Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Majt angående ''utredning och förslag i fråga om ändrade bestämmelser rörande vården om sparbankernas angelägenheter och förvaltning.

1919-04-03 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1919:36, Skrivelse till Kungl. Majt angående ''utredning och förslag i fråga om ändrade bestämmelser rörande vården om sparbankernas angelägenheter och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskott ets utlåtande Nr .''16.

1

Nr 3(>.

Ankom till riksdagens kansli den 4 april 191» kl. 1 e. m.

Utlutande, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Majt angående ''utredning och förslag i fråga om ändrade

bestämmelser rörande vården om sparbankernas angelägenheter

och förvaltning.

I två till bankoutskottet remitterade likalydande motioner, väckta

den ena inom första kammaren under nr 69 av herr Ljunggren jämte

två andra kammarens ledamöter och den andra inom andra kammaren

under nr 173 av herr EUasson jämte elva av kammarens ledamöter, har

hemställts, natt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utredning, huruvida och i vad mån ändrade bestämmelser rörande vården

om sparbankernas angelägenheter och förvaltning kunna vara av behovet

påkallade samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill en sådan

utredning kan giva anledning.»

Till slöd för denna framställning hava motionärerna anfört följande:

»I § 7 i lag angående sparbanker den 29 juli 1892 finnas bestämmelser rörande

sparbankers ledning och förvaltning. Enligt denna paragraf tillkommer vården

om sparbanks angelägenheter dels s. k. huvudmän, som skola representera insättama

och såsom överstyrelse övervaka sparbankens förvaltning, och dels en förvaltande

styrelse.

Huvudmännen skola till ett antal av minst tjugo och högst femtio utses genom

val på sätt reglementet föreskriver; dock att stiftare av sparbank må kunna

i reglementet förklaras för huvudmän.

Av en undersökning, företagen av 1913 års bankoutskott, framgår det, att i

det jämförelsevis största antalet spai banker huvudmännen komplettera sig själva.

Emot denna anordning har det vid flera tillfällen framförts väl grundade

anmärkningar.

Redan i den 1891 tillsatta sparbankskommitténs betänkande uttalades, att

’det i allmänhet vore önskligt, att huvudmännen eller visst antal av dem utsåges

av kommunalrepresentationen eller annan korporation eller myndighet, som för sparbanken

hyste intresse’.

Ovan åberopade undersökning visar emellertid, åt1 detta sparbankskommitténs

uttalade önskemål i praktiken i stort sett skjutits åt sidan.

Vid 1909 års riksdag föreslogs i motion nr 63 i andra kammaren antagandet

av sådana bestämmelser, som på ett för insättarna så tillfredsställande sätt som

bihang till riksdagens protokoll 1919. 8 samt. 23 höft. (Nr 36—37.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Utskottet

möjligt ordnar valet av huvudmän och framförallt förebygger det kotteriväsen, som

så lätt uppstår genom självkompletteringen.

Även vid 1913 års riksdag väcktes liknande motioner i båda kamrarna.

Bankoutskottets majoritet avstyrkte emellertid motionerna (som dock biföllos

av andra kammaren), företrädesvis under det antagandet, att Kungl. Maj:t skulle

ägna frågan nödig uppmärksamhet i samband med prövningen av det den 20 juni

1911 avgivna betänkandet angående anordnande av en fackmässig och enhetlig kontroll

över rikets sparbanker.

Så vitt bekant har dock detta betänkande tills dato icke föranlett några åtgärder,

vartill kommer, att detsamma icke innehåller något av det, motionerna hemställt

om.

I kommittébetänkandet vidröres denna sak allenast i sä måtto, att man i

motiveringen till § 7 tagit så mycken hänsyn till insättarna, att man tänkt sig,

att revisorerna företrädesvis borde väljas bland insättarna, men något vidare om

förvaltning, huvudmän o. d. finnes icke alls i betänkandet.

Vid 1910 års slut utgjorde antalet insättare i sparbankerna icke mindre än

1,560,317, ett antal, som f. n. torde vara betydligt större. Summan av behållningen

vid samma tidpunkt var 808 miljoner kronor. Lägges härtill, att låntagarna hava

intresse utav, huru räntebeloppen fastställas, och att det allmänna även har viktiga

synpunkter att bevaka, när det gäller att avsätta medel för anslag och dylikt för

allmänna ändamål, så vill det förefalla, som om enighet borde kunna vinnas därom,

att huvudmännens självkomplettering bör ersättas med lämpligare anordningar,

Bankoutskottet vid 1913 års riksdag synes även ha haft en känsla härav,

när det säger: ''Nämnda anordning lärer dock för många vara mindre tilltalande,

och det synes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke huvudmäns rätt till självkomplettering

i någon mån borde inskränkas, exempelvis genom att kommunal

myndighet finge utse visst antal av huvudmännen’.

Men är man sålunda tämligen ense om syftet, borde man kunna vara med

om en skrivelse till Kungl. Maj t med anhållan om åtgärder i antydd riktning».

Eu liknande motion förelåg till behandling vid 1909 års riksdag.

Motionen blev av sammansatt bank"- och lagutskott enhälligt avstyrkt

och avslogs av båda kamrarna utan överläggning. Jämväl vid 1913

års riksdag väcktes motioner, däri hemställdes om skrivelse till Kungl.

