Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dispositionen av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa och Jämtlands rotering skassa.

1919-04-04 · 35 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1919:51, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dispositionen av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa och Jämtlands rotering skassa.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

1

Nr 51.

Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1919 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dispositionen

av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa och

Jämtlands rotering skassa. (1 avd.)

Uti tvenne likalydande motioner, väckta den ena inom första kam- Motioner

maren (nr 54) av herr A. Hult m. fl. och den andra inom andra kammaren

(nr 212) av herr A. Janson i Kungsör m. fl., har hemställts, att lands regeriksdagen

ville dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. me,n^e8knekMaj:t

behagade taga under omprövning, huruvida icke — i avbidan på delskassa

slutligt beslut i anledning av Konungens befallningshavandes i Västmanland

län förslag till framtida disposition av Västmanlands regementes

knektelegomedelskassa — med verkställighet av de i nådiga brevet

den 13 december 1918 beträffande kassan föreskrivna åtgärder bör anstå,

dels ock förklara, att riksdagen för sin del icke har något att erinra mot

bifall till befallningshavandens ifrågavarande förslag.

Till stöd för sin framställning hava motionärerna anfört följande:

»Genom Kungl. Maj:ts dom den 30 maj 1918 har eu tvist blivit avgjord,

varom rättegång pågått sedan år 1907 mellan en del rotehållare

vid Västmanlands regemente, å ena, och Kungl. Maj:t och Kronan, å andra

sidan, om bättre rätt till Västmanlands regementes knektelegomedelskassa.

I denna rättegång har blivit underkänt rotehållarnas anspråk på att

fritt få förfoga över kassans medel, sedan desamma efter indelningsverkets

upphörande ej vidare erfordras för det med kassans bildande avsedda

ändamålet, nämligen bidrag till den kontanta legan vid anställande av

soldat.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 6 saml. 30 käft. (Nr Öl—52.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

Då frågan om kassans framtida ställning ingalunda blivit slutgiltigt

ordnad genom rättegången, som endast avgjort, att rotehållarna ej lingo själva

tillgodogöra sig kassan, har Konungens befallningshavande i Västmanlands

län utarbetat ett förslag beträffande kassans vidare förvaltning och avkastningens

användning samt över detta förslag inhämtat rotehållarnas, landstingets,

hushållningssällskapets och kommunalstämmornas yttranden, vilka

samtliga utmynnat i ett enhälligt tillstyrkande av förslaget.

Sedermera har befallningshavanden ingått till Kungl. Maj:t med

underdånig framställning i ärendet.

Då i denna lämnas en uttömmande översikt över frågan i dess helhet

och då det är av vikt för var och en, som vill sätta sig in i ärendet,

att ha tillgång till en historik även i fråga om kassans tillkomst och

utveckling under olika tidsskeden liksom över rättegången och dess resultat,

hava vi ansett oss böra här intaga skrivelsen i dess helhet. Denna

är av följande lydelse:

»Genom ett den 27 oktober 1682 upprättat, den 5 december samma

år av Konung Karl XI stadfäst kontrakt mellan Kunul. Maj:t samt allmogens

i Uppland, Östergötland, Södermanland, Västmanland och Närke fullmäktige

vid då pågående riksdag överenskoms om ett visst och stadigt

knektehålls inrättande och stadigvarande underhåll i sagda provinser.

Kungl. Maj:ts regementen till fots i bemälda provinser skulle allt framgent

bestå av 1,200 man, och hade »allmogen på sig tagit detsamma riktigt

och ovägerligen att fullgöra såsom indelningen, vilken efter gårdstalet

däröver är gjord, det uttryckligen föreskriver». I gengäld skulle allmogen,

så länge den fullgjorde sitt åtagande, vara befrind från utskrivningar

och alla därvid hängande besvär samt fördubblingar och våldsamma värvningar.

Genom nådigt brev den 3 juli 1684 erhöll statskontoret meddelande,

att Kungl. Maj:t i anseende till de svaga rotar, varav Västmanlands

regemente bestode, funnit gott att till deras knektars understöd benåda de

rotar, som stode i Kungsörs, Strömsholms och Salbergs län samt i Fellingsbro

härad, vardera med två tunnor spannmål, samt de övriga rotar i

Västmanland med vardera en tunna spannmål. Därest så mycken spannmål

ej vore alt tillgå, skulle i dess ställe lämnas ersättning av mantalsoch

boskapspenningarna, beräknad till tre daler silvermynt för tunnan.

Sedermera utfärdades den 22 juli 1684 nådigt brev till allmogen i

Kungsörs, Strömsholms, Salbergs, Västerås och Väsby län samt i Farnebo

socken med tillkännagivande, att Kungl. Maj:t beviljat allmogen för år

1685 och sedan allt framgent till hjälp och understöd i det nya knektehåll,

i de tre förstnämnda länen och i Fernebo socken två tunnor spann
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

3

mål årligen på var knekt eller rote samt i Västerås och Väsby län en

tunna spannmål årligen på var knekt eller rote.

De rotar, som sålunda skulle komma i åtnjutande av understöd, utgjorde

tillsammans 932, därav 873 rotar inom nuvarande Västmaidands

län och 59 rotar inom Fellingsbro, Ervalla och Näsby socknar av nuvarande

Örebro län. Av dessa 932 rotar skulle 588 rotar, tillhörande Kungsörs,

Strömsholms och Salbergs län samt Fernebo socken och Fellingsbro

härad, erhålla vardera två tunnor, vilka kommo att benämnas, den ena

dagsverkstunna och den andra knektetunna, samt övriga 344 rotar tillhörande

Västerås och Väsby län, vardera en tunna, som erhöll benämningen

knektetunna. Det befanns emellertid, att för berörda ändamål icke vore

att tillgå mera än 458 tunnor, vilka kommo att tilldelas lika många rotar

av dem, som berättigats till erhållande av dagsverkstunna. De 932 knektetunnorna

blevo ständigt ersatta med penningar.

Sedan själva roteringen verkställts i Västmanland genom av Konungen

utsedda kommissarier, upprättade landshövdingen därstädes, vilken

varit en av kommissarierna, med allmogen i Kungsörs, Strömholms, Salbergs,

Västerås och Väsby län samt i Fernebo socken reglementen angående

knektehåll till rättelse för allmogen och soldaterna om varderas

plikter och rättigheter sinsemellan. I dessa reglementen, vilka blevo av

Konungen fastställda den 20 november 1685, stadgades angående lega åt

soldaten följande: »Och på det att knektelegandet icke måtte falla eu eller

annan rote alltför svårt, så haver man, att så mycket mera lätta, styrka

och befrämja verket, för skäligt funnit och beviljat, att enär knekten av

roten och sedan av hela socknen tingad och anskaffad är, då undfår roten

av de i häradskistan insamlade knektemedlen till 100 daler kopparmynt;

blivande icke hela legan på eu gång uttagen och betald, utan en fjärdepart

allenast av den betingade summan erlägges vart år, det sig belöper

årligen 25 daler kopparmynt, men enär fyra år äro förlidna, då får han

sista penningen, som ock är 25 daler kopparmynt utav de 100 daler

legosumma».

