Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande vissa med skatteköp av kronojord sammanhängande förhållanden.

1919-05-23 · 52 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1919:43, Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande vissa med skatteköp av kronojord sammanhängande förhållanden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet* utlåtande Nr 48.

1

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1919 kl. 9 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande vissa med

skatteköp av kronojord sammanhängande förhållanden.

Närvarande: herrar Dahl, von Sneidern, Ernst Lindblad, Jacob Larsson, Östberg,

Hult, Alfred Petrén*), Lindström, J. B. Johansson, Magnusson i

Kalmar, Andersson i Knäppinge, Karlsson i Gasabäck, Hage*), Karlsson

______ i Nynäshamn, Johansson i Vittinge och Svensson i Kompersmåla.

*) Ej närvarande vid utlåtandeis justering.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre

inom andra kammaren väckta, till lagutskotts behandling hänvisade motioner,

nr 120 av herr Hansson i Bättvik, nr 183 av samme motionär och

nr 24:1 av densamme ävensom herr Karlsson i Sandviken, i vilka motioner

framställts vissa yrkanden rörande med skatteköp av kronojord och förvärvandet

av åborätt till sådan jord sammanhängande förhållanden.

I motionen nr 120 yrkar herr Hansson i Bättvik, »att riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning i ändamål, att det vid

rekognitionsskogarnas försäljande till skatte i skattebreven intagna förbehåll

angående rekognitionshemmanens oskiljaktighet från det bruk, till vars

understöd de skattesålts och detta i mening av bruksdrift, förklaras fortfarande

effektivt och för skogarnas innehavare lagligen bindande, samt att

förslag till lag i detta syfte måtte snarast möjligt för riksdagen framläggas.»

Till stöd för dessa yrkanden anför motionären:

»Vid 1898 års riksdag väckte herr M. Unger i första kammaren

motion därom, att riksdagen måtte besluta, att vad som vid skatteköp av

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 29 käft. (Nr 48.)

Motionen

nr II ■. 120.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Avdra lagutskottets utlåtande Nr 43.

s. k. rekognitionshemman stadgats därom, att hemmanen alltid skola vara

oskiljaktiga från de bruk, varunder de lyda, skulle upphöra att gälla.

Sedan motionen tillstyrkts av sammansatta stats- och lagutskottet under

ordförandeskap av bruksägaren Ch. Lundeberg, bifölls den i båda kamrarna

utan att någon debatt förekom. Det kan sättas i fråga, huruvida

ej denna utgång kan tillskrivas den omständigheten, att den föreslagna

lagändringen i kamrarna uppfattades som en formalitet utan egentlig betydelse.

Detta var dock så långt ifrån händelsen, att det sålunda av riksdagen

genom ett förbiseende bifallna yrkandet tvärtom innebar befrielse för

rekognitionshemmanens innehavare från skyldigheten att uppehålla en bruksdrift,

vars framtida vidmakthållande dock var villkoret för rekognitionsskogarnas

åtnjutande. I vei-kligheten innebar detta riksdagens beslut en

statens gåva till rekognitionsskogarnas innehavare, som, i betraktande av

skogarnas areal, väl torde kunna anslås till något hundratal millioner

kronor. De anse sig nämligen nu, med stöd av detta riksdagens beslut,

kunna fritt disponera över rekognitionsskogarna även däxixän, att de kunna

skilja dem från bruken och försälja dem till vem som helst, utan hänsyn

till det i skatteköpebreven intagna förbehåll, att rekognitionshemmanen

alltid skulle bliva oskiljaktiga från det bruk, varunder de skattesålts.

Ett sådant resultat av statens frikostighet mot bruksindustrien svarade

dock ej mot statsmakternas avsikt med dessa skogsförläningar.

I enlighet med äldre samt av statsmakterna och myndigheterna allt

hitintills hävdade uppfattningar hade riksdagens båda kamrar år 1886, på

förslag av samma års statsutskott, fasthållit vid att bruksdriftens fortsättande

eller oskiljaktigheten från bruken skulle fortfarande förbli det

bestämda villkoret för rekognitionsskogarnas åtnjutande.

Då skogarnas innehavare sålunda år 1886 ej lyckades i sitt försök

att förmå i-iksdagen efterskänka kronans rätt och omintetgöra syftet med

ki’onodonationerna i fråga, förstod man att med desto större fi-amgång- hedriva

saken vid domstolarna med hjälp av jurister, vilka samtidigt voro

intresserade i vissa bruksbolag.

Advokatfiskal i kammarkollegium uttog nämligen år 1894 å kronans

vägnar stämning å ett antal bruksägare med yrkande, att de skulle

till kienans fria disposition avträda de för bruksdriftens behov skatteköpta

rekognitionsskogarna, där bruken nedlagts. Denna åtgärd åstadkom en

formlig organisation mot kronan av bruksägare och jurister i landet, med

resultat att domstolarna efter därvid överenskomna grunder överallt ogillade

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

kronans talan. Därtill torde ock hava medverkat, att kronans talan vid

domstolarna sköttes intresselöst och lamt.

Ena parten i målet visade sig sålunda kunna kullkasta eu enig riksdags

tydliga beslut. Det torde dock vara av vikt att tillse, att den ekonomiska

lagstiftningsmakten till landets och befolkningens ofärd ej förlägges

utanför riksdagen. T stället för att falla undan för bruksägarna och

deras hjälpare, borde riksdagen med all kraft hävda statens rätt. Därmed

gynnas också ett stort kulturintresse. Dessa stora vidder äro nämligen

under nuvarande förhållanden avstängda för odling och bebyggande, under

det att de under andra förhållanden skulle kunna bereda plats för tiotusentals

strävsamma nybyggares hem.

Arealen av dessa till järnbrukens understöd skatteköpta rekognitionsskogar

anses uppgå till i runt tal 11/2 million tunnland, största delen i

Gävleborgs, Kopparbergs, Västmanlands, Örebro och Värmlands län.

Denna sak har sedan dess upprepade gånger motionsvis dragits inför

riksdagens prövning. De under senare åren inom andra kammaren framburna

motionerna i denna fråga ha av vederbörande utskott blivit avstyrkta

under hänvisning till eu av Kungl. Maj:t anbefalld utredning inom

kammarkollegium. Sedan nu kollegium under februari månad 1913 i samband

med infordrat yttrande angående åborättsutredningen avlämnat även

ett yttrande angående rekognitionsskogarna, föreligger icke längre detta

skäl för riksdagen att undanskjuta frågan. Den allmänna opinionen kräver,

att något göres. Den nyss anbefallda åborättsutredningen avser icke heller,

annat än indirekt, kronodonationerna till industrien eller kronans rätt till

desamma. Anledning förefinnes dock, att i vissa delar ställa dessa utredningar

i samband med varandra, i det att dels i vissa fall åbornas och

kronans rätt sammanfalla, dels i andra fall åbornas rätt ej utan statens

mellankomst kan hävdas.

Kronans bemödanden att genom jorddonationer understödja och uppmuntra

bruksindustrien, har genom efterlåtenhet i fråga om däi’vid gjorda

förbehåll och villkor blivit en misslyckad skyddspolitik. De gamla järnbruken

ha i stor utsträckning nedlagts och raserats, varefter kronans f. d.

jordegendomar försålts eller på annat sätt dragits undan ifrån sitt ursprungliga

ändamål.

Den allra kraftigaste sporre till utveckling och återuppblomstring av

denna industri ligger däri, att dessa villkor och förbehåll åter göras effektiva.

Det kan sålunda långt ifrån sägas utgöra eu obillighet mot industrien

eller mot rekognitionsskogarnas innehavare, om dessa villkor och förbehåll,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Motionen

nr II: 241.

liksom varje annat köpevillkor, fullföljas och upprätthållas. Det bör för

dem vara en plikt att åter söka upprätta sina förfallna järnbruksanläggningar

och hyttor. I sådana fall, där skogarnas innehavare icke skulle

finnas hågade för bruksdrift, kunde en lämplig uppgörelse angående skogarnas

återlämnade till kronan träffas.»

T motionen nr 241 yrka herrar Hansson i Rättvik och Karlsson i Sandviken,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsamma åtgärder

och förslag till riksdagen därom, att bolags förvärv av åborätt och skatteköp

av kronojord måtte fortast möjligt förhindras och upphöra.

Till stöd för detta yrkande anföra motionärerna:

»I ett till kammarkollegium den 7 juli 1908 ingivet memorial hemställde

kammaradvokatfiskalsämbetet, att, då det vore uppenbart, att antagande

av bolag såsom åbo å kronojord icke överensstämde med syftet med

kronojords upplåtande under åborätt, samt sådan upplåtelse åt bolag av

jord inom de trakter, som avsåges i lagen angående förbud i vissa fall för

bolag och förening att förvärva fast egendom den 4 maj 1906,strede mot

denna lag, kollegium ville taga i övervägande, huruvida icke framställning

borde göras hos Kungl. Maj:t, i syfte att till förtydligande av 1906 års

lag uttryckligt dylikt förbud bleve utfärdat.

Häröver hördes Konungens befallningshavande i Kopparbergs län och

de 5 norrländska länen.

Konungens befallningshavande i Västernorrlands län förklarade, att då

vinnande av åborätt grundläde rätt till skatteomföring, varmed följde äganderätt,

syntes det Konungens befallningshavande, som om förbud mot bolags

inrymning i åborätt till kronojord i de delar av landet, varest 1906 års

lag vore gällande, borde utverkas.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län förordade bifall till

advokatfiskalsämbetets framställning.

Konungens befallningshavande i Västerbottens län ansåg på anförda

grunder, att 1906 års lag utsträcktes så, att förvärv av kronojord likställdes

med förvärv av äganderätt till fast egendom.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län yttrade, att då upptagande

av nybyggen å kronojord medgavs och bestämmelser för deras

besittande under åborätt meddelades, hade avsikten icke varit, att dylika

nybyggen och kronohemman skulle besittas av bolag eller ens av personer,

som icke själva bodde å nybyggena. Därefter utvecklar Konungens befallningshavande,

att under första tiden sedan nybyggen börjat omläggas

denna regel följts, men att under 1820- och 1830-talen även ägare av såg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Avdra lagutskottets utlåtande AV 43.

verk förskaffat sig nybyggen. Då emellertid förvånande av åborätt blivit

nästan likställt med förvärv av äganderätt, hade Konungens befallningsliavande

städse efter IDOG års lags tillkomst ansett, att bolag och föreningar

varit lagligen förhindrade att göra ansökan om nybyggen och förvärva åborätt

å kronohemman, varemot Konungens befallningshavande ansett sig på

grund av nämnda lags bestämmelser vara skyldig meddela bolag och förening

inrymning i och skatteomföring av kronojord, som förvärvats före

lagens utfärdande, ävensom beträffande kronojord, som förut alltjämt innehafts

av bolag och förening. För så vitt advokatfiskal mbetets framställning

åsyftade, att IDOG års lag skulle utsträckas att avse även förvärvande

av besittningsrätt och äganderätt till kronojord, hade Konungens befallningshavande

icke något att erinra mot ett dylikt förtydligande, men ansåge

sig Konungens befallningshavande böra avstyrka framställningen, för

så vitt den avsåge, att nu bestående och enligt Konungens befallningshavandes

mening lagligen grundade rättigheter skulle upphävas.

I underdånig skrivelse den 16 oktober 1906 hemställde därpå kammarkollegium,

huruvida det täcktes Kungl. Maj: t finna skäl vidtaga åtgärd

för förtydligande av 1906 års lag, i syfte att vad däri stadgats skulle äga

motsvarande tillämpning i fråga om förvärv av åborätt till kronojord, dock

att sådan åborätt till kronojord, som redan före ikraftträdandet av den

ifrågasatta lagändringen blivit av bolag eller förening, som avsåges i 1906

års lag, förvärvad, skulle lämnas oförkränkt av lagändringen.

I anledning av denna underdåniga skrivelse utfärdades den 22 juni

1911 ett kungl. brev till kammarkollegium, vari erinras därom, att Kungl.

Maj:t i regeringsrätten, i anledning av besvär av bolag, som av vederbörande

myndighet förvägrats omföring till skatte av krononybygge, vara av

bolag förvärvats åborätt, genom utslag i särskilda fall med upphävande av

kammarkollegii utslag beviljat sådan omföring till skatte. Sålunda hade

regeringsrätten den 1 september 1910 på besvär av Nordiska Trävarubolaget

i likvidation över kammarkollegii utslag den 29 december 1909 i fråga om

skatteomföring av 1/s mantal N:o 1 Littelshed i Gellivare socken, enär bolaget,

innan lagen den 4 maj 1906 trätt i kraft, fått åborätten till ifrågavarande

nybygge å sig överlåten, förklarat, att vid sådant förhållande vad

i nämnda lag stadgats ej utgjorde hinder för bolaget att, efter laga kraftvunnen

införsel i nybygget och sedan föreskriven byggnads- och odlingsskyldighet

blivit fullgjord, få nybygget omfört till skatte, och har Kungl.

Maj:t funnit den av kollegium gjorda framställningen icke till någon Kungl.

Maj:ts åtgärd föranleda.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Till belysning av ställningen i denna fråga må anföras regeringsrättens

utslag den 7 april 1910 angående krönonvbygget °/0 < mtl Kaennivare nr

1 i Jockmocks socken, å vilket Råneå A.B. den 2 maj 1900 erhållit åborätten

på sig överlåten. Regeringsrätten uttalade, att intet hinder möter för

bolag att antagas till åbo å kronohemman, till vilket bolag förvärvat åborätt,

innan lagen 4 maj 1906 trädde i tillämpning.

Ett i viss mån kompletterande utslag föreligger av den 26 maj 1910

angående 1/s mtl Stavlund i Burträsks socken, å vilket Robertsfors A.B.

den 23 oktober 1905 erhållit åborätten på sig upplåten. Regeringsrätten meddelade,

att för bolag, som, innan lagen 4 maj 1906 trädde i tillämpning,

fått åborätt till krononybygge å sig överlåten, möter, även om bolaget

först efter det lagen börjat tillämpas blivit antaget till åbo, ej hinder att

få nybygget omfört till skatte.

Genom dessa utslag har knappast full klarhet vunnits i vad som är

huvudsaken och varom kammarkollegium genom sin skrivelse 1908 önskade

klarhet, nämligen huruvida åborättigheter över huvud taget böra, eller icke

böra, upplåtas åt bolag med hänsyn till 1906 års lag. Det torde kunna

anses oavgjort, huru vederbörande myndigheter och regeringsrätten skulle

besluta i t. ex. ett sådant fall, att antingen en åbo försålde sin åborätt till

ett bolag, eller om ett bolag läte genom en sin arbetare anlägga ett nybygge

och därpå hos vederbörande begärde inrymning som åbo. Det kan

möjligen uppställas andra tänkta fall, däri de anförda med flera utslag icke

lämna något prejudicierande besked.

Emellertid torde innebörden i benämningen åbo utan tvivel ifrån äldre

tider varit, att därmed skulle avses en person, som själv bebodde och brukade

sitt hemman. Detta utsäges också i kammar- och ekonomideputationens

år 1723 avgivna yttrande angående skattehjälp. Det oaktat har

ofta förekommit, att till exempel bruksägare begärde bliva antagna som

»åbor» å kronohemman, ehuru de givetvis icke brukade eller bebodde hemmanen.

I regel torde detta ha tillgått så, att de av den verklige åbon

förskaffade sig eu överlåtelse av hans rätt för att därpå kunna få skattehjälp

av kronan »som åbo», varigenom åbon förlorade såväl sin åborätt

som den rätt till skattehjälp, han som sådan ägde.

Sålunda ha åborna Måns Svensson och Johan Persson i Mora, Skaraborgs

län, den 18 februari 1784 överlåtit sina åborättigheter samt skattehjälpsrättigheter

till ägaren av Aspå-bruken, brukspatron J. D. Wahrendorff,

som därpå själv förvärvade sig skatterättigheten av kronan. Liknande

överlåtelser till J. D. Wahrendorff förekomma i något fall även i hemman

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4U. 7

under Åkers styckebruk i Södermanland, varjämte sådana förekommit på

flera andra bruksorter.

Som ett försök från riksdagens sida att på senare tider förhjälpa åbor

å vanliga kronolägenheter att ernå skattehjälp må omnämnas, att riksdagen

år 1900 efter motion av riksdagsmannen A. Andersson i Pettersberg beslöt

att hos Kungl. Maj:t begära utredning, i syfte att kronan tillhöriga

hemman och lägenheter, som kunna till skatte lösas, måtte utan erläggande

av särskild köpeskilling förvärvas av den person, som därå innehade med

skatteköpsrätt förenad besittning eller prövades därtill berättigad. Riksdagens

skrivelse remitterades den 0 juli 1906 för utredning till kammarkollegium.

Skrivelsen synes ännu icke föranlett någon kollegiets åtgärd.

Med hänsyn till skatteköpeskillingarnas ringa belopp i jämförelse med övriga

kostnader för ett skatteköp med alla därmed förenade formaliteter, nödiga

handlingar och hänvändelser till olika myndigheter in. m. är den av riksdagen

1906 föreslagna åtgärden av ganska ringa praktisk betydelse.

Emellertid synes det vara oklart, huruvida bolag kunna beviljas åborätt

å kronojord eller ej. Uppenbart torde dock vara, att åborättsinstitutet

ej avsetts att utgöra omväg för sådana förvärv av fast egendom, som eljest

äro i lag förbjudna.

Då förvärv av skattemannarätt till kronojord innebär sådant jordförvärv,

som för de norrländska länens vidkommande förbjudes i lagen 4

maj 1906, varemot samma lag icke innehåller uttryckligt förbud för bolag

eller förening att förvärva och vinna inrymning i åborätt till kronojord,

synes en inskränkning i bolags och förenings rätt till förvärv av åborätt

vara av behovet påkallad.

Huruvida en sådan inskränkning bör föranleda ett förtydligande av

1906 års lag eller ny lagstiftning, kan eventuellt anses behöva göras till

föremål för särskild prövning.

Riksdagens andra kammare har upprepade gånger uttalat sig emot att

skatteköp av kronojord beviljas åt bolag, men ännu kvarstår denna orättfärdighet.

Sålunda pockar, som bekant är, Nävekvarns bolag i Södermanland

på att få skatteköpa Tuna bergslags allmänning, varvid 34 stycken

åbors rått skidle utplånas, ehuru riksdagen förra året avslog en därom framlagd

Kungl. proposition. För blott några få år sedan fick KopparbergHofors

bolag skatteköp å en del kronolägenheter i Gävleborgs län mot en

köpeskilling av några få ören pr tunnland duglig mark. Och ännu kunna

de administrativa myndigheterna inrymma bolag som »åbor» å kronolägenheter,

varefter de äga rätt till skatteköp av samma kronolägenhet.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Motionen 8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

nr II: 183.

