Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande av mera betryggande skydd för får på betesmark mot kringströvande okynneshund ?n. m.
1919-02-03 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1919:3, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande av mera betryggande skydd för får på betesmark mot kringströvande okynneshund ?n. m.
Dokumentets text
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
Jfr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 3 februari 1919 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av mera betryggande skydd
för får på betesmark mot kringströvande okynneshund
?n. m.
Närvarande: herrar Dahl, von Sneidern, Jacob Larsson. Östberg, Hult*), Boberg,
Frändén *), Tengvall *), Lindström, Magnusson i Kalmar, Andersson i
Knäppinge *), Karlsson i Gasabäck, Johansson i Trollhättan, Hage, Kant
___ och Johansson i Vittinge *)•
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion
nr 6, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Bäckström hemställt,
det riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj.-t anhålla,
Datt Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslagtill
sådana ändringar i gällande lag och författningar angående hundägares
skyldigheter, att ett mera betryggande skydd mot kringströvandeokynneshund
beredes får på betesmark och att framkomliga vägar för
försumlig hundägares dömande till skadestånd i förekommande fall av
skadegörelse genom okynneshund öppnas».
Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört
följande:
»En brist i gällande lag och författningar, som länge påtalats, och
vars snara avhjälpande allt mera energiskt påyrkats under innevarande
kristid, särskilt i övre Norrland, äro de otillfredsställande och svårtilllämpliga
stadganden, som avse att bereda skydd mot kringströvande
hundar för på sommarbete i markerna utsläppta fårhjordar, men som
visat sig så gott som alldeles ineffektiva.
Fåravelns betydelse för vårt land har länge underskattats, men
Andra lagutskottets utlåtande Nr H. 5
deu under de senaste åren rådande ull- och livsmedelsbristen liar gjort,
att man Derstädes börjat igen inse, vilket värde eu rationellt bedriven
fårskötsel måste äga för ett land som vårt. Goda ansatser till fåravelns
upphjälpande äro också gjorda, men mycket mera skulle helt visst
blivit gjort, ifall man icke i många trakter hållits tillbaka av nedslående
erfarenheter om det otillräckliga skydd fårägaren har för sina i markerna
betande får uti gällande bestämmelser därutinnan.
En revidering och skärpning av bestämmelserna i fråga skulle bli
av stor betydelse ur såväl privat- som nationalekonomisk synpunkt.
Därtill kommer, att enbart det förfärliga djurplågeri, som förövas av
kringströvande okynneslmndar vid dessas jakt efter samt massakrer och
massmord bland fårhjordarna, ur rent djurskyddsvänlig synpunkt motiverar,
att åtgärder vidtagas.
Ett exempel till frågans belysande må relateras.
Vid midsommartiden år 1917 blevo omkring 50 får, som utsläppts
på bete, rivna och ihjälbitna invid en by i södra Västerbotten. Då
händelsen blev känd, befunnos många av djuren stadda i förruttnelse
och andra syntes helt nyligen ha ljutit döden; alla voro på det ohyggligaste
sätt rivna eller stympade. Allt tydde på att kringströvande
hundar från bygden förövat blodbadet, och fårägarna, som voro på det
djupaste upprörda, gjorde allt för att bringa klarhet i saken. Vederbörande
landsfiskal anmodades att verkställa undersökning. Därvid konstaterades,
att flera hundar vid tidpunkten i fråga hörts och synts driva
omkring i den skog, som var fårens betesmark. Men då någon av
hundarna icke kunnat infångas eller nedskjutas och bevis för att hundskallet
gällt fårhjorden icke kunde anföras, gjorde hundägarne troligt,
att något lodjur rivit fåren. För erhållande av visshet i saken insändes
ett antal skinn av de dödade fåren för undersökning till en professor i
Stockholm, vilken förklarade, att fåren rivits av hundar. Så långt utredningen.
Men de, som lidit den stora förlusten och redan från början
vetat, att bygdens hundar åstadkommit skadegörelsen, hade föga tröst
av utredningsresultatet. Att med nu gällande bestämmelser få en hundägare
ansvarig för av hans hund åstadkommen skada genom att riva
får, är ungefär lika svårt som att i vidsträckt skogsmark gripa eller
oskadliggöra en i olovliga ärenden kringstrykande okynneshund.
