Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial AV 33

1919-05-20 · 63 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 55 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1919:33, Konstitutionsutskottets memorial AV 33

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial AV 33.

Nr 33.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning

av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava, på därom hos vederbörande gjord

framställning, blivit överlämnade de under tiden från och med den 15

januari 1918 till och med den 9 januari 1919 i statsrådet förda protokoll,

nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 18 januari 1918 till

och med den 9 januari 1919;

justitieärenden från och med den 18 januari 1918 till och med den

31 december 1918;

utrihesdepartementsärenden från och med den 18 januari 1918 till

och med den 9 januari 1919;

lantförsvarsärenden från och med den 18 januari 1918 till och med

den 9 januari 1919;

sjöförsvar särenden från och med den 18 januari 1918 till och med

den 9 januari 1919;

civilärenden från och med den 18 januari 1918 till och med den

9 januari 1919;

finansärenden från och med den 18 januari 1918 till och med den

9 januari 1919;

ecklesiastikärenden från och med den 18 januari 1918 till och med

den 9 januari 1919; samt

jordbruksärenden från och med den 16 januari 1918 till och med

den 9 januari 1919.

Bihang till riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 28 käft. (AV 33.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

Sedan från utskottet framställningar gjorts om överlämnande dels

av det eller de särskilda protokoll, som må hava förts rörande det i tidningarna

den 3 mars 1918 publicerade officiella meddelandet, att den

svenska regeringen inlagt en allvarlig gensaga mot en ifrågasatt åtgärd

från Tysklands sida rörande Alandsöarna, dels av det eller de särskilda

protokoll, som må innehålla svenska regeringens beslut att hemställa,

att det mellan Sverige och ententemakterna under år 1918 avslutade

handelsavtalet icke måtte publiceras, dels och av samtliga de särskilda

protokoll från granskningsåret, härrörande från tiden efter de med ententemakterna

den 1 mars och den 28 maj slutna handelsavtalen, som

må avse frågan om dessas offentliggörande; har upplysning vunnits, att

några särskilda psotokoll rörande omförmälda frågor icke föreligga.

Vid granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse

med grundlagens föreskrift blivit av utskottet företagen och nu

fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon

ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen,

varemot utskottet

funnit nedan nämnda ärende vara av beskaffenhet

att böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen

anmälas.

[Protokoll över finansärenden den 10 maj 1918.]

Enligt den för Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet vid konstituerande

bolagsstämma den 23 december 1914 antagna bolagsordningskall

bolagets styrelse bestå av sex eller åtta ledamöter med en suppleant

för varje styrelseledamot. Kungl. Maj:t utser halva antalet styrelseledamöter

jämte suppleanter för dem. Såväl ledamöter som suppleanter

väljas för tre år i sänder. Ordförande vid styrelsesammanträde skall

alltid vara en av de utav Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna.

Till ledamot av styrelsen utsåg Kungl. Maj:t, för treårsperioden

1915—1918 bland andra f. d. justitierådet Johannes Hellner och till

suppleant friherre Erik Palmstierna; och hava dessa enligt vad aktiebolagsregistret

utvisar sedermera alltjämt tillhört styrelsen, den förre såsom

dess ordförande och den senare såsom suppleant.

Av protokollet över finansärenden den 10 maj 1918 nr 7 inhämtas,

att, sedan bolaget hos Kungl. Maj:t anmält, att mandatstiden för de av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

a

Kung]. Maj:t utsedda ledamöterna i-bolagets styrelse utginge vid tiden

för Ibis års ordinarie bolagsstämma, Kungl. Maj:t bland annat dels för

liden intill den ordinarie bolagsstämman år 1921 utsett till ledamöter i

styrelsen hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Johannes

Hellner in. fl. samt till suppleanter statsrådet friherre Erik Palmstierna

m. fl., dels ock förordnat Hellner att vara ordförande i styrelsen. 1 statsrådet

den 10 maj Ibis närvoro såväl Hellner som Palmstierna, och i

protokollet finnes icke anteckning, att nämnda ledamöter av statsrådet

icke deltagit i behandlingen av ovanberörda ärende. I anledning härav

har utskottet funnit sig böra mot hans excellens herr ministern för utrikes

ärendena Hellner och statsrådet friherre Palmstierna framställa anmärkning

enligt § 107 regeringsformen för den försummelse, som i detta

hänseende kan läggas dem till last.

Stockholm den 20 maj 1919.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

Reservationer.

I.

Mot den i utskottets memorial gjorda anmälan av herrar Larsson

i Västerås, Mannheimer, Oscar Olsson och Engberg, vilka anfört:

Då det måste anses uppenbart att hans excellens herr ministern för

utrikes ärendena Hellner samt statsrådet Palmstierna i verkligheten icke

tagit någon befattning med handläggningen av ifrågavarande ärenden

samt att saknaden av anteckning därom i protokollet uteslutande varit

beroende på ett rent förbiseende, ha vi funnit vad som i nu berörda

hänseende förts omförmälda två regeringsmedlemmar till last icke vara

av natur att böra föranleda utskottet att mot dem framställa anmärkning

enligt 107 § regeringsformen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

IT.

Av herr K. J. Ekman, som med instämmande av herrar Clason,

Bellinder, von Mentzer, greve Alexander Hamilton, Norman, Kahlström och

Forssell yttrat:

[Protokoll över finansärenden den 19 februari och den 10 maj 1918.]

''Enligt den för Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet vid konstituerande

bolagsstämma den 23 december 1914 antagna bolagsordningskall

bolagets styrelse bestå av sex eller åtta ledamöter med en suppleant

för varje styrelseledamot. Kungl. Maj:t utser halva antalet styrelseledamöter

jämte suppleanter för dem. Såväl ledamöter som suppleanter

väljas för tre år i sänder. Ordförande vid styrelsesammanträde skall

alltid vara en av de utav Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna.

Ersättningarna till de av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna bestämmas

av Kungl. Maj:t. Jämlikt instruktion den 26 februari 1915 för de av

Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna hava dessa att utöva en viss

uppsikt och kontroll över bolagets verksamhet samt hos Kungl. Maj:t

göra anmälan, därest vissa statliga, merkantila eller sociala intressen

åsidosättas. Mellan Kungl. Maj:t och Kronan å ena sidan samt bolagets

styrelse å andra sidan bar den 12 februari 1915 upprättats ett kontrakt, varigenom

det staten tillkommande tobaksmonopol överlåtits å bolaget och

därav följande rättsförhållanden mellan staten och bolaget närmare ordnats.

Skulle tvist uppstå mellan staten och bolaget rörande rätta tolkningen

av kontraktet, skall dylik tvist avgöras enligt gällande lag om skiljemän.

Skiljemännen skola vara tre till antalet och tillsättas på det sätt, att

vardera parten ;— Kungl. Maj:t och bolaget — utser en och överståthållareämbetet

den tredje.

Till ledamot av styrelsen utsåg Kungl. Maj:t för treårsperioden

1915—1918 bland andra, f. d. justitieråd^ Johannes Hellner och till

suppleant friherre Erik Palmstierna; och hava dessa sedermera alltjämt

tillhöi''t styrelsen, den förre såsom dess ordförande och den senare såsom

suppleant.

Av protokollet över finansärenden den 19 februari 1918 nr 12 inhämtas,

att Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för finansdepartementet

statsrådet Thorsson då meddelat förnyade bestämmelser rörande arvoden

åt de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna och suppleanterna i bolagets

styrelse, gällande för ordföranden från år 1916 och för suppleanterna från

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

5

och med år 1918. T detta beslut hava herrar Hellner och Palmstierna

såsom ledamöter av statsrådet deltagit.

Vidare inhämtas av protokollet över finansärenden den 10 maj 1918

nr 7 att, sedan bolaget hos Kungl. Maj:t anmält, att mandattiden för

de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i bolagets styrelse utginge vid

tiden för 1918 års ordinarie bolagsstämma, Kungl. Maj:t på föredragning

av statsrådet Thorsson, bland annat, dels för tiden intill den ordinarie

bolagsstämman år 1921 utsett till ledamöter i styrelsen ministern för

utrikes ärendena Johannes Hellner in. H. samt till suppleanter statsrådet

friherre Erik Palmstierna in. fl., dels ock förordnat ministern för utrikes

ärendena Hellner att vara ordförande i styrelsen. Jämväl i detta beslut

hava herrar Hellner och Palmstierna såsom ledamöter av statsrådet

deltagit.

Konstitutionsutskottet har i sitt förevarande memorial framställt

anmärkning mot dessa bägge statsråd för det de, ehuru jäviga, deltagit

i sistnämnda beslut. Av enahanda skäl hade givetvis anmärkning bort

göras jämväl för deras deltagande i beslutet den 19 februari.

Men därtill kommer, att utseendet av herrar Hellner och Palmstierna

till avlönade funktionärer i bolagets styrelse icke torde vara förenligt

med deras ställning såsom statsråd. I R. F. § 34 stadgas, att

»ledamot av statsrådet må icke tillika annat ämbete utöva, ej heller några

inkomster därav uppbära». Även om skilda meningar kunna råda angående

omfånget av det i paragrafen begagnade uttrycket »ämbete» och

dess tillämpning i nu förevarande fall, synes likväl den grund, varpå

denna paragraf vilar, giva fullt stöd för en anmärkning mot att ledamöter

av statsrådet utsetts att fungera såsom innehavare av ett offentligt avlönat

uppdrag, där statens intressen äro i fråga. Men därjämte kan befaras,

att vid eventuella konflikter mellan bolaget och staten de i bolagets styrelse

insatta statsråden näppeligen kunna med tillbörligt eftertryck tillvarataga

bägge parternas intressen. Därest den dessa styrelseledamöter

åliggande uppsikten och kontrollen över bolagets verksamhet skulle eftersättas,

torde det också bliva ganska svårt för Kungl. Maj:t att ingripa

mot de i sådant hänseende försumliga styrelseledamöterna. Och skulle

fråga bliva om utseende av skiljemän för slitande av tvist mellan bolaget

och Kungl. Maj:t, skulle måhända dessa styrelseledamöter kunna komma

att deltaga i utseende av skiljemän å bägge sidorna. I tidigare fall, då

statsråd varit utsedda till ledamöter i bolagets styrelse, har så förfarits,

att de under statsrådstiden avhållit sig från varje utövning av denna

funktion. Med anledning av vad sålunda förekommit får jag — som

deltagit i den av utskottet beslutade anmärkningen mot hans excellens

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

ministern för utrikes ärendena och statsrådet friherre Palmstierna för deras

deltagande i beslutet den 10 maj — ytterligare jämlikt 107 § E. F.,

framställa anmärkning dels mot nämnda bägge statsråd för deras deltagande

i beslutet den 19 februari och dels mot föredragande departementschefen

statsrådet Thorsson för hans tillrådande av beslutet den

10 maj.

III.

av herr K. J. Ekman, som med instämmande av herrar Cl ason,

Bellinder, Gustaf Gustafsson, Schyller och Forssell yttrat:

[Protokoll över justitiedepartementsärenden den 21 maj 1918.]

Av protokollet över justitiedepartementsärenden den 21 maj 1918

inhämtas, att chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren, efter

gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet, i underdånighet

anmält riksdagens skrivelse den 9 mars 1909 angående vidgad

rätt för medlem av svenska kyrkan att därur utträda, ävensom angående

rätt för den, som anmält sig till utträde ur kyrkan, att fortfarande deltaga

i avgörandet av frågor, som icke prövas vara av beskaffenhet att

böra allenast av kyrkans medlemmar handläggas.

Föredragande departementschefen anförde därvid:

»Riksdagen har i den nu anmälda skrivelsen anhållit, att Kung!.

Maj:t ville taga i övervägande, under vilka villkor det må kunna tillåtas

medlem av svenska kyrkan att, även utan uppgiven avsikt att övergå

till annat trossamfund, utträda ur kyrkan, ävensom huru gällande lagstiftning

lämpligast må kunna ändras därhän, att främmande trosbekännare

och de, som anmält sig till utträde ur kyrkan, ej på grund därav

uteslutas från rätt att deltaga i avgörandet av frågor, som icke prövas

vara av beskaffenhet att böra allenast av kyrkans medlemmar handläggas,

samt låta utarbeta och för riksdagen framlägga de förslag, som av

denna utredning kunna föranledas. I anslutning till vad riksdagen sålunda

hemställt finner jag det angeläget, att sådana förslag, varom riksdagen

anhållit, snarast måtte utarbetas. Härvid bör i hela dess vidd

upptagas frågan om de rättigheter och skyldigheter, som böra följa av

medborgares ställning till svenska statskyrkan. Så bör lagstiftningen,

därest den medger ett friare utträde ur statskyrkan, än hittills varit

fallet, tillika sörja för, att ingen till följd av sådant utträde går förlustig

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

7

mel borgerliga rättigheter, som tidigare tillkommit honom, såsom särskilt

tillträde till vissa statsämbeten. För avgörande av sistberörda fråga torde

åter förutsättas en mera allmängiltig prövning av spörsmålet, huruvida

skid finnes att för beklädande av statsämbete eller befattning bibehålla

fordran på viss trosbekännelse i de fall sådant villkor för närvarande

är gällande. Jämväl frågan, huruvida och under vilka villkor s. k. borgerlig

begravning må kunna medgivas, bör i detta sammanhang upptagas

till prövning, så mycket hellre som även inom riksdagen ett starkt

intresse yppat sig för eu sådan reform och Andra kammaren vid upprepade

tillfällen fattat beslut i nämnda riktning. Ifrågavarande utredning

synes böra inriktas direkt på åstadkommande av positiva förslag

snarast möjligt. För utförande av utredningen hemställer jag om bemyndigande

att tillkalla högst fem personer att inom justitiedepartementet

biträda vid upprättande av de förslag till den nya lagstiftningen och

de ändringar i gällande författningar, som må anses erforderliga i ovan

angivna hänseenden.»

Sedan nådigt bifall lämnats till denna, av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan, anmälde föredraganden vidare, att han på

grund av ovanberörda honom sålunda lämnade nådiga bemyndigande

hade för avsikt att såsom sakkunniga för att i nämnda avseende biträda

inom justitiedepartementet tillkalla fem uppgivna personer, därav eu

professor vid konsthögskolan, en frikyrkopredikant, en komminister och

eu läroverksadjunkt, samtliga ledamöter av riksdagen, ävensom en jurist,

vilken tillika skulle tjänstgöra såsom sekreterare, samt hemställde om

nådigt förordnande angående den ersättning, som borde i olika avseenden

till eu var av de sakkunniga utgå.

Nyssnämnda personer blevo också sedermera av statsrådet för ändamålet

tillkallade såsom sakkunniga. Dessutom har kommittén erhållit

rätt att, därest det skulle visa sig, att metodistkyrkans intressen skulle

av utredningen beröras, för överläggningarna härom med sig förena jämväl

en representant för denna kyrka, utsedd enligt nämnda kyrkas eget val.

Enligt vad föredragande departementschefen i sitt anförande till

statsrådsprotokollet uttryckligen uttalat, skall vid ärendets behandling av

de sakkunniga »i hela dess vidd upptagas frågan om de rättigheter och

skyldigheter, som böra följa av medborgares ställning till svenska statskyrkan».

Då ärendet sålunda på det närmaste berör frågan om det inbördes

förhållandet mellan kyrka och stat i vårt land och om kyrkans

framtida ställning över huvud, synes det anmärkningsvärt, att icke en

fylligare och gent emot de läskande politiska uppfattningarna inom riksdagen

mera fristående representation bland de sakkunnige beretts kyrkan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial Kr 33.

än vad fallet blivit. I den män de kyrkliga intressena och önskemålen

skilja sig från nämnda uppfattningar, har åt dem icke b eretts någon som

helst självständig talan. Med den sammansättning sakkunnignämnden

sålunda erhållit är det att befara, att utredningen kommer att vila på

en alltför ensidig grund.

Med anledning härav finner jag mig föranlåten att mot föredragande

departementschefen, statsrådet Löfgren, framställa anmärkning enligt

107 § R. F.

IV.

av herr Forssell, vilken med instämmande av herrar K. J. Ekman,

v. Mentzer, Schyller, Gustaf Gustafsson, Henriksson, och Norman anfört:

[Prot. över justitiedepartementsärenden den 29 nov., över lantförsvarsärenden

den 18 dec. och över ecklesiastikärenden den 31 dec. 1918.]

Reservanterna hava i regeringsbeslut och åtgöranden, som, förutom

i det ovan omnämnda i protokollet över justitiedepartementsärenden den

21 maj 1918 nr 2 upptagna ärendet, förekommit jämväl i de ärenden,

vilka omförmälas i protokollet över justitiedepartementsärenden den 29

november 1918 nr 70 angående tillsättning av den s. k. jordförvärvskommissionen,

i protokollet över lantförsvarsärenden den 18 december 1918

nr 53 angående tillsättning av 1918 års avrustningskommission och i

protokollet över ecklesiastikärenden den 31 december 1918 nr 173 angående

tillsättande av den s. k. skolkommissionen, funnit att till följd av

den ensidighet, som gjort sig gällande vid beredningarnas planläggning

och vid valet av sakkunnige rikets sannskyldiga nytta icke blivit tillbörligen

iakttagen och att förty anledning förekommer till anmärkning jämlikt

107 § R. F. i ärendet den 29 nov. nr 70 mot chefen för justitiedepartementet,

i ärendet den 18 dec. nr 53 mot hans excellens statsministern

och mot chefen för lantförsvarsdepartementet och i ärendet

den 31 dec. nr 173 mot chefen för ecklesiastikdepartementet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

!)

V.

av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijer greve Alexander

Hamilton, N. A. Nilsson, Henriksson, Norman och Forssell, vilka anfört:

[Protokoll över civilärenden den 31 december 1918 och don 9 januari 1919].

De vid 1918 års urtima riksdagar antagna lagarna om ändring i

dittillsvarande kommunallagar innehöllo, vad deras ikraftträdande beträffar,

genomgående föreskriften, att de skulle träda i kraft den 1 mars

1919, dock att för vissa specialbestämmelser ikraftträdandet skulle förskjutas

till respektive den 1 april och den 1 maj 1919. I särskilda övergångsbestämmelser

till lagen om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse

i stad och om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

förefunnos emellertid stadganden rörande upprättande av röstlängder att

användas vid, bland annat, de fullmäktigeval och de landstingsmannaval,

som jämlikt författningsändringarna skulle komma att äga rum under

senare delen av mars månad 1919. Vid sidan av vissa av riksdagen

antagna bestämmelser härutinnan innehöllo dessa stadganden jämväl att

»närmare föreskrifter i avseende å längdens uppläggande och om skyldighet

för vederbörande myndigheter att lämna erforderliga uppgifter till

införande i längden meddelas av Konungen». Allenast i avseende å dessa

förhållanden var det alltså åt Kungl. Maj:t överlämnat att på eget bevåg

träffa närmare föreskrifter.

I fråga om röstlängdernas upprättande utfärdades därpå, som bekant,

den 31 december eu kungörelse, som offentliggjordes i nr 1063 av

Svensk Författningssamling 1918, utkommen från trycket den 8 januari

1919. Jämte bestämmelser om röstlängdernas upprättande innehöll denna

kungörelse emellertid i § 3 även stadganden, att den indelning av landskommuner

i valkretsar eller valdistrikt för val av kommunalfullmäktige

(municipalfullmäktige) eller i valdistrikt för landstingsmannaval, som då

gällde, skulle med vissa i §:ns mom. 2 och 3 angivna undantag tills vidare

tillämpas. Dessa stadganden hava betagit vederbörande kommuner

möjlighet att för tillämpning vid marsvalen 1919 verkställa den dem enligt

gällande kommunallagar tillkommande rättighet att uppdela sig i

valkretsar eller valdistrikt. Genom utfärdandet av dessa stadganden har

därför enligt vår uppfattning Kungl. Maj .-t gått utöver den befogenhet,

som genom ovanberörda övergångsbestämmelser eller eljest gällande lagstiftning

varit Kungl. Maj:t tillerkänd.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 samt. 28 höft. (Nr 33.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

Även i övrigt kunna mot den berörda kungörelsens avfattning befogade

anmärkningar göras. Yi påminna i detta hänseende om de erinringar

rörande bristande klarhet av vissa bestämmelser i densamma, som

förekommit. Vi erinra likaledes om den otillräckliga tid, som varit tillmätt

mellan dess offentliggörande och tidpunkten för dess tillämpning i

vederbörande kommuner. Vi framhålla jämväl, att den ursprungliga, den

8 januari offentliggjorda lydelsen av dess § 3 några dagar senare rättades

genom eu ny avfattning (publicerad i Svensk Författningssamling i

ett kartongblad, infört närmast efter en kungörelse av den 16 januari),

något som i fråga om en författning, som redan före den 15 januari

skulle tillämpas i rikets kommuner, måste anses synnerligen olämpligt.

