Konstitutionsutskottets memorial AV 33
1919-05-20 · 63 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 55 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1919:33, Konstitutionsutskottets memorial AV 33
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets memorial AV 33.
Nr 33.
Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet hava, på därom hos vederbörande gjord
framställning, blivit överlämnade de under tiden från och med den 15
januari 1918 till och med den 9 januari 1919 i statsrådet förda protokoll,
nämligen över
justitiedepartementsärenden från och med den 18 januari 1918 till
och med den 9 januari 1919;
justitieärenden från och med den 18 januari 1918 till och med den
31 december 1918;
utrihesdepartementsärenden från och med den 18 januari 1918 till
och med den 9 januari 1919;
lantförsvarsärenden från och med den 18 januari 1918 till och med
den 9 januari 1919;
sjöförsvar särenden från och med den 18 januari 1918 till och med
den 9 januari 1919;
civilärenden från och med den 18 januari 1918 till och med den
9 januari 1919;
finansärenden från och med den 18 januari 1918 till och med den
9 januari 1919;
ecklesiastikärenden från och med den 18 januari 1918 till och med
den 9 januari 1919; samt
jordbruksärenden från och med den 16 januari 1918 till och med
den 9 januari 1919.
Bihang till riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 28 käft. (AV 33.)
1
2
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
Sedan från utskottet framställningar gjorts om överlämnande dels
av det eller de särskilda protokoll, som må hava förts rörande det i tidningarna
den 3 mars 1918 publicerade officiella meddelandet, att den
svenska regeringen inlagt en allvarlig gensaga mot en ifrågasatt åtgärd
från Tysklands sida rörande Alandsöarna, dels av det eller de särskilda
protokoll, som må innehålla svenska regeringens beslut att hemställa,
att det mellan Sverige och ententemakterna under år 1918 avslutade
handelsavtalet icke måtte publiceras, dels och av samtliga de särskilda
protokoll från granskningsåret, härrörande från tiden efter de med ententemakterna
den 1 mars och den 28 maj slutna handelsavtalen, som
må avse frågan om dessas offentliggörande; har upplysning vunnits, att
några särskilda psotokoll rörande omförmälda frågor icke föreligga.
Vid granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift blivit av utskottet företagen och nu
fullbordad,
har anledning icke förekommit att mot någon
ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen,
varemot utskottet
funnit nedan nämnda ärende vara av beskaffenhet
att böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen
anmälas.
[Protokoll över finansärenden den 10 maj 1918.]
Enligt den för Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet vid konstituerande
bolagsstämma den 23 december 1914 antagna bolagsordningskall
bolagets styrelse bestå av sex eller åtta ledamöter med en suppleant
för varje styrelseledamot. Kungl. Maj:t utser halva antalet styrelseledamöter
jämte suppleanter för dem. Såväl ledamöter som suppleanter
väljas för tre år i sänder. Ordförande vid styrelsesammanträde skall
alltid vara en av de utav Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna.
Till ledamot av styrelsen utsåg Kungl. Maj:t, för treårsperioden
1915—1918 bland andra f. d. justitierådet Johannes Hellner och till
suppleant friherre Erik Palmstierna; och hava dessa enligt vad aktiebolagsregistret
utvisar sedermera alltjämt tillhört styrelsen, den förre såsom
dess ordförande och den senare såsom suppleant.
Av protokollet över finansärenden den 10 maj 1918 nr 7 inhämtas,
att, sedan bolaget hos Kungl. Maj:t anmält, att mandatstiden för de av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
a
Kung]. Maj:t utsedda ledamöterna i-bolagets styrelse utginge vid tiden
för Ibis års ordinarie bolagsstämma, Kungl. Maj:t bland annat dels för
liden intill den ordinarie bolagsstämman år 1921 utsett till ledamöter i
styrelsen hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Johannes
Hellner in. fl. samt till suppleanter statsrådet friherre Erik Palmstierna
m. fl., dels ock förordnat Hellner att vara ordförande i styrelsen. 1 statsrådet
den 10 maj Ibis närvoro såväl Hellner som Palmstierna, och i
protokollet finnes icke anteckning, att nämnda ledamöter av statsrådet
icke deltagit i behandlingen av ovanberörda ärende. I anledning härav
har utskottet funnit sig böra mot hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Hellner och statsrådet friherre Palmstierna framställa anmärkning
enligt § 107 regeringsformen för den försummelse, som i detta
hänseende kan läggas dem till last.
Stockholm den 20 maj 1919.
På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.
Reservationer.
I.
Mot den i utskottets memorial gjorda anmälan av herrar Larsson
i Västerås, Mannheimer, Oscar Olsson och Engberg, vilka anfört:
Då det måste anses uppenbart att hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena Hellner samt statsrådet Palmstierna i verkligheten icke
tagit någon befattning med handläggningen av ifrågavarande ärenden
samt att saknaden av anteckning därom i protokollet uteslutande varit
beroende på ett rent förbiseende, ha vi funnit vad som i nu berörda
hänseende förts omförmälda två regeringsmedlemmar till last icke vara
av natur att böra föranleda utskottet att mot dem framställa anmärkning
enligt 107 § regeringsformen.
4
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
IT.
Av herr K. J. Ekman, som med instämmande av herrar Clason,
Bellinder, von Mentzer, greve Alexander Hamilton, Norman, Kahlström och
Forssell yttrat:
[Protokoll över finansärenden den 19 februari och den 10 maj 1918.]
''Enligt den för Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet vid konstituerande
bolagsstämma den 23 december 1914 antagna bolagsordningskall
bolagets styrelse bestå av sex eller åtta ledamöter med en suppleant
för varje styrelseledamot. Kungl. Maj:t utser halva antalet styrelseledamöter
jämte suppleanter för dem. Såväl ledamöter som suppleanter
väljas för tre år i sänder. Ordförande vid styrelsesammanträde skall
alltid vara en av de utav Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna.
Ersättningarna till de av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna bestämmas
av Kungl. Maj:t. Jämlikt instruktion den 26 februari 1915 för de av
Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna hava dessa att utöva en viss
uppsikt och kontroll över bolagets verksamhet samt hos Kungl. Maj:t
göra anmälan, därest vissa statliga, merkantila eller sociala intressen
åsidosättas. Mellan Kungl. Maj:t och Kronan å ena sidan samt bolagets
styrelse å andra sidan bar den 12 februari 1915 upprättats ett kontrakt, varigenom
det staten tillkommande tobaksmonopol överlåtits å bolaget och
därav följande rättsförhållanden mellan staten och bolaget närmare ordnats.
Skulle tvist uppstå mellan staten och bolaget rörande rätta tolkningen
av kontraktet, skall dylik tvist avgöras enligt gällande lag om skiljemän.
Skiljemännen skola vara tre till antalet och tillsättas på det sätt, att
vardera parten ;— Kungl. Maj:t och bolaget — utser en och överståthållareämbetet
den tredje.
Till ledamot av styrelsen utsåg Kungl. Maj:t för treårsperioden
1915—1918 bland andra, f. d. justitieråd^ Johannes Hellner och till
suppleant friherre Erik Palmstierna; och hava dessa sedermera alltjämt
tillhöi''t styrelsen, den förre såsom dess ordförande och den senare såsom
suppleant.
Av protokollet över finansärenden den 19 februari 1918 nr 12 inhämtas,
att Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för finansdepartementet
statsrådet Thorsson då meddelat förnyade bestämmelser rörande arvoden
åt de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna och suppleanterna i bolagets
styrelse, gällande för ordföranden från år 1916 och för suppleanterna från
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
5
och med år 1918. T detta beslut hava herrar Hellner och Palmstierna
såsom ledamöter av statsrådet deltagit.
Vidare inhämtas av protokollet över finansärenden den 10 maj 1918
nr 7 att, sedan bolaget hos Kungl. Maj:t anmält, att mandattiden för
de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i bolagets styrelse utginge vid
tiden för 1918 års ordinarie bolagsstämma, Kungl. Maj:t på föredragning
av statsrådet Thorsson, bland annat, dels för tiden intill den ordinarie
bolagsstämman år 1921 utsett till ledamöter i styrelsen ministern för
utrikes ärendena Johannes Hellner in. H. samt till suppleanter statsrådet
friherre Erik Palmstierna in. fl., dels ock förordnat ministern för utrikes
ärendena Hellner att vara ordförande i styrelsen. Jämväl i detta beslut
hava herrar Hellner och Palmstierna såsom ledamöter av statsrådet
deltagit.
Konstitutionsutskottet har i sitt förevarande memorial framställt
anmärkning mot dessa bägge statsråd för det de, ehuru jäviga, deltagit
i sistnämnda beslut. Av enahanda skäl hade givetvis anmärkning bort
göras jämväl för deras deltagande i beslutet den 19 februari.
Men därtill kommer, att utseendet av herrar Hellner och Palmstierna
till avlönade funktionärer i bolagets styrelse icke torde vara förenligt
med deras ställning såsom statsråd. I R. F. § 34 stadgas, att
»ledamot av statsrådet må icke tillika annat ämbete utöva, ej heller några
inkomster därav uppbära». Även om skilda meningar kunna råda angående
omfånget av det i paragrafen begagnade uttrycket »ämbete» och
dess tillämpning i nu förevarande fall, synes likväl den grund, varpå
denna paragraf vilar, giva fullt stöd för en anmärkning mot att ledamöter
av statsrådet utsetts att fungera såsom innehavare av ett offentligt avlönat
uppdrag, där statens intressen äro i fråga. Men därjämte kan befaras,
att vid eventuella konflikter mellan bolaget och staten de i bolagets styrelse
insatta statsråden näppeligen kunna med tillbörligt eftertryck tillvarataga
bägge parternas intressen. Därest den dessa styrelseledamöter
åliggande uppsikten och kontrollen över bolagets verksamhet skulle eftersättas,
torde det också bliva ganska svårt för Kungl. Maj:t att ingripa
mot de i sådant hänseende försumliga styrelseledamöterna. Och skulle
fråga bliva om utseende av skiljemän för slitande av tvist mellan bolaget
och Kungl. Maj:t, skulle måhända dessa styrelseledamöter kunna komma
att deltaga i utseende av skiljemän å bägge sidorna. I tidigare fall, då
statsråd varit utsedda till ledamöter i bolagets styrelse, har så förfarits,
att de under statsrådstiden avhållit sig från varje utövning av denna
funktion. Med anledning av vad sålunda förekommit får jag — som
deltagit i den av utskottet beslutade anmärkningen mot hans excellens
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
ministern för utrikes ärendena och statsrådet friherre Palmstierna för deras
deltagande i beslutet den 10 maj — ytterligare jämlikt 107 § E. F.,
framställa anmärkning dels mot nämnda bägge statsråd för deras deltagande
i beslutet den 19 februari och dels mot föredragande departementschefen
statsrådet Thorsson för hans tillrådande av beslutet den
10 maj.
III.
av herr K. J. Ekman, som med instämmande av herrar Cl ason,
Bellinder, Gustaf Gustafsson, Schyller och Forssell yttrat:
[Protokoll över justitiedepartementsärenden den 21 maj 1918.]
Av protokollet över justitiedepartementsärenden den 21 maj 1918
inhämtas, att chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren, efter
gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet, i underdånighet
anmält riksdagens skrivelse den 9 mars 1909 angående vidgad
rätt för medlem av svenska kyrkan att därur utträda, ävensom angående
rätt för den, som anmält sig till utträde ur kyrkan, att fortfarande deltaga
i avgörandet av frågor, som icke prövas vara av beskaffenhet att
böra allenast av kyrkans medlemmar handläggas.
Föredragande departementschefen anförde därvid:
»Riksdagen har i den nu anmälda skrivelsen anhållit, att Kung!.
Maj:t ville taga i övervägande, under vilka villkor det må kunna tillåtas
medlem av svenska kyrkan att, även utan uppgiven avsikt att övergå
till annat trossamfund, utträda ur kyrkan, ävensom huru gällande lagstiftning
lämpligast må kunna ändras därhän, att främmande trosbekännare
och de, som anmält sig till utträde ur kyrkan, ej på grund därav
uteslutas från rätt att deltaga i avgörandet av frågor, som icke prövas
vara av beskaffenhet att böra allenast av kyrkans medlemmar handläggas,
samt låta utarbeta och för riksdagen framlägga de förslag, som av
denna utredning kunna föranledas. I anslutning till vad riksdagen sålunda
hemställt finner jag det angeläget, att sådana förslag, varom riksdagen
anhållit, snarast måtte utarbetas. Härvid bör i hela dess vidd
upptagas frågan om de rättigheter och skyldigheter, som böra följa av
medborgares ställning till svenska statskyrkan. Så bör lagstiftningen,
därest den medger ett friare utträde ur statskyrkan, än hittills varit
fallet, tillika sörja för, att ingen till följd av sådant utträde går förlustig
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
7
mel borgerliga rättigheter, som tidigare tillkommit honom, såsom särskilt
tillträde till vissa statsämbeten. För avgörande av sistberörda fråga torde
åter förutsättas en mera allmängiltig prövning av spörsmålet, huruvida
skid finnes att för beklädande av statsämbete eller befattning bibehålla
fordran på viss trosbekännelse i de fall sådant villkor för närvarande
är gällande. Jämväl frågan, huruvida och under vilka villkor s. k. borgerlig
begravning må kunna medgivas, bör i detta sammanhang upptagas
till prövning, så mycket hellre som även inom riksdagen ett starkt
intresse yppat sig för eu sådan reform och Andra kammaren vid upprepade
tillfällen fattat beslut i nämnda riktning. Ifrågavarande utredning
synes böra inriktas direkt på åstadkommande av positiva förslag
snarast möjligt. För utförande av utredningen hemställer jag om bemyndigande
att tillkalla högst fem personer att inom justitiedepartementet
biträda vid upprättande av de förslag till den nya lagstiftningen och
de ändringar i gällande författningar, som må anses erforderliga i ovan
angivna hänseenden.»
Sedan nådigt bifall lämnats till denna, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan, anmälde föredraganden vidare, att han på
grund av ovanberörda honom sålunda lämnade nådiga bemyndigande
hade för avsikt att såsom sakkunniga för att i nämnda avseende biträda
inom justitiedepartementet tillkalla fem uppgivna personer, därav eu
professor vid konsthögskolan, en frikyrkopredikant, en komminister och
eu läroverksadjunkt, samtliga ledamöter av riksdagen, ävensom en jurist,
vilken tillika skulle tjänstgöra såsom sekreterare, samt hemställde om
nådigt förordnande angående den ersättning, som borde i olika avseenden
till eu var av de sakkunniga utgå.
Nyssnämnda personer blevo också sedermera av statsrådet för ändamålet
tillkallade såsom sakkunniga. Dessutom har kommittén erhållit
rätt att, därest det skulle visa sig, att metodistkyrkans intressen skulle
av utredningen beröras, för överläggningarna härom med sig förena jämväl
en representant för denna kyrka, utsedd enligt nämnda kyrkas eget val.
Enligt vad föredragande departementschefen i sitt anförande till
statsrådsprotokollet uttryckligen uttalat, skall vid ärendets behandling av
de sakkunniga »i hela dess vidd upptagas frågan om de rättigheter och
skyldigheter, som böra följa av medborgares ställning till svenska statskyrkan».
Då ärendet sålunda på det närmaste berör frågan om det inbördes
förhållandet mellan kyrka och stat i vårt land och om kyrkans
framtida ställning över huvud, synes det anmärkningsvärt, att icke en
fylligare och gent emot de läskande politiska uppfattningarna inom riksdagen
mera fristående representation bland de sakkunnige beretts kyrkan
8
Konstitutionsutskottets memorial Kr 33.
än vad fallet blivit. I den män de kyrkliga intressena och önskemålen
skilja sig från nämnda uppfattningar, har åt dem icke b eretts någon som
helst självständig talan. Med den sammansättning sakkunnignämnden
sålunda erhållit är det att befara, att utredningen kommer att vila på
en alltför ensidig grund.
Med anledning härav finner jag mig föranlåten att mot föredragande
departementschefen, statsrådet Löfgren, framställa anmärkning enligt
107 § R. F.
IV.
av herr Forssell, vilken med instämmande av herrar K. J. Ekman,
v. Mentzer, Schyller, Gustaf Gustafsson, Henriksson, och Norman anfört:
[Prot. över justitiedepartementsärenden den 29 nov., över lantförsvarsärenden
den 18 dec. och över ecklesiastikärenden den 31 dec. 1918.]
Reservanterna hava i regeringsbeslut och åtgöranden, som, förutom
i det ovan omnämnda i protokollet över justitiedepartementsärenden den
21 maj 1918 nr 2 upptagna ärendet, förekommit jämväl i de ärenden,
vilka omförmälas i protokollet över justitiedepartementsärenden den 29
november 1918 nr 70 angående tillsättning av den s. k. jordförvärvskommissionen,
i protokollet över lantförsvarsärenden den 18 december 1918
nr 53 angående tillsättning av 1918 års avrustningskommission och i
protokollet över ecklesiastikärenden den 31 december 1918 nr 173 angående
tillsättande av den s. k. skolkommissionen, funnit att till följd av
den ensidighet, som gjort sig gällande vid beredningarnas planläggning
och vid valet av sakkunnige rikets sannskyldiga nytta icke blivit tillbörligen
iakttagen och att förty anledning förekommer till anmärkning jämlikt
107 § R. F. i ärendet den 29 nov. nr 70 mot chefen för justitiedepartementet,
i ärendet den 18 dec. nr 53 mot hans excellens statsministern
och mot chefen för lantförsvarsdepartementet och i ärendet
den 31 dec. nr 173 mot chefen för ecklesiastikdepartementet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
!)
V.
av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijer greve Alexander
Hamilton, N. A. Nilsson, Henriksson, Norman och Forssell, vilka anfört:
[Protokoll över civilärenden den 31 december 1918 och don 9 januari 1919].
De vid 1918 års urtima riksdagar antagna lagarna om ändring i
dittillsvarande kommunallagar innehöllo, vad deras ikraftträdande beträffar,
genomgående föreskriften, att de skulle träda i kraft den 1 mars
1919, dock att för vissa specialbestämmelser ikraftträdandet skulle förskjutas
till respektive den 1 april och den 1 maj 1919. I särskilda övergångsbestämmelser
till lagen om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse
i stad och om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
förefunnos emellertid stadganden rörande upprättande av röstlängder att
användas vid, bland annat, de fullmäktigeval och de landstingsmannaval,
som jämlikt författningsändringarna skulle komma att äga rum under
senare delen av mars månad 1919. Vid sidan av vissa av riksdagen
antagna bestämmelser härutinnan innehöllo dessa stadganden jämväl att
»närmare föreskrifter i avseende å längdens uppläggande och om skyldighet
för vederbörande myndigheter att lämna erforderliga uppgifter till
införande i längden meddelas av Konungen». Allenast i avseende å dessa
förhållanden var det alltså åt Kungl. Maj:t överlämnat att på eget bevåg
träffa närmare föreskrifter.
I fråga om röstlängdernas upprättande utfärdades därpå, som bekant,
den 31 december eu kungörelse, som offentliggjordes i nr 1063 av
Svensk Författningssamling 1918, utkommen från trycket den 8 januari
1919. Jämte bestämmelser om röstlängdernas upprättande innehöll denna
kungörelse emellertid i § 3 även stadganden, att den indelning av landskommuner
i valkretsar eller valdistrikt för val av kommunalfullmäktige
(municipalfullmäktige) eller i valdistrikt för landstingsmannaval, som då
gällde, skulle med vissa i §:ns mom. 2 och 3 angivna undantag tills vidare
tillämpas. Dessa stadganden hava betagit vederbörande kommuner
möjlighet att för tillämpning vid marsvalen 1919 verkställa den dem enligt
gällande kommunallagar tillkommande rättighet att uppdela sig i
valkretsar eller valdistrikt. Genom utfärdandet av dessa stadganden har
därför enligt vår uppfattning Kungl. Maj .-t gått utöver den befogenhet,
som genom ovanberörda övergångsbestämmelser eller eljest gällande lagstiftning
varit Kungl. Maj:t tillerkänd.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 samt. 28 höft. (Nr 33.)
2
10
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
Även i övrigt kunna mot den berörda kungörelsens avfattning befogade
anmärkningar göras. Yi påminna i detta hänseende om de erinringar
rörande bristande klarhet av vissa bestämmelser i densamma, som
förekommit. Vi erinra likaledes om den otillräckliga tid, som varit tillmätt
mellan dess offentliggörande och tidpunkten för dess tillämpning i
vederbörande kommuner. Vi framhålla jämväl, att den ursprungliga, den
8 januari offentliggjorda lydelsen av dess § 3 några dagar senare rättades
genom eu ny avfattning (publicerad i Svensk Författningssamling i
ett kartongblad, infört närmast efter en kungörelse av den 16 januari),
något som i fråga om en författning, som redan före den 15 januari
skulle tillämpas i rikets kommuner, måste anses synnerligen olämpligt.
