpå ställda förväntningarna. Större delen av. de elever,

som utgått från de allmänna uppfostringsanstalterna, hava blivit laglydiga

och arbetsamma medborgare, under det att de, utsläppta efter ett kortvarigt

fängelsestraff, antagligen snart åter skulle kommit i delo med rättvisan

eller eljest råkat på förfall. Det finnes ingen anledning att antaga,

att icke lika gott resultat skall kunna vinnas med en del av dem, som

gjort sig skyldiga till brott, för vilket enligt lagen straffarbete ådömes.

Särskilt ifråga om dem, som gjort sig skyldiga till tjuvnadsbrott — och

dessa äro de flesta — lärer, på sätt redan anmärkts inom högsta domstolen,

goda förutsättningar finnas att kunna med framgång utföra enahanda

uppfostringsarbete, som nu med tillämpning av 5 kap. 3 § strafflagen

kunnat komma de till fängelse dömda till del. Överhuvud taget

synes någon meningsskiljaktighet icke finnas om angelägenheten av eu

utsträckning, och kommittén finner sig också böra utan tvekan förorda

en sådan.

Vad beträffar sättet för utvidgningen kan man tänka sig en sådan

inskränkt till vissa arter av brott, närmast tjuvnadsbrotten, bland vilkas

förövare man har att räkna med ett stort antal minderåriga. Emellertid

synes det dock mindre lämpligt att begränsa uppfostringsförfarandet till

dem, som gjort sig skyldiga till vissa arter av brott. Det hittills bedrivna

arbetet å uppfostringsanstalterna synes ej heller hava givit anledning

till något dylikt särskiljande, och även från fängelserna kunna

exempel framdragas på ungdomar, dömda till straffarbete för andra brott

än olovligt tillgrepp, vilka skulle lämpat sig för intagande å uppfostringsanstalt.

Kommittén ansluter sig därför i detta avseende till det förslag,

som gjordes i motionen till 1909 års riksdag och sedermera vunnit anslutning

från olika håll, nämligen att förordnande om intagande i uppfostringsanstalt

bör kunna meddelas även vid brott, som belägges med

straffarbete, och detta utan hänsyn till brottets art.»

Sedan kommittén härefter framhållit, att det med denna utgångspunkt

vore nödigt att bestämma en viss gräns i fråga om strafftidens

längd, utöver vilken ej skulle vara medgivet att sätta uppfostringsåtgärder,

detta därför att den allmänna rättsuppfattningen icke skulle

känna sig tillfredsställd med att svårare brott fritoges från straffpåföljd

och av allmänpreventiva hänsyn, samt kommittén ansett försiktigast att

stanna vid den gräns av sex månaders straffarbete och däremot svarande

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 48 käft. (Nr 64.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Professor

J. C. W.

Thyrén.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 64.

ett års fängelse, som ifrågasattes vid 1909 års riksdag, yttrar kommittén

vidare:

»Ett ytterligare spörsmål, som i detta sammanhang varit under

övervägande är, huruvida ej i vissa fall domstol borde tilläggas befogenhet

att meddela tillrättavisning och varning i stället för att förordna

om insättande i allmän uppfostringsanstalt. Hemställan om ett dylikt

stadgande gjordes av åtskilliga ledamöter i högsta domstolen vid granskning

därstädes av de föreslagna stadgandena rörande behandling av minderåriga

förbrytare, och riksdagen ifrågasatte i sin ovanberörda skrivelse

den 15 maj 1902 även en dylik befogenhet. I det betänkande, som avgavs

den 17 maj 1902 av den s. k. strafflagskommittén, upptogs också

spörsmålet, huruvida varning skulle med fördel kunna brukas i stället

för eller jämte villkorlig dom. Nämnda kommitté fann emellertid av

flera skäl stadgande om varning icke böra införas och, vad särskilt beträffar

minderåriga förbrytare, ansåg kommittén, att efter ett genomförande

av det till 1902 års riksdag framlagda förslaget om insättande

i allmän uppfostringsanstalt samt med den villkorliga domens användande

för yngre förbrytare i därför lämpade fall, det ej syntes tjänligt

att med. avseende å dessa införa ytterligare ett särskilt förfaringssätt.

Genom införandet i vårt straffsystem av institutet villkorlig dom hade

frågan om befogenhet för domstol att meddela varning fått minskad

betydelse. Den villkorliga domen är, såsom av strafflagskommittén betonas,

i själva verket en skärpt varning.»