I motionen nr 183 yrkar herr Hansson i Kättvik, att riksdagen måtte

hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till riksdagen därom,

»att av bruksägare förvärvade skatterättigheter till hemman för brukens

understöd måtte kunna av staten inlösas, i likhet med vad som sker med

vissa frälseräntor, samt att fördrivna åbor därvid böra beredas möjligheter

att i de fall, det anses fullt rättvist, erhålla åborätt eller tryggad besittningsrätt

å samma hemman, samt att kungörelserna av den 27 juni 1887

och den 22 december 1898 måtte upphävas».

Till stöd för detta yrkande anföra motionärerna:

»På grund av ett Karl IX:es brev av den 16 december 1607, varigenom

nybyggare på Vester Sil vbergs kronoallmänning i Dalarne tillförsäkrades

att för sig och sina efterkommande få njuta och behålla torpställen,

som de uppröjde på allmänningen, hade därstädes anlagts ett stort

antal hemman och torp. På 1700-talet överlämnades 25 av dessa hemman

genom skatteköp till understöd åt Ludvika och Schisshyttans bruk, som

då ägdes av en landshövding Cedercrantz. Då bruket inom några år övergick

till en greve Örnsköld, angrepos åborna med processer under yrkande,

att de skulle avträda sina hemman till bruksägarna. Aborna försökte värja

sig under hänvisning till nämnda kungliga brev. Högsta domstolen har

också i några fall skyddat åborna. Men angreppen mot dem fortsättas

med tydligt syfte att få alla de gamla åborna fördrivna. Från 1730- och

1740-talet och ända fram till 1900-talets början, eller i nära 200 år,

ha dessa processer och tvister pågått, med resultat att endast ett av alla

dessa hemman numera finnes kvar i åbornas händer. Äbon på detta hemman

har med en otrolig energi lyckats försvara sig mot brukets upprepade

angrepp. Senast har högsta domstolen år 1897 ogillat brukets yrkande

på hans vräkande av hemmanet. Genom dessa förföljelser har bruksbolaget

tillägnat sig alla åborättigheter å dessa hemman och lagt kronans

hemman med full äganderätt under sig.

Genom denna brutala framfart har bolaget fått det dithän, att, även

om bruket nedlades, skulle hemmanen stanna kvar i dess ägo, utan möjlighet

för kronan att göra någon sin äganderätt till dem gällande.

Lagstiftarna ha dock avsett något helt annat, då bruksägarna tilllätos

att genom skatteköp tillägna sig räntan av dessa hemman. Det

belyses av exempel från Gustavsbergs kopparverk i Jämtland, Brattfors

bruk i Värmland, Skeppsta i Södermanland samt några andra bruk, där

åborna, sedan bruken nedlagts, av bruksägaren inlöst dennes skattemannarätt

och därigenom bibehållits vid sina hemman som ägare. Detta för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

9

farande torde ostridigt ha stått i hasta överensstämmelse med lagstiftarnas

avsikt vid dessa skatteköp. De ekonomiska förhållandena ha emellertid

medfört undergång för åborna, vilket tillfört bruk,sugarna oerhörda vinster.

I andra delar av Dalarne ha stora områden på liknande sätt kommit

i händerna på bruksbolagen. Så i Ore socken, där Dalfors bruk tilldelats

hemman, som sedermera övergått till Ljusne—Yoxna bruk.

Slutligen ha väldiga kronoskogar i form av rekognitionsskogar tilldelats

bruk i derå delar av länet. Så i Hedemora, Söderbärke, By, Malingsbo,

Norrbärke, Grangärde, Säter, Stora Skedvi, Svärdsjö och Sävsnäs socknar.

Ännu så sent som år 1878 ha liera betydande skatteköp beviljats åt Gravendals

och Fredriksbergs bruk.

Ofta ha bönderna härvid berövats skogar, som byamännen under

århundraden innehaft för husbehovsvirke och vedbrand. Så ha bönder

i Hedemora socken på detta sätt fråntagits en stor skog, Skånmarken,

med både fäbodställen och hägnader, vilken skog dessa bönder sedan urminnes

tider använt till bete för sina kreatur och till skogsfång. Många

av de hyttor, som tilldelats dessa skogar, ha sedan dess nedlagts, utan att

kronan återfordrat skogarna.

I Svärdsjö socken finnes ett stort antal torp under Svartnäs bruk,

vilka torp fallit under bruket, ehuru de till stor del uppodlats, medan

skogarna ännu voro i kronans händer. Det är följderna av de skandalösa

skatteköpen av rekognitionsskogama, som på detta sätt göra sig

påminta. Icke nog med att över 70 stora rekognitionsskogar på detta

sått donerats till bruk, vilka sedermera försvunnit, ofantliga mängder

av torp och lägenheter ha vid dessa skatteköp fått gratis medfölja, varvid

torpens innehavare förlorat allt vad de ägde, hus och hem och odlingar.

N åd de under bruk skatteköpta hemmanens åbor angår, har nyligen

i ett särskilt yttrande av kammarrådet Klockhoff, bifogat kammarkollegii

yttrande av den 28 oktober 1918 över åbokommitténs förslag till lag om

aborätt å under bruk skatteköpta hemman, framlagts ett förslag, däri bland

annat föreslås en lagstiftning, i syfte att åbon tvångsvis och med understöd

«av statsmedel måtte kunna förvärva äganderätten till hemmanet eller

del därav, därvid det system, som kommit till uttryck i lagen om avlösning

av vissa frälseräntor den 8 november 1912, borde i lämpliga delar

% tjäna till förebild.

Jag ansluter mig till de tankar som där framföras, så tillvida att

T# förslaget om äganderätts förvärvande av åbon utbytes mot tryggad besittningsrätt.

Det finnes fall, där ett sådant förfarande har ännu starkare grund

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 29 käft. (AV 43).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Utskottet.

för sig. Under vissa tider ha nämligen alla skatteköp å kronojord varit

förbjudna. Så var fallet mellan år 1770 och 1789, men under denna tid

kringgicks förbudet mot skatteköp på det sätt, att bruksägarna skaffade

sig så kallad »immission» i kronohemman, medan åborna undanträngdes

från hemmanen. Så skedde vid Åkers styckebruk i Södermanland, Kilafors

i Gävleborgs län m. 11. bruk. Dessa >immissioner» ha sedermera

tillerkänts samma kraft som ett skatteköp, detta i tydlig strid mot författningarnas

anda. På detta sätt ha åborna på hemmanen Tönsen och

Gopan med flera i Hanebo socken, Gävleborgs län, blivit berövade sina

hemman.

Höjden av orättfärdighet erbjuder emellertid den lagstiftning, varigenom

bruksägare, som nedlagt, bruksdriften, i strid med förordningen

av den 11 december 1766 angående hemmanens återfallande till kronan

vid brukens nedläggande, få behålla kronohemmanen, om de ha fördrivit

åborna. Detta beror på en genom riksdagens förbiseende tillkommen kungörelse

av den 27 juni 1887, genom vilken den nämnda förordningen av

1766 i verkligheten upphävts.

Det är på tid, att denna orättfärdiga kungörelse av 1887 upphäves.

Vid 1898 års riksdag väckte herr Unger i första kammaren motion

därom, att det förbehåll om rekognitionsskogarnas oskiljaktighet från bruken,

som införts i skatteköpebreven, skulle upphöra att gälla. Genom

ouppmärksamhet från riksdagens sida blev motionen bifallen, varpå kungörelse

därom utfärdades den 22 december 1898.

Även denna kungörelse bör upphävas, varjämte åtgärder böra vidtagas

för återställande av kronans rätt till dessa kronoskog^.»

Utskottet har i den i 46 § riksdagsordningen föreskrivna ordning begärt

utlåtanden över berörda motioner från kungl. kammarkollegium. De

av kollegium i anledning därav avgivna yttranden ävensom vid desamma

fogade protokollsutdrag samt avskrift av värderingsinstrument finnas såsom

bilagor fogade vid utskottets utlåtande.

De af ifrågavarande motioner berörda slagen av kronojord torde tillhöra

en av följande tre kategorier, nämligen dels krononybyggen i de nordliga

länen, dels sådana kronans fastigheter, som avses i kungl. kungörelsen angående

förändring uti dittills gällande stadganden i avseende å ordningen

och sättet för vinnande av skattemannarätt till hemman och lägenheter av

krononatur den 15 december 1848, särskilt s. k. under bruk skatteköpta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43-

hemman, dels ock hemman, uppkomna efter skattläggning av de till bruken

och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna.

Med krononybyggen avses sådan jord, som i de norrländska länen av staten

upplåtits för odling och bebyggande åt nybyggare med skyldighet för dem att

på föreskrivet sätt odla och bebygga den upplåtna jorden men med rätt för

nybyggaren, att, efter odlings- och nybyggnadsskyldigheternas fullgörande,

genom s. k. skatteomföring få äganderätten till nybygget åt sig upplåten.

Under bruk skatteköpta hemman äro sådana hemman, vilka av bruk

eller bergverk skatteköpts med begagnande av den förmånsrätt framför åbon

till skatteköp, som tillerkänts bruken för de fall, att hemmanet var omistligt

för bruket eller bergverket.

Med rekognitionshemman slutligen förstås sådana hemman, som uppkommit

därigenom, att rekognitionsskogar — d. v. s. sådana kronan tillhöriga

skogar, som anslagits till vissa bruk eller bergverk att av dem nyttjas mot

årlig avgift eller rekognition — sedermera indelats till hemman och i den

mån de befunnits för bruken eller bergverken behövliga skattesalts till

bruks- eller bergverksägarna. Å. rekognitionshemman finnas icke abor,

d. v. s. brukare med åborätt, varmed förstås en till tiden oinskränkt ärftlig

besittningsrätt, men kunna däremot finnas lägenhetshavare eller torpare

med brukningsrätt av annat slag.

Vad av kammarkollegium beträffande de i fråga om nämnda slag av

kronojord väckta spörsmålen anförts i dess avgivna utlåtanden, till vilka

utskottet hänvisar såväl beträffande den historiska utvecklingen av ifrågavarande

institut som ock rörande de närmare detaljerna av kollega framställning,

''torde i korthet kunna sammanfattas på följande sätt.

Vad först anginge den i motionen nr 241 väckta frågan om åtgärder

till förhindrande av bolags förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord,

vore att iakttaga, att enligt gällande rättstillämpning den norrländska förbudslagen

av den 4 maj 1906^ torde få anses utgöra hinder mot förvärv efter lagens

ikraftträdande av åborätt till krononybyggen, samt att de fall, då bolag på grund

av tidigare förvärvad åborätt erhållit skattemannarätt till sådan jord, alltmera

avtagit i antal, varför frågan i denna del numera syntes sakna praktisk betydelse.

Ansökan av bolag om skatteköp av kronojord, som åsyftas i 1848 års berörda förordning,

hade vidare icke förelegat annat än i rena undantagsfall. Bolags skattelösen

av rekognitionsskogar torde slutligen hädanefter sannolikt ifrågakomma

endast i ett fall, nämligen det av kollegium i dess utlåtande över motionen nr

120 berörda angående Tima bergslags allmänning, vilket fall, enligt kollegium,

måste behandlas och bedömas oberoende av skatteköpssökandens egen
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

skap av bolag. Kollegium sammanfattar sin åsikt angående spörsmålet,

huruvida bolag fortfarande må äga att genom skatteköp eller s. k. skatteomföring

förvärva äganderätten till kronojord eller icke, sålunda, att frågan

på grund av förhållandenas egen utveckling knappast längre ägde sådan

praktisk betydelse, som skulle motivera en lagstiftningsåtgärd i motionens

syfte.

En annan fråga vore, huruvida rätten att skatteköpa kronoegendom

fortfarande över huvud borde bibehållas eller, om så funnes böra ske, huruvida

de mer eller mindre ålderdomliga stadgande^ om skatteköp icke borde

överses och jämkas till bättre överensstämmelse med nu förhandenvarande

ekonomiska och samhälleliga förhållanden. Kollegium, som framhåller, att

denna fråga torde falla utom motionärernas yrkanden, ingår dock på en utredning

av densamma och anför i sådant avseende huvudsakligen följande.

Det ursprungliga motivet för kronans skatteförsäljningar hade varit statsverkets

penningbehov. Senare framträdde avsikten att genom skatteköpen

främja landets jordbruk. Grunden för åbons skatteköpsrätt hade ansetts

vara billigheten i att frukten av det nedlagda arbetet, som förhöjt jordens

värde, borde tillkomma brukaren och hans släkt. Då grunden för skatteköpeskillingens

bestämmande varit, att densamma skulle erläggas med vissa

års — 10 eller 6 års — kronovärderingsräntor, vilka räntor på grund av

penningvärdets fall endast kunde komma att uppgå till mycket ringa belopp,

hade skatteköpen numera utvecklats till ett slags gåvoinstitut. Av

denna orsak och då. vidare vid skatteköp prövning icke kunde äga rum,

huruvida dylik gåva vore befogad ur jordbrukets intresse, kunde på grund

av förhållandenas utveckling skatteköpen för det närvarande knappast sägas

tjäna något allmänt intresse. Gällande skatteköpsförfattningars höga ålder

samt icke sällan oförutsedda konsekvenser kunde föranleda till att

skatteköp komme att te sig för det allmänna rättsmedvetandet mycket

litet tilltalande och innebära klar rättsförlust för kronan, som lätt kunde

komma att utan rimligt vederlag bliva avhänd sin fasta egendom under

omständigheter, vilka näppeligen stode i god överensstämmelse med modern

rättsuppfattning. Kollegium ansåge därför en revision av gällande bestämmelser

om skatteköp önskvärd och lämplig. För att denna revision icke

skulle fullständigt förlora sitt ändamål, ansåge kollegium nödvändigt, att

under tiden för denna revision skatteköpsrätten suspenderades. Eu sådan revision

jämte en eventuell suspension tills vidare av rättigheten till skatteköp

kunde enligt kollega uppfattning genomföras utan att man därigenom

kränkte bestående rättigheter eller billighetens kraf.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagiih/cotlets utlåtande Nr 43. 13

Beträffande skatteomföring av krononybyggen ansåge kollegium däremot,

att inskränkningar eller förändringar i denna rätt icke kunde med iakttagande

av i svensk lagstiftning gängse hänsyn till bestående rättigheter

genomföras, vartill komme, att förändrade villkor vid dessa upplåtelser

knappast kunde bliva av någon praktisk betydelse.

Vad särskilt anginge de i den ifrågakomma 1811 års författning avsedda

rekognitionsskogarna, anför kollegium, att ehuru det sannolikt icke återstode

några dylika skogar, beträffande vilka ansökning om skatteköp icke

anhängig]-orts, kollegium ansåge, att nämnda författning, för den händelse,

mot förmodan, krav skulle komma att jämlikt densamma framställas mot

kronan, uttryckligen borde sättas ur kraft. Beträffande det enda fall,

då ärende om skatteköp av kronojord enligt 1811 års författning för närvarande

vore anhängigt, Tima bergslags allmänning, anför kollegium efter

eu längre utredning angående ifrågavarande ärendes historiska gång, att

då det vore att antaga, att den kommande skatteköpeskillingen komme

att motsvara ifrågavarande hemmans fulla värde, det från kronans sida icke

kunde anses föreligga något intresse ur fiskalisk synpunkt att inhibera

köpet. A hemmanen funnes emellertid 84 torp, av vilka ett betydligt antal

bestått i nära 200 år, därav mycket lång tid i samma släkt, men vilka

icke innehades med bättre rätt än den, som tillkomme arrendatorer i allmänhet,

och vilka icke med gällande regler kunde undantagas från skatteköpet,

och syntes det vara ett viktigt intresse, att icke dessa hem ödelädes,

utan deras besittare bereddes möjlighet att förvärva desamma med tryggad

rätt. Kollegium ansåge fördenskull, att skatteköpsförfarandet i detta

fall borde avbrytas, varvid dock sökanden borde av statsmedel erhålla ersättning

för sina kostnader å ärendet.

Utskottet har efter granskning av förevarande motioner och kammarkollegii

berörda utlåtanden ävensom av vad tidigare i dessa frågor förekommit

hos riksdagen funnit sig kunna instämma i vad kammarkollegium

anfört beträffande de av motionärerna framställda yrkandena.

Vad först angår frågan om aktiebolags förvärv av åborätt till eller

skatteköp av kronan tillhörig jord, har utskottet nämligen i likhet med

kollegium funnit denna fråga numera vara av så ringa praktisk betydelse,

att det icke synes lämpligt att vidtaga lagstiftningsåtgärd enbart i syfte att

förhindra dylika förvärv.

Då utskottet funnit, att det i motionen nr 120 berörda s. k. oskiljaktighctsförbehållet

vid skatteförsäljning av rekognitionshemman, vilket motionä
-

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

ren ansett böra åter göras effektivt, med hänsyn till billiga krav på rättssäkerhet

icke rimligen numera kan göras gällande beträffande redan skattesålda

hemman, och då nämnda förbehåll, även oberoende av 1898 års i

motionen berörda förordning i ämnet, för närvarande torde vara utan betydelse

för kronans rätt att kräva återgång av ett dylikt hemman, anser

utskottet icke lämpligt att begära den av motionären önskade åtgärden.

Däremot har utskottet ansett frågan om revision av det svenska skatteköpsväsendet,

sådant det för närvarande består och verkar, vara av den

betydelsefulla och trängande art, att utskottet funnit sig böra till behandling

upptaga nämnda fråga, även i den mån den får anses falla utom

ramen av motionärernas yrkanden. Utskottet hyser i denna fråga eu

uppfattning, som i allt väsentligt överensstämmer med den av kammarkollegium

i dess utlåtanden uttalade.

Det torde nämligen ur de av kollegium anförda synpunkterna vara

uppenbart, att även om skatteköpsinstitutet vid dess upprättande icke

stred mot grunderna för god statshushållning och var ändamålsenligt

för de därmed avsedda s\fftena, detta icke kan anses gälla för närvarande,

i allt fall icke i den form institutet enligt gällande ålderdomliga,

ett flertal gånger ändrade bestämmelser för närvarande har. Stora förluster

kunna tillskyndas kronan, utan att därigenom berättigade enskilda intressen

på motsvarande sätt befrämjas, och kronan saknar fullständigt kontroll

över att den sålda fastigheten kommer till lämplig användning och att

befintliga åboars intressen iakttagas. Utskottet anser alltså, att en allmän

revision bör företagas av gällande bestämmelser rörande skatteköp. Detta

synes böra gälla såväl rekognitionsheinman som hemman, vilka eljest äro

underkastade skatteköpsmöjlighet. Andamålet med en sådan revision, som

alltså föreslås, synes höra vara att åstadkomma enhetliga, fullständiga regler

rörande dispositionen över ifrågavarande slag av kronojord, varvid hänsyn

bör tagas till moderna statsekonomiska och sociala synpunkter samt jämväl

övervägas, huruvida de enskildes lösningsrätt bör i reviderad form bestå

eller ersättas med andra regler för rättsförhållandets ordnande. Därvid

synes böra iakttagas, att nu i vissa fall för åboar befintlig lösningsrätt icke

rubbas på ett sätt, som strider mot nutida strävanden att stödja egnahemsbildning

och jord kolonisation.

