Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 235 § i lagen om bankrörelse den 22 juni 1911.

1919-02-28 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1919:15, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 235 § i lagen om bankrörelse den 22 juni 1911.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1919 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 235 § i lagen om bankrörelse

den 22 juni 1911.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 12, som hänvisats till

bankoutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av i statsrådet och

lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 235 § i lagen om bankrörelse den 22 juni 1911.

Härigenom förordnas, att 235 § i lagen om bankrörelse den 22 juni

1911 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har styrelse eller bolagsstämma fattat beslut, vilket står i strid

med lag eller bolagsordningen, må bankinspektionen kunna förbjuda

verkställighet av beslutet. Bankinspektionen må ock kunna förelägga

styrelse att, i händelse beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i

verkställighet, göra rättelse, där så kan ske, så ock att fullgöra vad

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 8 sand. 11 käft. (Nr 15.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankontskottets utlåtande Nr 15.

Justitiekansler

sämbele t,

styrelsen enligt lag eller bolagsordningen åligger. Sådant föreläggande

må dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller

balansräkning, icke av bankinspektionen meddelas i fråga om i lag givna

föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff.

Sker svårare avvikelse från denna lag eller från bolagsordningen,

ankomme på Konungen att förklara bolaget hava förverkat oktrojen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Till statsrådsprotokollet över finansärenden den 28 mars 1914

anförde föredragande departementschefen i ärendet följande:

»I underdånig skrivelse den 17 december 1913 har justitiekanslersämbetet

gjort framställning om vidtagande av erforderliga lagstiftningsåtgärder

för avlägsnande av den inskränkning i bankinspektionens befogenhet,

som vållats genom avfattningen av den nya lagen om bankrörelse

och som hotade att i viktiga stycken förlama bankinspektionens

verksamhet vid tillsynen över bankerna.

Justitiekanslersämbetet erinrar inledningsvis, hurusom en bankstyrelse,

vilken av bankinspektionen förelagts att till rättelse i uppgivna

hänseenden uppgöra ny vinst- och förlusträkning för år 1912, anfört

underdåniga besvär över detta föreläggande och yrkat dess undanröjande,

enär enligt 235 § i lagen om bankrörelse den 22 juni 1911 bankinspektionen

icke ägde meddela föreläggande till rättelse av en bankstyrelses

beslut i fråga om föreskrifter, vilkas överträdande vore belagt med straff,

och enligt 252 § förseelse mot föreskrifterna i 65 § i samma lag om

vinst- och förin sträkning vore belagd med straff. Justitiekanslersämbetet,

som beretts tillfälle yttra sig i ärendet, hade ansett bankstyrelsens invändning

lagligen grundad, men uttalat som sin uppfattning, att det

sannolikt berodde på ett förbiseende, av lagstiftarna, att den nya banklagen

blivit så avfattad, att bankinspektionens rätt att meddela föreläggande

i ett fall, sådant som det ifrågavarande, gått om intet. Till

stöd för denna sin uppfattning har ämbetet anfört följande:

»I lagarna den 18 september 1903 om bankaktiebolag och solidariska bankbolag,

respektive 76 § och 83 §, stadgades, att Eders Kungl. Maj:ts befallningsha
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

3

vande ägde förelägga bankstyrelse att, i händelse beslut, stridande mot lag eller

bolagsordning, gatt i verkställighet, göra rättelse, där sä ske kunde, så ock fullgöra

vad styrelsen enligt lag och bolagsordning ålåge; sådant föreläggande finge

dock icke meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande vore

med straff belagt; i frågor, som anginge bolagets förvaltning och bokföring, finge

föreläggande ej av Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande meddelas, med mindre

bankinspektören därom gjort framställning.

1 sistnämnda lagar stadgades ansvar endast för ett fåtal fall, då överträdelse

av givna föreskrifter ägt rum, nämligen — enligt respektive 81 och 82 §§ samt 89

och 90 §§ — för oriktig uppgift vid anmälan till registrering, för oriktigheter vid

registerbokens över delägare förande och tillhandahållande, för utfärdande i förtid

av lottbrev eller aktiebrev och för underlåten anmälan till registret, då sådan

föreskrivits.

I alla andra fall, då gällande föreskrifter om bankrörelsen eller bokföringen

överträddes, ägde således Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande på framställning

av bankinspektören meddela föreläggande för bankstyrelsen, såsom exempelvis i

fråga om iakttagande av föreskrifterna i respektive 37 § och 40 § om innehållet i

förvaltningsberättelsen med vinst- och förlustuppgift samt i balansräkningen, för

överträdelse av vilka föreskrifter ansvar ej fanns stadgat i banklagarna.

I den nya lagen om bankrörelse den 22 juni 1911 blev, såsom 235 § utvisar,

med användande i övrigt av de gamla ordalagen, rätten att meddela föreläggande

överflyttad på bankinspektionen. Motiven härtill innehålla icke något, som tyder

på, att meningen skulle varit att på något sätt inskränka omfattningen av denna rätt.

Emellertid hade, i huvudsaklig överensstämmelse med vad aktiebolagskommittén

föreslagit, i den nya aktiebolagslagen den 12 augusti 1910 införts — i stället

för föreskrift om en ifrågasatt tillsyningsmyndighet över aktiebolagen i allmänhet

— straffbestämmelser för överträdelse eller åsidosättande av vissa i lagen givna

föreskrifter, för överträdande eller åsidosättande av vilka ansvar förut icke funnits

stadgat.

Då nu den nya lagen om bankrörelse skulle bringas till överensstämmelse

med den nya aktiebolagslagen, intogos i den förra lagen motsvarande straffbestämmelser,

varvid lagstiftarna sannolikt förbisågo, att för varje ny straffbestämmelse,

som infördes, inskränktes tillsyningsmyndighetens, det vill säga bankinspektionens

rätt att meddela föreläggande, eftersom denna rätt icke fick användas i fråga om

föreskrifter, vilkas överträdande var belagt med straff. Bland de föreskrifter, vilkas

åsidosättande sålunda i 252 § belädes med straff, voro även föreskrifterna i 65 och

181 §§ om vinst- och förlusträkningen, och härigenom omöjliggjordes för bankinspektionen

att vidare genom föreläggande åstadkomma rättelse i en felaktig vinstock

förlusträkning.»

Ett sätt att avhjälpa angivna missförhållanden vore nu, enligt

justitiekanslersämbetets mening, att 235 § i lagen om bankrörelse ändrades

därhän, att det där stadgade förbudet lör bankinspektionen

att meddela föreläggande beträffande föreskrifter, vilkas överträdande

vore belagt med straff, icke skulle gälla, då sådana omständigheter förelåge,

att bankinspektionen ansåge ansvar ej böra ifrågakomma. Möjligen

s. 4 Kontrollera mot PDF

Bankinspek
tionen.