Vid förarbetena till ny strafflag har frågan om behandling av minderåriga

förbrytare varit föremål för särskild uppmärksamhet. Uti det

av professor Johan C. W. Thyrén framlagda principbetänkande rörande

strafflagens revision (Principerna för en strafflagsreform, del I sid. 135—150,

del III sid. 149—150) har sålunda en ingående behandling ägnats åt minderårigas

brottslighet, för vars bekämpande föreslagits särskilda straffmedel

och skyddsåtgärder. För utbrytande av minderåriga brottslingars

behandling från det typiska strafförfarandet, framhåller professor Thyrén,

tala flera grunder. Om än varje allvarligare straff (bortsett från dödsstraffet)

bör innehålla ett uppfostrande element, avsett att såvitt möjligt

förbättra den straffade, så visar dock erfarenheten, att utsikten för att

åvägabringa en genomgripande förändring i den mänskliga karaktären,

ehuru den aldrig fullkomligt upphör, dock högst väsentligt minskas med

tilltagande ålder. I fråga om unga, outvecklade personer är den emellertid

jämförelsevis stor, och denna erfarenhet utgör ett starkt skäl för

att låta den uppfostrande synpunkten behärska samhällets reaktion mot

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 64. 11

brottslingar i nämnda stadium, så att straffet, inom vissa gränser, rent av

förvandlar sig till uppfostran. Använd gent emot den minderårige

brottslingen, fattas uppfostringsåtgärden icke såsom ett våldsamt och

störande ingrepp i hans liv, utan såsom eu välgärning mot honom själv,

rättskänslan stötes därför icke av att även vid mycket ringa brott

ja, till och med utan att brott föreligger — en sådan åtgärd inträder.

Omvänt uppfattas, ur den i folkåskådningen rådande vedergällningssynpunkten

— även om det är fråga om högre grader av brottslighet

den minderårige brottslingens »skuld», på grund av hans närhet till den

»otillräkneliga» barnaåldern, icke svårare, än att den kan sonas med eu

längre uppfostringsbehandling — åtminstone såvida det icke gäller

mycket svåra brott. Då intet straff äger rum för brott begångna t. ex.

före 15 års ålder, faller det sig för den allmänna rättsuppfattningen

ganska naturligt, att det under ett mellanstadium, exempelvis 15 18

år, inträder en behandling, som åtminstone enligt regeln endast i mindre

mån har straffkaraktär.

I det av professor Thyrén sedermera framlagda förberedande utkastet

till strafflagens allmänna del, däi-vid såsom kriminell åldersgräns

bibehållits 15 år, har ungdomskriminaliteten alldeles förbigåtts. Om

anledningen härtill yttrar professor Thyrén, att därest detta institut

skulle utformas i den riktning, som angivits i Princ. I, så komme det

att inom straffrätten intaga en sådan särställning, att kräva en sådan

mångfald av egenartade regler, däribland även processuella, att åtminstone

tills vidare möjligheten torde böra hållas öppen för dess behandling

i en särskild lag.

Vid behandlingen av förevarande motion har utskottet i vederbörlig

ordning inhämtat yttrande från fångvårdsstyrelsen, som i ett den

18 mars 1918 dagtecknat utlåtande uttalat sig för ett höjande av st.raflbarhetsåldern.

I berörda yttrande, vilket såsom bilaga finnes vidfogat

detta utlåtande, erinrar fångvårdsstyrelsen till en början, att senare

årens lagstiftningsåtgärder i vårt land på ifrågavarande område innebära

ett fortgående mot målet att i möjlig mån befria dem, som på

grund av sin ungdom vore att anse såsom mindre brottsmedvetna, från

undergående av de allmänna straffen, vilka anpassats för de vuxna.

För fångvårdsstyrelsen hade det länge stått som ett synnerligen tungt

åliggande att i straffanstalterna hålla även 15-åringarna för undergående

av frihetsstraff. Huruvida och till vilken högre gräns straffa

barlietsåldern borde höjas, berodde eldigt styrelsens förmenande vä
-

Fdngvdrds
styrelsen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

?®Äger v1™ “ojHgheterna att utan straff rätta och från fortsatt samhallsfarhghet

avhalla de unga lagöverträdarna. Det syntes därför, som

de* vore V1.1 ovedersäghgt gagn åtminstone i fråga om den, som

fyllt 15 men icke 16 år, om straffet som regel bleve utbytt mot intappa

i uppfostringsanstalt. Vad som hittills utan skada kunnat ske

beträffande deri, som icke fyllt 15 år, skulle utan tvivel med lika skäl

kunna göras i fråga om den, som fyllt 15 men icke 16 år. Gränsen

vore dragen tämligen godtyckligt, och en höjning av ett år kunde i

vaije tall icke innebära någon avsevärd skada. Visserligen kunde ur

samhällets synpunkt möjligen göras en invändning därom, att så kallad

strafmhet för den, som dock närmar sig en ålder av 16 år, komme att

försvaga rättssäkerheten, i det att dessa unga undandroges den avskräckande

verkan, straffet innebär. Men då vistelsen vid skyddshem

och uppfostringsanstalt, utom vid de allra svåraste brotten, i allmänhet

vore vida långvarigare än straffet, torde för de flesta intagandet i en dylik

anstalt sta såsom ett större obehag och därföre fruktas åtminstone lika

mycket. Endast i de fall, då brottet varit så svårt, att straffet skulle

till tiden i någon betydande grad överskjuta vad för vistelsen i uppfostringsanstalt