Då ett dylikt revisionsarbete sannolikt måste bliva jämförelsevis långvarigt,

håller utskottet i likhet med kammarkollegium före, att, för undvikande

av skatteköpens påskyndande i avsikt att undgå en kommande lag
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

15

stiftning'', gällande bestämmelser böra tillsvidare sättas ur tillämpning och

skatteköpsförfarande därigenom förhindras eller uppehållas, dock att dylik

suspension ej synes böra ifrågakomma, såvitt angår skatteomföring av kronony

byggen.^

En sådan suspension, för vilken lär krävas sammanstämmande beslut av

Konungen och riksdagen, synes böra omfatta gällande författningar angående

såväl skatteköp i allmänhet som av rekognitionshemmanen. Därest

tilllämpningen av de sistnämnda slags jord berörande författningarna tillsvidare

skulle upphöra, skulle alltså jämväl det på prövning beroende

skatteköpsförfarandet beträffande Tima bergslags allmänning för närvarande

avstanna. Därigenom främjas så till vida det syfte kammarkollegium torde

velat vinna med sitt yrkande, att skatteköpsrätten till berörda allmänning

skulle omedelbart upphävas, som allmänniDgen icke kommer att enligt nu

gällande regler frångå kronan och det blir tillfälle att tillgodose de därå

boende torparnes intresse att tillförsäkras tryggad rätt till deras hem.

I den mån de i berörda motioner framställda yrkandena icke falla

under hemställan om en allmän revision av gällande bestämmelser å området,

synas desamma icke böra föranleda till någon åtgärd. I detta avseende

bör anmärkas, att framställning om upphävande av kungörelserna

den 27 juni 1887 angående under bruk skatteköpta hemman och den 22

december 1898 om upphävande av oskiljaktighetsförbehållet vid skatteförsäljning

av rekognitionsskogar torde, så vitt ''för närvarande låter sig

gorå, vara besvarad genom nämnda revisionsyrkande, samt att spörsmålet

om. åboarnas ställning, vilket jämväl i viss mån torde omfattas av samma

hemställan av utskottet, varit föremål för vidlyftiga utredningar av den

s. k. åbokommittén samt för närvarande är beroende på Kungi. Maj:ts

prövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen med föranledande av förevarande

motioner, nr 120, 183 och 241 i andra kammaren,

måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

verkställande av allmän och fullständig revision av

gällande bestämmelser angående skatteköp, dels ock för

sin del besluta, att tillämpning av sagda bestämmelser,

i andra fall än så vitt angår skatteomföring av krononybyggen,

tills vidare icke skall äga rum; samt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

B) att berörda motioner, i den mån de icke kunna

anses besvarade genom vad utskottet ovan under A)

hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 maj 1910.

På andra lagutskottets vägnar:

ADOLF DAHL.

Heser va tioner:

A) av herrar Dahl, Hult och Svensson i Kompersmåla, vilka yrkat,

dels att utskottets hemställan under A) måtte lyda:

»att riksdagen med föranledande av förevarande

motioner, nr 120, 1S3 och 241 i andra kammaren,

måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om

verkställande av allmän och fullständig revision av

gällande bestämmelser angående skatteköp, dels ock för

sin del besluta, att tillämpning av sagda författningar,

i andra fall än så vitt angår skatteomföring av krononybyggen

ävensom skatteköp av luna bergslags allmänning,

tills vidare icke skall äga rum»;

dels ock att motiveringen måtte sålunda ändras, att ur andra stycket

å sid. 15 den del uteslutes, som börjar med orden: »Därest tillämpningen

— — —», och ersättes med följande: »Från suspension synes dock böra

undantagas skatteköpet av Luna bergslags allmänning. Lika med minoriteten

inom kammarkollegium håller utskottet före, att det ej kan anses

vara överensstämmande med god rättsordning att efter det staten med till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande AV -/■{.

17

tampning av gällande bestämmelser medverkat i förberedelserna till skatteköpets

bringande till slut samt Kungl. Maj:t jämväl för sin del förlikningsvis

godkänt en skatteköpeskilling, vida lägre än den, som numera ifrågasättes,

nu återkalla de utfästelser,'' som i ärendet från statens sida förekommit.

Emellertid synes för slutgiltigt ordnande av detta skatteköp böra

förutsättas, att tillbörlig hänsyn tages till de å området inrymda lägenhets

havarnas intresse, sa att lösningsrätt tillförsäkras de torpare, som under

avsevärd tid innehaft sina lägenheter, i den mån detta ej skulle finnas ur

skogsvårdssynpunkt synnerligt olägligt,»

B) av herrar Östberg och Lindström, vilkä yrkat, dels att utskottets

hemställan under A) måtte lyda:

»att riksdagen med föranledande av förevarande

motioner, nr 120, 183 och 241 i andra kammaren,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande

av allmän och fullständig revision av gällande

bestämmelser angående skatteköp»;

dels ock att i överensstämmelse härmed de två första styckena å sid.

15 måtte utgå ur motiveringen.

C) av herrar Lindblad, J. It. Johansson och Andersson i Knäppinge,

vilka anfört:

»Då vid med hänsyn till denna frågas allvarliga inverkan på äganderättsförhållandena

och kanske vittgående konsekvenser ej finna det lärnpligt

att pa enskilda motionärers framställning nu fatta beslut om vare sig

revision eller mer eller mindre långt gående suspension av gällande författningar

angående skatteköp, och då även meningarna inom kammarkollegium

hava gått i olika riktningar, hava vi ansett, att utskottet bort hemställa

om avslag å motionen.»

D) av herrar Jakob Larsson, Magnusson i Kalmar, Karlsson i Nynäshamn

och Johansson i Vittinge, mot viss del av motiveringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sam 2 avd. 29 käft. (Nr 43).

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

1

Bilagor till Nr 43.

Kungl. Maj:t och rikets

k ammarkoll egium.

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till utskottet hänvisad motion

(nr 120) har hemställts,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Mai:t anhålla om utredning i ändamål,

att det vid rekognitionsskogarnas försäljande till skatte i skattebreven intagna

förbehåll angående rekognitionsskogshemmanens oskiljaktighet från det

bruk, till vars understöd de skattesålts, och detta i mening av bruksdrift, förklaras

fortfarande effektivt och för slcogarnes innehavare lagligen bindande samt

att förslag i detta syfte måtte snarast möjligt för riksdagen framläggas.

Genom nådig remiss den 4 februari 1919 har kungl. kammarkollegium anbefallts

avgiva och till utskottet inkomma med utlåtande i anledning av motionen;

och får kungl. kollegium till åtlydnad av denna föreskrift anföra följande.

I underdånig skrivelse den 12 maj 1898 anmälde riksdagen, hurusom riksdagen

för sin del beslutit, att vad som i fråga om skatteköp av så kallade re
kognitionshemman

stadgats därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga

från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla, samt att 30 § av lagen

om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den 27 juni 1896 måtte

erhålla följande förändrade lydelse:

»Genom denna lag göres ej ändring i vad om lotshemman av krono eller

skatte natur är särskilt stadgat.»

Dessa frågor hade förekommit till överläggning inom riksdagen på grund

av två inom första kammaren väckta motioner, därvid till stöd för förslaget om

upphörande av giltigheten av berörda förbehåll anförts, bland annat, att sedan i

kungl. kungörelsen angående användandet av de till bergverken och bruken upplåtna

rekognitionsskogar den 4 februari 1811 stadgats, att i de skattebrev, som

kungl. kollegium hade att utfärda å de till hemman indelade och försålda dylika

skogar, skulle intagas förbehåll, att hemmanen alltid skulle bliva oskiljaktiga från

de bruk, varunder de lydde, samt rörande skatteköp av sådana hemman utfärdats

flera författningar, vilka alla i avseende å nämnda förbehåll hänvisade till 1811

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 29 käft. (Bilagor till nr 43.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

års kungörelse, talan å kronans vägnar väckts mot åtskilliga ägare av rekognitionshemman,

med påstående, att hemmanen, i följd därav att bruk nedlagts eller

hemman skilts från bruk, skulle återfalla till kronan, men att högsta domstolen

genom ett flertal den 8 juni 1897 meddelade domar förklarat, att återvinningsrätt

i sådana fall icke ägde rum, och förty ogillat kronans talan. Frågan om

bibehållande av ifrågavarande förbehåll hade därigenom fatt en helt annan innebörd.

Då det genom högsta domstolens beslut vore konstaterat, att kronan icke

hade någon återvinningsrätt till hemmanen, hade den ur synpunkten av kronans

fiskaliska intresse anförda grund för förbehållets bibehållande bortfallit. Avsikten

med förbehållet torde allenast hava varit att i enlighet med de näringspolitiska

åsikter, som vore gällande vid tiden för utfärdandet av ovan åberopade kungl.

kungörelse, sörja för, att varje bruk skulle hava tillräckligt med skog i förhållande

till den kvantitet järn eller andra produkter, som enligt de för bruket gällande

privilegier finge där tillverkas. Sedan numera fullständig frihet införts i

avseende å bergshanteringen, förefunnes naturligtvis icke skäl att ur denna synpunkt

bibehålla omförmälda inskränkning. Vid sålunda anförda förhållanden

syntes intet numera med fog kunna invändas mot att dessa hemman i förevarande

hänseende likställdes med övriga under enskild äganderätt varande hemman.

Visserligen skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke inskränkningen borde anses

hava bortfallit redan genom de angående bergshanteringens frigörande utfärdade

författningar, men då förbehållet förutsatts såsom giltigt i förenämnda 1896 års

lag, syntes trygghet icke förefinnas, att icke samma förbehåll kunde komma att

anses fortfarande tillämpligt och kunna av någon bruksägare åberopas i ändamål

att återvinna från bruket sålt hemman av ifrågavarande slag. Det syntes därför

vara skäl att till undvikande av den rättsosäkerhet och de kostsamma rättegångar,

som kunde av förbehållet vållas, meddela uttryckligt stadgande därom, att förbehållet

skulle vara utan verkan.

I sin ovanberörda skrivelse yttrade riksdagen att då, i händelse bruksrörelsen

blivit nedlagd vid bruk, under vilket rekognitionshemman lydde, eller om rekognitionshemman

kommit i annans ägo än bruksägarens, kronan numera ansåges

icke äga återvinningsrätt till hemmanet, och ifrågavarande bestämmelse om hemmanens

oskiljaktighet från bruken således i detta hänseende icke ägde någon betydelse,

samma bestämmelse borde upphöra att även i övriga avseenden äga giltighet,

hälst bibehållande av en sådan bestämmelse kunde genom den rådande

osäkerheten angående äganderätten till rekognitionshemman framkalla anspråk

och förvecklingar av flera slag, varför riksdagen velat bifalla motionen i denna

del, samt att därav syntes följa, att lagen om hemmansklyvning, ägostyckning

och jordavsöndring borde bliva gällande även i fråga om förevarande rekognitionshemman.

Kammar- och kommerskollegierna avgåvo med anledning av riksdagens berörda

skrivelse infordrat gemensamt underdånigt utlåtande den 23 september 1898,

och anförde kollegierna därvid följande. Den i skatteköpebrev angående rekognitionshemman

på grund av 1811 års nådiga kungörelse införda bestämmelse därom,

att det salugångna hemmanet skulle vara oskiljaktigt från det bruk, varunder

det lydde, syntes visserligen numera vara utan all betydelse, varför kollegierna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

emot upphörande av giltigheten av denna bestämmelse, så vitt endast kronans

rätt vore i fråga, så mycket mindre hade något att erinra, som samma bestämmelse

icke upptagits bland de av rikets ständer i underdånig skrivelse den ‘20

december 1809 angivna grunder för användandet av de till bergverken och bruken

upplåtna rekognitionsskogar och dessutom syntes stå i strid med vad uti 2 § 1

kap. jordabalken, sådant detta lagrum lyder enligt nådiga förordningen den 1 maj

1810, förekomme därom, att säljare i köpeavhandling om jord och fastighet ej

hädanefter finge förbehålla sig eller andra att få framdeles vinna egendomen åter ;

och skulle, ur synpunkten av kronans intresse, icke heller något vara att invända

emot en förändring av 1896 års lag på sätt riksdagen för sin del beslutit. Men

med hänsyn därtill att ägare av bruk kunde tänkas vilja framställa anspråk på

återvinning av hemman, som med nu angivna förbehåll på sin tid köpts av brukets

förre ägare, men sedermera i sin helhet eller till någon del skilts från bruket,

borde åt de åsyftade lagbestämmelserna, i fall de ansåges vara av behovet

påkallade, givas sådan avfattning, att deras tillämpning bleve inskränkt till sådana

rättsförhållanden, som uppstått efter det den ifrågasatta lagförändringen trätt i

kraft, och syntes därest denna åsikt vunne avseende, riksdagens förevarande beslut

alltså icke kunna oförändrat godkännas. Slutligen framhöllo kollegierna,

hurusom nödig följdriktighet syntes fordra att, för den händelse fråga om skatteköp

i enlighet med föreskrifterna i nådiga kungörelsen den 4 februari 1811 hädanefter

skulle uppstå — i vilket avseende meddelades, att fråga om skatteköp av

en del av Tunabergs allmänning i Södermanlands län för det dåvarande vore beroende

på kammarkollegii prövning — ett förklarande meddelades, att vad

författningarna innehölle därom, att oftanämnda förbehåll skulle intagas i

skatteköpebrev, som kammarkollegium å hemman utfärdade, skulle upphöra att

gälla.

Sedan därefter högsta domstolen, hörd i ämnet, förklarat sig icke hava

något att erinra mot riksdagens ifrågavarande framställning, utfärdades den 22

december 1898 kungl. förordningen om upphävande av rekognitionshemmans

oskiljaktighet från de bruk varunder de lyda. I denna förordning fann Kungl.

Maj:t gott i överensstämmelse med riksdagens beslut förordna, att vad i särskilda

författningar funnes i fråga om skatteköp av så kallade rekognitionshemman

föreskrivet därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga från de bruk,

varunder de lydde, skulle upphöra att gälla; och skulle i följd därav förbehåll

om sådana hemmans oskiljaktighet från bruken icke intagas i skatteköpebreven,

som hädanefter utfärdades. 30 § i ovannämnda 1896 års lag om hemmansklyvning,

jordavsöndring och ägostyckning, vilken ursprungligen hade följande lydelse:

* Genom denna lag göres ej ändring i vad om lotshemman av krono

eller skatte natur så ock sådana hemman, som enligt kungl. kungörelsen den 4

februari 1811 äro oskiljaktigt förenade från de bruk varunder de lyda, är särskilt

stadgat», erhöll genom lag den 30 december 1898 den lydelse riksdagen för

sin del beslutat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande År 43.

Den i förevarande motion gjorda hemställan synes avse ej mindre ett upphävande

av förenämnda kungörelse den 22 december 1898 än även ett återställande

av 30 § i 1896 års lag till sin ursprungliga lydelse. Huruvida därvid avses

att reglera icke blott det rättsförhållande, som uppstår av hädanefter skeende

skatteköp enligt bestämmelserna i 1811 års författning utan jämväl det som uppstår

av tidigare avslutade sådana skatteköp, synes icke alldeles klart, men torde

det senare vara åsyftat.

Att beträffande tidigare skattesålda rekognitionshemman genomföra eu lagstiftning

av nyss antydda innebörd lärer emellertid innebära ett mot hittillsvarande

svenska lagstiftningsgrundsatser stridande ingrepp i bestående och genom

laga kraftvunna domar fastslagen rätt. Uppmärksammas bör nämligen, att enligt

omförmälda 1897 års domar det i skatteköpebreven intagna förbehållet i fråga

befunnits icke vara giltigt, i följd varav den nu föreslagna lagstiftningen —

under förutsättning att den skulle hava avseende även på tidigare skatteförsäljningar

— komma att införa en dittills icke befintlig begränsning i de genom

dessa skatteförsäljningar vunna rättigheterna. Ett dylikt ingrepp skulle däi-jämte

kännas desto mera obilligt som det i många fall skulle komma att träffa helt

andra personer och rättssubjekt än dem, som ursprungligen förvärvat skatterättigheten

till hemmanen. En dylik lagstiftning, därest den i varje fall skulle befinnas

vara lämplig eller nödvändig, faller för övrigt utom ramen för inom kungl.

kollegii verksamhetsområde vunnen erfarenhet.

Vad däremot angår sådana skatteköp, som hädanefter komma att avslutas

enligt bestämmelserna i 1811 års författning, finner kollegium, att effektiva bestämmelser

i motionens syfte väl skulle stå i god överensstämmelse med det

ändamål, man med ifrågavarande slag av skatteköp velat vinna, nämligen understöd

åt bruksdriften. Därvid förekommer emellertid att, såsom framgår av det

föregående, högsta domstolen icke erkänt laga verkan av i skatteköpebreven författningsenligt

gjorda förbehåll om hemmanens oskiljaktighet från de bruk, varunder

de lydde, vadan ett allenast upphävande av 1898 års författning jämte

återställande av 30 § i 1896 års lag till sin ursprungliga lydelse icke torde vara

till fyllest, utan lärer för vinnande av motionens syfte effektivare lagstiftningsåtgärder

vara nödiga. Vid sådant förhållande och inför utsikten av eu alldeles

ny lagstiftning framställer sig emellertid frågan, huruvida de i 1811 års kungörelse

angående användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar

medgivna skatteköp fortfarande kunna anses utgöra tidsenlig form

för bruksdriftens understöd. Att denna fråga utan vidare kan besvaras med nej

finner kungl. kollegium det vara överflödigt att närmare utveckla. I sitt denna

dag till utskottet avgivna utlåtande angående vidtagande av åtgäi-der till förhindrande

av bolags förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord anser sig

kungl. kollegium hava påvisat, att en revision eller ett upphävande av skatteköpsförfattningarna

icke kan anses innebära något ingrepp i bestående privat

rätt. Skatteköpsrätten grundar icke något realisabelt rättsanspråk mot kronan.

Försök att i domstolsväg få påstådda rättigheter till skatteköp prövade hava

ständigt avvisats. Skatteköpsförfattningarna innebära, närmare sett, icke något

annat än allmänna utfästelser från kronans sida att under tgivna förutsättningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande AV 43. V

och på särskilt angivna villkor sälja fast egendom av visst slag. Formföreskriften

i 1 kap. 2 § jordabalken har av domstolarna tolkats så strängt, att en

skriftlig eller muntlig utfästelse att framdeles sälja fast egendom icke ansetts

kunna stödja ett eventuellt skadeståndsanspråk, än mindre läggas till grund för

något sakrättsligt anspråk på den fastighet utfästelsen avsett. Från billighetssynpunkt

kunna icke heller med fog göras invändningar mot att från kronans

sida göras inskränkningar eller ändringar i utfästelserna att under givna förutsättningar

skattesälja fast egendom. Dessa utfästelser äro nämligen tillkomna

under tider av helt andra samhälleliga och ekonomiska förhållanden än de nuvarande.