4 Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

skulle undantaget från förbudet kunna begränsas till de fall, då fråga

vore om balansräkningens eller vinst- och förlusträkningens uppställande.

Bankinspektionen avgav den 29 december 1913 över denna framställning

infordrat underdånigt utlåtande, vari anföres bland annat följande:

»Den myndighet, som enligt 230 § i lagen om bankrörelse har att över

bankbolagen utöva tillsyn, bankinspektionen, åligger det enligt dess av Eders Kungl.

Maj:t fastställda instruktion, § 2, bland annat, att övervaka, att gällande författningar

behörigen iakttagas, och att meddela de föreskrifter angående bankbolags

bokföring, som för bankinspektionens ändamål må finnas nödiga.

Det viktigaste momentet vid fullgörande av denna bankinspektionens uppgift

har varit att tillse, det banks bokslut, som sammanfattas i dess vinst- och förlusträkning

samt balansräkning, upprättas enligt såväl sakligt som formellt riktiga

grunder. I bokslutet framkommer en banks nettovinst. Om denna till följd av

uraktlåtna eller för lågt tillmätta avskrivningar framställes för hög och utdelas

bland delägarna, försvagas därigenom bankens soliditet till risk för insättama. Sedan

lång tid tillbaka har nästan efter varje årsskifte bankinspektionen i ett eller

flera fall, under påpekande av erforderliga avskrivningar och under kritik av banks

portfölj, förmått bank att minska eller inhibera föreslagen eller påtänkt utdelning.

Härav har stundom blivit en följd, att en ohållbar bankaffär i tid bragts till likvidation

eller nödgats vidtaga särskilda åtgärder till affärens konsolidering.

Men det har ock icke sällan förekommit, att en vinst- och förlusträkning

icke redovisat intjänta vinster och sålunda upptagit en för låg nettovinst. Utom

det att ett sådant förfaringssätt står i strid med beskattningslagstiftningen, är det

uppenbart, att bankdelägarnas rätt att ur bokslutet avläsa affärens räntabilitet och

bedöma sina aktiers (lotters) värde härigenom kränkes. Och det kan mycket väl

tänkas, även om sådant hittills icke må hava förekommit, att en bankstyrelse

genom att visa fram en för låg vinst och sålunda hålla utdelningen nere förbereder

en kupp att åtkomma bankens aktier till underpris.

Men även om bokslutet framvisar en riktig vinstsiffra, kan det vara oriktigt

och vilseledande så till vida, att vinst- och förlusträkningen icke, såsom lag föreskriver,

angiver verkställda avskrivningar. Dessa ske då på specialkonti genom

kvittning av intjänta vinster, som sålunda även de undanhållas vinst- och förlusträkningen.

Så har inträffat, att vinst genom influtna inbetalningar å redan avskrivna

fordringar använts till avskrivning direkt å ett osäkra fordringars konto;

att större eller mindre del av ett års vinst å obligationsaffären stannat på obligationskonto

till avskrivning å den till året inbalanserade obligationsstocken; att sådan

avskrivning skett genom avdrag å influtna obligationsräntor, som sålunda redovisats

till ett för lågt belopp; att vinst å en såld fastighet stannat å fastighetskontot

såsom nedskrivning å värdet av annan fastighet. Det har också hänt, att man,

för att slippa visa höga omkostnader och för att dölja förluster, verkställt avskrivning

genom överföring av vinst direkt från ett för avskrivningen fullständigt främmande

specialkonto till exempel genom att avskriva tantiéme och andra omkostnader

genom användande av vinst från intressekonto eller provisionskonto eller

genom att, för att dölja förluster å obligationer eller å osäkra fordringar eller å

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottetx utlåtande Nr 15.

b

aktier, till dessa konti överföra belopp direkt från intresse-, provisions- eller agiokonto,

ja, till och med direkt från kassan.

Det är uppenbart att genom tillämpning av antydda metoder bokslutet icke,

såsom bankdelägare och allmänhet ha laglig rätt att fordra, kommer att erbjuda

en verklighetstrogen bild av bankens skötsel och affärens gång.»

Efter att hava framhållit, att bankinspektionen under årens lopp

vid mångfaldiga tillfällen ingripit i nämnda hänseenden och lyckats

förmå vederbörande att följa lagliga linjer vid upprättandet av bokslut,

berör bankinspektionen det ärende, som bildat utgångspunkten för

justitiekanslersämbetets framställning, samt uttalar den förmodan, att

Kungl. Maj:t komme att undanröja det överklagade beslutet.

Härefter fortsätter bankinspektionen:

»Sedan kännedom härom hunnit spridas bland bankerna, kan följden av beslutet

antagas bliva den, att bankledningarna upphöra att fästa avseende vid bankinspektionens

uttalanden i dessa frågor såsom bankinspektionen icke vidkommande.

Ty det egendomliga förhållande skulle inträda att, ehuru bankinspektionen fortfarande

skulle ha till åliggande att övervaka, det gällande lag av bankerna iakttogs,

de lagbestämmelser, som bäst påkalla en tillsynsmyndighets uppmärksamhet,

skulle undantagas från dess befogenhet. Härtill skulle nu kunna genmälas, att då

förseelse mot ifrågavarande föreskrifter är belagd med straff, tillsynsmyndighetens

ingripande icke erfordras. Men det skall då erinras, att, under det, såsom ovan är

anmärkt, bankinspektionen mycket ofta ingripit i dessa förhållanden, något åtal

aldrig anhängiggjorts och antagligen aldrig komme att anhängiggöras, beroende

därpå, att vederbörande åklagare, eller, där saken ej lyder under allmänt åtal, bankdelägarna

icke känna till eller icke förstå eller icke fästa avseende vid hithörande

förhållanden. Först om en bankkatastrof skulle inträffa och därvid bliva uppenbart,

att en bankstyrelse mala fide upprättat vilseledande bokslut, skulle åtal ifrågakomma.

Och det bör därvid beaktas, att om än de felande sålunda skulle befordras

till straff, förhållandena i banken därigenom icke förbättrades. Bankinspektionen

åter har i de talrika fall, då den haft sin uppmärksamhet inriktad på en svag bankportfölj,

kunnat i tid påfordra avskrivningar och hindra för höga utdelningar samt

i andra fall tillse, att tillämpade felaktiga principer vid ett bokslut för framtiden

övergivas.

