Betänkande, i anledning av väckt motion angående ändring i visst hänseende av de vid förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen in. m.
1919-05-13 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1919:43, Betänkande, i anledning av väckt motion angående ändring i visst hänseende av de vid förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen in. m.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.
Nr 43
Ankom till riksdagens kansli den IG maj 1919 kl. 5 e. in.
Bevillningsutslcottets förnyade betänkande, i anledning av väckt
motion angående ändring i visst hänseende av de vid
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade
särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen in. m.
Närvarande: herrar Källman, Lyckholm*), Antonsson, Rosén, Yennersten, Rune, Olsson
i Kullenbergstorp, Bergman, Johannes Åkesson *), Neess, Örne, Broman,
Öhngren, Lundell *), Bökelund *), Wikström, Johansson i Kullersta *)
och Lövgren i Nyborg *).
*) Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Bevillningsutskottet har till behandling förehaft en i första kammaren
av herr Vasseur väckt motion, nr 59, vari yrkas, att riksdagen
måtte besluta,
dels att sista stycket av punkt 3:o i de vid förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen skall erhålla följande lydelse, i
stället för den av 1918 års lagtima riksdag beslutade:
Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i
hans näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning och
som icke är här i riket skattskyldig för inkomst, som lian på grund av
sina berörda förbindelser med företaget kan hava berett sig, försålt
varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i
allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och har i
följd härav inkomsten av företaget blivit lägre, än den eljest skolat bliva,
skall inkomsten av företaget beräknas till det belopp, vartill den kan
antagas hava nppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits;
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 39 höft. (Nr 43.)
1
Vt skot let.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.
dels att till lämplig paragraf i samma förordning måtte fogas ett
tillägg av följande innehåll:
Anser kommun eller municipalsamhälle, att näringsidkare inom dess
område till någon i annan svensk kommun hemmahörande, som är ekonomiskt
intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets
ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor
till högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande
åtgärder, så att i följd därav inkomsten av företaget blivit lägre än den
eljest skolat bliva, må kommunen eller municipalsamhället genom besvär
till kammarrätten senast före utgången av det år, taxeringen skedde,
påfordra, att skälig del av den i den andra kommunen taxerade skattskyldiges
inkomst i stället må beskattas i den klagande kommunen eller municipalsamhället
;
dels ock att motsvarande bestämmelser måtte införas i de vid förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
I motionen har tillika yrkats, att, därest riksdagen ej kunde bifalla
ovanstående hemställan, riksdagen måtte besluta, att här berörda,
av lagtima riksdagen 1918 antagna bestämmelser måtte helt och hållet
upphävas.
Beträffande motiveringen härför får utskottet hänvisa till motionen.
1 ett tidigare avgivet betänkande, nr 9, av den 11 sistlidne februari
har utskottet av huvudsakligen formella skäl hemställt, att förevarande
motion icke skulle av riksdagen bifallas.
Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag för den 19 beberörda
februari hava emellertid riksdagens kamrar visat ärendet åter
till utskottet.
Med anledning härav har utskottet utverkat Kungl. Maj:ts befallning
till kammarrätten, att avgiva yttrande i ämnet. Kammarrättens i
följd härav till utskottet överlämnade yttrande återfinnes i bilaga till
detta betänkande.
Efter vad sålunda förekommit får utskottet nu avgiva förnyat betänkande
i ärendet.
Såsom utskottet redan i sitt förra betänkande framhållit, utvisa
förarbetena till ifrågavarande lagstiftning, hurusom syftet med densamma
ursprungligen varit att indirekt i skatteväg träffa utländska intressenter
Bevillningsutskottet ti betänkande Nr 43. 3
i svenskt företag, vars prissättning till förmån för berörda intressenter
avsiktligt ordnades så, att det svenska företagets vinst kunde redovisas
lägre än gällande marknadspris bort föranleda.
Sedermera blevo i propositionen nr 283 till förra årets lagtima
riksdag hithörande stadganden utsträckta att avse »alla fall, där näringsidkare
genom åtgärder av angivet slag åstadkommit, att inkomsten av
hans rörelse blivit mindre än vederbort». Såsom exempel anfördes det
ej ovanliga fall, att näringsidkare inom en viss bransch bildat ett aktiebolag
för anskaffande av någon sorts vara eller för försäljning av delägarnas
produkter. Det läge då nära till hands, att delägarna, för att
undgå den dubbelbeskattning, som ägde ruin i fråga om aktiebolags
utdelade vinst, enades om sådana pris mellan dem, å ena sidan, och det
gemensamma bolaget, å andra sidan, att det sistnämndas rörelse lämnade
ringa eller ingen vinst. Liknande avtal kunde även tänkas i ändamål
att nedbringa kommunalutskylderna för affärsverksamhet, som dreves i
kommun med höga skatter.
