Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om ändringar i § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

1919-06-02 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1919:44, Utlåtande, i anledning av väckt motion om ändringar i § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

KonstitutiomutHkotteU utlåtande Nr 44.

3

Nr 44.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1919 kl. 12 m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion

om ändringar i § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Hellberg,* Bellinder, Olof Olsson,

* von Geijer,* von Mentzer,* von Zweigbergk, Hulting,* Gullberg,

* Schyller, Räf,* Henrikson,* Engberg, Leander,* Hansson i

Gärda, Norman, Persson i Tofta, Vennerström* och Runefors.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, nr 329, av herr Hage m. fl. yrkas

»att riksdagen måtte för sin del som vilande antaga följande förändrade

lydelse av regeringsformen § 52:

Riksdagens kamrar utse var för sig bland sina ledamöter talman

och två vice talmän,

samt följande förändrade lydelse av riksdagsordningen § 33:

1. Så snart riksdagen — — — ledamöter angår, väljer vardera

kammaren bland sina ledamöter talman samt en förste och en andre

vice talman.

2. = nuvarande mom. 3.

3. Vid samtidigt förfall för både talmannen och vice talmännen i

någon av riksdagens kamrar utses o. s. v. (= nuvarande mom. 4).

4. Val av talman och vice talmän skall, därest i någondera kammaren

någon ledamot sådant yrkar, inom denna kammare äga rum me
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 44.

deist en enda valhandling samt vara proportionellt. Den som vid valet

erhållit placering, skall förklaras utsedd till talman, den som kommit näst

därefter vid placeringen till förste, och den som därnäst placerats till

andre vice talman. Närmare bestämmelser om valsättet meddelas i särskild

av konungen och riksdagen samfällt beslutad stadga.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Vid den författningsreform, som vid sistlidna urtima riksdag i princip

antogs, och varom detta års riksdag skall definitivt besluta, var det

ett gammalt reformkrav, som kom att bliva alldeles förbisett: kravet att

riksdagens kamrar skola själva välja sina talmän. Det har icke saknats

påpekanden från allmänna meningens sida, att detta reformkrav tycks

vara glömt. Detta är desto märkligare, som reformkravet är ett av dem,

kring vilka det folkliga frisinnet i riksdagen länge enats.

I själva verket har detta reformkrav redan en lång tid varit förverkligat

i Sverige. Det var under Frihetstiden, ett politiskt tidevarv,

som genom många svårigheter och misstag arbetade sig fram till en allt

målmedvetnare frisinnad politik, då denna utveckling genom en kunglig

revolution plötsligt stäcktes — ett tidevarv som äntligen börjar röna ett

förtjänt erkännande av den historiska forskningen. Under de reaktionstider,

som sedan följde, fick naturligtvis riksdagen sakna denna självbestämmelserätt.

Men knappt hade, i och med 1866 års representationsreform,

liberalismen segrat, förrän kravet ånyo restes.

År 1872 kom första motionen i frågan. Den fick i konstitutionsutskottet

stöd av män som Viktor Rydberg, Sven Nilsson i Österlöv

och Nils Larsson i Tullus och i andra kammaren av Adolf Hedin. Den

avslogs i nämnda kammare blott av formella skäl och med ogillande av

konstitutionsutskottets avstyrkande motivering. År 1873 väcktes frågan

åter på tal, denna gång i första kammaren och av ingen mindre än

André Oscar Wallenberg. Några utdrag ur dennes motivering äro talande

nog:

»Bestämmelsen är i det allra'' närmaste jämförlig med den gamla

bestämmelsen, varigenom Bondeståndet under ståndsrepresentationens tid

förvägrats utse sin egen sekreterare. Det ligger ett oberättigat misstroende

uti den förutsättningen, att kamrarna eller någondera av dem

skulle hava så liten aktning för sin egen värdighet, att till talman genom

val skulle utses någon, som ej lyckats tillvinna sig allmän aktning

inom och utom riksdagen. Det sätt, på vilket kamrarne utövat sin rätt

att insätta ledamöter i talmanskonferensen, häntyder jämväl därpå, att

kamrarna skola med urskiljning och samvetsgrannhet begagna rätten att

välja talmän.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlutande AV 44.