Resultatet bleve sålunda, att bankstyrelserna kunde upprätta boksluten så,

som det för tillfället funnes opportunt.

Även i ett annat hänseende skulle bankinspektionens verksamhet snedvridas.

Det tillhör oss att årligen upprätta en översikt av bankbolagens bokslut och deras

disposition av årsvinsten. Man har hittills sökt tillse, att dessa bokslut upprättats

efter riktiga och enhetliga grunder; men om bankinspektionens befogenhet härtill

eliminerades, skulle vi nödgas att publicera bokslut, som vi visste vara felaktiga,

och allmänheten skulle förledas att med stöd av det officiella sammandraget uppdraga

jämförelser, som vore oriktiga, därför att bankboksluten upprättades efter

olika grunder.

Av allt detta följer, att vi biträda justitiekanslersämbetets åsikt om behovet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

av en lagändring, och detta så mycket hellre, som, enligt vad justitiekanslersämbetet

framhållit, man vid den nu gällande lagens avfattande ingalunda avsåg att

göra en inskränkning i bankinspektionens befogenhet. Att något sådant icke ens

var på tal inom den kommitté, som avfattade förslag till lagen, kan undertecknad

Benckert vitsorda. Det förhåller sig för övrigt så, att den paragraf i kommitténs

förslag, som avsåg balansräkningen, där omfattande jämväl vinst- och förlusträkningen,

nämligen 39, respektive 144 §, alls icke upptogs bland de paragrafer, vilkas

överträdande var belagt med straff. Det var först vid den ganska omfattande

bearbetning, förslaget undergick inom justitiedepartementet för att bringas till

närmast möjliga överensstämmelse med aktiebolagslagen, straffbestämmelser i nu

ifrågavarande hänseende infördes. Och man förbisåg därvid, såsom justi tiekanslersämbetet

redan erinrat, att genom införande av dessa straffbestämmelser en inskränkning

gjordes i bankinspektionens befogenhet.

En lagändring kunde nu tänkas så verkställd, att de lagparagrafer, som innehålla

föreskrifter rörande upprättande av balansräkning samt vinst- och förlusträkning,

43, respektive 159, och 65, respektive 181 §§ uteslötos ur 251 och 252

§§, som innehålla straffbestämmelserna. Man skulle kunna till stöd härför åberopa,

att straff för nämnda fall icke var stadgat i förut gällande banklagstiftning och

att en sådan straffpåföljd vore mindre behövlig för bankerna än för vanliga aktiebolag,

för vilka tillsynsmyndighet ej funnes. Men det synes icke lämpligt att,

sedan ifrågavarande straffbestämmelser införts i banklagstiftningen, de därifrån åter

borttoges, helst bankinspektionen naturligtvis i de flesta fall icke är i tillfälle att

förekomma, det laga föreskrifter åsidosättas vid ett bokslut. Och sådant är tydligen

väl så straffbart i fråga om en bank som beträffande ett vanligt aktiebolag.

Någon annan utväg lärer knappast kunna väljas än att, såsom justitiekanslersämbetet

antytt, 235 § ändras därhän, att bankinspektionen må ingripa med stöd av

43 (159) och 65 (181) §§, ehuru åsidosättande av föreskrifterna i dessa paragrafer

är belagt med straff. Men det synes icke tillrådligt att göra denna rätt beroende

därav, att bankinspektionen på grund av föreliggande omständigheter ansåge ansvar

ej böra ifrågakomma. En sådan prövning har man ju i det fall, som givit uppslagtill

justitiekanslersämbetets föreliggande hemställan, ansett böra tillkomma endast

domstol; och det kan för övrigt mycket väl inträffa, att ett bankinspektionens ingripande

är behövligt även i sådana fall, som uppenbarligen komma under straffbestämmelserna.

Det har icke sällan förekommit, att vi antingen före ett boksluts

framläggande funnit de grunder, styrelsen därvid ämnat följa, lagstridiga eller vid

granskning av ett redan framlagt bokslut gjort samma erfarenhet. I förra fallet

ha vi påyrkat, att grunderna för det påtänkta bokslutet ändrades, i det senare att

andra grunder för framtiden följdes. Det kan icke vara lämpligt, att ett sådant

ingripande, som eventuellt bör kunna mynna ut i ett formligt föreläggande, omöjliggöres.

Och då, såsom förut är sagt, ett rättsligt åtal mot en bankstyrelse för ett

olagligt bokslut knappast lärer förekomma, skulle den av justitiekanslersämbetet

antydda begränsningen av vår befogenhet på detta område få till följd, att ett bokslut,

vid vars upprättande påtagliga olagligheter mala fide begåtts, skulle bliva

oantastat och endast de bokslut, där mindre förbiseenden ägt rum, bliva föremål

för ett ingripande.

Utan att tilltro oss att formulera en lagtext, som är acceptabel, ha vi, för

att precisera vår ståndpunkt, velat uttala, att den iråkade svårigheten torde kunna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

7

lösas på det sätt, att sista punkten i första momentet av 235 § erhåller följande

lydelse: »Sådant föreläggande må, utom beträffande balansräkning samt vinst- och

förlusträkning, dock icke av bankinspektionen meddelas i fråga om i lag givna

föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff.»

Det torde häremot komma att erinras, att samma åtgärd av en bankstyrelse

sålunda kunde bliva föremål dels för ett ingripande av bankinspektionen, i form av

ett föreläggande, och dels för åtal vid domstol. Och ett sådant förhållande kunde

ju tänkas, även om det i verkligheten icke komme att inträffa. Men det är att

märka, att dessa myndigheter bedöma saken ur olika synpunkter; bankinspektionen

och eventuellt Kungl. Maj:t i statsrådet skulle pröva endast huruvida förfarandet

vore oriktigt och borde rättas, domstol åter hade att bedöma, om det vore straffbart.

bynonyma fall förekomma nog inom andra områden av lagstiftningen, exempelvis

i taxeringsförordningen den 28 oktober 1910. Om sålunda en deklaration finnes

oriktig, höjer taxeringsmyndigheten taxeringen och klagan fullföljes såsom i

andra beskattningsärenden. Men anses samma deklaration vara oriktigt avfattad

mot bättre vetande och förfarandet således straffbart, hör den frågan under allmän

domstol. En oriktig deklaration kan sålunda föranleda både att taxeringen höjes

av taxeringsmyndighet och att tillika ansvarstalan anhängiggöres vid domstol. Och

det är tydligen icke uteslutet, att beslutet om den höjda taxeringen fastställes,

under det åtalet ogillas.»

Till sist uttalar bankinspektionen, att enligt dess mening undantag

från det i 235 § 1 mom. sista punkten meddelade förbud icke erfordrades

i andra fall än de av bankinspektionen angivna.

