Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård m. m., dels ock i anledning därav väckt motion.

1919-03-11 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1919:14, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård m. m., dels ock i anledning därav väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1919 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om lindring i de mindre bemedlades

kostnader för sinnessjukvård m. m., dels ock i anledning

därav väckt motion.

Närvarande: Herrar Dahl, von Sneidern, Ernst Lindblad, Jacob Larsson, Hult, Alfred

Petrén*), Boberg*), Frändén, Kaijser*), Magnusson i Kalmar, Andersson i

Knäppinge*), Hage, Hagman i Stockholm, Strömberg, Bäckman och Hedin.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 31 december 1918 dagtecknad proposition nr 7,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,

har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag

av i statsrådet fört protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

förslag till

Lag

om lindring i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Åtnjuter sinnessjuk, vilken, utan att vara i behov av fattigvård

enligt 1 § i lagen om fattigvården, dock är att anse såsom mindre bemedlad,

vård mot billigaste avgift å staten eller landsting tillhörigt sinBihang

till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 10 käft. (Nr 14.) 965 19 1

Kungl. Maj:ts

proposition.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

nessjukhus, och har lian under de senaste tio åren vårdats å dylikt sjukhus

i sammanlagt två år eller därutöver, eller har sinnessjukdomen eljest

oavbrutet fortfarit under minst tre år, då skall lindring i kostnaden för

sinnessjukvården beredas på sätt här nedan sägs.

2 §•

Vid prövning av fråga, huruvida sinnessjuk är att anse såsom

mindre bemedlad samt om beredande av lindring, som avses i denna

lag, skall hänsyn tagas ej endast till storleken av den sinnessjukes

inkomster och övriga tillgångar samt skulder utan jämväl till alla andra

på hans ekonomiska förhållanden inverkande omständigheter, såsom honom

åliggande underhållsskyldighet och dylikt.

Har den sinnessjuke anhörig eller annan, som är underhållsskyldig

lör honom och i stånd att bekosta hans vård, vare den sinnessjuke ej

att anse såsom mindre bemedlad. Vid bedömande därav, huruvida den

underhållsskyldige är i stånd att bekosta vården, skall hänsyn tagas till

de i första stycket angivna omständigheter.

3 §.

Lindring i kostnad för sinnessjukvård enligt denna lag skall beredas

av det fattigvårdssamhälle, där den sinnessjuke senast mantalsskrivits,

och sökes hos fattigvårdsstyrelsen därstädes.

Lindringen beredes antingen genom att fattigvårdssamhället, för

varje gång vårdavgift förfaller till betalning, tillskjuter så stor andel av

avgiften, som vid prövning i enlighet med de i 2 § angivna grunder

befunnits skälig, eller, där fattigvårdssamhället i första hand till sinnessjukhuset

erlagt vårdavgiften, genom motsvarande begränsning i rätten

att ur den sinnessjukes tillgångar bekomma ersättning för det erlagda.

Lindringen må även, när skäl därtill äro, avse vårdavgiften i dess helhet.

4 §•

Har fattigvårdssamhälle berett person, som enligt denna lag äger

åtnjuta lindring i kostnaden för sinnessjukvård, sådan lindring, och har

fattigvårdssamhället icke på grund av stadgandet i 5 § här nedan kunnat

av den, som- åtnjutit lindringen, återfå vad sålunda bekostats, då äger

fattigvårdssamhället att därför utfå gottgörelse av det landsting, inom

vars område fattigvårdssamhället är beläget.

Om sökande av sådan gottgörelse gäller i motsvarande tillämpning

vad i 59 § i lagen om fattigvården stadgats.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

3

5 §•

Skulle mindre bemedlad sinnessjuk, som åtnjuter lindring i kostnaden

för sinnessjukvård enligt denna lag, komma i förändrade förhållanden,

må lindringen utan hinder av förut meddelat beslut jämkas, efter

som skäligt finnes.

Därest hans ekonomiska ställning så förbättrats, att han icke

längre är att anse såsom mindre bemedlad, äger fångvårdsstyrelse]! att

av honom uttaga ersättning för vad fattigvårdssamhället enligt denna

lag fått vidkännas i kostnad för sinnessjukvården, så framt styrelsen

icke finger skäl till eftergift.

