Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård m. m., dels ock i anledning därav väckt motion.
1919-03-11 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1919:14, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård m. m., dels ock i anledning därav väckt motion.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
1
Nr 14.
Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1919 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades
kostnader för sinnessjukvård m. m., dels ock i anledning
därav väckt motion.
Närvarande: Herrar Dahl, von Sneidern, Ernst Lindblad, Jacob Larsson, Hult, Alfred
Petrén*), Boberg*), Frändén, Kaijser*), Magnusson i Kalmar, Andersson i
Knäppinge*), Hage, Hagman i Stockholm, Strömberg, Bäckman och Hedin.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Genom en den 31 december 1918 dagtecknad proposition nr 7,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av i statsrådet fört protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till
Lag
om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Åtnjuter sinnessjuk, vilken, utan att vara i behov av fattigvård
enligt 1 § i lagen om fattigvården, dock är att anse såsom mindre bemedlad,
vård mot billigaste avgift å staten eller landsting tillhörigt sinBihang
till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 10 käft. (Nr 14.) 965 19 1
Kungl. Maj:ts
proposition.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
nessjukhus, och har lian under de senaste tio åren vårdats å dylikt sjukhus
i sammanlagt två år eller därutöver, eller har sinnessjukdomen eljest
oavbrutet fortfarit under minst tre år, då skall lindring i kostnaden för
sinnessjukvården beredas på sätt här nedan sägs.
2 §•
Vid prövning av fråga, huruvida sinnessjuk är att anse såsom
mindre bemedlad samt om beredande av lindring, som avses i denna
lag, skall hänsyn tagas ej endast till storleken av den sinnessjukes
inkomster och övriga tillgångar samt skulder utan jämväl till alla andra
på hans ekonomiska förhållanden inverkande omständigheter, såsom honom
åliggande underhållsskyldighet och dylikt.
Har den sinnessjuke anhörig eller annan, som är underhållsskyldig
lör honom och i stånd att bekosta hans vård, vare den sinnessjuke ej
att anse såsom mindre bemedlad. Vid bedömande därav, huruvida den
underhållsskyldige är i stånd att bekosta vården, skall hänsyn tagas till
de i första stycket angivna omständigheter.
3 §.
Lindring i kostnad för sinnessjukvård enligt denna lag skall beredas
av det fattigvårdssamhälle, där den sinnessjuke senast mantalsskrivits,
och sökes hos fattigvårdsstyrelsen därstädes.
Lindringen beredes antingen genom att fattigvårdssamhället, för
varje gång vårdavgift förfaller till betalning, tillskjuter så stor andel av
avgiften, som vid prövning i enlighet med de i 2 § angivna grunder
befunnits skälig, eller, där fattigvårdssamhället i första hand till sinnessjukhuset
erlagt vårdavgiften, genom motsvarande begränsning i rätten
att ur den sinnessjukes tillgångar bekomma ersättning för det erlagda.
Lindringen må även, när skäl därtill äro, avse vårdavgiften i dess helhet.
4 §•
Har fattigvårdssamhälle berett person, som enligt denna lag äger
åtnjuta lindring i kostnaden för sinnessjukvård, sådan lindring, och har
fattigvårdssamhället icke på grund av stadgandet i 5 § här nedan kunnat
av den, som- åtnjutit lindringen, återfå vad sålunda bekostats, då äger
fattigvårdssamhället att därför utfå gottgörelse av det landsting, inom
vars område fattigvårdssamhället är beläget.
Om sökande av sådan gottgörelse gäller i motsvarande tillämpning
vad i 59 § i lagen om fattigvården stadgats.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
3
5 §•
Skulle mindre bemedlad sinnessjuk, som åtnjuter lindring i kostnaden
för sinnessjukvård enligt denna lag, komma i förändrade förhållanden,
må lindringen utan hinder av förut meddelat beslut jämkas, efter
som skäligt finnes.
Därest hans ekonomiska ställning så förbättrats, att han icke
längre är att anse såsom mindre bemedlad, äger fångvårdsstyrelse]! att
av honom uttaga ersättning för vad fattigvårdssamhället enligt denna
lag fått vidkännas i kostnad för sinnessjukvården, så framt styrelsen
icke finger skäl till eftergift.