Kungörelsen den 31 december 1918 efterföljdes den 9 januari 1919
som bekant av ett telegrafiskt cirkulär till rikets länsstyrelser, genom
vilket dessa ålades att till dag före den 9 februari 1919 sammankalla
urtima landsting för fastställande med giltighet från och med 1 mars av
ny indelning av valkretsarna för landstingsmannaval jämte det antal
landstingsmän, som skulle för varje valkrets utses, samt valkretsarnas
fördelning i grupper m. m. Genom detta cirkulär hava landstingen alltså
anbefallts att i februari verkställa valkretsindelning efter en lag, som då
ännu icke trätt i kraft och alltså icke kunde lagligen tillämpas. Ingå
bestämmelser i gällande landstingsförordning, i de vid urtima riksdagen
antagna nya bestämmelserna i densamma eller i därvid fastställda övergångsbestämmelser
hava berättigat till utfärdande av en dylik föreskrift.
Det kan givetvis icke förvåna, att den vid urtima riksdagen utan
tillräckliga förberedelser framlagda och i hast genomförda författningsreformen
visat sig i vissa stycken behäftad med ofullkomligheter, som
gjort kompletteringsbestämmelser önskliga. Men detta har icke kunnat
berättiga till att utan riksdagens medverkan utfärda sådana, som inneburit
förändring av gällande lag. Då emellertid detta skett genom såväl
ovanberörda kungörelse av den 31 december 1918 som det omnämnda
cirkuläret den 9 januari 1919, hava vi yrkat anmärkning mot föredragande
departementschefen statsrådet Schotte.
VI.
av herr von Geijer, som med instämmande av herrar Gustaf Gustafsson
och N. A. Nilsson anfört:
[Protokoll över civilärenden den 9 januari 1919.]
I Kung!, kungörelsen den 26 september 1918 angående övervakande
av utlänningar i riket stadgas, att utlänning, som befinner sig i riket,
Konstitutionsutskottet»< memorial Nr •>•
11
skall, därest lian efter den 1 december HUS önskar fortfarande bär vistas
under längre eller kortare tid, vara försedd antingen med vederbörligen
viserat pass, eller, om han ej kan förskaffa sig dylikt, med uppeh
ål Isbok, innefattande tillstånd att vistas i riket; ansökan om uppehällsbok
göres bos polismyndighet i den ort, där utlänningen på ett mera stadigvarande
sätt vistas.
Vidare stadgas i samma förordning, att polismyndigheten, där den
vid prövning i enlighet med i kungörelsen angivna grunder finner, att
ansökningen bör bifallas, skall utställa uppehällsbok för utlänning; men
att, där polismyndigheten är oviss, huruvida ansökningen bör beviljas,
eller finner densamma böra avslås, anmälan skall göras till Konungens
befallningshavande, som beslutar, huruvida och pa vilka villkor uppehållsbok
må av polismyndigheten utfärdas.
Uti skrivelse den 25 november 1918 anmälde poliskammaren i
Malmö till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län, med överlämnande
av ansökningar från i Malmö vistande utlänningar om uppehållsbok,
att poliskammaren ej ansett sig böra utfärda sådan för vissa
av dessa, bland dem danske undersåten bageriarbetaren Otto PedersenHolt.
Genom beslut den 3 december 1918 bestämde Kungl. Maj:ts befallningshavande
att uppehällsbok ej skulle för Pedersen-Holt utfärdas.
Den 9 januari 1919 anmäldes i statsrådet en till civildepartementet
överlämnad skrift, däruti Pedersen-Holt in. fl. gjort framställning om utfärdande
för honom av uppehällsbok, därvid Konungen efter tillstyrkan
av föredragande departementschefen, statsrådet Schotte, förklarade, att
med anledning av vad i ärendet förekommit hinder icke mötte för polismyndigheten
att för Pedersen-Holt utfärda uppehällsbok att gälla för tre
månader, under villkor att han därunder fullgjorde honom åvilande skattskyldighet
till stat och kommun.
Såvitt av handlingarna framgår, har detta Konungens beslut fattats
utan att dess befallningshavande i Malmöhus län blivit i ärendet hörd.
Då jag finner, att ett sådant sätt att behandla ärendet, särskilt i
betraktande av dess grannlaga och diskretionära art, icke står i överensstämmelse
med andan i stadgandet i 10 § regeringsformen har jag yrkat,
att emot föredragande departementschefen statsrådet Schotte skulle framställas
anmärkning enligt § 107 regeringsformen.
12
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
VII
av hr Forssell, som anfört:
[Protokoll över ecklesiastikärenden den 22 mars 1918 n:r 50.]
I skrivelse av den 12 febr. 1918 inlämnade kung!, läroverksöverstyrelsen
jämlikt sin instruktions föreskrift till Kungl. Maj:t förslag å
censorer vid årets studentexamina och meddelade däri, att av de dittillsvarande
censorerna lektor J. F. Nyström och prof. F. Åkerblom anhållit
att icke ifrågakomma till förnyat förordnande, samt föreslog i deras
ställe professorn vid Lunds universitet dr G. E. Hellquist och laboratorn
vid samma universitet dr L. Ramberg. I övrigt föreslog läroverksöverstyrelsen
samma personer, som 1917 innehaft censorsförordnande.
Vid föredragning i statsrådet den 22 mars 1918 . av detta ärende
upptog statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet kungl. läroverksöverstyrelsens
förslag såsom sitt med undantag därav att han utan
till statsrådsprotokollet uppgivet skäl i stället för professor Hellquist på
sitt förslag uppförde rektorn vid högre allmänna läroverket i Uppsala,
dr A. Nordfelt. Konungens beslut fattades i enlighet med föredragande
departementschefens hemställan.
Även om den i och för sig själv mycket antastliga principen skulle
godkännas, att bland censorerna vid studentexamina bör finnas en i
aktiv" tjänst varande läroverkslärare, så synes det redan vara synnerligen
olämpligt, om, såsom här är fallet, till censor utses rektorn vid ett högre
allmänt läroverk, vilken just vid den tid på året, då utövandet av censorsuppdraget
infaller kanske mer än eljest under läsåret behöves vid sitt
läroverk.
Då härtill kommer, att högre allmänna läroverket i Uppsala tillika
är ett av statens provårsläroverk och alltså ett särskilt ansvar åvilar
dess rektor, finnes det skäl antaga, att hans förordnande till censor kan
medföra än större olägenheter för skötseln av hans ordinarie ämbetsåligganden.
Vid sådant förhållande har det synts mig påtagligt, att föredragande
departementschefen vid handläggningen av ifrågavarande ärende
icke förfarit med tillbörlig skicklighet och att förty anledning till anmärkning
mot honom jämlikt R.F. § 107 föreligger.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
13
Vill.
av herr Clason, som med instämmande av herrar Bellinder, K. J.
Ekman, von Geijer, greve Alexander Hamilton, N. A. Nilsson, Henrikson,
Norman och Forssell anfört:
[Protokoll över ecklesiastikärenden den 15 februari och den- 8 november
1918],
Sedan 1917 års riksdag för indragning av skjututbildningsövningarna
vid de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna eeh de tekniska
läroverken från och med år 1918 minskat reservationsanslaget till dessa
institutioner med vissa närmare angivna belopp, blev genom nådigt beslut
den 25 juni 1917 förordnat, att dessa övningar skulle från och med
1918 upphöra, varjämte Kung!. Maj:t förklarade sig vilja framdeles träffa
beslut beträffande de åtgärder, som i anledning därav kunde böra
vidtagas ifråga om den för nämnda övningar anskaffade materielen m. m.
Förvaltaren av läroverkens reservförråd av dylika materiel, major
W. Åman, inkom därefter den 25 september 1917 med framställning till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet angående nämnda
materiel. Däri framhölls att den mälskjutningsmateriel, som då funnes
vid läroverken, bestode dels av gevär, vilka från arméns förråd utlämnats
till läroverken såsom län, dels av materiel, som inköpts av Kungl.
Ecklesiastikdepartementet och fördelats på läroverken, nämligen gevär, karbiner,
patronväskor m. m., ävenså av del i anläggningskostnader för
skjutbanor, uppförde skjutbodar in. in. Det uttalades, att det väl kunde
antagas för givet, att de från armén såsom lån utlämnade gevären skulle
återlämnas. Emellertid hade de varit i bruk sedan år 1909 och torde
därför kräva nödiga reparationer före återlämnandet, bland annat utbyte
av en hel del pipor mot nya. Medel till reparationskostnaderna syntes
därför böra anskaffas. Beträffande den övriga materielen syntes tre
alternativ vara tänkbara, nämligen l:o) att all materiel realiserades på
sätt Kungl. Maj:t föreskreve, 2^o) att materielen helt eller delvis förvarades
vid läroverken för att eventuellt få av ungdomen användas vid
frivilliga skytteövningar, eller 3:o) att materielen förvarades å förråd för
att kunna komma till användning i den händelse skjutövningar i någon
form framdeles skulle på grund av nytt riksdagsbeslut bliva återupptagna.
På det ej den dyrbara materielen i brist av vård och tillsyn
skulle taga skada borde i god tid bestämmas, huru med densamma
14
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
skulle förfaras från och med ingången av 1918. Vidare borde bestämmelser
träffas, huru ersättning för det med materielvården förbundna
arbetet skulle från och med 1918 utgå till dem, som finge med materielens
vård eller realiserande att beställa. En bilaga till Åmans framställning
upplyser, att till läroverken utlämnats såsom lån från armén
2,200 st. 6,5 mm gevär m/96, och såsom inköpta av departementet 1,125
st. 6,5 mm gevär m/''96 och 1,202 st. 6,5 mm karbiner L m/91. För
bringande i fullgott skick av de såsom lån bekomna gevären genom deras
förseende med nya pipor för en kostnad av omkring 11 kronor pr st.,
skulle åtgå 24,200 kronor. De av departementet inköpta gevären och
karbinerna voro ännu mera slitna och torde för deras bringande i fullt
brukbart skick åtgå omkring 25,000 kronor.
Över Åmans framställning anbefalldes läroverksöverstyrelsen och
folkskoleöverstyrelsen att efter vederbörande rektorer och gymnastiklärares
hörande avgiva utlåtande.
Av de hörda läroverken tillstyrkte det stora flertalet, nämligen 34,
alternativet nr 2, d. v. s. att dei; av ecklesiastikdepartementet inköpta och
till läroverken utlämnade materielen skulle få helt eller delvis kvarstanna
vid desamma för att få av ungdomen användas vid frivilliga skytteövningar,
Endast ett läroverk ifrågasatte realisation av all materiel såsom vid detta
läroverk obehövlig; tre förordade det tredje alternativet. Från olika håll
betonades kraftigt det livliga intresse, varmed det frivilliga skytteväsendet
omfattats av skolungdomen, de goda resultat det medfört i ökad
skjutskicklighet och det synnerliga gagn det haft av de till läroverken
från ecklesiastikdepartementet utlämnade gevären. Det vore därför i hög
grad önskligt, att dessa finge behållas; skulle man undandraga ifrågavarande
idrottsgren den uppmuntran den erhållit, skulle det bliva till
synnerlig skada.
I förslaget att de från armén lånade gevären skulle till densamma
återlämnas, instämde flertalet läroverk.
Vad angår folkskoleseminarierna, hade endast två fått fullständig
uppsättning materiel sig tilldelad, och anslöto sig dessa likaledes till
alternativet nr 2. De Övriga hade endast erhållit patronväskor med
livremmar, mot vilkas återlämnande flertalet icke synas ha haft något
att erinra.
Med ledning av de från läroanstalterna inkomna uppgifterna uppgjordes
eu förteckning över all den från ecklesiastikdepartementet till dem
utlämnade materielen, av vilken framgår att densamma utom av gevär
och karbiner irtgjordes av en mängd andra artiklar, såsom patron väskor
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
15
med livremmar, skjutstöd, gevärsremmar, rengöringsmateriel, riktställningar
och riktspeglar, gevär- och karbinställ, skottavlor in. m.
Föreningen för skolungdomens vapenövningar, som även hördes,
framhöll, att det syntes vara av den största vikt, att den materiel,
som redan av staten bekostats för skjututbildningsövningarnes bedrivande
vid läroverken och vid dessa ännu förvarades, även för framtiden där
finge kvarstanna för att användas vid de frivilliga skytteövningarne, som
av läroverksungdomen omfattades med allt större intresse. Deltagandet
i dessa övningar medförde ändock för skyttarne avsevärda kostnader.
Gemensamt yttrande avgavs därpå den 3 december 1917 av läroverksöverstyrelsen
och folkskoleöverstyrelsen.
Vad angick den från armén såsom lån anhållna materielen, tillstyrkte
de, likasom flertalet i ärendet hörda, dess återlämnande till armén
efter förutgången reparation, som beräknades till en kostnad av högst
24,200 kronor, vilka ansågos kunna bestridas av besparingar å reservaanslaget
till skjututbildningsövningar vid ifrågavarande läroanstalter.
Vad däremot beträffade den av ecklesiastikdepartementet till läroanstalterna
utlämnade materielen ansågo överstyrelserna, likaledes i likhet med
det stora flertalet hörda myndigheter, önskvärt, att densamma måtte åtminstone
delvis fortfarande få disponeras av läroanstalterna för att av dessas
lärjungar användas vid frivilliga skjutövvingar. Under förutsättning av
bifall därtill framlade överstyrelserna en efter samråd med materielförvaltaren
samt rektorer och gymnastiklärare uppgjord plan till materielens
fördelning till de skilda läroanstalterna. Ett antal gevär och kammargevär
av äldre numera föråldrad modell samt en del skjuttält ansågos
såsom numera obehövliga böra insändas till reservförrådet för läroverkens
målskjutningsmateriel. Av 6,5 mm. gevär av 1896 års modell borde därefter
1,160 st. ävensom 149 karbiner av 1901 års modell och 2,320 patronväskor
fördelas på läroverken, medan återstoden, 11 gevär, samt ett större
antal karbiner och patronväskor syntes böra inlämnas till reservförrådet. Reparation
av ifrågavarande materiel, som genom mångårig användning blivit
sliten, syntes nödig, och torde omkostnaderna även härför kunna bestridas
av ovannämnda besparingar. Överstyrelserna föreslogo därjämte, vad
som borde kvarbliva vid de olika läroverken av övrig materiel, såsom
gevär- och karbinställ, olika slag av rengöringsmateriel, skjutstöd, ammunitionslådor,
riktställningar, o. s. v. En del obehövlig materiel syntes
däremot böra försäljas.
För vården m. m. av den för överlämnande till läroverken samt till
förvaring i reservförrådet föreslagna materielen förordade överstyrelserna
därjämte ett årligt anslag av sammanlagt 7,820 kronor, därav huvud
-
16
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
parten 5,950 kronor i poster om högst 200 och lägst 75 kronor till
vederbörande gymnastiklärare vid läroverken.
Ärendet remitterades därefter jämväl till Skytteförbundens överstyrelse,
som den 29 januari 1918 under erinran om det, livliga intresse för
frivilliga skytteövningar, som förefanns vid läroverken, och under betonande
av vikten att lämpliga vapen och målskjutningsmateriel i tillräcklig
mängd kunde ställas till dessas förfogande instämde i läroverksöverstyrelsens
och folkskoleöverstyrelsens förslag.
I fråga om de från armén till låns erhållna vapen hördes därpå
arméförvaltningens artilleridepertement, som den 4 februari 1918 hemställde,
att därest ecklesiastikdepartementet ej framdeles skulle stå såsom
låntagare, de skulle insändas till Karlsborgs tygstation för besiktning och
reparation, vilkas kostnader bolde täckas av åttonde huvudtitelns anslag.
Det av så gott som samtliga läroverk och av de tre Överstyrelserna
enhälligt förordade förslaget, att den övriga materielen skulle få av läroverken
fortfarande disponeras, vann emellertid icke vederbörande stats
»På
grund av anmodan under hand att avgiva yttrande angående
ifrågasatt överlämnande till arméns förråd av Kungl. Ecklesiastikdepartementet
tillhörande vapen och målskjutningsmateriel» framhöll arméförvaltningens
artilleridepartement i en den 11 februari dagtecknad, den 22
febr. till lantförsvarsdepartementet inkommen skrivelse, att därest denna
materiel vore avsedd att för framtiden förbliva i lantförsvarsdepartementets
ägo, torde densamma böra översändas till Karlsborg, med undantagav
patronväskor med livremmar och tält, som syntes böra överlämnas
till arméns intendenturförråd i Stockholm.
Efter gemensam beredning med chefen för lantförsvarsdepartementet
beslöt därför den 15 februari 1918, på föredragning av statsrådet
Rydén, Kungl. Maj:t, bland annat, att all den ifrågavarande för skjututbildningsövningar
använda materielen, såväl den från armén till låns erhållna
som all övrig vid läroanstalterna eller i reservförrådet befintlig,
skulle insändas till Karlsborgs tygstation, med undantag av patronväskor
med livremmar samt tält, vilka skulle insändas till intendenturförrådet i
Stockholm, och skulle sedermera medel anvisas till ersättande av kostnaderna
för materielens transport till Karlsborg samt för besiktning och
reparation av de från armén utlånta vapnen.
Emellertid befanns vid beslutets verkställande, som anförtroddes åt
Åman, att en del av den använda materielen dels var mer eller mindre
försliten, dels icke var av arméns modell och således där icke kunde
komma till användning. Det ansågs därför icke lämpligt att kosta frakt
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
17
på denna för armén icke användbara materiel. Sedan därför först insänts
vapen med rengöringsmateriel m. in. samt patronväskor med livremmar
ävensom tält, fick artilleridepartementet av den övriga materielen
utvälja, vad den ansåg användbart för armén — skjutstöd, riktställningar,
vaselinkök, skottavlor, hylspressar, råvaselin, skarpa patroner till 6,5
m. in. gevär m. in.1) — varefter fråga uppstod om ändring, med hänsyn
till ännu återstående materiel, av beslutet den 15 februari.
Sedan det utrönts att denna utgjordes av kammarpatroner, blindpatroner
(begagnade), målmateriel (tavlor figurer), eu del ställ och ammunitionslådor
(läroverkens modell), skyddsskärmar (mer eller mindre skadade),
borstviskare in. in. beslöts, efter utredning, efter gemensam beredning
av cheferna för lantförsvars- och ecklesiastikdepartementen den 8
november 1918, med ändring av beslutet den 15 februari 1918, att av
denna återstående materiel patroner och annan materiel, som kunde komma
till användning vid skolungdomens frivilliga skjutövningar, skulle få
vid läroverken överlämnas till möjligen förefintliga skytteföreningar bland
lärjungarna eller på annat sätt användas vid av lärjungarna bedrivna
frivilliga skjutövningar, samt att övrig vid läroanstalterna befintlig materiel
skulle genom rektors försorg försäljas och inflytande medel anskaffas
för lek- och idrottsmateriel.
Mot det rådslag, som tillstyrkt sistnämnda beslut är intet att invända.
Den uppfattning, som tagit sig uttryck i detsamma, att den frivilliga
skytterörelsen vid läroanstalterna är förtjänt av understöd av statsmakterna,
synes emellertid hava bort redan vid frågans föregående handläggning
den 15 februari föranleda en mera tillmötesgående behandling
av det av läroverken och de tre Överstyrelserna så starkt förordade förslaget,
att vid läroverken skulle få behållas även den övriga genom
Ecklesiastikdepartementet för dem inköpta och sedan länge till dem överlämnade
materielen. Såsom frågan nu handlagts, har av denna materiel
man fråntagit dem de för dem värdefullaste och mest användbara beståndsdelarna,
vilka för de frivilliga övningarne skulle varit till största
x) Av den av Ecklesiastikdepartementet inköpta och till läroverken överlämnade
materielen synes till armén hava överlämnats samtliga vapen (omkring 1,171 6,5 mm gevär
m/96 och 1,260 6,5 karbiner m/91), patronväskor med livremmar (9,296 st.), 428 stöd
för liggande ställning och 315 d:o för stående, 604 rengöringsläskar för gevär eller karbiner,
422 rengöringsklovar, 274 dioptrar, 258 riktkontrollspeglar, 316 riktställningar, 84
skjuttält, 94 vaselinkök, 339 rengöringsslutstycken, 443 skottavlor (arméns modell), 43
hylspressar (arméns modell), 60,000 st. 6,5 mm skarpa patroner m. m.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 saml. 28 käft. (År 33.)
