Utlåtande, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen angående sparbanker.
1919-04-03 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1919:37, Utlåtande, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen angående sparbanker.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Xr
37.
Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1919 kl. 1 e. ni
Utlåtande, i anledning av väckt motion med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 § i lagen angående sparbanker.
I en inom andra kammaren av herr Hörn g väckt, till bankoutskottet
hänvisad motion nr 177, hemställes, att riksdagen måtte för sin del
antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av § 11 i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker,
sådan den lyder enligt lagen den 18 juni 1915.
Härigenom förordnas, att § 11 i lagen den 28 juli 1892 angående
sparbanker, sådan den lyder enligt lagen den 18 juni 1915, skall erhålla
följande ändrade lydelse:
II §. Sparbank må ej driva inlåningsrörelse under annan form,
än i 1 § omförmäles; och äger sparbank därvid icke ikläda sig skyldighet
att annorledes än viss tid efter uppsägning återbetala insatta medel,
styrelsen dock öppet lämnat att, då sådant utan olägenhet kan ske,
medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. För
fyllande av tillfälligt penningbehov må sparbank upptaga lån och öppna
kreditivräkning.
Sparbanks medel må ej såsom lån utlämnas mot annat fordringsbevis
än skuldebrev.
Oavsett vad här ovan stadgats skall det dock vara sparbank obetaget
att med ekonomisk förening, som har till ändamål att inom viss
ort bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk (jordbrukskassa) och
som i enlighet med bestämmelser, vilka Konungen meddelar, vunnit
godkännande från det allmännas sida, träffa avtal om öppnande för
kassan av löpande räkning eller kreditivräkning.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Lämnas lån mot borgen eller mot pant av skuldebrev med borgen,
skall, där icke gäldenären utfäster sig att inom tre månader återgälda
lånet, sparbankens styrelse förbehålla sig rätt att, om den så finner
nödigt, uppsäga detsamma till återbetalning inom tre månader. Utöver
tio år må icke lån, varom nu är sagt, utestå; skolande å lån av ifrågavarande
beskaffenhet, som utestår längre tid än ett år, avbetalning
årligen göras med belopp, som i förhållande till den tid, för vilken
lånet beviljats, blivit i skuldebrevet bestämt, där icke styrelsen begagnar
sin rätt att uppsäga lånet till inbetalning på en gång. Så länge lånet
kvarstår skall styrelsen årligen underkasta detsamma förnyad prövning.
Vad sålunda är stadgat om den tid, varunder i ån mot borgen eller
mot pant av skuldebrev med borgen längst må utestå, är icke tillämpligt
å lån, som emot dylik säkerhet varder av kommun eller samfällighet
med Konungens tillstånd upptaget.
Avtal om öppnande av löpande räkning eller kreditivräkning, varom
förmäles i tredje stycket, må ej träffas för längre tid än ett år i sänder
och skall, därest det jordbrukskassan lämnade godkännandet genom
laga kraft ägande beslut återkallats, kunna uppsägas att genast upphöra
att gälla.
Vad i denna paragraf är stadgat må icke utgöra hinder för sparbank
att till främjande av sparsamhet och en sund enskild hushållning av insaltare
mottaga uppdrog att för insättande i sparbanken lyfta vissa belopp
av insättaren tillkommande lön eller att för hans räkning av hans tillgodohavande
i sparbanken på visst överenskommet sätt verkställa likvider av
honom åliggande utbetalningar.
Till stöd för sin hemställan anför motionären följande:
»På senare tid ha i vårt land dels av arbetsgivare, dels av personalen vid
särskilda företag, dels av för ändamålet bildade föreningar i ganska stort antal
anordnats inrättningar under namn av intressekontor eller intressekassor, vilkas
ändamål kan sammanfattas sålunda, att de dels hava att för sina medlemmar underlätta
gäldandet av utgifterna till skatt genom att medelst avpassade avdrag å medlemmars
respektive avlöningar fördela dessa utgifter under hela året, dels att för
medlemmar, som sådant önska och därom göra särskild anmälan, på enahanda sätt
mottaga och förkovra insättningar avsedda till andra utgifter eller ock rena besparingar,
samt att vid behov lämna medlemmarna tillfälliga lån eller på annat sätt
bidraga till att medlemmarna få en ordnad ekonomi.
Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att en sund och lycklig
tanke ligger till grund för dessa inrättningars verksamhet. Den kritik, för vilken
de varit utsatta, har icke gällt verksamheten som sådan, utan dels att den i de fall,
då den stått under arbetsgivarens ledning, synts ägnad att mera än önskligt bringa
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Av ■>'').
arbetstagarnas enskilda ekonomi under arbetsgivarnas iakttagelse och kontroll, dels
att den i vissa fall förbundits med ett tillhandahållande av varor åt delägarna, vilket
befarats kunna leda till ett s. k. trucksystem. Ingen av dessa anmärkningar ä”er
emellertid tillämpning på intressekontor eller intressekassor, vilka intaga en i förhållande
till arbetsgivaren fristående ställning.
Att sådana fristående intressekontor eller intressekassor icke i större antal
kommit till stånd, torde bero därpå, att organisationen och driften av desamma
kräva för ändamålet anställd och utbildad personal och att igångsättandet därför är
förenat med viss ekonomisk risk, därest ej stor anslutning vinnes. Det skulle därför
vara till stor fördel, om intressekontorsverksamheten kunde anknytas till de redan
bestående inrättningar med likartat syfte, som förefinnas i våra sparbanker.
