Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion angående ändring i visst hänseende av de vid förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen in. m.

1919-05-13 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1919:43, Betänkande, i anledning av väckt motion angående ändring i visst hänseende av de vid förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen in. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

Nr 43

Ankom till riksdagens kansli den IG maj 1919 kl. 5 e. in.

Bevillningsutslcottets förnyade betänkande, i anledning av väckt

motion angående ändring i visst hänseende av de vid

förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade

särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen in. m.

Närvarande: herrar Källman, Lyckholm*), Antonsson, Rosén, Yennersten, Rune, Olsson

i Kullenbergstorp, Bergman, Johannes Åkesson *), Neess, Örne, Broman,

Öhngren, Lundell *), Bökelund *), Wikström, Johansson i Kullersta *)

och Lövgren i Nyborg *).

*) Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Bevillningsutskottet har till behandling förehaft en i första kammaren

av herr Vasseur väckt motion, nr 59, vari yrkas, att riksdagen

måtte besluta,

dels att sista stycket av punkt 3:o i de vid förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade särskilda anvisningar

till ledning vid taxeringen skall erhålla följande lydelse, i

stället för den av 1918 års lagtima riksdag beslutade:

Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i

hans näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning och

som icke är här i riket skattskyldig för inkomst, som lian på grund av

sina berörda förbindelser med företaget kan hava berett sig, försålt

varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i

allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och har i

följd härav inkomsten av företaget blivit lägre, än den eljest skolat bliva,

skall inkomsten av företaget beräknas till det belopp, vartill den kan

antagas hava nppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits;

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 39 höft. (Nr 43.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Vt skot let.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

dels att till lämplig paragraf i samma förordning måtte fogas ett

tillägg av följande innehåll:

Anser kommun eller municipalsamhälle, att näringsidkare inom dess

område till någon i annan svensk kommun hemmahörande, som är ekonomiskt

intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets

ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor

till högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande

åtgärder, så att i följd därav inkomsten av företaget blivit lägre än den

eljest skolat bliva, må kommunen eller municipalsamhället genom besvär

till kammarrätten senast före utgången av det år, taxeringen skedde,

påfordra, att skälig del av den i den andra kommunen taxerade skattskyldiges

inkomst i stället må beskattas i den klagande kommunen eller municipalsamhället

;

dels ock att motsvarande bestämmelser måtte införas i de vid förordningen

den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom

samt av inkomst fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

I motionen har tillika yrkats, att, därest riksdagen ej kunde bifalla

ovanstående hemställan, riksdagen måtte besluta, att här berörda,

av lagtima riksdagen 1918 antagna bestämmelser måtte helt och hållet

upphävas.

Beträffande motiveringen härför får utskottet hänvisa till motionen.

1 ett tidigare avgivet betänkande, nr 9, av den 11 sistlidne februari

har utskottet av huvudsakligen formella skäl hemställt, att förevarande

motion icke skulle av riksdagen bifallas.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag för den 19 beberörda

februari hava emellertid riksdagens kamrar visat ärendet åter

till utskottet.

Med anledning härav har utskottet utverkat Kungl. Maj:ts befallning

till kammarrätten, att avgiva yttrande i ämnet. Kammarrättens i

följd härav till utskottet överlämnade yttrande återfinnes i bilaga till

detta betänkande.

Efter vad sålunda förekommit får utskottet nu avgiva förnyat betänkande

i ärendet.

Såsom utskottet redan i sitt förra betänkande framhållit, utvisa

förarbetena till ifrågavarande lagstiftning, hurusom syftet med densamma

ursprungligen varit att indirekt i skatteväg träffa utländska intressenter

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottet ti betänkande Nr 43. 3

i svenskt företag, vars prissättning till förmån för berörda intressenter

avsiktligt ordnades så, att det svenska företagets vinst kunde redovisas

lägre än gällande marknadspris bort föranleda.

Sedermera blevo i propositionen nr 283 till förra årets lagtima

riksdag hithörande stadganden utsträckta att avse »alla fall, där näringsidkare

genom åtgärder av angivet slag åstadkommit, att inkomsten av

hans rörelse blivit mindre än vederbort». Såsom exempel anfördes det

ej ovanliga fall, att näringsidkare inom en viss bransch bildat ett aktiebolag

för anskaffande av någon sorts vara eller för försäljning av delägarnas

produkter. Det läge då nära till hands, att delägarna, för att

undgå den dubbelbeskattning, som ägde ruin i fråga om aktiebolags

utdelade vinst, enades om sådana pris mellan dem, å ena sidan, och det

gemensamma bolaget, å andra sidan, att det sistnämndas rörelse lämnade

ringa eller ingen vinst. Liknande avtal kunde även tänkas i ändamål

att nedbringa kommunalutskylderna för affärsverksamhet, som dreves i

kommun med höga skatter.