Angående talan om utbekommande av ersättning, som här avses,
skall vad i 67 § i lagen om fattigvården är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
6 §•
Sådan lindring i kostnad för sinnessjukvård, som beredes enligt
denna lag, skall icke betraktas såsom fattigvård.
7 §•
Angående klagan i mål och ärenden, som behandlas i denna lag,
skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen om fattigvården stadgas för
motsvarande fall.
8 §•
Vad i denna lag finnes föreskrivet angående beredande av lindring
i kostnaden för sinuessjukvård gäller även beträffande vård av sinnesslöa
och fallandesjuka å staten eller landsting tillhöriga sinnessjukhus eller
anstalter för sinnesslöa eller å enskilda anstalter för sinnesslöa eller
fallandesjuka, vilka åtnjuta statsbidrag eller blivit för ändamålet vederbörligen''godkända;
dock att i fråga om vård av sinnesslöa samt sådana
fallandesjuka, vilka äro intagna å epilep tiker ans täkter, lindring skall beredas
även om anstaltsvården eller sjukdomen ej fortfarit under i 1 §
angiven tid.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej här nedan lämnas, hänvisa
till propositionen.
Motion. I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft en i anledning därav inom andra kammaren av herr Ericson i
Funäsdalen väckt motion, nr 298, däri motionären — under framhållande
bl. a., att enklare, bekvämare och framför allt rättvisare än att gå den
i propositionen föreslagna vägen vore, att alla sinnessjuka, som behövde
intagas på vårdanstalt, bleve på statens bekostnad befriade från avgift
på billigaste klass å anstalten — hemställt, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i förevarande lagförslag, att staten i största möjliga utsträckning
åtoge sig de av förslaget föranledda kostnader för lindring
i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård. I fråga om vad
motionären i övrigt anfört, hänvisas till motionen.
KUr9losftionU ■ Det av Kun£]- MaJ:t framlagda lagförslaget har föranletts av en
p p riksdagens skrivelse den 29 mars 1913, däri riksdagen hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning vidtaga eller, om så erfordrades,
för riksdagen föreslå sådana åtgärder beträffande sinnessjukas
vård å hospital, att den mindre bemedlades kostnader härför bleve avsevärt
minskade. I nämnda riksdagsskrivelse framhöllos de missförhållanden,
som riksdagen funnit ligga däri att kommunerna icke vore
förpliktade att betala avgifterna för sinnessjukvård för kategorien mindre
bemedlade, utan att kommun, som förskjutit dylik vårdavgift, ägde rätt
att sedermera av den, som varit sjuk, eller de för honom betalningsskyldiga
utan inskränkning uttaga sin fordran. Härav följde, att sinnessjuka,
som väl behövde hospitalsvård, stundom kvarhölles i hemmen hos
sina anhöriga, för att icke dessa skulle ekonomiskt gå under. För avhjälpande
av dessa missförhållanden antydde riksdagen tre utvägar,
nämligen nedsättning i avgifterna till hospitalen, -beviljande av statsanslag,
varifrån mindre bemedlade kunde erhålla bidrag till avgifternas
erläggande, eller hjälpens ordnande genom landstingen.
Sedan utredning genom tillkallade sakkunniga verkställts, har Kungl.
Maj:t, i anslutning till de sakkunnigas förslag, av nämnda alternativa
utvägar valt den princip, enligt vilken den ifrågasatta kostnadslindringen
för de mindre bemedlade lägges å landstingen.
Som skäl för denna ståndpunkt har departementschefen anfört, att
enligt den föregående år antagna fattigvård slagen kostnaderna för de
obemedlades sinnessjukvård i stor utsträckning överflyttats på lands
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14. 5
tingen, och att det syntes uppenbart, att kostnadslindringen för de
mindre bemedlade bordo åstadkommas på ett sätt, som i största möjliga
utsträckning överensstämde med vad i lörstnämnda avseende blivit
föreskrivet.