kunde ifrågakomma, innebure utbytet ett beaktansvärt

minskande av det avskräckande momentet. Om i anledning av dessa

sallsynta fall tveksamhet kunde råda, huruvida straffbarhetsåldern kunde

aUmant hojas utöver 15 år, stode visserligen den utvägen till buds, som

före 1902 ars lagandrmg var följd i strafflagens 5 kap. 2 § beträffande

f jortonaringarna. I enlighet därmed skulle nämligen så kunna

ordnas, att straff finge ådömas femtonåringen, i händelse han förövat

garning, belagd med dödsstraff eller straffarbete över två år, samt tillika

prövades hava ägt nog urskilning att inse gärningens brottslighet. Men

styrelsen trodde icke dylikt försiktighetsmått erforderligt, om höjningen

av straffbarhetsaldern ej sattes högre än till 16 år. I händelse den unge

beginge ett så svårt brott, som nyss ifrågasatts, torde det ske undtr

sadana förhållanden, att lian icke överväger, huruvida påföljden för

honom bliver några års straffarbete eller tvångsuppfostran.

, en, hölle vidare före, att då det vore önskvärt, att den som

fyllt 15 ar och således dock uppnått en tämligen hög grad av förståndsutveckling,

finge sin gärning bedömd av verklig domstol och icke av

barnavardsnamnd, ifrågavarande reform måhända helst borde genomföras

utan rubbning i domstolsförfarandet. Keformen skulle då allenast innebara

att förordnande om intagning i allmän uppfostringsanstalt skulle

beträffande de lagöverträdare, som fyllt 15 men icke 16 år, givas även

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåt ande Nr 64.

i de fall, då sådant icke enligt nu gällande lag skulle eller kunde ske,

utan straff ådömdes.

Slutligen har fångvårdsstyrelsen förordat lagändring av innebörd,

dels att domstolen för visst fall skulle äga att i stället för att förordna

om intagande i allmän uppfostringsanstalt tilldela den minderårige varning,

dels att de grundsatser, på vilka villkorlig dom vore uppbyggda,

skulle tillämpas jämväl, då det gällde verkställighet av ålagd tvångsuppfostran.

Såsom framgår av det ovan anförda, lärer icke mer än eu meningråda

därom, att ifråga om minderåriga förbrytare uppfostran ofta filett

verksammare medel än straff, då det gäller att rätta en rättsstridig

vilja och återföra lagbrytaren till ett lagbundet och för samhället gagnande

liv. De goda resultat, erfarenheten av 1902 års lagstiftning på

ifrågavarande område otvetydigt har att uppvisa, å ena sidan, samt

å andra sidan den obestridligen skadliga inverkan av särskilt kortvariga

frihetsstraff på den unge förbrytaren, synas utskottet utgöra starka skäl

för en utredning rörande möjligheten av en ytterligare utvidgning'' av

uppfostringsförfarandets användande å minderåriga förbrytare. Visserligen

har en ej obetydligt utsträckt tillämpning av nämnda förfarande

beslutats så sent som år 1917 genom den då antagna ändrade lydelsen av

5 kap. 3 § strafflagen, vilken ändring på grund av otillräckligt antal

anstaltsplatser ännu ej kunnat träda i kraft. Men denna omständighet

i och för sig bör enligt utskottets förmenande ej utgöra hinder för ett

upptagande till närmare utredning, huruvida och i vad mån uppfostringsförfarandet

lämpligen kan anlitas i än större omfattning, än vad

nämnda lagrum i dess ändrade lydelse medgiver. Inför den på senare

tider närmast på grund av kristidens verkningar alltmer tilltagande

ungdomskriminaliteten kan samhället icke förbliva overksamt. Bekämpandet

av den minderåriges brottslighet är ett samhällsintresse av den

allra största vikt, så mycket mer som man, därest detta lyckas

såsom professor Thyrén uttrycker sig i sitt ovan citerade arbete

i det väsentliga tillstoppat själva källan i samhället till kronisk brottslighet

för den närmast följande tiden; det belopp, samhället lägger

ut på välberäknade åtgärder mot ungdomskriminaliteten, tager det igen

med ränta genom minskade förluster och utgifter på grund av kriminaliteten

några år senare bland de vuxne. Därför hade det enligt utskottets

förmenande utan tvivel varit i hög grad önskvärt, att frågan om lagstiftningen

rörande minderåriga förbrytare kunnat i hela dess vidd

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 6''4.

under den närmaste framtiden upptagas till behandling. Men då detta

svårligen lärer^ kunna ske, torde för närvarande intet annat återstå än

att med bibehållande av huvudgrunderna för gällande lagstiftning försöka

ytterhgaie utsträcka tillämpningen av de i 5 kap. 3 § strafflagen

givna bestämmelserna.