7

Enligt § 44 Riksdagsordningen iiga utskotten välja sina ordförande

och vice ordförande. På vad grund kan man neka huvudförsamlingarna

en befogenhet, som är tillerkänd deras delegationer?

Andra kammaren antog denna gång med eu rösts flertal ett principuttalande

till förmån för motionen.

År 1884 återupptogs kravet av den kände frihetskämpen F. T.

Borg, dock förgäves. Men år 1891 hade den gamle bonderadikalen Ola

Bosson Olsson i Maglehult bättre framgång. Bland dem, som då röstade

för reformen, märkas lantmannapartister som Dahn, Andersson i Högkil

och Eriksson i Elgered samt andra framskjutna män såsom Lilienberg,

Höjer, Sixten von Friesen, Hammarlund, Fridtjuv Berg, Ernst Beckman

och Arvid Gumselius. Konstitutionsutskottet tillstyrkte förslaget och andra

kammaren antog det med 94 röster mot 86. Riksdagen 1892 hade konstitutionsutskottet

ändrat mening och avstyrkte förslaget, dock med reservation

av bl. a. hrr Hedin, Ljungman och Elowson. Andra kammaren

antog det dock utan votering. År 1893 gick det på samma sätt.

År 1895, då frågan åter kom upp, voro däremot rollerna ombytta: konstitutionsutskottets

flertal — vilket inrymde kända lantmannarepresentanter

som Johnsson i Bollnäs och Gyllensvärd, tillstyrkte då motionen, men

andra kammaren avslog den. Tydligen påverkades resultatet av önskemålet

att vinna enighet med första kammaren om en teknisk reform, i syfte

att kamrarna vid förfall för både talman och vice talman skulle få välja

eu tillfällig talman; denna enighet syntes nämligen endast kunna vinnas,

om det då hopplösa större reformkravet offrades.

År 1906 återupptogs detta större krav av hr Olsson i Viken. Det

avslogs emellertid av andra kammaren med 99 röster mot 77. Skälet

därtill låg tydligen mest i en passus i motionens motivering, vilken ansågs

innebära ett olämpligt klander mot en föregående talman.

Alltså har konstitutionsutskottet två och andra kammaren tre gånger

antagit reformen, varjämte den senare två gånger gjort mer eller mindre

klara principuttalanden i reformens syfte. Första kammaren har däremot

regelmässigt avslagit reformkravet, vanligen utan votering och utan ett ords

debatt. Har debatt förekommit, har den varit möjligast minimal. Kammaren

har alltså ej nog kunnat inskärpa sin egen omogenhet att välja

talmän, och märkvärdigt nog har den ansett sig böra utsträcka denna

omogenhetsförklaring även till medkammaren. Då nu det förstakammarvälde,

varav detta är ett typiskt utslag, äntligen nått sitt slut, synes det

vara lämplig tid att åter upptaga frågan.

Detta så mycket mer som den svenska riksdagens omyndighet i

förevarande avseende nu mer än någonsin utgör ett kuriosum i en allt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 44.

mer demokratisk värld. Vad den folkvalda kammaren angår, så är dess

rätt att välja talmän absolut regel världen runt. De enda nämnvärda

undantagen torde vara Nederländerna och Japan, och även i dessa länder

tillsätter regeringen talmän bland tre av kammaren föreslagna. Märkligt

är, att även i tyska riksdagen, ja i själva ryska riksduman före

världskrigets revolutioner, hade folkrepresentationen rätt att välja talman.

Denna rätt har alltså ansetts statsrättsligt förenlig med den gedignaste

konservatism.

I de »högre» kamrarna äro undantagen från självbestämningsrättens

regel flera. Men de kamrar, där så är fallet, äro ock genomgående byggda

antingen på självskrivenhet, på val av Konungen eller på previlegierad

valrätt. Denna typ håller nu på att försvinna och har ju till och med

faktiskt utdömts i Sverige. Då bör dess bihang, de kungavalda talmännen,

också helt naturligt och logiskt försvinna.

