Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område ävensom i ämneväckta motioner.

1919-05-20 · 28 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,4 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 26 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1919:41, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område ävensom i ämneväckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1919 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område ävensom i ämneväckta

motioner.

Närvarande: herrar Dahl, von Sneidern, Ernst Lindblad, Jacob Larsson, Hult,

Alfred Petrén, Boberg,* Tengvall, Lindström, Magnusson i Kalmar,

Andersson i Knäppinge, Nilsson i Vibberbo, Hage, Karlsson i Nynäshamn,

Johansson i Vittinge och eldström.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 21 mars 1919 dagtecknad proposition, nr 385, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet

och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan

intaget förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att

inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling

förehaft följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 200 av herr Karl Johan Ekman och

nr 207 av herr Lindhagen; samt

inom andra kammaren:

nr 380 av herrar Norman och Andersson i Knäppinge.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 27 käft. (Nr 41) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

Herrar Normans

och

Anderssons

i Knäppinge

motion.

Kung l.

Maj:ts

proposition.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag,

får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas,

hänvisa till propositionen.

Herrar Norman och Andersson i Knäppinge hava i sin motion

hemställt om avslag å förevarande proposition, under anförande bland

annat, att då den av propositionen berörda lagen icke varit i kraft längre

tid än sedan den 1 september sistlidet år, lagens giltighetstid icke varit

tillräcklig för att bereda tillfälle till sådan kännedom om lagens verkningar,

som kunde läggas till grund för omarbetning av lagen redan nu.

Beträffande det närmare innehållet i nämnda motion ävensom i

fråga om vad övriga motionärer anfört och yrkat, får utskottet, i den

mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa till motionerna.

I det anförande till statsrådsprotokollet, varmed statsi''ådet och chefen

för justitiedepartementet motiverade hemställan om bemyndigande till

tillkallande av den s. k. jordkommissionen, erinrade departementschefen

därom, att 1918 års riksdag med anledning av Kungl. Majrts

proposition antagit lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att

inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m., varigenom en viss

grupp av nyttjanderättshavare tillerkänts lösningsrätt till av dem innehaft

jordområde, samt anförde, att denna rätt enligt departementschefens

uppfattning genom riksdagens beslut alltför mycket inskränkts till sitt

omfång. Jordkommissionen, i vilkens uppdrag inlades att verkställa utredning,

huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende

av jord bruksändamål utöver vad för närvarande vore stadgat

borde på lagstiftningens väg genomföras, ävensom att avgiva det förslag,

vartill utredningen kunde föranleda, har, i anslutning till berörda uttalande

och under åberopande tillika av kommissionens medlemmars* personliga

erfarenhet om lagens otillräcklighet, såsom ett första resultat av sitt arbete

avgivit förslag till förnyad lagstiftning i det ämne, som behandlas i nyssnämnda,

av 1918 års lagtima riksdag antagna lag. Detta jordkommissionens

förslag ligger till grund för ifrågavarande proposition.

De betydelsefullaste av de av departementschefen åsyftade inskränkningar

i lösningsi''ättens omfång, som av förra årets riksdag, efter sammanjämkning

av kamrarnas beslut, vidtogos i det av Kungl. Maj:t framlagda

förslaget, voro följande. Under det att enligt propositionen för lösningsrätt

fordrades, att minst en fjärdedel av det värde, området med därå

befintliga byggnader ägde, skulle belöpa å nyttjanderättshavaren tillhöriga,

av honom eller någon hans företrädare uppförda byggnader, skall

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4L

3

enligt gällande lag minst hälften av hela värdet belöpa ä sådana byggnader.

Enligt propositionen var vidare jordägarens lösningsrätt, då upplåtelsetiden

är minst 49 år, inskränkt till sådana fall, då området är beläget

på visst mindre avstånd från boningsbus, tomtplats eller trädgård

å huvudfastigheten eller områdets inlösen eljest skulle medföra avsevärd

olägenhet för huvudfastigbeten; enligt lagen däremot äger jordägaren oinskränkt

rätt att, där han så önskar, genom att själv inlösa nyttjauderättshavarens

byggnader förhindra dennes inlösen av jorden, varvid jordägaren

tillika är berättigad att från inlösen undantaga byggnad, som uppenbarligen

är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet. Slutligen

har riksdagen uteslutit propositionens stadgande om lösningsrätt i

de fall, att en fastighet sedan mera än 20 år innehafts av annan än

ägaren utan att upplåtelse för viss tid eller livstid förelegat.

I jordkommissionens i propositionen återgivna utlåtande i frågan

frambålles, att enligt vad en genom kommissionen verkställd utredning

oförtydbart givit vid handen, gällande lag kunnat vinna tillämpning endast

i ett ytterst ringa antal fall och vore behäftad med brister och

ofullständigheter, särskilt tillkomna genom riksdagens beslut. I sådant

avseende märktes främst, dels att den förhoppning man ansett sig kunna

hysa därom, att jordägarna icke i allt för stor utsträckning skulle finna

lämpligt att begagna sin företrädesrätt till lösande av husen å lägenheten,

att döma av den hittills vunna erfarenheten icke syntes hava besannats,

vid vilket förhållande lagstiftningens förnämsta syfte, förvandlandet av

de ofria lägenheterna till verkliga egna hem, i hög grad äventyrats och

lagen i åtskilliga fall till och med kommit att motverka detta sitt ändamål.

Dels hade det ock visat sig, att genom uteslutandet av viss tids

faktisk besittning såsom grund för lösningsrätt lagens tillämplighetsområde

blivit avsevärt och på icke önskvärt sätt inskränkt.

Departementschefen har funnit de sålunda framställda anmärkningarna

mot gällande lag äga berättigande och i enlighet med jordkommissionens

hemställan framlagt förslag till ändringar i lagen till

överensstämmelse med vad förra årets proposition innehöll. Förevarande

proposition går emellertid längre än vad Kungl. Maj:t vid 1918 års riksdag

föreslagit. Jordägarens lösningsrätt har nämligen vid alla under

lagen fallande nyttjanderättsupplåtelser, således ej blott, såsom i förra

årets förslag, vid upplåtelser på minst 49 år, inskränkts till sådana fall,

där tillämpning av nyttjanderättshavarens lösningsrätt skulle för jordägaren

medföra intrång eller olägenhet. Dessutom har bestämmelsen i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

gällande lag om att bebyggandet av området skall hava verkställts av

brukaren eller föregående brukare uteslutits och med ändring jämväl

av bestämmelsen om åbyggnadernas värde såsom förutsättning för rätt till

inlösen föreskrivits allenast, att den 1 januari 1919 ävensom vid den tid,

då lösningsrätt inträder, bostad skall finnas å lägenheten samt att minst

en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga byggnader äger,

skall belöpa å brukaren tillhöriga byggnader.