Vidare fanns i reglementena för Kungsörs, Strömsholms och Salbergs

län samt för Fernebo socken stadgat: »Såsom hans Kungl, Maj:t har

i nader förärat och givit till var rote uti länet (socknen) två tunnor spannmål

årligen eller i stället sex daler silvermynt, som allmogen med underdånigste

vördnad erkänner och upptager, alltså är således avhandlat, att

en tunna spannmål eller tre daler silvermynt inlevereras uti häradskistan

årligen, varav ovanbemälta lega tages, men den andra tunnan eller tre daler

silvermynt kommer roten tillgodo och hjälp».

I reglementena för N ästerås och Väsby län var stadgat: »Såsom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

hans Kungl. Maj:t bär i nåder förärat och givit till var rote uti länet eu

tunna spannmål årligen eller i stället tre daler silvermynt, som allmogen

med underdånigste vördnad erkänner och upptager, alltså är således avhandlat,

att samma tunna spannmål eller tre daler silvermynt inlevereras

uti häradskistan årligen, varav ovanbemälta lega tages».

Reglemente för Fellingsbro härad fastställdes av Konungen den 5

augusti 1686. Däri stadgades, att legan ej fick överstiga 100 daler kopparmynt;

men någon bestämmelse om den rotarna i häradet tillagda spannmålen

innehöll reglementet icke. Av ett nådigt brev den 8 juni 1697

till landshövdingen i orten, vari avhandlades de åt rotarna i Fellingsbro

härad givna spannmålstunnorna, framgår dock, att rotarna ifråga om legans

utbetalande till soldaterna och knektetunnans insättande i häradskistan

tillämpat det förfaringssätt, som var stadgat i övriga reglementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande den 21 maj 1695 blevo berörda

kistor insatta i förvar på Västerås slott. Då eldsvåda år 1736 övergick

slottet, blevo knektelegomedlen insatta i Västmanlands läns ränteri, där

de allt sedan dess, med visst avbrott under 1750-talet, förvarats.

Knektelegomedlen hava senast förvaltats jämlikt ett av Kungl. Maj:t

den 18 maj 1833 utfärdat reglemente för Västmanlands regementes knektelegomedelskassas

styrelse och förvaltning. Enligt detta reglemente har

förvaltningen ombesörjts av en direktion, bestående av landshövdingen i

Västmanlands län, chefen för Västmanlands regemente samt sju besuttna

rotehållare från länet, vilka valts av vid sockenstämmor utsedda ombud,

nämligen ett från varje socken, som ägde del i knektelegohjälpen.

Sedan på grund av 1901 års riksdags beslut angående ny härordning

indelningsverket förklarats skola upphöra, förordnades genom Kungl.

kungörelse med föreskrifter i fråga om indelningsverkets upphörande med

mera den 29 november 1901, att det ifrågavarande kassa förunnade statsanslag

skulle från och med ingången av år 1904 indragas.

Genom brev till Konungens befallningshavande i Västmanlands län

den 12 maj 1905 föreskrev Kungl. Maj:t, att, enär kassan, vilken enligt

förebragt utredning bildats uteslutande av statsmedel jämte därå upplupna

räntor, numera icke vore för det med densamma ursprungligen avsedda

ändamål behövlig, kassans värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper

och övriga tillhörigheter skulle av kassans direktion överlämnas till befallningshavanden,

som hade att övertaga och tillsvidare handhava förvaltningen

av kassan, intill dess Kungl. Maj:t därom annorlunda förordnat.

Sedan vid sammanträde med kassans direktion den 25 augusti 1905

rotehållarnas ombud i direktionen inlagt sin protest mot berörda av Kungl.

Maj:t föreskrivna åtgärd rörande kassan, under förklaring att de för sin

opaginerad Kontrollera mot PDF

StatsutukotteU utlåtande Nr 51.

dol vägrade att avstå från deltagande i kassans förvaltning och att överlämna

densamma till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, företog befallningshavanden

den 31 oktober 1905 till avgörande frågan om de mått

och steg, som befallningshavanden hade att vidtaga för verkställighet av

Kungl. Maj:ts berörda föreskrift, därvid befallningshavanden fann annan

åtgärd för överflyttning av förvaltningen icke erforderlig, än att befallningshavanden

anmodade de hos länsstyrelsen anställda tjänstemän, vilka

dittills tillika tjänstgjort såsom ombudsman, kassaförvaltare och räkenskapsförare

hos kassan, att såsom befallningshavandens biträden vid den förvaltning

av kassan, som enligt kungl. brevet den 12 maj 1905 uppdragits åt

befallningshavanden, framdeles såsom dittills uppehålla sina befattningar

vid kassan.

Godsägaren Frans Schartau å Forsby samt landstingsmannen Gust.

A. Pettersson i Sorby, häradsdomaren O. F. Johansson i Ransta, hemmansägaren

J. O. Olsson i Landberga, förre riksdagsmannen G. Lindgren

i Islingby, lantbrukaren C. Arvid Andersson i Hamre och godsägaren E.

Eriksson i Kolbäcks kyrkoby, i egenskap av rotehållarnas valda ledamöter

i kassans direktion, kallade därpå rotehållarna att själva eller genom å

kommunalstämmor utsedda ombud sammanträda för att besluta om de åtgärder,

som borde vidtagas med anledning av Konungens befallningshavandes

förfogande över kassan. Vid sammanträde, som i anledning härav

hölls den 14 september 1906, beslöts att genom anställande av rättegång

mot Kungl. Maj:t och kronan få frågan om äganderätten till kassan prövad,

varjämte åt Schartau och rotehållarnas övriga ombud i kassans direktion

i deras nämnda egenskap uppdrogs att utse rättegångsombud.

Dessa personer instämde därefter den 2 maj 1907 Kungl. Maj:t och

kronan till rådstuvurätten i Västerås samt yrkade, såsom rotehållarnas ombud

och själva rotehållare ävensom i egenskap av kassans direktion, att,

som äganderätten till kassan tillkommo de rotehållare, av vilka och för

vilkas räkning kassan bildats, samt Konungens befallningshavande lagligen

icke ägt att mot de av rotehållarna utsedda direktionsmedlemmarnas protest

sätta sig i besittning av kassans tillhörigheter, äganderätten till kassan

måtte med allt vad därtill hörde förklaras tillkomma rotehållarna, samt

Kungl. Maj:t och kronan förpliktas att, med återställande av det olagligen

rubbade besittningsförhållandet, till direktionen eller, därest denna skulle

anses hava upphört, till Schartau och hans medparter såsom rotehållarnas

ombud eller själva rotehållare utan avkortning redovisa alla kassans värdehandlingar,

kontanta medel, räkenskaper och övriga tillhörigheter.