Angående talan om utbekommande av ersättning, som här avses,

skall vad i 67 § i lagen om fattigvården är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

6 §•

Sådan lindring i kostnad för sinnessjukvård, som beredes enligt

denna lag, skall icke betraktas såsom fattigvård.

7 §•

Angående klagan i mål och ärenden, som behandlas i denna lag,

skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen om fattigvården stadgas för

motsvarande fall.

8 §•

Vad i denna lag finnes föreskrivet angående beredande av lindring

i kostnaden för sinuessjukvård gäller även beträffande vård av sinnesslöa

och fallandesjuka å staten eller landsting tillhöriga sinnessjukhus eller

anstalter för sinnesslöa eller å enskilda anstalter för sinnesslöa eller

fallandesjuka, vilka åtnjuta statsbidrag eller blivit för ändamålet vederbörligen''godkända;

dock att i fråga om vård av sinnesslöa samt sådana

fallandesjuka, vilka äro intagna å epilep tiker ans täkter, lindring skall beredas

även om anstaltsvården eller sjukdomen ej fortfarit under i 1 §

angiven tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej här nedan lämnas, hänvisa

till propositionen.

Motion. I samband med denna proposition har utskottet till behandling

förehaft en i anledning därav inom andra kammaren av herr Ericson i

Funäsdalen väckt motion, nr 298, däri motionären — under framhållande

bl. a., att enklare, bekvämare och framför allt rättvisare än att gå den

i propositionen föreslagna vägen vore, att alla sinnessjuka, som behövde

intagas på vårdanstalt, bleve på statens bekostnad befriade från avgift

på billigaste klass å anstalten — hemställt, att riksdagen måtte besluta

sådan ändring i förevarande lagförslag, att staten i största möjliga utsträckning

åtoge sig de av förslaget föranledda kostnader för lindring

i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård. I fråga om vad

motionären i övrigt anfört, hänvisas till motionen.

KUr9losftionU ■ Det av Kun£]- MaJ:t framlagda lagförslaget har föranletts av en

p p riksdagens skrivelse den 29 mars 1913, däri riksdagen hemställt, att

Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning vidtaga eller, om så erfordrades,

för riksdagen föreslå sådana åtgärder beträffande sinnessjukas

vård å hospital, att den mindre bemedlades kostnader härför bleve avsevärt

minskade. I nämnda riksdagsskrivelse framhöllos de missförhållanden,

som riksdagen funnit ligga däri att kommunerna icke vore

förpliktade att betala avgifterna för sinnessjukvård för kategorien mindre

bemedlade, utan att kommun, som förskjutit dylik vårdavgift, ägde rätt

att sedermera av den, som varit sjuk, eller de för honom betalningsskyldiga

utan inskränkning uttaga sin fordran. Härav följde, att sinnessjuka,

som väl behövde hospitalsvård, stundom kvarhölles i hemmen hos

sina anhöriga, för att icke dessa skulle ekonomiskt gå under. För avhjälpande

av dessa missförhållanden antydde riksdagen tre utvägar,

nämligen nedsättning i avgifterna till hospitalen, -beviljande av statsanslag,

varifrån mindre bemedlade kunde erhålla bidrag till avgifternas

erläggande, eller hjälpens ordnande genom landstingen.

Sedan utredning genom tillkallade sakkunniga verkställts, har Kungl.

Maj:t, i anslutning till de sakkunnigas förslag, av nämnda alternativa

utvägar valt den princip, enligt vilken den ifrågasatta kostnadslindringen

för de mindre bemedlade lägges å landstingen.

Som skäl för denna ståndpunkt har departementschefen anfört, att

enligt den föregående år antagna fattigvård slagen kostnaderna för de

obemedlades sinnessjukvård i stor utsträckning överflyttats på lands
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14. 5

tingen, och att det syntes uppenbart, att kostnadslindringen för de

mindre bemedlade bordo åstadkommas på ett sätt, som i största möjliga

utsträckning överensstämde med vad i lörstnämnda avseende blivit

föreskrivet.