Utskottet anser det vara av största vikt, att syftemålet med förevarande

lagstiftning — i främsta rummet de ofria lägenheternas förvandlande

till verkliga egna hem — främjas i hela den utsträckning, som

utan kränkande av andra berättigade intressen låter sig göra. Av vad

i propositionen anföres synes framgå, att gällande lag icke tillfredsställande

fyller detta ändamål, utan att härför erfordras ändringar i den

riktning, som av Kungl. Maj:t föreslås. Då härtill kommer, att tid efter

annan lägenheter återfalla, vilka enligt de nu föreslagna men ej enligt

gällande bestämmelser äro underkastade lösningsrätt för brukaren, anser

utskottet de betänkligheter böra falla, som eljest förefinnas mot att i väsentliga

delar ändra en lagstiftning, som varit i tillämpning så kort tid,

som den nu förevarande. Utskottet har vid sin granskning av förslaget

funnit detsamma i huvudsak vara väl avvägt, så att, samtidigt med att

därigenom brukarens lösningsrätt väsentligen utsträckes, jordägarens intressen

i erforderlig omfattning tillgodoses.

I fråga om vissa av de särskilda stadgandena i förslaget samt de

i förevarande motioner framställda ändringsförslagen får utskottet erinra

följande.

1 §.

Herr Lind- Herr Lindhagen har beträffande förevarande paragraf i sin motion

}>a9tionm° yrkat, att varje begränsning ifråga om upplåtelsetiden måtte utgå, eller

om detta yrkande ej kunde bifallas, åt paragrafen måtte i överensstämmelse

med vad jordkommissionen i sitt förslag yrkat givas följande lydelse:

»Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet över

tjugu år i följd innehavts av annan än ägaren och har området så bebyggts,

att därå — — — upplåtits till bostadslägenhet».

Till stöd för dessa yrkanden har i motionen åberopats i huvudsak

följande:

»Att inskränka författningens tillämpning allenast till fastighetsdel ar,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr -it.

5

som upplåtits till brukande över 20 år i följd, anser jag icke hava stöd

i sakens natur. Det behjärtansvärda förhållandet är, att eu person och

hans familj faktiskt på platsen skaffat sig ett hem och för ändamålet

tillåtits och själv kunnat därå uppföra egna byggnader. Om de sedan

suttit i detta hem några dagar eller längre tid, är ingen konstitutiv

skiljaktighet.»

Som skäl för det senare yrkandet har därjämte anförts, att jordägare

på många ställen hade för sed att göra dylika upplåtelser för en

kortare tid i sänder och att det väl icke kunde ligga någon rimlighet uti,

att personer, som kanske under generationer suttit på dylika vid varje

tidsperiod förnyade kontrakt, skulle få eu sämre ställning än om kontrakten

varit avfattade i tjuguårsperioder eller därutöver. Från orterna

hade bland annat också påpekats, att tjuguårsperioden även i och för sig

visat sig vara för lång.

ATid ett skäligt avvägande av jordägarens och brukarens motsatta Utskottet.

intressen synes såsom förutsättning för den senares lösningsrätt böra

krävas, att upplåtelsen eller brukandet utan upplåtelse på viss tid erhållit

en mera betydande utsträckning i tiden. Som skäl för att, som i

gällande lag skett, sätta gränsen i sådant avseende vid 20 år, har i

1918 års proposition i ämnet åberopats yttrande av de s. k. egnahemssakkunnige,

i vilket yttrande anförts bland annat, att en längre upplåtelsetid

än 20 år icke kunde fordras, utan att ett stort antal lägenheter

på ofri grund skulle bliva uteslutna, och att å andra sidan upplåtelser

på kortare tid än 20 år måste betraktas såsom alltför tillfälliga för att

berättiga innehavaren att inlösa jorden, varjämte på sådan tid upplåtna

lägenheter i regel läge alltför nära huvudgården för att icke ett särskiljande

med full äganderätt skulle kunna medföra avsevärda olägenheter

för densamma. And are framhölls, att de fall, i vilka åbyggnader vid

kortare upplåtelsetid än 20 år uppförts på ofri grund, torde höra till

undantagen och antalet dylika lägenheter sålunda vara alldeles för obetydligt,

för att hänsyn behövde tagas till dem. Härtill komme, att maximitiden

för arrendeupplåtelser i allmänhet vore 20 år och att, då det ingalunda

vore sällsynt, att till en lägenhetsinnehavare på verkligt arrende

utlämnades jord, gränsande till hans lägenhet, denna arrenderade jord,

om inlösningsrätten finge tillämpas vid 20 års upplåtelser, skulle kunna

få lösas, vilket givetvis vore olämpligt.

Utskottet finner de sålunda anförda skälen äga giltighet och anser

alltså anledning icke förefinnas att i den nya lagen frångå gällande tidsgräns

av 20 år.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4J.

Vad härefter angår frågan, huruvida lösningsrätten bör utsträckas

till de fall, där antingen på grund av särskilda upplåtelser på kortare

tid än 20 år eller till följd av tyst medgivande, efterföljt av avtal för

kortare tid, brukningsrätten fortlupit under mera än 20 år i följd, är att

märka, att, såsom av propositionen framgår, det endast var med viss tvekan,

som jordkommissionen framlade sitt av herr Lindhagen upptagna förslag

till sådan utsträckning av lagen, som i det senare av motionärens

ovan återgivna yrkanden föreslagits. Som skäl för förslaget i denna del

åberopades av kommissionen, att man med ganska stor sannolikhet torde

kunna antaga, att ett område, som upplåtits på sådant sätt, icke vore av

någon större betydelse för huvudfastigheten, samt vidare, att det i sådana

fall måste anses önskvärt, att äganderätten till byggnaderna och marken

förenades i samma hand. Kungl. Maj:t hade i det förslag, som remitterades

till lagrådet, upptagit jordkommissionens yrkande. Departementschefen

anförde i denna punkt, att några avsevärda olägenheter av ett dylikt

utsträckande av lösningsrätten ej toi’de behöva befaras, medan däremot

fördelarna med hänsyn till lagens syfte vore påtagliga. Visst vore, att

i många nu avsedda fall nyttjanderättshavarens intresse av att få inlösa

marken kunde vara lika starkt och olägenheten för jordägaren av markens

avstående lika ringa som'' i de fall, där jämväl enligt gällande lag lösningsrätt

kunde äga rum.

Sedan inom lagrådet anförts betänkligheter mot dylikt stadgande,

främst på den grund att detsamma skulle komma att gälla även sådana

fall, då sista delen av 20-årsperioden hänfört sig till en i förlitande på

äldre lag gjord upplåtelse, kanske avseende blott ett eller annat år, har

bestämmelsen uteslutits i det för riksdagen framlagda lagförslaget. Departementschefen

hänvisar som skäl härför till anmärkningarna inom lagrådet

samt anför vidare, att frågan, att döma efter den föreliggande

undersökningen, icke ägde tillnärmelsevis samma betydelse som övriga av

jordkommissionen föreslagna ändringar i gällande lag.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit i denna punkt kar

utskottet funnit sig böra ansluta sig till den i propositionen intagna

ståndpunkten. Utskottet hemställer alltså om avslag å herr Lindhagens

motion i denna del.

3 §•

Den begränsade lösningsrätt, som även enligt förevarande förslag tillerkänts

jordägaren och varom reglerna innefattas i 3 §, består däri, att jordägaren

är berättigad att lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren

tillhöriga byggnaderna, »därest å huvudfastigheten den 1 januari 1919

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande AV 4/.