Det reformkrav som här påyrkas utgör icke endast eu formfråga

— formfrågor äro för övrigt icke alls att förakta, ty det är ett lika naturligt

som allmänt krav bland folket, att i statsförfattningen innehåll och

form skola motsvara varandra — utan här föreligger också ett sakligt

krav av största vikt. Systemet med kungavalda talmän har visat sig

medföra svåra olägenheter. Till den minsta av dessa har det hört, att

talmännen ofta inför tronen vid riksdagens öppnande uttalat tankar, som

blott delats av ett större eller mindre parti inom riksdagen, men icke av

riksdagen i dess helhet. Redan år 1892 vid urtima riksdagen antydde

den gamle frihetskämpen Arvid Gumselius denna synpunkt, visserligen

med stor, fast något ironisk artighet mot talmannen. Han yttrade

bland annat:

»Under tidernas lopp har det blivit vanligt, att talmännen inför

tronen, utöver de undersåtliga vördnads- och artighetsbetygelserna, om

vilka grundlagen talar, yttrat åtskilligt annat, och det kan nog gå bra,

när man har talmän, som äro vuxna att på stående fot finna det lämpliga

svaret på satserna i trontalet och dessutom tillräckligt känna strömningarna

inom de respektive kamrarna, men tider kunna komma, då man

icke kan påräkna sådana talmän, och därför vore nog bättre, att dessa

tal i allmänhet hölle sig något närmare grundlagens föreskrift.

Som det nu är ställt, får man vid riksdagens öppnande på rikssalen

ej mindre än tre trontal till livs — ett från tronen och två till

tronen, och dessa tre tal få lätt något autokratiskt över sig.»

Flertalet senare hållna tal ha ej jävat detta den erfarne riksdagsmannens

omdöme.

Men det finns värre olägenheter att påtala. Talmannen har ju en

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 44.

9

betydelsefull rätt att vägra proposition, och då lian, tack vare första

kammaren, i regeln kunnat tryggt påräkna konstitutionsutskottets stöd

vid eventuella tvister med kammaren, har han ock i viktiga fall utövat

denna rätt och därigenom hjälpt regeringen att få igenom förslag, som

eljes kanske ej av riksdagen godtagits. Så skedde år 1900 i fråga om

anslaget till Bodenfästningen. Talmannens hållning ogillades då av kammaren

med 119 röster mot 90 och betecknades av hr Hedin som ett

»beträdande av våldets väg». Yi skola ej yttra oss om var rätten låg i

denna formella fråga. Tydligt är emellertid, att talmannen skulle haft

en vida starkare ställning, om han valts av kammaren. Då hade kammaren

antingen lättare böjt sig för hans utslag, eller ock hade han rättat

sig efter kammaren, och då hade anslagskravet nästa riksdag framförts

i formellt oomstridlig form och vid gemensam votering beviljats utan den

extra biton av bitterhet som nu åtföljde detsamma. Talmannen kände

ock själv djupt det pinsamma i sin ställning och gav uttryck däråt vid

riksdagens avslutning.

Under senare år har det gång på gång väckt en, åtminstone bland

folkets bredare lager, pinsam uppmärksamhet, att talmannen mycket oftare

än förr använt sin rätt att nedklubba talare och att denna rätt

särskilt utövats mot socialdemokratiska riksdagsmän. I många fall har

ock nedklubbandets berättigande även inom icke-socialistiska riksdagskretsar

varit mycket omstritt. En gång — det gällde hr A. C. J. Christiernson

— fann sig talmannen själv böra stryka sitt inpass. Eu annan

gång — det var vid 1908 års riksdag och gällde då en liberal — fann

sig hr Staaff böra hövligt men bestämt kritisera talmannens klubbslag,

och var och en, som då var med, vet att han uttryckte kammarflertalets

avgjorda mening.

Den grundlagsparagraf, talmannen då åberopade, var paragraf 90

regeringsformen. Man har från talmansstolen i strid mot en lika spridd

som naturlig praxis sökt giva denna paragraf en pedantiskt bokstavlig

tolkning, som skulle förkväva all yttrandefrihet. Yäl haf denna strängare

tolkning i stort sett visat sig omöjlig att genomdriva, men i ett fall, i

fråga om domaremaktens beslut, har den lika envist som ologiskt vidhållits.

Exempel därpå lämnas av hr Fabian Månsson i hans yttrande i

andi''a kammaren den 12 juni 1917.