Jag tillåter mig till en början erinra, hurusom i det av justitie- ■

kanslersämbetet och bankinspektionen omförmälda besvärsmål Eders Kung],

Maj:t i resolution den 30 sistlidne januari, enär bankinspektionens överklagade

beslut innefattade föreläggande i fråga om iakttagande av föreskrifter,

varom stadgades i 65 § av lagen om bankrörelse, samt, vid det

förhållande att underlåtenhet att iakttaga föreskrift, som i nämnda lagrum

vore meddelad, enligt 252 § nämnda lag vore belagd med straff,

bankinspektionen jämlikt 235 § samma lag icke ägt meddela ifrågavarande

föreläggande, prövat lagligt att undanröja bankinspektionens

beslut, såvitt detsamma överklagats.

Den inskränkning i bankinspektionens befogenhet, som sålunda

konstaterats, är tydligen, såsom av justitiekanslersämbetet och bankinspektionen

påvisats, ägnad att väsentligen hämma bankinspektionen i

utövningen av den tillsyn över bankbolagen, vilken lagen om bankrörelse

ålägger sistnämnda myndighet. Uppenbart är att en sådan inskränkning

icke varit vid lagens avfattande avsedd utan tillkommit därigenom,

att man förbisett konsekvenserna av vissa straffbestämmelsers

departementschefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

införande. Det gäller nu att avgöra, huru det missförhållande, som trätt

i dagen, skall kunna på lämpligaste sätt avlägsnas.

Det kunde måhända synas ligga nära till hands att stanna vid en

lagändring, varigenom bankinspektionen, som givetvis redan nu äger att

till allmänt åtal anmäla förseelser, som falla under 251 § i banklagen,

erhölle samma befogenhet som målsägande att åtala en mot stadgandet

i andra stycket av 65, resp. 181 § begången förseelse, som är belagd

med straff enligt 252 § nämnda lag. Åven frånsett det olämpliga däri,

att den kontrollerande myndigheten skulle nödgas utföra åtal mot bank,

kan efter min mening en sådan anordning, varigenom bankinspektionen

fortfarande vore avskuren från möjligheten att meddela föreläggande

i fråga om banks bokslut, icke anses innebära en tillfredsställande

lösning av förevarande spörsmål. Genom anhängiggörande av rättegång

kunde visserligen vinnas, att vederbörande genom utslag, som,

om målet fullföljdes till högsta instans, kanske gåves först flera år

efter det åtalade förseelsen begåtts, fälldes till straff, men det man i

främsta rummet vill ernå, nämligen rättelse, skulle icke med fördel

vinnas på denna väg. En rättelse kan däremot omedelbart vinnas

genom ett föreläggande av bankinspektionen eller ock allenast genom

en anmärkning, i fall rätt finnes att förstärka den med ett föreläggande.

Man kunde vidare, såsom bankinspektionen påpekat, tänka sig en

sådan ändring av såväl 251 § som 252 § nämnda lag, varigenom förseelser

mot banklagens stadganden rörande balansräkning och vinst- och

förlusträkning undantoges från ansvar. Och det förhåller sig nog så,

att det väsentliga och nödvändiga vinnes, därest bankinspektionens

befogenhet att meddela föreläggande i avseende å nämnda räkningar

tryggades. Uppenbart är vidare, att ifrågavarande straffpåföljder äro

mindre behövliga än motsvarande bestämmelser i fråga om vanliga

aktiebolag. Den särskilda tillsyn, bankerna äro underkastade,, torde

innefatta en långt starkare garanti mot lagöverträdelser och missbruk

i berörda hänseenden, än som kan ernås genom enbart ansvarsbestämmelser.

Emellertid lärer, såsom bankinspektionen framhållit, det knappast

vara lämpligt att avlägsna ifrågavarande bestämmelser ur banklagstiftningen,

sedan de en gång där införts.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter den modifiering av det i 235 §

banklagen stadgade förbud för bankinspektionen att meddela föreläggande

beträffande föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff,

att detsamma icke skulle gälla, då sådana omständigheter förelåge, att

bankinspektionen ansåge ansvar ej böra ifrågakomma. Härigenom vore

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bunkoutslcottets utlåtande Nr 15.

9

emellertid ej mycket vunnet, ty, bortsett från vanskligheten i många fall

för bankinspektionen att avgöra, huruvida ett straffbart förfarande förelåge

eller icke, bleve det nog endast i ganska ringa utsträckning och

allenast, då fråga vore om mycket obetydliga förbiseenden, som ett ingripande

från bankinspektionens sida kunde förekomma. Ej heller skulle

man, såsom önskligt vore, hava undanröjt varje möjlighet till motsättning

mellan avgöranden i administrativ och judiciell ordning. Ty även i

fråga om berörda mindre förseelsers straffrihet kunde nog, såsom nyss

antytts, delade meningar tänkas vara för handen, och det kunde sålunda

t. ex. inträffa, att handling, som bankinspektionen funnit icke böra beläggas

med ansvar och i fråga om vilken föreläggande meddelats, av

domstol efter åtal befunnes straffbar.

Den lämpligaste utvägen för att återgiva bankinspektionen nödig

befogenhet synes mig vara, att man, på sätt bankinspektionen föreslagit,

uttryckligen tillägger inspektionen rätt att beträffande bankbolags

balansräkning samt vinst- och förlusträkning meddela föreläggande

även i fråga om iakttagande av i lag givna föreskrifter,

vilkas överträdande är belagt med straff. Häremot kan visserligen

göras den nyss i annat sammanhang berörda invändningen, att viss

åtgärd av en bankstyrelse sålunda kunde komma att bliva i fråga

om dess lagenlighet prövad såväl i administrativ väg som domstolsvägen.

Det måste ock erkännas, att en sådan möjlighet icke är tilltalande,

ehuruväl motsvarande förhållanden förefinnas inom andra lagstiftningsområden.

Å andra sidan torde man dock, såsom bankinspektionen

erinrat, knappast hava anledning förvänta, att sådana fall

komma att inträffa. Och även om så anordnades, att ifrågavarande

möjlighet till olika avgöranden i administrativ och judiciell ordning

för banklagens vidkommande uteslötes, skulle dock, därest man, såsom

lärer vara nödvändigt, fasthåller vid ett återställande av bankinspektionens

rätt att meddela föreläggande i fråga om balansräkning samt

vinst- och förlusträkning, det kunna inträffa att, med hänsyn till banklagens

och aktiebolagslagens överensstämmelse i väsentliga delar just

på ifrågavarande punkter, samma principfråga, som i domstolsväg jämlikt

aktiebolagslagen nått ett visst avgörande, på banklagens område i administrativ

väg erhölle en annan lösning.