Med avseende å stadgandenas betydelse för de kooperativa företagen,
i vilkas intresse motionen framkommit, uttalade utskottet förra
gången följande:
»Varken Kungl. Maj:t eller riksdagen, som i huvudsak antog Kungi.
Maj:ts förslag, synas i denna sak hava haft någon tanke på de kooperativa
företagen, och har anledningen därtill givetvis varit, att på det
kooperativa området, i vad det omfattar de mera allmännyttiga företagen,
hittills icke yppats några osunda företeelser av hithörande art. Det
förefaller därför som motionärens farhågor för de kooperativa företagens
räkning skulle vara förhastade.
Att a priori undantaga kooperationen såsom sådan från varje
tillämpning av ifrågavarande stadgande vore säkerligen icke lämpligt.
Det kunde formligen inbjuda till att under kooperativ förklädnad bedriva
de manipulationoner, som lagstiftaren med stadgandet velat förhindra,
och naturligtvis är det ej uteslutet, att jämväl ett verkligt
kooperativt företag kunde vid sin prispolitik låta leda sig av här omhandlade
illojala bevekelsegrunder. För övrigt torde det kunna antagas,
att taxeringsmyndigheterna i praktiken komma att framgå med all försiktighet
och göra bruk av stagandet endast vid verkliga missförhållanden.
»
Till detta uttalande har kammarrätten i princip givit sin anslutning.
I övrigt har kammarrätten, under erinran, att kammarrätten förut
blivit hörd allenast över det ursprungliga förslaget i förevarande ämne,
lämnat en ingående kritik av de i motionen avsedda stadgandena samt,
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.
under konstaterande, att en lagstiftning på förevarande område vore
behövlig, antytt vissa vägar för stadgandenas reformerande. Då enligt
kammarrättens mening en tillfredsställande lösning av föreliggande beskattningsspörsmål
icke kunde vinnas utan omarbetning och kompletteringav
stadgandena, samt frågan om särskilda grunder för inkomstens beräknande
syntes böra komma till avgörande i sammanhang med omläggningen
av den kommunala beskattningen i hela dess vidd, har
kammarrätten emellertid ansett sig böra förorda, att samma stadganden
inskränkas till att gälla för det fall att näringsidkare här i riket försäljer
varor till eller köper varor av något å utrikes ort bedrivet företag
eller där bosatt person eller ock att, såsom i motionen alternativt
yrkats, stadgandena i fråga helt och hållet upphävas.
Kammarrättens anmärkningar i själva saken, beträffande vilka
hänvisas till ovannämnda bilaga, synas utskottet i det hela fullt berättigade.
Emellertid kan utskottet icke dela uppfattningen, att till
följd av de anmärkta olägenheterna hela lagstiftningen skulle behöva
slopas eller i allt fall inskränkas till ett relativt mindre betydande område.
Riktigare synes vara att i enlighet med kammarrättens anvisningar
söka åtminstone i några avseenden avhjälpa bristerna.
En viss garanti för att taxeringsmyndigheten, särskilt vederbörande
taxeringsnämnd, ej onödigtvis må begagna sin ifrågavarande rätt att
omjustera den skattskyldiges vinstberäkning anser kammarrätten kunna
vinnas, om nämnda rätt »göres beroende därav att ett missförhållande i
avseende å vinstberäkningen uppenb årlig en föreligger, samt att detta lett
till ett avsevärt nedbringande av vinsten under det belopp, vartill den
normaliter kunnat beräknas». Något hinder att på detta sätt omedelbart
begränsa räckvidden av hithörande stadganden föreligger uppenbarligen
icke, och har utskottet ansett sig böra föreslå ändrad lydelse
av stadgandena i sådant syfte.
På samma gång har utskottet efter kammarrättens erinran velat
komplettera stadgandena, så att desamma jämväl komme att täcka det
fall, att samma person, som innehar skilda företag, låter på det ena
företagets bekostnad det andra redovisa större vinst än som varit riktigt.
Den tyngst vägande anmärkningen mot omordade stadganden vore
enligt kammarrättens yttrande saknaden av kompletterande föreskrift
därom att även den vinst, som genom de i stadgandena antydda åtgärderna
kommit att upptagas högre än vederbort, skulle undergå
justering och sålunda vid taxeringen upptagas till det lägre belopp,
vartill inkomsten skulle uppgå, därest åtgärden icke vidtagits.