Att talmännen i alla dessa fall handlat i fullständigt god tro och

i bästa övertygelse om sin egen opartiskhet ändrar ju på intet sätt omdömet

om den kungavalda talmansinstitutionens skadlighet. Man säger

kanske att en annan praxis nu inträtt eller inträder. Det är möjligt —

för den närmaste tiden. Men det vore en högst farlig illusion att tro

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 5 samt. 36 käft. (Nr 43—45.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 44.

all möjlighet till reaktion för all framtid vara utesluten. Även under

ett demokratiskt styrelsesätt är ju för övrigt all partiskhet ingalunda utesluten.

Men allt dylikt måste i görligaste mån förebyggas, och därtill

är det just nu behaglig tid.

I fråga om formuleringen synes 1906 års konstitutionsutskotts reservanters

förslag kunna godtagas. Att öka antalet vice talmän till två

har vissa praktiska fördelar. Bland annat öppnas härigenom möjlighet

att låta valet ske proportionellt och därigenom förhindra att ett majoritetsparti

lägger beslag på alla platserna.»

Utskottets Såsom erinras i den historik, vilken ingår i föreliggande motion,

yttrande. }iar frågan om rätt för riksdagens kamrar att själva utse talmän och

vice talmän redan förut vid ej mindre än nio tillfällen varit föremål för

riksdagens prövning. För en reform i denna riktning har andra kammaren

uttalat sig 1873, 1891, 1892 och 1893 samt senast 1913. De skäl,

som tala för eu sådan förändring, äro med särskild klarhet sammanfattade

i konstitutionsutskottets motivering 1891. Av denna, till vilken utskottet

i huvudsak ber att få hänvisa, framgår bland annat den enastående

ställning, som Sveriges av konungen nämnda talmän intaga i jämförelse

med talmännen i utländska riksförsamlingar. I intet annat konstitutionellt

statsskick äger statschefen såsom hos oss att för representationens

båda kammare fritt bland dess medlemmar välja talmän. I de

få fall (Turkiet, Japan och Nederländerna), där konungens utnämningsrätt

beträffande talmännen i den undre kammaren kvarstår, är han bunden

inom en av kammaren uppgjord förslagslista på ett fåtal namn, och

de exempel, som kunna givas på konunganämnda eller självskrivna presidenter

för den övre kammaren, hava sin grund i att denna då har eu

från vår första kammare skiljaktig byggnad med konunganämnda eller

självskrivna ledamöter.

De såväl principiella som praktiska skäl, som framdrivit denna

utveckling, synas även för vårt land hava sin fulla tillämplighet. Det

står i strid mot hela den konstitutionella utvecklingen, att kamrarna

ej själva få organisera sin egen inre verksamhet och fritt välja sina

egna förtroendemän för ledningen av detta arbete. Det kan även leda

till allvarliga praktiska olägenheter, att den post, till vars kompetensområde

höra flera viktiga befogenheter av diskretionär art, skall besättas

genom konungen. Utskottet ansluter sig således till motionärernas

syfte vad beträffar frågan om kammares rätt att själva utse sina talmän.

Även i det andra avseende, i vilket motionen påyrkar förändring,

nämligen angående utökande av de nuvarande vicetalmansbefattningarna

till tvenne i vardera kammaren, vill utskottet giva sin anslutning till

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande År 44.

11

motionen. Utskottet kan på denna punkt stödja sig på ej blott den i

denna del fullständigt enstämmiga utländska rätten, vilken överallt upptager

flera vicetalmansbefattningar i varje kammare, utan även en sedan

längre tid allmänt stadgad riksdagsmening i frågan. Riksdagens för

varje år växande arbetsbörda med allt flera och längre plena hava gjort

behovet av en reform i riktning av en förstärkning av antalet talmän i

hög grad kännbart. Den 1897 i riksdagsordningens § 33 införda bestämmelsen,

att vid samtidigt förfall för både talman och vice talman

vederbörande kammare äger att utse en av sina övriga ledamöter att

tjänstgöra som talman, till dess förfallet upphört, synes ej vara tillfyllest.