Rådstuvurätten utlät sig i utslag den 19 oktober 1908:

»Enär det måste anses å Kungl. Maj:ts och kronans sida utrett, ej

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

mindre att kassan uppkommit uteslutande genom besparingar å den årliga

kronotiondespannmal eller det i stallet därför bestämda vederlag efter

tre daler silvermynt för tunna, som vid det ständiga knektehållets inrättande

av kronan donerats till 932 rotar vid Västmanlands regemente såsom

understöd vid roteringsbesvärets fullgörande, ävensom genom influtna

räntor å dessa besparingar, än även att för donationens utgående

fästats såsom villkor, att anslaget i spannmål eller penningar skulle inlevereras

i häradskistan för att vid behov användas till underlättande av

knektelegandet; alltså och då vid sådant förhållande kassans tillgångar vore

att anse såsom statsmedel, vara efter indelningsverkets upphörande rotehållarna

icke vidare kunde göra anspråk, samt Kung!. Maj:t förty ägt rätt

att, såsom genom Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse till Konungens befallningshavande

i Västmanlands län den 12 maj 1905 skett, utan rotehållarnas

hörande meddela förändrade föreskrifter angående kassans förvaltning,

funne rådstnvurätten vad å Schartaus och medparters sida blivit yrkat icke

kunna bifallas; dock skulle med avseende å sakens beskaffenhet kronan

själv vidkännas sina kostnader i målet.»

Från rådstuvurättens dom voro dock två ledamöter av rätten skiljaktiga

och anförde:

»Enär ostridigt är, att Västmanlands regementes knektelegomedelskassa

bildats av besparingar jämte upplupna räntor å det årliga anslag av

spannmål eller motsvarande penningar, som vid det vissa knektehållets inrättande

av Konung Karl den Elfte givits niohundratrettiotvå rotar inom

då varande Kungsörn, Salbergs och Strömsholms län, Fellingsbro, Ervalla

och Näsby socknar, Fernebo socken och det övriga \ ästmanland,

samt Konung Karl den Elftes nådiga brev härom den 3 juli 1684

innehåller, att samma anslag tillerkänts rotarna till deras knektars understöd

till följd därav att Kungl. Maj:t fruktade, att ''det vissa knektehållet

i Västmanland icke torde så alldeles i längden bära sig förmedelst de svaga

rotarne, varav Västmanlands regemente består, där icke de på något sätt

bliva i tid understödde’,

ty och som av den omständigheten, att vid ordnandet av förhållandena

mellan allmogen och soldaterna under år 1685 de överenskommelser

blivit träffade och av Kungl. Magt den 20 november samma år godkända,

att hela ovanberörda anslag av spannmål eller penningar eller en del därav

skulle inlevereras i häradskistan för att vid behov användas till underlättande

av knektelegandet, icke kan anses hava följt, att de niohundratrettiotvå rotar,

med vilka samma överenskommelse träffats, avhänt sig äganderätten till den

kassa, som bildats av besparingar av dessa, ursprungligen i häradskistan

och sedermera i lantränteriet insatta medel jämte räntor därå,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

7

alltså och då vid det förhållande, att kassan icke vidare behöver

tagas i anspråk för därmed avsett ändamål eller underlättande av knektelegan,

Kungl. Maj:t saknat laglig rätt att frånhända direktionen av kassan

dess värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper och övriga tillhörigheter,

förpliktades Kungl. Maj:t och kronan att till direktionen av kassan

genast återställa kassans värdehandlingar, kontanta medel och räkenskaper

samt att för förvaltningen av kassan från den dag densamma blivit direktionen

frånhänd, eller den 31 oktober 1905, till direktionen lämna redovisning.

Med avseende å sakens beskaffenhet skulle dock rättegångskostnaderna

mellan parterna kvittas.»

Svea hovrätt, dit parterna å ömse sidor vädjade, fann i dom den

23 juni 1910 ej skäl att göra ändring i rådstuvurättens utslag, men stadgade,

att parterna skulle själva vidkännas sina i hovrätten å målet havda

kostnader.

I hovrättens dom sökte parterna å ömse sidor ändring.

Vid målets föredragning i Högsta domstolen hemställde Nedre justitierevisionen,

att Kungl. Maj:t, med ändring av domstolarnas beslut i huvudsaken,

måtte förplikta Kungl. Maj:t och kronan att genast till Schartau

och hans medparter i deras egenskap av ombud för rotehållarna överlämna

kassans värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper och övriga tillhörigheter

jämte redovisning för tiden från den 31 oktober 1905. 1 fråga

om rättegångskostnaderna hemställdes, att hovrättens dom måtte varda

fastställd.

Nedre justitierevisionens motivering för sin hemställan var av följande

lydelse:

»I samband med det ständiga knektehållets inrättande har Konung

Karl XI, enligt vad nådiga breven av den 3 och 22 juli 1684 giva vid

handen, tillförsäkrat ifrågavarande 932 rotar vid Västmanlands regemente,

att de till hjälp och understöd vid roteringsbesvärets fullgörande skulle,

så länge indelningsverket bestode, årligen bekomma, såvitt nu är i fråga,

vardera en tunna spannmål eller i brist därav tre daler silvermynt.

Stadgandet i reglementena därom att nämnda spannmålstunna eller

i dess ställe tre daler silvermynt skulle insättas i häradskistan och lega

till soldaten därav tagas, har väl inneburit en inskränkning i rotehållarnas

förfoganderätt över medlen i syfte att penningar skulle uppsamlas för att

vara till hands vid legans betalande åt nyanställd soldat. Det kan dock

icke antagas, att genom stadgandet avsetts att förbehålla kronan rätt till

vad av medlen ej bleve använt för sagda ändamål.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

Förty måste de besparingar, som under årens lopp uppkommit å

medlen och vilka utgöra omstämda kassa, anses tillhöra rotehållarna, vadan

Kungl. Maj:t ej varit berättigad att, sedan indelningsverket numera upphört

och kassan därmed blivit obehövlig för det med hennes bildande avsedda

ändamål, omhändertaga kassan.»

En ledamot av Nedre justitierevisionen var emellertid av särskild

mening och hemställde, att Kungl. Maj:t måtte pröva rättvist fastställa hovrättens

dom, vilket också blev Högsta domstolens beslut.