7

fanns och vid den tid, då lösningsrätt för nyttjanderättshavaren enligt

denna lag inträder, fortfarande finnes boningshus, tomtplats eller trädgård

på mindre avstånd än tvåhundra meter från området, eller området

eljest har sådant läge i förhållande till huvudfastighetens ägor eller ä

densamma befintlig anläggning eller arbetsplats, som ej är tillfällig, att

intrång eller olägenhet för jordbruk, skogsskötsel eller eljest kan genom

områdets frånskiljande tillskyndas huvudfastigheten, ankommande på

jordägaren, huruvida han vill från inlösen undantaga byggnad, som uppenbarligen

är främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamål.;

Nämnda bestämmelse skiljer sig i så måtto från de i 1918 års proposition

föreslagna reglerna om lösningsrätt vid avtal på minst 49 år,

att villkoren för sådan rätt formulerats så, att för lösningsrätt förutsattes,

att å huvudfastigheten den 1 januari 1918 funnits och vid upplåtelsetidens

slut fortfarande funnes boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre

avstånd än tvåhundra meter från området eller att eljest områdets inlösen

skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten.

Ändringen har föreslagits av jordkommissionen, vilken såsom skäl

för densamma anfört, att kommissionen ansett sig böra något närmare

än som för nyss angivna fall i Kungl. Maj:ts förslag skett precisera de

förhållanden, som enligt kommissionens mening borde grunda lösningsrätt

för jordägaren. Kommissionen hade därvid i huvudsak följt den

formulering, som av den s. k. torpkommissionen använts i dess förslag

till lösningslag.

Herr Lindhagen har i sin motion föreslagit, dels att endast avsevärt

intrång eller olägenhet skall berättiga jordägaren att lösa nyttjanderättshavarens

byggnader, dels ock att i andra stycket av paragrafen orden

»eller området eljest — — avsedda ändamål» måtte utbytas mot de i

1918 års proposition begagnade orden »eller eljest områdets inlösen skulle

medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten».

Till stöd för dessa yrkanden har framhållits i huvudsak följande:

»Jordkommissionen har ej lämnat någon annan motivering för detta

förkastande av den förra året antagna lagtexten, än som kan uttolkas ur

de båda ordalydelserna. Dessa synas mig emellertid ej lämna någon

förklaring, varför vid detta tillfälle, då endast oundgängliga ändringar

skulle föreslås och ej en allmän revidering av lagens uttryckssätt företagas,

det kan anses oundgängligt att företaga just denna omskrivning.

Däremot kan det lätt inträffa, såsom så ofta sker genom en dylik hastigt

tillkommen förändring i lagtexten, att lagens effektivitet äventyras på

andra vägar än dem, som med de i övrigt föreslagna ändringarna skulle

Herr Lindhagens

motion.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

undvikas. För det första talas nämligen om varje olägenhet såsom förhindrande

en avlösning, under det att gällande lag liksom det för kommitterade

först framlagda förslaget betonar, att olägenheten skall vara

åtminstone avsevärd. Vidare inger uttrycket «intrång eller olägenhet för

skogsskötsel» farhågor, såvitt jag förstår, för att lagen mångenstädes

skall bliva alldeles otillämplig. De flesta lägenheter lära väl befinna sig

inom eller i närheten av någon skog. För den, som länge deltagit i

riksdagsarbetet och där sysslat åtskilligt med jordfrågor, är det väl bekant,

att ifrågasatta utbrytningar av jordlägenheter i allmänhet plägat mötas

med de invändningarna, att sådana lägenheter äro oundgängliga för jordägaren,

som har eller kan få behov av att där bosätta en skogsarbetare

eller en skogvaktare, ävensom att dylik avsöndring alltid är vansklig

även ur den synpunkten, att på lägenheten kunde, när jordägarne ej

längre hade någon kontroll över densamma, komma någon familj, som

på olovligt eller vårdslöst sätt for illa med den omgivande skogen. Den

av kommissionen sålunda föreslagna förändrade lydelsen av gällande laglämnar

just genom sin specifikation och sättet för formuleringen fritt fält

för förrättningsmännen att under jordägarnes påtryckning avvisa en

myckenhet ansökningar. Därigenom skulle jordägaren dessutom beredas

förmånen att vid uppgörelsens slut tilltvinga sig byggnaderna för en

ringa betalning.»

Vidare har anförts:

»Jordkommissionen har uteslutit bestämmelsen, att olägenheten måste

vara »avsevärd», på samma gång dock jordkommissionen i sin motivering

(prop. sid. 34 rad 10 ovanifrån) anmärkt, att olägenheten borde vara

avsevärd. Någon diskussion om denna förändring i. sak har icke ägt

rum hos kommissionen trots yrkande om förändring, såsom det förefallit

och även medgivits, på grund av den stora brådskan. Men icke heller

lagrådet eller justitieministern har kunnat förmås ägna någon uppmärksamhet

åt denna olikhet mellan 1918 och 1919 års förslag trots utrycklig

reservation till kommissionens betänkande. Man får väl således antaga,

att åtminstone från lagrådets och regeringens sida meningen är, .

att borttagandet av jordägarens företrädesrätt till lösen av byggnaderna

skall ekvivaleras genom en vidgad lösningsrätt för jordägaren på grund

av olägenhet genom inlösen. Lösningsrätt för byggnaden skulle således

erhållas vid vilken olägenhet som helst. Då man vet, hur ringa inflytande

vid sådana ärendens avgörande den svagare lägenhetshavaren oftast

har gent emot den mäktigare jordägaren och dennes påståenden,

samt med kännedom tillika om benägenheten att tolka författningar efter

bokstaven, måste genom en sådan sakändring icke blott i en myckenhet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4!.

9

fall oundvikligen ocli rätteligen, utan även genom ett formalistiskt eller

suggererat hänsynstagande till varjehanda små möjligheter till olägenheter

hela lagändringens verkan på en av dess viktigaste för att icke säga

viktigaste punkt kunna gå väsentligen förlorat.»

Ändringen i förevarande paragraf i förhållande till den för vissa

fall på motsvarande grund byggda bestämmelsen i 1918 års förslag avser,

såsom framgår av vad jordkommissionen anfört, icke att innebära någon

saklig skillnad. Vid sådant förhållande och då utskottet ur vissa av

motionären framhållna synpunkter finner den tidigare formuleringen äga

företräde, hemställer utskottet, att paragrafen måtte ändras till huvudsaklig

överensstämmelse med vad av motionären yrkats. Uttrycket »avsevärd

olägenhet» torde därvid få anses äga den innebörd, som i förra

årets proposition angives, eller sådan olägenhet, som finnes vara till verkligt

men för huvudfastighetens lämpliga bruk, och således kunna jämväl

fullt täcka de mera preciserade förhållanden, vilka enligt Kungl. Maj:ts

förslag borde grunda lösningsrätt för jordägaren.

Utskottet har därjämte haft sin uppmärksamhet riktad på vissa

otydligheter i paragrafens avfattning. Förutsättning för lösningsrätt

skulle enligt förslaget vara bland annat, att å huvudfastigheten finnes boningshus,

tomtplats eller trädgård på visst mindre avstånd från området.