Av anförda skäl har jag i sak anslutit mig till bankinspektionens

förslag till ändrad lydelse av 235 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse,

vilken lagändring torde böra träda i kraft snarast möjligt.»

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 8 samt. 11 höft. (Nr 15.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

Lagrådet.

Svenska bank1

öreningens

styrelse.

Lagrådet avgav i anledning av förslaget ett så ljudande utlåtande:

»Av de förhandlingar, som föregått ifrågavarande lagförslags framläggande,

samt departementschefens yttrande vid förslagets remitterande

torde framgå, att syftemålet med lagändringen varit, att där bankinspektionen

funnit vinst- och förlusträkning eller balansräkning böra

äga annat innehåll än det av styrelsen upptagna eller av bolagsstämman

bestämda, giva bankinspektionen nödig myndighet att få genomförda de

rättelser, inspektionen i sådant hänseende ansett skäligt föreskriva. Däremot

torde icke vara avsett att beträffande den formella behandlingen

av nämnda räkningar, såsom deras överlämnande inom viss tid till revisorerna

eller tillhandahållande åt aktieägarna, berättiga bankinspektionen

att genom föreläggande vid vite tillhålla styrelsen att derutinnan fullgöra

sina skyldigheter. Emellertid har förslaget enligt sin ordalydelse

kommit att omfatta jämväl sistberörda fall. Att giva bankinspektionen

en så vidsträckt befogenhet lärer icke vara av behovet påkallat. Eu

jämkning i det föreslagna stadgandets avfattning synes fördenskull böra

äga rum.»

Vad ärendets fortsatta behandling beträffar, har departementschefen

till statsrådsprotokollet över finansärenden den 26 september

1918 anfört följande:

»len den 5 maj 1914 ingiven skrivelse har svenska bankföreningens

styrelse yrkat, att ifrågavarande ändring av 235 § i lagen om bankrörelse

icke måtte vidtagas, och därvid anfört, bland annat, följande:

»Uppgörandet av bokslutet i en bank utgör en integrerande del av bankledningen.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke genom den föreslagna lagändringen

förhållandena komma att gestalta sig så, att det blir bankinspektionen

och icke bankernas styrelser, som komma att upprätta bokslut för bankerna och att

således en funktion, som åligger en banks styrelse, överflyttas på bankinspektionen.

En dylik anordning vore emellertid helt säkert icke lycklig; ty det lärer icke kunna

bestridas att ingen utom en banks verkliga ledare sitter inne med de för detta arbete

nödvändiga förutsättningarna, och det är alldeles otänkbart att bankinspektionen,

huru väl denna institution än fungerar, skall kunna övertaga detsamma. Bankinspektionen

framhåller ju också själv vid besvarandet av frågan, huruvida straffbestämmelserna

böra borttagas, att den i de flesta fall icke är i tillfälle att förekomma,

det laga föreskrifter åsidosättas vid ett bokslut. Att därför giva bankinspektionen

en makt så vidsträckt som den vi förut framhållit skulle enligt vårt

förmenande icke vara tillrådligt. Med en dylik makt för bankinspektionen skulle

nämligen för allmänheten bankernas bokslut komma att framstå såsom garanterade

av statsmyndighet, något i och för sig mindre tilltalande men rent av farligt med

hänsyn därtill, att någon dylik garanti enligt vad bankinspektionen själv framhållit

aldrig kan givas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

11

Innan man i vår lagstiftning inför något dylikt torde man böra se till, om

åtgärden är nödvändig och betingad av bestämmelserna i den nya banklagen. För

besvarandet av denna fråga bedja vi få erinra därom, att före 1911 års lag bankinspektionen

icke ägde rätt att i fäll sådana-som de ovan berörda förelägga vite.

Rätten tillkom Konungens befallningsbavande, men i frågor, som angingo bankbolags

förvaltning och bokföring, fick förbud och föreläggande icke av Konungens befallningshavande

meddelas med mindre bankinspektionen därom gjort framställning.

För vitesföreläggande fordrades således före 1911 års lag medverkan av två myndigheter,

och bankinspektionen var då icke den som avgjorde, huruvida vite skulle föreläggas

eller icke. Detta ändrades nu 1911 så, att Konungens befallningshavandes

befattning med bankerna överflyttades till bankinspektionen. Rätten att meddela

föreskrifter och förelägga vite tillkommer således numera bankinspektionen ensam

liksom ock bankinspektionen numera utser det allmänna ombud, som skall finnas

hos varje bank. Allmänna ombudet blir härigenom bankinspektionens ombud. Ombudet

deltager i revisionen av styrelsens förvaltning, och i revisorernas åliggande

ingår ju även att granska balans- samt vinst- och förlusträkningarna. Då ombudet

icke lärer underlåta att hålla sig i förbindelse med bankinspektionen, finnes ju alltid

den möjligheten öppen att i revisionsberättelsen av ombudet i samråd med bankinspektionen

göras de erinringar mot bokslutet, som enligt bankinspektionens förmenande

kunna vara befogade.

Fn dylik anmärkning kan nu avse antingen balansräkningen eller vinst- och

förlusträkningen. Det är emellertid att märka, att ett fel i materiellt hänseende

uti vinst- och förlusträkningen inverkar även på balansräkningen. Förefinnes nu

felet i balansräkningen och faller det således under 43 § eller 159 § i banklagen,

så lyder förseelsen under allmänt åtal, och allmänna åklagaren torde icke, i händelse

dylik anmärkning framställts av allmänt ombud, underlåta att ingripa. Bolagsstämman

skall ju fastställa balansräkningen, och det kan väl ifrågasättas, om bolagsstämman

efter det anmärkning förekommit utan vidare gör det. Avser åter anmärkningen

fel endast i vinst- och förlusträkningen, vilket icke har inflytande i materiellt

hänseende utan blott är av formell natur, står åtgärden blott i strid mot bestämmelserna

i 65 § resp. 181 § banklagen och är i åtalshanseende underkastad målsägandemonopol.

I detta fall berör åtgärden blott aktieägarnas rätt men är utan

intresse för det allmänna. Kommer intet åtal till stånd, så är ju detta ett symptom

på att ingen känt sin rätt kränkt.»

Sedermera har svenska bankföreningens styrelse den 11 juli 1914

ingivit ytterligare en skrift, däri styrelsen i huvudsak anför följande:

»I anslutning till vad vi förut anfört bedja vi, för den händelse Kung! Maj:t

skulle finna att bankinspektionens rätt att meddela vitesföreläggande bör komma att

omfatta jämväl sådana fall, som äro i lag belagda med straff, få föreslå, att denna

rätt blott måtte komma att utsträckas till föreläggande beträffande banks balansräkning.