Ändringar i eller upphävande av gällande bestämmelser om skatteköp

få icke heller anses mera stridande mot billighet än ett återkallande av varje

annan utfästelse, som iclce inom rimlig tidrymd kommit att fullbordas genom ett

rättsligt bindande avtal. Bestämmelsen i 77 § regeringsformen av innehåll att

odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna må i vanlig ordning efter nuvarande

eller framdeles blivande författningar kunna till skatte försäljas är heller

icke så att förstå, som skulle därmed någon grundlagfäst rätt att skatteköpa vara

tillförsäkrad dem, vilka innehava kronoegendom, varå skatteköp kan äga rum.

Detta stadgande torde allenast avse att medgiva ett undantag från de i paragrafens

första del givna eljest ovillkorliga konstitutionella föreskrifterna om förvaltningen

av kronans fasta egendom.

Härmed är man inne på frågan om bibehållande överhuvud av skatteköpsrätten

enligt 1811 års författning. För den händelse utskottet skulle finna sig

oförhindrat att till behandling upptaga denna — till synes utanför motionens

ram liggande fråga, — har kungl. kollegium ansett sig härutinnan böra anföra

följande. Om efter vad nyss härovan utvecklats ett upphävande av 1811 års författning

icke möter något hinder ur konstitutionell synpunkt och ej heller principiellt

kan anses innefatta något ingrepp i bestående rättigheter eller kränka billighetens

krav, framställer sig emellertid spörsmålet, huruvida eu dylik åtgärd

numera kan äga något praktiskt intresse eller eljest anses vara lämplig. Sakförhållandet

skulle nämligen kunna vara, att samtliga de skogar, varå 1811 års

författning är tillämplig, numera antingen redan blivit indelade och skattesålda

eller ock frågan om deras skatteköp redan anhängiggjorts och föreligger i så

framskridet skick, att ett ryggande från kronans sida av skatteförsäljningsanbudet

tilläventyrs skulle framstå såsom mer eller mindre obilligt.

Huruvida ännu kvarstå enligt 1811 års författning skatteförsäljningsbara relcognitionsskogar,

beträffande vilka ansökningar om skatteköp icke anhängiggjorts, därom

saknar kungl. kollegium möjlighet att lämna någon fullt exakt upplysning. Kungl.

kollegium ser sig allenast i stånd meddela att sannolikt så icke förhåller sig. Kungl.

kollegium tillåter sig emellertid ifrågasätta, huruvida icke redan möjligheten av att numera

ett skatteköpsanspråk skulle kunna framställas mot kronan med stöd av 1811 års

författning borde föranleda, att densamma för dylikt fall uttryckligen sattes ur kraft.

Vad däremot angår frågan, huruvida hos vederbörande ämbetsmyndighet

för det närvarande äro anhängiga ärenden om skatteköp enligt 1811 års författning,

får kungl. kollegium till en början upplysa, att allenast ett sådant ärende

för det närvarande är hos kungl. kollegium anhängigt, nämligen om skatteköp

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

under Tunabergs kopparverk av vissa genom skattläggning enligt berörda författning

uppkomna hemman å Tulla bergslags allmänning i Södermanlands län.

Frågan i denna del blir följaktligen förenklad till den, huruvida billigheten fordrar

att detta särskilda skatteköpsärende, därest skatteköp enligt 1811 års författning

komma att upphöra, på grund av uttrycklig undantagsbestämmelse ändock

må få fullföljas och slutligen prövas i nu gällande ordning. För denna

frågas bedömande tillåter sig kungl. kollegium i största korthet erinra om vad

som i ärendet förekommit, i vilket hänseende kollegium i övrigt ock hänvisar

till det statsrådsprotokoll, som fogats vid Kungl. Maj:ts proposition (nr 356) till

1917 års riksdag, angående godkännande av förlikningsvis bestämd skatteköpeskilling

för hemman å omförmälda allmänning.

Genom utslag den 5 juli 1757 tillerkände bergskollegium delägarna i Tunabergs

kopparverk, så länge det upprätthölles och på bergsvis dreves samt skogsunderstödet

behövdes, nyttjanderätten till hela den allmänning, som — förutom

en för Nävekvarns styckebruk avskild rekognitionsskog och vissa enskild person

tillhöriga lägenheter — av ålder benämnts Tima bergslags allmänning, varunder

även innefattades viss vid gränsen till Östergötlands län belägen skogstrakt, att

därav tillika med de därvarande oskattlagda torpen till kopparverkets drift och

fortsättande sig betjäna, dock med rätt för de på allmänningen belägna skoglösa

hemman och torp att därstädes efter utsyning erhålla skog till husbehov.

Efter ansökning av ägarna till nämnda kopparverk förklarade Kungl. Maj:t

genom resolution den BO maj 1879 dem berättigade att, i den ordning nådiga

kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga om användande av de bruken och

bergverken upplåtna rekognitionsskogarna utfärdade författningar föreskreve, efter

skedd skattläggning till skatte lösa så stor del av allmänningen, som, sedan de

till skogsfång därifrån berättigade hemman och lägenheter erhållit däremot svarande

skogsmark, kunde vara för verkets behov erforderlig.

Yid den bergmästareundersökning, som i anledning härav förrättades under

år 1885, funno förrättningsmännen, att all den skog, som sedan de i nyssnämnda

nådiga brev omförmälda tilldelningar av skogsmark från allmänningen ägt rum,

återstode eller 1,095 hektar 71,1 ar, borde anslås till kopparverket. Genom utslag

den 26 februari 1889 gillade och till efterrättelse fastställde kammar- och

kommerskollegierna de vid undersökningen vidtagna åtgärder, varefter den 14

juli 1894 upprättades förslag till skattläggning, enligt vilket det åt kopparverket

bibehållna områdets torp och skogsägor skulle indelas under nedannämnda namn

och hemmansnummer samt skattläggas sålunda, att hemmanet Hjälkhyttan nr 2

uppskattades till 7/ie mantal, hemmanet Gångbro nr 1 till 27/e4 mantal, hemmanet

Kungstorp nr 1 till Ö/sz mantal samt hemmanet Kungshamn nr 1 till

Io/io mantal. Sedan av kronan emellertid framställt yrkande att kopparverkets

ägare måtte till kronans fria disposition avträda allmänningen blivit av Kungl.

Maj:t genom dom den 19 mars 1908 ogillat, lät kungl. kammarkollegium genom

utslag den 12 oktober 1908 vid berörda skattläggning bero, med iakttagande

dock av vissa mot densamma framställda anmärkningar, samt fastställde de av

ifrågavarande allmänningsdel uppkomna hemman till ovannämnda namn, nummer

och mantal ävensom till vissa angivna räntor, varjämte kungl. kammar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr -it».

kollegium genom samma utslag förklarade att, sedan kopparverkets ägare, vilka

anhållit att få till skatte lösa de genom skattläggningen uppkomna lieinmanen,

å vederbörlig ort inbetalat stadgade slratteköpeskillingar, kungl. kollegium ville

på därom i behörig ordning gjord anmälan utfärda skattebrev å hemmanen.

Efter det Nävekvarns bruks aktiebolag såsom ägare av kopparverket i skrivelse

den 27 april 1909 hos kungl. kammarkollegium anhållit om besked rörande

rätta beloppen av skatteköpeskillingarna för ifrågavarande hemman samt meddelande

om vad bolaget vidare hade att iakttaga för vinnande av skattemannarätt

till desamma, beslöt kungl. kollegium den 26 augusti 1909, att bolaget skulle

meddelas det besked, att skatteköpeskillingen utgjorde, beräknad till sex års

ränta efter kronovärde, för hemmanet Hjälkhyttan nr 2 femtiotre kronor 8 öre,

för hemmanet Långbro nr 1 tvåhundrafemtiotre kronor 87 öre, för hemmanet

Kungstorp nr 1 etthundratjugufem kronor 19 öre och för hemmanet Kungshamn

nr 1 etthundratolv kronor 60 öre, vartill komme avgifter till Vadstena

krigsmanshuskassa med 6 procent av skatteköpeskillingarna, samt att, i avseende

å vad iakttagas borde för vinnande av skattemannarätt, vederbörande hade att

ställa sig till efterrättelse vad nådiga kungörelsen den 4 februari 1811 samt övriga

om användande av de bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogama

utfärdade författningar därutinnan föreskreve.

Med skrivelse den 14 september 1909 överlämnade därefter Konungens befallningskavande

i Södermanlands län till kungl. kollegium ej mindre tvålevereringsreversal,

utvisande, att bolaget den 13 september 1909 i riksbankens avdelningskontor

i Nyköping insatt å statsverkets giroräkning skatteköpeskillingar för

ifrågavarande hemman med tillhopa 544 kronor 74 öre jämte därå belöpande avgifter

till Vadstena krigsmanshuskassa med 32 kronor 68 öre, än även ansökning

av bolaget att erhålla skattebrev å hemmanen.

Genom utslag den 10 mars 1910 anmodade emellertid kungl. kollegium,

utan avseende å bolagets sistnämnda ansökning, såvitt densamma åsyftade att åt

bolaget allenast mot de inlevererade beloppen, motsvarande 6 gånger kronovärdet

av omförmälda hemmans genom skatteläggning bestämda grundräntor, förvärva

skattemannarätt till hemmanen, Konungens befallningskavande att låta enligt

nådiga förordningen den 19 september 1723, huru med de hemman och kronolägenheter,

som till skatte försäljas, förhållas skall, samt nådiga brevet den 18

juni 1754, kungjort genom kungl. kollega cirkulär den 19 september 1754, anställa

skattevärdering å hemmanen samt att jämte eget utlåtande till kammarkollegium

insända skattevärderingsinstrumeiit jämte övriga handlingar för den

ytterligare åtgärd, som kunde på kungl. kollegium ankomma.

Sedan bolaget hos Kungl. Maj:t anfört besvär över kungl. kollega nyssnämnda

utslag under yrkande, att Kungl. Maj:t måtte med undanröjande av utslaget

förklara bolaget hava fullgjort vad för erhållande av skattebrev å ifrågavarande

hemman ålegat bolaget samt förty återförvisa ärendet till vederbörande

myndighet med förständigande att för bolaget utfärda de sökta skattebreven,

fann regeringsrätten genom utslag den 23 mars 1912 ej skäl att göra ändring

i det överklagade utslaget.

Därefter uttog bolaget stämning å Kungl. Maj:t och kronap vid Jönåkers

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

och Rönö tingslags häradsrätt och yrkade, att Kungl. Maj:t och kronan mätte

förpliktas att för bolaget utfärda och till bolaget utlämna behöriga skattebrev

å samma hemman.

Häradsrätten biföll på anförda skäl bolagets talan, men genom dom den

26 mars 1915 undanröjde Svea hovrätt häradsrättens utslag, enär i målet vore

tvist om villkoren för skatteköp av omförmälda hemman, men tvist av sådan beskaffenhet

icke tillhörde allmän domstols bedömande. Kungl. Maj:t i högsta

domstolen har den 29 december 1917 fastställt hovrättens dom.

Med anledning av ovanberörda av kungl. kollegium den 10 mars 1910 meddelade

och av Kungl. Maj:t den 23 mars 1912 fastställda utslag förordnade

Kungl. Maj:ts befallningshavande den 30 maj 1912 kronofogden i Nyköpings

fögderi att med biträde av häradsskrivaren i fögderiet, förste lantmätaren i länet

och jägmästaren i reviret samt två nämndemän verkställa den anbefallda skattevärderingen,

varefter och sedan på grund av mellankomna omständigheter värderingen

icke kunnat före kronofogdetjänsternas indragning bringas till slut,

landshövdingen i länet i kronofogdens ställe själv övertagit ärendets fortsatta

handläggning. Med skrivelse den 10 mars innevarande år överlämnade skattevärderingsnämnden

till Konungens befallningshavande instrument över förrättningen,

de därvid förda protokollen samt övriga till ärendet hörande handlingar;

varefter Könungens befallningshavande med översändande av samtliga handlingar

i ärendet i skrivelse till kungl. kollegium den 27 i samma månad anfört

följande:

»Yärderingsmännen hava enhälligt föreslagit ett värde å själva marken av

145,543 kronor 68 öre, varifrån, likaledes enhälligt, medgivits avdrag med 7,990

kronor för vissa åbyggnader, och har länsstyrelsen icke något mot värderingen i

denna del att erinra.

Beträffande däremot värdet å skogen hava olika meningar gjort sig gällande

inom nämnden, i det flertalet stannat vid ett värde, som av jägmästaren

i reviret åsatts vid värdering i september 1918, under det jägmästaren ansett

värdet med hänsyn till sedermera inträdda ändrade konjunkturer böra höjas, på

sätt i avgiven reservation närmare angivits. Då jägmästarens senaste värdering

visar, att eu del pris stigit och en del andra sjunkit, och då det torde vara

omöjligt att vid en värdering sådan som denna följa prisförändringarna från

dag till dag, samt de i september 1918 föreslagna och nu av nämndens flertal

godtagna px-isen toi’de få anses giva ett värde, som fullt uppgår till skogens

verkliga värde vid uthålligt bruk, anser sig länsstyrelsen för sin del böra ansluta

sig till det av nämnden i denna del antagna värdet 1,718,718 kronor.

Mot de härifrån medgivna avdragen 126,898 kronor för ränteförlust och

14,429 kronor för virke till nybyggnader och reparationer har länsstyrelsen ej

heller något att erinra.

I fråga om avdraget för årliga utgifter till husbehovsvix-ke, skatter samt

förvaltning och bevakning, sammanlagt 6,282 kronor, delar länsstyrelsen reservantens

uppfattning, att kapitaliseringen bör ske efter en räntefot av 5 för

hundra och avdraget alltså bestämmas till 125,640 kr.

Avdi''aget för kulturkostnader finner länsstyrelsen icke nog motiverat.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Med tillämpning av vad sålunda anförts kommer länsstyrelsen till följande

värden:

marken ...................................................... kronor 145.543: 38

skogen ...................................................... » 1.718:718: —

Summa kronor 1.864.261: 68,

..................kronor 7.990: —

» 126.898: —

» 14.429: —

_» 125.640: —

eller tillhopa kronor 274.957: —,

då återstående sammanlagda värdet skulle bliva 1.589.304 kronor 68 öre.

Vid erläggande av blivande skatteköpeskilling böra redan erlagda 544 kronor

74 öre få gå i avräkning, varjämte, om avgift till Yadstena krigsmanshuskassa

skall utgå för hela köpeskillingen, erforderlig hänsyn till denna ytterligare

utgift bör tagas vid skatteköpeskillingens slutliga fastställande.»

Emellertid och alltså innan högsta domstolen meddelat sin ovannämnda

dom den 29 december 1917 hade Kungl. Maj:t i proposition den 4 maj 1917

på grund av förekomna omständigheter föreslagit riksdagen medgiva ej mindre

att nu ifrågavarande hemman finge till Nävekvarns bruks aktiebolag under

skattemannarätt försäljas mot en förlikningsvis bestämd köpeskilling av 584.891

kronor 18 öre att av bolaget kontant gäldas den 2 januari 1918, då ifrågavarande

fastigheter finge av bolaget tillträdas, samt på de av föredragande departementschefen

i övrigt tillstyrkta villkor, än även att den inflytande köpeskillingen

finge användas till inköp för kronans räkning av skogbärande eller till skogsodling

tjänlig mark.

I anledning av ifrågavarande proposition väcktes inom andra kammaren

följande motioner, nämligen:

dels nr 485 av herr Hage, i vilken motion hemställdes, att riksdagen måtte

besluta att avslå den kungl. propositionen under uttalande, att den måtte undergå

omarbetning i den riktning, att lägenheterna måtte, vid försäljning till

bolaget av egendomen i övrigt, frånskiljas och antingen försäljas till innehavarna

eller under ständig besittning för dem och deras arvingar upplåtas, men under

bägge alternativen på sådant sätt, att tillgång till nödig hushållsskog tillförsäkrades

lägenhetsha varna;

dels nr 486 av herr Karlsson i Fjät, varuti yrkades,

1) att vid försäljningen av ifrågavarande hemman måtte för kronans räkning

undantagas de i desamma ingående 34 torplägenheterna för att, antingen

med äganderätt eller med stadgad åborätt, upplåtas till sina brukare,

2) att, för den händelse det i alternativ 1 gjorda yrkandet ej skulle av

riksdagen bifallas, riksdagen måtte besluta, att torpen Långbro, Nystugan och

Lilla Torskhult måtte undantagas från försäljningen för att med äganderätt eller

stadgad åborätt upplåtas till nuvarande torpinnehavare;

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 29 häjt. (Bilagor till nr 43.) 2

varifrån skulle avgå ovan omförmälda

avdrag............................

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

dels ock nr 491 av herr Lindhagen, vari hemställdes, att riksdagen ville

1) avslå propositionen nr 356 om Tulla bergslags allmännings skatteförsäljning

och i samband därmed förklara, att 1879 års olaga administrativa

förläning av skatteköpsrätt till densamma icke kunde av riksdagen godkännas;

och

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att allmänningen måtte av statsverket

omedelbart övertagas till förvaltning i överensstämmelse med bestämmelserna

i 1898 års förordning om de till bergshanteringens understöd anslagna

skogar, ävensom tillse, att de å allmänningen befintliga torp och jordbrukslägenheter

bleve upplåtna under arrende på ett för vederbörande brukare rättvist och

betryggande sätt.

Uti sitt häröver avgivna utlåtande, nr 95, hemställde jordbruksutskottet,

1) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt herr

Hages ävensom herr Karlssons i Fjäl och herr Lindhagens ifrågavarande

motioner måtte medgiva dels att ifrågavarande hemman med undantag av de

till hemmanet Långbro nr 1 hörande torpen Långbro och Nystugan samt

det till hemmanet Kungshamn nr 1 hörande torpet Lilla Torskhult med

deras i skattelängden angivna områden finge till nämnda bolag under skattemannarätt

försäljas mot en köpeskilling av 584,891 kronor 18 öre att av

bolaget kontant gäldas den 2 januari 1918, då ifrågavarande fastigheter finge

av bolaget tillträdas samt i övrigt på de av föredragande departementschefen

tillstyrkta villkor; dels att den inflytande köpeskillingen finge användas

till inköp för kronans räkning av skogbärande eller till skogsodling tjänlig mark,

dels oek att fören ämnda tre torp finge till de nuvarande innehavarna föryttras enligt

de grunder, som gälla om egnahemsupplåtelser å kronodomäner; 2) att omförmälda

motioner, i vad de icke blivit besvarade genom utskottets under punkt 1

gjorda hemställan, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Uti en vid berörda utlåtande fogad reservation anförde herrar Hamilton

in. fi., att de ansett, att utskottets motivering och hemställan bort hava följande

lydelse:

»Sedan år 1913 står Tuna bergslags allmänning jämlikt föreskrift i kungl.

förordningen angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd

anslagna skogar den 25 maj 1898 under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

Skogens avkastning disponeras av Tunabergs kopparverks ägare såsom

nyttj anderättsinnehavare för kopparverkets behov och till husbehovs virke för de

å allmänningen belägna torpen. Överskjutande avkastning försäljes, och inflytande

belopp synas böra tillgodoföras statsverkets skogsmedel. Torpen å allmänningen

utarrenderas numera av vederbörande överjägmästare och bolaget

gemensamt och arrendebeloppen delas lika mellan kronan och bolaget.