Med »huvudfastigheten» torde i detta sammanhang avses den kamerala

jordeboksenheten. Vid sådant förhållande synes undantagsbestämmelsen

hava erhållit en för snäv begränsning. Det torde ej sällan förekomma,

att en lägenhet upplåtits å visst hemmansnummer, som är i övrigt obebyggt

men ingår i en egendom, vilken består jämväl av annat hemmansnummer,

å vilket mangårdsbvggnad finnes, belägen mindre än 200 meter

från lägenheten. Enligt förslaget skulle jordägaren i sådant fall icke äga

lösningsrätt till husen å lägenheten. Detta synes icke överensstämma med

den avsikt att tillvarataga jordägarens berättigade intressen, som torde ligga

till grund för ifrågavarande bestämmelse. Utskottet anser fördenskull, att

jordägaren bör äga lösningsrätt till husen även i de fall, då boningshus,

tomtplats eller trädgård finnes — inom i lagen bestämt avstånd — å en

med huvudfastigheten i sambruk varande, joi''dägaren tillhörig fastighet.

Därvid torde emellertid undantaget böra uttryckligen begränsas till de

fall, då huvudgårdens byggnader, respektive tomtplats eller trädgård

tillhöra jordägaren.

Vid utskottets behandling av förevarande paragraf har vidare viss

tveksamhet gjort sig gällande beträffande innebörden av det ovan åter
Biliang

till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 27 Käft. (Nr 41.) 2

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande År 4t.

Herr Ekmans

motion.

givna, i paragrafen förekommande ordet »tomtplats». Utskottets uppfattning

är emellertid, att i detta sammanhang med sagda ord bör förstås

det område eller den plats, där boningshusen äro belägna, och således

icke exempelvis plats, där boningshus tidigare funnits eller byggande

av boningshus planeras. Ovissheten har vållats därav, att med förstnämnda

innebörd av beteckningen ej synes förenligt att i lagtexten upptaga

jämväl boningshus, eftersom i varje fall området för boningshus måste ingå

i tomtplatsen. Egnahemssakkunnige, som bearbetade torpkommissionens

förslag till lösningslag,'' med vilket propositionen i denna punkt överensstämmer,

uteslöto ordet boningshus, under anförande, att det torde vara

obehövligt att beräkna avståndet från huvudgårdens boningshus, när

tomtplats redan vore angiven. Denna uppfattning delas av utskottet,

som emellertid icke ansett nödigt att förorda ändring i detta avseende

i den föreslagna lagtexten.

21 §.

Denna paragraf innehåller ett stadgande av lika lydelse som 18 §

i gällande lag, av innehåll att lagen icke skall äga tillämpning beträffande

område, som tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i

fråga om mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt

de för stad gällande bestämmelser.

Herr Karl Johan Ekman har i sin motion yrkat, att från lagens

tillämpning måtte undantagas jämväl ecklesiastikt boställe och del därav.

Såsom skäl för detta yrkande har anförts, att de ecklesiastika boställena

tjänade ett direkt avlöningsändamål och att varje förändring uti äganderätten

eller förfoganderätten till desamma krävde bifall av allmänt kyrkomöte,

utom i vissa i 62 § av ecklesiastika boställsordningen uppräknade

fall. Vidare har anförts, att eu rubbning i den sålunda stadgade ordningen

för avyttring av ifrågavarande till boställen hörande jord vore

lika litet påkallad som i fråga om kronans jord och skulle kunna få

synnerligen betänkliga följder samt i många fall jämväl leda till en

ökning av församlingarnas uttaxering för prästerskapets avlöning.

Vid behandlingen av samma lagstiftning vid förra årets riksdag

förehade lagutskottet ävenledes motion av herr Ekman med samma yrkande

som i förevarande motion. Lagutskottet avstyrkte bifall till motionen

och anförde som skäl för denna hemställan följande:

»Tillräckliga skäl att — — — från lösningsrättens tillämpningundantaga

av motionären angiven egendom torde icke föreligga. Även

om vissa svårigheter, på sätt motionären påpekat, kunna uppstå vid lagens

tillämpning, då det gäller lösning av jord, som i motionen omförmäles,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4t.

11

torde de dock icke vara av don beskaffenhet, att de böra föranleda eu

sådan begränsning av lagens tillämpningsområde, som i motionen ifrågasatts.

»

Utskottet instämmer i vad av förra årets lagutskott sålunda anförts. Utskottet.

Med anledning av de av motionären i nu förevarande motion anförda

betänkligheterna beträffande möjligheten att utan kyrkomötets hörande

antaga en lag, som kan giva anledning till förändring i äganderätten

eller förfoganderätten till ecklesiastika boställen, vill utskottet därjämte

framhålla, att enligt utskottets uppfattning gällande bestämmelser ej lägga

hinder i viigen för att Kungl. Maj:t och riksdagen genom allmän lagstiftning

skapa möjlighet att påfordra frånskiljande av delar av sådana boställen.

Till stöd för denna uppfattning torde kunna anföras, att gällande

expropriationslag, som äger tillämpning jämväl på ecklesiastik jord, antagits

utan kyrkomötets hörande. Utskottet hemställer alltså om avslag

å herr Ekmans motion.

Skrivelseförslag.

Herr Lindhagen har slutligen i sin motion framställt förslag om Herr Lindskrivelser

till Kungl. Maj:t beträffande olika med förevarande lagstiftning motion.

sammanhängande önskemål. Skrivelseförslagen avse

dels under punkt 5 i motionen, att riksdagen måtte hos Kung]. Maj:t

hemställa om skyndsamt förslag till sådant tillägg i lagen, att då lösningsrätt

avvisas på grund av avsevärd olägenhet för huvudfastigheten, lägenhetsinnehavaren

må kunna i skäliga fall berättigas flytta byggnaderna till

annat för huvudfastigheten tjänligt område, som då i stället får lösas;

dels under punkt 6, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära

skyndsamt förslag till sådant tillägg i lagen, att kontraktsbestämmelse,

enligt vilken lägenhetsinnehavares husbyggnader vid upplåtelsetidens slut

tillfalla jordägaren utan lösen, måtte, när skäl därtill förefinnes, kunna

förklaras ogiltig samt lägenhetsinnehavaren berättigas att enligt lagens

föreskrifter i övrigt lösa till sig marken med bibehållande av byggnaderna,

helst utan annan ersättning för de senare, än som kan anses vara honom

beredd genom andra förmåner;

dels under punkt 7, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära

skyndsamt förslag till tillägg i lagen och åtgärder i övrigt, varigenom

det allmänna såsom talesman för lägenhetsinnehavaren omhändertager

lösningsförfarandet och i övrigt biträder honom, så att lösningsrätten

blir för honom överkomlig;

dels slutligen under punkt 8, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

Utskottet.

anhålla, att underrättelse om ifrågavarande författnings tillvaro samt de

möjligheter och utvägar den erbjuder måtte i orterna på lämpligt sätt

spridas.

I fråga om motiven för dessa yrkanden hänvisas till eu av motionären,

som är medlem av jordkommissionen, avgiven, vid kommissionens

förslag fogad reservation, vilken finnes återgiven i propositionen.