Med avseende å stadgandenas betydelse för de kooperativa företagen,

i vilkas intresse motionen framkommit, uttalade utskottet förra

gången följande:

»Varken Kungl. Maj:t eller riksdagen, som i huvudsak antog Kungi.

Maj:ts förslag, synas i denna sak hava haft någon tanke på de kooperativa

företagen, och har anledningen därtill givetvis varit, att på det

kooperativa området, i vad det omfattar de mera allmännyttiga företagen,

hittills icke yppats några osunda företeelser av hithörande art. Det

förefaller därför som motionärens farhågor för de kooperativa företagens

räkning skulle vara förhastade.

Att a priori undantaga kooperationen såsom sådan från varje

tillämpning av ifrågavarande stadgande vore säkerligen icke lämpligt.

Det kunde formligen inbjuda till att under kooperativ förklädnad bedriva

de manipulationoner, som lagstiftaren med stadgandet velat förhindra,

och naturligtvis är det ej uteslutet, att jämväl ett verkligt

kooperativt företag kunde vid sin prispolitik låta leda sig av här omhandlade

illojala bevekelsegrunder. För övrigt torde det kunna antagas,

att taxeringsmyndigheterna i praktiken komma att framgå med all försiktighet

och göra bruk av stagandet endast vid verkliga missförhållanden.

»

Till detta uttalande har kammarrätten i princip givit sin anslutning.

I övrigt har kammarrätten, under erinran, att kammarrätten förut

blivit hörd allenast över det ursprungliga förslaget i förevarande ämne,

lämnat en ingående kritik av de i motionen avsedda stadgandena samt,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

under konstaterande, att en lagstiftning på förevarande område vore

behövlig, antytt vissa vägar för stadgandenas reformerande. Då enligt

kammarrättens mening en tillfredsställande lösning av föreliggande beskattningsspörsmål

icke kunde vinnas utan omarbetning och kompletteringav

stadgandena, samt frågan om särskilda grunder för inkomstens beräknande

syntes böra komma till avgörande i sammanhang med omläggningen

av den kommunala beskattningen i hela dess vidd, har

kammarrätten emellertid ansett sig böra förorda, att samma stadganden

inskränkas till att gälla för det fall att näringsidkare här i riket försäljer

varor till eller köper varor av något å utrikes ort bedrivet företag

eller där bosatt person eller ock att, såsom i motionen alternativt

yrkats, stadgandena i fråga helt och hållet upphävas.

Kammarrättens anmärkningar i själva saken, beträffande vilka

hänvisas till ovannämnda bilaga, synas utskottet i det hela fullt berättigade.

Emellertid kan utskottet icke dela uppfattningen, att till

följd av de anmärkta olägenheterna hela lagstiftningen skulle behöva

slopas eller i allt fall inskränkas till ett relativt mindre betydande område.

Riktigare synes vara att i enlighet med kammarrättens anvisningar

söka åtminstone i några avseenden avhjälpa bristerna.

En viss garanti för att taxeringsmyndigheten, särskilt vederbörande

taxeringsnämnd, ej onödigtvis må begagna sin ifrågavarande rätt att

omjustera den skattskyldiges vinstberäkning anser kammarrätten kunna

vinnas, om nämnda rätt »göres beroende därav att ett missförhållande i

avseende å vinstberäkningen uppenb årlig en föreligger, samt att detta lett

till ett avsevärt nedbringande av vinsten under det belopp, vartill den

normaliter kunnat beräknas». Något hinder att på detta sätt omedelbart

begränsa räckvidden av hithörande stadganden föreligger uppenbarligen

icke, och har utskottet ansett sig böra föreslå ändrad lydelse

av stadgandena i sådant syfte.

På samma gång har utskottet efter kammarrättens erinran velat

komplettera stadgandena, så att desamma jämväl komme att täcka det

fall, att samma person, som innehar skilda företag, låter på det ena

företagets bekostnad det andra redovisa större vinst än som varit riktigt.

Den tyngst vägande anmärkningen mot omordade stadganden vore

enligt kammarrättens yttrande saknaden av kompletterande föreskrift

därom att även den vinst, som genom de i stadgandena antydda åtgärderna

kommit att upptagas högre än vederbort, skulle undergå

justering och sålunda vid taxeringen upptagas till det lägre belopp,

vartill inkomsten skulle uppgå, därest åtgärden icke vidtagits.