Förslaget innefattar, att sinnessjuk, rörande vilken i närmare angiven

ordning utrönts, att lian är att anse såsom mindre bemedlad, och

vilken åtnjuter vård mot billigaste avgift å staten eller landsting tillhörigt

sinnessjukhus samt under angiven längre tid vårdats å. dylikt

sjukhus eller varit sjuk viss avsevärd tid, skall erhålla lindring i kostnaden

för sinnessjukvården. Denna lindring skall efter ansökan hos

fattigvårdsstyrelsen i mantalsskrivningsorten beredas av fattigvårdssamhället

antingen genom kontanta bidrag till vårdavgiften efter skälighetsprövniug

eller genom avstående, helt eller delvis, från rätt till uttagande

av förskotterad dylik avgift, varefter fattigvårdssamhället, utom i visst

undantagsfall, skall äga att av vederbörande landsting utfå gottgörelse

för sin berörda kostnad. Därutöver innehaller förslaget bl. a., bestämmelser

om sinnessjukas betalningsskyldighet, därest förbättring i den

ekonomiska ställningen inträtt, samt därom att åtnjuten kostnadslindring

icke skall betraktas som fattigvård.

Utöver riksdagens framställning hade de sakkunniga föreslagit, att

med sinnessjuka skulle likställas de sinnesslöa, som vårdas å statens och

landstingens sinnessjukhus. Propositionen utsträcker ytterligare lagens

tillämpning till såväl fallandesjuka å nämnda sinnessjukhus som även

sådana sinnesslöa och fallandesjuka, som vårdas a staten eller landsting

tillhöriga anstalter för sinnesslöa eller å enskilda anstalter för sinnesslöa

eller fallandesjuka, vilka åtnjuta statsbidrag eller blivit för ändamålet

vederbörligen godkända, varvid stadgats, att i fråga om sinnesslöa

och å epilektikeranstalter intagna fallandesjuka lindring skall beredas,

även när anstaltsvården eller sjukdomen ej fortfarit så lång tid,

som föreskrivits beträffande sinnessjuka.

Utskottet delar riksdagens tidigare uttalade uppfattning om behovet

av kostnadslindring beträffande vård av sinnessjuka. Vid behandlingen

av förslaget inom utskottet hava emellertid anförts principiella erinringar

mot att landstingen betungades med utgifter för ändamål, över

vilka de icke ägde bestämma, och bär i anslutning till den av motionären

intagna ståndpunkten den mening vunnit understöd, att det borde

åligga staten att ensam bekosta sinnessjukvården inom landet Utskottet

har emellertid stannat vid att förorda förslaget i dess av Kung!.

Maj:t föreslagna lydelse. Avgörande har därvid varit den genom fat
-

XJtsleottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

tigvårdslagen redan fastställda ordningen i avseende å kostnaderna för

vård av obemedlade _ sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka. Jämväl

utskottet anser nämligen önskvärt, att bestämmelserna å nu förevarande

område i görligaste mån ansluta sig till nyssberörda stadganden.

Utskottet har även beaktat den ståndpunkt 1918 års riksdag intagit

till uppkommen fråga om läggande av kostnaden för obemedlades

sinnessjukvård å staten. I en vid berörda riksdag i ardedning av

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fattigvården väckt

motion hade nämligen hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan

ändring i förslaget, att den gottgörelse, som fat tig vårdssamhälle skulle

äga utfå av landsting för sina kostnader för obemedlades sinnessjukvård,

i stället matte lämnas av staten. Andra särskilda utskottet anförde

i sitt utlåtande nr 1 angående berörda proposition i denna punkt,

att utskottet funne övervägande skäl tala för att denna gottgörelse

lämnades av landstingen, samt yttrade vidare: »Statens deltagande i

kostnaderna för den vård av sjuka och abnorma, varom här är fråga,

torde böra avgöras efter särskilda grunder och avse deltagande i

denna vård i allmänhet och ej blott för fattiga. Att nu lämna eu

allmän föreskrift om att staten skulle ersätta kommunernas vårdavgifter

skulle alltså föregripa ett ordnande av frågan ur de synpunkter,

som eljest kunna befinnas riktiga.» Denna utskottets uppfattning

godkändes av riksdagen. Vad sålunda yttrats beträffande fråga om att

kostnaderna för vard av obemedlade skulle stanna å statsverket, torde

med lika starka skäl kunna anföras mot bifall till det i herr Ericsons

i Funäsdalen förevarande motion framställda motsvarande yrkande ifråga

om kostnadslindringen för de mindre bemedlade.