Finner alltså utskottet, att de föreslagna reformerna i avseende

såväl å talmännens utnämning som å antalet talmän, äro av behovet

påkallade, anser utskottet sig dock icke böra hemställa om omedelbar

grundlagsändring i dessa hänseenden. En reform av detta slag är av

den betydelse och står i så nära samband med andra delar i vår riksdagsort,

särskilt beträffande talmännens befogenheter, att den torde

påkalla prövning även av andra delar av riksdagsordningen än dem,

motionärerna behandla. Även torde, såsom en jämförelse i synnerhet

med konstitutionsutskottets förslag i dess utlåtande nr 27 vid 1913 års

riksdag angående metoden vid talmänsval ger vid handen, en prövning

vara av nöden, huruvida de av motionärerna föreslagna proportionella valen

eller de av ovannämnda konstitutionsutskott föreslagna majoritetsvalen

äro lämpligast.

Av anförda skäl får utskottet därför hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kung!. Maj:t ville

hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t utarbeta och framlägga

förslag till sådana ändringar i riksdagsordningen,

att riksdagens kammare måtte äga rätt att själva utse

talmän ävensom vardera tvenne vice-talmän.

Stockholm den 2 juni 1919.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 44.

Reservation

av herrar Clason, Bellinder, von Geijer, von Mentzer, Hulling, Schyller,

Räf, Henrikson och Norman, vilka anfört:

»Något behov av ändring av vår grundlags föreskrift om Konungens

rätt att utse kamrarnas talmän har icke kunnat påvisas. Redan detta

är tillräckligt skäl att avstyrka motionärernas förslag därutinnan. Därtill

kommer, att alldeles icke några garantier föreligga för att talmän, som

utsåges av kamrarna, skulle bliva mera skickade att fylla sitt grundlagsenlig

värv, än av Konungen utsedde. Fastmer låter det tänka sig, att om

partimotsättningarna inom riksdagen äro skarpa, valen av talmän komme

att, likasom under frihetstiden, bliva partival, där den inom vederbörande

kammare rådande majoriteten läte valets utgång röna inverkan av det

egna partiets syften och intressen. Det ligger nära till hands att det

parti, som på sådant sätt utsett talman, skulle anse sig hava särskilda

anspråk på honom, och detta skulle uppenbarligen kunna lända till men

för den självständiga och opartiska ställning gentemot partierna, som en

talman bör innehava. Yi anse nuvarande anordning i detta hänseende

innebära bestämda fördelar framför den av utskottet förordade.

Däremot instämma vi med utskottet i uppfattningen, att det skulle

vara till gagn, om i vardera kammaren funnes två vice talmän, vilka,

såsom konstitutionsutskottets förslag 1913 innebar och såsom förhållandet

är i åtskilliga främmande länder, skulle betecknas såsom förste och andre

vice talman. Men för att vinna detta är en skrivelse till Kungl. Maj:t

icke behövlig. Tvärtom kan det önskade resultatet snabbare ernås, om

riksdagen redan nu till vilande i grundlagsenlig ordning antager ett

förslag därom.

Vi hemställa därför,

att riksdagen måtte antaga att vila till vidare

grundlagsenlig behandling följande

Förslag

till

ändrad lydelse av riksdagsordningen.

§ 33. § 33.

1. Så snart riksdagen samman- 1. Så snart riksdagen sammanträtt

— —--läte Konungen trätt —---läte Konungen

s. 13 Kontrollera mot PDF

KomtitutionsuUkottets utlåtande AV 44.

för vardera kammaren tillkännagiva,

vilken bland dess ledamöter

förordnats till talman och vilken

till vice talman.

2. Då i något av de fall, —

äger vardera kammaren att, inom

sig, välja talman och vice talman.

3. Innan — — — — — —

levnadsåren äldst.

4. Vid samtidigt förfall för

både talmannen och vice talmannen

i någon av riksdagens kamrar —

----upphört.

13

för vardera kammaren tillkännagiva,

vilken bland dess ledamöter

förordnats till talman och vilka till

förste och andre vice talman.

2. Då i något av de fall, —

äger vardera kammaren att, inom

sig, välja talman samt en förste och

en andre vice talman.

3. Innan ■— — — — — —

levnadsåren äldst.

4. Vid samtidigt förfall för

både talmannen och vice talmännen

i någon av riksdagens kamrar —

— — — — upphört.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.