Då utskottet icke är ense med kammarrätten därom, att tillämp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4il. 5

ningen av ifrågavarande stadgande]! borde förbehållas prövningsnämnderna,

har utskottet även måst söka en annan väg för avhjälpande av

sistberörda olägenhet än den kammarrätten förordat. Efter utskottets

förmenande skulle, åtminstone i flertalet fall, den befarade dubbelbeskattningen

kunna undvikas genom åläggande för ordföranden i den taxeringsnämnd,

som finner sig böra tillgripa åtgärd av ifrågavarande slag,

att därom underrätta jämväl den, som på förutsatt sätt är ekonomiskt

intresserad i vederbörande näringsföretag eller kan öva inflytande på

dess ledning, såvida denne är skattskyldig här i riket, ävensom, där han

har annan beskattningsort, ordföranden i taxeringsnämnden å denna

ort. Därigenom skulle den som blivit för högt taxerad få tillfälle att

klaga hos prövningsnämnden, och sistberörda taxeringsnämnd, såvitt den

ej hunnit avsluta sitt arbete, beredas möjlighet att tilläventyrs själv

företaga behörig rättelse. Föreskrift i berörda hänseende synes kunna

intagas i 31 § 1 mom. i) i taxeringsförordningen.

I sådant fall att initiativ i förevarande avseende tages av kronoombud

hos prövningsnämnd, torde det kunna förutsättas, att kronoombudet

utan uttrycklig föreskrift korresponderar med vederbörande kronoombud

å annan ort.

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med anledning av herr Vasseurs

förevarande motion, 1:59, måtte besluta:

1) att 3 § i de vid gällande bevillningsförordning

fogade »Särskilda anvisningar till ledning vid

taxeringen» skall erhålla följande ändrade lydelse.

3 §•

Med avseende å — — — — som taxeringsår]

ännen finna skälig.

Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt

intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande

på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller

av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet

gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och

har, uppenbarligen i följd härav, inkomsten av företaget

blivit avsevärt lägre, än den eljest skolat bliva, skall

inkomsten av företaget beräknas till det belopp, vartill

den kan antagas hava uppgått, därest sådana åtgärder

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

icke vidtagits; skolande detsamma i tillämpliga delar

gälla, då fråga är om särskilda näring sföretag av samma

näringsidkare;

2) att punkt 3:o) i de vid förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt fogade

»Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen»

skall hava följande ändrade lydelse:

3:o) Övriga inkomster av arbete.

Härunder upptagas:

— — — — — jordbruk eller skogsbruk.

Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt

intresserad i hans näringsföretag eller kan öva inflytande

på företagets ledning, försålt varor till lägre

pris eller av honom köpt varor till högre pris än de

i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder,

och har, uppenbarligen i följd härav, inkomsten

av företaget blivit avsevärt lägre, än den eljest skolat

bliva, skall inkomsten av företaget beräknas till det

belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest

sådana åtgärder icke vidtagits; skolande detsamma i

tillämpliga delar gälla, då fråga är om särskilda näringsföretag

av samma näringsidkare;

3) att 31 § 1 mom. i) i förordningen om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering skall

erhålla följande ändrade avfattning:

31 §.

1 mom.

i) att å deklaration — — — om skälen därför;

skolande, då avvikelsen beror på tillämpning av sista

stycket i 3 § i de vid gällande bevillningsförordning

fogade »Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen»

eller sista stycket i punkt 3:o) i de vid förordningen om inkomst-

och förmögenhetsskatt fogade »Särskilda anvisningar

till ledning vid taxering eu», motsvarande underrättelse

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

tillställas jämväl annan här i riket skattskyldig, som, på

sätt i berörda stadganden avses, är ekonomiskt intresserad

i vederbörande när ing sföretag eller kan öva inflytande

på företagets ledning, ävensom, där denne har

annan beskattningsort, ordföranden i taxeringsnämnden å

denna ort:

samt

4) att under 1)—3) omhandlade stadganden i sin

ändrade lydelse skola träda i kraft den 1 januari 1920.

Stockholm den 13 maj 1919.