Utskottet finner jämväl den av Kungl. Maj: t föreslagna utsträckningen

av lagstiftningen till att omfatta vissa kategorier sinnesslöa och

fallandesjuka äga berättigande. Utskottet anser emellertid, att denna

vidare omfattning av lagen borde tydligare än i förslaget skett komma

till uttryck i lagens rubrik, och föreslår utskottet därför, att densamma

måtte erhålla följande lydelse: lag om lindring i de mindre bemedlades

kostnader för värd av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.

Granskningen av de särskilda bestämmelserna i förslaget har icke

föranlett utskottet att framlägga ändringsförslag. Däremot bär utskottet

ansett sig böra göra följande uttalande.

Enligt 2 §. är sinnessjuk icke att anse såsom mindre bemedlad, om

han har anhörig eller annan, som är underhållsskyldig för honom och

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

i stånd att bekosta Ijåns vård. Med denna avfattning torde avses ej

blott de personer, som enligt fattigvård slagen kunna bliva försörj ningspliktiga,

utan alla, som enligt privaträttsliga regler hava underhållsplikt

helt eller delvis. Inom utskottet har framhållits, att prövningen av

dylika omständigheters förefintlighet, vilken prövning i första hand

kommer att åligga vederbörande fattigvårdsstyrelse, skulle kunna medföra

betydande svårigheter. Då utskottet förutsatt, att avsikten icke

vore att ålägga fattigvårdsstyrelse vidsträcktare förpliktelser i detta

avseende äu att granska ingivna intyg och andra ansökningshandlingar

samt att i övrigt bedöma för styrelsen kända förhållanden, har utskottet

ansett stadgandet kunna godkännas.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte bifalla vad Kungl. Maj:t

i förevarande proposition hemställt, dock med den

ändring att lagens rubrik må erhålla följande lydelse:

inlag om lindring i de mindre bemedlades kostnader för

vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjukan; samt

B) att herr Ericsons i Funäsdalen förevarande

motion, nr 298 i andra kammaren, icke måtte av

riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 mars 1919.

På andra lagutskottets vägnar:

ADOLF DAHL.

Reservation:

av herr Hage, som anfört följande:

»Den av regeringen framlagda och av utskottet tillstyrkta propositionen

måste till sin innebörd anses vara i hög grad osocial, då den

åstadkommer, att hela lagen blir en fattigvårdslag. Åvenså kan mot

lagen anmärkas, att lagen på ett onödigt sätt åstadkommer avräkningar

och transaktioner mellan staten (hospitalen), kommunerna och landstingen.

Det hade varit både enklare och socialt riktigare att åstad
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr lé.

komma en lag, som vore så beskaffad, att staten åtoge sig kostnaderna

för dessa ändamål, vilket skulle kunna ske, särskilt med avseende på

sinnessjukvården, därigenom att hospitalen (staten) toge på sig den

minskning i inkomster, som uppstode genom den lindring, som ifrågasatts

i propositionen, eller också att direkta anslag för detta ändamål

lämnades av staten. Härigenom kunde också vinnas, att fattigvårdsorganen

i större utsträckning befriades från handläggning av dessa

frågor och lagstiftningen därigenom blev befriad från den osociala

bismak, som nu kommer att vidlåda lagen.

Ett fullföljande av denna tankegång — som i huvudsak överensstämmer

med herr Ericsons i Funäsdalen motion — borde leda fram

till det yrkandet, att den föreliggande propositionen avslogs. Men då

det intygats, att det är av behov, att någonting snarast göres i denna

fråga, vill jag i stället påyrka,

1) att riksdagen måtte provisoriskt antaga det lagförslag, som av

utskottet tillstyrkts, samt

2) att riksdagen måtte samtidigt, med anledning av herr Ericsons

i Funäsdalen motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte utarbeta och förelägga riksdagen ett nytt lagförslag, vilande

på den grundsatsen, att utgifterna för lindringen i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka, smnesslöa och fallandesjuka

må helt eller i största möjliga mån läggas på staten.»

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.