Det är emellertid tvivelaktigt, huruvida det är förenligt med gällande sparbankslagstiftning,
att sparbankerna upptaga intressekontorsverksamhet.
I lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker stadgas nämligen i § 1, att
med sparbank förstås penninginrättning, som utan rättighet för dess stiftare eller
dessas rättsinnehavare att tillgodonjuta andel i den vinst, som å rörelsen kan uppkomma,
har till ändamål att av allmänheten till förräntande mottaga penningar och
genom räntans läggande till huvudstolen dem ytterligare förkovra samt medlen i
mån av uppsägning återbetala, dels i § 11, att sparbank ej må driva inlåningsrörelse
under annan form än i 1 § omförmälts. Det kan då åtminstone ifrågasättas,
huruvida sparbank, såsom vid intressekontorsrörelse erfordras, äger åtaga sig vare
sig att efter uppdrag av insättare direkt hos dennes arbetsgivare lyfta avdrag å
lönen för att därmed verkställa insättningar å insättarens konto eller att för insättares
räkning av hans tillgodohavande omedelbart bestrida sådana likvider av
t. ex. skatter, försäkrings- och medlemsavgifter, hyror, barnuppfostringsbidrag,
räntor, amorteringar m. m., vilka det normalt ingår i ett intressekontors uppgift
att efter därom träffad överenskommelse ombesörja.
Undanröjandet av sålunda till äventyrs befintliga hinder i sparbankslagstiftningen
för sparbanks upptagande av intressekontorsrörelse skulle emellertid uppenbarligen
icke komma i strid med nämnda lagstiftnings syfte, vilket ju uteslutande
är att förhindra sparbanksverksamhetens införande på banor, vilka äro främmande
för eller äventyra uppnåendet av sparbankernas ändamål: främjandet av sparsamhet
och en sund enskild hushållning.
På den grund synes ett tillägg böra göras på lämpligt ställe i sparbankslagen,
som klart berättigar sparbank, vilken finner det önskvärt, att införliva intressekontorsrörelse
med sin verksamhet. Ett sådant tillägg synes lämpligen kunna infogas
sist i § 11.»
Bankinspektionen, vars yttrande i föreskriven ordning inhämtats,
har i utlåtande den 11 mars 1919 i anledning av motionärens förslagatt
bereda möjlighet för medverkan från sparbankerna för s. k. intressekontorsverksamhet
anfört följande:
»Såvitt bankinspektionen kunnat finna, förefinnes emellertid icke något hinder
för sparbank att av en insättare mottaga uppdrag att för insättande i banken lyfta
vissa belopp av insättare tillkommande lön. Enligt vad bankinspektionen inhämtat,
lärer det också redan nu förekomma, att dylika löneavdrag efter överenskommelse
mellan arbetsgivare och anställda insättas av de förra för de senares räkning i
sparbanker.
Bankinspek
tionen.
8
Banko utskottets utlåtande. Nr 37.
Utskottet.
Ej heller torde den nu gällande sparbankslagens bestämmelser — möjligen
frånsett föreskrifterna i 24 och 25 §§ angående motbok, vilka torde kunna föranleda
vissa besvär — utgöra hinder för sparbank att mottaga uppdrag att för insättares
räkning av dennes tillgodohavande i sparbanken på visst överenskommet sätt verkställa
likvider av honom åliggande utbetalningar. Bestämmelserna i 11 § angående
uppsägningstid — vilken för övrigt enligt särskild föreskrift icke är för sparbankerna
ovillkorligen bindande — torde härutinnan icke bereda svårigheter, enär de utbetalningar,
som kunna komma ifråga från intressekontoren, torde komma att ske vid
på förhand kända tidpunkter.
För själva intressekontorsidén torde sålunda redan nu sparbankerna kunna
medverka, och vid sådant förhållande synes det ifrågasatta tillägget till 11 § i
sparbankslagen icke vara erforderligt.
Bankinspektionen har slutligen ansett sig böra ifrågasätta, huruvida det överhuvud
taget kan vara lämpligt att i sparbankslagen införa en bestämmelse av den
i motionen föreslagna innebörden. Genom en dylik föreskrift skulle nämligen den
uppfattningen kunna göra sig gällande, att sparbankerna borde hava till direkt
ändamål att främja intressekontorsverksamheten, vilken likväl måste anses ligga
utanför dylika bankers huvudverksamhet. För ett stort antal sparbanker torde en
utvidgning av deras verksamhet i berörda hänseende till följd av de mången gång
vidlyftiga organisatoriska anordningar, som en dylik utvidgad rörelse måste medföra,
kunna bliva betungande, och därtill kommer, att intressekontorsverksamheten i
många fall skulle kunna tänkas taga sådan omfattning, att vederbörande sparbanks
huvudändamål därigenom kunde komma att lida intrång.»
Av vad bankinspektionen i ärendet anfört framgår, att nu gällande
bestämmelser i sparbankslagen icke lägga hinder i vägen för sparbanks
verksamhet i det syfte, motionären föreslagit. Med hänsyn härtill och
under åberopande av vad bankinspektionen i övrigt framhållit, hemställer
utskottet,
att förevarande motion nr II: 177 ej må av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 3 april 1919.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Hedenstierna, Gustafsson, Neiglick, friherre Langenskiöld,
Wickman, Enhörning och Lindgren samt
av andra kammaren: herrar Kristensson, Borg, Lindvall, Persson, Olsson i Berg,
Lovén och Hagman.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.