På bevillningsutskottets vägnar:

G. VY. KÄLLMAN.

Reservationer:

av herrar Vennersten och Olsson i Kullenbergstorp, vilka anfört:

»Då riksdagens båda kamrar beslöto återremittera till bevillningsutskottet

herr Vasseurs motion, så skedde detta, såsom framgår av den

i kamrarna förda debatten, i syfte att bevillningsutskottet skulle förelägga

riksdagen förslag till sådan omformulering av den föreliggande

bestämmelsen, att de av motionären påvisade olägenheterna av densamma

avlägsnades. Enligt vår uppfattning kan detta icke sägas ha

skett genom den justering av bestämmelsen, som bevillningsutskottet

föreslagit. Åven med godkännande av den av utskottet förelagda ändringen

kvarstår huvudinvändningen mot stadgandet i fråga, nämligen

att en vansklig beräkning av vad företags inkomster skulle hava varit

under vissa konstruerade förutsättningar lägges i taxeringsnämndernas

händer. Ej heller synes faran för dubbelbeskattning avvärjd genom

den av utskottet föreslagna avfattningen av stadgandena.

På grund härav, och då kammarrätten i sitt yttrande anvisat utvägen

att upptaga spörsmålet om lösning av det föreliggande problemet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

i samband med den snart förestående omläggningen av den kommunala

beskattningen i hela dess vidd, få vi i anslutning till motionärens

alternativa yrkande hemställa, att riksdagen ville besluta,

att de av lagtima riksdagen 1918 beslutade tillläggen

till resp. punkt 3:o i de vid förordningen den

28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt

fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen

och 3 § av motsvarande anvisningar vid bevillningsförordningen:

Har näringsidkare till någon — — —

icke vidtagits, skola ur författningarna utgå»;

samt av herr Örne, som anfört:

»I anslutning till motionen och kammarrättens yttrande har jag

utarbetat och förelagt utskottet följande förslag till om formulering av

den åsyftade bestämmelsen:

''Har här i riket bedrivet ekonomiskt företag till företag eller

person i utlandet försålt varor eller andra värden till väsentligt lägre pris

eller av företag eller person i utlandet köpt varor eller andra värden till

väsentligt högre pris än de i allmänhet gällande, och kan det skäligen förmodas,

att dessa eller liknande åtgärder, såsom utbetalning av tantiem, lön

eller annan dylik ersättning till här i riket icke skattskyldig delägare eller

intressent i företaget, vilken ersättning på grund av sin storlek icke står i

rimligt förhållande till den befattning vederbörande delägare eller intressent

tagit med företagets skötsel, vidtagits i syfte att helt eller delvis överflytta

vinsten på verksamheten till sagda företag eller person i utlandet,

må företagets inkomst beräknas till det belopp, vartill den kan antagas

hava uppgått, därest berörda åtgärder icke vidtagits’, varjämte jag ansett,

att stadgandet i vad det avser bevillningsförordningen bort kompletteras

med en bestämmelse av ungefär följande innehåll:

''Anser taxeringsnämnd, att ekonomiskt företag inom taxeringsdistriktet

vidtagit åtgärder i uppenbart syfte att till företag eller personer

i annan kommun helt eller delvis överflytta vinsten på företagets

verksamhet, må taxeringsnämnden i skrivelse till prövningsnämnden

meddela detta med angivande såväl av de skäl, varpå taxeringsnämnden

stöder sin åsikt, som även av det belopp, vartill taxeringsnämnden beräknar,

att företagets bevillningstaxerade inkomst rätteligen bort uppgå,

därest ifrågavarande åtgärder ej vidtagits. Innehållet i sådan skrivelse

skall av taxeringsnämnden delgivas de företag och personer, som däri

avhandlas, i samma ordning, som är stadgad för underrättelse om av
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43. 9

vikelse från deklaration, med hänvisning att inom tid, som är bestämd

för besvär över taxering, inkomma till prövningsnämnden med förklaringar

och påminnelser. Finner prövningsnämnden efter ärendets behandling

skäl för taxeringsnämndens uppfattning föreligga, skall prövningsnämnden

jämte eget yttrande översända handlingarna till kammarrätten,

som efter hörande av kommunalnämnd eller drätselkammare i de kommuner,

vilka av ändringar uti ifrågavarande företags eller personers

taxering skulle beröras, skall bestämma, vilka belopp av företagens eller

personernas sammanlagda bevillningspliktiga inkomst, som skola bevillningstaxeras

inom varje kommun; börande beloppen fastställas med

hänsyn till vad på varje kommun skäligen kan antagas hava bort komma,

därest här avsedda åtgärder icke vidtagits. Såsom åtgärder, som falla

under detta stadgande, skall särskilt betraktas, att andra priser än de i

allmänhet gällande tillämpats vid omsättning av varor eller andra värden

mellan företag, som stå i det förhållande till varandra, att överflyttningav

vinst från det ena till det andra icke är ägnad att skada företagens

intressenter, eller att företag till delägare eller intressent, som är bosatt

i annan kommun än den, där företaget är beläget, utbetalt tantiem, lön

eller annan sådan ersättning, som på grund av sin storlek icke står i

rimligt förhållande till den befattning, vederbörande delägare eller intressent

tagit med företagets skötsel.’