Som skäl för en dylik begränsning bedja vi få åberopa vad vi redan uti

vår förra skrivelse anfört, nämligen att ett materiellt fel i vinst- och förlusträkningen

även inverkar på balansräkningen och att bankinspektionen således, om den

får rätt att meddela förelägganden beträffande balansräkningen, härigenom också

vinner ett medel att kunna åstadkomma rättelse av fel i vinst- och förlusträkningen,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

Barikinsptk

tit nen.

därest felet är av svårare natur. Från den utsträckta rätten för bankinspektionen

att giva vitesföreläggande skulle blott komma att uteslutas de fall, då vinst- och

förlusträkningen innehåller fel, som i materiellt hänseende icke inverkar utan blott

är av formell natur. Ett skäl att på nu föreslagna sätt särskilja de båda räkningarna

förefinnes ju även däri, att lagstiftaren låtit brott mot 43 eller 159 §§ banklagen

vara underkastat allmänt åtal, under det att förseelse mot 65 eller 181 §§

må åtalas blott av målsägande. Lagen angiver således redan nu att i det senare

fallet intet allmänt intresse utan på sin höjd enskild mans rätt kan komma att

kränkas.»

Över ovannämnda båda skrifter bär bankinspektionen den 13 juli

1914 avgivit infordrat utlåtande, däri bankinspektionen yttrar, bland

annat, följande:

»Bankföreningens påstående, att den ifrågasatta lagändringen innebure det

bankinspektionen komme att övertaga den bankstyrelserna åliggande funktion att

upprätta boksluten är orimligt, då vi endast hava att tillse, att styrelsen därvid

såsom i andra sina åtgöranden iakttager gällande föreskrifter, vilket, såsom vi påvisat

i vårt underdåniga utlåtande den 29 december 1913, i åtskilliga fall underlåtits. Och

då bankföreningen såsom substitut för bankinspektionen i fråga om kontroll av boksluten

hänvisar till de allmänna ombuden, erinras att man därvid förbiser, det dessa

ombud, vid vilkas utseeende icke alltid personer med önskvärda insikter i bokföring

stå. till buds, handla på eget ansvar och efter egen åsikt samt att, därest ett ombud

vid underskrivande av en revisionsberättelse skulle tillkännagiva en från det av

bankens revisorer gjorda uttalande skiljaktig mening, denna torde ha föga utsikt

att göra sig gällande.

I sin senare skrivelse, avlåten under innevarande månad, har bankföreningen

alternativt hemställt, att balansräkningen må läggas under bankinspektionens kontroll,

om blott vinst- och förlusträkningen lämnas fri.

Det skall villigt medgivas, att på detta sätt det viktigaste syftet med lagändringen

nåddes. Då vinst- och förlusträkningens saldo ingår i balansräkningen,

skulle ju bankinspektionen sålunda få makt att hindra det vinsten till följd av underlåtna

avskrivningar upptages för högt, vilket nog är det väsentligaste i fråga om

kontrollen av boksluten. Men vi kunna dock icke medgiva det berättigade i anspråket

att bankinspektionen skall stillatigande åse, huruledes en vinst- och förlusträkning

uppställes godtyckligt, om blott siffran för saldot är riktig. Vi ha i det

underdåniga utlåtandet anfört åtskilliga exempel på oegentligheter, som upptäckts i

banks vinst- och förlusträkning, och vilja här med ett par exempel visa, att dessa

icke äro åtkomliga, även om räkningens saldo lägges under vår kontroll. För att

föra en banks delägare bakom ljuset beträffande bankens allt för stora omkostnader

avskrevos dessa delvis på intressekonto. Detta konto liksom omkostnadskonto

ingingo sålunda på vinst- och förlusträkningen med för laga siffror, men vinstsiffran

blev riktig. Eller har man för att dölja förluster å obligationer eller å osäkra fordringar

eller å aktier till dessa konti överfört belopp direkt från intresse-, provisionseller

agiokonto. De å vinst- och förlusträkningen redovisade vinster från dessa

konti blev sålunda lägre än de verkliga, men bankens nettovinst riktig.

Ingen lär vilja förneka att dylika godtyckliga avskrivningar på specialkonti

stå i strid med lagens föreskrift att vinst- och förlusträkningen skall icke blott

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

13

redovisa samtliga inkomster och utgifter under året utan även angiva verkställda

avskrivningar. Och dä bankföreningen såsom skäl för att bankinspektionen skall

hållas utanför vinst- och förlusträkningen anför att genom felaktigheter i densamma

»på sin höjd enskild mans rätt kan komma att kränkas», synes denna argumentering

varken övertygande eller tilltalande.

Det förhåller sig för övrigt nog så att härvidlag även ett allmänt intresse

kan kränkas. Icke sällan praktiseras så att en bank använder en stor del av vinsten

å sin obligationsaffär och stundom även influtna obligationsräntor till att direkt på

obligationslconto verkställa avskrivning å den inbalanserade obligationsstocken. Det

blir sålunda endast en del av dessa inkomster, som bli synliga på vinst- och förlusträkningen.

Om nu genom dessa avskrivningar på obligationskonto bankens

obligationer nedskrivas under sitt verkliga värde, bildar banken s. k. tysta reserver,

en förträfflig anordning, om blott de avskrivningar, varigenom dessa reserver bildas,

få passera vinst- och förlusträkningen. Beloppet av dessa avskrivningar blir då

beskattat. Men om dessa avskrivningar hållas dolda på obligationskonto, undandrager

sig banken att skatta för en intjänad vinst. Och därigenom lcränkes ett

allmänt intresse.

Nu torde man komma att häremot invända, att detta förhållande icke

kommer bankinspektionen vid. Och utan tvivel hör ett övervakande av beskattningsförhållandena

icke till våra primära uppgifter. Men då det enligt gällande instruktion

åligger oss tillse att bank iakttager »gällande författningar», ha vi ansett oss

böra framställa anmärkning, då det befunnits att t. ex. bevis om insättning på

räkning icke blivit behörigen stämpelbelagt. Och den beskattningsfråga, som ovan

berörts, är ju av vida större räckvidd.