Å allmänningen funnos vid dess skattläggning år 1894 34 torp, spridda

runt om i skogsmarken.

Av de till utskottet överlämnade handlingarna i ärendet framgår, att innehavarna

av 14 torplägenheter å allmänningen gjort framställningar, att deras torp

måtte undantagas från försäljningen och upplåtas åt dem.

Dessa framställningar hava endast så till vida beaktats, att i överenskom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet^ utlutande. Nr 4.-1. 11

inelsen med bolaget intagits förbehåll, att nuvarande arrendatorer av torpen

hängbro, Nystugan och Lilla Torskhult och deras eventuellt efterlevande hustrur

skulle äga att under sin livstid kvarsitta odrivna å torpen.

Enligt departementschefens utsago sakna dessa framställningar allt rättsligt

stöd. Billighetsskäl synas dock i varje fall synnerligen starkt tala för, att kronan,

som nu går att avhända sig den sista allmänningsskog, som torde komma

att försäljas enligt grunderna i kungi. kungörelsen den 4 februari 1811, i största

möjliga utsträckning behjärtar innetiavarnes å dessa torplägenheter intressen och

söker bevara lägenheterna åt dem. Vad Kungl. Maj:t i sådant avseende föreslagit

synes uppenbarligen vara otillfredsställande.

I avseende på nämnda tre torp föreligga, såsom i herr Karlssons i Ejäl

motion framhålies, alldeles särskilda skäl för att söka bevara dem åt de släkter,

som beträffande Lilla Torskhult sedan slutet av 1600-talet samt Långbro och

Nystugan åtminstone från senare hälften av 1700-talet innehaft och brukat

torpen.

Beträffande återstående torp föreligga visserligen ej så ömmande förhållanden.

Men ej mindre än 5 av dessa hava innehafts av de nuvarande brukarna

och deras förfäder i över 50 år och 4 i över 20 år. 3 torp hava innehafts av

samma släkt i över 10 år och 13 under en tid mellan 2 och 8 år.

Kungl. Maj:t har enligt utskottets förmenande vid uppgörelsen med bolaget

tagit allt för ringa hänsyn till torpinnehavarnas intresse att på ett eller annat

sätt tryggas vid sina torp. Redan av denna anledning anser sig utskottet icke

kunna tillstyrka bifall till propositionen, utan förmenar utskottet, att underhandlingar

höra ånyo upptagas med bolaget i syfte att så många torp som möjligt

och i främsta rummet torpen Långbro, Nystugan och Lilla Torskhult må

undantagas från försäljningen för att under en eller annan form upplåtas till

nuvarande innehavare. Därest detta skulle komma att medföra uppoffringar för

kronan, vilka icke stå i skäligt förhållande till de fördelar, som därmed avses,

synas torpinnehavarna i varje fall böra vid en ny uppgörelse kunna beredas

större trygghet vid sina torp än den rätt till odrivenhet, som nu föreslagits beträffande

allenast tre torp.

Då utskottet således av nu anförda skäl anser sig ej kunna tillstyrka propositionen,

saknar utskottet anledning att ingå i närmare prövning, huruvida

den föreslagna köpeskillingen må anses skälig eller ej. Utskottet har dock fäst

sin uppmärksamhet därpå, att från fastigheternas nettovärde avdragits det efter

4 % kapitaliserade värdet av de fastigheterna vid skattläggningen påförda grundräntor,

eller ett belopp av 26,484 kronor 25 öre. Detta avdrag synes hava föranletts

därav, att kronan vid liknande försäljningar före grundskatternas avskrivning

medgivit sådana avdrag samt bolaget redan år 1879 och således före denna

avskrivning berättigats skatteköpa allmänningen. Sedan dessa skatter numera

fullt eftergivits, lära dylika avdrag ej skäligen böra ifrågakomma.

Beträffande det i punkt 1 av herr Lindhagens motion framställda förslaget

rörande skattelcöpsrätten till Tuna bergslags allmänning, så har utskottet med

hänsyn till den knappa tid, som stått utskottet till buds vid behandlingen av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

nu ifrågavarande motion, icke ansett sig kunna ingå på prövningen av detta

spörsmål.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

1) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition ej må av riksdagen bifallas;

2) att herr Hages ävensom herr Karlssons i Fjäl ifrågavarande motioner

må anses besvarade genom utskottets under punkt 1 gjorda hemställan;

3) att herr Lindhagens motion, i vad den icke blivit besvarad genom vad

utskottet i punkt 1 här ovan hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda».

Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren

biföll ovan omförmälda reservation med den ändring att i mom. 3) av reservanternas

hemställan närmast efter orden »hemställt, icke», inskötes orden »för

närvarande», varjämte i fråga om motiveringen beslöts, att till sista stycket å

sidan 25 i det tryckta utskottsutlåtandet med tillhörande reservation skulle fogas

följande: »och bör därför även dessa spörsmål göras till föremål för allvarligt

övervägande vid ärendets eventuella förnyade omprövning».

Då kamrarna sålunda fattat stridiga beslut, kom alltså frågan att förfalla.

Av föregående redogörelse torde framgå, att ifrågavarande skatteköpsärende

visserligen avser eu tillämpning av 1811 års författning, men att själva skatteköpsrätten

grundar sig på den av Kungl. Maj:t den 30 maj 1879 gjorda utfästelsen

att låta kopparverket med äganderätt förvärva den fasta egendom, varom

här är fråga. Kungl. kollega den 10 mars 1910 meddelade och av regeringsrätten

den 23 mars 1912 fastställda utslag torde giva grundad anledning antaga,

att den blivande köpeskillingen kommer att motsvara hemmanens fulla värde.

Detta värde har av Konungens befallningshavande uppskattats till 1,589,304

kronor 68 öre, möjligen med avdrag av viss avgift till Vadstena krigsmanshuskassa.

Härav följer, att nu ifrågasatta skatteköp till sin natur närmar sig ett

vanligt privaträttsligt fastighetsköp och att från kronans sida icke kan anses

föreligga något intresse ur fiskalisk synpunkt att inhibera köpet. Å andra sidan

torde ett upphävande av skatteköpsrätten icke heller medföra någon, åtminstone

direkt, ekonomisk förlust för bolaget, helst kopparverket fortfarande i kraft av

1908 års kungl. dom åtnjuter sin genom utslaget den 5 juli 1757 medgivna,

visserligen genom kungl. förordningen den 27 maj 1898 reglerade, nyttjanderätt

oförkränkt. Den förlust bolaget kan komma att lida genom upphävande av

skatteköpsrätten måste sålunda tilläventyrs komma att inskränka sig till utebliven

spekulationsvinst.

Av motiveringen till de» av andra kammaren 1917 bifallna reservationen

till jordbruksutskottets utlåtande framgår, att det mindre varit ett underkännande

av den förlikningsvis föreslagna köpeskillingens belopp än intresset att från

skatteköpet undantaga de 34 å hemmanen befintliga torpen, som legat till grund

för andra kammarens förberörda beslut. Då, såvitt kungl. kollegium kunnat finna,

intet förekommit, som vederlagt det i statsrådsprotokollet till 1917 års proposition

påvisade förhållandet, att ifrågavarande 34 torpare icke hava annan rätt än

den, som tillkommer arrendatorer i allmänhet, vågar kungl. kollegium antaga, att

andra kammarens beslut grundar sig på billighetshänsyn beträffande nämnda

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43. 13

torpare och på motviljan att till bolaget överlåta ett så stort antal av ålder

bestående hem.

Enligt kungl. kollegii uppfattning lämna icke vare sig nådiga brevet den

30 maj 1879 eller de på detta skatteköpsärende tillämpliga författningar något

utrymme för ett behörigt iakttagande av nyssberörda intressen av i huvudsak

social natur. Kungl. kollegium, som haft tillfälle taga del av ett på förekommen

anledning av justitiekanslersämbetet till Kungl. Maj:t avgivet utlåtande den 11

juli 1918 angående omfånget och beskaffenheten av den rätt, som staten kan

äga till Tuna bergslags allmänning, har inhämtat, att justitiekanslersämbetet

därvid uttalat den mening, att vederbörande myndighet skulle hava möjlighet

att utan hänsyn till kopparverkets ägare disponera den torpen tillhörande mark

på ett sätt, som bättre kunde överensstämma med det väsentliga i torparnas i

ärendet framförda önskemål. Justitiekanslersämbetet har till stöd för denna uppfattning

anfört, bland annat, följande: Såsom föremål för det i nådiga brevet

den 30 maj 1879 medgivna skatteköp både angivits hela den åt kopparverket

bibehållna del av allmänningen. Med detta uttryck torde böra förstås den del

av allmänningen, 1,095,711 hektar, som vid bergmästarundersökningen anslagits

åt kopparverket. Handlingarna syntes dock stundom använda nyss angivna uttryck

såsom avseende jämväl de 536,495 hektar skogsmark, som tilldelats de 34

torpen, ja till och med övriga ägor, som tillhöra dessa torp. Att tillägga uttrycket

en så vidsträckt omfattning torde dock näppeligen kunna motiveras med

ordalagen i Kungl. Maj:ts dom den 19 mars 1908; och icke heller övriga för

justitiekanslersämbetet tillgängliga handlingar syntes med nödvändighet föranleda

därtill. I ärendets nuvarande skick förefölle det därför justitiekanslersämbetet

tvivelaktigt, huruvida kammarkollegium haft fog för det i utslaget den 12 oktober

1908 givna löftet att framdeles utfärda skattebrev å de genom skattläggningen

uppkomna hemman, i vilka ju jämväl inginge samtliga torpen tillhöriga ägor.

Såvitt kungl. kolleguim kunnat finna har justitiekanslersämbetet förbisett

tvenne väsentliga omständigheter, vilka äro av beskaffenhet att fullständigt bortrycka

grunden för ämbetets nyssberörda uppfattning. De 1,095,711 hektar skogsmark,

som vid bergmästarundersökningen anslagits åt kopparverket såväl som de

536,495 hektar skogsmark, vilka tilldelats de 34 torpen, utgöra icke på marken

utlagda arealer utan fastmer vissa belopp skogsmark av medelgod beskaffenhet

reducerade till ovan angivna ytinnehåll och närmast motsvarande graderingssumman

vid en laga skiftesförrättning. Kungl. brevet den 30 maj 1879 berättigar

kopparverket att i den ordning kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 jämte

övriga om användande av de bruken och bergverken utfärdade författningar föreskriva

efter skedd skattläggning lösa så stor del av allmänningen, som, sedan

de till skogsfång berättigade hemman och lägenheter erhållit däremot svarande

skogsmark, kunde vara för verkets behov erforderlig. Följaktligen skulle allmänningen

indelas och skattläggas efter 1811 års och övriga densamma kompletterande

författningar. Beträffande de å rekognitionsskogarna befintliga torp, vilka

icke innehades under stubbe- och röjselrätt, stadgas emellertid i 1811 års författning,

»att alla på skogarna för brukens räkning anlagda torp eller odlingar, de

må vara skattlagda eller ej, skola anses såsom bruken oskiljaktigt tillhörande,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

och bruksägaren tillerkännas rättighet, att vid skogens indelande i hemmantal

uppå var och en av dem fördela lotterna efter vanlig metod samt för varje

sådant torp, utom den för brukets behov anslagna skog, äga rätt till så stor

myckenhet som erfordras till bränsle, byggnadstimmer och stängsel»; och anföres

i samma författning vidare: »I följd härav bliva de på skogen underlagde och

bruket förbehållna torp eller odlingar såsom bostäder och stommar för de nya

hemman, som av skogsmarken skola inrättas, och ankommer det på bruksägaren,

vilken trakt eller del av skogen han vill hava varje odling anslagen för att med

den utgöra ett särskilt hemman, och bör vad efter en sådan fördelning kommer

att tillhöra vart och ett av de nya hemmanen med behöriga skiljemärken på

marken och kartan till rättelse för framtiden utmärkas».

Genom 1757 års utslag hade till kopparverket upplåtits jämväl de å allmänningen

varande osliattlagda torpen. Av de 34 torp, som ingått i de ifrågavarande

av allmänningen bildade hemmanen, hade 21 upptagits före allmänningens

upplåtande till kopparverket. De övriga 13 torpen hava anlagts av kopparverket

självt. Då alltså kopparverket ostridigt haft dispositionsrätt till samtliga dessa

torp, torde icke kunna råda något tvivel därom, att desamma skulle i kraft av

1811 års författning jämte sina respektive skogsanslag och den del av allmänningen,

som anslagits åt kopparverket, ingå i de hemman, vilka finge av verket

skatteköpas. Är det sålunda uppenbart, att vederbörande myndigheter saknat

befogenhet att undantaga torpen vid allmänningens indelning till hemman, följer

därav, att myndigheterna jämväl sakna befogenhet att undantaga torpen vid

själva skatteköpet. Om alltså bolaget fullföljer skatteköpet, kommer detsamma,

därest annat icke kan frivilligt avtalas, att bliva ägare till ifrågavarande 34 torp.

Under sådana omständigheter lärer följaktligen föreligga en konflikt mellan

å ena sidan bolagets intresse att tillgodonjuta den eventuella spekulationsvinst,

som det genom 1879 års kungl. brev medgivna skatteköpet ställt i utsikt, och,

å den andra, det allmännas intresse av att ett betydligt antal, sedan närmare

200 år bestående hem icke ödeläggas. Inför denna konflikt torde man icke höra

lämna utan allt avseende det tvivel, som under behandlingen av 1917 års proposition

kom till uttryck i riksdagen, huruvida 1879 års brev står i god överensstämmelse

med 77 § regeringsformen.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter och då möjlighet alltid står

öppen för bolaget, som med ifrågavarande skatteköp uppenbarligen icke avser

att tillgodose Tunabergs kopparverk, varest driften sedan årtionden varit nedlagd,

bär kungl. kollegium kommit till den övertygelsen, att övervägande skäl tala för

att jämväl nu ifrågasatta skatteköp inhiberas.

Då emellertid billigheten kräver, att bolaget erhåller ersättning för de kostnader,

som varit förenade med ansökningen om skatteköpet och densammas fullföljande,

såsom exempelvis kostnaderna för allmänningens avmätning, undersökning

av bergmästare, indelning och skattläggning ävensom för skattevärdering,

torde sådan ersättning av statsmedel böra uttryckligen tillförsäkras bolaget. Då

bestämmandet av ifrågavarande ersättning tilläventyrs kommer att erbjuda vissa

svårigheter, torde avgörandet härom lämpligen böra på sätt nedan föreslagits anförtros

åt skiljemän.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

16

På grund av det anförda och under ovan angivna förutsättning, att utskottet

skulle finna hinder icke föreligga för frågans upptagande i anledning av motionen,

får kungl. kollegium alltså föreslå utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion för sin del besluta,

att skatteköp i den ordning kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga

om användande av de bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogama utfärdade

författningar föreskriva hädanefter skola upphöra med iakttagande, att

Nävekvarns bruks aktiebolag, som anhängiggjort och fullföljt ansökning att såsom

ägare av Tunabergs kopparverk i nämnda ordning skatteköpa vissa genom skattläggning

enligt berörda författning uppkomna hemman å Tuna bergslags allmänning

i Södermanlands län, må äga att av statsmedel utbekomma ersättning för

de kostnader, som varit förenade med ansökningen och dess fullföljande, vilken

ersättning i brist av åsämjande må på statsverkets bekostnad bestämmas genom

tre skiljemän, av vilka Konungens befallningshavande må utse en, sökanden en

och domaren i orten den tredje.

Remissakten ävensom avskrift av ovan omförmälda instrument av den 10

mars 1919 över skattevärdering å vissa genom skattläggning av Tuna bergslags

allmänning uppkomna hemmanx) överlämnas härmed och bifogas tillika protokollsutdrag,

innefattande vid ärendets handläggning uttalad särskild mening.8)

Stockholm den 17 april 1919.

Hj. Nehrman.

Casten von Otter. A. W. Dufwa.

P. K. Bergström. Axel Klockhoff,

föredragande.

B. Kjerrman.

’) Se nedan bilaga C.

*) > »B.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Bilaga B.

Utdrag av Kungl. Maj:ts och rikets

kammarkollegii protokoll, hållet i Stockholm

den 17 april 1919.

Närvarande:

herr generaldirektören in. m. Nehrman,

» kammarrådet m. m. von Otter,

» » » Dufwa,

» » » Bergström och

» » Klockhoff,

Herr kammarrådet Klockhoff föredrog handlingarna till Kungl. Maj:ts remiss

den 4 februari 1919 angående giltigheten av visst vid rekognitionsskogars

försäljning till skatte gjort förbehåll; och beslöts skrivelse till riksdagens andra

lagutskott av innehåll registraturet utvisar.

Herrar generaldirektören Nehrman och kammarrådet friherre von Otter

förenade sig om följande yttrande:

»Piuralitetens mening i vad angår upphävande av skatteköpsrätten jämväl

beträffande hemmanen å Tuna bergslags allmänning kunna vi icke biträda. Låt

vara att ingen verklig rättsförlust därigenom skulle tillskyndas skatteköpssökanden.

Men det synes knappast kunna vara med god rättsordning, än mindre

med statens egen värdighet, överensstämmande att — efter det Tunabergs kopparverks

ägare för lång tid sedan påkallat uppfyllandet av det från statens sida

på sin tid givna löftet att till kopparverkets ägare skattesälja ifrågavarande fastigheter,

och staten jämväl själv genom sina organ på olika sätt medverkat i förberedelserna

för försäljningens bringande i verket — i ett slag helt överkorsa

berörda utfästelse. Skulle emellertid Kungl. Maj:t och riksdagen anse det — i

och för sig högeligen beaktansvärda — intresse, som egentligen här skulle

skyddas, nämligen omsorgen om de å allmänningshemmanen befintliga torplägenheternas

bevarande åt innehavarna, vara så starkt, att de nu uttalade betänkligheterna

böra inför detta intresse vika, lärer man i allt fall ej böra gå längre än

som må erfordras för tillgodoseende av samma intresse. Piuralitetens förslag

skulle då, beträffande detta skatteköpsfall, modifieras därhän, att kopparverkets

ägare, mot avstående av sin nyttjanderätt till berörda lägenheter med dithörande

respektive skogsanslag, bibehålies vid förmånen att få, mot den efter skattevärdering

i behörig ordning därför bestämda köpeskilling, till skatte lösa de skattlagda

allmänningshemmanens områden i övrigt. Detta förutsätter emellertid ett

föregående ägostyckningsförfarande».

In fidern:

B. Kjerrman.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

17

B il aga C.

Avskrift.