Då utskottet icke är ense med kammarrätten därom, att tillämp
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 4il. 5
ningen av ifrågavarande stadgande]! borde förbehållas prövningsnämnderna,
har utskottet även måst söka en annan väg för avhjälpande av
sistberörda olägenhet än den kammarrätten förordat. Efter utskottets
förmenande skulle, åtminstone i flertalet fall, den befarade dubbelbeskattningen
kunna undvikas genom åläggande för ordföranden i den taxeringsnämnd,
som finner sig böra tillgripa åtgärd av ifrågavarande slag,
att därom underrätta jämväl den, som på förutsatt sätt är ekonomiskt
intresserad i vederbörande näringsföretag eller kan öva inflytande på
dess ledning, såvida denne är skattskyldig här i riket, ävensom, där han
har annan beskattningsort, ordföranden i taxeringsnämnden å denna
ort. Därigenom skulle den som blivit för högt taxerad få tillfälle att
klaga hos prövningsnämnden, och sistberörda taxeringsnämnd, såvitt den
ej hunnit avsluta sitt arbete, beredas möjlighet att tilläventyrs själv
företaga behörig rättelse. Föreskrift i berörda hänseende synes kunna
intagas i 31 § 1 mom. i) i taxeringsförordningen.
I sådant fall att initiativ i förevarande avseende tages av kronoombud
hos prövningsnämnd, torde det kunna förutsättas, att kronoombudet
utan uttrycklig föreskrift korresponderar med vederbörande kronoombud
å annan ort.
Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, med anledning av herr Vasseurs
förevarande motion, 1:59, måtte besluta:
1) att 3 § i de vid gällande bevillningsförordning
fogade »Särskilda anvisningar till ledning vid
taxeringen» skall erhålla följande ändrade lydelse.
3 §•
Med avseende å — — — — som taxeringsår]
ännen finna skälig.
Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt
intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande
på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller
av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet
gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och
har, uppenbarligen i följd härav, inkomsten av företaget
blivit avsevärt lägre, än den eljest skolat bliva, skall
inkomsten av företaget beräknas till det belopp, vartill
den kan antagas hava uppgått, därest sådana åtgärder
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.
icke vidtagits; skolande detsamma i tillämpliga delar
gälla, då fråga är om särskilda näring sföretag av samma
näringsidkare;
2) att punkt 3:o) i de vid förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade
»Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen»
skall hava följande ändrade lydelse:
3:o) Övriga inkomster av arbete.
Härunder upptagas:
— — — — — jordbruk eller skogsbruk.
Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt
intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande
på företagets ledning, försålt varor till lägre
pris eller av honom köpt varor till högre pris än de
i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder,
och har, uppenbarligen i följd härav, inkomsten
av företaget blivit avsevärt lägre, än den eljest skolat
bliva, skall inkomsten av företaget beräknas till det
belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest
sådana åtgärder icke vidtagits; skolande detsamma i
tillämpliga delar gälla, då fråga är om särskilda näringsföretag
av samma näringsidkare;
3) att 31 § 1 mom. i) i förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering skall
erhålla följande ändrade avfattning:
31 §.
1 mom.
i) att å deklaration — — — om skälen därför;
skolande, då avvikelsen beror på tillämpning av sista
stycket i 3 § i de vid gällande bevillningsförordning
fogade »Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen»
eller sista stycket i punkt 3:o) i de vid förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt fogade »Särskilda anvisningar
till ledning vid taxering eu», motsvarande underrättelse
7
Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.
tillställas jämväl annan här i riket skattskyldig, som, på
sätt i berörda stadganden avses, är ekonomiskt intresserad
i vederbörande när ing sföretag eller kan öva inflytande
på företagets ledning, ävensom, där denne har
annan beskattningsort, ordföranden i taxeringsnämnden å
denna ort:
samt
4) att under 1)—3) omhandlade stadganden i sin
ändrade lydelse skola träda i kraft den 1 januari 1920.
Stockholm den 13 maj 1919.