Kungörelsen den 31 december 1918 efterföljdes den 9 januari 1919

som bekant av ett telegrafiskt cirkulär till rikets länsstyrelser, genom

vilket dessa ålades att till dag före den 9 februari 1919 sammankalla

urtima landsting för fastställande med giltighet från och med 1 mars av

ny indelning av valkretsarna för landstingsmannaval jämte det antal

landstingsmän, som skulle för varje valkrets utses, samt valkretsarnas

fördelning i grupper m. m. Genom detta cirkulär hava landstingen alltså

anbefallts att i februari verkställa valkretsindelning efter en lag, som då

ännu icke trätt i kraft och alltså icke kunde lagligen tillämpas. Ingå

bestämmelser i gällande landstingsförordning, i de vid urtima riksdagen

antagna nya bestämmelserna i densamma eller i därvid fastställda övergångsbestämmelser

hava berättigat till utfärdande av en dylik föreskrift.

Det kan givetvis icke förvåna, att den vid urtima riksdagen utan

tillräckliga förberedelser framlagda och i hast genomförda författningsreformen

visat sig i vissa stycken behäftad med ofullkomligheter, som

gjort kompletteringsbestämmelser önskliga. Men detta har icke kunnat

berättiga till att utan riksdagens medverkan utfärda sådana, som inneburit

förändring av gällande lag. Då emellertid detta skett genom såväl

ovanberörda kungörelse av den 31 december 1918 som det omnämnda

cirkuläret den 9 januari 1919, hava vi yrkat anmärkning mot föredragande

departementschefen statsrådet Schotte.

VI.

av herr von Geijer, som med instämmande av herrar Gustaf Gustafsson

och N. A. Nilsson anfört:

[Protokoll över civilärenden den 9 januari 1919.]

I Kung!, kungörelsen den 26 september 1918 angående övervakande

av utlänningar i riket stadgas, att utlänning, som befinner sig i riket,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottet»< memorial Nr •>•

11

skall, därest lian efter den 1 december HUS önskar fortfarande bär vistas

under längre eller kortare tid, vara försedd antingen med vederbörligen

viserat pass, eller, om han ej kan förskaffa sig dylikt, med uppeh

ål Isbok, innefattande tillstånd att vistas i riket; ansökan om uppehällsbok

göres bos polismyndighet i den ort, där utlänningen på ett mera stadigvarande

sätt vistas.

Vidare stadgas i samma förordning, att polismyndigheten, där den

vid prövning i enlighet med i kungörelsen angivna grunder finner, att

ansökningen bör bifallas, skall utställa uppehällsbok för utlänning; men

att, där polismyndigheten är oviss, huruvida ansökningen bör beviljas,

eller finner densamma böra avslås, anmälan skall göras till Konungens

befallningshavande, som beslutar, huruvida och pa vilka villkor uppehållsbok

må av polismyndigheten utfärdas.

Uti skrivelse den 25 november 1918 anmälde poliskammaren i

Malmö till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län, med överlämnande

av ansökningar från i Malmö vistande utlänningar om uppehållsbok,

att poliskammaren ej ansett sig böra utfärda sådan för vissa

av dessa, bland dem danske undersåten bageriarbetaren Otto PedersenHolt.

Genom beslut den 3 december 1918 bestämde Kungl. Maj:ts befallningshavande

att uppehällsbok ej skulle för Pedersen-Holt utfärdas.

Den 9 januari 1919 anmäldes i statsrådet en till civildepartementet

överlämnad skrift, däruti Pedersen-Holt in. fl. gjort framställning om utfärdande

för honom av uppehällsbok, därvid Konungen efter tillstyrkan

av föredragande departementschefen, statsrådet Schotte, förklarade, att

med anledning av vad i ärendet förekommit hinder icke mötte för polismyndigheten

att för Pedersen-Holt utfärda uppehällsbok att gälla för tre

månader, under villkor att han därunder fullgjorde honom åvilande skattskyldighet

till stat och kommun.

Såvitt av handlingarna framgår, har detta Konungens beslut fattats

utan att dess befallningshavande i Malmöhus län blivit i ärendet hörd.

Då jag finner, att ett sådant sätt att behandla ärendet, särskilt i

betraktande av dess grannlaga och diskretionära art, icke står i överensstämmelse

med andan i stadgandet i 10 § regeringsformen har jag yrkat,

att emot föredragande departementschefen statsrådet Schotte skulle framställas

anmärkning enligt § 107 regeringsformen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

VII

av hr Forssell, som anfört:

[Protokoll över ecklesiastikärenden den 22 mars 1918 n:r 50.]

I skrivelse av den 12 febr. 1918 inlämnade kung!, läroverksöverstyrelsen

jämlikt sin instruktions föreskrift till Kungl. Maj:t förslag å

censorer vid årets studentexamina och meddelade däri, att av de dittillsvarande

censorerna lektor J. F. Nyström och prof. F. Åkerblom anhållit

att icke ifrågakomma till förnyat förordnande, samt föreslog i deras

ställe professorn vid Lunds universitet dr G. E. Hellquist och laboratorn

vid samma universitet dr L. Ramberg. I övrigt föreslog läroverksöverstyrelsen

samma personer, som 1917 innehaft censorsförordnande.

Vid föredragning i statsrådet den 22 mars 1918 . av detta ärende

upptog statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet kungl. läroverksöverstyrelsens

förslag såsom sitt med undantag därav att han utan

till statsrådsprotokollet uppgivet skäl i stället för professor Hellquist på

sitt förslag uppförde rektorn vid högre allmänna läroverket i Uppsala,

dr A. Nordfelt. Konungens beslut fattades i enlighet med föredragande

departementschefens hemställan.

Även om den i och för sig själv mycket antastliga principen skulle

godkännas, att bland censorerna vid studentexamina bör finnas en i

aktiv" tjänst varande läroverkslärare, så synes det redan vara synnerligen

olämpligt, om, såsom här är fallet, till censor utses rektorn vid ett högre

allmänt läroverk, vilken just vid den tid på året, då utövandet av censorsuppdraget

infaller kanske mer än eljest under läsåret behöves vid sitt

läroverk.

Då härtill kommer, att högre allmänna läroverket i Uppsala tillika

är ett av statens provårsläroverk och alltså ett särskilt ansvar åvilar

dess rektor, finnes det skäl antaga, att hans förordnande till censor kan

medföra än större olägenheter för skötseln av hans ordinarie ämbetsåligganden.

Vid sådant förhållande har det synts mig påtagligt, att föredragande

departementschefen vid handläggningen av ifrågavarande ärende

icke förfarit med tillbörlig skicklighet och att förty anledning till anmärkning

mot honom jämlikt R.F. § 107 föreligger.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

13

Vill.

av herr Clason, som med instämmande av herrar Bellinder, K. J.

Ekman, von Geijer, greve Alexander Hamilton, N. A. Nilsson, Henrikson,

Norman och Forssell anfört:

[Protokoll över ecklesiastikärenden den 15 februari och den- 8 november

1918],

Sedan 1917 års riksdag för indragning av skjututbildningsövningarna

vid de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna eeh de tekniska

läroverken från och med år 1918 minskat reservationsanslaget till dessa

institutioner med vissa närmare angivna belopp, blev genom nådigt beslut

den 25 juni 1917 förordnat, att dessa övningar skulle från och med

1918 upphöra, varjämte Kung!. Maj:t förklarade sig vilja framdeles träffa

beslut beträffande de åtgärder, som i anledning därav kunde böra

vidtagas ifråga om den för nämnda övningar anskaffade materielen m. m.

Förvaltaren av läroverkens reservförråd av dylika materiel, major

W. Åman, inkom därefter den 25 september 1917 med framställning till

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet angående nämnda

materiel. Däri framhölls att den mälskjutningsmateriel, som då funnes

vid läroverken, bestode dels av gevär, vilka från arméns förråd utlämnats

till läroverken såsom län, dels av materiel, som inköpts av Kungl.

Ecklesiastikdepartementet och fördelats på läroverken, nämligen gevär, karbiner,

patronväskor m. m., ävenså av del i anläggningskostnader för

skjutbanor, uppförde skjutbodar in. in. Det uttalades, att det väl kunde

antagas för givet, att de från armén såsom lån utlämnade gevären skulle

återlämnas. Emellertid hade de varit i bruk sedan år 1909 och torde

därför kräva nödiga reparationer före återlämnandet, bland annat utbyte

av en hel del pipor mot nya. Medel till reparationskostnaderna syntes

därför böra anskaffas. Beträffande den övriga materielen syntes tre

alternativ vara tänkbara, nämligen l:o) att all materiel realiserades på

sätt Kungl. Maj:t föreskreve, 2^o) att materielen helt eller delvis förvarades

vid läroverken för att eventuellt få av ungdomen användas vid

frivilliga skytteövningar, eller 3:o) att materielen förvarades å förråd för

att kunna komma till användning i den händelse skjutövningar i någon

form framdeles skulle på grund av nytt riksdagsbeslut bliva återupptagna.

På det ej den dyrbara materielen i brist av vård och tillsyn

skulle taga skada borde i god tid bestämmas, huru med densamma

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

skulle förfaras från och med ingången av 1918. Vidare borde bestämmelser

träffas, huru ersättning för det med materielvården förbundna

arbetet skulle från och med 1918 utgå till dem, som finge med materielens

vård eller realiserande att beställa. En bilaga till Åmans framställning

upplyser, att till läroverken utlämnats såsom lån från armén

2,200 st. 6,5 mm gevär m/96, och såsom inköpta av departementet 1,125

st. 6,5 mm gevär m/''96 och 1,202 st. 6,5 mm karbiner L m/91. För

bringande i fullgott skick av de såsom lån bekomna gevären genom deras

förseende med nya pipor för en kostnad av omkring 11 kronor pr st.,

skulle åtgå 24,200 kronor. De av departementet inköpta gevären och

karbinerna voro ännu mera slitna och torde för deras bringande i fullt

brukbart skick åtgå omkring 25,000 kronor.

Över Åmans framställning anbefalldes läroverksöverstyrelsen och

folkskoleöverstyrelsen att efter vederbörande rektorer och gymnastiklärares

hörande avgiva utlåtande.

Av de hörda läroverken tillstyrkte det stora flertalet, nämligen 34,

alternativet nr 2, d. v. s. att dei; av ecklesiastikdepartementet inköpta och

till läroverken utlämnade materielen skulle få helt eller delvis kvarstanna

vid desamma för att få av ungdomen användas vid frivilliga skytteövningar,

Endast ett läroverk ifrågasatte realisation av all materiel såsom vid detta

läroverk obehövlig; tre förordade det tredje alternativet. Från olika håll

betonades kraftigt det livliga intresse, varmed det frivilliga skytteväsendet

omfattats av skolungdomen, de goda resultat det medfört i ökad

skjutskicklighet och det synnerliga gagn det haft av de till läroverken

från ecklesiastikdepartementet utlämnade gevären. Det vore därför i hög

grad önskligt, att dessa finge behållas; skulle man undandraga ifrågavarande

idrottsgren den uppmuntran den erhållit, skulle det bliva till

synnerlig skada.

I förslaget att de från armén lånade gevären skulle till densamma

återlämnas, instämde flertalet läroverk.

Vad angår folkskoleseminarierna, hade endast två fått fullständig

uppsättning materiel sig tilldelad, och anslöto sig dessa likaledes till

alternativet nr 2. De Övriga hade endast erhållit patronväskor med

livremmar, mot vilkas återlämnande flertalet icke synas ha haft något

att erinra.

Med ledning av de från läroanstalterna inkomna uppgifterna uppgjordes

eu förteckning över all den från ecklesiastikdepartementet till dem

utlämnade materielen, av vilken framgår att densamma utom av gevär

och karbiner irtgjordes av en mängd andra artiklar, såsom patron väskor

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

15

med livremmar, skjutstöd, gevärsremmar, rengöringsmateriel, riktställningar

och riktspeglar, gevär- och karbinställ, skottavlor in. m.

Föreningen för skolungdomens vapenövningar, som även hördes,

framhöll, att det syntes vara av den största vikt, att den materiel,

som redan av staten bekostats för skjututbildningsövningarnes bedrivande

vid läroverken och vid dessa ännu förvarades, även för framtiden där

finge kvarstanna för att användas vid de frivilliga skytteövningarne, som

av läroverksungdomen omfattades med allt större intresse. Deltagandet

i dessa övningar medförde ändock för skyttarne avsevärda kostnader.

Gemensamt yttrande avgavs därpå den 3 december 1917 av läroverksöverstyrelsen

och folkskoleöverstyrelsen.

Vad angick den från armén såsom lån anhållna materielen, tillstyrkte

de, likasom flertalet i ärendet hörda, dess återlämnande till armén

efter förutgången reparation, som beräknades till en kostnad av högst

24,200 kronor, vilka ansågos kunna bestridas av besparingar å reservaanslaget

till skjututbildningsövningar vid ifrågavarande läroanstalter.

Vad däremot beträffade den av ecklesiastikdepartementet till läroanstalterna

utlämnade materielen ansågo överstyrelserna, likaledes i likhet med

det stora flertalet hörda myndigheter, önskvärt, att densamma måtte åtminstone

delvis fortfarande få disponeras av läroanstalterna för att av dessas

lärjungar användas vid frivilliga skjutövvingar. Under förutsättning av

bifall därtill framlade överstyrelserna en efter samråd med materielförvaltaren

samt rektorer och gymnastiklärare uppgjord plan till materielens

fördelning till de skilda läroanstalterna. Ett antal gevär och kammargevär

av äldre numera föråldrad modell samt en del skjuttält ansågos

såsom numera obehövliga böra insändas till reservförrådet för läroverkens

målskjutningsmateriel. Av 6,5 mm. gevär av 1896 års modell borde därefter

1,160 st. ävensom 149 karbiner av 1901 års modell och 2,320 patronväskor

fördelas på läroverken, medan återstoden, 11 gevär, samt ett större

antal karbiner och patronväskor syntes böra inlämnas till reservförrådet. Reparation

av ifrågavarande materiel, som genom mångårig användning blivit

sliten, syntes nödig, och torde omkostnaderna även härför kunna bestridas

av ovannämnda besparingar. Överstyrelserna föreslogo därjämte, vad

som borde kvarbliva vid de olika läroverken av övrig materiel, såsom

gevär- och karbinställ, olika slag av rengöringsmateriel, skjutstöd, ammunitionslådor,

riktställningar, o. s. v. En del obehövlig materiel syntes

däremot böra försäljas.

För vården m. m. av den för överlämnande till läroverken samt till

förvaring i reservförrådet föreslagna materielen förordade överstyrelserna

därjämte ett årligt anslag av sammanlagt 7,820 kronor, därav huvud
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

parten 5,950 kronor i poster om högst 200 och lägst 75 kronor till

vederbörande gymnastiklärare vid läroverken.

Ärendet remitterades därefter jämväl till Skytteförbundens överstyrelse,

som den 29 januari 1918 under erinran om det, livliga intresse för

frivilliga skytteövningar, som förefanns vid läroverken, och under betonande

av vikten att lämpliga vapen och målskjutningsmateriel i tillräcklig

mängd kunde ställas till dessas förfogande instämde i läroverksöverstyrelsens

och folkskoleöverstyrelsens förslag.

I fråga om de från armén till låns erhållna vapen hördes därpå

arméförvaltningens artilleridepertement, som den 4 februari 1918 hemställde,

att därest ecklesiastikdepartementet ej framdeles skulle stå såsom

låntagare, de skulle insändas till Karlsborgs tygstation för besiktning och

reparation, vilkas kostnader bolde täckas av åttonde huvudtitelns anslag.

Det av så gott som samtliga läroverk och av de tre Överstyrelserna

enhälligt förordade förslaget, att den övriga materielen skulle få av läroverken

fortfarande disponeras, vann emellertid icke vederbörande stats
»På

grund av anmodan under hand att avgiva yttrande angående

ifrågasatt överlämnande till arméns förråd av Kungl. Ecklesiastikdepartementet

tillhörande vapen och målskjutningsmateriel» framhöll arméförvaltningens

artilleridepartement i en den 11 februari dagtecknad, den 22

febr. till lantförsvarsdepartementet inkommen skrivelse, att därest denna

materiel vore avsedd att för framtiden förbliva i lantförsvarsdepartementets

ägo, torde densamma böra översändas till Karlsborg, med undantagav

patronväskor med livremmar och tält, som syntes böra överlämnas

till arméns intendenturförråd i Stockholm.

Efter gemensam beredning med chefen för lantförsvarsdepartementet

beslöt därför den 15 februari 1918, på föredragning av statsrådet

Rydén, Kungl. Maj:t, bland annat, att all den ifrågavarande för skjututbildningsövningar

använda materielen, såväl den från armén till låns erhållna

som all övrig vid läroanstalterna eller i reservförrådet befintlig,

skulle insändas till Karlsborgs tygstation, med undantag av patronväskor

med livremmar samt tält, vilka skulle insändas till intendenturförrådet i

Stockholm, och skulle sedermera medel anvisas till ersättande av kostnaderna

för materielens transport till Karlsborg samt för besiktning och

reparation av de från armén utlånta vapnen.

Emellertid befanns vid beslutets verkställande, som anförtroddes åt

Åman, att en del av den använda materielen dels var mer eller mindre

försliten, dels icke var av arméns modell och således där icke kunde

komma till användning. Det ansågs därför icke lämpligt att kosta frakt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

17

på denna för armén icke användbara materiel. Sedan därför först insänts

vapen med rengöringsmateriel m. in. samt patronväskor med livremmar

ävensom tält, fick artilleridepartementet av den övriga materielen

utvälja, vad den ansåg användbart för armén — skjutstöd, riktställningar,

vaselinkök, skottavlor, hylspressar, råvaselin, skarpa patroner till 6,5

m. in. gevär m. in.1) — varefter fråga uppstod om ändring, med hänsyn

till ännu återstående materiel, av beslutet den 15 februari.

Sedan det utrönts att denna utgjordes av kammarpatroner, blindpatroner

(begagnade), målmateriel (tavlor figurer), eu del ställ och ammunitionslådor

(läroverkens modell), skyddsskärmar (mer eller mindre skadade),

borstviskare in. in. beslöts, efter utredning, efter gemensam beredning

av cheferna för lantförsvars- och ecklesiastikdepartementen den 8

november 1918, med ändring av beslutet den 15 februari 1918, att av

denna återstående materiel patroner och annan materiel, som kunde komma

till användning vid skolungdomens frivilliga skjutövningar, skulle få

vid läroverken överlämnas till möjligen förefintliga skytteföreningar bland

lärjungarna eller på annat sätt användas vid av lärjungarna bedrivna

frivilliga skjutövningar, samt att övrig vid läroanstalterna befintlig materiel

skulle genom rektors försorg försäljas och inflytande medel anskaffas

för lek- och idrottsmateriel.

Mot det rådslag, som tillstyrkt sistnämnda beslut är intet att invända.

Den uppfattning, som tagit sig uttryck i detsamma, att den frivilliga

skytterörelsen vid läroanstalterna är förtjänt av understöd av statsmakterna,

synes emellertid hava bort redan vid frågans föregående handläggning

den 15 februari föranleda en mera tillmötesgående behandling

av det av läroverken och de tre Överstyrelserna så starkt förordade förslaget,

att vid läroverken skulle få behållas även den övriga genom

Ecklesiastikdepartementet för dem inköpta och sedan länge till dem överlämnade

materielen. Såsom frågan nu handlagts, har av denna materiel

man fråntagit dem de för dem värdefullaste och mest användbara beståndsdelarna,

vilka för de frivilliga övningarne skulle varit till största

x) Av den av Ecklesiastikdepartementet inköpta och till läroverken överlämnade

materielen synes till armén hava överlämnats samtliga vapen (omkring 1,171 6,5 mm gevär

m/96 och 1,260 6,5 karbiner m/91), patronväskor med livremmar (9,296 st.), 428 stöd

för liggande ställning och 315 d:o för stående, 604 rengöringsläskar för gevär eller karbiner,

422 rengöringsklovar, 274 dioptrar, 258 riktkontrollspeglar, 316 riktställningar, 84

skjuttält, 94 vaselinkök, 339 rengöringsslutstycken, 443 skottavlor (arméns modell), 43

hylspressar (arméns modell), 60,000 st. 6,5 mm skarpa patroner m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 saml. 28 käft. (År 33.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

gagn, medan de därmot för arméns förråd givetvis spela en ganska ringa

roll. Kvarlämnats har åter blott en relativt obetydlig och mindre värdefull

rest. Hänsyn till kostnader för reparation samt för underhåll synes

här icke bort avsevärt spela in, då sådana kostnader givetvis under alla

förhållanden bliva behövliga, så framt ej gevären skola lämnas utan

nödigt iståndsättande och vård. Yad angår kostnader för vård och underhåll,

bör dessutom tagas i betraktande, att under utredningen från

vissa läroverk ifrågasatts, huruvida icke dessa kostnader, därest statsbidrag

icke kunde för ändamålet erhållas, skulle kunna täckas på frivillig

väg. ^

Då sålunda vid handläggning av ifrågavarande ärende bristande

hänsyn synes hava tagits till önskemål, som med sådan styrka framhållits

av de på området närmast sakkunniga om åtgärder till främjande av en

av läroverksungdomen varmt omfattad, för dess fysiska utbildning och

för fosterlandets försvar synnerligen gagnande idrottsgren, hava vi ansett

anmärkning böra framställas mot cheferna för lantförsvarsdepartementet

och ecklesiastikdepartementet, vilka gemensamt berett ärendet, och av

vilka den sistnämnde föredragit det.