Utskottet vill icke bestrida, att beaktansvärda synpunkter kunna

finnas i nämnda yrkanden och vad till stöd för desamma anförts. Det

måste emellertid fasthållas, att förevarande förslag endast innebär en

provisorisk lagstiftning, i det att förslaget utgör en utbrytning från ett lagstiftningsområde,

som i hela sin omfattning är under utredning hos jordkommissionen.

Det torde vid sådant förhållande icke höra ifrågasättas,

att riksdagen nu skulle begära ytterligare partiella reformer. Ur utredningsarbetets

synpunkt synes det vidare vara utan betydelse, huruvida

riksdagen nu beslutar att i skrivelse peka på enstaka punkter av det

stora arbetsområdet.- De önskemål, som framhållits i motionen, torde

med säkerhet bliva framförda jämväl inom kommissionen och i den mån

de finnas berättigade utan riksdagens ingripande därstädes tagna i beaktande

vid utrednings- och lagstiftningsarbetet. Utskottet hemställer av

dessa skäl, att riksdagen icke måtte biträda ifrågavarande skrivelseförslag.

I fråga om det under punkt 7 i motionen framförda yrkandet att

det allmänna måtte omhändertaga lösningsförfarandet och i övrigt biträda

lägenhetsinnehavarna, så att lösningsrättens begagnande blir för dem

överkomligt, vill utskottet erinra därom, att för innevarande ävensom för

nästkommande år finnas anvisade belopp av 10,000 kronor för vartdera

året att användas till bestridande efter i kungörelse den 28 juni 1918

bestämda grunder av vissa med inlösen av område enligt förevarande

lagstiftning förenade kostnader, nämligen kostnader för lantmäteriförrättning,

varom i lagen förmäles, för fastställande av inlöst områdes avskiljande

och för löseskillings fördelning, ävensom till ersättning för biträde,

som enligt samma kungörelse lämnas nyttjanderättshavare i ärende angående

lösningsrätt enligt denna lagstiftning.

Beträffande förslaget om åtgärder för spridande av kännedom om

lagens tillvaro synes det utskottet, ehuru kännedomen om lagen lärer

vara ganska allmän, dock vara lämpligt, alt exempelvis de enligt nyssnämnda

kungörelse för varje län förordnade personer med åliggande att

biträda nyttjanderättshavare anmodas att utöva viss upplysningsverksamhet

om de möjligheter till förvärvande av egna hem, som genom denna lagstiftning

äro beredda.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

13

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl.Maj:ts

förslag icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen

antagas ocli med avslag å den av herrar Norman och

Andersson i Knäppinge väckta motionen nr 380 i andra

kammaren, måtte för sin del antaga följande

Lag

\

om rätt i vissa fall för liyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Härigenom förordnas* som följer:

1 §•

Har en för viss tid, överstigande tjugu år, till brukande upplåten

del av en fastighet så bebyggts, att därå den 1 januari 1919 fanns och

vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren

och hans familj, vare brukaren, därest minst en fjärdedel av det värde,

området med därå befintliga byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga

byggnader, vid upplåtelsetidens slut berättigad lösa det upplåtna

området, där ej nedan i denna lag annorlunda stadgas.

Är en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall,

evad änka njuter brukanderätten till godo eller ej, vid den tid, då den

upplåtna brukanderätten upphör, vad i denna lag sägs om brukare på

viss tid äga motsvarande tillämpning i avseende å delägarna i brukarens

bo, i den mån ej nedan annat stadgas.

Yad i denna lag stadgas om till brukande upplåten del av fastighet

skall jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som upplåtits till

bostadslägenhet.

2 §■

Har, utan att avtal, avseende upplåtelse för viss tid eller för livstid,

visas föreligga, del av en fastighet den 1 januari 1919 sedan mer än

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

tjugu år innehafts av annan än ägaren till brukande eller eljest för ändamål,

varom i 1 § sägs, och har ej jordägaren före nämnda dag för

innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som

därefter leder till sådan påföljd, äge vad i denna lag stadgas om upplåtelse,

som i 1 § första stycket avses, motsvarande tillämpning, och

skall vad nedan i denna lag sägs om nyttjanderättshavare tillämpas å

innehavare av område, varom i denna paragraf förmäles, allt i den män

här nedan ej annorlunda stadgas.

3 §•

Lösningsrätt för nyttjanderättshavare

äge icke rum, om de brukaren

tillhöriga byggnaderna enligt

avtal skola vid upplåtelsetidens slut

tillfalla jordägaren eller om området

frånträdes på den grund, att nyttjanderätt

en förverkats.

Vill jordägaren, hellre än att

område löses enligt vad i 1 eller 2

§§ sägs, lösa de å området uppförda,

nyttjanderättshavaren tillhöriga

byggnaderna, vare jordägaren

därtill berättigad, därest å huvudfastigheten

den 1 januari 1919

fanns och vid den tid, då lösningsrätt

för nyttjanderättshavaren enligt

denna lag inträder, fortfarande

finnes boningshus, tomtplats eller

trädgård på mindre avstånd än tvåhundra

meter från området, eller

området eljest har sådant läge i förhållande

till huvudfastighetens ägor

eller å densamma befintlig anläggning

eller arbetsplats, som ej är tillfällig,

att intrång eller olägenhet för jordbruk,

skogsskötsel eller eljest kan genom''

områdets frånskiljande tillskyn
-

3 §•

Lösningsrätt för nyttjanderättshavare

äge icke rum, om de brukaren

tillhöriga byggnaderna enligt

avtal skola vid upplåtelsetidens slut

tillfalla jordägaren eller om området

frånträdes på den grund, att nyttj

anderätten förverkats.

Vill jordägaren, hellre än att

område löses enligt vad i 1 eller 2

§ sägs, lösa de å området uppförda,

nyttjanderättshavaren tillhöriga

byggnaderna, vare jordägaren

därtill berättigad, därest han å

huvudfastigheten eller därmed sambrukad,

jordägaren tillhörig fastighet

den 1 januari 1919 ägde och

vid den tid, då lösningsrätt för nyttjanderättshavaren

enligt denna lag

inträder, fortfarande äger boningshus,

tomtplats eller trädgård på

mindre avstånd än tvåhundra meter

från området, eller eljest områdets

inlösen skulle medföra avsevärd

olägenhet för sådan fastighet, som

nyss sagts.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 15

(Kung!. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

(las huvudfastigheten, ankommande på

jordägaren, huruvida han vill från

inlösen undantaga byggnad, som

uppenbarligen är främmande för det

med upplåtelsen avsedda ändamål.

4 §•

Skall nyttjanderättshavare utöva lösningsrätt, varom i denna lag

sägs, Och finnes å området jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren

pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

5 §•

Har område, som i 1 § avses, under upplåtelsetiden vunnit förbättring

därigenom att nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,

vars rätt övergått på honom, nedlagt arbete eller kostnad å

området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats

eller uppenbarligen varit förutsatt, och vill jordägaren begagna sig av

honom enligt 3 § andra stycket tillkommande rätt, vare pliktig att till

nyttjanderättshavaren gälda ersättning även för nämnda förbättring, i

den mån denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen

avsedda ändamålet.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,

området till följd av den åstadkomna förbättringen kan anses äga, då

den upplåtna nyttjanderätten upphör, men må ej överstiga den för arbetets

utförande nödiga kostnad.