På bevillningsutskottets vägnar:
G. VY. KÄLLMAN.
Reservationer:
av herrar Vennersten och Olsson i Kullenbergstorp, vilka anfört:
»Då riksdagens båda kamrar beslöto återremittera till bevillningsutskottet
herr Vasseurs motion, så skedde detta, såsom framgår av den
i kamrarna förda debatten, i syfte att bevillningsutskottet skulle förelägga
riksdagen förslag till sådan omformulering av den föreliggande
bestämmelsen, att de av motionären påvisade olägenheterna av densamma
avlägsnades. Enligt vår uppfattning kan detta icke sägas ha
skett genom den justering av bestämmelsen, som bevillningsutskottet
föreslagit. Åven med godkännande av den av utskottet förelagda ändringen
kvarstår huvudinvändningen mot stadgandet i fråga, nämligen
att en vansklig beräkning av vad företags inkomster skulle hava varit
under vissa konstruerade förutsättningar lägges i taxeringsnämndernas
händer. Ej heller synes faran för dubbelbeskattning avvärjd genom
den av utskottet föreslagna avfattningen av stadgandena.
På grund härav, och då kammarrätten i sitt yttrande anvisat utvägen
att upptaga spörsmålet om lösning av det föreliggande problemet
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.
i samband med den snart förestående omläggningen av den kommunala
beskattningen i hela dess vidd, få vi i anslutning till motionärens
alternativa yrkande hemställa, att riksdagen ville besluta,
att de av lagtima riksdagen 1918 beslutade tillläggen
till resp. punkt 3:o i de vid förordningen den
28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen
och 3 § av motsvarande anvisningar vid bevillningsförordningen:
Har näringsidkare till någon — — —
icke vidtagits, skola ur författningarna utgå»;
samt av herr Örne, som anfört:
»I anslutning till motionen och kammarrättens yttrande har jag
utarbetat och förelagt utskottet följande förslag till om formulering av
den åsyftade bestämmelsen:
''Har här i riket bedrivet ekonomiskt företag till företag eller
person i utlandet försålt varor eller andra värden till väsentligt lägre pris
eller av företag eller person i utlandet köpt varor eller andra värden till
väsentligt högre pris än de i allmänhet gällande, och kan det skäligen förmodas,
att dessa eller liknande åtgärder, såsom utbetalning av tantiem, lön
eller annan dylik ersättning till här i riket icke skattskyldig delägare eller
intressent i företaget, vilken ersättning på grund av sin storlek icke står i
rimligt förhållande till den befattning vederbörande delägare eller intressent
tagit med företagets skötsel, vidtagits i syfte att helt eller delvis överflytta
vinsten på verksamheten till sagda företag eller person i utlandet,
må företagets inkomst beräknas till det belopp, vartill den kan antagas
hava uppgått, därest berörda åtgärder icke vidtagits’, varjämte jag ansett,
att stadgandet i vad det avser bevillningsförordningen bort kompletteras
med en bestämmelse av ungefär följande innehåll:
''Anser taxeringsnämnd, att ekonomiskt företag inom taxeringsdistriktet
vidtagit åtgärder i uppenbart syfte att till företag eller personer
i annan kommun helt eller delvis överflytta vinsten på företagets
verksamhet, må taxeringsnämnden i skrivelse till prövningsnämnden
meddela detta med angivande såväl av de skäl, varpå taxeringsnämnden
stöder sin åsikt, som även av det belopp, vartill taxeringsnämnden beräknar,
att företagets bevillningstaxerade inkomst rätteligen bort uppgå,
därest ifrågavarande åtgärder ej vidtagits. Innehållet i sådan skrivelse
skall av taxeringsnämnden delgivas de företag och personer, som däri
avhandlas, i samma ordning, som är stadgad för underrättelse om av
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 43. 9
vikelse från deklaration, med hänvisning att inom tid, som är bestämd
för besvär över taxering, inkomma till prövningsnämnden med förklaringar
och påminnelser. Finner prövningsnämnden efter ärendets behandling
skäl för taxeringsnämndens uppfattning föreligga, skall prövningsnämnden
jämte eget yttrande översända handlingarna till kammarrätten,
som efter hörande av kommunalnämnd eller drätselkammare i de kommuner,
vilka av ändringar uti ifrågavarande företags eller personers
taxering skulle beröras, skall bestämma, vilka belopp av företagens eller
personernas sammanlagda bevillningspliktiga inkomst, som skola bevillningstaxeras
inom varje kommun; börande beloppen fastställas med
hänsyn till vad på varje kommun skäligen kan antagas hava bort komma,
därest här avsedda åtgärder icke vidtagits. Såsom åtgärder, som falla
under detta stadgande, skall särskilt betraktas, att andra priser än de i
allmänhet gällande tillämpats vid omsättning av varor eller andra värden
mellan företag, som stå i det förhållande till varandra, att överflyttningav
vinst från det ena till det andra icke är ägnad att skada företagens
intressenter, eller att företag till delägare eller intressent, som är bosatt
i annan kommun än den, där företaget är beläget, utbetalt tantiem, lön
eller annan sådan ersättning, som på grund av sin storlek icke står i
rimligt förhållande till den befattning, vederbörande delägare eller intressent
tagit med företagets skötsel.’