Instrument

över den av Konungens befallningshavande i Södermanlands län i skrivelse den

30 maj 1912 anbefallda skattevärderingen å de genom skattläggning av Tunn

bergslags allmänning uppkomna hemmanen Vis mantal Hjälkhyttan nr 2 i Tima

socken samt 16/ie mantal Kungshamn nr 1, lVss mantal Kungstorp nr 1 och

2 Vsi mantal Långbro nr 1 i Tunabergs socken, förrättad enligt Kung!, förordningen

den 19 september 1723, huru med de hemman och kronolägenheter, som

till skatte försäljas, förhållas skall, samt Kung!, brevet den 18 juni 1754, kungjort

genom Kung!, kammarkollegii cirkulär den 19 september 1754.

I överensstämmelse med det av förste lantmätaren Gustaf Indebetou den

18 november 1918 upprättade, skattevärderingshandlingarna bflagda värderingsinstrumentet

fastställer skatte värderingsnämnden för sin del värdet å all mark,

tillhörande hemmanen 7/ic mantal Hjälkhyttan nr 2 i Luna socken samt 16/16

mantal Kungshamn nr 1, lVsa mantal Kungstorp nr 1 och 2 7/tu mantal Gångbro

nr 1 i Tunabergs socken till 145.543 kronor 68 öre.

Vidkommande av Nävekvarns bruks aktiebolag påyrkade avdrag från markvärdet

finner skatte värderingsnämnden, att det av bolaget framställda yrkandet,

att värdet av de å nämnda hemman befintliga torp och lägenheter borde fråndragas

vid uppskattningen, icke kunna bifallas, varemot bolagets yrkande om

avdrag för å torpen befintliga byggnader i sådan mån vinner nämndens bifall,

att värdet å de efter Kungl. Maj:ts och Rikets Bergskollegii utslag den 5 juli

1757 uppförda åbyggnader skall avdragas från ovan angivna markvärde 145.543

kronor 68 öre; i följd varav och med ledning av de i besiktnings- och värderingsinstrumentet

av den 15—17 juli 1912 angivna värden, som fastställts med

fästat avseende å det förhållande, att virket till åbyggnaderna erhållits från

rekognitionsskogen, bolaget medgives följande avdrag, nämligen för

torpet

Nybygget ...................

40

_

»

Hagalund...................

500

—

Johannisberg ..............

500

—

Hagstugan ................

1.500

—

Gölstugan...................

600

—

»

Enstaka......................

350

_

Nystugan ...................

450

_

Eriksberg...................

1.000

—

Transport kronor 4.940

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 9 sand. 2 avd. 29 käft. (Bilagor till nr 43.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Transport kronor 4.940: —

torpet Damstugan .............................. » 500: —

» Dammkärret.............................. » 400: —

» Bergmanstorp ........................... » 500: —

» Haglundstorp ......... » 550: —

» Bråten eller Andreaborg ............ » 1.100: —

eller tillhopa kronor 7.990: —

Med hänsyn till de för närvarande synnerligen fluktuerande priserna samt

då skattevärderingsnämnden måste hava en fast utgångspunkt vid sin prissättning,

fastställer skattevärderingsnämnden för sin del värdet å ståndskogen enligt

det av jägmästaren Clas Häckner den 21 september 1918 upprättade uppskattningsinstrumentet

till 1.718.718 kronor; men enär sistnämnda värde, som erhållits

genom en med hänsyn till rådande prisläget företagen jämkning av 1913 års

uppskattningsbelopp, rättvisligen icke kan godtagas, därest virkesprisen komma

i ett väsentligen ändrat läge vid en tid, slrattevärderingen kan komma att slutligen

avgöras, bör detsamma därefter i sin ordning jämkas.

Beträffande av Nävekvarns bruks aktiebolag i denna del påyrkade avdrag,

medgiver skattevärderingsnämnden

dels avdrag för ränteförlust under den successiva avverkningen av övermogen

skog med 126.898 kronor, därvid beräknats en avverkningstid å 10 år, en ränteförlust

å 3,27 % — då räntefoten i allmänna marknaden antagits till 5 % —

samt virket till 800.000 kronors värde;

och dels avdrag för virke till nybyggnader och reparationer enligt jägmästaren

Häckners förslag med 14.429 kronor.

Skattevärderingsnämnden finner, att årliga utgifterna för husbehovsvirke

skäligen kunna beräknas till 2,552 kronor, för skatter till 1,230 kronor samt för

förvaltning och bevakning till 2,500 kronor, i följd varav bolaget för nämnda

utgifter, tillhopa 6,282 kronor, kapitaliserade efter 4 %, jämväl medgives avdrag

med 157,050 kronor.

Med ledning av de i jägmästaren Häckners den 20 september 1913 upprättade

uppskattningsinstrument angivna kostnadsbeiopp samt med skälig hänsyn

till nu rådande prisläget medgiver skattevärderingsnämnden avdrag för kulturkostnader

efter avverkning med 30,000 kronor.

Härjämte medgives bolaget avdrag för den redan utbetalda skatteköpeskillingen

544 kronor 74 öre samt för den till Vadstena krigsmanshuskassa erlagda

avgiften 32 kronor 68 öre ävensom för den ytterligare avgift till nämnda

kassa, som kan komma att erläggas för den förhöjda skatteköpeskillingen.

För rekognitionsrätten, för »förlust genom hinder i tillträdet» av hemmanen

samt för kapitaliserade värdet av grundräntorna finner skattevärderingsnämnden

skäligt ej medgiva avdrag.

Med tillämpning av de sålunda fattade besluten fastställer för sin del skattevärderingsnämnden

förty skatteköpeskillingen för hemmanen 7/ie mantal Hjälkhyttan

nr 2 i Tuna socken samt 16/i6 mantal Kungshamn nr 1, lVss mantal

Kungstorp nr 1 och 21/ai mantal Långbro nr 1 i Tunabergs socken till 1,527,317

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43. 19

kronor 26 öre, vilket belopp, därest ytterligare avgift till Vadstena krigsmanshuskassa

kommer att erläggas, bör därmed minskas.

Undertecknad Häckner är från detta beslut av sådan skiljaktig mening,

som framgår av i avskrift bilagda reservation.

De med skattevärderingen förenade kostnaderna, som Nävekvarns bruks

aktiebolag har att gälda, uppgå för:

kronofogden L. Bökrnan.......................................... till kronor 125: 56

nämndemannen C. A. Eriksson................................. » » 166: 13

nämndemannen K. I. Holmgren .............................. » » 299: 12

jägmästaren Clas Häckner....................................... » » 234: 56

förste lantmätaren Gustaf Indebetou ........................ » » 311:52

häradsskrivaren Nils Ödman .................................... » » 55: 79

vartill kommer ersättning till nämndens sekreterare med 300 kronor samt för

renskrivning med 41 kronor 5 öre. Nyköping den 10 mars 1919.

Skattevärderingsnämnden:

L. Reuterskiöld.

Clas Häckner. Gustaf Indebetou.

Med reservation.

Nils ödman. C. A. Eriksson.

K. I. Holmgren.

/ Erland Dallra.

Avskrift.

Reservation,

avgiven av undertecknad jägmästare beträffande skatteköpsvärderingen av

Tunabergs Kopparverks allmänning.

Vid värdesättningen bör, såsom jag ofta under värderingens gång framhållit,

lagens föreskrifter rörande värderings förfarandet följas. Enligt dessa skall

värderingen ske så, att kronan får fulla värdet. Rekognitionsrättens innehavare

har blott rätt, men ej skyldighet att skatteköpa. Befarar han fallande konjunkturer,

kan han avstå från köpet och bibehålla sin rekognitionsrätt. Den princip,

som således aldrig får släppas vid värderingen är den: kronan skall lia fulla

värdet. Och det värde, som nämnden åsätter, bör helt naturligt avse tiden vid

värderingens slutförande. Sker värderingen efter andra grunder, är den ej i

överensstämmelse med lag.

Under de många år, 1912—1919, som värderingsarbetet med långa avbrott

pågått, hava prisen växlat betydligt, i allmänhet stigit. Yärderingsnämnden har

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

förklarat sig ej kunna nu .begagna de pris, som förslagsvis uppställdes år 1913,

utan anser sig böra taga i betraktande de ändrade prisförhållandena. Den har

således höjt värdena å marken betydligt och även erkänt, att så bör ske med

ståndskogs värdena. I september förra året avgav jag förslag till prissättning.

Professor Tor Jonson, som är biträde åt rekognitionsrättens innehavare, ansåg

de av mig då åsätta prisen för höga. Under sådant förhållande ansåg sig nämnden

böra hänskjuta tvisten i detta fall till vederbörande överjägmästares prövning.

Denne förklarade i motsats till professor Jonson, att de sålunda föreslagna

prisen voro för låga för pappersved och timmerskog. Ehuru således

nämnden hänskjutit saken till en tredje sakkunnig, fäste den intet avseende vid

dennes utlåtande, ehuru jag med siffror påvisade, att förvinterns försäljningar

från allmänna skogen med jämförligt läge inom reviret lämnat betydligt högre

värde än de här ifrågasatta. Om överjägmästarens yttrande gått i den riktningen,

att han i likhet med professor Jonson ansett förslagsvärdena för höga,

hade nämnden även då lämnat yttrandet utan avseende? Därom vet jag intet;

men att inhämta överjägmästarens yttrande hade i så fall varit meningslöst.

Då nämnden frångått de förslagspris, som uppsattes 1913, har ju detta

skett för att rätta sig bättre efter de under värderingens senare skede rådande

förhållandena. Men att då, som nämnden vill göra, stanna vid förslagspris från

september månad förra året, pris som både den av nämnden tillfrågade överjägmästaren

och jag, båda opartiska och på området erfarna tjänstemän, förklarats

vara för låga, anser jag så oriktigt, att jag måste reservera mig. Det rör ju

här själva grunden för värderingen av det största värdeföremålet.

Värdet bör av nämnden sättas så nära i överensstämmelse med vid tiden

för värderingens slutförande rådande förhållanden som möjligt. Nämnden själv

ställer för övrigt i utsikt en omräkning av värdena, om dessa före skatteköpets

slutförande skulle undergå väsentliga förändringar. I konsekvens härmed borde

väl också nämnden rätta sig efter de priser, som bevisligen nu råda, och ej efter

pris, som underkänts av de två ojäviga skogstjänstemän som hörts.

Bruttovärdet bör sättas som följer:

Marken enligt nämndens sista värdering .............................. 145,543: 68 kr.

Ståndskogen:

Timmerträd över 8”.

109,219 kbm. å 15: — kr,

Props och pappersved

21,084 kbm. å 12: — kr.

Vedskog av lövträd

8,505 kbm. å 5: — kr. ...

D:o av barrträd

17,353 kbm. å 4: — kr...,

198 har 1 —30-årig ............

1,638,285: — kr.

253,008: — »

42,525: — »

69,412: — »

16,860: — » 2,020,090: — »

Summa brutto 2,165,633: 68 kr.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Avgående poster:

ilusens värde (utom virket)..................... 7,990:

Ränteförlust under 10-årig realisation av

överårig skog

968,000.. 1.032710 — 1

968,000 —

X

kr.

153,547:

10 " 0.0327 X 1.03271U

Värdet av till byggnader och reparationer

behövligt virke, 1,164,6 kbm................ 14,429: --

Årliga utgifter:

Skatter för 1,230 bär å 1: — kr. 1,230: — kr.

Kostnad för förvaltning och bevakning

........................... 2,500: — »

Årligt husbehovsvirke:

208 kbm, timmervirke och 359

kbm. brännved o. dyl.......... 6,436: — »

S:a 10,166: — kr.

som kapitaliserats efter 5 %........................ 203,320: — kr. 379,286: — kr.

Återstår nettovärde 1,786,347: 68 kr.

Nämnden har begagnat en räntefot av 5 när ränteförlusten beräknats

(1,73 % avgår för den beräknade tillväxten), men blott 4 %, när det gällt kapitulering

av årliga utgifter. Visserligen avser det senare avdraget en längre tid

framåt, men då man lika litet känner förhållandena om tio år som senare och

då man i alla fall frångår den vanliga, lägre skogsräntefoten, så anser jag det

rättast att tillämpa 5 % räntefot även vid kapitaliseringen av de årliga avdragen.

För kulturkostnad har avdrag ej beräknats, då densamma grundlägger en

ny produktion, som bör förränta sig i framtiden.

Nyköping den 6 mars 1919.

Clas Häckner.

Vidimeras:

Erland Dahm.

Skattevärderingsnämndens sekreterare.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

B. Kjerrman.

t. f. notarie i kungl. kammarkollegium.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Bilaga 1).

Kung!. JIaj:ts och rikets kammarkollegium.

Till riksdagens andra lagutskott.

Uti en av ledamoten av riksdagens andra kammare H. Hansson i Rättvik

inom kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion (nr 183) har hemställts,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag

till riksdagen därom, att av bruksägare förvärvade skatterättigheter till hemman

för brukens understöd måtte kunna av staten inlösas i likhet med vad som sker

med vissa frälseräntor, samt att fördrivna åbor därvid böla beredas möjligheter

att i de fall det anses fullt rättvist erhålla åborätt eller tryggad besittningsrätt

å samma hemman, samt

att kungörelserna av den 27 juni 1887 och den 22 december 1898 måtte

upphävas.

Efter därom av utskottet gjord framställning har Kungl. Maj:t genom

nådig remiss den 4 februari 1919 anbefallt kungl. kammarkollegium att avgiva

och till utskottet överlämna yttrande i anledning av motionen; och får kungl.

kollegium till åtlydnad av denna föreskrift anföra följande.

Vidkommande till en början första delen av omförmälda hemställan framgår

av motiveringen, att densamma avser att ansluta sig till en av undertecknad

Klockholf vid avgivande av kungl. kollegii underdåniga utlåtande den 18 oktober

1918 angående åbokommitténs förslag till lag om åborätt till under bruk skatteköpta

hemman och lägenheter uttalad skiljaktig mening. Därvid yttrade Klockholf,

så vitt nu är fråga, att kungl. kollegium bort i sammanhang med nämnda

utlåtande uttala sig för en lagstiftning i syfte att åbon tvångsvis och med understöd

av statsmedel måtte kunna förvärva äganderätten till hemmanet, varvid

det system, som kommit till uttryck i lagen om frälseräntor den 8 november 1912

torde kunna i tillämpliga delar tjäna till förebild. I överensstämmelse delvis

med Klockhoffs mening framförde undertecknad Nehrman i fråga om det allmänna

syftet med en lagstiftning på då ifrågavarande område följande erinran. Järnkontoret

hade gjort uttalanden gående ut på att man i första rummet borde inrikta

sig på försök att avveckla bestående — efter vad åbokommittén påvisat

tämligen fåtaliga — åborätter å brukshemman genom förening av skatte- och

åborätten, alternativt i åbons hand. Yad järnkontoret härutinnan anfört syntes

i vissa delar särdeles beaktansvärt. I anslutning härtill ansåg Nehrman kungl.

kollegium hava bort uttala sig för önskvärdheten av en lagstiftning i syfte att

åbon skulle kunna vinna utbrytning av och med äganderätt förvärva så stQr del

av åbohemmanet, som svarade mot åborättens ekonomiska värde, eller, där sådant

i särskilda fall befunnes lämpligare, i utbyte mot åborätten undfå vederlag genom

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

äganderätt till annan jordägarea fastighet eller del därav. Först i sammanhang med

frågan om en lagstiftning i dylik riktning borde frågan om en sådan reglering av

åborättsförhållandena, som förslaget avsåge, komma underlagstiftarens övervägande.

Av det anförda torde framgå, att, medan motionen avser ett befästande och

vidmakthållande av åboinstitutet med den ändring allenast, att själva äganderätten

till åbohemman skulle tillkomma kronan i stället för privat jordägare, utgå ovan

omförmälda skiljaktiga meningar från den uppfattningen, att ifrågavarande institut,

så vitt angår under bruk skatteköpta hemman och lägenheter, utgör en relikt

inom rättssystemet, och att intresset av institutets snara avveckling i denna del

må vara värt understöd av en därpå inriktad lagstiftning.

Då kungl. kollegium för sin del ansluter sig till sistnämnda uppfattning,

anser kollegium första delen av motionens hemställan icke böra till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Beträffande den senare delen av den i motionen gjorda hemställan eller att

kungörelserna av den 27 juni 1887 och den 22 december 1898 måtte upphävas, får

kungl. kollegium angående frågan om sistnämnda författnings upphävande hänvisa

till sitt denna dag till utskottet avgivna yttrande i anledning av en av

samma motionär väckt motion (nr 120) angående giltigheten av visst vid rekognitionsskogars

försäljande till skatte gjort förbehåll.*) Vad vidare angår frågan om

upphävande av kungl. kungörelsen den 27 juni 1887 får kungl. kollegium erinra, att

genom nämnda författning förordnats, beträffande ägande- och dispositionsrätten till

sådana under bruk skatteköpta hemman, till vilka bruksägaren från åbon inköpt

åborätten, att bruksägaren skall vid skattemannarätten bibehållas, även i det fall

att bruket nedlägges. Denna bestämmelse utgör allenast ett komplement till den

i kungl. kungörelsen den 24 maj 1878 meddelade bestämmelsen, att bruksägaren

är berättigad att överlåta sin skattemannarätt till under bruk skatteköpt hemman

åt den, som å hemmanet innehar åborätt, med rättighet för denne att varda vid

skattemannarätten bibehållen, även i det fall att bruket sedermera nedlägges.

Då de i 1887 och 1888 års författningar meddelade bestämmelser måste

anses bidraga till den, såsom kungl. kollegium i det föregående framhållit, önskvärda

avvecklingen av åboinstitutet å under bruk skattesålda hemman, anser

kungl. kollegium, att icke heller motionärens hemställan i denna del bör till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Protokollsutdrag, utvisande vid ärendets behandling uttalad skiljaktig mening

bifogas. Stockholm den 17 april 1919.

Hj. Nehrman.

Casten von Otter. A. W. Du fn; a.

P. B. Bergström. Axel Klockhoff,

föredragande.

/ B. Kjerrman.

'') Se ovan bilaga A.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Bilaga E.

Utdrag av Kung].. Maj:ts och rikets kammarkollegii

protokoll, hållet i Stockholm den

17 april 1919.

. Närvarande:

Herr generaldirektören m. m. Nehrman,

» kammarrådet m. m. friherre von Otter,

» » m. m. Dufwa,

» » m. m. Bergström samt

» » Klockhoff.

På föredragning av kammarrådet Klockhoff beslöts, såsom registraturet

utvisar, utlåtande till riksdagens andra lagutskott angående beredande av möjlighet

för staten att inlösa av bruksägare förvärvade skatterättigheter till hemman

för brukens understöd m. in.

Från beslutet var kammarrådet Bergström skiljaktig och yttrade:

»För min del anser jag den omständigheten, att ''ifrågavarande institut

utgör en relikt inom rättssystemet och att intresset av institutets snara avveckling

må vara värt understöd av en därpå inriktad lagstiftning’, icke stå i strid

med förslaget om inlösen till staten av ifrågavarande slags hemman. Emellertid

vidhåller och åberopar jag min särskilda mening vid i motionen omförmälda

kollega utlåtande av den 28 oktober 1918.»