Enär utskottet ej upptagit dessa förslag till saklig prövning och

de följaktligen ej kunna bli föremål för riksdagens beslut, instämmer

jag i ovanstående reservation av herrar Vennersten och Olsson i Kullenbergstorp.

»

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 samt, 39 häft. (Nr 43.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

Bilaga.

Till riksdagens bevillningsutskott.

Genom nådig remiss den 21 februari 1919 har kammarrätten anbefallts att

avgiva och till bevillningsutskottet överlämna yttrande över en inom riksdagens

första kammare väckt motion, nr 59, angående ändring av sista stycket av punkt

3:o i de vid förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt

fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen med mera.

I anledning härav får kammarrätten anföra följande.

Förenämnda stadgande i anvisningarna till skatteförordningen och motsvarande

bestämmelse i de vid bevillningsförordningen fogade anvisningarna avse att i beskattningsavseende

reglera näringsidkares räkenskapsmässiga vinst i de fall, då näringsidkaren

vidtager vissa åtgärder, som medföra, att större eller mindre del av

den vinst, som bort belöpa å näringsföretaget, överflyttas å annan, vare sig denne

senare är här i riket skattskyldig för vinsten eller ej.

Då kammarrätten, vars yttrande inhämtats över ett vid fiörarbetena till nyssnämnda

stadganden framlagt förslag, som allenast avsåg det fall, att den ene av

kontrahenterna icke vore här i riket skattskyldig för vinst, som genom ifrågavarande

åtgärder för honom uppstode, däremot icke beretts tillfälle att avgiva yttrande över

det betydligt mera omfattande förslag, som resulterat i de uti motionen berörda

stadgandena, anser sig kammarrätten nu böra till en början framställa de erinringar

mot dessa stadganden, vartill eljest granskningen av det senare förslaget skolat

föranleda.

Kammarrätten finner särskilda bestämmelser av den art, ifrågavarande stadganden

innehålla, vara erforderliga icke blott — ur fiskalisk synpunkt — då den

ene kontrahenten icke är här i riket skattskyldig för inkomst, som genom antydda

transaktioner för honom uppstår, utan jämväl — för åstadkommande av rättvis interkommunal

beskattning — då båda kontrahenterna äro härstädes i full utsträckning

skattskyldiga; och böra bestämmelserna vara tillämpliga även i det fäll att

kontrahenterna utgöras av olika företag, som innehavas av samma person. Likaledes

håller kammarrätten före, att när näringsidkares bokförda vinst i angivna fall

bör för beskattningen omjusteras, någon annan metod för vinstens beräkning i allmänhet

icke står till buds än tiliäjnpning av normala prisförhållanden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43. 11

En sådan beräkningsgrund kan emellertid, såsom ock i motionen framhållits,

ofta erbjuda stora svårigheter, och såväl på grund härav som med hänsyn till angelägenheten

att ett företags i övrigt riktigt beräknade vinstresultat icke vid taxeringen

frångås med mindre fullgiltiga skäl därtill föreligga, synes det kammarrätten, att

medgivande för taxeringsmyndigheterna att använda sig av den särskilda uppskattningsmetoden

bort göras beroende därav att ett missförhållande i avseende å vinstberäkningen

uppenbarligen föreligger samt att detta förhållande lett till ett avsevärt

nedbringande av vinsten under det belopp, vartill den normaliter kunnat beräknas.

Dessa restriktioner, som enligt kammarrättens mening bort i förevarande

stadganden inrymmas, synas ändock icke innefatta tillräcklig garanti för att det

särskilda beräkningssättet icke kommer till användning i andra fall än då förutsättningarna

för dess tillämpning påtagligen föreligga. Enligt kammarrättens mening

bör i sådant syfte ytterligare föreskrivas, att ifrågavarande stadganden få tillämpas

allenast efter framställning av kronans ombud hos prövningsnämnden eller efter besvär

av vederbörande kommun, municipalsamhälle eller kronoombud. Härigenom skulle

således taxeringsnämnderna uteslutas från befogenhet att tillämpa stadgandena och

i stället åt prövningsnämnderna överlämnas att därmed i första hand taga befattning.