Förslaget innefattar, att sinnessjuk, rörande vilken i närmare angiven
ordning utrönts, att lian är att anse såsom mindre bemedlad, och
vilken åtnjuter vård mot billigaste avgift å staten eller landsting tillhörigt
sinnessjukhus samt under angiven längre tid vårdats å. dylikt
sjukhus eller varit sjuk viss avsevärd tid, skall erhålla lindring i kostnaden
för sinnessjukvården. Denna lindring skall efter ansökan hos
fattigvårdsstyrelsen i mantalsskrivningsorten beredas av fattigvårdssamhället
antingen genom kontanta bidrag till vårdavgiften efter skälighetsprövniug
eller genom avstående, helt eller delvis, från rätt till uttagande
av förskotterad dylik avgift, varefter fattigvårdssamhället, utom i visst
undantagsfall, skall äga att av vederbörande landsting utfå gottgörelse
för sin berörda kostnad. Därutöver innehaller förslaget bl. a., bestämmelser
om sinnessjukas betalningsskyldighet, därest förbättring i den
ekonomiska ställningen inträtt, samt därom att åtnjuten kostnadslindring
icke skall betraktas som fattigvård.
Utöver riksdagens framställning hade de sakkunniga föreslagit, att
med sinnessjuka skulle likställas de sinnesslöa, som vårdas å statens och
landstingens sinnessjukhus. Propositionen utsträcker ytterligare lagens
tillämpning till såväl fallandesjuka å nämnda sinnessjukhus som även
sådana sinnesslöa och fallandesjuka, som vårdas a staten eller landsting
tillhöriga anstalter för sinnesslöa eller å enskilda anstalter för sinnesslöa
eller fallandesjuka, vilka åtnjuta statsbidrag eller blivit för ändamålet
vederbörligen godkända, varvid stadgats, att i fråga om sinnesslöa
och å epilektikeranstalter intagna fallandesjuka lindring skall beredas,
även när anstaltsvården eller sjukdomen ej fortfarit så lång tid,
som föreskrivits beträffande sinnessjuka.
Utskottet delar riksdagens tidigare uttalade uppfattning om behovet
av kostnadslindring beträffande vård av sinnessjuka. Vid behandlingen
av förslaget inom utskottet hava emellertid anförts principiella erinringar
mot att landstingen betungades med utgifter för ändamål, över
vilka de icke ägde bestämma, och bär i anslutning till den av motionären
intagna ståndpunkten den mening vunnit understöd, att det borde
åligga staten att ensam bekosta sinnessjukvården inom landet Utskottet
har emellertid stannat vid att förorda förslaget i dess av Kung!.
Maj:t föreslagna lydelse. Avgörande har därvid varit den genom fat
-
XJtsleottet.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
tigvårdslagen redan fastställda ordningen i avseende å kostnaderna för
vård av obemedlade _ sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka. Jämväl
utskottet anser nämligen önskvärt, att bestämmelserna å nu förevarande
område i görligaste mån ansluta sig till nyssberörda stadganden.
Utskottet har även beaktat den ståndpunkt 1918 års riksdag intagit
till uppkommen fråga om läggande av kostnaden för obemedlades
sinnessjukvård å staten. I en vid berörda riksdag i ardedning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fattigvården väckt
motion hade nämligen hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i förslaget, att den gottgörelse, som fat tig vårdssamhälle skulle
äga utfå av landsting för sina kostnader för obemedlades sinnessjukvård,
i stället matte lämnas av staten. Andra särskilda utskottet anförde
i sitt utlåtande nr 1 angående berörda proposition i denna punkt,
att utskottet funne övervägande skäl tala för att denna gottgörelse
lämnades av landstingen, samt yttrade vidare: »Statens deltagande i
kostnaderna för den vård av sjuka och abnorma, varom här är fråga,
torde böra avgöras efter särskilda grunder och avse deltagande i
denna vård i allmänhet och ej blott för fattiga. Att nu lämna eu
allmän föreskrift om att staten skulle ersätta kommunernas vårdavgifter
skulle alltså föregripa ett ordnande av frågan ur de synpunkter,
som eljest kunna befinnas riktiga.» Denna utskottets uppfattning
godkändes av riksdagen. Vad sålunda yttrats beträffande fråga om att
kostnaderna för vard av obemedlade skulle stanna å statsverket, torde
med lika starka skäl kunna anföras mot bifall till det i herr Ericsons
i Funäsdalen förevarande motion framställda motsvarande yrkande ifråga
om kostnadslindringen för de mindre bemedlade.