Enär utskottet ej upptagit dessa förslag till saklig prövning och
de följaktligen ej kunna bli föremål för riksdagens beslut, instämmer
jag i ovanstående reservation av herrar Vennersten och Olsson i Kullenbergstorp.
»
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 samt, 39 häft. (Nr 43.)
2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.
Bilaga.
Till riksdagens bevillningsutskott.
Genom nådig remiss den 21 februari 1919 har kammarrätten anbefallts att
avgiva och till bevillningsutskottet överlämna yttrande över en inom riksdagens
första kammare väckt motion, nr 59, angående ändring av sista stycket av punkt
3:o i de vid förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen med mera.
I anledning härav får kammarrätten anföra följande.
Förenämnda stadgande i anvisningarna till skatteförordningen och motsvarande
bestämmelse i de vid bevillningsförordningen fogade anvisningarna avse att i beskattningsavseende
reglera näringsidkares räkenskapsmässiga vinst i de fall, då näringsidkaren
vidtager vissa åtgärder, som medföra, att större eller mindre del av
den vinst, som bort belöpa å näringsföretaget, överflyttas å annan, vare sig denne
senare är här i riket skattskyldig för vinsten eller ej.
Då kammarrätten, vars yttrande inhämtats över ett vid fiörarbetena till nyssnämnda
stadganden framlagt förslag, som allenast avsåg det fall, att den ene av
kontrahenterna icke vore här i riket skattskyldig för vinst, som genom ifrågavarande
åtgärder för honom uppstode, däremot icke beretts tillfälle att avgiva yttrande över
det betydligt mera omfattande förslag, som resulterat i de uti motionen berörda
stadgandena, anser sig kammarrätten nu böra till en början framställa de erinringar
mot dessa stadganden, vartill eljest granskningen av det senare förslaget skolat
föranleda.
Kammarrätten finner särskilda bestämmelser av den art, ifrågavarande stadganden
innehålla, vara erforderliga icke blott — ur fiskalisk synpunkt — då den
ene kontrahenten icke är här i riket skattskyldig för inkomst, som genom antydda
transaktioner för honom uppstår, utan jämväl — för åstadkommande av rättvis interkommunal
beskattning — då båda kontrahenterna äro härstädes i full utsträckning
skattskyldiga; och böra bestämmelserna vara tillämpliga även i det fäll att
kontrahenterna utgöras av olika företag, som innehavas av samma person. Likaledes
håller kammarrätten före, att när näringsidkares bokförda vinst i angivna fall
bör för beskattningen omjusteras, någon annan metod för vinstens beräkning i allmänhet
icke står till buds än tiliäjnpning av normala prisförhållanden.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 43. 11
En sådan beräkningsgrund kan emellertid, såsom ock i motionen framhållits,
ofta erbjuda stora svårigheter, och såväl på grund härav som med hänsyn till angelägenheten
att ett företags i övrigt riktigt beräknade vinstresultat icke vid taxeringen
frångås med mindre fullgiltiga skäl därtill föreligga, synes det kammarrätten, att
medgivande för taxeringsmyndigheterna att använda sig av den särskilda uppskattningsmetoden
bort göras beroende därav att ett missförhållande i avseende å vinstberäkningen
uppenbarligen föreligger samt att detta förhållande lett till ett avsevärt
nedbringande av vinsten under det belopp, vartill den normaliter kunnat beräknas.
Dessa restriktioner, som enligt kammarrättens mening bort i förevarande
stadganden inrymmas, synas ändock icke innefatta tillräcklig garanti för att det
särskilda beräkningssättet icke kommer till användning i andra fall än då förutsättningarna
för dess tillämpning påtagligen föreligga. Enligt kammarrättens mening
bör i sådant syfte ytterligare föreskrivas, att ifrågavarande stadganden få tillämpas
allenast efter framställning av kronans ombud hos prövningsnämnden eller efter besvär
av vederbörande kommun, municipalsamhälle eller kronoombud. Härigenom skulle
således taxeringsnämnderna uteslutas från befogenhet att tillämpa stadgandena och
i stället åt prövningsnämnderna överlämnas att därmed i första hand taga befattning.