Beträffande knektelegomedelskassans nuvarande ställning tillåter sig

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande meddela, att kassans tillgångar den

31 december 1917 utgjorde 2,169,033 kronor 80 öre, att i enlighet med

gällande bestämmelser och nära tvåhundraårig praxis, dess medel äro placerade

i inteckningslån, utlämnade dels såsom stående dels såsom amorteringslån,

uti hemman inom ^ Västmanlands län samt inom Fellingsbro,

Ervalla och Näsby socknar av Örebro län, samt att lanen, som i fråga om

äldre sådana löpa med 4 Z ränta och beträffande under senare tid utlämnade

löpa med 472 Z ränta, uppgingo till sammanlagt 2,162,588 kronor

42 öre, fördelade på 411 särskilda lån.

Med anledning av utgången utav ovan omförmälda rättegång mellan

rotehållarna vid Västmanlands regemente, å ena sidan, samt Kungl. Magt

och kronan, å andra sidan, har kungl. arméförvaltningens civila departement

i underdånig skrivelse den 2 juli 1918, över vilken genom nådig

remiss den 18 juli 1918 Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes yttrande

infordrats, underställt Eders Kungl. Maj:ts beprövande, vilka bestämmelser,

som må finnas erforderliga i fråga om den framtida förvaltningen av

kassans tillgångar och dispositionen av dessa. Vad departementet i sådant

hänseende tänkt sig har icke angivits. Då emellertid departementet, under

erinran, att större delen av kassans tillgångar är utlånad åt enskilda personer,

tillika hemställt om meddelande av särskilda föreskrifter »beträffande

sättet för kassans avveckling», synes därav framgå, att enligt departementets

mening kassan nu bör frånhändas Västmanland.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har svårt att föreställa sig

att en dylik avsikt kan vara grundad på någon djupare insikt om de förhållanden,

under vilka kassan tillkommit, om det sätt, på vilket dess kapital

under århundraden placerats och om den fördel, det västmanländska

mindre jordbruket under lika lång tid haft av denna inom provinsen uppkomna

lånekassa. För egen del håller befallningshavanden före, såväl att

den rättsliga befogenheten av en åtgärd, sådan som den av departementet

ifrågasatta, är långt ifrån klar, som ock att, även om så vore fallet, rim
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

9

lighets-, billighets- och klokhetsskill avgjort förbjuda eu rubbning av de

sedan länge bestående förhållandena uti här ifrågavarande avseende.

N åd den juridiska sidan av saken angår må erinras därom, att

genom Kungl. Maj:ts dom den 30 maj 1918 allenast blivit avgjort, att

rotehållarna icke ägde utbekomma kassans tillgångar, enär desamma ansetts

uppkomna allenast genom statsmedel. Därav följer emellertid icke utan

vidare, att kronan äger befogenhet att göra med kassan som den behagar.

Särskilda utfästelser av statsmakterna gent emot rotehållarna synas stå

hindrande i vägen härför, utfästelser, som konfirmerat en mångårig hävd

och stadfästat kassans egenskap av att vara eu allmännyttig tillgång till

förmån för den landsända, inom vilken den uppkommit. Befallningshavanden

vill i sådant hänseende framhålla, att Riksens ständer i anslutning

till den användning, kassan så gott som ifrån sin uppkomst haft, i

underdånig skrivelse den 30 januari 1769 uttalat, att rotehållarna borde,

när de presterade lika nöjaktig pant som andra, vara framför alla berättigade

till lån ur kassan, samt att Kungl. Maj:t i skrivelse den 3 april

1770, med överlämnande av ständernas omförmälda skrivelse till verkställighet,

bekräftat detta. I ett nådigt brev den 5 mars 1793, vari föreskrevs,

att kassans år 1791 till krigskollegium överlämnade medel skulle

på grund av däremot resta protester återsändas till kassans direktion för

att åter stå under dess förvaltning och inseende, tillägges följande: »helst

därigenom rotehållarne därstädes få begagna sig av dem uti kungl. brevet

den 3 april 1770 tillagda förmån att framför andra med lån utur kassan

varda undsatta».

Det torde på goda grunder kunna hävdas, att härigenom kassans

egenskap av att vara en jordbrukslånekassa särskilt för rotehållarna för

alla tider fastslagits. Om så är, gäller uppenbarligen denna utfästelse

såväl kapitalet som den årliga avkastningen i den mån densamma icke erfordras

för knektelegan, och någon förändrad disposition av kassan skulle

följaktligen ej kunna äga rum utan rotehållarnas samtycke.

Därest emellertid denna uppfattning emot Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes

förmodan icke skulle anses vara av den hållbarhet, att

därpå för rotehållarna skulle kunna grundas något juridiskt giltigt anspråk,

synes det emellertid Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, såsom

förut angivits, att synnerligen starka skäl tala för att kassan, som ju hittills

icke kunnat beräknas som någon statsverkets tillgång, måtte få kvarstanna

inom Västmanland och där användas på sätt av ålder varit brukligt,

nämligen såsom en lånekassa för det mindre jordbruket.

Till stöd härför vill befallningshavanden till en början erinra därom,

att den rätt, kronan genom utgången av ovan omförmälda rättegång fått

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 6 sand. 30 käft. (AV 51—52.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

erkänd, ingalunda är av självklar och odiskuterbar art. Tvärtom hava

två domare vid rådstuvurätten och två revisionssekreterare vid sakens

föredragning i Högsta domstolen uttalat sig för bifall till rotehållarnas

talan. An mera. Såväl vid underrätten som hovrätten förordnade vederbörande

domstol, att vardera parten skulle själv vidkännas sina kostnader

å saken, vilket i sin tur av Högsta domstolen enhälligt fastställdes. Då

sådant enligt gällande rättegångsordning skall ske endast i det fall, att

saken är »mörk och tvivelaktig», framgår härav att, oaktat rotehållarnas anspråk

på äganderätten till kassan icke kunnat bifallas, kronans rätt till

densamma i allt fall ansetts vara av tvivelaktig natur.

Vidare må framhållas ovan omnämnda uttalanden av riksdag och

Kungl. Maj:t om kassan såsom en jordbrukslånekassa i första hand för

rotehållarna, ett uttalande som, även om det icke skulle vara juridiskt

bindande, dock måste anses innebära en stark moralisk förpliktelse.

Slutligen må betonas, att kassan faktiskt använts i sådan egenskap

under snart 200 år eller alltifrån år 1734 samt att det i en tid som vår,

som bland annat strävar efter att ordna och stödja jordbrukets behov av

kredit, synes föga välbetänkt, om staten med stöd av en, visserligen i

rättegångsväg stadfäst, men samtidigt såsom tvivelaktig betecknad rätt i

strid med statsmakternas egna utfästelser skulle riva upp en urgammal

och till jordbruksnäringens fromma verkande institution. En sådan åtgärd

skulle utan tvivel framkalla en stor misstämning hos alla de jordbrukets

män, vilka av ålder vant sig att betrakta kassan såsom en värdefull

västmanländsk tillhörighet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kan följaktligen icke finna,

att utgången av rättegången mellan rotehållarna och kronan kan innebära

skälig anledning att beträffande kassan utfärda nya bestämmelser i det

syfte, som avses uti arméförvaltningens civila departements skrivelse.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser alltså, att kassan alltjämt

bör förbliva en lånekassa för det mindre jordbruket inom Västmanlands

län samt Fellingsbro, Ervalla och Näsby socknar av Örebro län och

för sådant ändamål fortfarande som hittills förvaltas av befallningshavanden

i Västmanlands län.