Vad beträffar sättet för utvidgningen, kan man givetvis tänka

sig olika utvägar. Motionären föreslår ett höjande av straffbarhetsåldern

från 15 till åtminstone 16 år. Detta förslag innebär, att uppfostringsförfarandet

i en eller annan form städse utsträckes till alla unga förbrytare i

åldei n 15 till åtminstone 16 år utan avseende på beskaffenheten av det

stiaff, som eljest skulle hava blivit dem ådömt. Straffbarheten skulle

med andra ord bortfalla för denna åldersklass. Så till vida har detta

förslag företräde framför alla andra, som det tager direkt sikte på den minderåriges

ålder. Det ligger nämligen i sakens natur, å ena sidan att

uppfostringsförfarandet är nyttigare och mer verksamt samt å andra

sidan att straffet är skadligare och mer fördärvbringande, ju yngre förbrytaien

äi. Invändas kan däremot törhända, att det ej kan vara ur

samhällets synpunkt lämpligt, att den, som dock uppnått en ålder av

upp till 16 år, alltid skall bliva strafflös.

Att i eu allmän regel angiva en viss ålder, då den minderårige

skall anses hava uppnått sådan mognad i omdöme och självständighet

i vilja, att en av honom begången brottslig handling bör åtföljas av

straff, är uppenbarligen förenat med de allra största svårigheter. Valet

måste bliva mer eller mindre godtyckligt. Ej heller kan den eu gångsatta

åldersgränsen, såsom historien bestyrker, förbliva densamma. Ju

mer utvecklat samhället är, desto större krav måste ställas på individen,

för att han skall anses hava uppnått mogenhet. Senare tiders lagstiftning

inom olika länder synes också, såsom fångvårdsstyrelsen påpekar,

avgjort gå i riktning mot ett höjande av straffbarhetsåldern.

Vad beträffar valet av just 15-årsåldern i vårt land för inträde av

kriminell ansvarighet, må till en början erinras därom, att det är över

50 år sedan sagda åldersgräns infördes i vår lagstiftning. Vidare

förtjänar påpekas, såsom ovan nämnts, att vid behandlingen inom högsta

domstolen av 1902 års lagförslag en ledamot ifrågasatte straffbarhetsålderns

höjande till 16 år med undantag för de svåraste brotten. Slutligen

må framhållas, att de av 1896—1898 års kommitté ovan anförda skäl för

bibehållandet av straffbarhetsåldern vid 15 år icke äga samma giltighet nu

som då. Det bör nämligen i detta sammanhang anmärkas, dels att enligt

redan antagna eller väckta lagförslag tiden för skolgången utökats eller

kommer att utökas icke allenast vad angår folkskola och obligatorisk

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr tid.

in

fortsättningsskola utan jämväl i fråga om deltagande i undervisningen i

yrkesskolor, dels ock att vid innevarande års riksdag bägge kamrarna

fattat beslut om att i fattigvårdshänseende höja gränsen för minderårighet

från 15 till 16 år, vid vilken ålder, enligt vad föredragande departementschefen

framhöll i yttrande till statsrådsprotokollet vid anmälan

av förslaget till lag om fattigvården, de unge kunde anses hava hunnit

en sådan mognad, att de hade utsikt att utvecklas till goda självförsörjare

och nyttiga medborgare.

Kräver man således, såsom man bör, att den minderårige skall hava

uppnått eu viss utveckling, som bör utgöra förutsättning för hans straffbarhet,

lärer enligt utskottets förmenande från denna synpunkt sett

intet vara att invända däremot, att åldersgränsen för straffbarhet framflyttas

till 16 år. Att däremot gå längre synes utskottet icke vara

tillrådligt.

Men gränsen för straffbarhetsåldern bestämmes icke enbart av den

minderåriges mogenhet och fasthet i viljan. Den ännu i folkmedvetandet

härskande vedergällningstanken kräver understundom straff, så snart förbrytaren

uppnått en viss ålder, liksom allmänpreventiva hänsyn kunna

för visst fall påkalla samhällets reaktion i form av straff. Men ej heller

ur dessa synpunkter lära alltför stora betänkligheter möta mot att höja

åldersgränsen till 16 år, åtminstone icke om man undantager de grövsta

brotten. Det torde näppeligen behöva befaras, att den allmänna rättsuppfattningen

skall känna sig mindre tillfredsställd, därest eu 15-årig

förbrytare insättes i uppfostringsanstalt, än om han ådömes frihetsstraff,

lika litet som uppfostringsförfarandet, enligt vad erfarenheten giver

vid handen, för förbrytaren framstår såsom någon lindrigare påföljd å

brottet än frihetsstraffet.