Stadgandenas ömtåliga innebörd och faran av deras missbrukande torde fullt
motivera den sålunda inskränkta processordningen.
Den tyngst vägande anmärkningen mot omordade stadganden är emellertid
saknaden av kompletterande föreskrift därom att även den vinst, som genom de i
stadgandena antydda åtgärderna kommit att upptagas högre än vederbort, skall
undergå justering och sålunda vid taxeringen upptagas till det lägre belopp, vartill
inkomsten skolat uppgå, därest åtgärderna icke vidtagits. Sådan föreskrift synes
kammarrätten, för undvikande av dubbelbeskattning, oundgängligen böra meddelas.
Denna justering skulle i första hand vidtagas av prövningsnämnderna; och torde
det kunna förutsättas, att kronans ombud hos prövningsnämnderna, även utan särskild
föreskrift därom, komme att, då omordade åtgärder ägt rum mellan personer,
skattskyldiga inom olika län, sätta sig i förbindelse med varandra, för att söka få
respektive yrkanden om höjning och sänkning av de skattskyldiges taxering att
sins emellan korrespondera.
Mot stadgandenas avfattning kan för övrigt anmärkas, att därmed knappast
täckes det fall, att samma person, som innehar skilda företag, låter på det ena
företagets bekostnad det andra redovisa större vinst än som vederbort.
I detta sammanhang vill kammarrätten erinra, att näringsidkare även genom
andra åtgärder än som avses i förevarande stadganden kan icke blott åstadkomma
minskad skattskyldighet till staten utan jämväl förrycka kommunernas inbördes beskattningsrätt.
Kammarrätten syftar härvid å det av aktiebolag med ett fåtal delägare
alltmera praktiserade förfarande att låta vinsten till större eller mindre del
utgå i form av löner, tantiémer eller dylika förmåner till delägarna. Ändamålet härmed
är givetvis att delägarna skola undgå den dubbelskattning, som vanlig utdelning
å aktier medför, men genom samma förfarande kommer, för den händelse delägaren
icke är bosatt inom samma kommun, inom vilket bolagets verksamhet bedrives,
den vinst, som bort beskattas i sistnämnda kommun, att i stället till större eller
mindre del taxeras i delägarens bostadskommun.
Kammarrätten anser sig slutligen böra konstatera, att med den avfattning,
de i motionen avsedda stadgandena erhållit, desamma äro tillämpliga jämväl å koopera
-
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.
tiv förening och dess transaktioner med föreningens medlemmar. Häremot har
kammarrätten icke något att i huvudsak erinra, då enligt kammarrättens mening
särskild beräkning av de kooperativa företagens vinst måste i vissa fall anses av
omständigheterna påkallad. Kammarrätten, som sålunda i princip ansluter sig till
bevillningsutskottets uttalande om kooperationens ställning i nu ifrågavarande avseende,
har emellertid med hänsyn till lämpligheten att för ifrågavarande föreningar
låta det särskilda beräkningssättet grunda sig å omsättningens storlek ansett dessa
föreningar böra särskilt för sig behandlas, och tillåter kammarrätten sig hänvisa
till sitt den 6 februari 1919 avgivna, härvid i avskrift fogade underdåniga yttrande
i anledning av förslag till ändrade bestämmelser om ekonomiska föreningars skattskyldighet.
Vad kammarrätten här ovan anfört innefattar tillika yttrande över motionens
motivering. Beträffande de av motionären i första hand framställda yrkandena vill
kammarrätten framhålla, att då med desamma huvudsakligen torde avses att från
tillämpning av ovanberörda stadganden undantaga de kooperativa föreningarna, detta
knappast kan anses vunnet genom den föreslagna ändrade lydelsen av punkt 3:o i
anvisningarna till skatteförordningen och motsvarande bestämmelse i bevillningsförordningens
anvisningar. Medlem av ekonomisk förening är nämligen icke »här i
riket skattskyldig» för vinstandel från föreningen, ehuru sådan vinstandel för honom
utgör inkomst. Konsumtionsförening, som till medlemmarna säljer varor till lägre
pris än de i allmänhet gällande, skulle sålunda kunna falla under stadgandenas
tillämpning. Och det av motionären föreslagna tilläggsstadgandet synes än mera ägnat
att vara tillämpligt å kooperativa föreningar, så framt icke sådant företags samtliga
medlemmar tillhöra samma kommun, inom vilken föreningens verksamhet utövas.