IX.

av herr K. J. Ekman, som anfört:

Den 2 mars 1918 avläts av hans excellens ministern för utrikes

ärendena Hellner till härvarande tyske minister baron von Lucius följande

note:

»Den 21 sistlidne februari hade jag äran av Eder mottaga ett

meddelande, att Tyskland hade för avsikt att, med efterkommande av en

från finska regeringen framställd begäran, sända trupper till Finland

för upprorets undertryckande samt därvid begagna Ålandsöarna som

operationsbas. Till följd härav ville Ni å den Kejserliga tyska regeringens

vägnar anmoda den svenska regeringen att till undvikande av

förväxlingar och olycksfall draga tillbaka de svenska fartygen från Ålandsöarnas

område. Samtidigt härmed betonades av Eder, att Tyskland ville

reglera Ålandsöarnas framtid i nära samförstånd med Sverige samt att

Tyskland icke hade för avsikt att framställa några territoriella anspråk

på ön. — Jag tillät mig med anledning härav att erinra om, att Sverige,

såsom jag förut haft äran meddela Eder, på grund av framställningar

dels från Ålands befolkning, dels ock från den på Åland varande finska

skyddskåren åtagit sig att medverka för Ålandsöarnas evakuering såväl

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

19

från den finska hären som från dervarande ryska stridskrafter samt att

under tiden intill dess detta utförts övervaka ordningen på ön och skydda

befolkningen mot övergrepp. För detta ändamål har Sverige åtagit sig

att sända ett truppdetachement till ögruppen. Jag framhöll därjämte,

att det syfte, som Sverige vid åtagandet av detta värv fullföljde, vore

att Ålandsöarna om möjligt skulle hållas utanför krigsoperationerna. Då

den svenska regeringen i denna sak stöddes av eu enhällig och stark

folkopinion i hela riket, skulle Tysklands avsikt att göra ögruppen till

bas för krigsföretag samt de krav, som å tysk sida framställts om de

svenska fartygens tillbakadragande från Ålands farvatten, framkalla en

stark förstämning i hela Sverige. Jag ansåge mig därför böra inlägga

en allvarlig gensaga mot de tyska planerna och anspråken.

Sedermera har den 27 sistlidne februari av Eder å den kejserliga

tyska regeringens vägnar till mig framförts ett meddelande av innehåll

bland annat, att den kejserliga regeringen med hänsyn till vad å svensk

sida förebragts icke ville hindra^ Sverige från att utföra det humanitära

värv det åtagit sig i fråga om Ålandsöarna och till följd härav avstode

från anspråket, att det svenska truppdetachementet och de svenska fartygen

droges tillbaka, varjämte den kejserliga regeringen ville begränsa

Ålandsgruppens användning till anordnande av en för den militära expeditionen

nödvändig etappstation. — Med anledning härav anhåller jag

att få till Eder överlämna kopior av de framställningar och överenskommelser,

vilka utgöra grundvalen för samt angiva innehållet av det humanitära

värv, som den svenska regeringen åtagit sig ^ att utföra å den

åländska ögruppen. — Emellertid kan jag ej underlåta att framhålla,

att även med de förändringar uti planen, som den kejserliga regeringen

givit tillkänna, det från tysk sida tillämnade begagnandet av Alandsöarna

medför fara, att Sverige icke kan på avsett sätt realisera de humanitära

syften, jag förut antytt, liksom det näppeligen kan helt förekommas,

att detta steg alla försäkringar till trots kommer att hos det svenska

folket vålla oro med avseende å Tysklands framtida planer på Ålandsöarna.

Den svenska regeringen emotser därför med bekymmer de verkningar,

som planens utförande kommer att utöva å den svenska folk
stämningen.

Mottag etc.»

Följande dag, den 3 mars, offentliggjordes i tidningarna följande

kommuniké:

»Härvarande tyske minister har på uppdrag av sin regering meddelat

ministern för utrikes ärendena, att Tyskland hade för avsikt att,

med efterkommande av en från finska regeringen framställd begäran,

sända trupper till Finland för upprorets undertryckande samt att dessa,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

i enlighet med av Finland lämnat medgivande, vid sina operationer även

skulle komma att begagna sig av Ålandsöarna. För att icke hindra

Sverige från att utföra det humanitära värv det åtagit sig ifråga om

Ålandsöarna, skulle Tyskland emellertid begränsa ögruppens användning

till anordnande av en för den militära expeditionen nödvändig etappstation

å densamma. Tillika förklarades, att Tyskland icke hade några

territoriella intressen på öarna, samt att Ålandsfrågan, med hänsyn till

Sveriges vitala intressen på ögruppen, borde regleras i närmaste samförstånd

med Sverige. — Den svenska regeringen, som inlagt en allvarliggensaga

mot en eventuell användning av Ålandsöarna, vilken kunde indraga

ögruppen i krigsoperationer eller hindra utförandet av det humanitära

värv Sverige till Ålandsbefolkningens skyddande åtagit sig, har

tagit fasta på de från tyska regeringens sida givna förklaringarna men

ansett sig höra o framhålla, att enligt dess mening även den begränsade

användning av Ålandsöarna, som enligt meddelandet skulle ifrågakomma,

kunde medföra svårigheter för ett förverkligande på avsett sätt av Sveriges

humanitära syften i avseende å ögruppen. — Befälhavaren för den

svenska hevakningsstyrkan på Åland har erhållit kännedom om den tyska

expeditionens väntade ankomst samt om de å tysk sida avgivna förklaringar.

»

Det är anmärkningsvärt, att i en sak av den allvarliga innebörd

som den nu ifrågavarande föredragning icke skett inför Kungl. Maj:t i

statsrådet, ehuru ärendet jämlikt 7 § R. F. bort där föredragas och avgöras.

Något protokoll i ärendet finnes icke bland de till konstitutionsutskottet

för granskning överlämnade statsrådsprotokollen och utrikesdepartementet

har, på förfrågan från utskottet, bekräftat, att något dylikt

protokoll ej finnes.

Emot de tendenser till minsterstyrelse, som i såväl detta som åtskilliga

andra av den nuvarande ministären handlagda ärenden kommit

till synes (jfr reservationerna vid fjolårets dechargebetänkande III och

IV) har jag ansett nödvändigt att en gensaga inlägges; och föranlåtes

jag sålunda att för vad i nämnda avseende i nu förevarande ärende

förekommit mot hans excellens ministern för utrikes ärendena framställa

anmärkning enligt 107 § R. F.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr HD.

21

X.

af herrar Glasört, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer,

greve Alexander Hamilton, Norman, Kahlström och Forssell, vilka anfört:

[Protokoll utrikesdepartementsärenden den 28 maj 1918 ang. bemyndigande

för de svenska förhandlingsdelegerade i London att underteckna

ett handels- och tonnageavtal med ententemakterna, och den 14 juni 1918

ang. bekräftelse av det den 29 maj 1918 i London undertecknade handelsavtal

mellan Sverige å ena sidan och Frankrike, Italien, Amerikas

Förenta stater och Storbritannien å den andra.]

Till granskning-sårets viktigaste tilldragelser höra de förhandlingar

med ententemakterna, som ledde till dels det s. k. modus-vivendiavtalet,

vilket undertecknades den 29 januari och ratificerades den 1 mars 1918,

dels huvudavtalet, undertecknat den 29 maj och ratificerat den 14 juni.

Att en uppgörelse borde sökas, har visserligen icke varit föremål för delade

meningar. Så mycket större har intresset varit för resultatet. Om

vad som omsider avtalades, har emellertid intet meddelats utöver innehållet

i den bekanta den 18 juni i ärendet utfärdade kommunikén.1

1 Denna kommuniké var av följande lydelse:

»Sedan december 1917 hava underhandlingar pågått rörande ett handelsavtal mellan

Sverige å ena sidan samt Storbritannien, Frankrike, Italien och Förenta staterna å den

andra sidan.

Dessa underhandlingar hava nu lett till det resultat, att de allierade förbundit sig

att för Sverige underlätta den successiva tillförseln i under förhanden varande omständigheter

tillfredsställande mängd av nödvändighetsvaror såsom brödsäd, fodermedel, stenkol,

oljor av olika slag, rågummi, gummifabrikat, bomull, bomullsvaror, ull, ullvaror och andra

textilvaror, hudar, läder, garvämnen, kaffe, tobak, koppar, ferrolegeringar, tenn, bleckplåt,

salpeter, fosfater, svavel, ävensom ett flertal andra för Sveriges näringsliv nödvändiga varor.

Såsom vederlag för detta tillmötesgående hava de allierade huvudsakligen betingat

sig dels att under avtalstiden få förhyra svenska fartyg om sammanlagt 400,000 ton d. w.,

därav 200,000 ton för fart genom farezonen, dels ett tillförsäkrande åt ententemakterna

av viss andel i järnmalmexporten från Sverige, dels att så länge förhållandet mellan det

brittiska pundet och den svenska kronan intager det nuvarande abnorma läget och det

gjorda avtalet är gällande, få åtnjuta lämplig kredit i Sverige för inköp av svenska varor,

dels ock att i samband med ovannämnda tillförsel till Sverige vissa anordningar måtte

träffas för förhindrande av utförseln från detta land av angivna varor ävensom sådana, som

med dem kunna likställas. I nämnda 400,000 ton ingå de 100,000 ton, som varit upplåtna

genom det s. k. modus-vivendiavtalet.

Genom den nu gjorda överenskommelsen beredes möjlighet för Sverige att, utan

uppgivande av sin neutrala ställning, förskaffa åt sin befolkning de varor, vilka äro oundgängliga,

för att folkhälsan icke genom brist på livsmedel måtte taga skada, och som er
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

Knapphändigheten av densamma har omöjliggjort varje granskning

av det träffade avtalets verkliga innebörd. En närmare belysning av

dessa förhållanden skulle dock varit synnerligen önskvärd. Endast därigenom

skulle det svenska folket kunna vinna klarhet över vad själva avtalet

inneburit för riket av förmåner eller uppoffringar och i vad mån

de i utsikt ställda förmånerna under tillämpningen kommit vårt land

till del. På sådant sätt skulle ock en översikt kunnat erhållas, om

från svensk sida vid dessa förhandlingar förelegat den fasthet i utgångspunkter

och ställningstaganden samt den allsidiga överblick över dithörande

förhållanden såväl hemma som i utlandet, som i sådana frågor är

av nöden.

Den första förutsättningen för en dylik belysning är självfallet

offentlig tillgång till själva avtalet. Vi erinra då, huru i senaste band

av publikationen »De svenska statsmakterna och krigstidens folkhushållning»

givits följande auktoritativa meddelande: »Vid avtalets avslutande

blev överenskommelse träffad, att det icke skulle publiceras utan alla

deltagandes samtycke. Denna överenskommelse består ännu, och det

finnes ingen utsikt att få den hävd, förrän fred blivit sluten». Ifrågavarande

överenskommelse har sålunda måst innebära, att intet skulle

offentliggöras utöver vad ovannämnda kommuniké innehöll.

Knappheten av de upplysningar, som i kommunikén lämnas, väckte

redan vid dess utfärdande på olika håll mycken uppmärksamhet. Där saknas,

såsom synes, alla uppgifter både om kvantiteten av de varor, vilkas successiva

tillförsel »de allierade förbundit sig att för Sverige underlätta»,

om de närmare tidpunkterna, då vårt land kunde påräkna de skilda varuslagen,

och om övriga villkor för deras hitförande. Där saknas likaledes

alla närmare uppgifter rörande, bland annat, de delar av Sveriges motprestationer,

som skulle bestå i anordningar »för förhindrande av utförseln»

från vårt land »av angivna varor, ävensom sådana som med dem

kunna likställas», alltså även uppgifter rörande vilka varuslag eller varukvantiteter

häri äro inbegripna. Även om beträffande någon enstaka

detalj punkt skäl till sekretess ansetts föreligga, har detta omöjligen kunnat

gälla det stora flertalet och det huvudsakliga. På samma gång kommunikén

sålunda inskränker sig till en ytterst summarisk exposé över avtalet, vilken

icke tillåter något bedömande av dess innebörd, uraktlåter den att lämna

fordras, på det att för landet viktiga industrigrenar icke helt och hållet avstanna av brist

på råvaror.

På grund av avtalet har redan köp avslutats angående betydande kvantiteter brödsäd

och fodermedel. En del brödsäd är redan på väg till Sverige. Åtskilliga andra varor,

som tidigare inköpts, bliva på grund av avtalet omedelbart frigivna till import.»

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konatilutionmtskottets memorial AV 33.

23

alla närmare upplysningar rörande specialbestämmelser i fråga om därav berörda

särskilda varor och varuslag och angående de reella möjligheterna

till import ocli export av desamma.1 Att ett offentliggörande av dylika

upplysningar måste för det svenska näringslivet hava varit av synnerlig

betydelse, är dock självfallet, likasom ock att ett meddelande av sådana

uppgifter i fråga om ett avtal med huvudsaklig karaktär av handelsoch

sjöfartsavtal synes bort ligga i sakens natur. Denna bristande offentlighet

rörande avtalets huvudpunkter har uppenbarligen för det svenska

affärslivets män ingalunda kunnat ersättas av de offentligheten undandragna

underhandsmeddelanden, de måhända kunnat erhålla genom

sådana myndigheter som kristidskommissionerna.

Vi hava under sådana förhållanden sökt i de handelsavtalet rörande

handlingarna inhämta upplysning, huru detta generella hemlighållande

tillkommit, och hava av dem erfarit följande.

Genom beslut i statsråd den 28 maj 1918 bemyndigades Sveriges

delegerade i London att under förbehåll av ratifikation underteckna avtalet.

I det telegram av samma dag, varigenom den svenske utrikesministern

meddelade dem detta med följande ord: »Delegerade bemyndigas

underteckna avtalet under förbehåll av ratifikation, som kan ske

så snart avtalet hunnit hit», fortsätter han: »Regeringen hemställer,2 att

avtalet och Covering Letters3 icke publiceras, men att gemensam kommuniké

angående innehållet utarbetas och samtidigt publiceras efter ratificering».

Den svenske ministerns i London svar härå, daterat London

den 29 maj, innehåller följande: »Avtalet undertecknat i dag. Kommuniké

angående innehållet anstår till efter Eder ratifikation, men allmänt

meddelande utan detaljer, att avtalet slutits, kan icke undanhållas pressen.

Meddela godhetsfullt de allierades ministrar Sthlm innehållet av avtalet

i enlighet med vårt telegram 160», varefter uttalades önskvärdheten av

försiktighet i fråga om meddelanden angående en enda punkt, som för

det svenska näringslivet saknar varje betydelse.

Sedan därefter avtalet den 14 juni ratificerats, avlät utrikesministern

till svenske ministern i London den 15 juni följande telegram:

»Den av Wallenberg redigerade kommunikén rörande avtalets innehåll

1 I avseende å importen kan anföras, att, enligt utskottet tillhandakomna officiella

uppgifter, under tiden intill den 1 april 1919 på grund av handelsavtalet bland andra följande

varuslag till nedannämnda kvantiteter passerat tullen i Sverige: brödsäd 84,362 ton,

fodermedel 61,644 ton, kaffe 13,528 ton, petroleum 29,169 ton, råfosfat 55,431 ton o. s. v.

(bråkdelar av ton bär oräknade). Av hela den väntade importen hade nämnda dag passel

rat tullen 373,846 ton.

2 Kursiveringen gjord bär.

3 Så benämndes vissa supplerande bilagor.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial Kr 33.

kommer att meddelas pressen med ett par smärre ändringar. Den av

mr Leverton Harris utarbetade engelska kommunikén anses fullt tillfredsställande.

1 Sök förmå Amerika och andra Ententeländer att giva kommunikén

i samma form som Englands, så att intet därutöver publiceras''».2

Resultatet av denna vädjan framgår av följande den 17 juni daterade

svar från svenske ministern: »Foreign Office telegraferar i dag Harris’

kommuniké till Paris, Rom, Washington med begäran de publicera liknande

men intet därutöver».

Med anledning av vad ovannämnda telegram den 28 maj innehöll

rörande en hemställan av den svenska regeringen om avtalets icke-publicerande

lät utskottet, såsom av ingressen till detta betänkande framgår,

infordra det eller de särskilda protokoll, som innehålla svenska regeringens

beslut att hemställa, att handelsavtalet med ententemakterna icke

måtte publiceras, jämte samtliga handlingar rörande denna fråga. Det

statsrådsprotokoll den 28 maj 1918, i vilket beslut föreligger om bemyndigande

för de delegerade att underteckna avtalet, innehöll nämligen

intet om en dylik hemställan. Till svar härå har dels meddelats, att

något särskilt protokoll, innehållande ett dylikt beslut av den svenska

regeringen, icke finnes, dels, i skrivelse den 21 maj, att inga andra

handlingar rörande frågan om publicerandet av handels- och sjöfartsavtalet

med ententemakterna funnes än de till utskottet redan överlämnade.

Vi hava icke kunnat undgå att finna det synnerligen anmärkningsvärt,

att, såsom av dessa handlingar framgår, den svenska utrikesled
1

Denna kommuniké var, enligt en i svensk press publicerad översättning, av

följande lydelse:

»Under några månaders tid ha i London förts underhandlingar mellan representanter

för de allierades regeringar, Förenta Staternas regering inbegripen, och representanter för

svenska regeringen. Dessa underhandlingar ha nu avslutats, och en överenskommelse mellan

de allierade och Sverige har underskrivits och ratificerats av svenska regeringen. Genom

denna ha de allierade fått garanterad nyttjanderätten till svenskt tonnage upp till 400,000

ton dödvikt, överenskommelsen träffar likaledes bestämmelser med hänsyn till den kredit,

som skall lämnas de allierade i Sverige, och reglerar även exporten av svensk järnmalm

till de krigförande parterna. Likaså har på vissa villkor träffats avtal om införsel till England

av papper och pappersmassa från Sverige.

De allierade å sin sida förplikta sig att underlätta importen till Sverige av vissa

bestämda kvantiteter av livsmedel och andra varor, som äro nödvändiga för Sveriges handel

och industri. Dessa varor skola göras till föremål för kontroll och garantier skola lämnas

mot reexport såväl av de importerade varorna själva som av någon av dem framställd produkt

eller av varor av liknande slag. Svenska regeringen har vid dessa underhandlingar

varit företrädd av svenska ministern i London, häradshövding Marcus Wallenberg och direktör

G. Carlsson.»

2 Kursiveringen gjord här.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

25

ningen, i stället för att främja avtalets offentliggörande i största möjliga

utsträckning, både tagit initiativ till dess hemlighållande och genom särskild

framställning verkat för att intet av detsamma skulle bliva bekant

utöver den knapphändiga kommunikén. Yi finna detta strida både mot

den allmänna princip om största möjliga offentlighet i utrikespolitiska ting,

som ej minst nuvarande regering satt på sitt program, och som enkannerligen

i handelspolitiska frågor synes vara en självklar sak, och mot det

svenska näringslivets vitala intressen vid en tidpunkt, då de nödgades

underkasta sig synnerligen betydande förändringar i sina arbetsvillkor.

Det har ock förekommit oss anmärkningsvärt, att utrikesministern i det

förstnämnda telegrammet säger att negeringen hemställer» om icke-publicerandet,

ehuru något statsrådsprotokoll härom icke finnes och något regeringsbeslut

alltså icke föreligger i en principiellt och praktiskt så ytterst

viktig fråga.