Däremot är Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande av den meningen,

att, oavsett utgången av rättegången, en del smärre jämkningar av bestämmelserna

rörande kassan skulle vara lämpliga, men jämkningar, som sammanfalla

med, icke strida emot ortsbefolkningens intressen och som följaktligen

skulle kunna genomföras med deras goda vilja. Det har också

varit befallningshavandens avsikt att, därest rättegången i sista instans

icke skulle utfalla till rotehållarnas förmån, i vilket fall ju dessa ensamma

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande AV fri.

11

ägde bestämma om kassan, ingå till Eders Kungl. Maj:t med framställning

i berönla hänseende.

Det är ett av erfarenheten väl bestyrkt faktum, att när det i någon

landsända gäller att vidtaga åtgärder för näringarnas förkovran eller eljest

till allmänt gagn, det möter stora svårigheter att anskaffa penningar för

planers uppgörande, för försöks anställande och dylikt. Först sedan ärendet

föreligger i färdigt skick, så att var och en med lätthet kan taga

kännedom om dess fördelar för honom och för det allmänna, först då

förefinnes i regel möjlighet att få till stånd ett sådant allmänintresse, att

folk vill anslå penningar till företagets igångsättande. Oändligt många

gagnande åtgärder hava i brist på rörelsekapital för själva starten — i

sig ofta ringa nog — fått anstå årtionden igenom och än längre. Det

ligger i öppen dag, vilken oerhörd fördel det skulle vara för en landsända

att förfoga över ett årligen tillgängligt belopp, förmedelst vilket

fullständiga planer och kostnadsberäkningar för allmännyttiga företag

kunde uppgöras, tack vare vilket för den enskilde alltför dyrbara försök

på näringslivets område kunde utföras, genom vilket kunskaper rörande

materiella och kulturella förhållanden kunde spridas med mera dylikt.

Sålunda skulle planer kunna uppgöras för avdikning och torrläggning av

sänka marker, för jordbrukets elektrifiering, för konstgjord bevattning i

fall, då sådant lämpligen kan genomföras, för vägväsendets upphjälpande,

för kommunikationernas förbättrande med mera. Försök skulle kunna

anställas på jordbrukets, kreatursskötselns, skogsbrukets och fiskerinäringens

område. Ett intensivt upplysningsarbete kunde bedrivas inom alla hushållningens

grenar. Jämväl kulturella intressen skulle, i den mån tillgängliga

medel försloge även härtill, kunna på ett ändamålsenligt sätt tillvaratagas.

Nu är att märka, att de olika länen i sina hushållningssällskap och

landsting redan i viss mån äga representanter för de intressen, varom i

det föregående ordats. För att säkerställa en god samverkan bör därför

i den förvaltning, som skulle äga att bestämma om användningen av en

dylik tillgång, sitta målsmän såväl för vederbörande hushållningssällskap

som landsting, och vidare lärer väl om en sådan förvaltning böra stadgas,

att den beträffande åtgöranden till näringarnas främjande i främsta rummet

skall hava att vidtaga åtgärder, som innebära utredning och förberedelse,

medan själva utförandet skall ankomma på de enskilde, respektive

på landsting, kommuner och hushållningssällskap, samt att förvaltningen

ifråga om åtgärder i upplysningssyfte endast i samförstånd med vederbörande

landsting och hushållningssällskap äger att ingå på områden, som

utgöra föremål för de senares omvårdnad. Med den sammansättning av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande AV 51.

den förvaltande myndigheten, som i det föregående förutsatts, lärer fullgiltig

garanti för en god samverkan förefinnas. Då emellertid de uppgifter,

som i det föregående skisserats, jämväl äro sådana, som det ankommer

på landshövdingen att fullfölja, bör även han hava plats i förvaltningen.

Vad knektelegomedelskassan angår synes det Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande, som om denna nu nått en sådan storlek, att en rätt

så väsentlig del av densammas årliga avkastning skulle kunna användas

till dylika allmännyttiga åtgärder och en del av kassans tillgångar sålunda

på ett annat sätt än i form av lån komma intressenterna till godo. Då

emellertid kassan sedan århundraden stått i samband med Kungl. Västmanlands

regemente och i främsta rummet varit avsedd att säkerställa

rekryteringen vid detsamma, synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

riktigt, att någon del av avkastningen även kommer regementet

till godo. Ehuru syftemålet med kassan från början varit att stödja

manskapsrekryteringen, vilket ju numera efter den allmänna värnpliktens

införande icke är erforderligt, synes det icke obilligt, att kassan i fortsättningen

finge användas för att underlätta underbefälets rekrytering, varjämte

tillskott ur densamma borde få lämnas för att bereda de värnpliktige

nytta och trevnad samt i övrigt sedlig och andlig vård. Vid sådant

förhållande bör även chefen för Västmanlands regemente vara ledamot i

förvaltningen av den del utav kassans årliga avkastning, som skulle få

användas i här berörda syften.

Vad förslagets detaljer beträffar har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

tänkt sig, att varje år skulle för här omförmälda ändamål

få användas högst 80 % av föregående års inkomster, medan återstående

minst 20 % alltid skulle läggas till kapitalet för att säkerställa kassans

behöriga tillväxt.

Enär, såsom förut framhållits, av de ursprungligen i kassan delägande

932 rotarna 59 rotar äro belägna inom Fellingsbro, Näsby och

Ervalla socknar av Örebro län, böra dock för allmännyttiga åtgärder beträffande

dessa socknar anslås 59/932 eller icke fullt V16 av omförmälda

80 % av årsavkastningen att, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Örebro län i bilagda skrivelse den 27 november 1918 jämväl

tillstyrkt, förvaltas av en styrelse, bestående av landshövdingen i länet

som ordförande samt en av länets landsting och en av dess hushållningssällskap

årligen vald ledamot jämte suppleant för eu var av dem.

Då emellertid utgifter, som kunde komma att nedläggas för Västmanlands

regementes räkning, även komma värnpliktige från dessa socknar

till godo, borde måhända deras andel i anslaget till allmännyttiga åtgärder

något nedsättas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig emeller
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

VA

tid böra föreslå dessa socknars andel till förenämnda Vis av de 80

procenten.