Maj:t med anhållan om utredning och förslag i syfte, alt huvudmannen

i sparbankerna icke måtte tillåtas att komplettera sig själva. Bankoutskottet

avstyrkte emellertid motionerna och erinrade därvid bland

annat om den av Kungl. Maj:t tillsatta sparbankskommittén, som den

20 juni 1911 avgivit betänkande angående anordnande av en fackmässig

och enhetlig kontroll över rikets sparbanker, ävensom att, då nämnda

förslag vore beroende på Kungl. Maj ts prövning, anledning funnes att

antaga, att Kungl. Maj t komme att ägna särskild uppmärksamhet åt

hithörande spörsmål. Vid behandlingen av utskottets utlåtande stannade

kamrarna i skiljaktiga beslut, i det att första kammaren biföll utskottets

hemställan, under det att andra kammaren med avslag å utskottets hem
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande AV 36.

;{

ställan biföll de i ämnet väckta motionerna. Frågan hade alltså för

det dåvarande förfallit.

Bestämmelserna om val av huvudmän för de olika sparbankerna

äro intagna i de för bankerna gällande reglementena. Det är alltså

endast genom eu granskning av dessa reglementen och sammanställning

av de olika föreskrifterna i berörda hänseende, som det blir möjligt att

erhålla eu fullständig överblick över desamma.

Bankoutskottet har emellertid låtit genomgå de uppgifter, som i fråga

om 373 sparbanker med delägarfond över 200,000 kronor finnas intagna

i »Sveriges bankmatrikel» år IDIG. Av dessa uppgifter framgår,

att för icke mindre än 163 av nämnda sparbanker huvudmännen komplettera

sig själva, varjämte i 6 sparbanker huvudmännen delvis komplettera

sig själva och delvis utses av stadsfullmäktige, kommunalstämma, hushållningsgille

eller domstol. För 32 sparbanker utses huvudmännen av

kommunalstämma samt för 9 av stadsfullmäktige, antingen ensamma

eller tillsammans med andra korporationer. Vidare väljas huvudmännen

i enstaka fall av Konungens befallningshavande jämte vissa korporationer,

av insättarna, av landsting, av hushållningssällskap eller hushållningsgille

samt av stiftarna. I fråga om 140 sparbanker saknas i förevarande

avseende uppgilter. På grund härav och då i bei’örda publikation uppgifter

ej finnas beträffande de 68 sparbanker, som hava delägarfond under

200,000 kronor, kan naturligen denna redogörelse icke anses fullständig.

Av omförmälda redogörelse framgår, att i det jämförelsevis största

antalet sparbanker huvudmänuen komplettera sig själva; dock äro de

därvid ofta nog i viss mån bundna genom särskilda föreskrifter. I

motionerna erinras, att antalet insättare i sparbankerna vid 1910 års

slut utgjorde 1,560,317 och summan av behållningen vid samma tidpunkt

808 miljoner kronor. Motionärerna erinra vidare om låntagarnas

intresse vid räntebeloppens fastställande ävensom om de viktiga synpunkter,

det allmänna hade att bevaka vid avsättandet av medel till

anslag för allmänna ändamål och dylikt. Det syntes därför motionärerna,

som det nuvarande sättet för huvudmännens kompletterande borde ersättas

med en lämpligare anordning. Till fullständigande av de av motionärerna

nyss anförda siffrorna meddelas, att antalet insättare i sparbankerna

vid utgången av år 1916 ökats till 1,893,901 samt att behållningen

likaledes ökats, så att den vid samma tidpunkt utgjorde i runt

tal 1,200 miljoner kronor. Utskottet kan för sin del icke annat än instämma

med 1913 års bankoutskott däri, att den ifrågavarande anordningen

med huvudmännens komplettering för många synes vara mindre

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

tilltalande. Man lärer därför, såsom redan 1913 års bankoutskott framhåller,

med fog kunna ifrågasätta, huruvida icke huvudmännens rätt till

självkomplettering borde i någon mån inskränkas, exempelvis genom att

visst antal av huvudmännen finge utses antingen av kommunal myndighet

eller såsom av 1891 års sparbankskommitté ifrågasatts, annan korporation

eller myndighet, som för sparbanken hyser intresse.

På sätt av den förut lämnade redogörelsen framgår, synes det hava

varit huvudsakligen av den anledning, att Kungl. Mnj:t ansåges komma att

ägna denua fråga nödig uppmärksamhet i samband med prövningen av

sparbankskommitténs ovan omförmälda betänkande, som utskottet vid 1913

års riksdag avstyrkte de då väckta motionerna. Kommitténs förslag

har emellertid ännu icke föranlett någon åtgärd och innehåller för övrigt,

såsom också i motionen erinras, icke några särskilda bestämmelser i det

avseende, varom här är fråga. En utredning i ärendet synes utskottet

därför av behovet påkallad, och torde därvid med hänsyn till sparbankernas

stora utveckling under de senare åren dels ånyo böra upptagas

frågan, i vad mån en kontroll av sparbankernas verksamhet kan vara

önskvärd utöver den, som nu är föreskriven, dels ock undersökas, huruvida

åtgärder böra vidtagas i syfte att förhindra, att sparbankernas

medel i allt för stor utsträckning frånhändas den ort, där de uppsamlats.

Ifrågavarande utredning synes utskottet böra utföras genom Kungl.

Maj:ts försorg, och anser sig utskottet alltså böra tillstyrka bifall till

motionärernas förslag om avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t i

berörda syfte.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,

må besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning, huruvida och i vad mån ändrade

bestämmelser rörande vården om sparbankernas angelägenheter

och förvaltning må vara av behovet påkallade

samt till riksdagen inkomma med de förslag,

vartill en sådan utredning kan giva anledning.

Stockholm den 3 april 1919.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

Närvarande: se utlåtande nr 37.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.