Exemplet är icke enastående. Under sommaren nyssnämnda år
omtalades i tidningarna, att i en trakt av södra Norrland omkring 200
på bete utsläppta får blivit ihjälrivna av hundar.
Visserligen kan till detta göras sådana invändningar som att okynneshund,
som kringströvar å annan mark än husbondes, kan saklöst
Utskottet.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 3,
dödas, och att för av okynneshund bevisligen gjord skadeverkan djurets
ägare ar ersättningsskvldig. Men erfarenheten visar, att oskadliggörandet
av okynneshund vid rivandet av får eller anskaffning av fulla bevis
till dess ägares förpliktigande att utgiva skadestånd icke är möjligt ens
i ett fall av tio. Ställningen kräver snara och verksamma åtgärder.
Kunde i lag bestämmas, att hund skall vid laga ansvar för överträdelse
hallas i band under den tid av året, då får mera allmänt äro utsläppta
pa bete, exempelvis mellan den 1 juni ocli den 15 september, vore helt
visst en avsevärd fördel vunnen. Detta skulle även ur jaktvårdssynpunkt
vara av icke ringa värde. Andra vägar för påpekade bristers
avhjälpande äro ju också tänkbara och komma helt visst under omprövning
vid ärendets fortsatta handläggning.))
Gällande lagbestämmelser till skydd mot skada å husdjur genom
okynneshund återfinnas i lagen den 9 juni 1893 angående ändring i
vissa delar av 22 kap. ti och 7 §§ bvggningabalken, i vilken lag stadgas,
bland annat, att okynneshund, som biter folk eller fä, må, därest han
anträffas å område, varöver hundens ägare eller annan, som har hunden
i vård, ej ägor förfoga, av en var dödas, samt att, därest hund gör
skada å hemdjur, skadan skall av ägaren fullt gäldas. Denna lag,
vars berörda bestämmelser utgjorde en nyhet för lagstiftningen, var föranledd
av en skrivelse av 1892 års riksdag, i vilken skrivelse påyrkats
förändrade lagbestämmelser i syfte att bereda verksamt skydd för hemdjur
i förevarande avseende. Av nämnda skrivelse framgår, att närmaste
anledningen till riksdagens framställning voro liknande missförhållanden,
som de i förevarande motion berörda, eller de skador som åsamkas fårstammen
genom lösa hundar. I skrivelsen framhölls nämligen, hurusom
otillräckligheten av lagbestämmelser vore kännbar särskilt inom de delar
av landet, där, såsom i Norrland, fåren under sommarmånaderna släpptes
på bete utan särskild vård och vallning, ofta långt borta från den befolkade
bygden. Där förhärjades ofta fårhjordarna av hundar, varigenom
ägarna kunde lida ganska kännbar skada ej blott på grund av de dödade
eller fördärvade djurens värde utan ock i följd av den mera svårbestämbara
förlust, som tillskyndades ägarne därigenom att hjordarna sprängdes
samt de späda lammen skildes från mödrarna och djuren förvildades.
Härigenom uppstode svårigheter, kostnad och besvär, när djuren på
hösten skulle återföras från sommarens betesmarker. I den motion,
som föranlett berörda riksdagsskrivelse, hade påyrkats, jämte bestämmelser
motsvarande dem, som sedan inflöto i lagen, stadgande om bötesansvar
för ägare till lös hund, som inkommit å annans ägor, varest
Andni lugnt skottets utlåtande Nr 3. 7
hemdjur betade. Detta yrkande både emellertid av lagutskottet i dess
utlåtande avböjts.
I likhet med motionären håller utskottet före, att 1893 års lagvisat
sig otillräcklig för det avsedda syftet. Missförhållanden, sådana
som do i berörda skrivelse angivna, förekomma, som av motionen framgår,
alltjämt och iiro, enligt vad utskottet har sig bekant, ingalunda
sällsynta i skilda delar av landet. De skador, som på detta sätt vållas,
äro avsevärda, särskilt med hänsyn till de uppoffringar, som för närvarande
göras för fåravelns höjande. Utskottets uppfattning är fördenskull,
att kraftigare rättsmedel böra beredas för att inskränka husdjurs
ofredande genom hundar.