På grund av underrättelse, att åtgärder sedermera skulle vidtagits

för att bereda ökad offentlighet åt handelsavtalet, anhöll utskottet därefter

att få utbekomma samtliga protokoll och handlingar från granskningsåret,

härrörande från tiden efter de med ententemakterna den 1

mars och den 28 maj slutna handelsavtalen, som avse frågan om dessas

offentliggörande. Såsom svar härå har upplysning lämnats att några

protokoll rörande denna fråga icke finnas, men samtidigt har till utskottet

överlämnats en P. M. i ämnet, av vilken framgår följande. Den 4 januari

1919 gjorde utrikesministern till härvarande engelska, franska, nordamerikanska

och italienska ministrar en framställning av huvudsakligen

följande innehåll. Det mellan de ifrågavarande makterna och Sverige

den 29 maj 1918 slutna handelsavtalet med därtill fogade tonnage- och

kreditavtal hade hittills icke bragts till allmänhetens kännedom annat

än på ett ytterligt summariskt sätt. Det vore dock från svensk synpunkt

högeligen att önska, att i den nya delen av arbetet »De svenska statsmakterna

och krigstidens folkhushållning» kunna giva en mera fullständig

framställning däröver och måhända till och med kunna återgiva det in

extenso. Emellertid ansåge sig den svenska regeringen icke kunna vidtaga

en sådan åtgärd utan samtycke av representanterna för de makter

som jämte Sverige undertecknat avtalen. Utrikesministern bad därför

att bliva underrättad om vederbörande minister skulle, i vad honom

anginge, se någon olägenhet i ett offentliggörande i deras helhet av dessa

texter (la publication intégrale de ees textes). De fyra ministrarna svarade,

att de skulle inhämta instruktioner från sina regeringar och därefter

avgiva svar. Detta, som sedermera lämnades muntligen, var av avböjande

innehåll.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 sand. 28 käft. (Nr 33.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

Av nu refererade aktstycke framgår sålunda, att utrikesministern

omsider själv i januari 1919 kommit till övertygelse om det skadliga för

Sverige, att avtalet endast på ett så ytterligt summariskt sätt bragts till

offentligheten. Huruvida åter på de avböjande svar han nu erhöll på sin

framställning angående ändring härutinnan inverkat, att hans slutliga

begäran icke begränsade sig till en mera utförlig översikt över avtalens

innehåll än kommunikéns knapphändiga, utan avsåg ett offentliggörande

i deras helhet av samtliga texter, undandrager sig vårt bedömande. I

varje fall är det uppenbart, att vid tiden för avtalets avslutande den

svenske utrikesministern har en väsentlig andel i det förhållande, att till

synnerlig skada för hela vårt handelsliv endast så ytterligt knapphändiga

meddelanden offentliggjordes rörande avtalets innehåll.

På denna grund hava vi ansett, att anmärkning enligt § 107 R.F.

bort framställas mot hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

Hellner.

XI.

Av herr Vennerström, som anfört:

[Protokoll över utrikesdepartements ärenden den 12 och den 15 november samt

den 6 december 1918].

På min hemställan har konstitutionsutskottet infordrat de i utrikesdepartementet

befintliga handlingar, som röra de enligt beslut i konseljen

den 12 och 15 nov. samt den 6 dec. 1918 vidtagna åtgärderna för att

indraga Sveriges legation och konsulat i Ryssland samt från Sverige

utvisa härvarande bolsjevikiska representation. Med anledning av nämnda

statsrådsbeslut, vilka enligt min mening äro stridande mot Sveriges

intressen, har jag inom utskottet yrkat anmälan enligt § 107 regeringsformen

dels mot hela regeringen, dels mot utrikesministern, emedan de

i denna sak icke »iakttagit rikets sannskyldiga nytta». För att motiveringen

för mitt yrkande skall ligga klar, är det nödvändigt att först lämna

en bild av händelseförloppet vid brytandet av faktiska förbindelserna

mellan Sverige och sovjet-Ryssland, sådant det framgår av statsrådsprotokollen

jämte därtill hörande handlingar.

Den 30 sept. mottog utrikesdepartementet från generalkonsul Asker

i Moskwa följande utförliga redogörelse för förhållandena i Ryssland

jämte därav föranledda förslag:

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

27

Moskwa den 18 sept. 1918.

Eders Excellens.

Sedan jag under några dagar varit i tillfälle iakttaga, hurusom

situationen härstädes i nästan alla avseenden i påfallande grad försämrats

under de tre månader jag varit frånvarande, får jag i det nedanstående

vördsamt till Eders excellens’ kännedom redogöra för några av

de iakttagelser, jag varit i tillfälle göra.

Den nuvarande regeringens ställning har, efter en kortare tid av

stor osäkerhet, återigen genom terroristiska åtgärder, blivit så stärkt, att

någon inre omvälvning inom den närmaste framtiden icke synes antaglig.

Regeringens ingripande mot allt som faller under benämningen opposition

antager alltmera drastiska former, medan samtidigt förbittringen mot

Tyskland, som anses stödja regeringen och därmed alla dess åtgärder

tilltager i omfång och styrka. Att döma av uttalanden från väl initierat

tyskt håll synes det påståendet besanna sig, att Rysslands sändebud

i Berlin, Joffe, vid sitt besök här för kort tid sedan skulle ha för

rådsregeringen framhållit Tysklands växande maktlöshet gent emot Ryssland.

Visserligen såg moskvaregeringen sig nödsakad underskriva tillläggstraktaten

— vilket skedde under hotande militärt tryck från Tysklands

sida — men det passiva motståndet mot de tyska kraven och mot

bevakandet av tyska undersåtars rättigheter — sådana de enligt samma

traktat ytterligare fastställts — blev med varje dag starkare.

Rådsregeringens politik gent emot de neutrala framgår delvis av

den notväxling, som nyligen ägt rum. Om någon enhetlig politik kan

dock icke bliva tal. Sålunda meddelade mig schweiziske vicekonsuln,

som för några dagar sedan besökte mig, att schweiziska intressen och

han själv blivit till den grad utmanande behandlade, att han icke visste,

huru det skulle bliva möjligt för Schweiz att upprätthålla förbindelserna

med härvarande regering, Han relaterade för mig ett samtal, som han

dagen förut haft med hr Radek, chef för mellaneuropeiska avdelningen

i utrikesministeriet och allmänt ansedd som en av de allra starkaste av

de ledande personerna i och omkring rådsregeringen. Han betraktas som

Lenins högra hand. Det var han, som vid den första tyska kommissionens

ankomst till Retrograd sistlidne januari (eller december) hälsade

greve Mirbach med ett i hög grad utmanande anförande.

På tal om de rättigheter, som kunde tillerkännas schweiziska undersåtar

hade Radek förklarat för vicekonsuln, att de vore inga alls, att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

schweizare vore fullständigt likställda med ryssar, att de i vissa fall kunde

vädja till utrikesministeriet, som möjligen av medlidande och i undantagsfall

kunde låta »nåd gå för rätt,» att hela Schweiz, ehuru en republik,

vore en borgarnation av arbetare, som borde bekämpas genom bolsjevikisk

progaganda, och att Ryssland icke hyste något som helst intresse

för Schweiz. På vicekonsulns fråga, huruvida det voro den ryska arbetarregeringens

avsikt att försämra sina schweziska arbetarebröders ställning

svarade hr Radek: »Ja, de skola bringas till det djupaste elände, för

att därefter, sedan de helt anslutit sig till bolsjevikiska principer, med

rådsregeringens hjälp lyftas upp till den maktställning, på vilken det ryska

proletariatet nu befinner sig.» Hr Radek skulle vidare ha framhållit, hurusom

rådsregeringens metoder visserligen kunde betraktas som grymma,

men att ändamålet i detta fall helgade medlen, alldenstund man stred

för de högsta samhälleliga ideal och vore fullt beredd att taga alla konsekvenser

därav. Han säges ha slutat samtalet med ett påpekande, att

rådsregeringen i sin kamp för dessa ideal icke kunde taga hänsyn till

enskilda människoliv, att dess egna medlemmar ständigt vore så nära

döden, att den för dem icke innebure något avskräckande, samt att de

för övrigt alltid skulle reservera tillräckligt med sprängämnen för att

göra sitt eget utträde ur de levandes antal fullkomligt smärtfritt, om så

skulle visa sig vara nödvändigt, vilket hr Radek emellertid ingalunda

ansåg vara att befara.

Den schweiziske vieekonsuln var i '' hög grad upprörd över detta

samtal och frågade mig om i''åd. Jag hade intet att giva, men sade,

att jag inom kort skulle besöka hr Radek för att själv bilda mig ett

omdöme om hans person och uttalanden. I dag gjorde jag detta besök.

Sedan jag genom en vaktmästare låtit efterhöra, om han ville taga emot

mig, kom en kvinnlig person och frågade, i vilken angelägenhet jag kom.

Jag svarade, att jag själv skulle meddela hr Radek, i vilket ärende jag

önskade träffa honom. Omedelbart därpå blev jag införd till hr Rodek, som

frågade om anledningen till mitt besök, varpå jag svarade, att jag från

flera håll hört, att han vore den hänsynslösaste av alla de ledande personerna,

men att jag själv ville reservera mitt omdöme, till dess jag

gjort hans personliga bekantskap. »Det smickrar mig» sade han »och

önskan att göra bekantskap är ömsesidig. Låtom oss tala.» Han började

med att beröra den »oförskämda och dumma neutrala noten» och förklarade,

att det var ett stort misstag av de neutrala att vilja blanda sig

i Rysslands inre angelägenheter. Samtidigt antydde han emellertid på

ett mycket skickligt sätt, att rådsregeringens svar icke vore riktat så

mycket till de neutrala som till den ryska bourgeoisen. Han lät mig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

2P

förstå, att regeringen tvärtom vore angelägen om att upprätthålla förbindelsen

med de neutrala, särskilt de nordiska rikena. Ryssland måste

ha ett fönster öppet åt Europa, som icke vetter åt Tyskland. På min fråga,

huru han tänkte sig möjligheten av några förbindelser, medan ryska regeringen

ständigt utfärdar nya dekret berövande även de neutrala makternas

undersåtar deras självklara rättigheter, jagar ut dem ur deras

bostäder, beslagtager deras egendom, berövar dem möjligheten att ens få

lyfta så mycket av egna penningar, som är oavvisligen nödvändigt för

deras mest elementära behov, och överhuvud taget fråntager dem varje

skydd. Därpå genmälde herr Radek, att revolutionen krävde ett hänsynslöst

tillvägagångssätt utan hänsyn till nationalitet, och att detta särskilt

vore nödvändigt för att befästa rådsregeringens makt efter attentatet

på Lenin. Nu vore situationen dock i någon mån en annan. Visserligen

ginge vi mot en fruktansvärd vinter, men från tjecko-slovakernas

och ententens sida vore intet att frukta. Fram på våren skulle de

bolsjevikiska idéerna ha spritt sig så vida omkring, att det icke kunde

bli tal om ett fortsättande av kriget vare sig från det ena eller andra

hållet. »Tyvärr», sade hr Radek, »vilja och kunna icke tyskarne avstå 20

armékårer för att hjälpa oss, vilket är synd, ty på tre månader skulle

en sådan här ha blivit helt och hållet bolsjevikisk. Nu få vi nöja oss

med att använda tjecko-slovakerna som mannekänger, på vilka vår röda

armé kan öva sig, till dess den blivit så stark, att ingen kan övervinna

den, då det gäller att försvara det från imperialismens och kapitalismens

ok befriade, bolsjevikiska Ryssland».

Jag sade herr R., att jag icke utan intresse tagit del av hans

åsikter, men att det för mig vore viktigare att erfara, huru han tänkte

sig modifiera rådsregeringens politik gentemot svenska intressen, ty om

man satte i verket sitt hot att driva ut mina landsmän från deras bostäder,

inkvartera rödgardister hos dem, arrestera dem utan grund och i

övrigt beröva dem möjligheten att leva som civiliserade människor, skulle

jag se mig nödsakad för mina överordnade framhålla det meningslösa i

att upprätthålla dylika »förbindelser». Jag begärde, att han i egenskap

av inflytelserik avdelningschef i utrikesministeriet skulle föreslå dess beslutande

råd — bestående av Tjitjerin, Karachan, Radek och tvenne

andra — en ofördröjlig revision av de ifrågavarande bestämmelserna

och en förändring därhän, att det bleve möjligt för de neutrala och

hittills vänskapligt sinnade makternas undersåtar att vistas i Ryssland.

Han lovade mig att personligen intressera sig för detta förslag, att tala

med Tjitjerin och Karachan därom samt förklarade sig vara villig samarbeta

med mig för att få till stånd en modus vivendi, som skulle möj
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

liggöra ett fortsatt upprätthållande av de goda förbindelserna mellan

Sverige och Ryssland. Några officiella undantag ansåg lian dock icke

skulle kunna göras, utan finge man försöka att under hand ordna varje

särskilt fall. Sålunda framhöll han, att i händelse militära krav eller andra

»statsskäl» nödvändiggjorde rekvisition av en svensk undersåtes bostad,

detta icke kunde undvikas, men skulle i så fall en annan bostad ställas

till vederbörandes förfogande. På tal om den redan igångsatta »förtätningen»

av bostäderna på grund av Moskvas överbefolkande, framhöll

jag det omöjliga och oantagliga i att inkvartera rödgardister, ävensom i

allmänhet personer av alldeles olika samhällsställning, hos svenska

familjer. Detta sade han sig inse och lovade mig verka för att svenskarna

så vitt möjligt icke alls skulle besväras. Dock kunde det icke

tillatas, att under nu rådande bostadsbrist exempelvis en person gjorde

anspråk på 7 rum. I sådana fall måste en uppgörelse i godo träffas,

och det kunde, ansåg herr R., mycket väl åstadkommas genom att svenskar

flyttade tillsammans. Samtalet avslutades med att jag ytterligare

underströk nödvändigheten av att taga hänsyn till så rimliga framställningar

från vår sida, och jag uttryckte förhoppning om att de ryska

myndigheterna själva skulle inse, hurusom ett sådant tillvägagångssätt

vore för båda parterna det minst oangenäma.

Dessa samtal — den schweiziske vicekonsulns och mitt — med

herr R. sakna icke intresse såsom varande belysande för den märkliga

blandning av ytterlighetssynpunkter och ganska moderata åsikter, som

kunna göra sig gällande hos en och samma person bland dem, som nu

styra Ryssland. Vad mitt samtal med herr Radek kan komma att leda

till är omöjligt att förespå, men jag har intrycket av att såväl han som

herrar Tjitjerin och Karachan önska upprätthålla ett gott förhållande

med oss — så länge det ej bringar dem i konflikt med deras egna

massor. Skulle så ske, komma de förvisso, att utan betänkande avskära

förbindelserna med alla borgerliga regeringar.

I direkt anslutning till ovanstående får jag vördsamt framhålla,

hurusom man både i Sverige och i den övriga världen — centralmakterna

icke undantagna — har svårt att göra sig en föreställning om de

förhållanden, som här äro rådande. Det är betecknande, att härvarande

tyska generalkonsul för tre dagar sedan, samt amerikanska, franska och

engelska generalkonsulerna för två dagar sedan för mig förklarat, att om

man i deras respektive hemländer vore underkunnig om vilken oerhörd

fara bolsjevismen innebär för hela världen — både för de bättre lottade

samhällsklasserna och för de mest vanlottade — så skulle samtliga civiliserade

nationer — icke endast deras regeringar utan det stora flertalet

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottetu memorial Nr 33. 31

av deras folk — förena sig i kamp mot denna ytterligt smittosamma

sociala pest. Särskilt har amerikanska konsuln Poole, som har förestått

amerikanska generalkonsulatet, förklarat sig ämna på det kraftigaste

framhålla detta för regeringen i Washington.

Såsom svensk generalkonsul i Moskva har jag själv ansett det vara

min första och förnämsta plikt att efter återkomsten hit fästa Eders

Excellens särskilda uppmärksamhet på dessa förhållanden, betraktade

från svensk synpunkt. Av allt vad jag hört synes läget i retrograd

vara i stort sett detsamma som i Moskva, men någon egen uppfattning

därom har jag icke kunnat få, och tillkommer det knappast mig att

därom yttra mig. Moskvas avlägsna läge från civilisationens gränser

synes emellertid fordra, att man, medan ännu är tid att vidtaga lämpliga

åtgärder, ställer sig den frågan: finnes det tillräcklig anledning för

svenskar i icke officiell ställning att här kvarstanna under de oefterrättliga

förhållanden, som redan nu äro rådande, och med till visshet gränsande

sannolikhet inom en eller annan månad komma att leda till ett tillstånd,

under vilket det knappast kan bli tal om affärer och »intressen»,

utan där allt kommer att mynna ut i en förtvivlad kamp för tillvaron,

d. v. s. om föda för dagen? Att svaret på denna fråga måste bli nej,

därför borga de enstämmiga åsikter, som för ett par dagar sedan uttalats

av samtliga representanter för främmande makter. Jag har hört endast

en person i ansvarig ställning uttala en annan övertygelse. Han talade

i bilder och liknade Ryssland vid en åker om våren, vars tunna snötäcke

snart skulle smälta under solens värmande strålar för att lämna

plats åt en rik skörd. Denna skörd skulle vi vara särskilt utkorade att

inhösta. Min mening är en helt annan, nämligen att vi för närvarande

varken realiter eller bildlikt kunna tala om våren, utan snarare om en

ovanligt mörk och hotande höst med en lång och svår vinter liggande

emellan den och våren och en därpå följande sommar och höst, vilka

skola uppenbara, att där intet blivit sått, där kan häller intet skördas.

En synpunkt, som enligt mitt förmenande icke heller får åsidosättas,

är, att om ryska regeringen verkligen är angelägen om att upprätthålla

förbindelserna med de neutrala länderna — särskilt de tre nordiska

rikena — den också bör tillerkänna dessa länders undersåtar rättigheter,

ävensom bereda dem möjligheter att utfå alla sina rättmätiga tillgodohavanden

i banker och andra expeditionsställen. I annat fall synes

»upprätthållandet av vänskapliga förbindelser» endast vara en meningslös

fras. Under tiden torde det vara välbetänkt att i möjligaste mån reducera

de utländska kolonierna härstädes. Man har redan vidtagit åtgärder

i denna riktning, och vid ett möte mellan de neutrala representanterna

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

härstädes i går uttalades en allmän mening om att så i största möjliga

utsträckning, ehuru gradvis, borde ske.

Före min avresa från Stockholm hade jag äran inför Ers Excellens

göra uttalanden i samma riktning, ehuru i mindre bestämd form än jag

nu gjort. Det ifrågasattes då, att jag skulle återvända till Stockholm

för att avlägga muntlig rapport. Då förhållandena här emellertid äro

sådana, att jag icke lämpligen nu kan lämna min post, har jag härmed

velat, i den mån det varit mig möjligt, giva Eders Excellens del av de

iakttagelser jag gjort.

På grund av vad jag sålunda haft äran anföra får jag vördsamt

sammanfatta mina förslag i nedanstående tre punkter:

1) I Moskva och, så vitt möjligt, i andra delar av det inre Ryssland

vistande svenska undersåtar böra underrättas om att i händelse

de besluta kvarstanna i landet de göra det på eget ansvar och måste

räkna med den möjligheten, att den svenska officiella representationen

icke kan bereda dem något effektivt skydd.

2) Generalkonsulatet skall förbliva i Moskva så länge här finnas

viktiga svenska eller andra åt detsamma anförtrodda intressen att tillvarataga

;

3) För den händelse att förbindelsen med kungl. beskickningen i

Retrograd skulle bliva avbruten och ett kvarstannande i Moskva antingen

vore förbundet med överhängande fara utan däremot svarande möjligheter

att tjäna vårt lands verkliga intressen eller skulle vara oförenligt

med dess värdighet, äger generalkonsuln att på eget ansvar vidtagit de

åtgärder, vartill situationen kan synas honom giva anledning.

På samma gång jag ansett det vara min skyldighet framhålla det

allvarsamma läge, vari vi här befinna oss, och vilket när som hälst kan

bliva ohållbart, får jag vördsamt uttryckligen betona, att någon anledning

till oro för närvarande icke synes föreligga.

Med djup vördnad. Ödmjukligen

Claes Asker.»

Till generalkonsul Asker meddelades på utrikesministerns order, att

hans förslag gillades. Från utrikesdepartementet vidtogos genast åtgärder

i den av Asker utpekade riktningen. Till svenska ministern i Retrograd

telegraferades den 1 okt. från utrikesdepartementet, att regeringen med

Sveabolaget inlett underhandlingar för att kunna förhjälpa svenskar i

Ryssland hem på grund av deras nödställda läge. Ministern uppmanades

att söka utreda om svenskar i såväl Retrograd som Moskva önska bistånd

till hemresa. Den 3 okt. telegraferades till ministern i Retrograd, att

Sveabolaget förklarat sig berett att insätta någon extrabåt för att bereda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets msmorial Nr 33.

38

skandinaver tillfälle till hemresa. För att underlätta hemresan beviljas

nedsatt biljettpris, andra och tredje klass till hälften. Om någon

svensk icke skulle kunna betala biljett, skall ministern i retrograd hos

bolaget rekvirera tredjeklass biljett. Staten skall sedan ersätta bolaget

kostnaderna. Den 8 okt. avlät utrikesministern ytterligare till svenska

ministern i retrograd ett telegram, vari först talades om överenskommelsen

med Sveabolaget om transporten av svenskarna. Därefter fortsattes:

»Ni äger att till biljett förhjälpa envar svensk undersåte, som önskar

begagna sig av dessa lägenheter. Skulle någon svensk, som önskar hemresa,

icke kunna erlägga den nedsatta avgiften, äger ni hos bolaget rekvirera

tredjeklassbiljett för honom, varför kostnaden av statsverket ersättes

bolaget.