6 §•

Nyttjanderättshavare, som vill enligt 1 § lösa område, give det

jordägaren tillkänna i fråga om upplåtelse för viss tid senast nittio dagar

före upplåtelsetidens slut och i fråga om upplåtelse för livstid inom

trettio dagar från den dag, då den upplåtna nyttj anderätten upphörde.

Om sättet för sådant tillkännagivande gälle vad om uppsägning av arrendeavtal

är stadgat.

Innehavare av område, varom i 2 § sägs, skall, där han vill utöva

honom tillkommande lösningsrätt, lämna jordägaren tillkännagivande där
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Av 41.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

om i den ordning, ovan sägs, sist nittio dagar före den dag då området,

frånsett stadgandet i 7 § andra stycket här nedan, skall avträdas. Därest

avträde efter uppsägning skall ske inom kortare tid än etthundratjugu

dagar, må sådant tillkännagivande ske inom trettio dagar från uppsägningen.

7 §•

Vill jordägaren begagna sig av lösningsrätt, som enligt 3 § andi a

stycket må tillkomma honom, åligger honom att inom trettio dagar från

tillkännagivande, som ovan sägs, giva nyttjanderättshavaren meddelande

därom på sätt i 6 § är föreskrivet i fråga om tillkännagivande från nyttjanderättshavarens

sida.

Kan lösningsrätt för nyttjanderättsliavare till under nyttjanderätt

upplåtet område enligt denna lag äga rum och varder ej, innan den

upplåtna nyttjanderätten upphör, avgjort, att jordägaren kommer att utöva

honom enligt 3 § andra stycket tillkommande rätt, må nyttjanderättshavaren

icke mot sitt bestridande förpliktas att från området avflytta

tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst

efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Därest på grund av

vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar utöver den dag,

då den upplåtna ny ttj anderätten upphörde, njute jordägaren ersättning

med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes vid förrättning,

varom här nedan i 9 § sägs, därest dylik förrättning kommer till

stånd, men eljest av skiljemän på sätt i 8 § stadgas.

s:§.

Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om vad i

löseskilling eller såsom ersättning för förbättring, varom i 5 § förmärs,

skall utgå, eller varder jordägarens anspråk på lösningsrätt eller å viss

byggnads undantagande från inlösen av nyttjanderättshavaren bestritt,

skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses

av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas

någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedda ej förena

sig om valet av den tredje, äge domaren i orten att förordna om valet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äge att

draga tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan

inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutulcottets utlåtande AV 4!.

17

(Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att

iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

9 §•

Frågan om nyttj anderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen

för området med vad därtill hör skall på ansökning av nyttjanderättshavaren

avgöras vid förrättning i den ordning nedan stadgas; dock

skall förhållande, som i 3 § första stycket avses, ej prövas vid förrättningen,

med mindre jordägaren det begär.

10 §.

I fråga om förrättning, som i 9 § sägs, skola bestämmelserna i 2

och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än

laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ansökning om förordnande

för lantmätare skall ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande,

om området är för viss tid upplåtet, sist å den dag, då upplåtelsetiden

utlöper, och vid upplåtelse för livstid inom nittio dagar från den

dag, då den upplåtna nyttj anderätten upphörde.

Därest i fall, varom i 2 § förmäles, tillkännagivande, som i 6 §

sägs, må äga rum inom trettio dagar från det uppsägning från jordägarens

sida verkställts, må ansökning om förordnande för lantmätare ingivas

till Kungl. Maj:ts befallningshavande inom nittio dagar från det sådant

tillkännagivande skett, dock att, där tillkännagivandet ägt rum tidigare

än nittio dagar före den dag, som med hänsyn till uppsägningen

är att anse såsom avträdesdag, ansökningen må ingivas senast å sistnämnda

dag.

Har jordägaren framställt anspråk på lösningsrätt enligt 3 § andra

stycket och har detta anspråk hlivit, på sätt i 8 § förmäles, av nyttjanderättshavaren

bestritt, skall nyttj anderättshavaren ej i något fall vara

pliktig att till befallningshavanden ingiva ansökning, varom nu är sagt,

tidigare än trettio dagar efter det beslut, varigenom jordägarens lösningsrätt

ogillats, vunnit laga kraft.

Ansökning, som i denna paragraf avses, skall vara åtföljd av gravationsbevis

rörande fastigheten.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och

nyttj anderättshavaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 27 höft. (Nr 41.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

med posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem tillhanda

minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom,

att kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton

dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är

belägen, och införes i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika

innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid

tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran

eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt

11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan

rätt, som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt,

om de äro kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen

genom särskilda kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till

jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

11 §•

Kungl. Maj:ts befallningshavande göre hos domaren i orten anmälan

om förordnande av lantmätare; och skall anteckning om förordnandet

göras i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima

ting, så ock i inteckningsboken.

12 §.

Finna förrättningsmännen nyttjanderättshavaren vara enligt denna

lag berättigad till inlösen, skola förrättningsmännen därom meddela beslut.

Härjämte åligger lantmätaren att avfatta området å karta, så beskaffad,

som i 21 § första stycket i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring sägs, där ej sådan karta

ändå finnes tillgänglig, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över

områdets storlek, läge och gränser, skolande berörda beskrivning intagas

i förrättningsprotokollet.

Vid bestämmande av löseskillingen skall avdrag göras för förbättring,

vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren

eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å

denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. I fråga om beräk
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande AV 41. 19

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottds förslag.)

ning av sådant avdrag skall vad i 5 § andra stycket stadgas om beräkning

av ersättning äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad

de flesta säga.

Har var sin mening, gälle, om de kunna jämkas till varandra, den

mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men

i annat fall vad lantmätaren säger.

14 §.

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, att rättsägare,

som är missnöjd med förrättningen, äger att fullfölja talan däremot på

sätt nedan stadgas. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet

skall vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom

trettio dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende

person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften

vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den granska eller

avskriva.

15 §. ''-i

Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja

talan hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingivas till ordföranden

i ägodelningsrätten inom sextio dagar från det förrättningen förklarats

avslutad enligt vad i 14 § sägs; och skall i fråga om rättegången

vid ägodelningsrätten samt besvär över ägodelningsrättens beslut

gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,

varom i 3 § första stycket är sagt, må detsamma ej vidare

åberopas till bestridande av nyttjanderättshavarens anspråk.

16 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger

honom vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet

vunnit laga kraft hos Kungl. Maj:ts befallningshavande nedsätta den

bestämda löseskillingen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj.ls förslag.) (Utskottets förslag.)

Vid nedsättningen iugive nyttjanderättshavaren till Kungl. Maj:ts

befallningshavande gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet

samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området.

Försummas sådant, åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande att

på nyttjanderättshavarens bekostnad ofördröjligen anskaffa nämnda handlingar

och karta.

Löseskillingen skall av Kungl. Maj:ts befallningshavande ofördröjligen

insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

17 §

Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande områdets avskiljande överenstämma

med vad om jordavsöndring är stadgat, meddele Kungl. Maj:ts

befallningshavande fastställelse därå, utan hinder därav att avhandling

rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits. Vid ärendets

prövning har Kungl. Maj:ts befallningshavande att så förfara, som

vore området av jordägaren avsöndrat och, där till områdets avsöndrande

särskilt tillstånd skolat erfordras, sådant vore sökt.