Stadgandenas ömtåliga innebörd och faran av deras missbrukande torde fullt

motivera den sålunda inskränkta processordningen.

Den tyngst vägande anmärkningen mot omordade stadganden är emellertid

saknaden av kompletterande föreskrift därom att även den vinst, som genom de i

stadgandena antydda åtgärderna kommit att upptagas högre än vederbort, skall

undergå justering och sålunda vid taxeringen upptagas till det lägre belopp, vartill

inkomsten skolat uppgå, därest åtgärderna icke vidtagits. Sådan föreskrift synes

kammarrätten, för undvikande av dubbelbeskattning, oundgängligen böra meddelas.

Denna justering skulle i första hand vidtagas av prövningsnämnderna; och torde

det kunna förutsättas, att kronans ombud hos prövningsnämnderna, även utan särskild

föreskrift därom, komme att, då omordade åtgärder ägt rum mellan personer,

skattskyldiga inom olika län, sätta sig i förbindelse med varandra, för att söka få

respektive yrkanden om höjning och sänkning av de skattskyldiges taxering att

sins emellan korrespondera.

Mot stadgandenas avfattning kan för övrigt anmärkas, att därmed knappast

täckes det fall, att samma person, som innehar skilda företag, låter på det ena

företagets bekostnad det andra redovisa större vinst än som vederbort.

I detta sammanhang vill kammarrätten erinra, att näringsidkare även genom

andra åtgärder än som avses i förevarande stadganden kan icke blott åstadkomma

minskad skattskyldighet till staten utan jämväl förrycka kommunernas inbördes beskattningsrätt.

Kammarrätten syftar härvid å det av aktiebolag med ett fåtal delägare

alltmera praktiserade förfarande att låta vinsten till större eller mindre del

utgå i form av löner, tantiémer eller dylika förmåner till delägarna. Ändamålet härmed

är givetvis att delägarna skola undgå den dubbelskattning, som vanlig utdelning

å aktier medför, men genom samma förfarande kommer, för den händelse delägaren

icke är bosatt inom samma kommun, inom vilket bolagets verksamhet bedrives,

den vinst, som bort beskattas i sistnämnda kommun, att i stället till större eller

mindre del taxeras i delägarens bostadskommun.

Kammarrätten anser sig slutligen böra konstatera, att med den avfattning,

de i motionen avsedda stadgandena erhållit, desamma äro tillämpliga jämväl å koopera
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

tiv förening och dess transaktioner med föreningens medlemmar. Häremot har

kammarrätten icke något att i huvudsak erinra, då enligt kammarrättens mening

särskild beräkning av de kooperativa företagens vinst måste i vissa fall anses av

omständigheterna påkallad. Kammarrätten, som sålunda i princip ansluter sig till

bevillningsutskottets uttalande om kooperationens ställning i nu ifrågavarande avseende,

har emellertid med hänsyn till lämpligheten att för ifrågavarande föreningar

låta det särskilda beräkningssättet grunda sig å omsättningens storlek ansett dessa

föreningar böra särskilt för sig behandlas, och tillåter kammarrätten sig hänvisa

till sitt den 6 februari 1919 avgivna, härvid i avskrift fogade underdåniga yttrande

i anledning av förslag till ändrade bestämmelser om ekonomiska föreningars skattskyldighet.

Vad kammarrätten här ovan anfört innefattar tillika yttrande över motionens

motivering. Beträffande de av motionären i första hand framställda yrkandena vill

kammarrätten framhålla, att då med desamma huvudsakligen torde avses att från

tillämpning av ovanberörda stadganden undantaga de kooperativa föreningarna, detta

knappast kan anses vunnet genom den föreslagna ändrade lydelsen av punkt 3:o i

anvisningarna till skatteförordningen och motsvarande bestämmelse i bevillningsförordningens

anvisningar. Medlem av ekonomisk förening är nämligen icke »här i

riket skattskyldig» för vinstandel från föreningen, ehuru sådan vinstandel för honom

utgör inkomst. Konsumtionsförening, som till medlemmarna säljer varor till lägre

pris än de i allmänhet gällande, skulle sålunda kunna falla under stadgandenas

tillämpning. Och det av motionären föreslagna tilläggsstadgandet synes än mera ägnat

att vara tillämpligt å kooperativa föreningar, så framt icke sådant företags samtliga

medlemmar tillhöra samma kommun, inom vilken föreningens verksamhet utövas.