De möjligheter till hemresa, som sålunda öppnas för i Ryssland

boende svenskar, bör genom Eder försorg i så utsträckt omfattning

som omständighetena tillåta, bringas till Rysslandsvenskarnas kännedom.

Som ni av i avskrift bifogade skrivelse från generalkonsuln i

Moskva torde finna, anser även han önskvärt att där vistande svenskar i

största utsträckning hemresa. Ni behagade därför i samverkan med generalkonsuln

bereda tillfälle åt de ryssvenskar, som så önska, att begagna sig

av överenskommelsen med Sveabolaget. Likaså behagade ni skyndsammast

meddela honom att jag fullständigt gillar de slutsatser, till vilka

han i den Eder meddelade skrivelsen kommit.

Slutligen har jag äran anmoda Eder att skyndsammast meddela

huruvida från rysk sida tillstånd kan utverkas för svenskar att hemresa

över Finland.»

Till svenska utrikesdepartementet anlände den 8 okt. från beskickningen

i Retrograd ett den 5 okt. daterat telegram: »Över Finland tilllåtas

endast kurirer resa. Uppgift om antalet svenskar, som på grund

av biljettprisens nedsättning och gratisbiljett önska hemresa, skall så fort

ske kan telegraferas. Någon fara för kvarblivande synes mig ej föreligga.

Brändström.» På särskild förfrågan från utrikesdepartementet telegraferade

den 8 okt. minister Westman i Helsingfors detta svar: »Inga hinder

taga vägen över Finland. Westman.»

Genom svenska beskickningen i Berlin avsändes den 19 okt. och

anlände till Stockholm den 20 okt. ett nytt meddelande om förhållandena

i Ryssland från generalkonsul Asker av följande innehåll:

»Från generalkonsul Asker enligt meddelande som på olika vägar

nått danska generalkonsulatet, tyska generalkonsuln och mig är det rådsregeringens

bestämda avsikt att i händelse försök skulle göras av främmande

makterna att störta densamma behålla oss och andra mera fram
Bihang

till riksdagens protokoll 1919. 5 sand. 28 käft. (Nr 33). 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

skjutna utländingar som gisslan. Det synes därför önskvärt dels att eu

internationell överenskommelse träffas i avsikt att möjliggöra utländingars

avresa från Ryssland och särskilt från Moskva, innan någon aktion vidtages,

som kan tydas som riktad mot rådsregeringen. (Återstoden av

telegrammet rör förhållandet till andra främmande makter och publiceras

därför icke.)

Den 22 okt. avsände utrikesministern till minister Brändström i

retrograd ett telegram, som till en början redogör för innehållet i generalkonsul

Askers telegram av den 19 okt. över Berlin och sedan fortsätter:

»Vad generalkonsul Asker menar med sitt förslag om en internationell

överenskommelse för möjliggörande av utländingars avresa från

Ryssland kan jag ej rätt förstå. Sovjetregeringen vore väl den enda,

med vilken en sådan överenskommelse borde träffas, men huruvida det

skulle vara lämpligt eller ens tillrådligt att under nuvarande förhållanden

föreslå något sådant förefaller högst osannolikt. För att rädda i Ryssland

bosatta svenskar från den enligt Asker hotande faran synes intet

annat kunna göras än att genom beskickningen och generalkonsulatet

åter uppmana dem att hemresa och förskottera omkostnaderna för dem,

som ej själva kunna bestrida desamma. Det bör därvid tydligen för dem

klargöras, att de som kvarstanna i Ryssland göra det på egen risk, och

att omständigheter kunna inträffa, som göra det nödvändigt för såväl

beskicknings- som konsulatpersonalen att hemresa. De meddelande de

sålunda erhållit böra givetvis vara konfidentiella. Vad denna senare

eventualitet beträffar vill jag här endast åter påminna om att ni, som

bäst torde kunna bedöma om och när detta kan bliva av behovet påkallat,

har full frihet att fatta beslut i detta avsende utan att invänta

order hemifrån. Det torde också vara riktigt, att generalkonsul Asker

får frihet att själv bedömma när hans hemresa kan vara påkallad.»

(Sista delen av telegrammet rör förhållandet till andra främmande

stater och publiceras därför ej.)

Den 26 okt. avläts till svenske ministern i retrograd ett telegram

av följande lydelse: »Jag upprepar, att såväl ni som Asker äga själva

avgöra om och när situationen gör legations- och konsulatpersonalens

hemresa önskvärd. När så sker bör det ske successivt för att undvika

uppmärksamhet. Från regeringens sida förefinnes sålunda intet hinder

för hemresa, vilken kanske i alla händelser kan bliva nödig på grund av

möjliga åtgärder mot härvarande bolsjeviker. De viktigare arkivhandlingarna

synas redan nu böra hemsändas. Erkänn mottagandet.»

Till utrikesdepartementet i Stockholm anlände den 28 okt. från

generalkonsul Asker följande rapport, dagtecknad i Moskwa den 16 okt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutukoltetx memorial Nr 33.

3f>

»Till hans excellens, herr ministern för utrikes ärendena.

Under åberopande av min ovan angivna skrivelse får jag härmed

i det nedanstående vördsamt redogöra för vissa omständigheter, vilka

synas ägnade att belysa den situation, i vilken utländska intressen och

undersåtar härstädes befinna sig. På grund av tidens knapphet och

meddelandenas vikt är jag tyvärr icke i tillfälle att giva min framställning

den form och omfattning som önskligt vore och icke heller att mera

noggrant indela mina iakttagelser under särskilda rubriker.

Det mest anmärkningsvärda i den inrepolitiska utvecklingen under

den tid, som förflutit, sedan jag till eders excellens avlät min ovanberörda

rapport, torde vara den konflikt, som uppstått mellan rådsregeringen

och den utomordentliga kommissionen för bekämpande av kontrarevolutionen.

Denna senare institution har tydligen visat benägenhet och

förmåga att ingripa och göra sig gällande på områden, som ursprungligen

legat utanför dess uppgift. Medan Lenin synes under den senaste

liden hava övergått till en mera moderat ståndpunkt, har Trotzky, efterföljd

eller understödd av den nämnda kommissionen, ställt sig i spetsen

för en alltmera till ytterlighet driven hets emot alla de samhällskretsar,

som icke obetingat dela de bolsjevikiska principerna. Ett påtagligt bevis

för dessa metoder gavs för endast några dagar sedan, då återigen omkring

200 människor här avrättades, de flesta på mer eller mindre

grundade misstankar för kontrarevolutionära tendenser. I ett fall, som

är särskilt upprörande, kunde intet annat skäl angivas än att vederbörande

— en gammal baron Budberg — för ganska länge sedan var polismästare.

Tyske generalkonsuln hade särskilt bett om nåd för honom,

och ett halvt löfte därom hade redan givits, då han utan vidare avrättades.

Dylika exempel skulle kunna anföras i nära nog obegränsat antal.

Det torde få anses som otvivelaktigt, att de för närvarande ledande

männen i och omkring rådsregeringen äro beslutna att endast efter hårdnackat

motstånd uppgiva makten, och de förklara oförbehållsamt att

innan detta sker, skall det föregås av ett blodbad, vars like världen

aldrig har skådat och aldrig skall glömma. Vid ett samtal i går mellan

danske generalkonsuln von Haxthausen, tyske generalkonsuln Hauschild,

österrikiske generalkonsuln en mission spéciale de Pottere och mig meddelade

den förstnämnde, att han haft besök av en av de ledande personerna

inom den ovannämnda utomordentliga kommissionen, med vilken

såväl min danska kollega som jag haft mycket att göra under de dagar,

då de sedermera härifrån avresta engelska och franska representanternas

liv stod på spel. Mannen i fråga hade meddelat, att planen för det till
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

}\ institutions utskottets memorial Nr 33.

tänkta blodbadet redan är utarbetad, och att även de personer utsetts,

som fått sig anförtrott att bringa samtliga ovannämnda representanter

för främmande makter härstädes om livet, och att intet som helst tvivel

kunde råda om de maktägandes avsikter härutinnan. Mina övriga kolleger

meddelade, att de av uttalanden även från andra inflytelserika håll

fått bekräftelse på att den givna varningen är välgrundad. Därför kan

jag icke säga, att jag hört uttalanden direkt av ledande personligheter,

men väl har jag mottagit många varningar av samma slag. Att vederbörandes

metoder äro i hög grad hänsynslösa framgår även av den omständigheten,

att de oförbehållsamt hota med repressalier, när helst de

möta svårigheter eller opposition. Sålunda meddelade mig i går österrikiske

generalkonsuln, att utrikeskommissarien Tjitjerin samtidigt med

att han översände ett ryskt diplomatiskt kurirpass till visering hotat, att

för den händelse sådant skulle vägras, en viss namngiven person, för

vilken min österrikiske kollega lagt sig ut, skulle överantvardas åt den

utomordentliga kommissionen för bekämpande av kontrarevolutionen. Ett

liknande fall berättades av min tyska kollega, som av herr Tjitjerin

meddelats, att om ett visst ryskt diplomatpass icke erhöll visering, den

samma dag avgående tyske kuriren skulle stoppas och andra repressalieåtgärder

vidtagas.

På grund av dessa och andra meddelanden, som från vederhäftig!

håll kommit mig till del, avsände jag i går med första lägenhet — den

till Berlin avgående kuriren — en förtrolig skrivelse, varav jag närsluter

avskrift, till k. m:ts minister därstädes, med begäran om, att mina däri

gjorda meddelanden på snabbaste sätt måtte bringas till eders excellens’

kännedom.

På samma gång jag icke har någon önskan att skildra läget i

mörkare färg än nöden kräver och själv hyser förhoppning om, att utvecklingen

måhända kommer att bliva mindre drastisk än allt nu synes

tyda på, har jag ansett det vara min oavvisliga plikt att i möjligaste

mån hålla kungl. m:ts minister i Petrograd och eders excellens underrättade

om vad som här försiggår. Jag har även efter gemensamt beslut

av härvarande representanter för neutrala makter vidtagit förberedande

åtgärder till evakuering av härvarande svenska koloni, och får

jag vördsamt anhålla om bekräftelse på mottagandet av mitt härom avlåtna

telegram i chiffer nr 295, varav jag bifogar avskrift.

Denna skrivelse går genom k. m:ts minister i Petrograd.

Claes A sker.»

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 3it.

37

Det i rapporten omnämnda chiffertelegrammet, avsänt den 14 okt.,

hade denna lydelse:

»I samband med fredsryktena blir stämningen här allt mera främlingsfientlig

utan åtskillnad till nationalitet. Den utomordentliga kommissionen

för bekämpande av kontrarevolutionen samt ytterlighetsfraktionen

inom regeringen taga åter överhand. I förrgår skötos 200 personel''.

Rödgardister inkvarteras överallt i den överbefolkade staden utan angivande

av strategiska skäl. Huset mitt emot och behärskande generalkonsulatets

byggnader har besatts med beväpnade rödgardister. Det

hetsas emot svenska och danska generalkonsulaten under uppgift, att vi

alltid äro beskyddare för Rysslands fiender, och att vi hysa engelska

och franska officerare. Med ett förhållande till Ukrajna, som liknar

krigstillstånd, och avskuret från Sibirien kan Central-Ryssland icke undgå

hungersnöd i svåraste form. Levnadskostnaderna stiga i sådan progression,

att uppehåll här även av den anledningen blir allt omöjligare. Jag

ämnar hemsända så många svenskar som möjligt utom generalkonsulatets

personal, innan vintern kommer, och anhåller om bemyndigande i ömmande

fall möjliggöra detta med statsmedel. Stämningen inom kolonien

fullt behärskad och i övrigt allt väl. Ministern i Retrograd delar min

mening och lika lydande meddelande tillställes honom.

Asker.»

Den 30 okt. anlände till utrikesdepartementet följande telegram

från general Brändström i Retrograd:

»Som beskickningens och konsulatens hemresa synes mig bero på

vilka mot bolsjevikerna riktade åtgärder vidtagas av svenska regeringen,

är det omöjligt för mig att utan att i god tid från Stockholm underrättas

härom taga något beslut, och det bjuder mig emot att utan absolut

nödvändighet beröva mina landsmän det om än ringa skydd jag

kan erbjuda dem. För att icke väcka oro och uppseende ha Asker och

jag hittills endast under hand (lucka på grund av otydlig chiffer) landsmännen

(lucka på grund av otydlig chiffer) men funnit föga förståelse,

emedan ekonomiska intressen här verka bestämmande. Enda möjligheten

förmå landsmän i bemärkt ställning avresa, vore garanti av svenska staten

att ersätta de förluster genom konfiskering som komme att verkställas,

om förbindelserna avbrytas.

Brändström.''»

Den 30 okt. avlät utrikesministern följande telegram till svenska

beskickningen i Berlin:

s. 38 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

38

»Sök snarast möjligt med tysk kurir befordra till Asker, Moskva,

följande meddelande:

Ni äger förskottera resekostnad åt behövande svenskar, och ni bör

göra allt för att förmå dem att hemresa så fort som möjligt. Vidare

äger ni själv bedöma, när ni och konsulatets personal böra hemresa.

Att börja underhandlingar synes mig knappast lämpligt, förrän det visat

sig, att hinder resas mot svenskars hemresa. Vi hava omedelbart efter

mottagandet av edert telegram 295 givit eder enahanda instruktion, men

förmoda, att den ej kommit eder tillhanda.»

Minister Brändströms telegram av den 30 okt. föranledde den 1

nov. följande svarstelegram:

»Inga repressalieåtgärder mot härvarande bolsjeviker ha hittills

vidtagits med undantag av åtgärden mot kurirposten. Denna fråga torde

nu hava utagerats efter en skriftväxling med Vorovskv, varav kopia

sänts i går och varav V. uppmanats underrätta sin regering. Svenska

staten synes icke kunna garantera ersättning för förluster genom konfiskering

av ryska myndigheter, men anser sig vara skyldig upprepa sin

önskan, att svenskar i möjligaste mån hemresa. Meddela Asker detta.

För att rådgöra om situationen bör ni snarast hemresa.

Utrikesministern.»

Den 6 nov. anlände till utrikesdepartementet genom beskickningen

i Berlin ett därstädes den 5 nov. daterat telegram från generalkonsul

Asker i Moskva mycket förtroligt: »Starka rykten cirkulera här om

förestående avbrott av officiella förbindelsen mellan Sverige och Ryssland.

Utrikeskommissarien frågade mig i går därom. Jag svarade, att

ryktet saknade all grund och att jag icke hört ett ord därom. Jag tillråder

största försiktighet, ty vederbörande äro i stånd till vad som (lucka

på grund av otydlig chiffer). Det är redan med stor svårighet förbundet

att erhålla tillstånd lämna Moskva och utrikeskommissariens tillstånd

(otydlig chiffer) underblåses icke alltid av utomordentliga kommissionen.

Tyske generalkonsuln bränt sitt hemliga arkiv. Jag hemsänder snarast

generalkonsulatets samtliga damer och därpå successivt övrig personal.

Själv avvaktar bekräftelse på mottagandet av detta telegram och anhåller

om instruktioner både direkt och över Berlin. Likalydande meddelande

tillställes Brändström.»

Den 6 nov. avsände utrikesdepartementet följande telegram till

minister Brändström: »Eder närvaro här oundgänglig för överläggning,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33. 39

likaså Askers. Ni böra därför båda hemresa med första möjliga lägenhet.

Underrätta Asker. Uppmana kraftigt svenskar att hemresa». På grund

av utrikesdepartementets uppmaningar avreste Asker och Brändström

till Sverige. Asker passerade gränsen mellan Byssland och Finland den

8 nov., Brändström någon dag senare. Då Asker passerade Hälsingfors

avsändes den 9 nov. genom Sveriges representant därstädes, Westman,

följande telegram: »Asker ber mig framföra en hemställan från Bränd
ström,

att ryska bolsjeviklegationen i Stockholm ej måtte tillåtas lämna

Sverige. Westman.»

En i Stockholm den 11 nov. daterad skrivelse från danska beskickningen

i Stockholm, undertecknad av legationssekreterare A. Ivonow Bojesen,

till utrikesminister Hellner följande: »I folge derom fra min Re
gering

modtagen Ordre tillader jag mig åt meddele Deres Excellencee,

åt den kgl. danske Gesandt i retrograd fra Udenrigsministeriet har faaet

ordre til åt forberede Danskes Afrejse fra Rusland og til selv åt forlade

Retrograd med Legationens Personale og Personalet fra Konsulaterne,

naar han selv maatte anse tidspunktet for kommet.

Jag tillader mig endvidere åt meddele, åt Udenrigsministeriet har

modtaget et Telegram fra Herr Kammarherre Scavenius i retrograd,

hvori han udtaler: »I Anledning av danske Bladmeddelelser om her
skende

Panik och Rygter om Bartholomeus-Nat den 10 dennes anser

jag det for rigtigst åt meddele offentlig her ingen Panik och ingen Anledning

til Rygter av nasvnte Art». Udenrigsministeriet har ogsaa modtaget

de ssedvanlige forrettningsmaessige telegrammer fra Gesandten, avsendt

fra retrograd den 9 dennes.»

Den 15 nov. 1918 behandlades i statsråd frågan om indragande av

Sveriges legation och konsulat i Ryssland. Därvid anförde utrikesministern

:

»Från personalen vid Eders Kungl. Maj:ts beskickning i retrograd

samt svenska generalkonsulatet i Moskva hava fyrfaldiga framställningar

gjorts därom, att till följd av den i Ryssland rådande ytterst svåra bristen

å livsmedel, dylika varor måtte från Sverige utsändas för beskickningsoch

konsulatspersonalens behov.

Det har emellertid på grund dels av med främmande makter avslutade

överenskommelser dels av transportsvårigheter visat sig så gott

som omöjligt att på ett tillfredsställande sätt tillmötesgå de sålunda framställda

önskemålen. De speciella åtgärder, som från rysk sida vidtagits

för att underlätta inköp av livsmedel för de svenska representanterna i

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

Ryssland hava på grund av den därstädes rådande bristen, på senare tid

visat sig fullständigt värdelösa.

Redan av nu anförda skäl har det synts mig önskvärt att reducera

den för närvarande ganska talrika personalen vid beskickningen i Retrograd

och generalkonsulatet i Moskva, men därjämte finnas andra anledningar

till att taga en dylik åtgärd i övervägande. Underrättelserna från

Ryssland giva vid handen, att stämningen hos den ryska befolkningen

blivit allt mera ovänligt sinnad mot främlingar och att det synes finnas

anledning att befara, att med de alltjämnt tilltagande svårigheterna att

skaffa livsmedel, missnöjet hos befolkningen skall växa samt att det skall

taga sig uttryck i ett främlingshat, som kan bliva farligt för främmande

undersåtars säkerhet. Särskilt i rapporterna från generalkonsuln i Moskva

har denna fara kraftigt framhållits, och det har tillika meddelats, att

inom konsulatskåren i Moskva den övertygelsen råder att i händelse

ententemakterna skulle komma att rikta något allvarligare anfall mot

Ryssland, främlingshatet omedelbart skulle slå ut i en allmän massaker

å främlingar.

På grund av dessa underrättelser har jag sedan flera veckor tillbaka

genom beskickning och generalkonsulat riktat uppmaningar till enskilda

svenska undersåtar i Ryssland att begiva sig till hemlandet så

snart som möjligt. Det har emellertid visat sig, att dessa uppmaningar

ej haft synnerlig verkan, emedan de enskilde resonera så, att så länge

.svenska beskickningen är kvar i Ryssland, de icke hotas av någon fara.

Slutligen och ej minst måste hänsyn tagas till nödvändigheten att

hava fria händer att kunna helt bryta med den bolsjevikiska regimen i

Ryssland och betaga den ryska beskickningens härvarande representanter

de diplomatiska privilegier och immuniteter, de hittills fått åtnjuta. Jag

vill erinra därom, att de tre skandinaviska ländernas regeringar beslutat

upptaga frågan om sin ställning till dessa spörsmål till gemensam överläggning.

På grund av nu skildrade situation har jag ansett nödigt att personligen

överlägga med svenska ministern i Retrograd och svenska generalkonsuln

i Moskva och dessa hava för ändamålet anmodats att komma

till Stockholm. Genom dessa överläggningar har hos mig stadgats den

övertygelsen, att Sveriges officiella representanter böra efter hand hemkallas

i så stor utsträckning som möjligt, och jag hoppas att till följd av en

sådan åtgärd även de enskilda svenskar,. som ännu äro kvar, skola finna

det bäst och säkrast att begiva sig till hemlandet.