Ej må vad i 20 § 4 mom. i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring stadgas utgöra hinder för

fastställelse av inlöst områdes avskiljande från fastighet, vilken innehaves

såsom fideikommiss.

Då beslutet om fastställelse vunnit laga kraft, vare områdets inlösen

fullbordad och göre Kungl. Maj:ts befallningshavande om beslutet

ofördröjligen anmälan hos domaren.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst

eller annan förmån, varom i 10 § sista stycket sägs. Angående

inlöst områdes befriande från ansvar för i stamfastigheten intecknad gäld

är särskilt stadgat.

18 §.

Sedan beslut, som i 17 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Kungl.

Maj:ts befallningshavande löseskillingen jämte därå upplupen ränta till

den, som är därtill berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 10 §

sista stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av

köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämp
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottetn utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ning. Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande

kallelse till sammanträdet genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes

försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren

och kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt,

om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning

inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Kungl. Maj:ts befallningshavande

den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess

Kungl. Maj:t förordnat, huru därmed skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,

åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande att därom, sedan fördelningen

blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan

hos domaren samt tillika insända fördelningslängden.

19 §.

Kostnad för förrättning, som i 9 § avses, för fastställandet av inlöst

områdes avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas

av nyttjanderättshavaren.

20 §.

Har nyttjanderättshavare, vars rätt att bortföra honom tillhöriga

byggnader och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse

i lag är begränsad till viss tid efter nyttj anderättens upphörande, enligt

vad ovan sägs gjort framställning om inlösen av området, men kommer

inlösen ej till stånd, skall tiden för bortförandet räknas från den dag,

då nyttjanderättshavaren skall avträda området eller rätten till inlösen

upphört.

21 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande område,

som tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i fråga om mark

i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade

bestämmelser.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag)

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1919, vilken dag

lagen den 28 juni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att

inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra att gälla, dock

att ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande, varom

i 4 § första stycket sistnämnda lag sägs, ägt rum före den 1 september

1919, skall handläggas och prövas enligt äldre lag. Har frist för sådant

tillkännagivande, som nu sagts, före sistnämnda dag begynt att löpa men

ej gått till ända, må tillkännagivande även efter sagda dag äga rum

enligt de i äldre lag givna regler och med där stadgad verkan.

Nyttjanderättshavare vare ej på grund av vad i denna lag stadgas

i något fall pliktig att giva sitt lösningsanspråk jordägaren tillkänna före

den 1 december 1919, och må, då sådant tillkännagivande skétt sist å

nämnda dag, ansökning om förordnande, som i 10 § avses, ingivas till

Kungl. Maj:ts befallningshavande inom nittio dagar från tillkännagivandet,

där ej nyttjanderättshavaren eljest äger längre tid därtill.

Yad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende

av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående

förlängning av arrendeavtal skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet

i 7 § andra stycket i denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens

utgång kvarsuttit å område, varom i denna lag förmäles.

B) att motionerna nr 200 och 207 i första kammaren,

i den mån de icke kunna anses besvarade

genom vad utskottet ovan under A) hemställt, icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 maj 1919.

På andra lagutskottets vägnar:

ADOLF DAHL.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande Nr 41.

23

Reservationer:

I. Vid utskottets hemställan under A).

Beträffande utlåtandet i dess helhet:

A) av herrar Dahl, Tengvall, Lindström och Andersson i Knäppinge,

vilka ansett, att propositionen bort av utskottet avstyrkas.

B) av herr Ernst Lindblad, som anfört följande:

»Då jag ej kunnat biträda ett förslag att redan efter V2 års mer

eller mindre knapphändig erfarenhet ändra en lagstiftning, som uteslutande

har retroaktiv verkan och varom synnerligen skiftande meningar

rått och ännu delvis torde råda, har jag ansett det framförallt vara

nödvändigt att genom länsvis gjorda undersökningar av på detta område

fullt praktiska och förtroendeberättigade män en klar uppfattning må

givas om dels de olika upplåtelsernas art och beskaffenhet, dels möjligheten

av att kunna träffa tillfredsställande uppgörelse mellan jordägaren

och husägaren, dels slutligen åstadkommas en av undersökningen gjord

approximativ värdeberäkning av såväl jord värdet som husvärdet, jämförda

med de båda parternas uppfattning därom.

Det är nämligen att märka, att dels torde det hittills givna materialet

vara ganska knapphändigt på grund däraf, att tiden ej ännu är

inne för tillämpning av lagens bestämmelser, och hava redan därför de

nu till offentlig kännedom komna fallen ej kunnat tillmätas avgörande

betydelse, dels synes det också vara väl värt ett försök att framföra de

olika parterna inför praktiska och erfarna män, vilkas råd och anvisningar

möjligen kunde vinna deras beaktande.

På grund härav har jag inom utskottet yrkat,

att riksdagen — med avslag å den kungl. propositionen

— måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa

fullständiga, länsvis gjorda undersökningar om dylika

jordupplåtelser samt att Kungl. Maj:t måtte uppdraga

åt länsstyrelserna att för nämnda undersökningar utse

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

länsnämnder, bestående av 2 personer, den ene juridiskt

. bildad och den andre praktisk jordbrukare (den sist
nämnde,

där så befinnes möjligt, bland de vid kronodomänuppskattningarna

använda personer).»

Vid 1 och 2 §§.

C) av herrar Jacob Larsson och Alfred Petrén, vilka anfört:

»I anslutning till den av jordkommissionen omfattade principen,

att — bortsett från upplåtelser för livstid — lösningsrätt bör tillerkännas

nyttjanderättshavare, vilka besitta lägenheter, som äro föremål för upplåtelseavtal

för viss tid och varit ur ägarens besittning mer än 20 år,

oberoende av huruvida ett enda eller flera på varandra följande dylika

avtal föreligga, eller om ursprungligen förelegat allenast tyst medgivande

från jordägarens sida, vilket sedermera efterträtts av upplåtelse för viss

tid, hava vi inom utskottet yrkat, att åt 1 § i föreliggande lagförslag

måtte givas en formulering, som kunde fullt täcka samtliga nu angivna

fall. De betänkligheter, vilka inom lagrådet yppats mot en sådan utsträckning

av lösningsrätten, synas oss icke kunna tillmätas avgörande

betydelse mot de påtagliga fördelar, som därigenom skulle vinnas med

hänsyn till lagens syfte. Lagrådet har icke varit på denna punkt enhälligt,

utan en ledamot har lämnat det remitterade förslaget även i

denna del utan anmärkning.

Av nu anförda skäl hava vi alltså ansett, att utskottet med tillstyrkande

av bifall till det under punkt 2 i herr Lindhagens motion

framställda alternativa yrkandet bort hemställa, att ifrågavarande paragraf

måtte erhålla följande lydelse:

1 §•

Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet

över tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren och har området så

bebyggts, att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens

slut fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, vare

brukaren, därest minst en fjärdedel av det värde, området med därå

befintliga byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader, vid

upplåtelsetidens slut berättigad lösa det upplåtna området, där ej nedan

i denna lag annorlunda stadgas.