In fidem:

B. Kjerrman.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1919.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

Bilaga F.

Kung!. Maj:ts och rikets kammarkollegium.

Till riksdagens andra lagutskott.

I en inom andra kammaren väckt, till andra lagutskottet hänvisad motion (nr

241) har hemställts,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsamma åtgärder och förslag

till riksdagen därom, att bolags förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord må

fortast möjligt förhindras och upphöra.

På framställning av utskottet har Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 4 februari

1919 anbefallt kungl. kammarkollegium att till utskottet avgiva utlåtande över

motionen, och får kungl. kollegium till åtlydnad av denna föreskrift anföra följande.

Sedan under 1918 års riksdag ledamoten av andra kammaren A. Olsson i Ramsta

erhållit kammarens tillstånd att till chefen för finansdepartementet få framställa,

förutom andra, följande fråga: »Har herr statsrådet för avsikt att framlägga förslag

för riksdagen om upphävande av bolags rätt till skatteköp och skatteomföring av

kronojord och rekognitionsskogar?», och departementschefen anmodat kungl. kollegii

advokatfiskalsämbete att däröver avgiva yttrande, avgav ämbetet sådant yttrande den

31 maj 1918. I detta yttrande anförde advokatfiskalsämbetet, såvitt nu är fråga,

bland annat:

»Frågan om bolags rätt till förvärv av kronojord av beskaffenhet, som interpellanten

synes avse, torde praktiskt taget beröra allenast endera av följande tre kategorier,

nämligen dels förvärv av åbo- och skattemannarätt till krononybyggen i de nordliga

länen, dels skatteköp av sådana kronans fastigheter, som avses i kungl. kungörelsen

angående förändring uti dittills gällande stadganden i avseende å ordningen

och sättet för vinnande av skattemannarätt till hemman och lägenheter av krononatur

den 15 december 1848, dels ock skattelösen av hemman uppkomna efter skattläggning

av de till bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna.

Frågan om bolags rätt till förvärv av åbo- och skattemannarätt till krononybygBihang

till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 29 käft. (Bilagor till nr 43.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

gen bragtes på sin tid å bane av kammaradvokatfiskalsämbetet i ett till kungl. kammarkollegium

den 7 juli 1908 ingivet memorial. Advokatfiskalsämbetet påpekade

däri, att under de senare åren från Konungens befallningshavande i Norrbottens län

till ämbetet inkommit ett avsevärt stort antal resolutioner, varigenom bolag i egenskap

av åbo beviljats skattemannarätt till kronohemman på grund av fullgjorda byggnads-

och odlingsskyldigheter. Enligt vad å advokatfiskalskontoret förda diarier utvisade,

inkommo sålunda under åren 1902—1907 från Konungens befallningshavande

i Norrbottens län dylika resolutioner till antal av respektive 17, 30, 11, 20, 46 och

28. Genom dessa resolutioner hade bolag erhållit skattemannarätt till jord om respektive

3 5/8, 4 89/512, 3 113/256, 2 59/64, 10 39/256 och 6 9/82 mantal. Jämväl i Västerbottens

län hade under de senare åren, ehuru ej i så stor omfattning som i Norrbottens

län, bolag i egenskap av åbo beviljats skattemannarätt till kronojord. Då det

vore uppenbart, att antagande av bolag såsom åbo å kronojord icke överensstämde

med syftet med kronojords upplåtande under åborätt, samt sådan upplåtelse åt bolag

av jord inom de trakter, som avsåges i lagen den 4 maj 1906, tillika strede mot

denna lag, hemställde advokatfiskalsämbetet, att kungl. kollegium ville taga i övervägande,

huruvida icke framställning borde göras hos Kungl. Maj:t i syfte att till

förtydligande av 1906 års lag uttryckligt förbud häremot bleve utfärdat.

Kungl. kollegium inhämtade häröver yttrande av Konungens befallningshavande

j Kopparbergs län och de fem norrländska länen.

Med hänsyn till de olika meningar, som av Konungens befallningshavande i

de skilda länen uttalades i fråga om bolags befogenhet att efter utfärdandet av 1906

års lag förvärva åborätt till kronojord inom de delar av riket, där nämnda lag vore

gällande, hemställde kungl. kammarkollegium, som i likhet med advokatfiskalsämbetet

och i ärendet hörda Konungens befallningshavande ansåg, att bolags förvärv av

åborätt till kronojord icke överensstämde med åborättsinstitutets syfte och än mindre

med grunderna för berörda lag, uti underdånig skrivelse den 16 oktober 1908, huruvida

icke Kungl. Maj:t täcktes finna skäl vidtaga åtgärd för förtydligande av 1906

års lag, i syfte att vad däri stadgats skulle äga motsvarande tillämpning i fråga om

förvärv av åborätt till kronojord. Ett bifall till denna hemställan skulle jämväl

innebära, att sådan åborätt till kronojord, som redan före ikraftträdandet av den

ifrågasatta lagändringen blivit förvärvad av bolag eller förening, som avsåges i 1906

års lag, skulle lämnas av lagändringen oförkränkt. Men kollegium ansåge tillika, att

detta rättsskydd borde göras så vidsträckt, att bolag eller förening icke förvägrades

att, efter behörigt fullgörande av de med den redan förvärvade åborätten förbundna

odlings- och byggnadsskyldigheter, även vinna skattemannarätt till den åbobesuttna

kronojorden, en förmån, som nämligen redan i kraft av gällande författningar en

gång blivit vederbörande tillförsäkrad. Vore 1906 års lag så att förstå, att den icke

avsåge åborätt, men däremot skulle innefatta bestämt hinder för bolag eller förening

att under angivna villkor jämväl vinna skattemannarätt till den jord, vartill åborätten

hänförde sig, förefölle det ur nämnda synpunkt riktigt, att, även om förevarande

framställning i övrigt icke skulle finnas föranleda någon åtgärd, lagen i varje fall

modifierades därhän, att berörda hinder bleve undanröjt.

Denna framställning blev av Kungl. Maj:t företagen till avgörande den 22 juni

1911. Då hade emellertid redan på besvär, som över kungl. kaminarkollegii utslag i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 4H. -t

hithörande mål anförts såväl av vissa trävarubolag som av kammaradvokatfiskalsiimbetet,

regeringsrätten genom liera utslag, särskilt den 2 december 1909, den 7 april

1910 och den 20 maj 1910, skapat vissa prejudikat i frågan. Kungl. Maj:t åtnöjde

sig därför i sitt svar å kungl. kollega hemställan med att hänvisa till dessa regeringsrättens

utslag och förklarade den gjorda framställningen icke till någon Kungl. Maj:ts

åtgärd föranleda.

Genom de nämnda utslagen av regeringsrätten fastslogs följande:

1. Hinder möter icke för bolag att, sedan föreskriven byggnads- och odlingsskyldighet

fullgjorts, få till skatte omfört krononybygge, då bolaget, innan förbudslagen

trädde i tillämpning, fått åborätten till nybygget å sig överlåten och därå antagits

till åbo.

2. Hinder möter icke för bolag att antagas till åbo å kronohemman, till vilket

bolaget, innan förbudslagen trädde i tillämpning, förvärvat åborätt.

3. För bolag, som innan förbudslagen trädde i tillämpning, fått åborätten till

krononybygge å sig överlåten, möter, även om bolaget först efter det lagen börjat tilllämpas''

blivit antagen till åbo, ej hinder att få nybygget omfört till skatte. (Jämför

sid. 33 ff. i den av landshövdingen Johan Widén på uppdrag av chefen för justitiedepartementet

verkställda utredningen angående den norrländska förbudslagstiftningen

och dess verkningar.)

Genom de ovan anförda prejudikaten har visserligen intet direkt utsagts om

huruvida lagen den 4 maj 1906 skall anses gälla även förvärv av åborätt till krononybyggen.

Sannolikt torde dock Kungl. Maj:t vid -avlatandet till kungl. kammarkollegium

av sitt ovan omförmälda nådiga brev den 22 juni 1911 hava ansett, att

genom den motivering, som i de särskilda målen av regeringsrätten anförts, åtminstone

indirekt en dylik lagtolkning blivit fastslagen.

I syfte att fastställa, i vilken omfattning bolag, i vad avser tiden efter år 1907,

tillerkänts rätt till skatteomföring av krononybyggen inom de län, där dylika förekomma,

har advokatfiskalsämbetet företagit en granskning av härstädes förda diarier

under sagda tid till och med år 1917. Resultatet av denna undersökning föreligger

i här nedan införda tabell, utvisande dels antalet av för bolag meddelade skatteomföringsresolutioner

under vart och ett av åren 1908—1917 ävensom det sammanlagda

hemmantalet, dessa resolutioner avse, dels ock till jämförelse härmed antalet av för

enskilda utfärdade resolutioner rörande omföring till skatte av nybyggen eller nybyggesdelar.

Till följd av i vissa fall ofullständiga uppgifter i ämbetets diarier ävensom i

de handlingar i de särskilda skatteomföringsärendena, som varit för ämbetet tillgängliga,

kunna de här nedan återgivna siffrorna icke göra anspråk å full exakthet men torde

för det syfte, varom här är fråga, likväl vara tillfyllest.

Vad beträffar nedan återgivna siffror om bolags förvärv av krononybyggen i och

genom beviljad skatteomföring torde till en början böra erinras, att, såvitt ämbetet

kunnat utröna, samtliga dessa ärenden avsett fall, då åborätten förvärvats av bolaget

före ikraftträdandet av norrlandslagen. I flertalet fall synes jämväl åboinrymningen

för bolaget hava ägt rum före nämnda tidpunkt. Ansökningar från bolags sida till

erhållande av åboinrymning och skatteomföring på grund av senare Hörvärv torde sålunda

icke hava förekommit.

I full överensstämmelse med vad vid nyss angivna förhållande kunnat förväntas,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

År

Skatteomföring av krononybyggen på

grund av fullgjorda odlingsskyldigheter.

För bolag.

För enskilda.

antal resol.

mantal.

antal resol.

1908

13

5

36

1909

26

3 7.

27

1910

22

6 s/s

78

1911

18

4

53

1912

12

7.

75

1913

3

‘7,4

39

1914

7

1 764

34

1915

4

27s,

23

1916

1

764

21

1917

—

33

utvisa siffrorna för de för bolag utfärdade skatteomföringsresolutionerna under nu ifrågavarande

tioårsperiod en ständig nedgång. Under det att dessa år 1919 utgjorde 26

hava de år 1916 nedgått till 1 medan år 1917 icke förekom någon.

Advokatfiskalämbetet finner sig äga skäl för antagandet, att frågan om bolags förvärv

av skattemannarätt till krononybyggen numera saknar praktisk betydelse.

Vad härefter vidkommer skatteköp av sådan kronojord, som åsyftas i ovannämnda

nådiga kungörelse den 15 december 1848, äro visserligen icke för ämbetet tillgängliga

några exakta uppgifter om, i vilken omfattning dylika skatteköp av bolag under senare

tider förekommit. Den erfarenhet, som vunnits hos advokatfiskalsämbetet, som, i

allt fall under senare år, haft att taga befattning med samtliga inom landet beviljade

skatteköp av ifrågavarande slag, giver emellertid vid handen, att bolag såsom sökande

till skattelösen av sådan kronojord icke förelegat annat än i rena undantagsfall/Förklaringen

härtill må väl sökas icke blott i den omständigheten, att de här berörda

av enskilda disponerade hemman och lägenheter av krono natur, huvudsakligen

spridda i södra och mellersta Sverige, på grund av läge och beskaffenhet äro för bolagen

mindre begärliga, utan fastmer däri att, då skattemannarätten till kronojord av ifrågavarande

slag kan av den till åboskapet berättigade förvärvas utan fullgörande av vissa

föreskrivna odlingsskyldigheter m. m., blott mot inleverering av den fastställda obetydliga

skatteköpeskillingen, det å fastigheten eventuellt spekulerande bolaget saknar anledning

att underkasta sig åboinrymning utan lärer i stället i regel föredraga att avvakta, att

skattemannarätten av säljaren förvärvas.

Beträffande slutligen bolags skattelösen av rekognitionsskog torde här vara tillfyllest

omnämna, hurusom, på sätt ock jordbruksutskottet i sitt av interpellanten

åberopade utlåtande erinrat, Tuna bergslags allmänning lärer vara den sista allmänningsskog,

vars försäljning — enligt grunderna för kungl. kungörelsen den 4 februari

1811 — ifrågakommer.»

s. 29 Kontrollera mot PDF

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 43.

29

För egen del får kungl. kollegium anföra följande.

Motionärerna hava i motiveringen till sin framställning även vidrört frågan om

skatteköp av en del av Tuna bergslags allmänning. Kungl. kollegium tillåter sig i

anledning därav endast erinra, hurusom i avseende å denna, för närvarande aktuella

fråga föreligga säregna omständigheter, som jämte själva det läge, vari frågan befinner

sig, föranleda därtill, att fallet måste behandlas och bedömas oberoende av skatteköpssökandens

egenskap av bolag.

Beträffande den förevarande frågan i dess allmänhet torde av vad advokatfiskalsämbetet

anfört framgå, att spörsmålet, huruvida bolag må äga att genom skatteköp

eller s. k. skatteomföring förvärva äganderätten till kronojord eller icke, genom förhållandenas

egen utveckling knappast längre äger sådan praktisk betydelse, som

skulle motivera en lagstiftningsåtgärd i motionens syfte.

En annan fråga är den, huruvida rätten att skatteköpa kronoegendom fortfarande

överhuvud bör bibehållas eller om så finnes böra ske, huruvida de mer eller

mindre ålderdomliga stadgandena om skatteköp icke böra överses och jämkas till

bättre överensstämmelse med nu förhandenvarande ekonomiska och samhälleliga förhållanden.

För den händelse utskottet skulle finna sig oförhindrat att till behandling

upptaga denna — till synes utanför motionens ram liggande — fråga, har kungl.

kollegium ansett sig böra därutinnan anföra följande.

Kungl. kollegium, som icke har för avsikt att nu lämna någon uttömmande

redogörelse för skatteköpsverkets uppkomst och historia, vill allenast hava erinrat, att

gällande huvudstadganden om skatteköp återfinnas i en närmare 200-årig författning

eller i kungl. förordningen den 19 september 1723, huru med de hemman och kronolägenheter,

som till skatte försäljas, förhållas skall. I denna författning finnes närmare

angivet dels vilka kategorier av kronans fasta egendom kunna bliva föremål

för skatteköp och dels själva skatteköpsproceduren, innefattande bland annat grunderna

för skatteköpeskillingens bestämmande. Skatteköpeskillingen skulle bestämmas efter

värdering och fick ej sättas lägre än till sex års sammanlagda ränta, beräknad efter

den ränta, som var i kronans räkenskaper hemmanet påförd eller räntans kronovärde.

Rätten att skatteköpa är principiellt tillerkänd åbon med undantag endast för de

fall, att hemmanet antingen är omistligt för bruk eller bergverk eller ock utgör

augmentshemman, som länder rusthåll till styrka, då i förra fallet bruksägaren och

i senare fallet rusthållaren äger företrädesrätt till skatteköpet. Vad särskilt angår

skatteköpeskillingen påbjöds genom kungl. brevet den 18 juni 1754, att, då kronans

rätt vid skattevärderingar icke alltid tillbörligen iakttagits, vederbörande vid skattevärderingen

å kronolägenheter alltid skulle därmed nagelfara och enligt 1723 års förordning

om skatteköp efter egendomens egentliga och rätta värde så proportionera

och utsätta köpeskillingen därå, att kronan finge fullt genfullo. Härför skulle värderingsmännen

vara Kungl. Maj:t och rikets ständer ansvariga. — Den utveckling, som

härefter följde, visade emellertid, att föreskriften i 1754 års brev att vid skatteköpen

noga iakttaga kronans rätt beträffande skatteköpeskillingens belopp icke upprätthölls.

I följd härav stadgades genom beslut vid 1770 års riksdag vissa inskränkningar i

skatteköpsrätten, varefter genom kungl. brevet den 28 september 1773 förordnades,

att med alla skatteköp skulle tillsvidare innehållas. Emellertid blev genom kungl.

förordningen den 21 februari 1789 skatteköpsförordningen av den 19 september 1723

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

till alla delar återupplivad. Vid 1792 års riksdag anhöll allmogen, att kronohemmans

åbor i Sverige i allmänhet måtte tillåtas att köpa sina hemman till skatte utan föregående

värdering och annan omgång än att de erlade åtta års ränta efter kronovärde.

I nådigt brev den 10 oktober 1793, kungjort av kungl. kollegium den 29 i samma

månad, meddelade Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t vid övervägandet av denna ansökning

funnit, att ehuru genom själva skatteköpsförordningen och kungl. brevet den 18

juni 1754 vore påbjudet, att värderingarna borde så verkställas, att kronan för lägenheten

finge fulla värdet, erfarenheten dock visat, att sådant aldrig skett eller annorlunda

kunde ske än att antingen lägenheten försåldes på auktion till den mestbjudande

eller ock därför betaltes vad skattehemman man och man emellan gällde.

Kungl. Maj:t hade likväl icke desto mindre velat förunna allmogen befrielse från de

dittills brukliga och med många omgångar, tidsspillan, kostnader och besvär förknippade

skattevärderingarna samt medgiva att allmogen i deras ställe dädanefter

icke mera utgåve, än vad den dittills betalt uti köpeskilling och andra därifrån

oskiljaktiga omkostnader såsom värderingsmännens förplägning, skjutsande och betalande,

tingsbevisets lösande och försummade dagsverken, Då dessa kostnader tillika

med själva löseskillingen hade funnits överhuvud minst gå till tio års kronovärderingsräntor,

medgåve Kungl. Maj:t alltså, att dessa skulle bliva lösningspriset i Sverige,

dock på det sätt att å ena sidan landshövdingen, ifall han funne en eller annan lägenhet

vara mera värd, då därå skulle låta anställa värdering till bevakande av kronans

rätt och, å den andra, att de av allmogen, som trodde förenämnda lösningspris vara

för dyrt, skulle vara obetaget att på det förra vanliga sättet genom värdering förvärva

skatterättigheten. — Tidigare eller genom kungl. förordningen den 22 september

1756, återupplivad genom § 4 i kungl. förordningen den 24 januari 1790, hade beträffande

kronorusthåll skatteköpeskillingen bestämts till allenast sex års kronovärderingsräntor

utan någon värdering. Enligt kungl. förordningen den 25 april 1792

bestämdes skatteköpeskillingen för oförmedlade hemman på Visingsö till 6 års jordeboksräntor

och halva mantalsräntan och för vissa lappmarker sättes densamma jämlikt

särskilda därom meddelade föreskrifter ännu lägre. Slutligen har genom kungörelsen

angående förändring uti dittills gällande stadganden i avseende å sättet för vinnande

av skattemannarätt till hemman och lägenheter av krononatur den 15 december 1848

förordnats, att skattemannarätt icke allenast till kronorusthåll, säterier och bergsmanshemman

utan ock till sådana under åborätt upplåtna kronohemman och lägenheter,

vilkas åbor av Konungens befallningshavande antoges och som enligt dittills gällande

föreskrifter emot till staten ingående avgift kunde till skatte köpas, därefter finge

utan föregående värdering eller annan omgång än erläggande av den efter grundräntans

kronovärde bestämda köpeskillingen erhållas av den person, som därå innehade lagligen

befästad besittningsrätt och prövades vara därtill berättigad. 1848 års författning

innehåller därjämte åtskilliga stadganden angående proceduren vid skatteköp m. m.

och lämnar jämte 1723 års förordning de nu gällande huvudföreskrifterna om skatteköp.