3
18
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
gagn, medan de därmot för arméns förråd givetvis spela en ganska ringa
roll. Kvarlämnats har åter blott en relativt obetydlig och mindre värdefull
rest. Hänsyn till kostnader för reparation samt för underhåll synes
här icke bort avsevärt spela in, då sådana kostnader givetvis under alla
förhållanden bliva behövliga, så framt ej gevären skola lämnas utan
nödigt iståndsättande och vård. Yad angår kostnader för vård och underhåll,
bör dessutom tagas i betraktande, att under utredningen från
vissa läroverk ifrågasatts, huruvida icke dessa kostnader, därest statsbidrag
icke kunde för ändamålet erhållas, skulle kunna täckas på frivillig
väg. ^
Då sålunda vid handläggning av ifrågavarande ärende bristande
hänsyn synes hava tagits till önskemål, som med sådan styrka framhållits
av de på området närmast sakkunniga om åtgärder till främjande av en
av läroverksungdomen varmt omfattad, för dess fysiska utbildning och
för fosterlandets försvar synnerligen gagnande idrottsgren, hava vi ansett
anmärkning böra framställas mot cheferna för lantförsvarsdepartementet
och ecklesiastikdepartementet, vilka gemensamt berett ärendet, och av
vilka den sistnämnde föredragit det.
IX.
av herr K. J. Ekman, som anfört:
Den 2 mars 1918 avläts av hans excellens ministern för utrikes
ärendena Hellner till härvarande tyske minister baron von Lucius följande
note:
»Den 21 sistlidne februari hade jag äran av Eder mottaga ett
meddelande, att Tyskland hade för avsikt att, med efterkommande av en
från finska regeringen framställd begäran, sända trupper till Finland
för upprorets undertryckande samt därvid begagna Ålandsöarna som
operationsbas. Till följd härav ville Ni å den Kejserliga tyska regeringens
vägnar anmoda den svenska regeringen att till undvikande av
förväxlingar och olycksfall draga tillbaka de svenska fartygen från Ålandsöarnas
område. Samtidigt härmed betonades av Eder, att Tyskland ville
reglera Ålandsöarnas framtid i nära samförstånd med Sverige samt att
Tyskland icke hade för avsikt att framställa några territoriella anspråk
på ön. — Jag tillät mig med anledning härav att erinra om, att Sverige,
såsom jag förut haft äran meddela Eder, på grund av framställningar
dels från Ålands befolkning, dels ock från den på Åland varande finska
skyddskåren åtagit sig att medverka för Ålandsöarnas evakuering såväl
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
19
från den finska hären som från dervarande ryska stridskrafter samt att
under tiden intill dess detta utförts övervaka ordningen på ön och skydda
befolkningen mot övergrepp. För detta ändamål har Sverige åtagit sig
att sända ett truppdetachement till ögruppen. Jag framhöll därjämte,
att det syfte, som Sverige vid åtagandet av detta värv fullföljde, vore
att Ålandsöarna om möjligt skulle hållas utanför krigsoperationerna. Då
den svenska regeringen i denna sak stöddes av eu enhällig och stark
folkopinion i hela riket, skulle Tysklands avsikt att göra ögruppen till
bas för krigsföretag samt de krav, som å tysk sida framställts om de
svenska fartygens tillbakadragande från Ålands farvatten, framkalla en
stark förstämning i hela Sverige. Jag ansåge mig därför böra inlägga
en allvarlig gensaga mot de tyska planerna och anspråken.
Sedermera har den 27 sistlidne februari av Eder å den kejserliga
tyska regeringens vägnar till mig framförts ett meddelande av innehåll
bland annat, att den kejserliga regeringen med hänsyn till vad å svensk
sida förebragts icke ville hindra^ Sverige från att utföra det humanitära
värv det åtagit sig i fråga om Ålandsöarna och till följd härav avstode
från anspråket, att det svenska truppdetachementet och de svenska fartygen
droges tillbaka, varjämte den kejserliga regeringen ville begränsa
Ålandsgruppens användning till anordnande av en för den militära expeditionen
nödvändig etappstation. — Med anledning härav anhåller jag
att få till Eder överlämna kopior av de framställningar och överenskommelser,
vilka utgöra grundvalen för samt angiva innehållet av det humanitära
värv, som den svenska regeringen åtagit sig ^ att utföra å den
åländska ögruppen. — Emellertid kan jag ej underlåta att framhålla,
att även med de förändringar uti planen, som den kejserliga regeringen
givit tillkänna, det från tysk sida tillämnade begagnandet av Alandsöarna
medför fara, att Sverige icke kan på avsett sätt realisera de humanitära
syften, jag förut antytt, liksom det näppeligen kan helt förekommas,
att detta steg alla försäkringar till trots kommer att hos det svenska
folket vålla oro med avseende å Tysklands framtida planer på Ålandsöarna.
Den svenska regeringen emotser därför med bekymmer de verkningar,
som planens utförande kommer att utöva å den svenska folk
stämningen.
Mottag etc.»
Följande dag, den 3 mars, offentliggjordes i tidningarna följande
kommuniké:
»Härvarande tyske minister har på uppdrag av sin regering meddelat
ministern för utrikes ärendena, att Tyskland hade för avsikt att,
med efterkommande av en från finska regeringen framställd begäran,
sända trupper till Finland för upprorets undertryckande samt att dessa,
20
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
i enlighet med av Finland lämnat medgivande, vid sina operationer även
skulle komma att begagna sig av Ålandsöarna. För att icke hindra
Sverige från att utföra det humanitära värv det åtagit sig ifråga om
Ålandsöarna, skulle Tyskland emellertid begränsa ögruppens användning
till anordnande av en för den militära expeditionen nödvändig etappstation
å densamma. Tillika förklarades, att Tyskland icke hade några
territoriella intressen på öarna, samt att Ålandsfrågan, med hänsyn till
Sveriges vitala intressen på ögruppen, borde regleras i närmaste samförstånd
med Sverige. — Den svenska regeringen, som inlagt en allvarliggensaga
mot en eventuell användning av Ålandsöarna, vilken kunde indraga
ögruppen i krigsoperationer eller hindra utförandet av det humanitära
värv Sverige till Ålandsbefolkningens skyddande åtagit sig, har
tagit fasta på de från tyska regeringens sida givna förklaringarna men
ansett sig höra o framhålla, att enligt dess mening även den begränsade
användning av Ålandsöarna, som enligt meddelandet skulle ifrågakomma,
kunde medföra svårigheter för ett förverkligande på avsett sätt av Sveriges
humanitära syften i avseende å ögruppen. — Befälhavaren för den
svenska hevakningsstyrkan på Åland har erhållit kännedom om den tyska
expeditionens väntade ankomst samt om de å tysk sida avgivna förklaringar.
»
Det är anmärkningsvärt, att i en sak av den allvarliga innebörd
som den nu ifrågavarande föredragning icke skett inför Kungl. Maj:t i
statsrådet, ehuru ärendet jämlikt 7 § R. F. bort där föredragas och avgöras.
Något protokoll i ärendet finnes icke bland de till konstitutionsutskottet
för granskning överlämnade statsrådsprotokollen och utrikesdepartementet
har, på förfrågan från utskottet, bekräftat, att något dylikt
protokoll ej finnes.
Emot de tendenser till minsterstyrelse, som i såväl detta som åtskilliga
andra av den nuvarande ministären handlagda ärenden kommit
till synes (jfr reservationerna vid fjolårets dechargebetänkande III och
IV) har jag ansett nödvändigt att en gensaga inlägges; och föranlåtes
jag sålunda att för vad i nämnda avseende i nu förevarande ärende
förekommit mot hans excellens ministern för utrikes ärendena framställa
anmärkning enligt 107 § R. F.
Konstitutionsutskottets memorial Nr HD.
21
X.
af herrar Glasört, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer,
greve Alexander Hamilton, Norman, Kahlström och Forssell, vilka anfört:
[Protokoll utrikesdepartementsärenden den 28 maj 1918 ang. bemyndigande
för de svenska förhandlingsdelegerade i London att underteckna
ett handels- och tonnageavtal med ententemakterna, och den 14 juni 1918
ang. bekräftelse av det den 29 maj 1918 i London undertecknade handelsavtal
mellan Sverige å ena sidan och Frankrike, Italien, Amerikas
Förenta stater och Storbritannien å den andra.]
Till granskning-sårets viktigaste tilldragelser höra de förhandlingar
med ententemakterna, som ledde till dels det s. k. modus-vivendiavtalet,
vilket undertecknades den 29 januari och ratificerades den 1 mars 1918,
dels huvudavtalet, undertecknat den 29 maj och ratificerat den 14 juni.
Att en uppgörelse borde sökas, har visserligen icke varit föremål för delade
meningar. Så mycket större har intresset varit för resultatet. Om
vad som omsider avtalades, har emellertid intet meddelats utöver innehållet
i den bekanta den 18 juni i ärendet utfärdade kommunikén.1
1 Denna kommuniké var av följande lydelse:
»Sedan december 1917 hava underhandlingar pågått rörande ett handelsavtal mellan
Sverige å ena sidan samt Storbritannien, Frankrike, Italien och Förenta staterna å den
andra sidan.
Dessa underhandlingar hava nu lett till det resultat, att de allierade förbundit sig
att för Sverige underlätta den successiva tillförseln i under förhanden varande omständigheter
tillfredsställande mängd av nödvändighetsvaror såsom brödsäd, fodermedel, stenkol,
oljor av olika slag, rågummi, gummifabrikat, bomull, bomullsvaror, ull, ullvaror och andra
textilvaror, hudar, läder, garvämnen, kaffe, tobak, koppar, ferrolegeringar, tenn, bleckplåt,
salpeter, fosfater, svavel, ävensom ett flertal andra för Sveriges näringsliv nödvändiga varor.
Såsom vederlag för detta tillmötesgående hava de allierade huvudsakligen betingat
sig dels att under avtalstiden få förhyra svenska fartyg om sammanlagt 400,000 ton d. w.,
därav 200,000 ton för fart genom farezonen, dels ett tillförsäkrande åt ententemakterna
av viss andel i järnmalmexporten från Sverige, dels att så länge förhållandet mellan det
brittiska pundet och den svenska kronan intager det nuvarande abnorma läget och det
gjorda avtalet är gällande, få åtnjuta lämplig kredit i Sverige för inköp av svenska varor,
dels ock att i samband med ovannämnda tillförsel till Sverige vissa anordningar måtte
träffas för förhindrande av utförseln från detta land av angivna varor ävensom sådana, som
med dem kunna likställas. I nämnda 400,000 ton ingå de 100,000 ton, som varit upplåtna
genom det s. k. modus-vivendiavtalet.
Genom den nu gjorda överenskommelsen beredes möjlighet för Sverige att, utan
uppgivande av sin neutrala ställning, förskaffa åt sin befolkning de varor, vilka äro oundgängliga,
för att folkhälsan icke genom brist på livsmedel måtte taga skada, och som er
-
22
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
Knapphändigheten av densamma har omöjliggjort varje granskning
av det träffade avtalets verkliga innebörd. En närmare belysning av
dessa förhållanden skulle dock varit synnerligen önskvärd. Endast därigenom
skulle det svenska folket kunna vinna klarhet över vad själva avtalet
inneburit för riket av förmåner eller uppoffringar och i vad mån
de i utsikt ställda förmånerna under tillämpningen kommit vårt land
till del. På sådant sätt skulle ock en översikt kunnat erhållas, om
från svensk sida vid dessa förhandlingar förelegat den fasthet i utgångspunkter
och ställningstaganden samt den allsidiga överblick över dithörande
förhållanden såväl hemma som i utlandet, som i sådana frågor är
av nöden.
Den första förutsättningen för en dylik belysning är självfallet
offentlig tillgång till själva avtalet. Vi erinra då, huru i senaste band
av publikationen »De svenska statsmakterna och krigstidens folkhushållning»
givits följande auktoritativa meddelande: »Vid avtalets avslutande
blev överenskommelse träffad, att det icke skulle publiceras utan alla
deltagandes samtycke. Denna överenskommelse består ännu, och det
finnes ingen utsikt att få den hävd, förrän fred blivit sluten». Ifrågavarande
överenskommelse har sålunda måst innebära, att intet skulle
offentliggöras utöver vad ovannämnda kommuniké innehöll.
Knappheten av de upplysningar, som i kommunikén lämnas, väckte
redan vid dess utfärdande på olika håll mycken uppmärksamhet. Där saknas,
såsom synes, alla uppgifter både om kvantiteten av de varor, vilkas successiva
tillförsel »de allierade förbundit sig att för Sverige underlätta»,
om de närmare tidpunkterna, då vårt land kunde påräkna de skilda varuslagen,
och om övriga villkor för deras hitförande. Där saknas likaledes
alla närmare uppgifter rörande, bland annat, de delar av Sveriges motprestationer,
som skulle bestå i anordningar »för förhindrande av utförseln»
från vårt land »av angivna varor, ävensom sådana som med dem
kunna likställas», alltså även uppgifter rörande vilka varuslag eller varukvantiteter
häri äro inbegripna. Även om beträffande någon enstaka
detalj punkt skäl till sekretess ansetts föreligga, har detta omöjligen kunnat
gälla det stora flertalet och det huvudsakliga. På samma gång kommunikén
sålunda inskränker sig till en ytterst summarisk exposé över avtalet, vilken
icke tillåter något bedömande av dess innebörd, uraktlåter den att lämna
fordras, på det att för landet viktiga industrigrenar icke helt och hållet avstanna av brist
på råvaror.
På grund av avtalet har redan köp avslutats angående betydande kvantiteter brödsäd
och fodermedel. En del brödsäd är redan på väg till Sverige. Åtskilliga andra varor,
som tidigare inköpts, bliva på grund av avtalet omedelbart frigivna till import.»
Konatilutionmtskottets memorial AV 33.
23
alla närmare upplysningar rörande specialbestämmelser i fråga om därav berörda
särskilda varor och varuslag och angående de reella möjligheterna
till import ocli export av desamma.1 Att ett offentliggörande av dylika
upplysningar måste för det svenska näringslivet hava varit av synnerlig
betydelse, är dock självfallet, likasom ock att ett meddelande av sådana
uppgifter i fråga om ett avtal med huvudsaklig karaktär av handelsoch
sjöfartsavtal synes bort ligga i sakens natur. Denna bristande offentlighet
rörande avtalets huvudpunkter har uppenbarligen för det svenska
affärslivets män ingalunda kunnat ersättas av de offentligheten undandragna
underhandsmeddelanden, de måhända kunnat erhålla genom
sådana myndigheter som kristidskommissionerna.
Vi hava under sådana förhållanden sökt i de handelsavtalet rörande
handlingarna inhämta upplysning, huru detta generella hemlighållande
tillkommit, och hava av dem erfarit följande.
Genom beslut i statsråd den 28 maj 1918 bemyndigades Sveriges
delegerade i London att under förbehåll av ratifikation underteckna avtalet.
I det telegram av samma dag, varigenom den svenske utrikesministern
meddelade dem detta med följande ord: »Delegerade bemyndigas
underteckna avtalet under förbehåll av ratifikation, som kan ske
så snart avtalet hunnit hit», fortsätter han: »Regeringen hemställer,2 att
avtalet och Covering Letters3 icke publiceras, men att gemensam kommuniké
angående innehållet utarbetas och samtidigt publiceras efter ratificering».
Den svenske ministerns i London svar härå, daterat London
den 29 maj, innehåller följande: »Avtalet undertecknat i dag. Kommuniké
angående innehållet anstår till efter Eder ratifikation, men allmänt
meddelande utan detaljer, att avtalet slutits, kan icke undanhållas pressen.
Meddela godhetsfullt de allierades ministrar Sthlm innehållet av avtalet
i enlighet med vårt telegram 160», varefter uttalades önskvärdheten av
försiktighet i fråga om meddelanden angående en enda punkt, som för
det svenska näringslivet saknar varje betydelse.
Sedan därefter avtalet den 14 juni ratificerats, avlät utrikesministern
till svenske ministern i London den 15 juni följande telegram:
»Den av Wallenberg redigerade kommunikén rörande avtalets innehåll
1 I avseende å importen kan anföras, att, enligt utskottet tillhandakomna officiella
uppgifter, under tiden intill den 1 april 1919 på grund av handelsavtalet bland andra följande
varuslag till nedannämnda kvantiteter passerat tullen i Sverige: brödsäd 84,362 ton,
fodermedel 61,644 ton, kaffe 13,528 ton, petroleum 29,169 ton, råfosfat 55,431 ton o. s. v.
(bråkdelar av ton bär oräknade). Av hela den väntade importen hade nämnda dag passel
rat tullen 373,846 ton.
2 Kursiveringen gjord bär.
3 Så benämndes vissa supplerande bilagor.
24
Konstitutionsutskottets memorial Kr 33.
kommer att meddelas pressen med ett par smärre ändringar. Den av
mr Leverton Harris utarbetade engelska kommunikén anses fullt tillfredsställande.
1 Sök förmå Amerika och andra Ententeländer att giva kommunikén
i samma form som Englands, så att intet därutöver publiceras''».2
Resultatet av denna vädjan framgår av följande den 17 juni daterade
svar från svenske ministern: »Foreign Office telegraferar i dag Harris’
kommuniké till Paris, Rom, Washington med begäran de publicera liknande
men intet därutöver».
Med anledning av vad ovannämnda telegram den 28 maj innehöll
rörande en hemställan av den svenska regeringen om avtalets icke-publicerande
lät utskottet, såsom av ingressen till detta betänkande framgår,
infordra det eller de särskilda protokoll, som innehålla svenska regeringens
beslut att hemställa, att handelsavtalet med ententemakterna icke
måtte publiceras, jämte samtliga handlingar rörande denna fråga. Det
statsrådsprotokoll den 28 maj 1918, i vilket beslut föreligger om bemyndigande
för de delegerade att underteckna avtalet, innehöll nämligen
intet om en dylik hemställan. Till svar härå har dels meddelats, att
något särskilt protokoll, innehållande ett dylikt beslut av den svenska
regeringen, icke finnes, dels, i skrivelse den 21 maj, att inga andra
handlingar rörande frågan om publicerandet av handels- och sjöfartsavtalet
med ententemakterna funnes än de till utskottet redan överlämnade.
Vi hava icke kunnat undgå att finna det synnerligen anmärkningsvärt,
att, såsom av dessa handlingar framgår, den svenska utrikesled
1
Denna kommuniké var, enligt en i svensk press publicerad översättning, av
följande lydelse:
»Under några månaders tid ha i London förts underhandlingar mellan representanter
för de allierades regeringar, Förenta Staternas regering inbegripen, och representanter för
svenska regeringen. Dessa underhandlingar ha nu avslutats, och en överenskommelse mellan
de allierade och Sverige har underskrivits och ratificerats av svenska regeringen. Genom
denna ha de allierade fått garanterad nyttjanderätten till svenskt tonnage upp till 400,000
ton dödvikt, överenskommelsen träffar likaledes bestämmelser med hänsyn till den kredit,
som skall lämnas de allierade i Sverige, och reglerar även exporten av svensk järnmalm
till de krigförande parterna. Likaså har på vissa villkor träffats avtal om införsel till England
av papper och pappersmassa från Sverige.
De allierade å sin sida förplikta sig att underlätta importen till Sverige av vissa
bestämda kvantiteter av livsmedel och andra varor, som äro nödvändiga för Sveriges handel
och industri. Dessa varor skola göras till föremål för kontroll och garantier skola lämnas
mot reexport såväl av de importerade varorna själva som av någon av dem framställd produkt
eller av varor av liknande slag. Svenska regeringen har vid dessa underhandlingar
varit företrädd av svenska ministern i London, häradshövding Marcus Wallenberg och direktör
G. Carlsson.»
2 Kursiveringen gjord här.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
25
ningen, i stället för att främja avtalets offentliggörande i största möjliga
utsträckning, både tagit initiativ till dess hemlighållande och genom särskild
framställning verkat för att intet av detsamma skulle bliva bekant
utöver den knapphändiga kommunikén. Yi finna detta strida både mot
den allmänna princip om största möjliga offentlighet i utrikespolitiska ting,
som ej minst nuvarande regering satt på sitt program, och som enkannerligen
i handelspolitiska frågor synes vara en självklar sak, och mot det
svenska näringslivets vitala intressen vid en tidpunkt, då de nödgades
underkasta sig synnerligen betydande förändringar i sina arbetsvillkor.
Det har ock förekommit oss anmärkningsvärt, att utrikesministern i det
förstnämnda telegrammet säger att negeringen hemställer» om icke-publicerandet,
ehuru något statsrådsprotokoll härom icke finnes och något regeringsbeslut
alltså icke föreligger i en principiellt och praktiskt så ytterst
viktig fråga.