Emot berörda tilläggsstadgande må vidare anmärkas, att det synes mindre lämpligt,

att tillämpningen av det särskilda beräkningssättet skulle i varje fall tillkomma

kammarrätten såsom första instans, samt att de grunder, efter vilka sådan beräkning

bör ske, böra i skatteförfattningarna angivas.

Då enligt kammarrättens mening en tillfredsställande lösning av föreliggande

beskattningsspörsmål icke kan vinnas utan omarbetning och komplettering av de i

motionen avsedda stadgandena, samt frågan om särskilda grunder för inkomstens

beräknande synes böra komma till avgörande i sammanhang med omläggningen av

den kommunala beskattningen i hela dess vidd, anser sig kammarrätten böra förorda,

att samma stadganden inskränkas till att gälla för det fall att näringsidkare

här i riket försäljer varor till eller köper varor av något å utrikes ort bedrivet

företag eller där bosatt person eller ock att, såsom i motionen alternativt yrkats,

stadgandena i fråga helt och hållet upphävas.

Stockholm den 27 mars 1919.

På Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätts vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Knut Kinberg.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

13

Kammarrättens yttrande den 6 februari 1919 över förslag till ändrade

grunder för kooperativa föreningars beskattning.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 11 december 1918 har kammarrätten anbefallts att

avgiva underdånigt utlåtande angående remissen bifogade, inom finansdepartementet

utarbetade förslag till förordningar dels om ändrad lydelse av 11 § i förordningen

den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst, dels

ock om ändrad lydelse av 10 och 11 §§ i förordningen samma dag om inkomstoch

förmögenhetsskatt, vilka förslag motiverats i en remissen jämväl bilagd promemoria.

I anledning härav får kammarrätten anföra följande.

Enligt 11 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt och 11 § i

bevillningsförordningen äger förening, som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas

krets, åtnjuta avdrag för pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning

i förhållande till gjorda köp eller försäljningar, för så vitt utdelningen utgått efter

grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda. Har föreningen sträckt

sin verksamhet utom medlemmarnas krets eller har utdelningen icke skett efter sådana

grunder, som nyss nämnts, åligger föreningen skattskyldighet såsom annan näringsidkare.

Förslagen åsyfta nu, att ifrågavarande undantagsbestämmelse för föreningar,

som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, skall avse allenast

kooperativ förening men å andra sidan för dylik förening erhålla sådan omfattning,

att avdraget i varje fall tillkommer föreningen, oberoende således av huruvida föreningen

sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets eller icke samt huruvida

utdelningen skett efter grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda

eller ej.

I Kungl. Majrts nådiga proposition till 1910 års riksdag med förslag till

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt upptog dåvarande finansministern

frågan om ekonomiska föreningars skattskyldighet till utförlig behandling. De skäl,

som finansministern därvid anförde till stöd för att skattelindring icke borde tillerkännas

förening, vilkens rörelse ginge utom medlemmarnas krets, och avdrag icke

medgivas för utdelning, som icke skett efter förut bestämda grunder, anser kammarrätten

fortfarande äga giltighet och ingalunda vara vederlagda av vad däremot i

promemorian andragits.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

Den förening redan nu medgivna avdragsrätten för utdelning till föreningens

medlemmar innebär en avvikelse från den eljest gällande beskattningsregeln, att

vinst, som ett näringsföretag lämnat, skall i sin helhet tagas till beskattning och

att således näringsidkaren icke får i beskattningsavseende åtnjuta avdrag för vad

han ur affären för egen del uttager, eller, då företaget är kollektivt, för vad som

av vinsten utdelas till delägarna. Principiell rätt till avdrag för vad som av vinsten

utdelas till medlemmarna kan följaktligen icke till stöd för avdragsrätten åberopas.

Andra skäl, sociala eller allmännyttiga, måste därför föreligga för föreningars

undantagsställning i beskattningsavseende. Så länge kooperationsväsendet icke nått

någon större utveckling utan den kooperativa rörelsen huvudsakligen bestod i mindre

försäljnings- eller inköpsföreningar, kunde möjligen på dylika grunder en skattelindring

för föreningarna anses befogad, så vitt statsbeskattningen angick. Men

förvisso må betvivlas, huruvida numera, då kooperationen utvecklat sig därhän att

den innesluter både kommersiella och industriella företag av stor omfattning, giltiga

skäl föreligga att tillerkänna föreningarna den ifrågavarande beskattningsförmånen.

Härvid framstår icke blott ett statsfmansiellt intresse, som icke får trädas för nära.

utan jämväl kravet på en jämlik och rättvis beskattning, som icke gynnar den ena

näringsidkaren framför den andra. I samma mån den kooperativa verksamheten

vinner mera vidsträckt omfattning, torde nämnda synpunkter ock framträda med

ökad styrka.