Av ovan anförda schematiska historik över skatteköpsinstitutet torde framgå, att

utvecklingen så gott som oavbrutet gått i den riktningen att så mycket som möjligt

underlätta och påskynda realisationen av den kronoegendom, som kunde bliva föremål

för skatteköp. Det ursprungliga motivet för kronans skatteförsäljningar har va
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

31

rit statsverkets penningbehov. Detta motiv låg till grund för de skatteförsäljningar

som skedde redan före Karl XI:s reduktion, men vilka i sammanhang med nämnda

reduktion blevo inställda. Berörda motiv för skatteförsäljningarna kom emellertid så

småningom att förblekna vid sidan av en annan redan i de tidigaste skatteköpsförfattningarna

framträdande avsikt, nämligen att genom skatteköpen främja landets

jordbruk. Grunden för åbons skatteköpsrätt har ansetts vara billigheten att frukten

av det nedlagda arbete, som förhöjt jordens värde, borde tillkomma brukaren och

hans släkt. Utvecklingen har emellertid gått långt över denna billighetsgrundsats.

Frånsett de jämförelsevis fåtaliga fall, då, såsom fallet är, när fastigheten innehas

med så kallad benådad besittningsrätt, författningarna lämna möjlighet öppen för

skattevärdering och skatteköpeskillingen följaktligen kommer att motsvara verkliga

värdet (jfr. regeringsrättens årsbok 1909 nr 37 och 1912 nr 38), får skatteköp numera

äga rum allenast mot erläggande av vissa års — tio eller sex års — kronovärderingsräntor.

Att detta sistnämnda slag av skatteköp, om icke till formen så åtminstone

till innehållet, i själva verket har karaktären av gåva från kronans sida

torde vara uppenbart, när man erinrar sig att kronovärdet utgör penningvärdet å de

i den ursprungliga grundräntan ingående naturapersedlarna, sådant detta värde bestämdes

i ständernas biavsked den 26 juni 1621 samt kungl. mandatet till 1622 års

riksdag.

Om sålunda genom skatteköpets egen utveckling till ett slags gåvoinstitut den ursprungliga

avsikten att förskaffa statsverket kontanta penningmedel alldeles förfallit,

torde det ej heller råda något tvivel om att det andra huvudmotivet för skatteförsäljningarna,

nämligen att befrämja jordbruksnäringen i landet under nuvarande ekonomiska

och samhälleliga förhållanden icke längre äger någon giltighet. För vinnande

av ifrågavarande syfte har det allmänna numera till sitt förfogande medel av helt

annat och verksammare slag. Förhållandena torde alltså hava utvecklat sig så, att

från kronans eller det allmännas synpunkt skatteköpen för det närvarande knappast

kunna sägas tjäna något allmänt intresse, helst förhållandenas egen natur gör att

kronans ifrågavarande i skatteköpets form klädda gåvor till jordbruksnäringen komma

att utdelas fullkomligt oberoende av huruvida i det föreliggande fallet gåvan är ändamålsenlig

eller icke. Skatteköpsförfattningarnas icke sällan oförutsedda konsekvenser

kunna föranleda därtill att ett tilläventyrs fullt författningsenligt skatteköp understundom

kan komma att te sig för det allmänna rättsmedvetandet mycket litet tilltalande

och innebära klar rättsförlust för kronan. För att tydliggöra detta tillåter sig

kungl. kollegium anföra följande exempel från några på kungl. kollegii eller Konungens

vederbörande befallningshavandes prövning för det närvarande beroende skatteköpsmål.

l:o) Genom skatteköpebrev den 24 september 1770 försålde kungl. kollegium till

understöd för Granviks och Forsviks bruk, förutom andra fastigheter, kronohemmanet

l/8 mantal Svärtebäcken nr 1 i Undenäs socken med förbehåll att åborna å hemmanet

skulle, så länge de fullgjorde sina skyldigheter till följd av nådiga breven den

16 augusti 1731 och den 23 september 1747, bliva odrivna vid hemmansbruket.

Hemmanet upptogs därefter i jordeböckerna under skattetitel.

Sedan bruksägaren M. F. Wsern till inköp för kronans räkning erbjudit större

delen av honom tillhöriga bruksegendomen Granvik, däribland Granvikens masugn och

förenämnda skattehemman x/8 mantal Svärtebäcken, samt frågan om berörda inköp

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

blivit av domänstyrelsen i underdånig skrivelse den 17 maj 1890 överlämnad till

Kungl. Maj:ts prövning, varvid upplysning meddelats, bland annat, att hemmanet

Svärtebäcken innehades med åborätt av två brukare, bemyndigades enligt nådigt brev

den 30 maj 1890 Konungens befallningshavande i Skaraborgs län att för kronans räkning

inköpa de salubjudna fastigheterna, vilka skulle såsom kronopark omhändertagas

av skogsförvaltningen. Det sålunda föreskrivna köpet avslöts genom köpebrev den

23 augusti 1890 och den 18 mars 1891 erhöll kronan lagfart å fastigheterna, däribland

Granvikens masugn och ifrågavarande */g mantal Svärtebäcken. Hemmanet

omfördes därefter i jordeboken till krono under allmän disposition och utgör numera

del av kronopark.

Hos Kungl. Maj:t anhöllo därefter Johannes Johansson och hans hustru Brita Lisa

Jansdotter i en den 10 juni 1907 dagtecknad ansökning att som hemmanet Svärtebäcken

nr 1 av kronan inköpts och hemanets natur enligt sökandenas förmening förändrats

så, att åborna, från att förut hava varit skatteåbor, blivit kronoåbor, sökandena

måtte få till skatte lösa den del eller 1/16 mantal av hemmanet, som sökandena

innehade under åborätt. — Över makarna Johanssons ansökning hördes, bland andra,

kungl. kollegium och justitiekanslersämbetet. Kungl. kollegium anförde därvid i underdånigt

utlåtande den 26 november 1908 (dåvarande presidenten Munthe samt dåvarande

kammarråden, undertecknad generaldirektör Nehrman och numera justitierådet

Dyberg) att därest sökandena vore att anse såsom laga åbor å hemansdelen — vilket

kungl. kollegium emellertid icke funne vara i ärendet till fullo ådagalagt -— desamma

vore efter kungl. kollegii förmenande berättigade att skatteköpa densamma.

Då emellertid frågan härom icke hörde under Kungl. Maj:ts omedelbara avgörande,

utan borde av Konungens befallningshavande i första hand prövas, hemställde kollegium,

att sökandena måtte hänvisas att å ort, som vederborde, göra den framställning

i ämnet, vartill de ansågo sig befogade. Genom nådigt beslut den 27 maj 1909

förklarade Kung. Maj:t, i huvudsaklig överensstämmelse med vad kungl. kollegium

hemställt, att makarna Johanssons ansökning icke kunde i den ordning densamma

till Kungl. Maj:t ankommit bliva föremål för prövning. — I särskilda till Konungens

befallningshavande i Skaraborgs län ingivna skrifter anhöll nu makarna Johanssons

son, sjökaptenen Karl Johan Johansson i Sörbacka dels att skatteköpeskilling måtte

uträknas, på det sökanden måtte bliva satt i tillfälle förvärva hemmansdelen 1/,6

mantal Svärtebäcken genom skatteköp och dels att bliva antagen till åbo å hemmansdelen.

Genom resolution den 23 april 1914 i anledning av ansökningen om

uträkning av skatteköpeskillingen m. m. fann Konungens befallningshavande ansökningen

icke kunna bifallas, enär sökanden icke styrkt sig hava på de i kungl. kollegii

kungörelse den 29 februari 1808 stadgade grunder erhållit åborätt till den

ifrågakomna hemmansdelen. På ansökningen om inrymning i åborätten resolverade

Konungens befallningshavande den 7 november 1917 att, enär sökanden icke gittat

förete handling, varmed han velat styrka sin behörighet att söka åborätt till hemmansdelen,

funne Konungens befallningshavande, som icke hade åt sig uppdraget att

meddela åborätt till annan kronans jord än den under enskild disposition i jorde

böckerna för länet upptagna, ansökningen icke kunna bifallas. Över Konungens befallningshavandes

båda nu omförmälda resolutioner har Johansson hos kungl. kollegium

anfört särskilda besvär, vilka emellertid ännu äro på kungl. kollegii prövning beroende.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

2:o) Genom skatteköpebrev den 24 november 1760 sålde kungl. kollegium till

dåvarande ägaren av Rasjö masugn kronohemmanet 5/s mantal Måshult Norrgård nr

1 i Bondstorps socken för en köpeskilling av 300 daler silvermynt. Hemmanet

upplåta till masugnens drift och understöd och skulle enligt skatteköpebrevet åborna

å hemmanet, så länge de fullgjorde sin skyldighet, till följd av nådiga breven till

kammar- och bergskollegierna den 16 augusti 1731 och den 23 september 1747,

bliva vid hemmansbruket odrivna. — Sedan kungl. kollegium uppdragit åt sitt advokatfiskalsämbete

att mot vederbörande vidtaga åtgärder för hemmanets återgång

till kronan och ämbetet i stämning å hemmanets dåvarande innehavare friherre Erik

Leijonhufvud å Nissafors yrkat, att som driften vid Rasjö masugn sedan år 1895

varit nedlagd men uppehållandet av masugnens drift vore ett villkor för tillgodo-''

njutandet av skatterättigheten till hemmanet samt åborätten och skattemannarätten

icke varit eller vore förenade, Leijonhufvud måtte förpliktas att till kronan genast

avträda hemmanet och förklaras förlustig all rätt till detsamma, fann vid den slutliga

prövningen av denna talan Kungl. Maj:t genom dom den 25 juni 1915 lagligt

att förklara Leijonhufvud förlustig skatterättigheten till omförmälda 5/s mantal Måshult

Norrgård nr 1 samt förplikta honom att fardagen den 14 mars 1916 till kronan

avträda hemmanet, dock att Leijonhufvud skulle äga återfå den för detsamma

erlagda skatteköpeskilling. — Nuvarande åbor å detta hemman anhöllo därefter hos

Konungens befallningshavande i Jönköpings län att få skatteköpa detsamma. Genom

resolution den 20 maj 1916 avslog Konungens befallningshavande ansökningen, enär

åborna ej styrkt sig äga befästad besittningsrätt till hemmanet. Sedan åborna därefter

hos kungl. kollegium anfört besvär över Konungens befallningshavandes omförmälda

resolution men sedermera återkallat besvären, hava de nu hos Konungens

befallningshavande sökt inrymning i åborätten. I anledning av denna ansökning,

som ännu är beroende på Konungens befallningshavandes prövning, har Konungens

befallningshavande hos kungl. kollegium under år 1918 gjort framställning om hemmanets

omföring i jordeboken från skatte till krono under enskild disposition. Kungl.

kollegium har ännu icke meddelat beslut i anledning av berörda framställning.

Värdet av den å hemmanet växande skogen har beräknats till omkring 300,000

kronor.

3:o) Genom skatteköpebrev den 24 oktober 1751 försålde kungl. kollegium till

Orrefors bruks understöd, förutom andra, hemmanen V4 mantal Yttratorp nr 1 och

1/4 mantal Nygård nr 1 i Hälleberga socken. I skatteköpebrevet fanns förbehåll in

taget, att åborna å hemmanen skulle, så länge de sin skyldighet fullgjorde till följd

av nådiga breven till kammar- och bergskollegierna den 16 augusti 1731 och den 23

september 1747, bliva vid hemmansbruket odrivna. — Sedan järnbruksdriften vid

Orrefors bruk blivit nedlagd och i anledning därav återvinningstalan anställts från

kronans sida beträffande nu ifrågavarande hemman, prövade Kungl. Maj:t genom dom

den 2 februari 1916 lagligt att förklara hemmanens dåvarande innehavare Orrefors

bruks aktiebolag förlustig skatterättigheten till hemmanen samt förplikta bolaget att

fardagen den 14 mars 1916 till kronan avträda desamma; dock att bolaget ägde

återfå för hemmanen erlagd skatteköpeskilling. — Rättegång mellan kronan och bolaget

angående ersättning för avverkad skog å hemmanen pågår för närvarande. —

Beträffande 1/1 mantal Nygård nr 1 har kungl. kollegium inhämtat, att V. A. JakobsBihang

till riksdagens protokoll 1919. 9 samt. 2 avd. 29 liiift. (Bilagor till nr 43.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 43.

son år 1916 hos Konungens befallningshavande i Kronobergs län sökt inrymning såsom

åbo, men synes denna ansökning ännuicke vara av Konungens befallningshavande

slutligen prövad. — Vidkommande hemmanet 1/4 mantal Yttratorp nr 1 har inhämtats,

att å detsamma finnes av Konungens befallningshavande inrymda åbor. En

åbo, innehavare av 1/s mantal, har hos Konungens befallningshavande anhållit om

skatteköp av denna hemmansdel. Konungens befallningshavande har uträknat skatteköpeskillingen

till 16 kronor 52 öre och anhållit om kungl. kollegii granskning av

uträkningen. Kungl. kollegium har i anledning av denna Konungens befallningshavandes

framställning ännu icke meddelat beslut.

Skogen till ifrågavarande hemman, vilken ligger i samfällighet med åtskilliga

andra hemman, har 1916 värderats till 25,000 kronor.

Utan att föregripa den slutliga prövningen av ovan omförmälda skatteköpsärenden

anser kungl. kollegium i varje fall framgå av redogörelsen för desamma, att

nu gällande mer eller mindre föråldrade bestämmelser rörande skatteköp lätt kunna

försätta kronan i situationen att utan rimligt vederlag bliva avhänd sin fasta egendom

under omständigheter, som näppeligen stå i god överensstämmelse med modern

rättsuppfattning. Kungl. kollegium anser därför en revision av dessa bestämmelser

önskvärd och lämplig. För att denna revision emellertid icke fullständigt skall förfela

sitt ändamål, torde ock vara nödvändigt att under tiden för denna revision skatteköpsrätten

suspenderas.

Fråga uppstår emellertid huruvida en sådan revision av skatteköpsförfattningarna

och en i samband därmed eventuellt beslutad temporär suspension av skatteköpsrätten

kan genomföras utan kränkning av bestående rätt. Kungl. kollegium håller före att

en invändning av denna innebörd icke är berättigad. - Skatteköpsrätten grundar icke

något realisabelt rättsanspråk mot kronan. Försök att i domstolsväg få påstådda rättigheter

till skatteköp prövade hava ständigt avvisats. Närmare sett innebära skatteköpsförfattningarna

icke något annat än utfästelser från kronans sida att under givna

förutsättningar och på särskilt angivna villkor sälja fast egendom. Formföreskriften

i 1 kap. 2 § jordabalken har av domstolarna tolkats och tolkas så strängt, att en

skriftlig utfästelse att framdeles sälja fast egendom icke ansetts kunna stödja ett

eventuellt skadeståndsanspråk än mindre läggas till grund för något sakrättsligt anspråk

på den fastighet utfästelsen avsett. Icke heller lärer från billighetssynpunkt

kunna med fog framställas några invändningar mot att från kronans sida göras inskränkningar

eller modifikationer i nu ifrågavarande utfästelser att under givna förutsättningar

skattesälja fast egendom. Dessa utfästelser äro nämligen tillkomna under

tider av helt andra samhälleliga och ekonomiska förhållanden än de nuvarande.

Ändringar i eller upphävande av gällande bestämmelser om skatteköp lära icke få

anses mera stridande mot billighet än ett tryggande av varje annan utfästelse, som

icke inom rimlig tidrymd kommit att fullbordas genom ett rättsligt bindande avtal.

I detta sammanhang får kungl. kollegium ock erinra, att bestämmelsen i 77 § regeringsformen

av innehåll att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna må i vanlig

ordning efter nuvarande eller framdeles blivande författningar kunna till skatte

försäljas, icke lärer vara så att förstå, som skulle därmed någon grundlagsfäst rätt

att skatteköpa vara tillförsäkrad dem, vilka innehava kronoegendom, varå sådant köp

kan äga rum. Stadgandet torde allenast avse ett undantag från de i paragrafens

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.

35

första del givna ovillkorliga konstitutionella föreskrifterna angående förvaltningen av

kronans fasta egendom.

På grund av det anförda får kungl. kollegium, som vad angår skatteköp i den

ordning kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga om användande av de

bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna utfärdade författningar föreskriva

åberopar sitt denna dag till utskottet avgivna yttrande angående giltigheten av visst

vid rekognitionsskogars försäljande till skatte gjort förbehåll1, alltså såsom sin mening

uttala att en revision av gällande bestämmelser om skatteköp är önsklig samt att

en sådan revision jämte en eventuell suspension tillsvidare av rättigheten att skatteköpa

kan genomföras utan att kränka bestående rättigheter eller billighetens krav.

Vad beträffar slutligen rättigheten att genom så kallad skatteomföring förvärva

äganderätten till viss kronoegendom är denna rätt allenast begränsad till krononybyggen

i de norrländska länen. Skatteomföringsinstitutet grundar sig på det förhållande,

att sedan staten för odling och bebyggande upplåtit jord i dessa län åt

hugade nybyggare med skyldighet för dem att på föreskrivet sätt odla och bebygga

den upplåtna jorden, det ansetts billigt och lämpligt att nybyggaren efter odlingsoch

nybyggnadsskyldigheternas fullgörande fått äganderätten till nybygget åt sig upplåten.

Då i förevarande fall sålunda kan sägas föreligga ett mellan staten och nybyggaren

ingånget avtal av visst innehåll och nybyggaren i regel fullgjort åtminstone

något av honom enligt avtalet åliggande prestandum, anser kollegium att inskränkningar

eller förändringar i nybyggarens rätt att erhålla skatteomföring icke kunna

med iakttagande av vid lagstiftning gängse hänsyn till bestående rättigheter genomföras.

Då för framtiden nya upplåtelser av krononybyggen näppeligen kunna tänkas

förekomma i avsevärdare antal torde förändrade villkor vid dessa upplåtelser i nu

berörda avseende knappast bliva av någon praktisk betydelse. Remissakten överlämnas

härmed.

Stockholm den 17 april 1919.

Hj. Nehrman.

Gasten von Otter.

A. W. Dufwa.

P. R. Bergström.

Axel Klockhoff,

föredragande.

B. Kjerrman.

1 Se ovan bilaga A.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.