På grund av underrättelse, att åtgärder sedermera skulle vidtagits
för att bereda ökad offentlighet åt handelsavtalet, anhöll utskottet därefter
att få utbekomma samtliga protokoll och handlingar från granskningsåret,
härrörande från tiden efter de med ententemakterna den 1
mars och den 28 maj slutna handelsavtalen, som avse frågan om dessas
offentliggörande. Såsom svar härå har upplysning lämnats att några
protokoll rörande denna fråga icke finnas, men samtidigt har till utskottet
överlämnats en P. M. i ämnet, av vilken framgår följande. Den 4 januari
1919 gjorde utrikesministern till härvarande engelska, franska, nordamerikanska
och italienska ministrar en framställning av huvudsakligen
följande innehåll. Det mellan de ifrågavarande makterna och Sverige
den 29 maj 1918 slutna handelsavtalet med därtill fogade tonnage- och
kreditavtal hade hittills icke bragts till allmänhetens kännedom annat
än på ett ytterligt summariskt sätt. Det vore dock från svensk synpunkt
högeligen att önska, att i den nya delen av arbetet »De svenska statsmakterna
och krigstidens folkhushållning» kunna giva en mera fullständig
framställning däröver och måhända till och med kunna återgiva det in
extenso. Emellertid ansåge sig den svenska regeringen icke kunna vidtaga
en sådan åtgärd utan samtycke av representanterna för de makter
som jämte Sverige undertecknat avtalen. Utrikesministern bad därför
att bliva underrättad om vederbörande minister skulle, i vad honom
anginge, se någon olägenhet i ett offentliggörande i deras helhet av dessa
texter (la publication intégrale de ees textes). De fyra ministrarna svarade,
att de skulle inhämta instruktioner från sina regeringar och därefter
avgiva svar. Detta, som sedermera lämnades muntligen, var av avböjande
innehåll.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 sand. 28 käft. (Nr 33.)
4
26
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
Av nu refererade aktstycke framgår sålunda, att utrikesministern
omsider själv i januari 1919 kommit till övertygelse om det skadliga för
Sverige, att avtalet endast på ett så ytterligt summariskt sätt bragts till
offentligheten. Huruvida åter på de avböjande svar han nu erhöll på sin
framställning angående ändring härutinnan inverkat, att hans slutliga
begäran icke begränsade sig till en mera utförlig översikt över avtalens
innehåll än kommunikéns knapphändiga, utan avsåg ett offentliggörande
i deras helhet av samtliga texter, undandrager sig vårt bedömande. I
varje fall är det uppenbart, att vid tiden för avtalets avslutande den
svenske utrikesministern har en väsentlig andel i det förhållande, att till
synnerlig skada för hela vårt handelsliv endast så ytterligt knapphändiga
meddelanden offentliggjordes rörande avtalets innehåll.
På denna grund hava vi ansett, att anmärkning enligt § 107 R.F.
bort framställas mot hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
Hellner.
XI.
Av herr Vennerström, som anfört:
[Protokoll över utrikesdepartements ärenden den 12 och den 15 november samt
den 6 december 1918].
På min hemställan har konstitutionsutskottet infordrat de i utrikesdepartementet
befintliga handlingar, som röra de enligt beslut i konseljen
den 12 och 15 nov. samt den 6 dec. 1918 vidtagna åtgärderna för att
indraga Sveriges legation och konsulat i Ryssland samt från Sverige
utvisa härvarande bolsjevikiska representation. Med anledning av nämnda
statsrådsbeslut, vilka enligt min mening äro stridande mot Sveriges
intressen, har jag inom utskottet yrkat anmälan enligt § 107 regeringsformen
dels mot hela regeringen, dels mot utrikesministern, emedan de
i denna sak icke »iakttagit rikets sannskyldiga nytta». För att motiveringen
för mitt yrkande skall ligga klar, är det nödvändigt att först lämna
en bild av händelseförloppet vid brytandet av faktiska förbindelserna
mellan Sverige och sovjet-Ryssland, sådant det framgår av statsrådsprotokollen
jämte därtill hörande handlingar.
Den 30 sept. mottog utrikesdepartementet från generalkonsul Asker
i Moskwa följande utförliga redogörelse för förhållandena i Ryssland
jämte därav föranledda förslag:
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
27
Moskwa den 18 sept. 1918.
Eders Excellens.
Sedan jag under några dagar varit i tillfälle iakttaga, hurusom
situationen härstädes i nästan alla avseenden i påfallande grad försämrats
under de tre månader jag varit frånvarande, får jag i det nedanstående
vördsamt till Eders excellens’ kännedom redogöra för några av
de iakttagelser, jag varit i tillfälle göra.
Den nuvarande regeringens ställning har, efter en kortare tid av
stor osäkerhet, återigen genom terroristiska åtgärder, blivit så stärkt, att
någon inre omvälvning inom den närmaste framtiden icke synes antaglig.
Regeringens ingripande mot allt som faller under benämningen opposition
antager alltmera drastiska former, medan samtidigt förbittringen mot
Tyskland, som anses stödja regeringen och därmed alla dess åtgärder
tilltager i omfång och styrka. Att döma av uttalanden från väl initierat
tyskt håll synes det påståendet besanna sig, att Rysslands sändebud
i Berlin, Joffe, vid sitt besök här för kort tid sedan skulle ha för
rådsregeringen framhållit Tysklands växande maktlöshet gent emot Ryssland.
Visserligen såg moskvaregeringen sig nödsakad underskriva tillläggstraktaten
— vilket skedde under hotande militärt tryck från Tysklands
sida — men det passiva motståndet mot de tyska kraven och mot
bevakandet av tyska undersåtars rättigheter — sådana de enligt samma
traktat ytterligare fastställts — blev med varje dag starkare.
Rådsregeringens politik gent emot de neutrala framgår delvis av
den notväxling, som nyligen ägt rum. Om någon enhetlig politik kan
dock icke bliva tal. Sålunda meddelade mig schweiziske vicekonsuln,
som för några dagar sedan besökte mig, att schweiziska intressen och
han själv blivit till den grad utmanande behandlade, att han icke visste,
huru det skulle bliva möjligt för Schweiz att upprätthålla förbindelserna
med härvarande regering, Han relaterade för mig ett samtal, som han
dagen förut haft med hr Radek, chef för mellaneuropeiska avdelningen
i utrikesministeriet och allmänt ansedd som en av de allra starkaste av
de ledande personerna i och omkring rådsregeringen. Han betraktas som
Lenins högra hand. Det var han, som vid den första tyska kommissionens
ankomst till Retrograd sistlidne januari (eller december) hälsade
greve Mirbach med ett i hög grad utmanande anförande.
På tal om de rättigheter, som kunde tillerkännas schweiziska undersåtar
hade Radek förklarat för vicekonsuln, att de vore inga alls, att
28
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
schweizare vore fullständigt likställda med ryssar, att de i vissa fall kunde
vädja till utrikesministeriet, som möjligen av medlidande och i undantagsfall
kunde låta »nåd gå för rätt,» att hela Schweiz, ehuru en republik,
vore en borgarnation av arbetare, som borde bekämpas genom bolsjevikisk
progaganda, och att Ryssland icke hyste något som helst intresse
för Schweiz. På vicekonsulns fråga, huruvida det voro den ryska arbetarregeringens
avsikt att försämra sina schweziska arbetarebröders ställning
svarade hr Radek: »Ja, de skola bringas till det djupaste elände, för
att därefter, sedan de helt anslutit sig till bolsjevikiska principer, med
rådsregeringens hjälp lyftas upp till den maktställning, på vilken det ryska
proletariatet nu befinner sig.» Hr Radek skulle vidare ha framhållit, hurusom
rådsregeringens metoder visserligen kunde betraktas som grymma,
men att ändamålet i detta fall helgade medlen, alldenstund man stred
för de högsta samhälleliga ideal och vore fullt beredd att taga alla konsekvenser
därav. Han säges ha slutat samtalet med ett påpekande, att
rådsregeringen i sin kamp för dessa ideal icke kunde taga hänsyn till
enskilda människoliv, att dess egna medlemmar ständigt vore så nära
döden, att den för dem icke innebure något avskräckande, samt att de
för övrigt alltid skulle reservera tillräckligt med sprängämnen för att
göra sitt eget utträde ur de levandes antal fullkomligt smärtfritt, om så
skulle visa sig vara nödvändigt, vilket hr Radek emellertid ingalunda
ansåg vara att befara.
Den schweiziske vieekonsuln var i '' hög grad upprörd över detta
samtal och frågade mig om i''åd. Jag hade intet att giva, men sade,
att jag inom kort skulle besöka hr Radek för att själv bilda mig ett
omdöme om hans person och uttalanden. I dag gjorde jag detta besök.
Sedan jag genom en vaktmästare låtit efterhöra, om han ville taga emot
mig, kom en kvinnlig person och frågade, i vilken angelägenhet jag kom.
Jag svarade, att jag själv skulle meddela hr Radek, i vilket ärende jag
önskade träffa honom. Omedelbart därpå blev jag införd till hr Rodek, som
frågade om anledningen till mitt besök, varpå jag svarade, att jag från
flera håll hört, att han vore den hänsynslösaste av alla de ledande personerna,
men att jag själv ville reservera mitt omdöme, till dess jag
gjort hans personliga bekantskap. »Det smickrar mig» sade han »och
önskan att göra bekantskap är ömsesidig. Låtom oss tala.» Han började
med att beröra den »oförskämda och dumma neutrala noten» och förklarade,
att det var ett stort misstag av de neutrala att vilja blanda sig
i Rysslands inre angelägenheter. Samtidigt antydde han emellertid på
ett mycket skickligt sätt, att rådsregeringens svar icke vore riktat så
mycket till de neutrala som till den ryska bourgeoisen. Han lät mig
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
2P
förstå, att regeringen tvärtom vore angelägen om att upprätthålla förbindelsen
med de neutrala, särskilt de nordiska rikena. Ryssland måste
ha ett fönster öppet åt Europa, som icke vetter åt Tyskland. På min fråga,
huru han tänkte sig möjligheten av några förbindelser, medan ryska regeringen
ständigt utfärdar nya dekret berövande även de neutrala makternas
undersåtar deras självklara rättigheter, jagar ut dem ur deras
bostäder, beslagtager deras egendom, berövar dem möjligheten att ens få
lyfta så mycket av egna penningar, som är oavvisligen nödvändigt för
deras mest elementära behov, och överhuvud taget fråntager dem varje
skydd. Därpå genmälde herr Radek, att revolutionen krävde ett hänsynslöst
tillvägagångssätt utan hänsyn till nationalitet, och att detta särskilt
vore nödvändigt för att befästa rådsregeringens makt efter attentatet
på Lenin. Nu vore situationen dock i någon mån en annan. Visserligen
ginge vi mot en fruktansvärd vinter, men från tjecko-slovakernas
och ententens sida vore intet att frukta. Fram på våren skulle de
bolsjevikiska idéerna ha spritt sig så vida omkring, att det icke kunde
bli tal om ett fortsättande av kriget vare sig från det ena eller andra
hållet. »Tyvärr», sade hr Radek, »vilja och kunna icke tyskarne avstå 20
armékårer för att hjälpa oss, vilket är synd, ty på tre månader skulle
en sådan här ha blivit helt och hållet bolsjevikisk. Nu få vi nöja oss
med att använda tjecko-slovakerna som mannekänger, på vilka vår röda
armé kan öva sig, till dess den blivit så stark, att ingen kan övervinna
den, då det gäller att försvara det från imperialismens och kapitalismens
ok befriade, bolsjevikiska Ryssland».
Jag sade herr R., att jag icke utan intresse tagit del av hans
åsikter, men att det för mig vore viktigare att erfara, huru han tänkte
sig modifiera rådsregeringens politik gentemot svenska intressen, ty om
man satte i verket sitt hot att driva ut mina landsmän från deras bostäder,
inkvartera rödgardister hos dem, arrestera dem utan grund och i
övrigt beröva dem möjligheten att leva som civiliserade människor, skulle
jag se mig nödsakad för mina överordnade framhålla det meningslösa i
att upprätthålla dylika »förbindelser». Jag begärde, att han i egenskap
av inflytelserik avdelningschef i utrikesministeriet skulle föreslå dess beslutande
råd — bestående av Tjitjerin, Karachan, Radek och tvenne
andra — en ofördröjlig revision av de ifrågavarande bestämmelserna
och en förändring därhän, att det bleve möjligt för de neutrala och
hittills vänskapligt sinnade makternas undersåtar att vistas i Ryssland.
Han lovade mig att personligen intressera sig för detta förslag, att tala
med Tjitjerin och Karachan därom samt förklarade sig vara villig samarbeta
med mig för att få till stånd en modus vivendi, som skulle möj
-
30
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
liggöra ett fortsatt upprätthållande av de goda förbindelserna mellan
Sverige och Ryssland. Några officiella undantag ansåg lian dock icke
skulle kunna göras, utan finge man försöka att under hand ordna varje
särskilt fall. Sålunda framhöll han, att i händelse militära krav eller andra
»statsskäl» nödvändiggjorde rekvisition av en svensk undersåtes bostad,
detta icke kunde undvikas, men skulle i så fall en annan bostad ställas
till vederbörandes förfogande. På tal om den redan igångsatta »förtätningen»
av bostäderna på grund av Moskvas överbefolkande, framhöll
jag det omöjliga och oantagliga i att inkvartera rödgardister, ävensom i
allmänhet personer av alldeles olika samhällsställning, hos svenska
familjer. Detta sade han sig inse och lovade mig verka för att svenskarna
så vitt möjligt icke alls skulle besväras. Dock kunde det icke
tillatas, att under nu rådande bostadsbrist exempelvis en person gjorde
anspråk på 7 rum. I sådana fall måste en uppgörelse i godo träffas,
och det kunde, ansåg herr R., mycket väl åstadkommas genom att svenskar
flyttade tillsammans. Samtalet avslutades med att jag ytterligare
underströk nödvändigheten av att taga hänsyn till så rimliga framställningar
från vår sida, och jag uttryckte förhoppning om att de ryska
myndigheterna själva skulle inse, hurusom ett sådant tillvägagångssätt
vore för båda parterna det minst oangenäma.
Dessa samtal — den schweiziske vicekonsulns och mitt — med
herr R. sakna icke intresse såsom varande belysande för den märkliga
blandning av ytterlighetssynpunkter och ganska moderata åsikter, som
kunna göra sig gällande hos en och samma person bland dem, som nu
styra Ryssland. Vad mitt samtal med herr Radek kan komma att leda
till är omöjligt att förespå, men jag har intrycket av att såväl han som
herrar Tjitjerin och Karachan önska upprätthålla ett gott förhållande
med oss — så länge det ej bringar dem i konflikt med deras egna
massor. Skulle så ske, komma de förvisso, att utan betänkande avskära
förbindelserna med alla borgerliga regeringar.
I direkt anslutning till ovanstående får jag vördsamt framhålla,
hurusom man både i Sverige och i den övriga världen — centralmakterna
icke undantagna — har svårt att göra sig en föreställning om de
förhållanden, som här äro rådande. Det är betecknande, att härvarande
tyska generalkonsul för tre dagar sedan, samt amerikanska, franska och
engelska generalkonsulerna för två dagar sedan för mig förklarat, att om
man i deras respektive hemländer vore underkunnig om vilken oerhörd
fara bolsjevismen innebär för hela världen — både för de bättre lottade
samhällsklasserna och för de mest vanlottade — så skulle samtliga civiliserade
nationer — icke endast deras regeringar utan det stora flertalet
Konstitutionsutskottetu memorial Nr 33. 31
av deras folk — förena sig i kamp mot denna ytterligt smittosamma
sociala pest. Särskilt har amerikanska konsuln Poole, som har förestått
amerikanska generalkonsulatet, förklarat sig ämna på det kraftigaste
framhålla detta för regeringen i Washington.
Såsom svensk generalkonsul i Moskva har jag själv ansett det vara
min första och förnämsta plikt att efter återkomsten hit fästa Eders
Excellens särskilda uppmärksamhet på dessa förhållanden, betraktade
från svensk synpunkt. Av allt vad jag hört synes läget i retrograd
vara i stort sett detsamma som i Moskva, men någon egen uppfattning
därom har jag icke kunnat få, och tillkommer det knappast mig att
därom yttra mig. Moskvas avlägsna läge från civilisationens gränser
synes emellertid fordra, att man, medan ännu är tid att vidtaga lämpliga
åtgärder, ställer sig den frågan: finnes det tillräcklig anledning för
svenskar i icke officiell ställning att här kvarstanna under de oefterrättliga
förhållanden, som redan nu äro rådande, och med till visshet gränsande
sannolikhet inom en eller annan månad komma att leda till ett tillstånd,
under vilket det knappast kan bli tal om affärer och »intressen»,
utan där allt kommer att mynna ut i en förtvivlad kamp för tillvaron,
d. v. s. om föda för dagen? Att svaret på denna fråga måste bli nej,
därför borga de enstämmiga åsikter, som för ett par dagar sedan uttalats
av samtliga representanter för främmande makter. Jag har hört endast
en person i ansvarig ställning uttala en annan övertygelse. Han talade
i bilder och liknade Ryssland vid en åker om våren, vars tunna snötäcke
snart skulle smälta under solens värmande strålar för att lämna
plats åt en rik skörd. Denna skörd skulle vi vara särskilt utkorade att
inhösta. Min mening är en helt annan, nämligen att vi för närvarande
varken realiter eller bildlikt kunna tala om våren, utan snarare om en
ovanligt mörk och hotande höst med en lång och svår vinter liggande
emellan den och våren och en därpå följande sommar och höst, vilka
skola uppenbara, att där intet blivit sått, där kan häller intet skördas.
En synpunkt, som enligt mitt förmenande icke heller får åsidosättas,
är, att om ryska regeringen verkligen är angelägen om att upprätthålla
förbindelserna med de neutrala länderna — särskilt de tre nordiska
rikena — den också bör tillerkänna dessa länders undersåtar rättigheter,
ävensom bereda dem möjligheter att utfå alla sina rättmätiga tillgodohavanden
i banker och andra expeditionsställen. I annat fall synes
»upprätthållandet av vänskapliga förbindelser» endast vara en meningslös
fras. Under tiden torde det vara välbetänkt att i möjligaste mån reducera
de utländska kolonierna härstädes. Man har redan vidtagit åtgärder
i denna riktning, och vid ett möte mellan de neutrala representanterna
32
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
härstädes i går uttalades en allmän mening om att så i största möjliga
utsträckning, ehuru gradvis, borde ske.
Före min avresa från Stockholm hade jag äran inför Ers Excellens
göra uttalanden i samma riktning, ehuru i mindre bestämd form än jag
nu gjort. Det ifrågasattes då, att jag skulle återvända till Stockholm
för att avlägga muntlig rapport. Då förhållandena här emellertid äro
sådana, att jag icke lämpligen nu kan lämna min post, har jag härmed
velat, i den mån det varit mig möjligt, giva Eders Excellens del av de
iakttagelser jag gjort.
På grund av vad jag sålunda haft äran anföra får jag vördsamt
sammanfatta mina förslag i nedanstående tre punkter:
1) I Moskva och, så vitt möjligt, i andra delar av det inre Ryssland
vistande svenska undersåtar böra underrättas om att i händelse
de besluta kvarstanna i landet de göra det på eget ansvar och måste
räkna med den möjligheten, att den svenska officiella representationen
icke kan bereda dem något effektivt skydd.
2) Generalkonsulatet skall förbliva i Moskva så länge här finnas
viktiga svenska eller andra åt detsamma anförtrodda intressen att tillvarataga
;
3) För den händelse att förbindelsen med kungl. beskickningen i
Retrograd skulle bliva avbruten och ett kvarstannande i Moskva antingen
vore förbundet med överhängande fara utan däremot svarande möjligheter
att tjäna vårt lands verkliga intressen eller skulle vara oförenligt
med dess värdighet, äger generalkonsuln att på eget ansvar vidtagit de
åtgärder, vartill situationen kan synas honom giva anledning.
På samma gång jag ansett det vara min skyldighet framhålla det
allvarsamma läge, vari vi här befinna oss, och vilket när som hälst kan
bliva ohållbart, får jag vördsamt uttryckligen betona, att någon anledning
till oro för närvarande icke synes föreligga.
Med djup vördnad. Ödmjukligen
Claes Asker.»
Till generalkonsul Asker meddelades på utrikesministerns order, att
hans förslag gillades. Från utrikesdepartementet vidtogos genast åtgärder
i den av Asker utpekade riktningen. Till svenska ministern i Retrograd
telegraferades den 1 okt. från utrikesdepartementet, att regeringen med
Sveabolaget inlett underhandlingar för att kunna förhjälpa svenskar i
Ryssland hem på grund av deras nödställda läge. Ministern uppmanades
att söka utreda om svenskar i såväl Retrograd som Moskva önska bistånd
till hemresa. Den 3 okt. telegraferades till ministern i Retrograd, att
Sveabolaget förklarat sig berett att insätta någon extrabåt för att bereda
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets msmorial Nr 33.