Jag får därför i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes bemyndiga mig att i den utsträckning, som finnes lämpligen

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

41

kunna ske, beordra ovannämnda personal att hemresa till Sverige i syfte,

att representationen i Ryssland må inskränkas till vad av omständigheterna

kan vara oundgängligen betingat.»

Utrikesministerns hemställan bifölls av statsrådet utan meningsskiljaktighet.

# #

#

Emellertid hade redan före regeringsbeslutet av den 15 nov. ett

annat regeringsbeslut fattats, som i ett annat avseende ger uttryck för

planerna att avbryta förbindelserna mellan Sverige och sovjet-Ryssland.

(ienom statsrådsbeslut den 12 nov. utlovade den svenska regeringen sin

medverkan vid överläggningar med de norska och danska regeringarna i

och för ett gemensamt uppträdande mot sovjetregeringen.

Inbjudan till en dylik överläggning utgick från danskt håll. Därom

förtäljer följande meddelande till utrikesministern från svenska beskickningen

i Köpenhamn, daterat därstädes den 11 nov.:

»Herr minister.

Till bekräftande av mitt telefonmeddelande denna afton får jag

vördsamt, på därom av förste departementschefen i utrikesministeriet

muntligen framställda begäran, framföra danska regeringens inbjudan till

Kungl. Majrts regering att sända delegerade till Köpenhamn i och för en

konfidentiell konferens om eventuell gemensam ställning till frågan om

huru man skall förhålla sig gentemot bolsjevikerna och bolsjevistisk propaganda

i de nordiska länderna.

Danska regeringen, som för sin del ämnar låta representera sig av

delegerade från utrikes- och justitieministerierna, skulle sätta särskilt

värde på att snarast möjligt erhålla svar å denna inbjudan, vilken jämväl

avlåtits till norska regeringen genom dess härvarande beskickning.

Kammarherre Zahle tilläde, att han hört, att vissa makter även intresserade

sig för våra åtgöranden i förevarande avseende, och att man därför

gärna såge, att dessa makters representanter finge veta, att vi redan

underhandlade med varandra härom. En bekräftelse om ett dylikt intresse

hade jag också just fått vid mitt sammanträffande i förrummet

med Englands chargé d’affaires lord Kilmarnock, som frågade mig, vad

jag tänkte om den bolsjevikiska rörelsen i Sverige och sade rent ut:

»We could not allow such a propaganda in these countries.»

I samband med underrättelsen om danska mineringarnas indragande,

uttalade lorden förhoppningar att snart kunna få se engelska krigsfartyg

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 saml. 28 käft. (Nr 33) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

i Östersjön, där han ansåg, att desamma kunde utöva en hälsosam

verkan.

Med vördnad

Joachim Beck-Friiss

Statsrådsprotokollet av den 12 nov. förmäler, att regeringen på

utrikesministerns hemställan enhälligt beslöt mottaga inbjudan:

»Jämte förmälan, att kungliga danska regeringen inbjudit K. M:ts

regring att genom ombud låta sig representera vid en konferens i Köpenhamn

med ombud för kungliga danska och kungliga norska regeringarna, för

konfidentiella överläggningar om eventuellt gemensamt ställningstagande

till frågan om de skandinaviska ländernas förhållande till den bolsjevistiska

regimen i Ryssland och bolsjevistisk propaganda i Skandinavien,

vilken konferens vore avsedd att avhållas i slutet av innevarande månad,

hemställde herr ministern, det K. M:t täcktes bemyndiga honom att meddela

kungl. danska regeringen, att dess inbjudan från svensk sida antagits,

ävensom till Sveriges ombud vid konferensen utse och förordna

kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet, kammarherre W. F. Boström,

chefen för justitiedepartementets lagavdelning, häradshövdingen fil. d:r

Hj. Y. Himmelstrand, generalkonsuln i Moskva C. A. Asker, samt tredje

polisintendenten i Stockholm E. S. Hallgren.»

Den 14 nov. avläts från utrikesminister Hellner följande telegram

till svenske ministern i Köpenhamn:

»Regeringen är efter samtal med Brändström och Asker mer och

mer av den åsikten, att det troligen blir nödvändigt att avbryta de diplomatiska

förbindelserna med bolsjevikregeringen och att vår representation

i Ryssland jämte övriga i mer eller mindre officiellt uppdrag där vistande

svenskar böra hemkallas mot det att sovjetregeringens härvarande

representanter och övriga härvarande bolsjeviker hemsändas till Ryssland.

Ni behagade under hand och strängt förtroligt förhöra Eder hos

danske utrikesministern, huru danska regeringen ställer sig till denna

tanke och huruvida den tilltänkta konferensen under sådana förhållanden

skulle vara erforderlig. Ett sådant steg synes oss innebära den bästa

och radikalaste lösningen av hela frågan. Rörande frågan om förhindrande

av trafiken i rubelsedlar hava Ussing och Stephensen, representanter

för danska nationalbanken, talat vid mig och med Moll, vilken synes anse

svårt ernå effektivt verkande hinder. Denna del av frågan synes böra

bli föremål för särskilda underhandlingar emellan representanter för riksbankerna.

Utrikesministerns

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial i\rr 33.

4;$

Den 15 hov. avsändes från svenska beskickningen i Kristiania följande

telegram till utrikesdepartementet: »Norska regeringen har även

förklarat sig villig deltaga konferens. Beträffande frågan avbryta förbindelserna

med sovjetregeringen har utrikesministern förut förklarat mig

att om Sverige och Danmark skrida härtill Norge även kommer att göra

det. Torde ej kunna få definitivt svar förrän efter utrikeskommitténs

möte i afton. Ramel.» Den 15 nov. avsändes från beskickningen i Köpenhamn

detta telegram till utrikesdepartementet: »Med anledning av

Edert telegram i chiffer 24 anser danske utrikesministern konferensen

just erforderlig för överläggning rörande det ifrågasatta radikala stegets

nödvändighet samt i sådant fall nödiga förberedelser. Beck-Friis».

Dagarne från den 25 till den 29 nov. 1918 hölls i Köpenhamn

under ordförandeskap av departementschefen, kammarherre Herbert Zahle

den planerade förtroliga konferensen mellan delegerade för de tre nordiska

länderna.

Efter regeringsbeslutet av den 15 nov. avsände utrikesdepartementet

omedelbart, den 16 nov., till svenska legationen i retrograd, följande

meddelande:

»Ni skall omgående avlåta not till utrikeskommissarien, grundad

på följande:

Punkt 1. Legations- och konsulatspersonalen begärt, att svenska

regeringen skall förse dem med livsmedel för vintern samt bestrida de

ständigt stegrande levnadsomkostnaderna. -

Punkt 2. Omöjligt för Sverige tillhandahålla livsmedel på grund

avtal med ententen samt transportsvårigheter.

Punkt 3. De speciella ransoneringskorten, som utställts för generalkonsulatet,

har visat sig värdelösa, emedan myndigheterna i de flesta

fäll förklarat livsmedel saknas. Samma förhållande råder i Petrograd

i fråga om livsmedel.

Punkt 4. Som för närvarande all affärsrörelse ligger nere är det

meningslöst bibehålla nuvarande representation.

Punkt 5. Svenska regeringen har därför beslutat reducera representationen

till ett minimum samt uppmanat övrig personal och privata

svenskar att ofördröjligen avresa.

Punkt 6. Beskickningen anhåller, att ryska regeringen ställer transportmedel

till förfogande för resa genom Finland samt underlättar medförandet

av personlig utrustning. Så långt eder framställning till ryska

regeringen. Kurir Ramkvist avreser i afton med närmare instruktioner.

Utrikesministern.»

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

I telegram från Petrograd den 23 nov. meddelar chargé d’affaires,

friherre Koskull, att noten ännu icke överlämnats till sovjetregeringen.

Att överlåta densamma skulle komma att vålla svenskarna i Ryssland

stora svårigheter. Från tillförlitligt håll hade meddelats att Moskva givit

signal till Petrograd, att inga svenska eller schweiziska diplomatpass

skulle få viseras. I telegram den 24 nov. anbefalldes frih. Koskull av

Sveriges utrikesminister att omedelbart utföra den givna ordern. Ett den

26 nov. i Petrograd daterat telegram från frih. Koskull meddelar, att

ordern utförts och noten överlämnats måndagen den 25 nov.

Med anledning av frih. Koskulls meddelanden om repressalier mot

svenskar i Ryssland hade utrikesminister Hellner ett samtal med herr

Vorovsky, varom meddelas i en skrivelse, daterad den 26 nov. från utrikesminister

Hellner till friherre Koskull. Den lyder:

»Herr friherre.

Med anledning av de underrättelser, ni lämnat i edert telegram

den 23 dennes, har jag berett mig tillfälle till ett samtal med herr Vorosky.

Därvid meddelade jag honom de åtgärder, som från sovjetregeringens

sida sades ha träffats mot i Ryssland sig uppehållande svenskar

och framhöll för honom, att, därest dessa vidhöllos, i Sverige vistande

representanter för och anhängare av sovjetregeringen givetvis icke skulle

tillåtas lämna Sverige. Jag förklarade vidare, att jag icke kunde fatta,

att de mått och steg, som från ententens sida där hade vidtagits mot

det bolsjevikiska Ryssland, på något sätt kunde förklara eller motivera

ovänliga handlingar mot Sverige, som hela tiden uppehållit vänskapliga

förbindelser med Ryssland och icke deltagit i eller ämnade deltaga i ett

korståg mot bolsjevikerna. Jag hemställde, att han hos sovjetregeringen

ville framhålla dessa synpunkter och påyrka de vidtagna spärråtgärdernas

upphävande.

Herr Vorovsky syntes dela de av mig angivna synpunkterna och

lovade att telegrafera till herr Tjitjernin i denna riktning.

Jag vill tillägga, att herr Litvinov, vilken om några dagar anländer

med Ångermanland, icke kommer att få lämna landet, förrän fri och

obehindrad hemresa tillstädjes.

Mottag, etc.

Hellner.»

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottet» memorial Nr 33.

45

I eu skrivelse till den då i Köpenhamn varande kabinettssekreteraren,

kammarherre Boström, meddelar d:r Höjer den 26 nov., att Voroskys

telegram den 25 nov. till Tjitjerin hade följande lydelse:

»Svenska regeringen hade erhållit meddelande, om att svenska diplomaterna

nekades pass för avresa från Ryssland. Utrikesdepartementet

hade meddelat, att Sverige ej hade för avsikt att bryta med Ryssland,

att beskickningen ej ämnade avresa utan att endast enskilda beskickningsmedlemmar

vore nödgade avresa till Sverige; kurirer ämnade den

ock sända.

Vorovsky uppmanar sovjetregeringen att ej lägga hinder i vägen

därför. Förbindelserna med Sverige voro utmärkta, handelsutbytet statt

i stark tillväxt. Det vore därför långt ifrån önskvärt att genom små

konflikter skada förbindelserna.»

Omedelbart efter samtalet med Vorovsky vidtog utrikesminister

Hellner förberedande repressalieåtgärder. Civildepartementet anmodades

nämligen föranstalta, att samtliga personer, tillhörande den bolsjevikiska

representationen i Stockholm samt ryska rådsrepublikens förutvarande

representant i London, Litvinov, icke skulle tillåtas lämna Sverige, förrän

meddelande ingått till utrikesdepartementet, att de svenska legationsmed-,

lemmarna tillåtits lämna Ryssland. |

Den 28 nov. avsände frih. Koskull i retrograd följande telegram

till utrikesdepartementet, anlänt den 29 nov.

»I dag torsdag fortfarande intet direkt svar på noten. I går besökte

Langenfelt och attaché Nilsson Karachan (Titjerin var sjuk) för att

anmäla Polhems hitresa och begära alla lättnader för snabb återresa med

svenska undersåtar, vilket utlovats i telegram från utrikeskommissariatet.

Under samtalet berördes vår avresa varom Karachan fått kännedom.

Notens innehåll diskuterades, varvid ytterligare framhölls, att det icke

vore fråga om diplomatiska förbindelsernas brytande. Karachan förklarade,

att intet hinder skulle läggas för officiella representanters och landsmäns

avresa. Den hittills synnerligen nervösa stämningen bland ledande

kretsar synes ha lagt sig något.

Koskull.»

Den 30 nov. anlände från utrikesministern till legationen i retrograd

ett telegram med utvecklande av de förberedda repressalieåtgärderna:

»Därest svaret å framställningen om viseringen av pass för eder

samt beskickningens och konsulatets personal skulle bliva nekande eller

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

allmänt reseförbud utfärdas bör ni till den framställning, ni gjort i anledning

av vårt telegram 390 och efter samråd med edra danska och

norska kolleger meddela sovjetregeringen, att svenska regeringen i så fall

blir nödsakad, att å sin sida hindra dess representanter respektive enskilda

undersatar att lämna Sverige, men att svenska regeringen är villig

träffa arrangemang om ömsesidig evakuering, vilken borde äga rum

snarast möjligt och jämväl omfatta officiella arkiv, statens och enskildas

tillhörigheter i den mån de kunna medföras.

Danske och troligen också norske ministern ha fått motsvarande instruktion.

Erkänn mottagandet och telegrafera omedelbart, då svar å

eder begäran om passvisering ingått.

Utrikesministern.»

Den 2 dec. avsändes till svenske ministern i Helsingfors detta telegram:

»Så snart vår representation i retrograd hemkommit, komma förmodligen

härvarande bolsjeviker att lämna landet. Fråga konfidentiellt

och under hand vederbörande om dessa kunna få under lejd resa genom

Finland. Framhåll vikten av att av hänsyn till våra landsmän i Petrogad

denna sak icke bliver känd.

Utrikesministern.»

Den 3 dec. kunde fritt. Koskull från retrograd angående passens

visering telegrafiskt meddela: »Alla officiella pass i går måndag återläm
nade

viserade. Avresa morgon, därest intet oförutsett inträffar.» Den

4 dec. telegraferade utrikesministern till legationen i retrograd: »Ni böra

avresa snarast möjligt, i varje fall inom utgången av denna vecka.»

Den 5 dec. telegraferade minister Westman i Helsingfors till utrikesdepartementet

i Stockholm, att frih. Koskull jämte legationspersonalen passerat

gränsen mellan Ryssland och Finland. Den 6 dec. anlände från

Viborg ett telegram från t. f. generalkonsul Langenfeldt, att de sista

från generalkonsulatet i Moskva voro på finsk mark. Blott två kullageringenjörer

voro kvar.

Då regeringen sålunda lyckligt och väl kunnat draga hem hela

beskicknings- och konsulatpersonalen var den färdig att definitivt bryta

förbindelserna och gå till aktiva åtgärder mot bolsjevikregeringens representation

i Sverige. Detta skedde genom statsrådsbeslutet den 6 dec.

Regeringen beslöt enhälligt bryta förbindelserna och godkänna följande

framställning av utrikesministern:

»Genom nådigt beslut den 12 sistlidne november har Eders Kungl.

Maj:t bemyndigat mig att meddela Kungl. danska regeringen att dess

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konatitutionmtakottets memorial Nr 33.

47

inbjudan till svenska regeringen att genom ombud låta sig representeras

vid en konferens i Köpenhamn med ombud för kungl. danska och kung!.

svenska regeringarna för konfidentiella överläggningar om eventuellt gemensamt

ställningstagande till frågan om de skandinaviska ländernas förhållande

till den bolsjevikiska regimen i Ryssland och bolsjevikisk propaganda

i Skandinavien blivit från svensk sida antagen. Konferensen

ägde rum den 25—29 nov. och dess resultat framgår av ett protokoll,

som torde böra fogas som bilaga till dagens statsrådsprotokoll. Av dessa

aktstycken framgår, att de i konferensen deltagande ombuden voro eniga

om, att den av sovjetregeringens representanter inom de skandinaviska

länderna bedrivna propagandan borde föranleda dessa länders regeringar

att avbryta förbindelserna med sovjetregeringen, men att dessförinnan

åtgärder borde vidtagas i syfte att draga såväl officiella representanter

som enskilda undersåtar hem från Ryssland i största möjliga utsträckning.

Åtgärder i sistberörda syfte hava emellertid för Sveriges del i överensstämmelse

med Eders Kungl. Maj:ts beslut av den 15 sistberörda

november redan före konferensen påbörjats och alltjämt pågått med det

resultat att i närvarande stund all personal vid legationen med undantag

av marinattachén och en kanslist samt all personal vid generalkonsulatet

i Moskva lämnat Ryssland. Marinattachén har för övrigt även

fått order att avresa, varemot meningen är, att kanslisten Lundberg skall

kvarstanna och hava vård om legationsliuset i Retrograd.

Arkivhandlingarna från legationen och generalkonsulatet äro i den

mån, de anses vara av vikt, dels bortförda, dels uppbrända, och chifferkoderna

äro bortförda.

Av den s. k. B-avdelningens personal hava också de allra flesta

kommit ut ur Ryssland, och de få, som äro kvar, synas obenägna att resa.

Av enskilda svenskar torde ej heller något större antal vara kvar,

och många av de kvarvarande äro redan försedda med för avresa viserade

pass.

Till följd av den situation jag nu skildrat, anser jag tiden vara

inne att taga i övervägande frågan om återkallande av de diplomatiska

privilegier och immuniteter som hittills åtnjutits av den ryska sovjetregeringens

härvarande representation. Välgrundade skäl för en sådan

åtgärd synes mig nämligen föreligga. Först och främst har det sedan

länge rått misstankar, att denna representation dreve bolsjevikisk propaganda

här i landet, i synnerhet genom att med penningar understödja

sina svenska meningsfränder och sätta dem i stånd att hålla bolsjevikiska

föredrag, uppsätta bolsjevikist färgade tidningsorgan m. m. Formliga

bevis för att detta skett äro visserligen icke tillgängliga, men det

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

ligger i sakens natur, att påtagliga bevis ej äro lätta att anskaffa, och

det råder uppenbarligen en allmänt utbredd övertygelse, att sådan propaganda

äger ruin.

Vidare har det länge påståtts, att genom sovjetregeringens representation

i Stockholm bolsjevikisk propaganda drives i andra länder, i

det att dels penningar avsändas härifrån till främmande länder för att

där användas till propaganda, dels ock i Ryssland tryckt propagandalitteratur

genom sovjetregeringens kurirer införes till Sverige och härifrån

likaledes genom kurirer befordras vidare. Sedan någon tid hade

ock flera främmarde länders härvarande representanter fäst min uppmärksamhet

på detta förhållande, om vars riktighet de förklarat sig övertygade,

varjämte de uttalat den förhoppningen, att svenska regeringen

måtte finna utvägar att förhindra denna för respektive länder farliga

trafik. För detta påstående såvitt det rör propagandalitteraturs spridning

hava ock på sista tiden tillfyllestgivande bevis kommit i dagen.

Dels har rysk kurirpost, som avsändes från Retrograd till sovjetregeringens

representation i Stockholm, inom finskt territorium blivit beslagtagen och

undersökt, därvid det befunnits, att kurirväskan innehållit betydande mängder

på franska, tyska, engelska och finska språken avfattade tryckta skrifter,

vilkas innehåll tydligt giva vid handen, att syftet med deras spridningvarit

att utbreda bolsjevikisk propaganda och verka för bolsjevisk revolution.

Dels ock har kurirpost, som från sovjetregeringens representation

i Stockholm avsänts till Kristiania, blivit beslagtagen av norska myndigheter

och likaledes befunnits innehålla talrika tryckta småskrifter av enahanda

innehåll.

Det synes mig uppenbart, att här föreligger ett grovt missbruk av

de diplomatiska privilegier, sovjetregeringens representation härstädes

hittills fått åtnjuta, samt att den svenska regeringen ej kan underlåta

att betaga sagda representation bruket av dessa privilegier. Jag vill i

detta sammanhang erinra därom, att varken sovjetregeringen eller dess

representant någonsin har erhållit eller ens begärt officiellt erkännande

av den svenska regeringen, men att dess representant erhållit rättighet

att avsända och mottaga statstelegram, jämväl i chiffer, varjämte representationens

personal faktiskt åtnjutit de immuniteter, som pläga tillkomma

främmande lands beskickning.