Vad slutligen beträffar det uppfostringsmedel, som bör komma till

användning, då det gäller minderåriga förbrytare, som fyllt 15 men ej

16 år, och sättet för denna uppfostrans anordnande, har det synts motionären

enklast och mest tilltalande, att dessa 15-åringar antingen omluindertoges

av barnavårdsnämnd och intoges å skyddshem enligt lagen

om uppfostran av vanartade och i sedligt avseende försummade barn, eller

ock underkastades tvångsuppfostran. Fångvårdsstyrelsen har för sin del

förordat tvångsuppfostringsförfarandet under särskilt framhållande, dels

att tvångsuppfostringsanstalten torde bättre än skyddshemmet lämpa sig

för den, som fyllt 15 år, dels ock att minderårig i nu nämnd ålder

borde få sin gärning bedömd av domstol. Utan att vilja bestämt uttala sig

till förmån för vare sig det ena eller andra alternativet vill utskottet

dock framhålla angelägenheten av att, då eu ifrågasatt utvidgning av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

uppfostringsinstitutet såsom blott en provisorisk åtgärd icke är avsedd

att verka ändring i huvudgrunderna för gällande lagstiftning på området

i fråga, blivande ändringar ma kunna i görligaste mån genomföras

utan allt för stora rubbningar i nuvarande dom stolsförfarande. Utskottet

anser likaledes, att därest tvångsuppfostran skulle komma att förordas,

betryggande åtgärder böra vidtagas i syfte att förekomma äldre

elevers skadliga inflytande på yngre, vare sig detta bör ske genom särskilda

anordningar inom anstalten eller genom upprättande av olika

slag av anstalter, för vilket senare fall det ock torde böra tagas i övervägande,

huruvida icke tillfälle till förflyttning av elever mellan olika

anstalter borde beredas. Slutligen anser sig utskottet i likhet med

fångvårdsstyrelsen böra förorda ett upptagande till behandling, dels

huruvida och i vad mån varning eller annan tillrättavisning må°kunna

komma till användning vid behandlingen av minderåriga förbrytare, dels

liurmida och under vilka förutsättningar förordnande om intagande i

allmän uppfostringsanstalt må kunna allenast villkorligt meddelas.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen matte i anledning av förevarande

motion i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes låta verkställa utredning, dels huruvida och

under vilka villkor den i 5 kap. 1 § strafflagen stadgade

straffbarhetsåldern av 15 år må kunna höjas

till 16 år ävensom, därest så finnes böra ske, huruvida

den, som fyllt 15 men ej 16 år och begår brott, bör intagas

i skyddshem eller i tvångsuppfostringsanstalt och

i senare fallet, huruvida domstol eller annan myndighet

roa härom förordna, dels huruvida och i vad mån varning

eller annan tillrättavisning må kunna komma till

användning vid behandlingen av minderåriga förbryta!

e, dels ock huruvida och under vilka förutsättningar

förordnande om intagande i allmän uppfostringsanstalt

må kunna allenast villkorligt meddelas.

Stockholm den 24 maj 1918.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr (i-i.

17

inlaga.

Till riksdagens lagutskott angående framflyttande av straffbarhetsåldern.

Då igenom lagen den 27 juni 1902 ur strafflagstiftningen avfördes den dittills gällande

bestämmelsen, att under vissa förhållanden straff kunde ådömas jämväl för gärning,

som begåtts av den, som fyllt fjorton men ej femton år, nämligen om gärningen i

allmänhet var belagd med dödsstraff eller straffarbete över två år samt gärningsmannen

prövades hava ägt nog urskiljning att gärningens brottslighet inse, måste detta hava

skett med hänsyn till olämpligheten av fjorton åringars behandling såsom ansvarskän

nande personer med erforderlig mognad. Efter 1902 års lagstiftning, som tillämpas

från och med år 1905, blev straffbarhetsåldern i varje fall bestämd till 15 år, dock

med den modifikationen, att domstolen vid ringare brott kunde, där den brottsliges

sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling prövades

sådant föranleda, förordna, att han skulle i stället för att undergå det ådömda straffet,

insättes i allmän uppfostringsanstalt. Genom lagen den 7 maj 1917, vilken ännu icke

trätt i kraft, har denna rätt att ersätta straffet med tvångsuppfostran utsträckts till

att omfatta även ganska avsevärda straff, ända upp till fängelse i ett år eller straffarbete

i sex månader.

Dessa lagstiftningsåtgärder innebära tydligen ett fortgående mot målet att i möjlig

mån befria dem, som på grund av sin ungdom äro att anse såsom mindre brottsmedvetna,

från undergående av de allmänna straffen, vilka avpassats för de vuxne.