38
skandinaver tillfälle till hemresa. För att underlätta hemresan beviljas
nedsatt biljettpris, andra och tredje klass till hälften. Om någon
svensk icke skulle kunna betala biljett, skall ministern i retrograd hos
bolaget rekvirera tredjeklass biljett. Staten skall sedan ersätta bolaget
kostnaderna. Den 8 okt. avlät utrikesministern ytterligare till svenska
ministern i retrograd ett telegram, vari först talades om överenskommelsen
med Sveabolaget om transporten av svenskarna. Därefter fortsattes:
»Ni äger att till biljett förhjälpa envar svensk undersåte, som önskar
begagna sig av dessa lägenheter. Skulle någon svensk, som önskar hemresa,
icke kunna erlägga den nedsatta avgiften, äger ni hos bolaget rekvirera
tredjeklassbiljett för honom, varför kostnaden av statsverket ersättes
bolaget.
De möjligheter till hemresa, som sålunda öppnas för i Ryssland
boende svenskar, bör genom Eder försorg i så utsträckt omfattning
som omständighetena tillåta, bringas till Rysslandsvenskarnas kännedom.
Som ni av i avskrift bifogade skrivelse från generalkonsuln i
Moskva torde finna, anser även han önskvärt att där vistande svenskar i
största utsträckning hemresa. Ni behagade därför i samverkan med generalkonsuln
bereda tillfälle åt de ryssvenskar, som så önska, att begagna sig
av överenskommelsen med Sveabolaget. Likaså behagade ni skyndsammast
meddela honom att jag fullständigt gillar de slutsatser, till vilka
han i den Eder meddelade skrivelsen kommit.
Slutligen har jag äran anmoda Eder att skyndsammast meddela
huruvida från rysk sida tillstånd kan utverkas för svenskar att hemresa
över Finland.»
Till svenska utrikesdepartementet anlände den 8 okt. från beskickningen
i Retrograd ett den 5 okt. daterat telegram: »Över Finland tilllåtas
endast kurirer resa. Uppgift om antalet svenskar, som på grund
av biljettprisens nedsättning och gratisbiljett önska hemresa, skall så fort
ske kan telegraferas. Någon fara för kvarblivande synes mig ej föreligga.
Brändström.» På särskild förfrågan från utrikesdepartementet telegraferade
den 8 okt. minister Westman i Helsingfors detta svar: »Inga hinder
taga vägen över Finland. Westman.»
Genom svenska beskickningen i Berlin avsändes den 19 okt. och
anlände till Stockholm den 20 okt. ett nytt meddelande om förhållandena
i Ryssland från generalkonsul Asker av följande innehåll:
»Från generalkonsul Asker enligt meddelande som på olika vägar
nått danska generalkonsulatet, tyska generalkonsuln och mig är det rådsregeringens
bestämda avsikt att i händelse försök skulle göras av främmande
makterna att störta densamma behålla oss och andra mera fram
Bihang
till riksdagens protokoll 1919. 5 sand. 28 käft. (Nr 33). 5
34
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
skjutna utländingar som gisslan. Det synes därför önskvärt dels att eu
internationell överenskommelse träffas i avsikt att möjliggöra utländingars
avresa från Ryssland och särskilt från Moskva, innan någon aktion vidtages,
som kan tydas som riktad mot rådsregeringen. (Återstoden av
telegrammet rör förhållandet till andra främmande makter och publiceras
därför icke.)
Den 22 okt. avsände utrikesministern till minister Brändström i
retrograd ett telegram, som till en början redogör för innehållet i generalkonsul
Askers telegram av den 19 okt. över Berlin och sedan fortsätter:
»Vad generalkonsul Asker menar med sitt förslag om en internationell
överenskommelse för möjliggörande av utländingars avresa från
Ryssland kan jag ej rätt förstå. Sovjetregeringen vore väl den enda,
med vilken en sådan överenskommelse borde träffas, men huruvida det
skulle vara lämpligt eller ens tillrådligt att under nuvarande förhållanden
föreslå något sådant förefaller högst osannolikt. För att rädda i Ryssland
bosatta svenskar från den enligt Asker hotande faran synes intet
annat kunna göras än att genom beskickningen och generalkonsulatet
åter uppmana dem att hemresa och förskottera omkostnaderna för dem,
som ej själva kunna bestrida desamma. Det bör därvid tydligen för dem
klargöras, att de som kvarstanna i Ryssland göra det på egen risk, och
att omständigheter kunna inträffa, som göra det nödvändigt för såväl
beskicknings- som konsulatpersonalen att hemresa. De meddelande de
sålunda erhållit böra givetvis vara konfidentiella. Vad denna senare
eventualitet beträffar vill jag här endast åter påminna om att ni, som
bäst torde kunna bedöma om och när detta kan bliva av behovet påkallat,
har full frihet att fatta beslut i detta avsende utan att invänta
order hemifrån. Det torde också vara riktigt, att generalkonsul Asker
får frihet att själv bedömma när hans hemresa kan vara påkallad.»
(Sista delen av telegrammet rör förhållandet till andra främmande
stater och publiceras därför ej.)
Den 26 okt. avläts till svenske ministern i retrograd ett telegram
av följande lydelse: »Jag upprepar, att såväl ni som Asker äga själva
avgöra om och när situationen gör legations- och konsulatpersonalens
hemresa önskvärd. När så sker bör det ske successivt för att undvika
uppmärksamhet. Från regeringens sida förefinnes sålunda intet hinder
för hemresa, vilken kanske i alla händelser kan bliva nödig på grund av
möjliga åtgärder mot härvarande bolsjeviker. De viktigare arkivhandlingarna
synas redan nu böra hemsändas. Erkänn mottagandet.»
Till utrikesdepartementet i Stockholm anlände den 28 okt. från
generalkonsul Asker följande rapport, dagtecknad i Moskwa den 16 okt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutukoltetx memorial Nr 33.
3f>
»Till hans excellens, herr ministern för utrikes ärendena.
Under åberopande av min ovan angivna skrivelse får jag härmed
i det nedanstående vördsamt redogöra för vissa omständigheter, vilka
synas ägnade att belysa den situation, i vilken utländska intressen och
undersåtar härstädes befinna sig. På grund av tidens knapphet och
meddelandenas vikt är jag tyvärr icke i tillfälle att giva min framställning
den form och omfattning som önskligt vore och icke heller att mera
noggrant indela mina iakttagelser under särskilda rubriker.
Det mest anmärkningsvärda i den inrepolitiska utvecklingen under
den tid, som förflutit, sedan jag till eders excellens avlät min ovanberörda
rapport, torde vara den konflikt, som uppstått mellan rådsregeringen
och den utomordentliga kommissionen för bekämpande av kontrarevolutionen.
Denna senare institution har tydligen visat benägenhet och
förmåga att ingripa och göra sig gällande på områden, som ursprungligen
legat utanför dess uppgift. Medan Lenin synes under den senaste
liden hava övergått till en mera moderat ståndpunkt, har Trotzky, efterföljd
eller understödd av den nämnda kommissionen, ställt sig i spetsen
för en alltmera till ytterlighet driven hets emot alla de samhällskretsar,
som icke obetingat dela de bolsjevikiska principerna. Ett påtagligt bevis
för dessa metoder gavs för endast några dagar sedan, då återigen omkring
200 människor här avrättades, de flesta på mer eller mindre
grundade misstankar för kontrarevolutionära tendenser. I ett fall, som
är särskilt upprörande, kunde intet annat skäl angivas än att vederbörande
— en gammal baron Budberg — för ganska länge sedan var polismästare.
Tyske generalkonsuln hade särskilt bett om nåd för honom,
och ett halvt löfte därom hade redan givits, då han utan vidare avrättades.
Dylika exempel skulle kunna anföras i nära nog obegränsat antal.
Det torde få anses som otvivelaktigt, att de för närvarande ledande
männen i och omkring rådsregeringen äro beslutna att endast efter hårdnackat
motstånd uppgiva makten, och de förklara oförbehållsamt att
innan detta sker, skall det föregås av ett blodbad, vars like världen
aldrig har skådat och aldrig skall glömma. Vid ett samtal i går mellan
danske generalkonsuln von Haxthausen, tyske generalkonsuln Hauschild,
österrikiske generalkonsuln en mission spéciale de Pottere och mig meddelade
den förstnämnde, att han haft besök av en av de ledande personerna
inom den ovannämnda utomordentliga kommissionen, med vilken
såväl min danska kollega som jag haft mycket att göra under de dagar,
då de sedermera härifrån avresta engelska och franska representanternas
liv stod på spel. Mannen i fråga hade meddelat, att planen för det till
-
36
}\ institutions utskottets memorial Nr 33.
tänkta blodbadet redan är utarbetad, och att även de personer utsetts,
som fått sig anförtrott att bringa samtliga ovannämnda representanter
för främmande makter härstädes om livet, och att intet som helst tvivel
kunde råda om de maktägandes avsikter härutinnan. Mina övriga kolleger
meddelade, att de av uttalanden även från andra inflytelserika håll
fått bekräftelse på att den givna varningen är välgrundad. Därför kan
jag icke säga, att jag hört uttalanden direkt av ledande personligheter,
men väl har jag mottagit många varningar av samma slag. Att vederbörandes
metoder äro i hög grad hänsynslösa framgår även av den omständigheten,
att de oförbehållsamt hota med repressalier, när helst de
möta svårigheter eller opposition. Sålunda meddelade mig i går österrikiske
generalkonsuln, att utrikeskommissarien Tjitjerin samtidigt med
att han översände ett ryskt diplomatiskt kurirpass till visering hotat, att
för den händelse sådant skulle vägras, en viss namngiven person, för
vilken min österrikiske kollega lagt sig ut, skulle överantvardas åt den
utomordentliga kommissionen för bekämpande av kontrarevolutionen. Ett
liknande fall berättades av min tyska kollega, som av herr Tjitjerin
meddelats, att om ett visst ryskt diplomatpass icke erhöll visering, den
samma dag avgående tyske kuriren skulle stoppas och andra repressalieåtgärder
vidtagas.
På grund av dessa och andra meddelanden, som från vederhäftig!
håll kommit mig till del, avsände jag i går med första lägenhet — den
till Berlin avgående kuriren — en förtrolig skrivelse, varav jag närsluter
avskrift, till k. m:ts minister därstädes, med begäran om, att mina däri
gjorda meddelanden på snabbaste sätt måtte bringas till eders excellens’
kännedom.
På samma gång jag icke har någon önskan att skildra läget i
mörkare färg än nöden kräver och själv hyser förhoppning om, att utvecklingen
måhända kommer att bliva mindre drastisk än allt nu synes
tyda på, har jag ansett det vara min oavvisliga plikt att i möjligaste
mån hålla kungl. m:ts minister i Petrograd och eders excellens underrättade
om vad som här försiggår. Jag har även efter gemensamt beslut
av härvarande representanter för neutrala makter vidtagit förberedande
åtgärder till evakuering av härvarande svenska koloni, och får
jag vördsamt anhålla om bekräftelse på mottagandet av mitt härom avlåtna
telegram i chiffer nr 295, varav jag bifogar avskrift.
Denna skrivelse går genom k. m:ts minister i Petrograd.
Claes A sker.»
Konstitutionsutskottets memorial Nr 3it.
37
Det i rapporten omnämnda chiffertelegrammet, avsänt den 14 okt.,
hade denna lydelse:
»I samband med fredsryktena blir stämningen här allt mera främlingsfientlig
utan åtskillnad till nationalitet. Den utomordentliga kommissionen
för bekämpande av kontrarevolutionen samt ytterlighetsfraktionen
inom regeringen taga åter överhand. I förrgår skötos 200 personel''.
Rödgardister inkvarteras överallt i den överbefolkade staden utan angivande
av strategiska skäl. Huset mitt emot och behärskande generalkonsulatets
byggnader har besatts med beväpnade rödgardister. Det
hetsas emot svenska och danska generalkonsulaten under uppgift, att vi
alltid äro beskyddare för Rysslands fiender, och att vi hysa engelska
och franska officerare. Med ett förhållande till Ukrajna, som liknar
krigstillstånd, och avskuret från Sibirien kan Central-Ryssland icke undgå
hungersnöd i svåraste form. Levnadskostnaderna stiga i sådan progression,
att uppehåll här även av den anledningen blir allt omöjligare. Jag
ämnar hemsända så många svenskar som möjligt utom generalkonsulatets
personal, innan vintern kommer, och anhåller om bemyndigande i ömmande
fall möjliggöra detta med statsmedel. Stämningen inom kolonien
fullt behärskad och i övrigt allt väl. Ministern i Retrograd delar min
mening och lika lydande meddelande tillställes honom.
Asker.»
Den 30 okt. anlände till utrikesdepartementet följande telegram
från general Brändström i Retrograd:
»Som beskickningens och konsulatens hemresa synes mig bero på
vilka mot bolsjevikerna riktade åtgärder vidtagas av svenska regeringen,
är det omöjligt för mig att utan att i god tid från Stockholm underrättas
härom taga något beslut, och det bjuder mig emot att utan absolut
nödvändighet beröva mina landsmän det om än ringa skydd jag
kan erbjuda dem. För att icke väcka oro och uppseende ha Asker och
jag hittills endast under hand (lucka på grund av otydlig chiffer) landsmännen
(lucka på grund av otydlig chiffer) men funnit föga förståelse,
emedan ekonomiska intressen här verka bestämmande. Enda möjligheten
förmå landsmän i bemärkt ställning avresa, vore garanti av svenska staten
att ersätta de förluster genom konfiskering som komme att verkställas,
om förbindelserna avbrytas.
Brändström.''»
Den 30 okt. avlät utrikesministern följande telegram till svenska
beskickningen i Berlin:
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
38
»Sök snarast möjligt med tysk kurir befordra till Asker, Moskva,
följande meddelande:
Ni äger förskottera resekostnad åt behövande svenskar, och ni bör
göra allt för att förmå dem att hemresa så fort som möjligt. Vidare
äger ni själv bedöma, när ni och konsulatets personal böra hemresa.
Att börja underhandlingar synes mig knappast lämpligt, förrän det visat
sig, att hinder resas mot svenskars hemresa. Vi hava omedelbart efter
mottagandet av edert telegram 295 givit eder enahanda instruktion, men
förmoda, att den ej kommit eder tillhanda.»
Minister Brändströms telegram av den 30 okt. föranledde den 1
nov. följande svarstelegram:
»Inga repressalieåtgärder mot härvarande bolsjeviker ha hittills
vidtagits med undantag av åtgärden mot kurirposten. Denna fråga torde
nu hava utagerats efter en skriftväxling med Vorovskv, varav kopia
sänts i går och varav V. uppmanats underrätta sin regering. Svenska
staten synes icke kunna garantera ersättning för förluster genom konfiskering
av ryska myndigheter, men anser sig vara skyldig upprepa sin
önskan, att svenskar i möjligaste mån hemresa. Meddela Asker detta.
För att rådgöra om situationen bör ni snarast hemresa.
Utrikesministern.»
Den 6 nov. anlände till utrikesdepartementet genom beskickningen
i Berlin ett därstädes den 5 nov. daterat telegram från generalkonsul
Asker i Moskva mycket förtroligt: »Starka rykten cirkulera här om
förestående avbrott av officiella förbindelsen mellan Sverige och Ryssland.
Utrikeskommissarien frågade mig i går därom. Jag svarade, att
ryktet saknade all grund och att jag icke hört ett ord därom. Jag tillråder
största försiktighet, ty vederbörande äro i stånd till vad som (lucka
på grund av otydlig chiffer). Det är redan med stor svårighet förbundet
att erhålla tillstånd lämna Moskva och utrikeskommissariens tillstånd
(otydlig chiffer) underblåses icke alltid av utomordentliga kommissionen.
Tyske generalkonsuln bränt sitt hemliga arkiv. Jag hemsänder snarast
generalkonsulatets samtliga damer och därpå successivt övrig personal.
Själv avvaktar bekräftelse på mottagandet av detta telegram och anhåller
om instruktioner både direkt och över Berlin. Likalydande meddelande
tillställes Brändström.»
Den 6 nov. avsände utrikesdepartementet följande telegram till
minister Brändström: »Eder närvaro här oundgänglig för överläggning,
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33. 39
likaså Askers. Ni böra därför båda hemresa med första möjliga lägenhet.
Underrätta Asker. Uppmana kraftigt svenskar att hemresa». På grund
av utrikesdepartementets uppmaningar avreste Asker och Brändström
till Sverige. Asker passerade gränsen mellan Byssland och Finland den
8 nov., Brändström någon dag senare. Då Asker passerade Hälsingfors
avsändes den 9 nov. genom Sveriges representant därstädes, Westman,
följande telegram: »Asker ber mig framföra en hemställan från Bränd
ström,
att ryska bolsjeviklegationen i Stockholm ej måtte tillåtas lämna
Sverige. Westman.»
En i Stockholm den 11 nov. daterad skrivelse från danska beskickningen
i Stockholm, undertecknad av legationssekreterare A. Ivonow Bojesen,
till utrikesminister Hellner följande: »I folge derom fra min Re
gering
modtagen Ordre tillader jag mig åt meddele Deres Excellencee,
åt den kgl. danske Gesandt i retrograd fra Udenrigsministeriet har faaet
ordre til åt forberede Danskes Afrejse fra Rusland og til selv åt forlade
Retrograd med Legationens Personale og Personalet fra Konsulaterne,
naar han selv maatte anse tidspunktet for kommet.
Jag tillader mig endvidere åt meddele, åt Udenrigsministeriet har
modtaget et Telegram fra Herr Kammarherre Scavenius i retrograd,
hvori han udtaler: »I Anledning av danske Bladmeddelelser om her
skende
Panik och Rygter om Bartholomeus-Nat den 10 dennes anser
jag det for rigtigst åt meddele offentlig her ingen Panik och ingen Anledning
til Rygter av nasvnte Art». Udenrigsministeriet har ogsaa modtaget
de ssedvanlige forrettningsmaessige telegrammer fra Gesandten, avsendt
fra retrograd den 9 dennes.»
Den 15 nov. 1918 behandlades i statsråd frågan om indragande av
Sveriges legation och konsulat i Ryssland. Därvid anförde utrikesministern
:
»Från personalen vid Eders Kungl. Maj:ts beskickning i retrograd
samt svenska generalkonsulatet i Moskva hava fyrfaldiga framställningar
gjorts därom, att till följd av den i Ryssland rådande ytterst svåra bristen
å livsmedel, dylika varor måtte från Sverige utsändas för beskickningsoch
konsulatspersonalens behov.
Det har emellertid på grund dels av med främmande makter avslutade
överenskommelser dels av transportsvårigheter visat sig så gott
som omöjligt att på ett tillfredsställande sätt tillmötesgå de sålunda framställda
önskemålen. De speciella åtgärder, som från rysk sida vidtagits
för att underlätta inköp av livsmedel för de svenska representanterna i
40
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
Ryssland hava på grund av den därstädes rådande bristen, på senare tid
visat sig fullständigt värdelösa.
Redan av nu anförda skäl har det synts mig önskvärt att reducera
den för närvarande ganska talrika personalen vid beskickningen i Retrograd
och generalkonsulatet i Moskva, men därjämte finnas andra anledningar
till att taga en dylik åtgärd i övervägande. Underrättelserna från
Ryssland giva vid handen, att stämningen hos den ryska befolkningen
blivit allt mera ovänligt sinnad mot främlingar och att det synes finnas
anledning att befara, att med de alltjämnt tilltagande svårigheterna att
skaffa livsmedel, missnöjet hos befolkningen skall växa samt att det skall
taga sig uttryck i ett främlingshat, som kan bliva farligt för främmande
undersåtars säkerhet. Särskilt i rapporterna från generalkonsuln i Moskva
har denna fara kraftigt framhållits, och det har tillika meddelats, att
inom konsulatskåren i Moskva den övertygelsen råder att i händelse
ententemakterna skulle komma att rikta något allvarligare anfall mot
Ryssland, främlingshatet omedelbart skulle slå ut i en allmän massaker
å främlingar.
På grund av dessa underrättelser har jag sedan flera veckor tillbaka
genom beskickning och generalkonsulat riktat uppmaningar till enskilda
svenska undersåtar i Ryssland att begiva sig till hemlandet så
snart som möjligt. Det har emellertid visat sig, att dessa uppmaningar
ej haft synnerlig verkan, emedan de enskilde resonera så, att så länge
.svenska beskickningen är kvar i Ryssland, de icke hotas av någon fara.
Slutligen och ej minst måste hänsyn tagas till nödvändigheten att
hava fria händer att kunna helt bryta med den bolsjevikiska regimen i
Ryssland och betaga den ryska beskickningens härvarande representanter
de diplomatiska privilegier och immuniteter, de hittills fått åtnjuta. Jag
vill erinra därom, att de tre skandinaviska ländernas regeringar beslutat
upptaga frågan om sin ställning till dessa spörsmål till gemensam överläggning.
På grund av nu skildrade situation har jag ansett nödigt att personligen
överlägga med svenska ministern i Retrograd och svenska generalkonsuln
i Moskva och dessa hava för ändamålet anmodats att komma
till Stockholm. Genom dessa överläggningar har hos mig stadgats den
övertygelsen, att Sveriges officiella representanter böra efter hand hemkallas
i så stor utsträckning som möjligt, och jag hoppas att till följd av en
sådan åtgärd även de enskilda svenskar,. som ännu äro kvar, skola finna
det bäst och säkrast att begiva sig till hemlandet.