Jag tillåter mig nu att hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte

giva mig bemyndigande att meddela ryska sovjetregeringens härvarande

representation, att den icke vidare kan påräkna tillgodonjutande av de

diplomatiska privilegier och immuniteter, som den hittills fått åtnjuta.»

s. 49 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

49

Det vore uppenbarligen över hövan begärt, att Sveriges demokratiska

regering med dess starkt socialistiska inslag skulle anlägga en internationellt

socialistisk syn på förbindelserna med sovjet-Ryssland och

vägra att ställa Sverige till världskapitalismens förfogande i dess blockad

sammansvärjning. Ehuru man kunde tycka, att eu halvt socialistisk

halvt liberal s. k. folkregering för ett land, som med god smak upprätthållit

förbindelserna med Ryssland under den tsaristiska tyrannregimens

allra brutalaste period, skulle kunna med bibehållen demokratisk självaktning

upprätthålla de gamla förbindelserna med samma Ryssland, då

det nu kommit under socialistisk regim i bolsjevismens form. Åtminstone

har man rätt begära, att regeringen såsom talesman för hela den svenska

staten skulle i sitt mellanhavande med sovjetregimen låta sig ledas av

hänsyn till det svenska folkets intressen. Så har icke skett. De trenne

statsrådsbesluten av den 12 och 15 nov. och den 6 dec., vilka steg för

steg ledde fram till den av regeringen metodiskt planerade brytningen,

ha särskilt på det ekonomiska området tillfogat Sveriges intressen ett hårt

slag. Redan ha dess verkningar visat sig i hög grad skadliga för stora

industrier med tusentals arbetare. I framtiden kunna de i värsta fall

bli ödesdigra. Bland Sveriges arbetare liksom inom dess industriella

värld, vilka ha personlig erfarenhet om regeringsbeslutens följder, lär

icke mer än en mening finnas därom, att avbrytandet av förbindelserna

var en ekonomisk olycka, och att deras återupptagande är en ekonomisk

nödvändighet.

Redan vid världskrigets början beredde sig Sveriges industri till

ett kraftigt framträngande å den ryska marknaden. Vårt lands humana

behandling av den ryska flyktings- och invalidströmmen över våra landamären

utplånade mycket av den gamla ingrodda arvsfienskapen mellan

Rysslands och Sveriges folk. Svensk exportindustri förtjänade miljoner

och åter miljoner kronor på Ryssland. Tack vare avsättningen på Ryssland

hade tusentals svenska arbetare sitt uppehälle. Även under bolsjevikregimen

hade denna lyckosamma utveckling kunnat fortgå, ehuru Sveriges

konsulära personal i Ryssland, huvudsakligen bestående av unga

akademiherrar utan spår till praktisk och ekonomisk erfarenhet och ur

stånd att tillvarataga andra ekonomiska intressen än sina egna, visade

sig komplett oförmögen att skickligt handha sitt uppdrag. Sovjet—

Rysslands behov av svenska industriprodukter var mycket stort. Särskilt

begärliga voro lantbruksredskap, lokomobiler, separatorer och andra maskiner,

samt redskap för skogshantering, t. ex. stocksågar, yxor, slipstenar

m. m. Under Yorovskys ambassadörtid i Stockholm inleddes affärer

på ett hundratal miljoner kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 saml. 28 käft. (Nr 33.)

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

Av advokaten Vilhelm Hellberg, som av Vorovsky fick i uppdrag

att efter förbindelsernas avbrytande tillvarataga Rysslands ekonomiska

intressen i Sverige, har offentligen uppgivits, att i hans vård ligga klara

kontrakt med svensk industri på tiotals miljoner kronor. Vid tiden för

avbrottet lågo i Petrograds hamn väldiga partier lin och hampa, avsedda

för den i nödläge befintliga svenska textilindustrien, färdiga att exporteras

för att lämna arbete åt av arbetslöshet hotade arbetare. Utan hänsynstagande

till industriens och dess arbetares ögonblicksintresse klippte

regeringen här bryskt av. Och den drog ett brett streck över de industriella

framtidsplanerna att på rysk marknad söka ersättning för vad

som vid världens ekonomiska nyorientering kan förloras å andra håll.

En bitterhet och en misstänksamhet mot Sverige, som sent skall kunna

utrotas, äter sig in i Rysslands folk. Till sin ursäkt faller den svenska

regeringen tilläventyrs tillbaka på sin fasta tro, av statsminister Eden

yppad i årets remissdebatt, att bolsjevikregimen inom kort faller för en

annan regim, med vilken förbindelserna ånyo kunna upptagas. Den som

sätter ofantliga ekonomiska och andra värden på ett så osäkert kort, är

en lättsinnig och sam hällsfarlig spelare, men icke en ansvarig statsman,

som räknar med realiteter.

För vidtagande av eu så ödesdiger åtgärd borde regeringen, mänskligt

att döma, haft utomordentligt tvingande skäl. Brytningen borde ha

varit en nödvändighet, som icke kunde undvikas. Man går till studiet

av statsrådsprotokollets handlinga]- med den tron, att brytningen med

Ryssland kom som den logiska och oundvikliga slutpunkten av en föregående

naturnödvändig utveckling. Man tar fullständigt miste. Ju mera

man fördjupar sig i handlingarna, desto mera häpen blir man över den

ytterliga torftigheten i fråga om de sakliga argumenten för regeringsbesluten.

Aldrig har väl en brytning med ett annat land kommit till

stånd på så lösa grunder. Den misstanken rotar sig fast, att slutsatsen,

nämligen brytningen med sovjet-Ryssland, var det primära och premisserna

det sekundära. Först beslöt regeringen i realiteten att bryta med

den bolsjevikiska regeringen. Sedan gällde det att på skapligaste sätt

rafsa ihop några orsaker, som kunde se något så när formellt oantastliga

och anständiga ut.

Har för regeringen det nödtvång till brytning förelegat, som

bestått i en övermäktig pressning från andra makter? Allmänt har det

förmodats, att ententen, som vid tiden för brytningen alltjämt umgicks

med sina planer på intervention i Ryssland och i alla händelser

önskade göra spärr- och blockadkedjan kring sovjetregeringen så stark

som möjligt, helt enkelt befallt svenska regeringen att bryta förbindel
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

KonstitutoinmtskoLtets memorial Nr 33.

51

serna för att sålunda skärpa den hatade fiendens isolering. Det hade i

viss män kunnat räknas regeringen till ursäkt, om den blott motvilligt

böjt sin vilja under ett befallande kommando från ett stormaktshåll, där

man både i sin makt att med svältens och avspärrningens tumskruvar

pressa Sveriges folk till nödens och förtvivlans gräns. Inga dokument i

utrikesdepartementets handlingar tala om eu dylik befallning. Vid ett

tillfälle i riksdagen har ock utrikesministern med nej besvarat en direkt

fråga, huruvida någon eller några stormakter muntligen eller skriftligen

krävt förbindelsernas avbrytande.

Emellertid vittna dokumenten oförtydbart därom, att ententen utövat

påtryckningar i denna riktning. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet

den 6 dec. lämnar utrikesminister Hellner bekräftelse: »Sedan någon tid

hava ock flera främmande länders härvarande representanter fäst min uppmärksamhet

på detta förhållande (anm.: bolsjevikisk propaganda genom

ryska beskickningen i Stockholm), om vars riktighet de förklarat sig övertygade,

varjämte de uttalat den förhoppningen, att svenska regeringen måtte

finna utvägar att förhindra denna för deras respektive länder farliga

trafik.» I sitt brev till utrikesminister Hellner av den 11 nov. om den

planerade antibolsjevikkonferensen lämnar ock svenske ministern i Köpenhamn,

Beck-Friis, ett intyg om ententens aktion. Om sitt samtal

med danske kammarherre Zahle berättar han: »Kammarherre Zalile

tilläde, att han hört, att vissa makter intresserade sig för våra åtgöranden

i förevarande avseende, och att man därför gärna såge, att dessa

makters representanter finge veta, att vi redan underhandlade med varandra

härom.» Och Englands chargé d’af¥aires, lord Kilmarnock, sade

ordentligt ifrån till minister Beck-Friis: »Yi kunna ej tillåta en sådan

propaganda i dessa länder.» Ententens »förhoppning» var bjudande lag

för den svenska regeringen. Som en snäll och lydig tjänare tillmötesgick

den utan ringaste motstånd eller tvekan ententens önskningar. Den

var rappare i vändningarna och mera hågad för aktion mot sovjetregeringen

än de andra skandinaviska regeringarna. I sitt brev av den 14

nov. till svenske ministern i Köpenhamn förklarade utrikesminister Hellner,

att svenska regeringen är beredd att på eget bevåg, utan samverkan

med Danmark och Norge, avbryta förbindelserna med bolsjevikregeringen.

Med undergivna ententeögon och icke med kritiska svenskmannaögon

såg Sveriges regering på brytningen.

Men krävde icke svenska intressen brytningen i så måtto, att de

civila svenskar, som huvudsakligen av ekonomiska angelägenheter höllos

kvar i Ryssland, frampressade eller begärde regeringens ingripande i

denna riktning? Misstag, så är ingalunda fallet. De civila svenskarna

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

ha ingalunda eggat regeringen att frakta dem bort från Ryssland, att

indraga beskickning och konsulat, att helt bryta förbindelserna. De ha

tvärtom hållit tillbaka. Blott gensträvigt rättade de sig efter utrikesministerns

upprepade och enträgna maning att lämna Ryssland. Minister

Brändströms i Retrograd telegram av den 30 okt. till utrikesminister

Hellner är mycket upplysande: »För att icke väcka oro och uppseende

ha Asker och jag hittills endast under hand (underrättat?) landsmännen

.... men funnit föga förståelse, emedan ekonomiska intressen här värka

bestämmande. Enda möjligheten förmå landsmän i bemärkt ställning

avresa, vore garanti av svenska staten att ersätta de förluster genom

konfiskering som komma att verkställas om förbindelserna avbrytas.»

Och i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 15 nov. nödgas utrikesminister

Hellner meddela det magra resultatet av uppmaningarna till

enskilda svenska undersåtar i Ryssland att begiva sig till hemlandet:

»Det har emellertid visat sig att dessa uppmaningar ej haft synnerligen

verkan, emedan de enskilda resonera så, att så länge svenska beskickningen

är kvar i Ryssland, de icke hotas av någon fara.» Alltså: Rysslandssvenkarna

ha icke utövat någon påtryckning på Sveriges regering.

Bilden av det verkliga sammanhanget är denna: regeringen har formligen

dragit de tredskande vid håret för att få dem hem.

I årets remissdebatt yttrade statsminister Eden mot Fabian Månssons^

klander av regeringens åtgärder följande: »Härtill kom att även

förhållandena i Ryssland utvecklat sig så, att det blivit »meningslöst»

för att använda hr Fabian Månssons ord, att från svensk sida fortsätta

förbindelserna i de gamla formerna med detta land. När därvarande

svenska beskickning och enskilda svenskar icke kunde bli i tillfälle att

på något sätt förvärva sig det allra nödtorftigaste för livets uppehälle

på grund av de egendomliga regler, som gälla i detta nya rike ifråga

om fördelningen av livsmedel, när vidare den ryska sovjetregeringen

skred till beslagläggande av svensk egendom, fast egendom, penningar

och varor i strid mot all internationell rätt, när alla protester mot

ett sådant förfarande icke lände till något resultat, när i följd härav de

svenska affärsförbindelser, som regeringen i det längsta velat upprätthålla

i Ryssland, icke längre kunde upprätthållas, var det icke rimligt,

att Sverige där skulle bibehålla sin legation och icke häller, att svenska

affärsmän skulle fortsätta ett arbete som var så ytterligt otacksamt och

riskabelt.» I detta kraftiga yttrande skildrar statsminister Edén för effektens

skull de pastadda övergreppen mot svenska ekonomiska intressen

i Ryssland i långt mörkare färg än utrikesdepartementets handlingar i

målet berättiga till. I dokumentsamlingen om Rysslandsförbindelsernas

s. 53 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33. 53

avbrytande finnes icke ett enda sådant upprörande övergrepp angivet.

I ett stadsrådsprotokoll från våren 1918 hittar man det fall varpå statsminister

Eden förmodligen närmast syftar: Aktiebolaget Handel och industri

begärde i skrivelse den 16 maj regeringens hjälp, emedan lantbruksmaskiner

och redskap till ett värde av omkring 2 null. kronor blivit i

Ryssland beslagtagna. Som talesman för svenska industri- och affärsmän

har statsminister Eden i sitt yttrande sagt mera än han kan stå

för. Som förut klarlagts ha dessa yrkesgrupper icke funnit bibehållandet

av affärsförbindelserna så »meningslöst» som regeringen och statsministern.

De ha snarare funnit brytningen ur ekonomisk synpunkt »meningslös».

Icke heller regeringen själv har på ett ganska sent stadium funnit

de ekonomiska förbindelsernas upprätthållande »meningslöst». Så sent som

i oktober 1918 förde statsminister Edén och hans regering vidlyftiga

ekonomiska underhandlingar med de ryska myndigheter som herr Edén

stämplar som ytterligt ovederhäftiga och insolventa. 1 statsråd den 18

okt. hemställde utrikesminister Hellner om bemyndigande för handelsdelegationen

i Ryssland att med ryska folkkommissionen för handel och

industri träffa avtal om varuutbyte. Med skrivelse av den 4 okt. från

ministern i Retrograd hade avtalsförslag insänts. Det gällde utbyte av

varor till ett sammanlagt värde å båda sidorna av 15 mil. kronor. Avtalet

var tillstyrkt av svenska minstern i Retrograd. Svenska föreningens

i Retrograd handelskommission samt åtskilliga i Retrograd vistande svenska

näringsidkare hade å sammanträde den 2 okt. förordat avtalet.

Utrikesminisiern yttrade i statsrådet. »Då möjlighet nu torde förefinnas

att genom avslutande av ett kompensationsavtal med Ryssland tillförsäkra

Sverige ej oväsentliga mängder av åtskilliga för vår folkhushållning

synnerligen nödvändiga varor framför allt lin, hampa och vissa

metaller, anser jag det vara önskvärt att ett sådant avtal kommer till

stånd». Regeringens beslut den 18 okt. att gilla avtalet innebär den

allra kraftigaste vederläggning av statsminister Edens försvar i remissdebatten.

Den kraftigaste agitationen för förbindelsernas avbrytande drevs

från generalkonsulatet i Moskva. Generalkonsul Asker bombarderade

regeringen med rapport efter rapport, vari svenskarnas läge i Ryssland

framställdes som utomordentligt prekärt. Det är i hög grad påfallande,

att generalkonsul Askers skräckrapporter äro mycket intetsägande ifråga

om kontrollerbara faktiska bevis men mycket rikhaltiga i fråga om olycksbådande

profetior, om vad som möjligen kan komma att drabba svenskarna

i framtiden. Där finnes ymnigt med spådomar om gisslan, blodbad och

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

bartholomeinätter. Det borde ha varit regeringen angeläget att icke

reservationsbart anamma generalkonsul Askers profetior och förslag, ty

det kunde icke vara regeringen obekant, att de ryska myndigheterna

rent av bemödade sig att behandla svenskarna bättre än en del andra

nationaliteter. Svenskarna hotades av fara i mindre grad än andra nationer.

De hade snarare en privilegierad ställning. Det låg såsom Radek

i samtalet med Asker sanningsenligt yttrade, i de ryska maktägandes

intresse att upprätthålla förbindelsen med de neutrala, särskilt de nordiska

rikena. Ryssland behövde ett fönster öppet åt Europa.

Det är ganska karakteristiskt, att generalkonsul Asker i sin första

allarmrapport av den 18 sept. nödgas medge sig ha det intrycket, att

såväl Radek som Tjitjerin och Karachan, utrikesministeriets beslutande

råd, önskade upprätthålla ett gott förhållande till Sverige. Den såsom

ganska hänsynslös karakteriserade Radek hade personligen lovat intressera

sig för förslaget att till svenskarnas förmån söka revidera de svänga

bostadsreglementena och söka få till stånd ett modus vivendi, som skulle

möjliggöra ett fortsatt upprätthållande av de goda förbindelserna mellan

Sverige och Ryssland. Detta var icke blott tomma ord. Åtgärder vidtogos

för att ordna bostadsförhållandena till svenskarnas belåtenhet.

Andra fakta peka i samma riktning: en påtaglig strävan från

sovjetregeringens sida att respektera svenskarna och deras berättigade

krav. Efter brytningen med Ryssland har en så föga bolsjevikisk man

som generalkonsul Heilborn lämnat ett vittnesintyg härom. Återkommen

från en resa till Retrograd för att hämta den del av den svenska beskickningens

arkiv, som blev kvar vid flykten, har han för en tidning

meddelat; »Alla skyddsbrev, som tidigare utfärdats av generalkonsuln,

ha gällt tills dato. Tysk egendom, som stått under svenskt beskydd, var

även i gott behåll. Synnerligen stora krigsskatter utkrävas nu av alla

utom utländska undersåtar, vilkas regering står i vänskapligt förhållande

med Ryssland, varför konsuln ansåg, att man från svensk sida borde

söka upprätthålla någon förbindelse med ryssarna.» Generalkonsul Heilborns

auktoritativa uttalande lämnar ej mycket kvar av generalkonsul

Askers frihandsmålningar och spökfantasier.

Regeringen hade ock möjligheter att på annat håll få skrämselagitationen

i generalkonsul Askers rapporter reducerad till rimliga proportioner.

Det är veterligt, att den under generalkonsul Askers hemresa

tillförordnade generalkonsuln i Moskva telegrafiskt uppmanat svenska

regeringen att icke avbryta förbindelserna. Något dylik telegram återfinnes

dock icke i utrikesdepartementets handlingar. Man uppmärksammar

ovillkorligen att svenska legationen i Retrograd icke alls lagt i dagen

s. 55 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottet» memorial Nr 33.

55

samma på brytningen koncentrerade agitationskraft som generalkonsulatet

i Moskva. Moskva men alls icke retrograd har agiterat fram brytningen.

I handlingarna märkes från minister Brändströms sida icke ett spår av

liknande rapporter eller påtryckningar som från generalkonsul Asker.

Av de skriftliga dokumenten att dömma har minister Brändström snarare

hållit tillbaka. Redan den 18 sept. framställer generalkonsul Asker i

Moskva det av utrikesminister Hellner gillade förslaget, att då tiden

kunde befinnas lämplig få slå igen hela generalkonsulsbutiken och resa

hem. Men den 5 okt. telegraferade minister Brändström från retrograd

till utrikesminister Hellner, att »någon fara för kvarblivande synes mig

ej föreligga». Och den 30 okt. telegraferade herr Brändström till herr Hellner

följande, som nästan har klangen av en underdånig reprimand:

»Det bjuder mig emot att iitan absolut nödvändighet beröva mina landsmän

det om än ringa skydd jag kan erbjuda dem.»

Slutligen meddelar den danska beskickningens i Stockholm brev

den 11 nov. att den som en sträng bolskevikkätare kände danske representanten

i retrograd, kammarherre Scavenius, telegraferat: »I anledningav

danske bladmeddelelser om herskende Panik och Rygter om Bartholomeus-Nat

den 10 dennes anser jag det for rigtigst åt meddele offentlig

her ingen Panik och ingen Anledning till Rygter av ntevnte Art.»

Regeringen har sålunda icke saknat verifikationer till de Askerska brytningsrapporterna.

Verifikationerna ha icke stämt, men regeringen har

slutit ögonen för alla uttalanden och tecken, som icke passat samman

med generalkonsul Askers framställning.

Den starkt framträdande nervositeten i generalkonsul Askers uppskrämda

rapporter låter ana något av sjukt samvete bakom den ivriga

brytningsaktionen. Den misstanken låter sig icke tillbakavisas, att en

psykologisk förklaringsgrund och en hemlig drivkraft bort från Moskva

finnes, som icke kommer till synes i rapporterna. Man gör sig icke skyldig

till en lumpen misstänkliggörelse, om man djärves säga, att det måste

finnas ett samband mellan den från generalkonsulatet i Moskva utgående

kampanjen för brytning och de s. k. rubelskandalerna inom den svenska

representationen. Man sätter fastmera fingret just på den mest ömma

punkten.

Det är känt, att sovjetregeringen i Moskva erhållit visshet om den

konsulära personalens rubelsmugglingar, konstexport och allsköns smutsiga

jobbartransaktioner under skydd av de diplomatiska rättigheterna

och kurirbagagets sigill. Det är känt, att Radek i ett samtal med generalkonsul

Asker direkt talat om, att.sovjetregeringen fått reda på allt,

och hotat att begagna den kunskapen, om så nödvändiggjordes. Det

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

är känt, att inom generalkonsulatets ledning stor nervositet härskade,

sedan upptäckten om sovjetregeringens obehagliga kunskaper skedde.

Marken började kännas vulkanisk. Den började bränna under fotterna.

Det är mänskligt, om längtan att komma hem till fast och säker mark

blev mera pockande för var dag. Det är ock mänskligt, om lusten att

efter lyckligt fullbordat återtåg få ett avbrott av förbindelserna till stånd

tränger sig fram. Förbindelsernas avbrytande är en fälld järnridå, som

döljer alla de dunkla operationerna inne i Ryssland. En slik järnridå

skulle ofantligt försvåra eller omöjliggöra efterforskningar och utredningar,

om ett olyckligt öde skulle föra något i dagen från de ljuset skyende

operationerna. I ett sådant sammanhang blir generalkonsulatets i Moskva

energiska kampanj för brytningen icke blott förklarlig, den blir helt naturlig.