Då med den syn på frågan, Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandc

i det föregående anlagt, det kan anses tvivelaktigt, huruvida de av befallningshavanden

förordade jftnikningarna beträffande kassans användning

kunna genomföras utan rotehållarnas samtycke, har befallningshavanden

inhämtat deras yttrande i frågan genom framläggande i huvuddrag av

det förslag, som härmed underställes Eders Kungl. Maj:ts prövning. Av

dessa yttranden, som härmed bifogas, framgår, att befallningshavandens

förslag vunnit enhällig tillslutning. Länets landsting och hushållningssällskap,

vilkas utlåtande jämväl inhämtats, hava ävenledes varmt förordat

förslaget och givit uttryck åt sin förväntan, att kassan icke skall frånhändas

provinsen. Jämväl Örebro läns landstings och hushållningssällskaps

förvaltningsutskott hava i huvudsak anslutit sig till förslaget.

Med stöd av vad sålunda anförts tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts

befallningshavande i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville

utverka riksdagens samtycke därtill,

att Västmanlands regementes knektelegomedelskassa hädanefter må

under namn av Västmanlands knektelegomedelskassa få användas som lånkassa

för det mindre jordbruket inom Västmanlands län samt Eellingsbro,

Ervalla och Näsby socknar av Örebro län och för ändamålet förvaltas

av Eders Kungl. Majrts befallningshavande i Västmanlands län,

att varje år högst 80 procent av kassans avkastning närmast föregående

år må få användas för åtgärder till näringslivets främjande och,

i mån av tillgång, jämväl det kulturella livets höjande, för underlättande

av underbefälsrekryteringen vid Kungl. Västmanlands regemente samt för

att bereda nytta och trevnad ävensom sedlig och andlig vård åt värnpliktige

vid samma regemente,

att därvid vad beträffar Västmanlands län, på vilket av omförmälda

80 procent skall falla högst 15/16, beslutanderätten över denna tillgång

skall tillkomma en styrelse, bestående av landshövdingen i Västmanlands

län såsom ordförande, chefen för Kungl. Västmanlands regemente samt

två av länets landsting och två av dess hushållningssällskap årligen valda

ledamöter jämte suppleanter för dem,

att, vad angår Eellingsbro, Ervalla och Näsby socknar av Örebro

län, på vilka av omförmälda 80 procent skall falla högst 1/i6, beslutanderätten

över denna tillgång, som icke må användas till fromma för Västmanlands

regemente, skall utövas av en styrelse, bestående av landshövdingen

i Örebro län såsom ordförande samt en av detta läns landsting

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

och en av dess hushållningssällskap årligen vald ledamot jämte suppleant

för en var av dem,

att vad av dessa styrelser utav tillgängliga medel icke varder under

varje särskilt år för ovan angivna ändamål använt eller särskilt reserverat

skall läggas till knektelegomedelskassans kapital,

samt att Eders Kungl. Maj:t skall äga meddela de närmare föreskrifter,

som i övrigt må varda erforderliga.

Varje år torde redogörelse för vad envar av förut nämnda styrelser

under föregående kalenderår åtgjort höra insändas till Eders Kungl. Maj:t

samt vederbörande landsting och hushållningssällskap.

Under förutsättning av bifall till vad ovan föreslagits torde en överarbetnirig

av det för kassan gällande reglemente, som härmed bifogas,

vara nödvändig.»

Efter det denna befallningshavandens den 28 november 1918 dagtecknade

skrivelse blivit avsänd vid tiden för dagtecknandet, har emellertid

befallningshavanden fått emottaga nådigt brev i ärendet den 13 december

samma år av följande lydelse:

»Genom brev den 12 maj 1905 föreskrevo Vi, dels att Västmanlands

regementes knektelegomedelskassas värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper

och övriga tillhörigheter skulle av kassans direktion överlämnas

till Eder, dels ock att Ni skulle övertaga och tillsvidare handhava förvaltningen

av kassan, intill dess Vi kunde därom annorlunda förordna.

Sedan vår arméförvaltnings civila departement uti underdånig skrivelse

den 2 juli 1918 underställt vårt beprövande, vilka bestämmelser,

som kunde finnas erforderliga i fråga om den framtida förvaltningen av

kassans tillgångar och dispositionen av dessa, hava vi, som framdeles efter

verkställd utredning vilja meddela beslut i nämnda hänseenden, funnit

gott förordna, att händanefter till ifrågavarande kassa inflytande medel,

efter avdrag av behöriga förvaltningsutgifter, skola, i den ordning arméförvaltningens

civila departement äger bestämma, av eder inlevereras till

nämnda departement och därstädes särskilt bokföras. Vilket vederbörande

till efterrättelse länder. Avskrift av detta brev tillställes kammarrätten.»

Innebörden av sagda nadiga brev torde kunna uttryckas sä, att visserligen

framdeles en utredning skall göras angående lämpligaste sättet

att använda och förvalta kassan, men att redan innan denna utredning

slutförts kassans avkastning och kapital i den mån detsamma blir tillgängligt

skall bortflyttas från Västmanland och indragas till kungl. arméförvaltningen.

Kungl. Mij:ts förberörda beslut har inom provinsen frarnkillat både

förvåning och besvikelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

15

Man hade nämligen trott sig kunna påräkna ett större hänsynstagande

1 ill befallningshavandens framställning och den där bakom stående

fullständigt enhälliga länsopinionen.

Vi förmena, att den av befallningshavanden förebragta utredningen

är synnerligen ingående och fullständig och att därför eu ytterligare utredning

icke skulle lämna några nu icke framlagda bidrag till klarläggandet

av ärendet. Detta är för övrigt av den natur såsom saken nu ligger,

att ett avgörande i alla händelser måste ske under största hänsynstagande

även till lämplighets- och billighetsskäl jämsides med rättsskälen.

Vad dessa senare angår torde det förhålla sig såsom befallningshavanden

med styrka påvisat, nämligen att de ingalunda äro oomtvistligt

på kronans sida, vilket även framgår av de skiljaktiga meningarna i domstolarna,

men vi skola nu icke vidare ingå på denna sida av saken.

\ i skola i stället tillåta oss att ytterligare understryka de billighetsskäl,

som vi förmena tala till förmån för en sådan framtida anordning

med kassan, som befallningshavanden föreslagit.

Av utredningen i ärendet framgår otvetydigt, att kassan uteslutande

bildats genom hopsparande av de tre daler silvermynt för rote och år, som

kronan skänkt de 932 betryckta rotarna till understöd samt av upplupna

räntor å dessa medel. Vidare att kassan under snart 200 år tjänat det

västmanländska jordbruket såsom lånekassa och att rotehållarna åtminstone

sedan år 1770 varit av statsmakterna uttryckligen tillförsäkrade förmånsrätt

till lån ur knssan. Denna låneverksamhet har därför varit av stort värde

för jordbruksnäringen, och det mindre jordbruket har haft ett verkligt

stöd i de billiga lånen ur kassan. Därför skulle det säkerligen bereda

låntagarna och därmed jordbruket betydande olägenheter, om kassan frånhändes

länet. Under sådana förhållanden vore det väl rimligt, att kassan

får bibehållas inom lånet och fortfarande tjäna samma ändamål som

hittills.