Det framstår för oss såsom ett axiom, att om lagens ovannämnda föreskrift

beträffande vinst- och förlusträkningen skulle befinnas olämplig, lagen bör i den

delen ändras, men att så länge bestämmelsen finnes, rätten att tillse dess efterlevnad

icke bör frånhändas den kontrollerande myndigheten. Ett korrektiv för att denna

rätt icke utövas för rigoröst ligger ju däri att bankinspektionens beslut får överklagas

hos Kungl. Maj:t. Skulle bankföreningens mening vinna framgång, torde en

ändring av vår instruktion bliva erforderlig. Där säges nu att bankinspektionen,

med ledning av från bankerna ingivna handlingar samt vid bankundersökning

eller annorledes inhämtade upplysningar, har att övervaka, »att gällande författningar

och fastställda bolagsordningar behörigen iakttagas, samt att, där så ej

sker eller andra förhållanden, som påkalla rättelse, förekomma, meddela de erinringar

eller vidtaga de åtgärder, som finnas erforderliga». Om nu bankföreningen får sin

vilja fram, lärer i citerade passus ett undantag böra inrymmas beträffande vinstock

förlusträkningen sålunda att efter ordet »författningar» inflickades »med undantag

för de i lag meddelade föreskrifterna angående banks vinst-och förlusträkning».

En sådan undantagsbestämmelse skulle ju verka ganska egendomligt och tilläventyrs

bibringa vederbörande den uppfattning att det icke vore så noga med ifrågavarande

lagbestämmelse, vilken väl dock, så länge den finnes, bör följas av bankerna, de

stora lika väl som de små.

Bankföreningen resonerar som om här vore fråga om en nyhet. Men så är

ju i själva verket icke fallet. Bedan enligt 1903 års banklagar kunde föreläggande

i fråga om banks bokslut meddelas, då av Konungens befallningshavande efter hemställan

av bankinspektören. 1907 års bankkommitté, vars förslag ligger till grund

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

Departementsehefen.

Förnyat yttrande

från

bankinspektionen.

för nu gällande lag, föreslog att Konungens befallningshavandes befogenhet gent

emot bankerna skulle överflyttas på den såsom en självständig myndighet dåmera

organiserade bankinspektionen. Denna skulle således enligt kommittéförslaget äga

meddela föreläggande beträffande banks bokslut — såväl balansräkning som vinstock

förlusträkning — och denna mening biträddes utan gensaga av de erfarna och

om bankernas handlingsfrihet måna bankdirektörerna Rabe och M. Wallenberg. Det

var, såsom herr statsrådet i anförande till statsrådsprotokollet antytt, genom ett

förbiseende vid lagens slutliga formulering som bankinspektionens befogenhet i

nämnda hänseende eliminerades. Således är här ej fråga om en nyhet, utan endast

om rättelse av ett begånget misstag.»

För min del ansluter jag mig till den ståndpunkt, bankinspektionen

sålunda intagit.

Lagrådet har emot ifrågavarande förslag anmärkt allenast, att,

enär detsamma enligt sin ordalydelse ginge utöver sitt syfte, som vore

att giva bankinspektionen nödig myndighet att i avseende å innehållet

av bankbolags vinst- och förlusträkning eller balansräkning få genomförda

de rättelser, inspektionen ansett skäligt föreskriva, samt kommit

att omfatta jämväl den formella behandlingen av nämnda räkningar,

men behov av en dylik utsträckt befogenhet för bankinspektionen icke

syntes föreligga, en jämkning i det föreslagna stadgandets avfattning

syntes böra äga rum.

I anledning av lagrådets anmärkning, vilken jag funnit befogad,

har en ändring gjorts i förslagets ordalydelse. Åven en jämkning av

redaktionell art har vidtagits.

Emellertid hava mer än fyra år förflutit, sedan lagrådet avgav sitt

utlåtande, och jag anser fördenskull, att lagrådet ånyo bör lämnas tillfälle

att yttra sig i saken.»

Lagrådet, vars yttrande sålunda infordrats, lämnade förslaget utan

anmärkning.

Med hänsyn till den länga tid, som förflutit, efter bankinspektionens

den 29 december 1913 och den 13 juli 1914 avgivna utlåtanden,

har utskottet vid frågans behandling ansett det vara av betydelse att

från bankinspektionen erhålla förnyat yttrande i ärendet. Bankinspektionen,

vars yttrande med anledning härav i föreskriven ordning inhämtats,

har i utlåtande till bankoutskottet den 5 februari 1919 anfört,

att under den tid, som förflutit, sedan inspektionen avgivit nyssnämnda

utlåtanden, intet inträffat, som kunde giva densamma anledning att

frångå den uppfattning, som i berörda utlåtanden kommit till uttryck.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskott et utlåtande Nr 15. 15

Slutligen hav svenska bankföreningens styrelse i ett till utskottet

ingivet, den 1 innevarande februari dagteckuat yttrande meddelat, att

styrelsen fortfarande vidhölle sina föregående uttalanden i frågan, samt

med anledning av bankinspektionens utlåtande den 13 juli 1914 dessutom

framhållit följande:

»Gent emot vår erinran att bankinspektionen alltid kan genom sitt ombud

framställa de anmärkningar mot bankernas bokslut, som den kan finna påkallade,

anför bankinspektionen, att vid utseendet av dessa ombud icke alltid personer med

önskvärda insikter i bokföring stode till buds, att dessa ombud handlade på eget

ansvar och efter egen åsikt samt att, därest ett ombud vid underskrivandet av en

revisionsberättelse skulle tillkännagiva en från det av bankens revisorer gjorda uttalande

skiljaktig mening, denna torde hava föga utsikt att göra sig gällande. Med

anledning av vad bankinspektionen sålunda anfört, vilja vi framhålla, att bankinspektionen,

vilken icke lärer underlåta hålla sig i kontakt med ombuden, har

tillfälle lämna ombuden instruktioner, beträffande de anmärkningar, som bankinspektionen

kan anse nödiga. Har ett ombud fått dylika instruktioner, får det väl anses

alldeles uteslutet, att ombudet skulle underlåta föra fram dem och lika otroligt är

väl, att en verklig befogad anmärkning, även om den blott skulle inflyta i en

reservation till en revisionsberättelse, skulle Minnas obeaktad av delägarne i bolaget.

Varje inregistrerad bolagsman plägar ju erhålla ett tryckt exemplar av berättelsen

samt får alltså del av densamma, och under alla förhållanden äger bankinspektionen

således redan makt att på nu antydda väg förhindra att, såsom bankinspektionen

yttrar, bankens delägare föras bakom ljuset.