Utskottet finner jämväl den av Kungl. Maj: t föreslagna utsträckningen
av lagstiftningen till att omfatta vissa kategorier sinnesslöa och
fallandesjuka äga berättigande. Utskottet anser emellertid, att denna
vidare omfattning av lagen borde tydligare än i förslaget skett komma
till uttryck i lagens rubrik, och föreslår utskottet därför, att densamma
måtte erhålla följande lydelse: lag om lindring i de mindre bemedlades
kostnader för värd av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.
Granskningen av de särskilda bestämmelserna i förslaget har icke
föranlett utskottet att framlägga ändringsförslag. Däremot bär utskottet
ansett sig böra göra följande uttalande.
Enligt 2 §. är sinnessjuk icke att anse såsom mindre bemedlad, om
han har anhörig eller annan, som är underhållsskyldig för honom och
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.
i stånd att bekosta Ijåns vård. Med denna avfattning torde avses ej
blott de personer, som enligt fattigvård slagen kunna bliva försörj ningspliktiga,
utan alla, som enligt privaträttsliga regler hava underhållsplikt
helt eller delvis. Inom utskottet har framhållits, att prövningen av
dylika omständigheters förefintlighet, vilken prövning i första hand
kommer att åligga vederbörande fattigvårdsstyrelse, skulle kunna medföra
betydande svårigheter. Då utskottet förutsatt, att avsikten icke
vore att ålägga fattigvårdsstyrelse vidsträcktare förpliktelser i detta
avseende äu att granska ingivna intyg och andra ansökningshandlingar
samt att i övrigt bedöma för styrelsen kända förhållanden, har utskottet
ansett stadgandet kunna godkännas.
Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte bifalla vad Kungl. Maj:t
i förevarande proposition hemställt, dock med den
ändring att lagens rubrik må erhålla följande lydelse:
inlag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för
vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjukan; samt
B) att herr Ericsons i Funäsdalen förevarande
motion, nr 298 i andra kammaren, icke måtte av
riksdagen bifallas.
Stockholm den 11 mars 1919.
På andra lagutskottets vägnar:
ADOLF DAHL.
Reservation:
av herr Hage, som anfört följande:
»Den av regeringen framlagda och av utskottet tillstyrkta propositionen
måste till sin innebörd anses vara i hög grad osocial, då den
åstadkommer, att hela lagen blir en fattigvårdslag. Åvenså kan mot
lagen anmärkas, att lagen på ett onödigt sätt åstadkommer avräkningar
och transaktioner mellan staten (hospitalen), kommunerna och landstingen.
Det hade varit både enklare och socialt riktigare att åstad
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr lé.
komma en lag, som vore så beskaffad, att staten åtoge sig kostnaderna
för dessa ändamål, vilket skulle kunna ske, särskilt med avseende på
sinnessjukvården, därigenom att hospitalen (staten) toge på sig den
minskning i inkomster, som uppstode genom den lindring, som ifrågasatts
i propositionen, eller också att direkta anslag för detta ändamål
lämnades av staten. Härigenom kunde också vinnas, att fattigvårdsorganen
i större utsträckning befriades från handläggning av dessa
frågor och lagstiftningen därigenom blev befriad från den osociala
bismak, som nu kommer att vidlåda lagen.
Ett fullföljande av denna tankegång — som i huvudsak överensstämmer
med herr Ericsons i Funäsdalen motion — borde leda fram
till det yrkandet, att den föreliggande propositionen avslogs. Men då
det intygats, att det är av behov, att någonting snarast göres i denna
fråga, vill jag i stället påyrka,
1) att riksdagen måtte provisoriskt antaga det lagförslag, som av
utskottet tillstyrkts, samt
2) att riksdagen måtte samtidigt, med anledning av herr Ericsons
i Funäsdalen motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte utarbeta och förelägga riksdagen ett nytt lagförslag, vilande
på den grundsatsen, att utgifterna för lindringen i de mindre bemedlades
kostnader för vård av sinnessjuka, smnesslöa och fallandesjuka
må helt eller i största möjliga mån läggas på staten.»
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.