Men det vore även billigt av flera skäl. Genom den årliga avkastningens

användning i huvudsaklig överensstämmelse med befallningshavandens

förslag, nämligen för åtgärder till näringslivets främjande och det

kulturella livets höjande, för underlättande av underbefälsrekryteringen vid

Västmanlands regemente samt för beredande av nytta och trevnad åt

värnpliktige därstädes, skulle kassan fortfarande, om än i tidsenligare former,

komma till användning för det ändamål, för vilket den bildats, samt

bliva till nytta icke allenast för det allmänna utan i alldeles särskilt höggrad

för det län, inom vilket den blivit hopsparad.

Det är därför vår livliga förhoppning, att då riksdagen går att ställa

dessa rimlighets- och billighetsskäl mot kronans enbart formellt juridiska

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

Motion rörande

Jämtands

roteringskassa.

skal för förfogande över kassans medel — en förfoganderätt, som icke

kan anses blivit på det fullt otvivelaktiga och betryggande sätt ådagalagd,

som riksdagen år 1900 förutsatte för disposition av medel ur kassan för

statsverkets räkning — billighetsskälen skola befinnas så pass vägande,

att riksdagen vill tillmötesgå den enhälliga önskan beträffande kassans

framtida ställning, som länets hela befolkning uttalat.

Vi våga dessutom hysa den tilliten, att härtill skall bidraga jämväl

det varma intresse för det mindre jordbrukets stödjande och höjande, varav

riksdagen själv så många gånger visat sig besjälad och varpå riksdagen

givit så många bevis.

Då till allt detta kommer, att den ekonomiska sidan av saken måhända

får anses spela en underordnad roll med hänsyn till statens budget,

vare sig kassans medel, vid 1917 års slut uppgående till runt tal 2,170,000

kronor, tillföras statskassan direkt eller avsättas för ändamål, vilka eljest

skulle bestridas ur statsmedel, våga vi hoppas att icke heller finansiella

betänkligheter skola lägga hinder i vägen för en framtida rättvis och ändamålsenlig

anordning med kassan.

Såsom ovan framhållits har genom kungl. brevet den 13 december

1918 ett föregripande skett av den utredning i ärendet, som dock Kungl.

Maj:t ansett nödig. Det synes oss, som om ett dylikt föregripande icke

borde hava ägt rum, utan att i alla händelser resultatet av den bebådade

utredningen borde hava avvaktats.»

Vidare har uti en inom första kammaren av herr C. J. von Essen

väckt motion (nr 88) hemställts, att riksdagen ville för sin del medgiva,

att Jämtlands roteringskassa bevaras åt provinsen Jämtland och därstädes

förvaltas av en särskild styrelse för tillgodoseende av någon med

dess ursprungliga ändamål jämförlig uppgift.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

»För underlättande av rustningsbesvärets utgörande inom Jämtland

anvisade konung Carl XI vissa statsmedel, vilka, i den mån de ej fingo

uppbäras av rusthållarne, blevo sammanförda i en särskild kassa, kallad

Jämtlands reservmedelskassa. Vid fastställande den 8 oktober 1851 av

nytt knektekontrakt för Jämtland bildades för underlättande av rotehållarnes

skyldigheter en ny kassa, benämnd Jämtlands roteringskassa, i

vilken reservmedelskassans dåvarande behållning 37,288 R:dr 25 sk. b:co

ingick som grundkapital. Från roteringskassan, vilken ställdes under

styrelse av en direktion, bestående av landshövdingen i länet samt 4

militära ledamöter och 4 bland rotehållarne valda ombud, skulle utbetalas

bl. a. bidrag till uppköp av remont i kasserad nummerhästs ställe

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlutande Nr 51.

17

och skulle vidare, därest för dylik kasserad häst bidrag uppburits från

kassan, direktionen äga låta försälja samma häst å auktion och gottgöra

kassan av köpeskillingen för det lämnade bidraget, Förutom omförmälda

inkomst av försålda kasserade hästar och kassans egna räntemedel innöto

dessutom till kassan vissa särskilt anslagna augments- och hemmansräntor,

intill dess Kungl. Maj:t genom kungörelse den 29 november

1901 i samband med frågan om indelningsverkets upphörande förordnade,

Att statsanslaget till kassan skulle från och med ingången av 1904 indragas.

Sedermera har Kung]. Maj:t genom nådigt brev den 8 juni 1906

föreskrivit, att, som kassan icke längre vore behövlig för det med densamma

ursprungligen avsedda ändamål, kassans värdehandlingar, kontanta

medel, räkenskaper och övriga tillhörigheter skulle av kassans direktion

överlämnas till Konungens befallningshavande i Jämtlands län, ävensom

anbefallt samme befallningshavande att övertaga och tillsvidare handhava

förvaltningen av kassan, intill dess annorlunda bleve förordnat.

Mot detta Kungl. Maj:ts beslut, som på framställning av kassans

direktion vid sammanträde inför Konungens befallningshavande den 22

september 1906 delgavs såväl Jämtlands fältjägareregementes som Norrlands

dragonregementes rotehållare, inlade dessa en gensaga under framhållande,

att kassan fortfarande borde för rotehållarnes räkning och framtida

behov förvaltas. Till stöd för denna sin åsikt anförde rotehållarne

bl. a. följande: Enligt § o i det av Kungl. Maj:t den 30 december 1864

fastställda reglemente hade rotehållarne ägt att själva bestämma beloppen

av de från kassan utgående roterings- och remonteringsbidragen,

utan annan inskränkning än att kassans år 1862 till 87,048 riksdaler 69

öre uppgående grundfond icke finge minskas. Såsom en följd därav

hade i reglementet stadgats, att, därest kassans tillgångar något år ej

skulle varit tillräckliga för bidragens utbetalande, bristen skulle fyllas

genom tillskott av de roteringsskyldige. Oaktat roteringsbesväret vilat

ganska tungt på Jämtlands rotehållare, hade desse dock städse låtit sig

angeläget vara att ej bestämma de årliga roteringsbidragen till högre

belopp, än att besparingar skulle finnas att tillgå i kassan för den händelse

roteringsbördan skulle än ytterligare ökas genom krig. Under sådana

förhållanden ansågo rotehållarne rättvisa och billighet kräva, att de

belopp, som alltsedan 1862 blivit hopsparade i kassan, icke skulle föras

ur provinsen utan komma densamma tillgodo för främjande av, vare sig

det med kassan ursprungligen avsedda ändainål eller någon därmed i

nära sammanhang stående uppgift. Ty ehuru genom kungl. kungörelsen

den 29 november 1901 rotarne blivit befriade från de av roteringsbesväret

sig härledande förpliktelserna, läte det väl tänka sig, att inom en ej

Bihang till riksdagens protokoll 11)19. 6 saml. 30 käft. (AV 51—52.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

Utskottets

yttrande.

alltför avlägsen framtid förändrade förhållanden kunde i en eller annan

form påkalla roteringens återinförande, och ansågo rotehållarne därför

att kassan fortfarande borde bevaras.

