Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen angående sparbanker.

1919-04-03 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1919:37, Utlåtande, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen angående sparbanker.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

Xr

37.

Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1919 kl. 1 e. ni

Utlåtande, i anledning av väckt motion med förslag till lag om

ändrad lydelse av 11 § i lagen angående sparbanker.

I en inom andra kammaren av herr Hörn g väckt, till bankoutskottet

hänvisad motion nr 177, hemställes, att riksdagen måtte för sin del

antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av § 11 i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker,

sådan den lyder enligt lagen den 18 juni 1915.

Härigenom förordnas, att § 11 i lagen den 28 juli 1892 angående

sparbanker, sådan den lyder enligt lagen den 18 juni 1915, skall erhålla

följande ändrade lydelse:

II §. Sparbank må ej driva inlåningsrörelse under annan form,

än i 1 § omförmäles; och äger sparbank därvid icke ikläda sig skyldighet

att annorledes än viss tid efter uppsägning återbetala insatta medel,

styrelsen dock öppet lämnat att, då sådant utan olägenhet kan ske,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. För

fyllande av tillfälligt penningbehov må sparbank upptaga lån och öppna

kreditivräkning.

Sparbanks medel må ej såsom lån utlämnas mot annat fordringsbevis

än skuldebrev.

Oavsett vad här ovan stadgats skall det dock vara sparbank obetaget

att med ekonomisk förening, som har till ändamål att inom viss

ort bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk (jordbrukskassa) och

som i enlighet med bestämmelser, vilka Konungen meddelar, vunnit

godkännande från det allmännas sida, träffa avtal om öppnande för

kassan av löpande räkning eller kreditivräkning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 37.

Lämnas lån mot borgen eller mot pant av skuldebrev med borgen,

skall, där icke gäldenären utfäster sig att inom tre månader återgälda

lånet, sparbankens styrelse förbehålla sig rätt att, om den så finner

nödigt, uppsäga detsamma till återbetalning inom tre månader. Utöver

tio år må icke lån, varom nu är sagt, utestå; skolande å lån av ifrågavarande

beskaffenhet, som utestår längre tid än ett år, avbetalning

årligen göras med belopp, som i förhållande till den tid, för vilken

lånet beviljats, blivit i skuldebrevet bestämt, där icke styrelsen begagnar

sin rätt att uppsäga lånet till inbetalning på en gång. Så länge lånet

kvarstår skall styrelsen årligen underkasta detsamma förnyad prövning.

Vad sålunda är stadgat om den tid, varunder i ån mot borgen eller

mot pant av skuldebrev med borgen längst må utestå, är icke tillämpligt

å lån, som emot dylik säkerhet varder av kommun eller samfällighet

med Konungens tillstånd upptaget.

Avtal om öppnande av löpande räkning eller kreditivräkning, varom

förmäles i tredje stycket, må ej träffas för längre tid än ett år i sänder

och skall, därest det jordbrukskassan lämnade godkännandet genom

laga kraft ägande beslut återkallats, kunna uppsägas att genast upphöra

att gälla.

Vad i denna paragraf är stadgat må icke utgöra hinder för sparbank

att till främjande av sparsamhet och en sund enskild hushållning av insaltare

mottaga uppdrog att för insättande i sparbanken lyfta vissa belopp

av insättaren tillkommande lön eller att för hans räkning av hans tillgodohavande

i sparbanken på visst överenskommet sätt verkställa likvider av

honom åliggande utbetalningar.

Till stöd för sin hemställan anför motionären följande:

»På senare tid ha i vårt land dels av arbetsgivare, dels av personalen vid

särskilda företag, dels av för ändamålet bildade föreningar i ganska stort antal

anordnats inrättningar under namn av intressekontor eller intressekassor, vilkas

ändamål kan sammanfattas sålunda, att de dels hava att för sina medlemmar underlätta

gäldandet av utgifterna till skatt genom att medelst avpassade avdrag å medlemmars

respektive avlöningar fördela dessa utgifter under hela året, dels att för

medlemmar, som sådant önska och därom göra särskild anmälan, på enahanda sätt

mottaga och förkovra insättningar avsedda till andra utgifter eller ock rena besparingar,

samt att vid behov lämna medlemmarna tillfälliga lån eller på annat sätt

bidraga till att medlemmarna få en ordnad ekonomi.

Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att en sund och lycklig

tanke ligger till grund för dessa inrättningars verksamhet. Den kritik, för vilken

de varit utsatta, har icke gällt verksamheten som sådan, utan dels att den i de fall,

då den stått under arbetsgivarens ledning, synts ägnad att mera än önskligt bringa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Av ■>'').

arbetstagarnas enskilda ekonomi under arbetsgivarnas iakttagelse och kontroll, dels

att den i vissa fall förbundits med ett tillhandahållande av varor åt delägarna, vilket

befarats kunna leda till ett s. k. trucksystem. Ingen av dessa anmärkningar ä”er

emellertid tillämpning på intressekontor eller intressekassor, vilka intaga en i förhållande

till arbetsgivaren fristående ställning.

Att sådana fristående intressekontor eller intressekassor icke i större antal

kommit till stånd, torde bero därpå, att organisationen och driften av desamma

kräva för ändamålet anställd och utbildad personal och att igångsättandet därför är

förenat med viss ekonomisk risk, därest ej stor anslutning vinnes. Det skulle därför

vara till stor fördel, om intressekontorsverksamheten kunde anknytas till de redan

bestående inrättningar med likartat syfte, som förefinnas i våra sparbanker.