Vid vilken tidpunkt den ålder uppnåtts, vid vilken erforderlig mognad inträder

för att ett straff skall vara på sin plats, beror tydligen å individuella förhållanden.

Det lärer vara allmänt erkänt, att manbarhetsåldern och själsmognaden inträda senare

i de kallare länderna än i de varmare. Utan tvivel är detta redan, i jämförelse med

andra stater, i vår gällande lagstiftning uppmärksammat, i det att till exempel enligt

Tyska rikets strafflag av år 1871 endast barn under 12 års ålder äro fullständigt straffomyndiga.

Utkastet till ny strafflag för Tyska riket höjer straffbarhetsåldern till 14

år. Således även här en strävan mot samma mål.

Den sålunda i Tyskland tilltänkta höjningen av två år i den hittills varande

straffbarhetsåldern skulle motsvara en höjning från vår tidigare, för vissa fall bestämda

straffbarhetsgräns av 14 år till fyllda 16 år.

Det torde i törhända flertalet fall kunna anses, att mognaden bland ungdomen

här i landet är två år senare än i Tyskland; och skulle, om denna åsikt är riktig,

motionärens förslag om ålderns höjande till 16 år motsvara, vad i nyssnämnda land

föreslagits såsom lämpligt.

För fångvårdsstyrelsen har länge stått såsom ett synnerligen tungt åliggande att i

straffanstalterna hålla även femtonåringarna för undergående av frihetsstraff. Detsamma

gäller mången gång också i fråga om de närmaste årsklasserna.

För att beträffande alla dessa råda bot mot de svåraste olägenheterna föreslog

styrelsen på sin tid ändrade verkställighetsbestämmelser. Detta förslag har beaktats i

den nya lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff,

vilken lag i fråga om dem, som vid brottets begående icke fyilt 20 år, reducerat

enrumsstraffet och i övrigt infört en omläggning i riktning mot uppfostran vid sidan

av straffet.

Härigenom har mycket vunnits och skall helt visst än mera kunna vinnas, så

snart önskvärda lokala anordningar hunnit genomföras. Men det kan dock icke annat

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 48 käft. (Nr 64.) B

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

än uppväcka tveksamma tankar, då man i dessa ungdomsfängelser nödgas möta i

straffångarnas dräkt klädda små gossar med outvecklad kropp och barnsliga ansikten;

då man vet, att de för livet stämplats med brottslingarnas märke och att, huru deras liv

än utvecklar sig, de måste bära med sig minnet av den förkastelsedom, som samhället

gärna förknippar med undergånget straff i allmänt fängelse.

Huruvida och till vilken högre gräns straffbarhetsåldern må böra höjas beror

väsentligen, synes det, på möjligheterna att utan straff rätta och från fortsatt samhällsfarlighet

avhålla de unga lagöverträdarna. För närvarande intagas de straffomyndiga

förbrytarna i de så kallade skyddshemmen, där de under en vistelse, som till tiden i

de allra flesta fall överstiger vad för brottet skulle bestämts i form av frihetsstraff,

åtnjuta uppfostran, teoretisk och praktisk. Deras förbrytelser göras icke till föremål

för domstols utan barnavårds bedömande. Det är egentligen häri, som deras behandling

skiljer sig från deras, vilka efter brott i åldern 15, 16 och 17 år få utbyta straffet

mot tvångsuppfostran.

Både skyddshemmen och tvångsuppfostringsanstalterna hava visat sig fylla sina

ändamål på ett sätt, som icke hos någon lärer väcka tanken på en återgång till vanlig

straffbehandling. Den elev, som utgår från dessa anstalter, har sällan rönt avoghet

hos allmänheten för sin vistelse därstädes. Tvärtom kan sägas, att hans framtida

utsikter förbättrats genom den vunna yrkesutbildningen och de förökade skolkunskaperna.

Dessa förmåner givas visserligen även åt de unga i fängelserna i den mån, en i

regel kortare strafftid möjliggör; men ovan påpekade straffmärke motverkar ofta och

mer än motverkar de vunna fördelarna.

Det synes därför som om det vore till ovedersägligt gagn åtminstone i fråga om

dem, som fyllt 15 men icke 16 år, om straffet icke blott, såsom nu är fallet, i den

händelse att brottslingens sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling

prövas sådant föranleda, bleve utbytt mot uppfostringsanstalt, av ena

eller andra slaget, utan att sådant utbyte alltid med nedannämnda inskränkningar

komme till stånd. Vad som hittills utan skada kunnat ske beträffande dem, som icke

fyllt 15 år, skulle utan tvivel med lika skäl kunna göras ifråga om dem, som fyllt 15

men icke 16 år. Gränsen är nu dragen tämligen godtyckligt, och en höjning av ett år

kan i varje fall ej innebära någon avsevärd våda.