Emot berörda tilläggsstadgande må vidare anmärkas, att det synes mindre lämpligt,
att tillämpningen av det särskilda beräkningssättet skulle i varje fall tillkomma
kammarrätten såsom första instans, samt att de grunder, efter vilka sådan beräkning
bör ske, böra i skatteförfattningarna angivas.
Då enligt kammarrättens mening en tillfredsställande lösning av föreliggande
beskattningsspörsmål icke kan vinnas utan omarbetning och komplettering av de i
motionen avsedda stadgandena, samt frågan om särskilda grunder för inkomstens
beräknande synes böra komma till avgörande i sammanhang med omläggningen av
den kommunala beskattningen i hela dess vidd, anser sig kammarrätten böra förorda,
att samma stadganden inskränkas till att gälla för det fall att näringsidkare
här i riket försäljer varor till eller köper varor av något å utrikes ort bedrivet
företag eller där bosatt person eller ock att, såsom i motionen alternativt yrkats,
stadgandena i fråga helt och hållet upphävas.
Stockholm den 27 mars 1919.
På Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätts vägnar:
ALBERT PETERSSON.
Knut Kinberg.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.
13
Kammarrättens yttrande den 6 februari 1919 över förslag till ändrade
grunder för kooperativa föreningars beskattning.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 11 december 1918 har kammarrätten anbefallts att
avgiva underdånigt utlåtande angående remissen bifogade, inom finansdepartementet
utarbetade förslag till förordningar dels om ändrad lydelse av 11 § i förordningen
den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst, dels
ock om ändrad lydelse av 10 och 11 §§ i förordningen samma dag om inkomstoch
förmögenhetsskatt, vilka förslag motiverats i en remissen jämväl bilagd promemoria.
I anledning härav får kammarrätten anföra följande.
Enligt 11 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt och 11 § i
bevillningsförordningen äger förening, som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas
krets, åtnjuta avdrag för pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning
i förhållande till gjorda köp eller försäljningar, för så vitt utdelningen utgått efter
grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda. Har föreningen sträckt
sin verksamhet utom medlemmarnas krets eller har utdelningen icke skett efter sådana
grunder, som nyss nämnts, åligger föreningen skattskyldighet såsom annan näringsidkare.
Förslagen åsyfta nu, att ifrågavarande undantagsbestämmelse för föreningar,
som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, skall avse allenast
kooperativ förening men å andra sidan för dylik förening erhålla sådan omfattning,
att avdraget i varje fall tillkommer föreningen, oberoende således av huruvida föreningen
sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets eller icke samt huruvida
utdelningen skett efter grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda
eller ej.
I Kungl. Majrts nådiga proposition till 1910 års riksdag med förslag till
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt upptog dåvarande finansministern
frågan om ekonomiska föreningars skattskyldighet till utförlig behandling. De skäl,
som finansministern därvid anförde till stöd för att skattelindring icke borde tillerkännas
förening, vilkens rörelse ginge utom medlemmarnas krets, och avdrag icke
medgivas för utdelning, som icke skett efter förut bestämda grunder, anser kammarrätten
fortfarande äga giltighet och ingalunda vara vederlagda av vad däremot i
promemorian andragits.
14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.
Den förening redan nu medgivna avdragsrätten för utdelning till föreningens
medlemmar innebär en avvikelse från den eljest gällande beskattningsregeln, att
vinst, som ett näringsföretag lämnat, skall i sin helhet tagas till beskattning och
att således näringsidkaren icke får i beskattningsavseende åtnjuta avdrag för vad
han ur affären för egen del uttager, eller, då företaget är kollektivt, för vad som
av vinsten utdelas till delägarna. Principiell rätt till avdrag för vad som av vinsten
utdelas till medlemmarna kan följaktligen icke till stöd för avdragsrätten åberopas.
Andra skäl, sociala eller allmännyttiga, måste därför föreligga för föreningars
undantagsställning i beskattningsavseende. Så länge kooperationsväsendet icke nått
någon större utveckling utan den kooperativa rörelsen huvudsakligen bestod i mindre
försäljnings- eller inköpsföreningar, kunde möjligen på dylika grunder en skattelindring
för föreningarna anses befogad, så vitt statsbeskattningen angick. Men
förvisso må betvivlas, huruvida numera, då kooperationen utvecklat sig därhän att
den innesluter både kommersiella och industriella företag av stor omfattning, giltiga
skäl föreligga att tillerkänna föreningarna den ifrågavarande beskattningsförmånen.