Det är emellertid tvivelaktigt, huruvida det är förenligt med gällande sparbankslagstiftning,

att sparbankerna upptaga intressekontorsverksamhet.

I lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker stadgas nämligen i § 1, att

med sparbank förstås penninginrättning, som utan rättighet för dess stiftare eller

dessas rättsinnehavare att tillgodonjuta andel i den vinst, som å rörelsen kan uppkomma,

har till ändamål att av allmänheten till förräntande mottaga penningar och

genom räntans läggande till huvudstolen dem ytterligare förkovra samt medlen i

mån av uppsägning återbetala, dels i § 11, att sparbank ej må driva inlåningsrörelse

under annan form än i 1 § omförmälts. Det kan då åtminstone ifrågasättas,

huruvida sparbank, såsom vid intressekontorsrörelse erfordras, äger åtaga sig vare

sig att efter uppdrag av insättare direkt hos dennes arbetsgivare lyfta avdrag å

lönen för att därmed verkställa insättningar å insättarens konto eller att för insättares

räkning av hans tillgodohavande omedelbart bestrida sådana likvider av

t. ex. skatter, försäkrings- och medlemsavgifter, hyror, barnuppfostringsbidrag,

räntor, amorteringar m. m., vilka det normalt ingår i ett intressekontors uppgift

att efter därom träffad överenskommelse ombesörja.

Undanröjandet av sålunda till äventyrs befintliga hinder i sparbankslagstiftningen

för sparbanks upptagande av intressekontorsrörelse skulle emellertid uppenbarligen

icke komma i strid med nämnda lagstiftnings syfte, vilket ju uteslutande

är att förhindra sparbanksverksamhetens införande på banor, vilka äro främmande

för eller äventyra uppnåendet av sparbankernas ändamål: främjandet av sparsamhet

och en sund enskild hushållning.

På den grund synes ett tillägg böra göras på lämpligt ställe i sparbankslagen,

som klart berättigar sparbank, vilken finner det önskvärt, att införliva intressekontorsrörelse

med sin verksamhet. Ett sådant tillägg synes lämpligen kunna infogas

sist i § 11.»

Bankinspektionen, vars yttrande i föreskriven ordning inhämtats,

har i utlåtande den 11 mars 1919 i anledning av motionärens förslagatt

bereda möjlighet för medverkan från sparbankerna för s. k. intressekontorsverksamhet

anfört följande:

»Såvitt bankinspektionen kunnat finna, förefinnes emellertid icke något hinder

för sparbank att av en insättare mottaga uppdrag att för insättande i banken lyfta

vissa belopp av insättare tillkommande lön. Enligt vad bankinspektionen inhämtat,

lärer det också redan nu förekomma, att dylika löneavdrag efter överenskommelse

mellan arbetsgivare och anställda insättas av de förra för de senares räkning i

sparbanker.

Bankinspek
tionen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Banko utskottets utlåtande. Nr 37.

Utskottet.

Ej heller torde den nu gällande sparbankslagens bestämmelser — möjligen

frånsett föreskrifterna i 24 och 25 §§ angående motbok, vilka torde kunna föranleda

vissa besvär — utgöra hinder för sparbank att mottaga uppdrag att för insättares

räkning av dennes tillgodohavande i sparbanken på visst överenskommet sätt verkställa

likvider av honom åliggande utbetalningar. Bestämmelserna i 11 § angående

uppsägningstid — vilken för övrigt enligt särskild föreskrift icke är för sparbankerna

ovillkorligen bindande — torde härutinnan icke bereda svårigheter, enär de utbetalningar,

som kunna komma ifråga från intressekontoren, torde komma att ske vid

på förhand kända tidpunkter.

För själva intressekontorsidén torde sålunda redan nu sparbankerna kunna

medverka, och vid sådant förhållande synes det ifrågasatta tillägget till 11 § i

sparbankslagen icke vara erforderligt.

Bankinspektionen har slutligen ansett sig böra ifrågasätta, huruvida det överhuvud

taget kan vara lämpligt att i sparbankslagen införa en bestämmelse av den

i motionen föreslagna innebörden. Genom en dylik föreskrift skulle nämligen den

uppfattningen kunna göra sig gällande, att sparbankerna borde hava till direkt

ändamål att främja intressekontorsverksamheten, vilken likväl måste anses ligga

utanför dylika bankers huvudverksamhet. För ett stort antal sparbanker torde en

utvidgning av deras verksamhet i berörda hänseende till följd av de mången gång

vidlyftiga organisatoriska anordningar, som en dylik utvidgad rörelse måste medföra,

kunna bliva betungande, och därtill kommer, att intressekontorsverksamheten i

många fall skulle kunna tänkas taga sådan omfattning, att vederbörande sparbanks

huvudändamål därigenom kunde komma att lida intrång.»

Av vad bankinspektionen i ärendet anfört framgår, att nu gällande

bestämmelser i sparbankslagen icke lägga hinder i vägen för sparbanks

verksamhet i det syfte, motionären föreslagit. Med hänsyn härtill och

under åberopande av vad bankinspektionen i övrigt framhållit, hemställer

utskottet,

att förevarande motion nr II: 177 ej må av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 3 april 1919.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Hedenstierna, Gustafsson, Neiglick, friherre Langenskiöld,

Wickman, Enhörning och Lindgren samt

av andra kammaren: herrar Kristensson, Borg, Lindvall, Persson, Olsson i Berg,

Lovén och Hagman.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.