I utrikesminister Hellners anförande till statsrådsprotokollet den 15

nov. skjutes beskicknings- och konsulatspersonalens livsmedelssvårigheter

i förgrunden såsom ett huvudmotiv för beslutet att inskränka den svenska

representationen i Ryssland till den minsta möjliga och därigenom förbereda

den fullständiga brytningen. Detta skäl liknar till punkt och pricka

ett svepskäl. Den reflexionen inställer sig, att skillnaden mellan de civila

och de officiella svenskarna i Ryssland var avsevärd. De civila svenskarna

ville stanna kvar, ehuru de, hänvisade uteslutande till egna möjligheter

att skaffa livsmedel, givetvis ledo svårt av livsmedelsnöden. Men

de officiella svenskarna, som dock hade möjligheter att från Sverige

fylla ut livsmedelsförrådet, klagade bitterliga över svälten och ville prompt

hem. 1900-talets officiella svenskar i Ryssland, klagande över livsmedelsbristen

och med mardrömar om framtida fara, hade föga av 1700- talets Karl XILslynne. Emellertid synes utrikesminister Hellner ha

överdrivit beskicknings- och konsulatpersonalens nödläge i fråga om

livets nödtorft. I utrikesdepartementets rapporter från Ryssland spela

representationens livsmedelsnöd icke alls samma framträdande eller avgörande

roll som i utrikesministerns anförande till statsrådsprotokollet.

Från utrikesministeriet vid Gustav Adolfs torg har den tett sig långt

mera svårartad och omöjlig att uthärda, än från Retrograd och Moskva.

Utrikesministern synes ock göra sig skyldig till en frapperande

överdrift, då han som bevis för omöjligheten att från Sverige sända livsmedel,

påstår, att »med främmande makter avslutade överenskommelser»,

d. v. s. handelsavtalet med ententen, lägga oöverstigliga hinder i vägen

för livsmedel stillförsel. Det i sina detaljer ännu hemlighållna avtalet

med ententen måste ha varit hårdare än någon utomstående kunnat ana,

om det verkligen förbjuder Sveriges regering att utföra livsmedel till sina

beskickningar i främmande länder. Uppgiftens riktighet betvivlas. En
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Konstitutionautskotteta memorial Nr 33.

57

ligt internationell rätt betraktas ju ändock Sveriges legation och konsulat

i Ryssland liksom i varje annat land som svenskt territorium, icke såsom

utländskt. Ur den internationella rättens synpunkt är livsmedelstillförsel

från Sverige till dess beskicknings- och konsulatspersonal i Ryssland att

anse som överförande av livsmedel till svenska undersåtar på svensk

mark, men icke såsom livsmedel sesport till främmande land. Därmed

faller talet om ententeavtalet såsom ett avgörande hinder.

Men i fortsättningen av sin motivering till 15-novemberbeslutet går

utrikesminister Hellner från svepskälen till de reella skälen. »Slutligen och

ej minst måste hänsyn tagas till nödvändigheten att hava fria händer att

kunna helt bryta med den bolsjevikiska regimen i Ryssland och betaga

den ryska beskickningens härvarande representanter de diplomatiska privilegier

och immuniteter, de hittills fått åtnjuta.» Där kommer sanningen

fram bakom de synförvillande spegelfäkterierna. I sitt anförande till

statsrådsprotokollet den 6 dec., då beslutet om förbindelsernas definitiva

avbrytande fattades, kastade utrikesminister Hellner å regeringens vägnar

fullständigt masken. Nu talas icke ett ord längre om vår representations

i Ryssland livsmedelssvårigheter, lika litet som om den överhängande fara

till liv och lem, av vilken den påståtts varit hotad. Nu spelas sent omsider

med öppna kort. Förbindelserna måste totalt skäras av på grund

av den bolsjevikiska propagandan, som sovjetregeringens representation i

Stockholm misstänkes förmedla och bedriva i och över Sverige.

Först gör utrikesministern gällande, att sovj etrepresentationen i

Stockholm med penningar understött sina svenska meningsfränder, satt

dem i stånd att hålla bolsjevikiska föredrag och uppsätta bolsjevikiskt

färgade tidningsorgan m. m. Här glider regeringen i sin argumentation ut

på förmodandenas och ryktenas lösa mark. Den bygger icke på bevisens

fasta grund. Utrikesministern själv medger, att det rör sig blott om

»misstankar». Han nödgas åberopa sig på »en allmänt utbredd övertygelse»

i stället för faktiskt konstaterade förhållanden. Han nödgas till

och med uttryckligen medge: »Formliga bevis för att detta skett äro visserligen

icke tillgängliga». Utrikesministern erkänner sig brista i bevisningen.

Men en regering, som håller på klara och vederhäftiga papper

i argumentationen för nödvändigheten av en så riskabel och allvarlig sak

som brytning med ett annat land, borde hålla sig för god att som huvudskäl

åberopa rykten, antaganden och allmänt tal, vilkas sanningsvärde

icke är konstaterat. Den regering, som inom sig räknar forna regeringsmedlemmar

från de tider, då det rådde »en allmänt utbredd övertygelse»

om ryska rublers mutningspropaganda inom den dåvarande liberala rege
-

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 samt. 28 käft. {Nr 33.)

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

ringens egna leder, borde kunna erkänna, att den »allmänt utbredda övertygelsen»

icke alltid är guds fasta och vissa ord.

Lika otillfredsställande motiverat i utrikesministerns anförande till

statsrådsprotokollet den 6 dec. är det andra angivna skälet för brytningen,

nämligen att sovjetrepresentationen i Stockholm genom grovt missbruk

av de diplomatiska rättigheterna smusslat tryckt propagandalitteratur

med sovjetregeringens kurirbagage in i Sverige och så vidare härifrån

till andra länder. Den kritiska granskaren underskriver icke utrikesministerns

ord, »att på senaste tiden tillfyllestgörande bevis kommit i dagen».

Först måste det konstateras, att på svenskt område ingen brottslig

propagandatrafik med kurirbagaget blivit uppdagad. Utrikesministern

stöder sig på beslag, gjorda å finskt och norskt territorium. Huruvida

den i Finland och Norge upptäckta bolsjevikiska propagandalitteraturen

ur svensk synpunkt varit av brottsligt slag undandrager sig bedömande.

I utrikesdepartementets handlingar finnes icke ett enda exemplar av de

beslagtagna litteraturalstren bilagt elter något av deras innehåll angivet,

varigenom man skulle kunna få en fast utgångspunkt för sitt omdöme.

En naken uppgift från Finland eller Norge, att man funnit den därstädes

beslagtagna litteraturen vara av brottslig karaktär kan icke för Sveriges

vidkommande vara en hållfast grund, varpå dess regering bygger sitt

beslut i en utomordentligt viktig svensk angelägenhet. Allra minst kan

Sverige obesett lita på ett omdöme om brottslig propaganda från det

under undantagslagar och vit terror levande Finland, där till och med

det socialdemokratiska partiets valupprop till lantdagsvalen av myndigheterna

stämplas som brottsliga och beslagtagas.

Kärnfrågan här är denna: har den i kurirbagaget upptäckta bolsjeviklitteraturen

varit brottslig enligt svensk tryckfrihetslag eller ej?

På svenskt språk utgives som bekant i vårt land en mängd bolsjevikiska

propagandaskrifter. I betydande upplagor ha på svenska utgivits starkt

agitatoriska propagandaskrifter, i större eller mindre omfång, av Lenin,

Trotsky, Buckarin, Radek om världsrevolutionens och bolsjevismens program,

och den bolsjevikiska, tredje internationalens proklamationer och

manifest ha spritts i massupplagor. Särskilt genom socialdemokratiska

ungdomsförbundets försorg finnes på svenskt språk en ansenlig bolsjevikisk

propagandalitteratur. Detta äger rum i överensstämmelse med svensk

tryckfrihetslag. Det kan icke ifrågasättas, att regeringen och myndigheterna

blundat, om spridningen av denna bolsjevikiska litteratur försiggått

vid sidan om lagens gränser. Den frågan kräver nu ovillkorligen

svar, huruvida den bolsjevikiska litteraturen i kurirbagaget haft ett annat

och farligare innehåll, så att den med fog kunnat enligt svensk

s. 59 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33. 59

tryckfrihetslag karakteriseras som brottslig. Att så varit fallet betvivlas

på goda grunder intill dess regeringen framlägger tillfyllestgörande bevis

i motsatt riktning.

I fråga om å främmande språk tryckt skrift, må, då utrikesministern

talar om på franska, tyska, engelska och finska språken tryckta

bolsjevikskrifter, fästas uppmärksamheten vid par. 11 i tryckfrihetslagen:

»Finner chefen för justitiedepartementet, att utrikes ifrån inkommen, på

främmande språk författad, skrift innehåller något stridande emot par.

3 mom. 4, 5, 7, 9, 10 och 13 inom., åligge honom, att, efter tills vidare

därå lagd kvarstad, i underdånighet inhämta Kungl. Maj:ts befallning,

huruvida skriften bör till föryttrande frigivas, eller under vidare

kvarstad förbliva.» De åberopade momenten innehålla bl. a. förbud mot

uppmaning till brott, prisande av brottslig handling o. s. v. Mot litteratur,

avfattad på ett främmande språk, kan regeringen icke i laglig ordning

ingripa på annat sätt, än att justitieministern lägger kvarstad å den som

brottslig ansedda skriften, sedan den inkommit i landet, och därefter

inhämtar kungl. maj:ts beslut. De bolsjevikiska skrifter, som äro tryckta

på ett främmande språk och ämnade till införsel i Sverige, öppet eller i

kurirbagage, äro icke undantagna från en behandlingsmetod, som stämmer

sammans med svensk tryckfrihetslag. Regeringen synes mot den

bolsjevikiska litteraturen ha velat tillämpa en avspärrningsmetod i förhand,

en preventiv censur, som är alldeles främmande för tryckfrihetslagens

anda och bokstav. Det tillkommer icke regeringen att mot misshaglig

litteratur av ett visst slag på eget bevåg införa en undantagslagstiftning,

som gällande lag icke känner till. Lagen är väl ändock

lika för alla. Svensk rätt har icke en tryckfrihetslag för vanliga människor

och en speciell undantagslag för bolsjeviker.

Icke ens om bolsjevikrepresentationen i Stockholm bevisligen

smusslat brottsliga propagandaskrifter i kurirbagaget och på annat sätt

gjort »ett groft missbruk av de diplomatiska privilegierna», synes regeringen

böra ha gått till ett avbrytande av förbindelserna. Det hade

bort räcka till med en allvarlig gensaga. Från de gångna krigsåren

finnas flera prejudikat på att Sveriges regering icke alls velat avbryta

förbindelserna med andra länder, som gjort sig. skyldiga till lika

grovt missbruk av de diplomatiska rättigheterna. Ännu har man icke

från sept. 1917 glömt Luxburgsaffären, då Tysklands officiella representanter

missbrukade den av det svenska utrikesdepartementet meddelade

rätten att genom departementets förmedling sända telegram i

chiffer. Fn protestnot avläts till den tyska regeringen, men det kom

icke i fråga att avbryta förbindelserna. Det blev ju också på sin tid

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

konstaterat, att bomber, mjältbrandsbaciller och anilinblyertser passerat

till och över Sverige under skydd av tyska kurirsigill. Icke häller av

den anledningen ifrågasattes förbindelsernas avbrytande med Tyskland.

Likaväl som Sverige efter och trots dylika brott mot den diplomatiska

takten och rätten kunde upprätthålla förbindelserna med Tyskland borde

väl också vårt land kunna bevara förbindelserna med Ryssland och söka

i godo utjämna misshälligheterna, så mycket mera som från Rysslands

sida ett liknande grovt missbruk icke var bevisat.

Gentemot sovjetregeringen och dess representation i Stockholm

ställde sig den svenska regeringen på en mycket hög moralisk plattform

såsom en omutlig väktare av den goda diplomatiska traditionen och

rätten. Efter brytningen med Ryssland har det blivit allom uppenbart,

huru malplacerad den positionen var. Ett skimmer av komik faller

över vår utrikesledning, när den av stark moralisk renlighetskänsla

dömer ryska manipulationer med kurirbagaget som ett så urbota brott,

att anständigheten för den sakens skull krävde förbindelsernas avbrytande.

De uppbyggliga rubelskandalerna ha blottat, att den svenska

beskicknings- och konsulatspersonalen i Ryssland formligen varit ett

smugglare- och lagbrytareband, som metodiskt missbrukat kurirpassen

och gjort sig skyldig till alldeles samma förseelser, som vår utrikesdepartement

och vår regering, då de begingos från ryskt håll, ansågos ge

anledning till tvär brytning med Ryssland. Då personalen inom vårt

eget gamla fina och förnäma utrikesdepartement visat så ytterligt ringa

respekt för diplomatiska lagar och regler, borde Sveriges regering, enkannerligen

chefen för dess utrikesdepartement, kunna med mera mänsklig

mildhet och mindre benhård fariseism bedöma sovjetregeringen och dess

representation i Sverige.

I detta sammanhang må en belysande ljusstråle riktas mot den

mest farsartade punkten i denna affär. I sitt telegram den 14 nov. till

svenske ministern i Köpenhamn meddelar utrikesminister Hellner, att

förhandlingar förts i Stockholm med danska representanter rörande frågan

om förhindrande av trafiken i rubelsedlar. Denna angelägenhet upptogs

till särskild behandling vid den konfidentiella sammankomsten i

Köpenhamn den 25 29 nov. I protokollet från förhandlingarna vilket på

grund av förhandlingarnas förtroliga art icke ansetts böra här publiceras, angives

den icke legitima rubelomsättningen som en av huvudanledningarna

till att förbindelserna med sovjet-Ryssland måste brytas. För tiden före

avbrytandet av förbindelserna förordade konferensen, att handeln med rubler

borde hämmas, utan att dock nya särskilda anstalter mot denna handel

träffades. För tiden efter förbindelsernas avbrytande förordade konfe
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

61

rensen förbud mot införsel av rubler och bestämmelse om att blott därtill

särskilt autoriserade institutioner och personer fingo omsätta rubler.

I protokollet står icke angivet, att till dessa särskilt autoriserade institutioner

och personer i främsta rummet hörde Sveriges beskicknings- och

konsulatspersonal i Ryssland. Under protokollet sta namnen på samtliga

ombud för det svenska utrikesdepartementet, vars personal var den främsta

härden för de illegitima rubeltransaktioner, som konferensen med all

kraft ville bekämpa. I konferensen och besluten deltog generalkonsul

Claes Asker, som icke gärna kunde sväva i okunnighet om^ vilken roll

hans eget generalkonsulat spelade i rubelaffärerna. Emellanåt är historiens

gudinna vanvördig nog att ystert skämta i de allvarligaste situationer.

En komediförfattare skänkes uppslaget till en politisk komedi

av rang.

En stunds uppmärksamhet måste ägnas åt de metoder, som den

svenska regeringen, dess utrikesdepartement och dess representanter i

Ryssland använde vid brytningens förberedande och verkställande. Köpenhamnskonferensen

rekommenderade Skandinaviens tre regeringar att

uppmana legationerna i Ryssland att motivera legationernas tillbakadragande

»paa en saa lidet offensiv maade som muligt». Den svenska utrikesrepresentationen

har till och med i förväg efterkommit uppmaningen

till varsamhet så beredvilligt, att utförandet förvillande påminner om

dubbelspel. Med ena handen har man dragit hem representationen i

Ryssland och lagt allt till rätta för den planerade brytningen, med den

andra handen har man givit sovjetregeringen en lugnande gest: för all

del, det är alls icke meningen att avbryta förbindelserna! I telegrammet

från Moskva den 5 nov. berättar generalkonsul Asker: »Starka rykten

cirkulera här om förestående avbrott av officiella förbindelsen mellan Sverige

och Ryssland. Utrikeskommissarien frågade mig i går därom. Jag

svarade, att ryktet saknade all grund och att jag icke hört ett ord därom.

Jag tillråder största försiktighet, ty vederbörande äro i stånd till

vad som hälst». I sitt brev den 26 nov. till kammarherre Boström yppar

d:r Höjer att Vorovsky efter ett samtal med utrikesminister Hellner till

Tjitjerin avsänt ett telegram med bl. a. följande innehåll: Utrikesdepartementet

hade meddelat, att Sverige ej hade för avsikt att bryta med

Ryssland, att beskickningen ej ämnade resa utan att endast enskilda beskickningsmedlemmar

vore nödgade avresa till Sverige.

I telegram den 28 nov. meddelar frih. Koskull från Retrograd: »I

går torsdag besökte Langenfeldt och attaché Nilsson Karachan (Titjerin

var sjuk)---under samtalet berördes vår avresa —--Notens

innehåll diskuterades, varvid ytterligare framhölls, att det icke var fråga

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

om diplomatiska förbindelsers brytande». Om händelserna i retrograd

omedelbart efter legationens avresa berättar den efterlämnade kanslisten

Lundberg i en skrivelse till kammarherre Boström: »Ingen hade här en

aning om att förbindelserna med oss voro på väg till brytning. Båtarna

lyckades jag efter ett otroligt besvär få i väg, emedan bolsjevikerna

trodde, att beskickningen existerade. Jag tillfrågades från olika håll om

anledningen till att den ena svenska diplomaten efter den andra begav

sig i väg. Mina förklaringar om minskat arbete, julferier m. m. godtogs».

Dessa citat ge vid handen att den moderna demokratiska diplomatien i

Sverige är lika paniskt förskräckt för de öppna och raka vägarna nu

som någonsin den gamla. Den politiska listen och lögnen har från den

svenska utrikesledningens sida kommit till riklig användning vid uppgörelsen

med Ryssland. Måhända är det finurlig diplomati. Ärlighet

är det icke.

Slutligen har utrikesminister Hellner handlagt detta ärende i en

viss del så att en särskild anmärkning mot honom är på sin plats. En

avsevärd tid innan regeringen i statsråd den 15 november fattade beslut

om indragning av representationen i Ryssland hade utrikesminister Hellner

självrådigt tagit avgörande steg i denna riktning. Om beskickningsoch

konsulatpersonalens eventuella hemresa säger utrikesminister Hellner

i telegrammet den 22 oktober till Brändström: »Vad denna eventualitet

beträffar vill jag här endast påminna om att ni, som bäst torde kunna

bedöma, om och när detta kan bliva av behovet påkallat, har full frihet

att fatta beslut i detta avseende utan order hemifrån. Det torde

också vara riktigt, att generalkonsul Asker får frihet att själv bedöma,

när hans hemresa kan vara påkallad.» I telegrammet till Brändström

den 26 oktober säger herr Hellner: »Jag upprepar att såväl ni som Asker

äga själva avgöra, om och när situationen gör legations- och konsulatpersonalens

hemresa önskvärd. När så sker bör det ske successivt

för att undvika uppmärksamhet. Från regeringens sida förefinnes sålunda

intet hinder för hemresa. — De viktigaste arkivhandlingarna synas

redan nu böra hemsändas.» I telegrammet den 30 oktober till generalkonsul

Asker säges: »Vidare äger ni själv bedömma, när ni och konsulatets

personal böra hemresa.» I telegrammet den 5 november meddelar

generalkonsul Asker, att åtgärder redan äro vidtagna: »Jag hemsänder

snarast generalkonsulatets samtliga damer och därpå successivt övrig

personal».

Utrikesminister Hellner har sålunda på egen hand vidtagit åtgärder

för att draga hem hela beskicknings- och konsulatpersonalen, och han

har gett minister Bränström och generalkonsul Asker fullmakt in blanco

s. 63 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 33.

63

att verkställa evakueringen, när de funno lämpligt. Utrikesminister Hellner

har talat å regeringens vägnar utan att ha regeringens bemyndigande

i form av ett beslut i statsrådet. Först den 15 november kommer

saken före i statsrådet. Att helt draga in vår representation i ett annat

land är en alltför betydelsefull angelägenhet för att en enskild regeringsmedlem

skall hava befogenhet därtill. En så viktig handling måste

ovillkorligen täckas av ett statsrådsbeslut. Utrikesminister Hellners handlingssätt

är ett utslag av ministerstyre, som icke överensstämmer med

svensk grundlag, vare sig till anda eller form.

På dessa grunder har jag i konstitutionsutskottet yrkat anmärkning

enligt § 107 regeringsformen dels på hela regeringen med anledning

av dess beslut i statsråd den 12 och 15 november samt den 6 december,

dels på utrikesminister Hellner särskilt, emedan han utan beslut

i statsråd vidtagit åtgärder för att helt indraga Sveriges representation

i Ryssland. Då enligt mitt förmenande nämnda regeringsledamöter i dessa

sina gärningar »icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta», har jag ansett

dem böra ur statsrådet och från ämbetet skiljas.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.