Ån större betänkligheter möta emellertid mot skattelindring för kooperativa

föreningar i den utsträckning, som de remitterade förslagen avse. Borttagas nämligen

de villkor, som nu äro satta för rätt till avdrag för utdelning till föreningsmedlemmarna,

lärer det kunna antagas, att en hel del produktions- och handelsföretag,

som nu drivas i aktiebolags form eller innehavas av enskilda personer,

komma att ombildas till kooperativa företag. Utsikten att komma i åtnjutande av

en skattelindring, som faktiskt kan resultera i fullständig skattebefrielse, lärer för

näringsidkarna innebära tillräcklig anledning att på dylikt sätt omlägga sin verksamhet.

Yad nu sagts gäller närmast statsbeskattningen men har avseende även å

den kommunala beskattningen. Beträffande denna senare torde emellertid förhållandena

oavvisligen påkalla ändring av de i bevillningsförordningen intagna bestämmelserna

om föreningars beskattning, vilka i avvaktan på kommunalbeskattningens

slutliga ordnande tillerkänts allenast provisorisk karaktär. Den erforderliga omläggningen

av föreningarnas kommunala beskattning bör dock ske i alldeles motsatt

riktning mot den, som avses i de remitterade förslagen. Kommunalbeskattningen i

sin helhet bör nämligen, såsom ofta framhållits, huvudsakligen vila å intresseprincipens

grund. Men den förmån i beskattningsavseende, som under vissa förutsättningar

tillerkänts föreningar och som enligt förslagen skulle ytterligare utsträckas,

låter sig icke förlikas med nämnda beskattningsprincip. Det kan således icke försvaras,

att ett näringsföretag, därför kommunen i ett eller annat avseende får vidkännas

kostnader eller olägenheter, skall undgå skattskyldighet till kommunen eller

åtminstone erhålla skattelindring allenast av den anledningen, att företaget iklätt

sig formen av en kooperativ förening. Såväl i det av före detta kamreraren E. ,1.

von Wolcker och landskamreraren G. Y. Eiserman framlagda betänkande med förslag

till lag angående kommunal skattskyldighet och taxering (sid. 407—422) som

i det av landskamreraren O. Y. Bunden avgivna betänkande om allmänna grunder

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43. 15

för den kommunala skattereformen, I—III avdelningarna (sid. 248—258) har med

skärpa framhållits angelägenheten av ändrade bestämmelser i berörda hänseende;

och ansluter sig kammarrätten till vad betänkandena härutinnan innehålla. I fråga

om sättet för uppskattningen av föreningars avkastning eller inkomst skilja sig

ifrågavarande förslag i viss mån från varandra, men avdrag för utdelning till föreningsmedlemmarna

är icke enligt någotdera förslaget medgivet. För egen del har

kammarrätten ansett sig böra giva förord åt Landéns förslag (sid. 43) till lösning

av föreliggande beskattningsfråga.

För övrigt är frågan om föreningars kommunala beskattning beroende av det

sätt, varpå den kommunala beskattningen i hela dess vidd kommer att slutgiltigt

ordnas. Vid sådant förhållande synes det kammarrätten olämpligt att ur det kommunala

beskattningsproblemet nu utbryta frågan om föreningars beskattning, helst

det måste antagas, att den kommunala beskattningsfrågan inom kort står inför sin

lösning.

På grund av vad kammarrätten sålunda anfört får kammarrätten hemställa,

att de remitterade förslagen icke måtte till vidare åtgärd föranleda.

Skulle emellertid Eders Kungl. Maj:t finna förslagen böra upptagas till vidare

behandling, fär kammarrätten framhålla, att beträffande förordningen om inkomstoch

förmögenhetsskatt bestämmelse om avdragsrätt för kooperativ förening torde

böra upptagas i 9 § och icke 10 §, vilken senare paragraf huvudsakligen avser sådana

avdrag, vilka skola ske från den sammanräknade inkomsten av den skattskylgas

samtliga inkomstkällor. Då samtliga de i promemorian angivna förutsättningarna

knappast kunna anses erforderliga för att en kooperativ förening skall vara

för handen, synes det önskvärt att bestämmelser meddelas, om vilka föreningar som

skola komma i åtnjutande av ifrågavarande skattelindring.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1919:355 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående ändring i visst hänseende av de vid förordningen om inkomstoch förmögenhetsskatt fogade särskilda s. 1 i texten