Är en del av---— annat stadgas.

Vad i denna —--— bostadslägenhet.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande År 41.

2.''>

D) av herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Karlsson i Nynäshamn

och Johansson i Vittinge, vilka anfört:

»Vid behandling inom jordkommissionen av § 1 har av herr Lindhagen

avgivits följande reservation:

-»Att inskränka författningens tillämpning allenast till fastighetsdelar,

som upplåtits till brukande över 20 år i följd, anser jag icke hava stöd

i sakens natur. Det behj ärtan svärda förhållandet är att en person och

hans familj faktiskt på platsen skaffat sig ett hem och för ändamålet

tillåtits och själv kunnat därå uppföra egna byggnader. Om de sedan

suttit i detta hem några dagar eller längre tid, är ingen konstitutiv

skiljaktighet. Att berövas sitt hem och det väsentliga värdet av sina

byggnader är eu lika brutal framfart av livet i bägge fallen. Det hemställes

således, att förenämnda tidsbegränsning utgår.»

Då vi gilla denna uppfattning men likväl hålla före, att någon

kortare tids innehav av nyttjanderätten möjligen kan tänkas motiverat,

ha vi inom utskottet hävdat den uppfattningen, att denna tid hör nedsättas

till fem år, på samma gång som vi gjort gällande, att den av jordkommissionen

enhälligt tillstyrkta formuleringen av paragrafen bättre

tillgodoser nyttjanderättshavarens berättigade krav att få tilläsa sig den

arrenderade egendomen.

Med hänvisning härtill yrkas alltså, att §§ 1 och 2 måtte erhålla

följande lydelse:

1 §•

Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet över

fem år i följd innehafts av annan än ägaren, och har området så bebyggts,

att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut

fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, vare brukaren,

därest minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga

byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader, berättigad

att vid upplåtelsetidens slut lösa det upplåtna området, där ej nedan i

denna lag annorlunda stadgas.

Är en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall,

evad änka njuter hrukanderätten till godo eller ej, vid den tid, då den

upplåtna hrukanderätten upphör, vad i denna lag sägs om brukare på

viss tid äga motsvarande tillämdning i avseende å delägarna i brukarens

bo, i den mån ej nedan annat stadgas.

Vad i denna lag stadgas om till brukande upplåten del av fastighet

skall jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som upplåtits

till bostadslägenhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1910. 9 saml. 27 käft. (Nr 41.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

2 §•

Har, utan att avtal, avseende upplåtelse för viss tid eller för livstid

föreligger, del av en fastighet den 1 januari 1919 sedan mer än

fem år innehafts av annan än ägaren till brukande eller eljest för ändamål,

varom i 1 § sägs, och har ej jordägaren före nämnda dag för

innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som

därefter leder till sådan påföljd, äge vad i denna lag stadgas om upplåtelse,

som i 1 § första stycket avses, motsvarande tillämpning, och

skall vad nedan i denna lag sägs om nyttjanderättshavare tillämpas å

innehavare av område, varom i denna paragraf förmäles, allt i den mån

här nedan ej annorlunda stadgas.»

Vid 5 §.

E) av herrar Jacob Larsson och Alfred Petrén, vilka yttrat följande:

'' »Enär i de bestå fall den genom nyttj anderättshavarens förbättringsarbeten

åstadkomna värdestegringen å det upplåtna området torde i avsevärd

mån överstiga den å arbetet nedlagda nödiga kostnaden, har det

synts oss innebära en obillighet och orättvisa mot den, som frambringat

detta värde, att honom tillkommande ersättning enligt förevarande paragraf

ej skall kunna sättas högre än till den för arbetets utförande nödiga

kostnaden, genom vilken bestämmelse framtida frukter av brukarens arbete

komma att oförtjänt inhöstas av jordägaren. I överensstämmelse med

därom av oss inom utskottet väckt yrkande hava vi därför ansett, att

utskottet bort hemställa, att denna paragraf finge följande lydelse:

5 §•

Har område — — — — — avsedda ändamålet.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde, området

till följd av den åstadkomna förbättringen kan anses äga, då den upplåtna

nyttjanderätten upphör.»

F) av herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Karlsson i Nynäshamn och

Johansson i Yittinge, vilka yttrat:

»Ivungl. Maj:t har föreslagit, att § 5 sista stycket skall erhålla följande

innehåll:

Ersättning, som nu sagts, (d. v. s. för kostnader för förbättringar

å egendomen, vidtagna av nyttjanderättshavaren), skall beräknas efter det

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

ökade värde, området till följd av den åstadkomna förbättringen kan anses

äga, då den upplåtna nyttjanderätten upphör, men må ej överstiga

den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Då eu sådan bestämmelse, som den som innehålles i de 10 sista

orden i detta stycke, synes oss orättvis, hemställes,

att orden fr. o. in. »men må ej» t. o. in. »nödiga kostnad» i § 5

andra stycket måtte utgå.»

II. Vid utskottets hemställan under B).

U) av herrar Jacob Larsson och Alfred Petrén, vilka anfört följande:

»Då det synts oss innebära en obillighet, att, på sätt i första stycket

av § 3 stadgas, lösningsrätt skall vara utesluten till följd av avtal därom,

att brukaren tillhöriga byggnader vid upplåtelsetidens slut skola tillfalla

jordägaren, även i de ingalunda sällsynta fall, att sådant skall ske utan

lösen och utan att jordägaren i någon form givit brukaren någon mot

villkoret svarande förmån, men eu jämkning i lagen med hänsyn till

sådana fall icke synes möjlig utan föregående utredning, hava vi ansett,

att i anledning av herr Lindhagens motion, punkt 6, utskottet bort

hemställa,

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida

och under vilka förutsättningar ett vid upplåtelse av

nyttjanderätt till del av fastighet betingat villkor, att

vid upplåtelsetidens slut brukaren tillhöriga byggnader

å det upplåtna området skola utan lösen tillfalla jordägaren,

må kunna förklaras icke utgöra hinder för tillerkännande

åt brukaren av lösningsrätt, som avses i lagom

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område, samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kan

föranleda;

C) att motionerna nr 200 och 207 i första kammaren,

i den mån de icke kunna anses besvarade genom

vad utskottet ovan under A) och B) hemställt, icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

H) av herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Karlsson i Nynäshamn

och Johansson i Yittinge, vilka anfört:

»Med hänvisning till den motivering, som i Kungl. Maj:ts proposition

nr 385 sid. 44 andra stycket (herr Lindhagens reservation i jordkommissionen)

anföres, påyrkas,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa

om skyndsamt förslag till sådant tillägg i lagen, att,

då lösningsrätt avvisas på grund av avsevärd olägenhet

för huvudfastigheten, lägenhetsinnehavaren må

kunna i skäliga fall berättigas flytta byggnaderna till

annat för huvudfastigheten tjänligt område, som då i

stället får lösas.

Dessutom yrka vi bifall till den under punkt B)

av herrar Jacob Larsson och Alfred Petrén vid betänkandet

fogade reservationen.»

Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

i 92585.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1919:269 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderä s. 1 i texten