Visserligen kan ur samhällets synpunkt möjligen göras en invändning därom, att

så kallad straffrihet för den, som dock närmar sig en ålder av 16 år, komme att försvaga

rättssäkerheten, i det att dessa unga undandroges den avskräckande verkan, straffet innebär.

Men då vistelsen vid skyddshem och uppfostringsanstalt, utom vid de allra svåraste

brotten, i allmänhet är vida långvarigare än straffet, torde för de flesta intagandet i en

dylik anstalt stå såsom ett större obehag och därföre fruktas åtminstone lika mycket.

Endast i de fall, då brottet varit så svårt, att straffet skulle till tiden i någon'' betydande

grad överskjuta vad för vistelsen i uppfostringsanstalt kunde ifrågakomma, innebär

utbytet ett beaktansvärt minskande av det avskräckande momentet. Om i anledning

av dessa sällsynta fall tveksamhet kunde råda, huruvida straffbarhetsåldern kan

allmänt höjas utöver 15 år, stode visserligen den utvägen till buds, som före 1902 års

lagändring var följd i strafflagens 5 kap. 2 § beträffande fjortonåringarna. I enlighet

därmed skulle nämligen så kunna ordnas, att straff finge ådömas femtonåringen i händelse

han förövat gärning belagd med dödsstraff eller straffarbete över två år samt tillika prövades

hava ägt nog urskiljning att inse gärningens brottslighet. Men styrelsen tror icke

dylikt försiktighetsmått erforderligt, om höjningen av straffbarhetsåldern ej sättes högre

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lat/ utskott ds utlåtande Nr 64.

Ii)

än till 16 år. I händelse den unge begår ett så svårt brott, som nyss ifrågasatts, lärer

det ske under sådana förhållanden att han icke överväger, huruvida påföljden för

honom bliver några års straffarbete eller tvångsuppfostran.

Då åtskilligt talar för önskvärdheten, att den som fyllt 15 år och således dock

uppnått en tämligen hög grad av förståndsutveckling, får sin gärning bedömd av verklig

domstol och icke av barnavårdsnämnd, vars uppgift mindre är att utreda föreliggande

brottmålsfall än att taga hänsyn till uppfostringsbehovet i allmänhet, förefaller

det styrelsen, som om ifrågavarande reform törhända helst borde genomföras utan

rubbning i domstolsförfarandet. Härför talar ock den omständigheten, att för den till

en ålder av mer än 15 år komna brottslingen tvångsuppfostringsanstalten lämpar sig i

viss mån bättre än skyddshemmet, emedan den förra är en inrättning, som planlagts

för de äldre åldersklasserna bland ungdomen, under det att skyddshemmet i regel

tagit sikte på de yngre åldrarna. Den som fyllt 15 år torde rätteligen böra hänföras

till den förra gruppen.

Om nu angivna riktlinje följes, skulle reformen innebära, att förordnande om intagning

i allmän uppfostringsanstalt skulle beträffande de lagöverträdare, som fyllt 15

men icke 16 år, givas även i de fall, då sådant icke enligt nu gällande lag skulle eller

kunde ske, utan straff ådömdes.

I enlighet med vad sålunda blivit sagt borde i strafflagens 5 kap. 1 § införas en

ändring av orden »femton år» till »sexton år». Motsvarande ändring bör ock ske i

samma kapitels 2 och 3 §§. Till sistnämnda 3 § bör ett tillägg göras av innehåll att

om den, som fyllt femton men icke sexton år, begått gärning, som i strafflagen är belagd

med straff, skall domstolen förordna om hans intagande i allmän uppfostringsanstalt,

dock med de undantag, som kunna föranledas av följande omständigheter.

Då femtonåringen enligt ovan framlagda förutsättningar skall vara straffri, undgår

han icke allenast frihetsstraff utan även bötesstraff. Att bötesstraffet är synnerligen

olämpligt i fråga om personer, som på grund av sin ungdom ännu icke äro i besittning

av egna tillgångar till deras gäldande, är lika uppenbart som att ett förvandlingsstraff

för böter i form av fängelse bör undvikas av samma skäl, som ovan anförts, för

att låta den unga undgå bekantskapen med straffanstalten och den fläck som fängelsevistelsen

är ägnad att vidfästa. Men bötesstraffet kan i och för sig vara så pass lindrigt,

i synnerhet om närstående betala den unges böter, att deras ersättande med årslång

vistelse vid en allmän uppfostringsanstalt kan synas allt för hårt.

Beträffande den, som är yngre än 15 år, kan barnavårdsnämnden underlåta barnets

överlämnande till skyddshem och i stället anlita mindre ingripande utvägar. Detta

synes även böra möjliggöras i fråga om de något äldre, nämligen femtonåringarna, då

brottet varit av den lindrigare art, att i vanliga fall endast böter skolat ådömas.