Då utskottet tagit under övervägande, vad som i sådant sylte må
kunna åtgöras, har utskottet funnit att, såsom jämväl motionären antytt,
anledningen till att 1893 års lag icke medfört avsedd verkan, torde böra
sökas — förutom i svårigheten vid bevisning angående vållandet av förelupen
skada — i begränsningen av liemdjurägarens rätt till förebyggande
inskridande mot okynneshund till sådan hund, »som biter folk eller fä».
Bevisning i detta avseende lär alltså krävas och torde ofta möta svårighet.
Utskottet har vid sådant förhållande uppmärksammat de lagbestämmelser,
som gälla å ett närliggande område. 1 lagen den 8 november
1912 om rätt till jakt har i § 19 stadgats, bland annat, att därest hund,
som jagar eller ofredar villebråd, under viss angiven tid löper lös i mark,
där villebråd linnes, hundens ägare eller innehavare skall vara underkastad
ansvar och vara skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada, som
därigenom må anses hava skett å villebrådet, att, om detsamma sker å
annan tid, hundens ägare eller innehavare ändock är skyldig utgiva
dylik ersättning, samt att, därest hund anträffas löpande å dylik mark
och hunden är sådan att det kan antagas, att hunden jagar eller ofredar
villebråd, jakträttsinnehavaren äger rätt att upptaga hunden, varefter
densamma, kan bliva förverkad.
I fråga om berörda bestämmelser anföres i det sakkunnigbetänkande,
som ligger till grund för jaktlagen, följande: »Då den rätt
att upptaga hunden, varom här talas, iir en preventiv åtgärd, avsedd
att förebygga själva möjligheten till skada, bör jakträttsinnehavaren ha
rätt att vidtaga denna åtgärd mot varje hund, vars närvaro i jaktmarken
kan anses innebära ett hot mot villebrådets fred. 1 fråga om rätten till
skadestånd däremot fordras något mera, nämligen att hunden verkligen
jagar eller ofredar villebråd, även om i det särskilda fallet ej kan styrkas,
att han jagat så och så många harar eller stört så och så många fåglar.
År hunden sådan att han jagar eller ofredar villebråd, är presumtion
för att skada uppkommit.»
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
Den analogi, som synes kunna hämtas från jaktlagen, torde höra
gälla dels hundägarens plikt att hålla vård om hund, som är farlig för
hem djur, dels hemdjurägarens befogenhet till preventivt ingripande. I
förra avseendet synes böra ifrågasättas ansvar för ägare till dylik hund,
därest hunden löper ute å tid, då får hållas å bete. Beträffande det
preventiva ingripandet torde i stället för den bevisning oiri hundens
farlighet, som nu kräves för hundens oskadliggörande, presumtion om
farlighet böra berättiga till inskridande. Däremot synes det vara tveksamt,
om vid dylik lindring i betingelsen för ett ingripande hundens
dödande skall medgivas eller, i likhet med vad som för motsvarande
fall i jaktlagen stadgas, allenast rätt till upptagande skall inrymmas.
Skulle emellertid lagstiftningen stanna vid det senare alternativet såsom
allmän regel, anser utskottet det kunna ifrågasättas att åt Kung!. Maj:t
inrymma att på framställning av kommunalt organ, exempelvis landsting,
beträffande hela dess område eller del därav, förordna om sådan
utsträckning av hemdjurägarens befogenhet, att densamma jämväl innefattar
rätt till hundens dödande.
Dock bör enligt utskottets mening vid träffande av bestämmelser
å förevarande område tillses, att hundägarens rätt icke i vidare mån
inskränkes än som är nödvändigt för att föreskrifterna skola bliva verksamma
i åsyftad riktning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kung! Maj:t ville
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till
sådana ändringar i gällande lagbestämmelser, att ett
mera betryggande skydd mot skada å hemdjur genom
okvnneshund beredes.
Stockholm den 3 februari 1919.
På andra lagutskottets vägnar:
ADOLF DAHL.
STOCKHOLM, ISAAC MAIiCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1919:14 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande av mera betryggande skydd för får på betesmark mot kringst a1 i texten