Härvid framstår icke blott ett statsfmansiellt intresse, som icke får trädas för nära.
utan jämväl kravet på en jämlik och rättvis beskattning, som icke gynnar den ena
näringsidkaren framför den andra. I samma mån den kooperativa verksamheten
vinner mera vidsträckt omfattning, torde nämnda synpunkter ock framträda med
ökad styrka.
Ån större betänkligheter möta emellertid mot skattelindring för kooperativa
föreningar i den utsträckning, som de remitterade förslagen avse. Borttagas nämligen
de villkor, som nu äro satta för rätt till avdrag för utdelning till föreningsmedlemmarna,
lärer det kunna antagas, att en hel del produktions- och handelsföretag,
som nu drivas i aktiebolags form eller innehavas av enskilda personer,
komma att ombildas till kooperativa företag. Utsikten att komma i åtnjutande av
en skattelindring, som faktiskt kan resultera i fullständig skattebefrielse, lärer för
näringsidkarna innebära tillräcklig anledning att på dylikt sätt omlägga sin verksamhet.
Yad nu sagts gäller närmast statsbeskattningen men har avseende även å
den kommunala beskattningen. Beträffande denna senare torde emellertid förhållandena
oavvisligen påkalla ändring av de i bevillningsförordningen intagna bestämmelserna
om föreningars beskattning, vilka i avvaktan på kommunalbeskattningens
slutliga ordnande tillerkänts allenast provisorisk karaktär. Den erforderliga omläggningen
av föreningarnas kommunala beskattning bör dock ske i alldeles motsatt
riktning mot den, som avses i de remitterade förslagen. Kommunalbeskattningen i
sin helhet bör nämligen, såsom ofta framhållits, huvudsakligen vila å intresseprincipens
grund. Men den förmån i beskattningsavseende, som under vissa förutsättningar
tillerkänts föreningar och som enligt förslagen skulle ytterligare utsträckas,
låter sig icke förlikas med nämnda beskattningsprincip. Det kan således icke försvaras,
att ett näringsföretag, därför kommunen i ett eller annat avseende får vidkännas
kostnader eller olägenheter, skall undgå skattskyldighet till kommunen eller
åtminstone erhålla skattelindring allenast av den anledningen, att företaget iklätt
sig formen av en kooperativ förening. Såväl i det av före detta kamreraren E. ,1.
von Wolcker och landskamreraren G. Y. Eiserman framlagda betänkande med förslag
till lag angående kommunal skattskyldighet och taxering (sid. 407—422) som
i det av landskamreraren O. Y. Bunden avgivna betänkande om allmänna grunder
Bevillningsutskottets betänkande Nr 43. 15
för den kommunala skattereformen, I—III avdelningarna (sid. 248—258) har med
skärpa framhållits angelägenheten av ändrade bestämmelser i berörda hänseende;
och ansluter sig kammarrätten till vad betänkandena härutinnan innehålla. I fråga
om sättet för uppskattningen av föreningars avkastning eller inkomst skilja sig
ifrågavarande förslag i viss mån från varandra, men avdrag för utdelning till föreningsmedlemmarna
är icke enligt någotdera förslaget medgivet. För egen del har
kammarrätten ansett sig böra giva förord åt Landéns förslag (sid. 43) till lösning
av föreliggande beskattningsfråga.
För övrigt är frågan om föreningars kommunala beskattning beroende av det
sätt, varpå den kommunala beskattningen i hela dess vidd kommer att slutgiltigt
ordnas. Vid sådant förhållande synes det kammarrätten olämpligt att ur det kommunala
beskattningsproblemet nu utbryta frågan om föreningars beskattning, helst
det måste antagas, att den kommunala beskattningsfrågan inom kort står inför sin
lösning.
På grund av vad kammarrätten sålunda anfört får kammarrätten hemställa,
att de remitterade förslagen icke måtte till vidare åtgärd föranleda.
Skulle emellertid Eders Kungl. Maj:t finna förslagen böra upptagas till vidare
behandling, fär kammarrätten framhålla, att beträffande förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt bestämmelse om avdragsrätt för kooperativ förening torde
böra upptagas i 9 § och icke 10 §, vilken senare paragraf huvudsakligen avser sådana
avdrag, vilka skola ske från den sammanräknade inkomsten av den skattskylgas
samtliga inkomstkällor. Då samtliga de i promemorian angivna förutsättningarna
knappast kunna anses erforderliga för att en kooperativ förening skall vara
för handen, synes det önskvärt att bestämmelser meddelas, om vilka föreningar som
skola komma i åtnjutande av ifrågavarande skattelindring.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1919:355 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående ändring i visst hänseende av de vid förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt fogade särskilda s. 1 i texten