Finnes den som fyllt 15 men icke 16 år hava förövat en gärning, som för den

straffmyndige ej skulle medfört högre straff än böter, synes domstolen böra äga att, i

stället för att förordna om intagande i allmän uppfostringsanstalt, tilldela den unge

varning.

Ett tillägg härom borde för sådant fall införas i 5 kap. 3 § strafflagen.

Lämpligt vore jämväl, att möjlighet bleve beredd för domstolen att göra sitt förordnande

om intagning i allmän uppfostringsanstalt villkorligt. Därigenom skulle åstadkommas

tillfälle att i de fall, då varning syntes allt för verkningslös men intagande i

uppfostringsanstalt möjligen obehövlig, endast villkorligen förordna om sistnämnda åtgärd,

varvid dock vunnes dels ett allvarligt hot för framtiden och dels den unge lagöverträdarens

ställande under övervakning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottet^ utlåtande Nr 64.

Säkerligen skulle i många fall dylikt villkorligt förordnande vara till gagn även

beträffande såväl dem, som i åldern mellan 15 och 16 år begått svårare brott än att

det eljest skulle ådragit böter, som ock dem, som i åldern mellan 16 och 18 år funnits

böra befrias från straff för att i stället underkastas tvångsuppfostran.

En bestämmelse synes för vinnande härav böra åstadkommas av det innehåll, att

där förordnande gives om intagande i allmän uppfostringsanstalt, domstolen må, i

händelse med hänsyn till den unges karaktär och personliga förhållanden i övrigt,

skälig anledning finnes antaga, att han skall utan sådan åtgärd låta sig rättas, i förordnandet

föreskriva att med åtgärden skall anstå och att på den ungas uppförande

under viss prövotid m. m. skall bero, huruvida förordnandet om intagande i allmän

uppfostringsanstalt skall gå i verkställighet. Dessutom torde böra stadgas, att de i

lagen om villkorlig dom givna bestämmelserna skola i tillämpliga delar iakttagas jämväl

i fråga om villkorligt förordnande, varom nu nämnts.

Till upplysning om det antal unga lagöverträdare, som under år 1917 varit intagna

i rikets straffanstalter, torde slutligen få meddelas följande tabell:

Fångar dömda till straffarbete eller fängelse, vilka vid brottets begående ej fyllt

16

år

17 år

18 år

Summa

Kvarvarande vid årets början..................

m.

18

kv.

in. j kv.

20 i —

ra.

21

kv.

59

Nykomna undet året.............................

104

3

180 |

15

173

21

496

Summa

122

3

200

15

194

21

555

Kvarvarande vid årets slut ..................

42

—

70

4

90

7

213

Under år 1917 voro således i straffanstalterna intagna 122 gossar och 3 flickor,

som fyllt 15 men icke 16 år, 200 gossar och 15 flickor, som fyllt 16 men ej 17 år,

samt 194 gossar och 21 flickor, som fyllt 17 men ej 18 år, hela antalet således 555.''

Att detta antal varit under år 1917 alldeles osedvanligt stort framgår av en jämförelse

mellan antalet vid straffanstalterna kvarvarande vid årets början och vid dess

slut, nämligen 59 emot 213.

Om tvångsuppfostran skolat användas för hela antalet femtonåringar, visar sig

detta hava kraft en betydande tillökning av anstaltsplatser, en tillökning, som skulle

blivit än större om jämväl de femtonåringar, som dömts till böter, måst intagas i allmän

uppfostringsanstalt. Under normalare förhållanden, då kristidens fördärvliga verkningar

upphört, lärer visserligen antalet åter nedgå, såvida icke förhoppningarna gäckas. Men

även i sådant fall torde det vara önskligt att ej över det nödvändiga fylla de allmänna

uppfostringsanstalterna. Även ur denna synpunkt, må det ovan gjorda förslaget om

möjlighet av varning och villkorligt förordnande förtjäna beaktande.

Skulle emellertid anses tillräckligt och lämpligt, att jämväl den, som fyllt 15 men

icke 16 år, helt likställdes med yngre vanartade och att således ej allvarligare påföljd än

intagande i skyddshem behövde för honom ifrågakomma, kunde reformen uppenbarligen

inskränka sig till en ändring av bestämmelserna i 5 kap. strafflagen i avseende å siffran

för straffbarhetsåldern. Från styrelsens sida finnes häremot intet att erinra utöver vad

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 64.

21

ovan anförts ifråga om tvångsuppfostrans företräde i visst avseende, då. det gäller

ungdomar av något mognare ålder, samt det önskvärda att få av dem förövade brott

utredda inför verklig domstol.

Stockholm den 18 mars 1918.

VIKTOR ALMQUIST.

A. SANDELL.

F. v. Dardel.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1918:335 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående framflyttande av straffbarhetsåldern. a1 i texten