Jag får därför i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes bemyndiga mig att i den utsträckning, som finnes lämpligen
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
41
kunna ske, beordra ovannämnda personal att hemresa till Sverige i syfte,
att representationen i Ryssland må inskränkas till vad av omständigheterna
kan vara oundgängligen betingat.»
Utrikesministerns hemställan bifölls av statsrådet utan meningsskiljaktighet.
# #
#
Emellertid hade redan före regeringsbeslutet av den 15 nov. ett
annat regeringsbeslut fattats, som i ett annat avseende ger uttryck för
planerna att avbryta förbindelserna mellan Sverige och sovjet-Ryssland.
(ienom statsrådsbeslut den 12 nov. utlovade den svenska regeringen sin
medverkan vid överläggningar med de norska och danska regeringarna i
och för ett gemensamt uppträdande mot sovjetregeringen.
Inbjudan till en dylik överläggning utgick från danskt håll. Därom
förtäljer följande meddelande till utrikesministern från svenska beskickningen
i Köpenhamn, daterat därstädes den 11 nov.:
»Herr minister.
Till bekräftande av mitt telefonmeddelande denna afton får jag
vördsamt, på därom av förste departementschefen i utrikesministeriet
muntligen framställda begäran, framföra danska regeringens inbjudan till
Kungl. Majrts regering att sända delegerade till Köpenhamn i och för en
konfidentiell konferens om eventuell gemensam ställning till frågan om
huru man skall förhålla sig gentemot bolsjevikerna och bolsjevistisk propaganda
i de nordiska länderna.
Danska regeringen, som för sin del ämnar låta representera sig av
delegerade från utrikes- och justitieministerierna, skulle sätta särskilt
värde på att snarast möjligt erhålla svar å denna inbjudan, vilken jämväl
avlåtits till norska regeringen genom dess härvarande beskickning.
Kammarherre Zahle tilläde, att han hört, att vissa makter även intresserade
sig för våra åtgöranden i förevarande avseende, och att man därför
gärna såge, att dessa makters representanter finge veta, att vi redan
underhandlade med varandra härom. En bekräftelse om ett dylikt intresse
hade jag också just fått vid mitt sammanträffande i förrummet
med Englands chargé d’affaires lord Kilmarnock, som frågade mig, vad
jag tänkte om den bolsjevikiska rörelsen i Sverige och sade rent ut:
»We could not allow such a propaganda in these countries.»
I samband med underrättelsen om danska mineringarnas indragande,
uttalade lorden förhoppningar att snart kunna få se engelska krigsfartyg
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 saml. 28 käft. (Nr 33) 6
42
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
i Östersjön, där han ansåg, att desamma kunde utöva en hälsosam
verkan.
Med vördnad
Joachim Beck-Friiss
Statsrådsprotokollet av den 12 nov. förmäler, att regeringen på
utrikesministerns hemställan enhälligt beslöt mottaga inbjudan:
»Jämte förmälan, att kungliga danska regeringen inbjudit K. M:ts
regring att genom ombud låta sig representera vid en konferens i Köpenhamn
med ombud för kungliga danska och kungliga norska regeringarna, för
konfidentiella överläggningar om eventuellt gemensamt ställningstagande
till frågan om de skandinaviska ländernas förhållande till den bolsjevistiska
regimen i Ryssland och bolsjevistisk propaganda i Skandinavien,
vilken konferens vore avsedd att avhållas i slutet av innevarande månad,
hemställde herr ministern, det K. M:t täcktes bemyndiga honom att meddela
kungl. danska regeringen, att dess inbjudan från svensk sida antagits,
ävensom till Sveriges ombud vid konferensen utse och förordna
kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet, kammarherre W. F. Boström,
chefen för justitiedepartementets lagavdelning, häradshövdingen fil. d:r
Hj. Y. Himmelstrand, generalkonsuln i Moskva C. A. Asker, samt tredje
polisintendenten i Stockholm E. S. Hallgren.»
Den 14 nov. avläts från utrikesminister Hellner följande telegram
till svenske ministern i Köpenhamn:
»Regeringen är efter samtal med Brändström och Asker mer och
mer av den åsikten, att det troligen blir nödvändigt att avbryta de diplomatiska
förbindelserna med bolsjevikregeringen och att vår representation
i Ryssland jämte övriga i mer eller mindre officiellt uppdrag där vistande
svenskar böra hemkallas mot det att sovjetregeringens härvarande
representanter och övriga härvarande bolsjeviker hemsändas till Ryssland.
Ni behagade under hand och strängt förtroligt förhöra Eder hos
danske utrikesministern, huru danska regeringen ställer sig till denna
tanke och huruvida den tilltänkta konferensen under sådana förhållanden
skulle vara erforderlig. Ett sådant steg synes oss innebära den bästa
och radikalaste lösningen av hela frågan. Rörande frågan om förhindrande
av trafiken i rubelsedlar hava Ussing och Stephensen, representanter
för danska nationalbanken, talat vid mig och med Moll, vilken synes anse
svårt ernå effektivt verkande hinder. Denna del av frågan synes böra
bli föremål för särskilda underhandlingar emellan representanter för riksbankerna.
Utrikesministerns
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets memorial i\rr 33.
4;$
Den 15 hov. avsändes från svenska beskickningen i Kristiania följande
telegram till utrikesdepartementet: »Norska regeringen har även
förklarat sig villig deltaga konferens. Beträffande frågan avbryta förbindelserna
med sovjetregeringen har utrikesministern förut förklarat mig
att om Sverige och Danmark skrida härtill Norge även kommer att göra
det. Torde ej kunna få definitivt svar förrän efter utrikeskommitténs
möte i afton. Ramel.» Den 15 nov. avsändes från beskickningen i Köpenhamn
detta telegram till utrikesdepartementet: »Med anledning av
Edert telegram i chiffer 24 anser danske utrikesministern konferensen
just erforderlig för överläggning rörande det ifrågasatta radikala stegets
nödvändighet samt i sådant fall nödiga förberedelser. Beck-Friis».
Dagarne från den 25 till den 29 nov. 1918 hölls i Köpenhamn
under ordförandeskap av departementschefen, kammarherre Herbert Zahle
den planerade förtroliga konferensen mellan delegerade för de tre nordiska
länderna.
Efter regeringsbeslutet av den 15 nov. avsände utrikesdepartementet
omedelbart, den 16 nov., till svenska legationen i retrograd, följande
meddelande:
»Ni skall omgående avlåta not till utrikeskommissarien, grundad
på följande:
Punkt 1. Legations- och konsulatspersonalen begärt, att svenska
regeringen skall förse dem med livsmedel för vintern samt bestrida de
ständigt stegrande levnadsomkostnaderna. -
Punkt 2. Omöjligt för Sverige tillhandahålla livsmedel på grund
avtal med ententen samt transportsvårigheter.
Punkt 3. De speciella ransoneringskorten, som utställts för generalkonsulatet,
har visat sig värdelösa, emedan myndigheterna i de flesta
fäll förklarat livsmedel saknas. Samma förhållande råder i Petrograd
i fråga om livsmedel.
Punkt 4. Som för närvarande all affärsrörelse ligger nere är det
meningslöst bibehålla nuvarande representation.
Punkt 5. Svenska regeringen har därför beslutat reducera representationen
till ett minimum samt uppmanat övrig personal och privata
svenskar att ofördröjligen avresa.
Punkt 6. Beskickningen anhåller, att ryska regeringen ställer transportmedel
till förfogande för resa genom Finland samt underlättar medförandet
av personlig utrustning. Så långt eder framställning till ryska
regeringen. Kurir Ramkvist avreser i afton med närmare instruktioner.
Utrikesministern.»
44
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
I telegram från Petrograd den 23 nov. meddelar chargé d’affaires,
friherre Koskull, att noten ännu icke överlämnats till sovjetregeringen.
Att överlåta densamma skulle komma att vålla svenskarna i Ryssland
stora svårigheter. Från tillförlitligt håll hade meddelats att Moskva givit
signal till Petrograd, att inga svenska eller schweiziska diplomatpass
skulle få viseras. I telegram den 24 nov. anbefalldes frih. Koskull av
Sveriges utrikesminister att omedelbart utföra den givna ordern. Ett den
26 nov. i Petrograd daterat telegram från frih. Koskull meddelar, att
ordern utförts och noten överlämnats måndagen den 25 nov.
Med anledning av frih. Koskulls meddelanden om repressalier mot
svenskar i Ryssland hade utrikesminister Hellner ett samtal med herr
Vorovsky, varom meddelas i en skrivelse, daterad den 26 nov. från utrikesminister
Hellner till friherre Koskull. Den lyder:
»Herr friherre.
Med anledning av de underrättelser, ni lämnat i edert telegram
den 23 dennes, har jag berett mig tillfälle till ett samtal med herr Vorosky.
Därvid meddelade jag honom de åtgärder, som från sovjetregeringens
sida sades ha träffats mot i Ryssland sig uppehållande svenskar
och framhöll för honom, att, därest dessa vidhöllos, i Sverige vistande
representanter för och anhängare av sovjetregeringen givetvis icke skulle
tillåtas lämna Sverige. Jag förklarade vidare, att jag icke kunde fatta,
att de mått och steg, som från ententens sida där hade vidtagits mot
det bolsjevikiska Ryssland, på något sätt kunde förklara eller motivera
ovänliga handlingar mot Sverige, som hela tiden uppehållit vänskapliga
förbindelser med Ryssland och icke deltagit i eller ämnade deltaga i ett
korståg mot bolsjevikerna. Jag hemställde, att han hos sovjetregeringen
ville framhålla dessa synpunkter och påyrka de vidtagna spärråtgärdernas
upphävande.
Herr Vorovsky syntes dela de av mig angivna synpunkterna och
lovade att telegrafera till herr Tjitjernin i denna riktning.
Jag vill tillägga, att herr Litvinov, vilken om några dagar anländer
med Ångermanland, icke kommer att få lämna landet, förrän fri och
obehindrad hemresa tillstädjes.
Mottag, etc.
Hellner.»
Konstitutionsutskottet» memorial Nr 33.
45
I eu skrivelse till den då i Köpenhamn varande kabinettssekreteraren,
kammarherre Boström, meddelar d:r Höjer den 26 nov., att Voroskys
telegram den 25 nov. till Tjitjerin hade följande lydelse:
»Svenska regeringen hade erhållit meddelande, om att svenska diplomaterna
nekades pass för avresa från Ryssland. Utrikesdepartementet
hade meddelat, att Sverige ej hade för avsikt att bryta med Ryssland,
att beskickningen ej ämnade avresa utan att endast enskilda beskickningsmedlemmar
vore nödgade avresa till Sverige; kurirer ämnade den
ock sända.
Vorovsky uppmanar sovjetregeringen att ej lägga hinder i vägen
därför. Förbindelserna med Sverige voro utmärkta, handelsutbytet statt
i stark tillväxt. Det vore därför långt ifrån önskvärt att genom små
konflikter skada förbindelserna.»
Omedelbart efter samtalet med Vorovsky vidtog utrikesminister
Hellner förberedande repressalieåtgärder. Civildepartementet anmodades
nämligen föranstalta, att samtliga personer, tillhörande den bolsjevikiska
representationen i Stockholm samt ryska rådsrepublikens förutvarande
representant i London, Litvinov, icke skulle tillåtas lämna Sverige, förrän
meddelande ingått till utrikesdepartementet, att de svenska legationsmed-,
lemmarna tillåtits lämna Ryssland. |
Den 28 nov. avsände frih. Koskull i retrograd följande telegram
till utrikesdepartementet, anlänt den 29 nov.
»I dag torsdag fortfarande intet direkt svar på noten. I går besökte
Langenfelt och attaché Nilsson Karachan (Titjerin var sjuk) för att
anmäla Polhems hitresa och begära alla lättnader för snabb återresa med
svenska undersåtar, vilket utlovats i telegram från utrikeskommissariatet.
Under samtalet berördes vår avresa varom Karachan fått kännedom.
Notens innehåll diskuterades, varvid ytterligare framhölls, att det icke
vore fråga om diplomatiska förbindelsernas brytande. Karachan förklarade,
att intet hinder skulle läggas för officiella representanters och landsmäns
avresa. Den hittills synnerligen nervösa stämningen bland ledande
kretsar synes ha lagt sig något.
Koskull.»
Den 30 nov. anlände från utrikesministern till legationen i retrograd
ett telegram med utvecklande av de förberedda repressalieåtgärderna:
»Därest svaret å framställningen om viseringen av pass för eder
samt beskickningens och konsulatets personal skulle bliva nekande eller
46
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
allmänt reseförbud utfärdas bör ni till den framställning, ni gjort i anledning
av vårt telegram 390 och efter samråd med edra danska och
norska kolleger meddela sovjetregeringen, att svenska regeringen i så fall
blir nödsakad, att å sin sida hindra dess representanter respektive enskilda
undersatar att lämna Sverige, men att svenska regeringen är villig
träffa arrangemang om ömsesidig evakuering, vilken borde äga rum
snarast möjligt och jämväl omfatta officiella arkiv, statens och enskildas
tillhörigheter i den mån de kunna medföras.
Danske och troligen också norske ministern ha fått motsvarande instruktion.
Erkänn mottagandet och telegrafera omedelbart, då svar å
eder begäran om passvisering ingått.
Utrikesministern.»
Den 2 dec. avsändes till svenske ministern i Helsingfors detta telegram:
»Så snart vår representation i retrograd hemkommit, komma förmodligen
härvarande bolsjeviker att lämna landet. Fråga konfidentiellt
och under hand vederbörande om dessa kunna få under lejd resa genom
Finland. Framhåll vikten av att av hänsyn till våra landsmän i Petrogad
denna sak icke bliver känd.
Utrikesministern.»
Den 3 dec. kunde fritt. Koskull från retrograd angående passens
visering telegrafiskt meddela: »Alla officiella pass i går måndag återläm
nade
viserade. Avresa morgon, därest intet oförutsett inträffar.» Den
4 dec. telegraferade utrikesministern till legationen i retrograd: »Ni böra
avresa snarast möjligt, i varje fall inom utgången av denna vecka.»
Den 5 dec. telegraferade minister Westman i Helsingfors till utrikesdepartementet
i Stockholm, att frih. Koskull jämte legationspersonalen passerat
gränsen mellan Ryssland och Finland. Den 6 dec. anlände från
Viborg ett telegram från t. f. generalkonsul Langenfeldt, att de sista
från generalkonsulatet i Moskva voro på finsk mark. Blott två kullageringenjörer
voro kvar.
Då regeringen sålunda lyckligt och väl kunnat draga hem hela
beskicknings- och konsulatpersonalen var den färdig att definitivt bryta
förbindelserna och gå till aktiva åtgärder mot bolsjevikregeringens representation
i Sverige. Detta skedde genom statsrådsbeslutet den 6 dec.
Regeringen beslöt enhälligt bryta förbindelserna och godkänna följande
framställning av utrikesministern:
»Genom nådigt beslut den 12 sistlidne november har Eders Kungl.
Maj:t bemyndigat mig att meddela Kungl. danska regeringen att dess
Konatitutionmtakottets memorial Nr 33.
47
inbjudan till svenska regeringen att genom ombud låta sig representeras
vid en konferens i Köpenhamn med ombud för kungl. danska och kung!.
svenska regeringarna för konfidentiella överläggningar om eventuellt gemensamt
ställningstagande till frågan om de skandinaviska ländernas förhållande
till den bolsjevikiska regimen i Ryssland och bolsjevikisk propaganda
i Skandinavien blivit från svensk sida antagen. Konferensen
ägde rum den 25—29 nov. och dess resultat framgår av ett protokoll,
som torde böra fogas som bilaga till dagens statsrådsprotokoll. Av dessa
aktstycken framgår, att de i konferensen deltagande ombuden voro eniga
om, att den av sovjetregeringens representanter inom de skandinaviska
länderna bedrivna propagandan borde föranleda dessa länders regeringar
att avbryta förbindelserna med sovjetregeringen, men att dessförinnan
åtgärder borde vidtagas i syfte att draga såväl officiella representanter
som enskilda undersåtar hem från Ryssland i största möjliga utsträckning.
Åtgärder i sistberörda syfte hava emellertid för Sveriges del i överensstämmelse
med Eders Kungl. Maj:ts beslut av den 15 sistberörda
november redan före konferensen påbörjats och alltjämt pågått med det
resultat att i närvarande stund all personal vid legationen med undantag
av marinattachén och en kanslist samt all personal vid generalkonsulatet
i Moskva lämnat Ryssland. Marinattachén har för övrigt även
fått order att avresa, varemot meningen är, att kanslisten Lundberg skall
kvarstanna och hava vård om legationsliuset i Retrograd.
Arkivhandlingarna från legationen och generalkonsulatet äro i den
mån, de anses vara av vikt, dels bortförda, dels uppbrända, och chifferkoderna
äro bortförda.
Av den s. k. B-avdelningens personal hava också de allra flesta
kommit ut ur Ryssland, och de få, som äro kvar, synas obenägna att resa.
Av enskilda svenskar torde ej heller något större antal vara kvar,
och många av de kvarvarande äro redan försedda med för avresa viserade
pass.
Till följd av den situation jag nu skildrat, anser jag tiden vara
inne att taga i övervägande frågan om återkallande av de diplomatiska
privilegier och immuniteter som hittills åtnjutits av den ryska sovjetregeringens
härvarande representation. Välgrundade skäl för en sådan
åtgärd synes mig nämligen föreligga. Först och främst har det sedan
länge rått misstankar, att denna representation dreve bolsjevikisk propaganda
här i landet, i synnerhet genom att med penningar understödja
sina svenska meningsfränder och sätta dem i stånd att hålla bolsjevikiska
föredrag, uppsätta bolsjevikist färgade tidningsorgan m. m. Formliga
bevis för att detta skett äro visserligen icke tillgängliga, men det
48
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
ligger i sakens natur, att påtagliga bevis ej äro lätta att anskaffa, och
det råder uppenbarligen en allmänt utbredd övertygelse, att sådan propaganda
äger ruin.
Vidare har det länge påståtts, att genom sovjetregeringens representation
i Stockholm bolsjevikisk propaganda drives i andra länder, i
det att dels penningar avsändas härifrån till främmande länder för att
där användas till propaganda, dels ock i Ryssland tryckt propagandalitteratur
genom sovjetregeringens kurirer införes till Sverige och härifrån
likaledes genom kurirer befordras vidare. Sedan någon tid hade
ock flera främmarde länders härvarande representanter fäst min uppmärksamhet
på detta förhållande, om vars riktighet de förklarat sig övertygade,
varjämte de uttalat den förhoppningen, att svenska regeringen
måtte finna utvägar att förhindra denna för respektive länder farliga
trafik. För detta påstående såvitt det rör propagandalitteraturs spridning
hava ock på sista tiden tillfyllestgivande bevis kommit i dagen.
Dels har rysk kurirpost, som avsändes från Retrograd till sovjetregeringens
representation i Stockholm, inom finskt territorium blivit beslagtagen och
undersökt, därvid det befunnits, att kurirväskan innehållit betydande mängder
på franska, tyska, engelska och finska språken avfattade tryckta skrifter,
vilkas innehåll tydligt giva vid handen, att syftet med deras spridningvarit
att utbreda bolsjevikisk propaganda och verka för bolsjevisk revolution.
Dels ock har kurirpost, som från sovjetregeringens representation
i Stockholm avsänts till Kristiania, blivit beslagtagen av norska myndigheter
och likaledes befunnits innehålla talrika tryckta småskrifter av enahanda
innehåll.
Det synes mig uppenbart, att här föreligger ett grovt missbruk av
de diplomatiska privilegier, sovjetregeringens representation härstädes
hittills fått åtnjuta, samt att den svenska regeringen ej kan underlåta
att betaga sagda representation bruket av dessa privilegier. Jag vill i
detta sammanhang erinra därom, att varken sovjetregeringen eller dess
representant någonsin har erhållit eller ens begärt officiellt erkännande
av den svenska regeringen, men att dess representant erhållit rättighet
att avsända och mottaga statstelegram, jämväl i chiffer, varjämte representationens
personal faktiskt åtnjutit de immuniteter, som pläga tillkomma
främmande lands beskickning.
Jag tillåter mig nu att hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte
giva mig bemyndigande att meddela ryska sovjetregeringens härvarande
representation, att den icke vidare kan påräkna tillgodonjutande av de
diplomatiska privilegier och immuniteter, som den hittills fått åtnjuta.»