Bankinspektionen anför vidare i sitt utlåtande, det vi yttrat att genom felaktigheter

i vinst- och förlusträkningen »på sin höjd enskild mans rätt kan komma

att kränkas». Det sätt varpå bankinspektionen citerat vårt yttrande är emellertid

ej riktigt. Vi hava nämligen tillåtit oss erinra om att förseelse mot 65 och 181

§§ banklagen äro underkastade målsägaremonopol. Nu förekommer ju målsägandemonopol

endast ifråga om sådana förseelser, genom vilka ej ett allmänt intresse

utan blott ett enskilt kan anses kränkt. Då bankinspektionen därefter anmärker,

att argumentationen synes varken övertygande eller tilltalande, träffar således denna

anmärkning icke* oss utan 1911 års lagstiftare. Emellertid förefinnas utan tvivel

fullt fog, för att i åtalshänseende gorå skillnad mellan å ena sidan överträdelse av

43 respektive 159 §§ i banklagen och å andra sidan 65 respektive 181 §§ i samma

lag. En balansräkning tjänar nämligen att visa ett bolags ekonomiska ställning.

Innehållet i densamma klargör bolagets solvens och är därför av betydelse ej blott

för delägarne i bolaget utan också för bolagets borgenärer. Vinst- och förlusträkningens

ändamål åter är att visa huru rörelsen under ett år gestaltat sig samt

huru mycket delägarne kunna disponera i och för utdelning. Borgenärerna kunna

ju nu hava ett intresse av att ej för högt belopp utdelas, att alltså ej vinst och

förlusträkningen visar för högt saldo, men detta intresse går ej utöver det intresse

borgenärerna kunna hava av balansräkningen; ity att såsom vi i en av våra föregående

skrivelser tillåtit oss framhålla ett materiellt fel i vinst- och förlusträkningen

inverkar på balansräkningen. Innehållet i balansräkningen täcker således helt

Förnyat yttrande

från

Svenska bankföreningens

styrelse.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Vishoitet.

16 Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

borgenärernas intresse. Vinst- och förlusträkningen i övrigt berör endast bolagsmännens.

Bankinspektionen framhåller nu, att en bank skulle kunna undandraga sig

skattskyldighet genom att inventera sin obligationsportfölj för lågt vid utgången av

ett'' år. Häremot tillåta vi oss erinra att, om en bank skulle vid inventering upptaga

sina obligationer till särskilt låga värden, lärer styrelsen icke underlåta att

härom i bankens deklaration göra anmärkning, varigenom beskattningsmyndigheterna

få tillfälle pröva behörigheten av åtgärden. Detta system praktiseras redan efter

vad vi hava oss bekant.

Under hänvisning till vad vi i våra föregående skrivelser yttrat, hålla vi

alltjämt före. att en så vittomfattande makt, som bankinspektionen föreslagit, är

en nyhet. Före 1911 års lag kunde nämligen bankinspektionen ej ensam meddela

föreskrift, utan fick vända sig till Konungens befallningshavande med begäran härom.

I 1907 års bankkommittés förslag nämnes intet om vinst- och förlusträkning

och vilja vi tillägga, att samtliga de personer, som inom föreningen deltagit i behandlingen

av denna fråga, varit fullt eniga om den ståndpunkt, som kommit till

synes i de av oss avlåtna skrivelserna.»

Utskottet anser sig först böra framhålla, att man icke synes med

fog kunna göra gällande, att den nu föreslagna lagändringen endast

skulle innebära en återgång till förhållandena, sådana de voro före

nu gällande banklag. Det är visserligen sant, att enligt tidigare bestämmelser

ett föreläggande kunde äga rum beträffande vinst- och förlusträkningen

eller balansräkningen, men att så enligt nuvarande banKlag

ej kan ske. Enligt äldre lag hade Kungl. Majtts befallningshavande

att besluta om åtgärder i berörda avseenden på bankinspektörens

framställning, medan i propositionen föreslås, att bankinspektionen skall

själv direkt kunna meddela föreläggande. Man kan förstå om bankerna

finna denna skillnad äga en viss betydelse. Så länge beslutet skulle

efter prövning fattas av en annan myndighet än inspektionen, hade

man en viss garanti för att inspektionen endast i mer betydelsefulla

fall skulle vända sig till Kungl. Maj:ts befallningshavande för att anlita

dess medverkan. När inspektionen själv skulle kunna meddela föreläggandet

och sålunda bliva både åklagare och domare, syntes vägen

öppnad för ingripande även i mindre viktiga frågor.

Utskottet anser sig emellertid böra tillstyrka bifall till propositionen.

Enligt nu gällande banklag är nämligen, såsom förut framhållits,

bankinspektionen icke berättigad att meddela bankstyrelsen ett

föreläggande i frågor rörande vinst- och förlusträkning eller balansräkning,

enär brott emot lagens föreskrifter i sådana frågor är belagt

med laga ansvar. Men inspektionen kan icke heller till åtal hos allmänna

åklagaren anmäla förseelse mot bestämmelserna angående vinstock

förlusträkningen, emedan åtal i dessa frågor må väckas endast av

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande- Nr 15.

17

målsägaren d. v. s. av bolaget eller av aktieägare. Det synes dock utskottet

oegentligt, att bankinspektionen sålunda skall vara förhindrad

att under någon form ingripa, då överträdelse av lagens föreskrifter

enligt inspektionens uppfattning ägt rum i frågor rörande vinst- och

förlusträkningen. Att såsom bankföreningen ifrågasatt medgiva inspektionen

rätt att ingripa medelst föreläggande beträffande balansräkningen

men icke med hänsyn till vinst- och förlusträkningen kan utskottet icke

tillstyrka, då därigenom lagöverträdelse i det ena fallet skulle kunna

få sken av att vara mindre förtjänt att beivras än i det andra.

Då utskottet sålunda ansett sig kunna tillstyrka bifall till Kungl.

Maj:ts proposition, har utskottet utgått från den övertygelsen, att inspektionen

kommer att med synnerlig grannlagenhet begagna sig av

den rätt, som härigenom skulle tilldelas densamma, så att bankernas

styrelser icke skulle komma att känna sig kringskurna i den rörelsefrihet

inom av lagen utstakade gränser, som ledningen av en bank bör

äga för att med intresse och framgång kunna fullgöra sin uppgift.

Åberopande vad sålunda förekommit hemställer utskottet^

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må

av riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 februari 1919.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Hedenstierna, Gustafsson, Neiglick, friherre Langenskiöld,

Wickman, Roos, Enhörning och Hedenström, samt

av andra kammaren: herrar Kristensson, Bogren, Borg, Sommelius, Borggren, Lindvall,

Andersson i Milsmaden och Hagman.

Reservation

av herr Roos.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 8 samt. 11 käft. (Nr 15.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1919:51 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 235 § i lagen om bankrörelse den 21 juni 1911. s. 6 i texten