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
49
Det vore uppenbarligen över hövan begärt, att Sveriges demokratiska
regering med dess starkt socialistiska inslag skulle anlägga en internationellt
socialistisk syn på förbindelserna med sovjet-Ryssland och
vägra att ställa Sverige till världskapitalismens förfogande i dess blockad
sammansvärjning. Ehuru man kunde tycka, att eu halvt socialistisk
halvt liberal s. k. folkregering för ett land, som med god smak upprätthållit
förbindelserna med Ryssland under den tsaristiska tyrannregimens
allra brutalaste period, skulle kunna med bibehållen demokratisk självaktning
upprätthålla de gamla förbindelserna med samma Ryssland, då
det nu kommit under socialistisk regim i bolsjevismens form. Åtminstone
har man rätt begära, att regeringen såsom talesman för hela den svenska
staten skulle i sitt mellanhavande med sovjetregimen låta sig ledas av
hänsyn till det svenska folkets intressen. Så har icke skett. De trenne
statsrådsbesluten av den 12 och 15 nov. och den 6 dec., vilka steg för
steg ledde fram till den av regeringen metodiskt planerade brytningen,
ha särskilt på det ekonomiska området tillfogat Sveriges intressen ett hårt
slag. Redan ha dess verkningar visat sig i hög grad skadliga för stora
industrier med tusentals arbetare. I framtiden kunna de i värsta fall
bli ödesdigra. Bland Sveriges arbetare liksom inom dess industriella
värld, vilka ha personlig erfarenhet om regeringsbeslutens följder, lär
icke mer än en mening finnas därom, att avbrytandet av förbindelserna
var en ekonomisk olycka, och att deras återupptagande är en ekonomisk
nödvändighet.
Redan vid världskrigets början beredde sig Sveriges industri till
ett kraftigt framträngande å den ryska marknaden. Vårt lands humana
behandling av den ryska flyktings- och invalidströmmen över våra landamären
utplånade mycket av den gamla ingrodda arvsfienskapen mellan
Rysslands och Sveriges folk. Svensk exportindustri förtjänade miljoner
och åter miljoner kronor på Ryssland. Tack vare avsättningen på Ryssland
hade tusentals svenska arbetare sitt uppehälle. Även under bolsjevikregimen
hade denna lyckosamma utveckling kunnat fortgå, ehuru Sveriges
konsulära personal i Ryssland, huvudsakligen bestående av unga
akademiherrar utan spår till praktisk och ekonomisk erfarenhet och ur
stånd att tillvarataga andra ekonomiska intressen än sina egna, visade
sig komplett oförmögen att skickligt handha sitt uppdrag. Sovjet—
Rysslands behov av svenska industriprodukter var mycket stort. Särskilt
begärliga voro lantbruksredskap, lokomobiler, separatorer och andra maskiner,
samt redskap för skogshantering, t. ex. stocksågar, yxor, slipstenar
m. m. Under Yorovskys ambassadörtid i Stockholm inleddes affärer
på ett hundratal miljoner kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 saml. 28 käft. (Nr 33.)
7
50
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
Av advokaten Vilhelm Hellberg, som av Vorovsky fick i uppdrag
att efter förbindelsernas avbrytande tillvarataga Rysslands ekonomiska
intressen i Sverige, har offentligen uppgivits, att i hans vård ligga klara
kontrakt med svensk industri på tiotals miljoner kronor. Vid tiden för
avbrottet lågo i Petrograds hamn väldiga partier lin och hampa, avsedda
för den i nödläge befintliga svenska textilindustrien, färdiga att exporteras
för att lämna arbete åt av arbetslöshet hotade arbetare. Utan hänsynstagande
till industriens och dess arbetares ögonblicksintresse klippte
regeringen här bryskt av. Och den drog ett brett streck över de industriella
framtidsplanerna att på rysk marknad söka ersättning för vad
som vid världens ekonomiska nyorientering kan förloras å andra håll.
En bitterhet och en misstänksamhet mot Sverige, som sent skall kunna
utrotas, äter sig in i Rysslands folk. Till sin ursäkt faller den svenska
regeringen tilläventyrs tillbaka på sin fasta tro, av statsminister Eden
yppad i årets remissdebatt, att bolsjevikregimen inom kort faller för en
annan regim, med vilken förbindelserna ånyo kunna upptagas. Den som
sätter ofantliga ekonomiska och andra värden på ett så osäkert kort, är
en lättsinnig och sam hällsfarlig spelare, men icke en ansvarig statsman,
som räknar med realiteter.
För vidtagande av eu så ödesdiger åtgärd borde regeringen, mänskligt
att döma, haft utomordentligt tvingande skäl. Brytningen borde ha
varit en nödvändighet, som icke kunde undvikas. Man går till studiet
av statsrådsprotokollets handlinga]- med den tron, att brytningen med
Ryssland kom som den logiska och oundvikliga slutpunkten av en föregående
naturnödvändig utveckling. Man tar fullständigt miste. Ju mera
man fördjupar sig i handlingarna, desto mera häpen blir man över den
ytterliga torftigheten i fråga om de sakliga argumenten för regeringsbesluten.
Aldrig har väl en brytning med ett annat land kommit till
stånd på så lösa grunder. Den misstanken rotar sig fast, att slutsatsen,
nämligen brytningen med sovjet-Ryssland, var det primära och premisserna
det sekundära. Först beslöt regeringen i realiteten att bryta med
den bolsjevikiska regeringen. Sedan gällde det att på skapligaste sätt
rafsa ihop några orsaker, som kunde se något så när formellt oantastliga
och anständiga ut.
Har för regeringen det nödtvång till brytning förelegat, som
bestått i en övermäktig pressning från andra makter? Allmänt har det
förmodats, att ententen, som vid tiden för brytningen alltjämt umgicks
med sina planer på intervention i Ryssland och i alla händelser
önskade göra spärr- och blockadkedjan kring sovjetregeringen så stark
som möjligt, helt enkelt befallt svenska regeringen att bryta förbindel
-
KonstitutoinmtskoLtets memorial Nr 33.
51
serna för att sålunda skärpa den hatade fiendens isolering. Det hade i
viss män kunnat räknas regeringen till ursäkt, om den blott motvilligt
böjt sin vilja under ett befallande kommando från ett stormaktshåll, där
man både i sin makt att med svältens och avspärrningens tumskruvar
pressa Sveriges folk till nödens och förtvivlans gräns. Inga dokument i
utrikesdepartementets handlingar tala om eu dylik befallning. Vid ett
tillfälle i riksdagen har ock utrikesministern med nej besvarat en direkt
fråga, huruvida någon eller några stormakter muntligen eller skriftligen
krävt förbindelsernas avbrytande.
Emellertid vittna dokumenten oförtydbart därom, att ententen utövat
påtryckningar i denna riktning. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 6 dec. lämnar utrikesminister Hellner bekräftelse: »Sedan någon tid
hava ock flera främmande länders härvarande representanter fäst min uppmärksamhet
på detta förhållande (anm.: bolsjevikisk propaganda genom
ryska beskickningen i Stockholm), om vars riktighet de förklarat sig övertygade,
varjämte de uttalat den förhoppningen, att svenska regeringen måtte
finna utvägar att förhindra denna för deras respektive länder farliga
trafik.» I sitt brev till utrikesminister Hellner av den 11 nov. om den
planerade antibolsjevikkonferensen lämnar ock svenske ministern i Köpenhamn,
Beck-Friis, ett intyg om ententens aktion. Om sitt samtal
med danske kammarherre Zahle berättar han: »Kammarherre Zalile
tilläde, att han hört, att vissa makter intresserade sig för våra åtgöranden
i förevarande avseende, och att man därför gärna såge, att dessa
makters representanter finge veta, att vi redan underhandlade med varandra
härom.» Och Englands chargé d’af¥aires, lord Kilmarnock, sade
ordentligt ifrån till minister Beck-Friis: »Yi kunna ej tillåta en sådan
propaganda i dessa länder.» Ententens »förhoppning» var bjudande lag
för den svenska regeringen. Som en snäll och lydig tjänare tillmötesgick
den utan ringaste motstånd eller tvekan ententens önskningar. Den
var rappare i vändningarna och mera hågad för aktion mot sovjetregeringen
än de andra skandinaviska regeringarna. I sitt brev av den 14
nov. till svenske ministern i Köpenhamn förklarade utrikesminister Hellner,
att svenska regeringen är beredd att på eget bevåg, utan samverkan
med Danmark och Norge, avbryta förbindelserna med bolsjevikregeringen.
Med undergivna ententeögon och icke med kritiska svenskmannaögon
såg Sveriges regering på brytningen.
Men krävde icke svenska intressen brytningen i så måtto, att de
civila svenskar, som huvudsakligen av ekonomiska angelägenheter höllos
kvar i Ryssland, frampressade eller begärde regeringens ingripande i
denna riktning? Misstag, så är ingalunda fallet. De civila svenskarna
52
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
ha ingalunda eggat regeringen att frakta dem bort från Ryssland, att
indraga beskickning och konsulat, att helt bryta förbindelserna. De ha
tvärtom hållit tillbaka. Blott gensträvigt rättade de sig efter utrikesministerns
upprepade och enträgna maning att lämna Ryssland. Minister
Brändströms i Retrograd telegram av den 30 okt. till utrikesminister
Hellner är mycket upplysande: »För att icke väcka oro och uppseende
ha Asker och jag hittills endast under hand (underrättat?) landsmännen
.... men funnit föga förståelse, emedan ekonomiska intressen här värka
bestämmande. Enda möjligheten förmå landsmän i bemärkt ställning
avresa, vore garanti av svenska staten att ersätta de förluster genom
konfiskering som komma att verkställas om förbindelserna avbrytas.»
Och i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 15 nov. nödgas utrikesminister
Hellner meddela det magra resultatet av uppmaningarna till
enskilda svenska undersåtar i Ryssland att begiva sig till hemlandet:
»Det har emellertid visat sig att dessa uppmaningar ej haft synnerligen
verkan, emedan de enskilda resonera så, att så länge svenska beskickningen
är kvar i Ryssland, de icke hotas av någon fara.» Alltså: Rysslandssvenkarna
ha icke utövat någon påtryckning på Sveriges regering.
Bilden av det verkliga sammanhanget är denna: regeringen har formligen
dragit de tredskande vid håret för att få dem hem.
I årets remissdebatt yttrade statsminister Eden mot Fabian Månssons^
klander av regeringens åtgärder följande: »Härtill kom att även
förhållandena i Ryssland utvecklat sig så, att det blivit »meningslöst»
för att använda hr Fabian Månssons ord, att från svensk sida fortsätta
förbindelserna i de gamla formerna med detta land. När därvarande
svenska beskickning och enskilda svenskar icke kunde bli i tillfälle att
på något sätt förvärva sig det allra nödtorftigaste för livets uppehälle
på grund av de egendomliga regler, som gälla i detta nya rike ifråga
om fördelningen av livsmedel, när vidare den ryska sovjetregeringen
skred till beslagläggande av svensk egendom, fast egendom, penningar
och varor i strid mot all internationell rätt, när alla protester mot
ett sådant förfarande icke lände till något resultat, när i följd härav de
svenska affärsförbindelser, som regeringen i det längsta velat upprätthålla
i Ryssland, icke längre kunde upprätthållas, var det icke rimligt,
att Sverige där skulle bibehålla sin legation och icke häller, att svenska
affärsmän skulle fortsätta ett arbete som var så ytterligt otacksamt och
riskabelt.» I detta kraftiga yttrande skildrar statsminister Edén för effektens
skull de pastadda övergreppen mot svenska ekonomiska intressen
i Ryssland i långt mörkare färg än utrikesdepartementets handlingar i
målet berättiga till. I dokumentsamlingen om Rysslandsförbindelsernas
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33. 53
avbrytande finnes icke ett enda sådant upprörande övergrepp angivet.
I ett stadsrådsprotokoll från våren 1918 hittar man det fall varpå statsminister
Eden förmodligen närmast syftar: Aktiebolaget Handel och industri
begärde i skrivelse den 16 maj regeringens hjälp, emedan lantbruksmaskiner
och redskap till ett värde av omkring 2 null. kronor blivit i
Ryssland beslagtagna. Som talesman för svenska industri- och affärsmän
har statsminister Eden i sitt yttrande sagt mera än han kan stå
för. Som förut klarlagts ha dessa yrkesgrupper icke funnit bibehållandet
av affärsförbindelserna så »meningslöst» som regeringen och statsministern.
De ha snarare funnit brytningen ur ekonomisk synpunkt »meningslös».
Icke heller regeringen själv har på ett ganska sent stadium funnit
de ekonomiska förbindelsernas upprätthållande »meningslöst». Så sent som
i oktober 1918 förde statsminister Edén och hans regering vidlyftiga
ekonomiska underhandlingar med de ryska myndigheter som herr Edén
stämplar som ytterligt ovederhäftiga och insolventa. 1 statsråd den 18
okt. hemställde utrikesminister Hellner om bemyndigande för handelsdelegationen
i Ryssland att med ryska folkkommissionen för handel och
industri träffa avtal om varuutbyte. Med skrivelse av den 4 okt. från
ministern i Retrograd hade avtalsförslag insänts. Det gällde utbyte av
varor till ett sammanlagt värde å båda sidorna av 15 mil. kronor. Avtalet
var tillstyrkt av svenska minstern i Retrograd. Svenska föreningens
i Retrograd handelskommission samt åtskilliga i Retrograd vistande svenska
näringsidkare hade å sammanträde den 2 okt. förordat avtalet.
Utrikesminisiern yttrade i statsrådet. »Då möjlighet nu torde förefinnas
att genom avslutande av ett kompensationsavtal med Ryssland tillförsäkra
Sverige ej oväsentliga mängder av åtskilliga för vår folkhushållning
synnerligen nödvändiga varor framför allt lin, hampa och vissa
metaller, anser jag det vara önskvärt att ett sådant avtal kommer till
stånd». Regeringens beslut den 18 okt. att gilla avtalet innebär den
allra kraftigaste vederläggning av statsminister Edens försvar i remissdebatten.
Den kraftigaste agitationen för förbindelsernas avbrytande drevs
från generalkonsulatet i Moskva. Generalkonsul Asker bombarderade
regeringen med rapport efter rapport, vari svenskarnas läge i Ryssland
framställdes som utomordentligt prekärt. Det är i hög grad påfallande,
att generalkonsul Askers skräckrapporter äro mycket intetsägande ifråga
om kontrollerbara faktiska bevis men mycket rikhaltiga i fråga om olycksbådande
profetior, om vad som möjligen kan komma att drabba svenskarna
i framtiden. Där finnes ymnigt med spådomar om gisslan, blodbad och
54
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
bartholomeinätter. Det borde ha varit regeringen angeläget att icke
reservationsbart anamma generalkonsul Askers profetior och förslag, ty
det kunde icke vara regeringen obekant, att de ryska myndigheterna
rent av bemödade sig att behandla svenskarna bättre än en del andra
nationaliteter. Svenskarna hotades av fara i mindre grad än andra nationer.
De hade snarare en privilegierad ställning. Det låg såsom Radek
i samtalet med Asker sanningsenligt yttrade, i de ryska maktägandes
intresse att upprätthålla förbindelsen med de neutrala, särskilt de nordiska
rikena. Ryssland behövde ett fönster öppet åt Europa.
Det är ganska karakteristiskt, att generalkonsul Asker i sin första
allarmrapport av den 18 sept. nödgas medge sig ha det intrycket, att
såväl Radek som Tjitjerin och Karachan, utrikesministeriets beslutande
råd, önskade upprätthålla ett gott förhållande till Sverige. Den såsom
ganska hänsynslös karakteriserade Radek hade personligen lovat intressera
sig för förslaget att till svenskarnas förmån söka revidera de svänga
bostadsreglementena och söka få till stånd ett modus vivendi, som skulle
möjliggöra ett fortsatt upprätthållande av de goda förbindelserna mellan
Sverige och Ryssland. Detta var icke blott tomma ord. Åtgärder vidtogos
för att ordna bostadsförhållandena till svenskarnas belåtenhet.
Andra fakta peka i samma riktning: en påtaglig strävan från
sovjetregeringens sida att respektera svenskarna och deras berättigade
krav. Efter brytningen med Ryssland har en så föga bolsjevikisk man
som generalkonsul Heilborn lämnat ett vittnesintyg härom. Återkommen
från en resa till Retrograd för att hämta den del av den svenska beskickningens
arkiv, som blev kvar vid flykten, har han för en tidning
meddelat; »Alla skyddsbrev, som tidigare utfärdats av generalkonsuln,
ha gällt tills dato. Tysk egendom, som stått under svenskt beskydd, var
även i gott behåll. Synnerligen stora krigsskatter utkrävas nu av alla
utom utländska undersåtar, vilkas regering står i vänskapligt förhållande
med Ryssland, varför konsuln ansåg, att man från svensk sida borde
söka upprätthålla någon förbindelse med ryssarna.» Generalkonsul Heilborns
auktoritativa uttalande lämnar ej mycket kvar av generalkonsul
Askers frihandsmålningar och spökfantasier.
Regeringen hade ock möjligheter att på annat håll få skrämselagitationen
i generalkonsul Askers rapporter reducerad till rimliga proportioner.
Det är veterligt, att den under generalkonsul Askers hemresa
tillförordnade generalkonsuln i Moskva telegrafiskt uppmanat svenska
regeringen att icke avbryta förbindelserna. Något dylik telegram återfinnes
dock icke i utrikesdepartementets handlingar. Man uppmärksammar
ovillkorligen att svenska legationen i Retrograd icke alls lagt i dagen
Konstitutionsutskottet» memorial Nr 33.
55
samma på brytningen koncentrerade agitationskraft som generalkonsulatet
i Moskva. Moskva men alls icke retrograd har agiterat fram brytningen.
I handlingarna märkes från minister Brändströms sida icke ett spår av
liknande rapporter eller påtryckningar som från generalkonsul Asker.
Av de skriftliga dokumenten att dömma har minister Brändström snarare
hållit tillbaka. Redan den 18 sept. framställer generalkonsul Asker i
Moskva det av utrikesminister Hellner gillade förslaget, att då tiden
kunde befinnas lämplig få slå igen hela generalkonsulsbutiken och resa
hem. Men den 5 okt. telegraferade minister Brändström från retrograd
till utrikesminister Hellner, att »någon fara för kvarblivande synes mig
ej föreligga». Och den 30 okt. telegraferade herr Brändström till herr Hellner
följande, som nästan har klangen av en underdånig reprimand:
»Det bjuder mig emot att iitan absolut nödvändighet beröva mina landsmän
det om än ringa skydd jag kan erbjuda dem.»
Slutligen meddelar den danska beskickningens i Stockholm brev
den 11 nov. att den som en sträng bolskevikkätare kände danske representanten
i retrograd, kammarherre Scavenius, telegraferat: »I anledningav
danske bladmeddelelser om herskende Panik och Rygter om Bartholomeus-Nat
den 10 dennes anser jag det for rigtigst åt meddele offentlig
her ingen Panik och ingen Anledning till Rygter av ntevnte Art.»
Regeringen har sålunda icke saknat verifikationer till de Askerska brytningsrapporterna.
Verifikationerna ha icke stämt, men regeringen har
slutit ögonen för alla uttalanden och tecken, som icke passat samman
med generalkonsul Askers framställning.
Den starkt framträdande nervositeten i generalkonsul Askers uppskrämda
rapporter låter ana något av sjukt samvete bakom den ivriga
brytningsaktionen. Den misstanken låter sig icke tillbakavisas, att en
psykologisk förklaringsgrund och en hemlig drivkraft bort från Moskva
finnes, som icke kommer till synes i rapporterna. Man gör sig icke skyldig
till en lumpen misstänkliggörelse, om man djärves säga, att det måste
finnas ett samband mellan den från generalkonsulatet i Moskva utgående
kampanjen för brytning och de s. k. rubelskandalerna inom den svenska
representationen. Man sätter fastmera fingret just på den mest ömma
punkten.
Det är känt, att sovjetregeringen i Moskva erhållit visshet om den
konsulära personalens rubelsmugglingar, konstexport och allsköns smutsiga
jobbartransaktioner under skydd av de diplomatiska rättigheterna
och kurirbagagets sigill. Det är känt, att Radek i ett samtal med generalkonsul
Asker direkt talat om, att.sovjetregeringen fått reda på allt,
och hotat att begagna den kunskapen, om så nödvändiggjordes. Det
56
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
är känt, att inom generalkonsulatets ledning stor nervositet härskade,
sedan upptäckten om sovjetregeringens obehagliga kunskaper skedde.
Marken började kännas vulkanisk. Den började bränna under fotterna.
Det är mänskligt, om längtan att komma hem till fast och säker mark
blev mera pockande för var dag. Det är ock mänskligt, om lusten att
efter lyckligt fullbordat återtåg få ett avbrott av förbindelserna till stånd
tränger sig fram. Förbindelsernas avbrytande är en fälld järnridå, som
döljer alla de dunkla operationerna inne i Ryssland. En slik järnridå
skulle ofantligt försvåra eller omöjliggöra efterforskningar och utredningar,
om ett olyckligt öde skulle föra något i dagen från de ljuset skyende
operationerna. I ett sådant sammanhang blir generalkonsulatets i Moskva
energiska kampanj för brytningen icke blott förklarlig, den blir helt naturlig.
I utrikesminister Hellners anförande till statsrådsprotokollet den 15
nov. skjutes beskicknings- och konsulatspersonalens livsmedelssvårigheter
i förgrunden såsom ett huvudmotiv för beslutet att inskränka den svenska
representationen i Ryssland till den minsta möjliga och därigenom förbereda
den fullständiga brytningen. Detta skäl liknar till punkt och pricka
ett svepskäl. Den reflexionen inställer sig, att skillnaden mellan de civila
och de officiella svenskarna i Ryssland var avsevärd. De civila svenskarna
ville stanna kvar, ehuru de, hänvisade uteslutande till egna möjligheter
att skaffa livsmedel, givetvis ledo svårt av livsmedelsnöden. Men
de officiella svenskarna, som dock hade möjligheter att från Sverige
fylla ut livsmedelsförrådet, klagade bitterliga över svälten och ville prompt
hem. 1900-talets officiella svenskar i Ryssland, klagande över livsmedelsbristen
och med mardrömar om framtida fara, hade föga av 1700- talets Karl XILslynne. Emellertid synes utrikesminister Hellner ha
överdrivit beskicknings- och konsulatpersonalens nödläge i fråga om
livets nödtorft. I utrikesdepartementets rapporter från Ryssland spela
representationens livsmedelsnöd icke alls samma framträdande eller avgörande
roll som i utrikesministerns anförande till statsrådsprotokollet.
Från utrikesministeriet vid Gustav Adolfs torg har den tett sig långt
mera svårartad och omöjlig att uthärda, än från Retrograd och Moskva.
Utrikesministern synes ock göra sig skyldig till en frapperande
överdrift, då han som bevis för omöjligheten att från Sverige sända livsmedel,
påstår, att »med främmande makter avslutade överenskommelser»,
d. v. s. handelsavtalet med ententen, lägga oöverstigliga hinder i vägen
för livsmedel stillförsel. Det i sina detaljer ännu hemlighållna avtalet
med ententen måste ha varit hårdare än någon utomstående kunnat ana,
om det verkligen förbjuder Sveriges regering att utföra livsmedel till sina
beskickningar i främmande länder. Uppgiftens riktighet betvivlas. En
-
Konstitutionautskotteta memorial Nr 33.
57
ligt internationell rätt betraktas ju ändock Sveriges legation och konsulat
i Ryssland liksom i varje annat land som svenskt territorium, icke såsom
utländskt. Ur den internationella rättens synpunkt är livsmedelstillförsel
från Sverige till dess beskicknings- och konsulatspersonal i Ryssland att
anse som överförande av livsmedel till svenska undersåtar på svensk
mark, men icke såsom livsmedel sesport till främmande land. Därmed
faller talet om ententeavtalet såsom ett avgörande hinder.
Men i fortsättningen av sin motivering till 15-novemberbeslutet går
utrikesminister Hellner från svepskälen till de reella skälen. »Slutligen och
ej minst måste hänsyn tagas till nödvändigheten att hava fria händer att
kunna helt bryta med den bolsjevikiska regimen i Ryssland och betaga
den ryska beskickningens härvarande representanter de diplomatiska privilegier
och immuniteter, de hittills fått åtnjuta.» Där kommer sanningen
fram bakom de synförvillande spegelfäkterierna. I sitt anförande till
statsrådsprotokollet den 6 dec., då beslutet om förbindelsernas definitiva
avbrytande fattades, kastade utrikesminister Hellner å regeringens vägnar
fullständigt masken. Nu talas icke ett ord längre om vår representations
i Ryssland livsmedelssvårigheter, lika litet som om den överhängande fara
till liv och lem, av vilken den påståtts varit hotad. Nu spelas sent omsider
med öppna kort. Förbindelserna måste totalt skäras av på grund
av den bolsjevikiska propagandan, som sovjetregeringens representation i
Stockholm misstänkes förmedla och bedriva i och över Sverige.
Först gör utrikesministern gällande, att sovj etrepresentationen i
Stockholm med penningar understött sina svenska meningsfränder, satt
dem i stånd att hålla bolsjevikiska föredrag och uppsätta bolsjevikiskt
färgade tidningsorgan m. m. Här glider regeringen i sin argumentation ut
på förmodandenas och ryktenas lösa mark. Den bygger icke på bevisens
fasta grund. Utrikesministern själv medger, att det rör sig blott om
»misstankar». Han nödgas åberopa sig på »en allmänt utbredd övertygelse»
i stället för faktiskt konstaterade förhållanden. Han nödgas till
och med uttryckligen medge: »Formliga bevis för att detta skett äro visserligen
icke tillgängliga». Utrikesministern erkänner sig brista i bevisningen.
Men en regering, som håller på klara och vederhäftiga papper
i argumentationen för nödvändigheten av en så riskabel och allvarlig sak
som brytning med ett annat land, borde hålla sig för god att som huvudskäl
åberopa rykten, antaganden och allmänt tal, vilkas sanningsvärde
icke är konstaterat. Den regering, som inom sig räknar forna regeringsmedlemmar
från de tider, då det rådde »en allmänt utbredd övertygelse»
om ryska rublers mutningspropaganda inom den dåvarande liberala rege
-
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 samt. 28 käft. {Nr 33.)
8
58
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
ringens egna leder, borde kunna erkänna, att den »allmänt utbredda övertygelsen»
icke alltid är guds fasta och vissa ord.
Lika otillfredsställande motiverat i utrikesministerns anförande till
statsrådsprotokollet den 6 dec. är det andra angivna skälet för brytningen,
nämligen att sovjetrepresentationen i Stockholm genom grovt missbruk
av de diplomatiska rättigheterna smusslat tryckt propagandalitteratur
med sovjetregeringens kurirbagage in i Sverige och så vidare härifrån
till andra länder. Den kritiska granskaren underskriver icke utrikesministerns
ord, »att på senaste tiden tillfyllestgörande bevis kommit i dagen».
Först måste det konstateras, att på svenskt område ingen brottslig
propagandatrafik med kurirbagaget blivit uppdagad. Utrikesministern
stöder sig på beslag, gjorda å finskt och norskt territorium. Huruvida
den i Finland och Norge upptäckta bolsjevikiska propagandalitteraturen
ur svensk synpunkt varit av brottsligt slag undandrager sig bedömande.
I utrikesdepartementets handlingar finnes icke ett enda exemplar av de
beslagtagna litteraturalstren bilagt elter något av deras innehåll angivet,
varigenom man skulle kunna få en fast utgångspunkt för sitt omdöme.
En naken uppgift från Finland eller Norge, att man funnit den därstädes
beslagtagna litteraturen vara av brottslig karaktär kan icke för Sveriges
vidkommande vara en hållfast grund, varpå dess regering bygger sitt
beslut i en utomordentligt viktig svensk angelägenhet. Allra minst kan
Sverige obesett lita på ett omdöme om brottslig propaganda från det
under undantagslagar och vit terror levande Finland, där till och med
det socialdemokratiska partiets valupprop till lantdagsvalen av myndigheterna
stämplas som brottsliga och beslagtagas.
Kärnfrågan här är denna: har den i kurirbagaget upptäckta bolsjeviklitteraturen
varit brottslig enligt svensk tryckfrihetslag eller ej?
På svenskt språk utgives som bekant i vårt land en mängd bolsjevikiska
propagandaskrifter. I betydande upplagor ha på svenska utgivits starkt
agitatoriska propagandaskrifter, i större eller mindre omfång, av Lenin,
Trotsky, Buckarin, Radek om världsrevolutionens och bolsjevismens program,
och den bolsjevikiska, tredje internationalens proklamationer och
manifest ha spritts i massupplagor. Särskilt genom socialdemokratiska
ungdomsförbundets försorg finnes på svenskt språk en ansenlig bolsjevikisk
propagandalitteratur. Detta äger rum i överensstämmelse med svensk
tryckfrihetslag. Det kan icke ifrågasättas, att regeringen och myndigheterna
blundat, om spridningen av denna bolsjevikiska litteratur försiggått
vid sidan om lagens gränser. Den frågan kräver nu ovillkorligen
svar, huruvida den bolsjevikiska litteraturen i kurirbagaget haft ett annat
och farligare innehåll, så att den med fog kunnat enligt svensk
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33. 59
tryckfrihetslag karakteriseras som brottslig. Att så varit fallet betvivlas
på goda grunder intill dess regeringen framlägger tillfyllestgörande bevis
i motsatt riktning.
I fråga om å främmande språk tryckt skrift, må, då utrikesministern
talar om på franska, tyska, engelska och finska språken tryckta
bolsjevikskrifter, fästas uppmärksamheten vid par. 11 i tryckfrihetslagen:
»Finner chefen för justitiedepartementet, att utrikes ifrån inkommen, på
främmande språk författad, skrift innehåller något stridande emot par.
3 mom. 4, 5, 7, 9, 10 och 13 inom., åligge honom, att, efter tills vidare
därå lagd kvarstad, i underdånighet inhämta Kungl. Maj:ts befallning,
huruvida skriften bör till föryttrande frigivas, eller under vidare
kvarstad förbliva.» De åberopade momenten innehålla bl. a. förbud mot
uppmaning till brott, prisande av brottslig handling o. s. v. Mot litteratur,
avfattad på ett främmande språk, kan regeringen icke i laglig ordning
ingripa på annat sätt, än att justitieministern lägger kvarstad å den som
brottslig ansedda skriften, sedan den inkommit i landet, och därefter
inhämtar kungl. maj:ts beslut. De bolsjevikiska skrifter, som äro tryckta
på ett främmande språk och ämnade till införsel i Sverige, öppet eller i
kurirbagage, äro icke undantagna från en behandlingsmetod, som stämmer
sammans med svensk tryckfrihetslag. Regeringen synes mot den
bolsjevikiska litteraturen ha velat tillämpa en avspärrningsmetod i förhand,
en preventiv censur, som är alldeles främmande för tryckfrihetslagens
anda och bokstav. Det tillkommer icke regeringen att mot misshaglig
litteratur av ett visst slag på eget bevåg införa en undantagslagstiftning,
som gällande lag icke känner till. Lagen är väl ändock
lika för alla. Svensk rätt har icke en tryckfrihetslag för vanliga människor
och en speciell undantagslag för bolsjeviker.
Icke ens om bolsjevikrepresentationen i Stockholm bevisligen
smusslat brottsliga propagandaskrifter i kurirbagaget och på annat sätt
gjort »ett groft missbruk av de diplomatiska privilegierna», synes regeringen
böra ha gått till ett avbrytande av förbindelserna. Det hade
bort räcka till med en allvarlig gensaga. Från de gångna krigsåren
finnas flera prejudikat på att Sveriges regering icke alls velat avbryta
förbindelserna med andra länder, som gjort sig. skyldiga till lika
grovt missbruk av de diplomatiska rättigheterna. Ännu har man icke
från sept. 1917 glömt Luxburgsaffären, då Tysklands officiella representanter
missbrukade den av det svenska utrikesdepartementet meddelade
rätten att genom departementets förmedling sända telegram i
chiffer. Fn protestnot avläts till den tyska regeringen, men det kom
icke i fråga att avbryta förbindelserna. Det blev ju också på sin tid
60
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
konstaterat, att bomber, mjältbrandsbaciller och anilinblyertser passerat
till och över Sverige under skydd av tyska kurirsigill. Icke häller av
den anledningen ifrågasattes förbindelsernas avbrytande med Tyskland.
Likaväl som Sverige efter och trots dylika brott mot den diplomatiska
takten och rätten kunde upprätthålla förbindelserna med Tyskland borde
väl också vårt land kunna bevara förbindelserna med Ryssland och söka
i godo utjämna misshälligheterna, så mycket mera som från Rysslands
sida ett liknande grovt missbruk icke var bevisat.
Gentemot sovjetregeringen och dess representation i Stockholm
ställde sig den svenska regeringen på en mycket hög moralisk plattform
såsom en omutlig väktare av den goda diplomatiska traditionen och
rätten. Efter brytningen med Ryssland har det blivit allom uppenbart,
huru malplacerad den positionen var. Ett skimmer av komik faller
över vår utrikesledning, när den av stark moralisk renlighetskänsla
dömer ryska manipulationer med kurirbagaget som ett så urbota brott,
att anständigheten för den sakens skull krävde förbindelsernas avbrytande.
De uppbyggliga rubelskandalerna ha blottat, att den svenska
beskicknings- och konsulatspersonalen i Ryssland formligen varit ett
smugglare- och lagbrytareband, som metodiskt missbrukat kurirpassen
och gjort sig skyldig till alldeles samma förseelser, som vår utrikesdepartement
och vår regering, då de begingos från ryskt håll, ansågos ge
anledning till tvär brytning med Ryssland. Då personalen inom vårt
eget gamla fina och förnäma utrikesdepartement visat så ytterligt ringa
respekt för diplomatiska lagar och regler, borde Sveriges regering, enkannerligen
chefen för dess utrikesdepartement, kunna med mera mänsklig
mildhet och mindre benhård fariseism bedöma sovjetregeringen och dess
representation i Sverige.
I detta sammanhang må en belysande ljusstråle riktas mot den
mest farsartade punkten i denna affär. I sitt telegram den 14 nov. till
svenske ministern i Köpenhamn meddelar utrikesminister Hellner, att
förhandlingar förts i Stockholm med danska representanter rörande frågan
om förhindrande av trafiken i rubelsedlar. Denna angelägenhet upptogs
till särskild behandling vid den konfidentiella sammankomsten i
Köpenhamn den 25 29 nov. I protokollet från förhandlingarna vilket på
grund av förhandlingarnas förtroliga art icke ansetts böra här publiceras, angives
den icke legitima rubelomsättningen som en av huvudanledningarna
till att förbindelserna med sovjet-Ryssland måste brytas. För tiden före
avbrytandet av förbindelserna förordade konferensen, att handeln med rubler
borde hämmas, utan att dock nya särskilda anstalter mot denna handel
träffades. För tiden efter förbindelsernas avbrytande förordade konfe
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
61
rensen förbud mot införsel av rubler och bestämmelse om att blott därtill
särskilt autoriserade institutioner och personer fingo omsätta rubler.
I protokollet står icke angivet, att till dessa särskilt autoriserade institutioner
och personer i främsta rummet hörde Sveriges beskicknings- och
konsulatspersonal i Ryssland. Under protokollet sta namnen på samtliga
ombud för det svenska utrikesdepartementet, vars personal var den främsta
härden för de illegitima rubeltransaktioner, som konferensen med all
kraft ville bekämpa. I konferensen och besluten deltog generalkonsul
Claes Asker, som icke gärna kunde sväva i okunnighet om^ vilken roll
hans eget generalkonsulat spelade i rubelaffärerna. Emellanåt är historiens
gudinna vanvördig nog att ystert skämta i de allvarligaste situationer.
En komediförfattare skänkes uppslaget till en politisk komedi
av rang.
En stunds uppmärksamhet måste ägnas åt de metoder, som den
svenska regeringen, dess utrikesdepartement och dess representanter i
Ryssland använde vid brytningens förberedande och verkställande. Köpenhamnskonferensen
rekommenderade Skandinaviens tre regeringar att
uppmana legationerna i Ryssland att motivera legationernas tillbakadragande
»paa en saa lidet offensiv maade som muligt». Den svenska utrikesrepresentationen
har till och med i förväg efterkommit uppmaningen
till varsamhet så beredvilligt, att utförandet förvillande påminner om
dubbelspel. Med ena handen har man dragit hem representationen i
Ryssland och lagt allt till rätta för den planerade brytningen, med den
andra handen har man givit sovjetregeringen en lugnande gest: för all
del, det är alls icke meningen att avbryta förbindelserna! I telegrammet
från Moskva den 5 nov. berättar generalkonsul Asker: »Starka rykten
cirkulera här om förestående avbrott av officiella förbindelsen mellan Sverige
och Ryssland. Utrikeskommissarien frågade mig i går därom. Jag
svarade, att ryktet saknade all grund och att jag icke hört ett ord därom.
Jag tillråder största försiktighet, ty vederbörande äro i stånd till
vad som hälst». I sitt brev den 26 nov. till kammarherre Boström yppar
d:r Höjer att Vorovsky efter ett samtal med utrikesminister Hellner till
Tjitjerin avsänt ett telegram med bl. a. följande innehåll: Utrikesdepartementet
hade meddelat, att Sverige ej hade för avsikt att bryta med
Ryssland, att beskickningen ej ämnade resa utan att endast enskilda beskickningsmedlemmar
vore nödgade avresa till Sverige.
I telegram den 28 nov. meddelar frih. Koskull från Retrograd: »I
går torsdag besökte Langenfeldt och attaché Nilsson Karachan (Titjerin
var sjuk)---under samtalet berördes vår avresa —--Notens
innehåll diskuterades, varvid ytterligare framhölls, att det icke var fråga
62
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
om diplomatiska förbindelsers brytande». Om händelserna i retrograd
omedelbart efter legationens avresa berättar den efterlämnade kanslisten
Lundberg i en skrivelse till kammarherre Boström: »Ingen hade här en
aning om att förbindelserna med oss voro på väg till brytning. Båtarna
lyckades jag efter ett otroligt besvär få i väg, emedan bolsjevikerna
trodde, att beskickningen existerade. Jag tillfrågades från olika håll om
anledningen till att den ena svenska diplomaten efter den andra begav
sig i väg. Mina förklaringar om minskat arbete, julferier m. m. godtogs».
Dessa citat ge vid handen att den moderna demokratiska diplomatien i
Sverige är lika paniskt förskräckt för de öppna och raka vägarna nu
som någonsin den gamla. Den politiska listen och lögnen har från den
svenska utrikesledningens sida kommit till riklig användning vid uppgörelsen
med Ryssland. Måhända är det finurlig diplomati. Ärlighet
är det icke.
Slutligen har utrikesminister Hellner handlagt detta ärende i en
viss del så att en särskild anmärkning mot honom är på sin plats. En
avsevärd tid innan regeringen i statsråd den 15 november fattade beslut
om indragning av representationen i Ryssland hade utrikesminister Hellner
självrådigt tagit avgörande steg i denna riktning. Om beskickningsoch
konsulatpersonalens eventuella hemresa säger utrikesminister Hellner
i telegrammet den 22 oktober till Brändström: »Vad denna eventualitet
beträffar vill jag här endast påminna om att ni, som bäst torde kunna
bedöma, om och när detta kan bliva av behovet påkallat, har full frihet
att fatta beslut i detta avseende utan order hemifrån. Det torde
också vara riktigt, att generalkonsul Asker får frihet att själv bedöma,
när hans hemresa kan vara påkallad.» I telegrammet till Brändström
den 26 oktober säger herr Hellner: »Jag upprepar att såväl ni som Asker
äga själva avgöra, om och när situationen gör legations- och konsulatpersonalens
hemresa önskvärd. När så sker bör det ske successivt
för att undvika uppmärksamhet. Från regeringens sida förefinnes sålunda
intet hinder för hemresa. — De viktigaste arkivhandlingarna synas
redan nu böra hemsändas.» I telegrammet den 30 oktober till generalkonsul
Asker säges: »Vidare äger ni själv bedömma, när ni och konsulatets
personal böra hemresa.» I telegrammet den 5 november meddelar
generalkonsul Asker, att åtgärder redan äro vidtagna: »Jag hemsänder
snarast generalkonsulatets samtliga damer och därpå successivt övrig
personal».
Utrikesminister Hellner har sålunda på egen hand vidtagit åtgärder
för att draga hem hela beskicknings- och konsulatpersonalen, och han
har gett minister Bränström och generalkonsul Asker fullmakt in blanco
Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.
63
att verkställa evakueringen, när de funno lämpligt. Utrikesminister Hellner
har talat å regeringens vägnar utan att ha regeringens bemyndigande
i form av ett beslut i statsrådet. Först den 15 november kommer
saken före i statsrådet. Att helt draga in vår representation i ett annat
land är en alltför betydelsefull angelägenhet för att en enskild regeringsmedlem
skall hava befogenhet därtill. En så viktig handling måste
ovillkorligen täckas av ett statsrådsbeslut. Utrikesminister Hellners handlingssätt
är ett utslag av ministerstyre, som icke överensstämmer med
svensk grundlag, vare sig till anda eller form.
På dessa grunder har jag i konstitutionsutskottet yrkat anmärkning
enligt § 107 regeringsformen dels på hela regeringen med anledning
av dess beslut i statsråd den 12 och 15 november samt den 6 december,
dels på utrikesminister Hellner särskilt, emedan han utan beslut
i statsråd vidtagit åtgärder för att helt indraga Sveriges representation
i Ryssland. Då enligt mitt förmenande nämnda regeringsledamöter i dessa
sina gärningar »icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta», har jag ansett
dem böra ur statsrådet och från ämbetet skiljas.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.