Beträffande kassan, vars tillgångar vid 1917 års utgång uppgingo

till c:a 228,000 kronor, har någon åtgärd därefter ej träffats, förrän då

Kung!. Maj:t den 13 december 1918 i skrivelse till Konungens befallningshavande

i Jämtlands län — med förmälan att beslut framdeles skulle

meddelas rörande den framtida förvaltningen och dispositionen av kassan

— förordnat, att hädanefter till kassan inflytande medel skulle i den

ordning arméförvaltningens civila departement ägde bestämma av Konungens

befallningshavande inlevereras till nämnda departement och därstädes

särskilt bokföras.»

Utskottet har i fråga om dessa motioner jämlikt § 46 riksdagsordningen

införskaffat här bifogade yttrande från arméförvaltningen (bil. A.).

Det första av de nu föreliggande motionsvis framställda förslagen

avser, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t begära anstånd

med tillämpningen utav vissa av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser

rörande dispositionen av de huvudsakligen såsom lån mot säkerhet av inteckningar

i jordbruksfastigheter inom Västmanland placerade tillgångarna

i Västmanlands regementes knektelegomedelskassa. Tillika hava motionärerna

hemställt, att riksdagen måtte förklara, att riksdagen för sin del

icke har något att erinra mot bifall till länstyrelsens i Västmanlands län

förslag i fråga om framtida disposition av kassan.

Beträffande ifrågavarande kassa bör erinras, att, såsom i motionerna

omförmäles, av vederhörande rotehållare efter stämning å Kungl.

Maj:t och kronan framställt yrkande, att äganderätten till kassan måtte

förklaras tillkomma rotehållarne samt Kungl. Maj:t och Kronan förpliktas

till rotehållarna redovisa kassans tillgångar, blivit av Kungl. Maj :t genom

i högsta domstolen meddelad dom ogillat.

Enligt vad utskottet inhämtat har ett belopp av 25,000 kronor utgörande

inbetalta räntemedel, redan inlevererats till arméförvaltningen i enlighet

med Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1918. Då utskottet förutsätter,

att någon uppsägning till återbetalning av i jordbruksfastigheter

inom Västmanland bundna lån, å vilka givetvis skälig låneränta bör beräknas,

icke äger rum allenast på den grund att kassan numera övertagits

af staten, kan utskottet icke finna, att några starkare skäl tala för

ett anstånd med inlevererandet av disponibla medel — huvudsakligen

räntemedel — till arméförvaltningen.

Vad därefter beträffar det av länsstyrelsen i Västmanlands län fram
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Stil Uut skottets utlåt ande AV f)J.

19

ställda förslaget om bildande av eu särskild lånefond utav kassans tillgångar,

vilken fonds avkastning skulle för vissa olika ändamål disponeras,

har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka riksdagen att, såsom

av motionärerna ifrågasatts, nu uttala sin anslutning till detsamma,

varvid utskottet likväl förutsätter, att riksdagen framdeles beredes tillfälle

att yttra sig över ifrågavarande medels blivande användning.

Av vad utskottet sålunda anfört framgår, att utskottet avstyrker

de rörande dispositionen av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa

väckta motionerna.

1 fråga om det likaledes motiousvis framställda förslaget om bevarande

åt provinsen Jämtland av Jämtlands roteringskassa, vilken kassas

inflytande medel enligt Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1918 likaledes

skola till arméförvaltningen inlevereras, har utskottet, som av arméförvaltningens

bifogade yttranden inhämtat, att kassans tillgångar icke för

närvarande disponeras för ändamål, som särskilt tjäna jämtländska intressen,

icke funnit sig böra tillstyrka detsamma.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet, under hänvisning

i övrigt till arméförvaltningens bifogade yttrande jämte till detsamma

hörande handlingar (bil. A—C), hemställa,

a) att herrar Hults in. fl. och Jansons i Kungsör

m. fl. ifrågavarande motioner rörande dispositionen av

Västmanlands regementes knektelegomedelskassa icke

må av riksdagen bifallas; samt

b) att herr von Essens ovanberörda motion rörande

bevarande åt provinsen Jämtland av Jämtlands

roteringskassa icke heller må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 4 april 1919.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, C. J. G. Swartz, O. M. Strömberg,

H. F. Lamm, G. M. H. Ekelund, A. C. Lindblad, J. Nilsson, O. Bergqvist, C. G. Ekman,

H. G. W. krångel, A. Pers och J. L. Widell samt

från andra kammaren: herrar J. Olofsson, N. A. Nilsson i Kabbarp, A. Anderson i

Råstock, J. Jönsson i Revinge, P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, P. A. Hansson

i Stockholm, P. B. Nilsson i Landeryd, J. Erlansson, C. R. Jansson i Falun, K. A. W.

Björck och K. E. W. Söderhielm.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

Reservationer:

av herrar S. H. Kvarnzelius och A. Pers, vilka ansett, att utskottets

yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Utskottet — — — — — — — — — — — — — —---

meddelad dom ogillat.

Då befolkningen inom Västmanlands län och vissa angränsande

delar av Örebro län av ålder vant sig vid att betrakta ifrågavarande

kassa, Västmanlands regementes knektelegomedelskassa, såsom en ortens

tillgång, varur lån på förmånliga villkor kunnat erhållas särskilt till det

mindre jordbrukets hjälp, har utskottet funnit det helt naturligt, att från

ortsbefolkningens sida en misstämning ger sig tillkänna i anledning av

Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1918.

Även om rotehållarne icke äga några på formella grunder vilande

anspråk på, att kassans medel uteslutande disponeras till nämnda landsdelars

förmån, torde dock enligt utskottets mening starka billighetsskäl

tala för, att kassan, som ursprungligen bildats och sedermera använts i

ortsbefolkningens intresse, även för framtiden i någon form kommer samma

landsdelar till godo. Rörande denna framtida disposition av kassan

lärer enligt utskottets mening riksdagens uppfattning böra inhämtas, innan

ärendet slutligt avgöres. Intill dess definitivt beslut i ärendet sålunda

fattats, torde någon förändring beträffande kassans förvaltning icke böra

vidtagas. Utskottet anser sig alltså böra tillstyrka, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga under

omprövning, huruvida icke, intill dess definitivt beslut fattats rörande

den framtida användningen av tillgångarna i Västmanlands regementes

knektelegomedelskassa, med verkställandet av de i brevet den 13 december

1918 beträffande kassan föreskrivna åtgärder bör anstå.

Det av motionärerna likaledes framställda förslaget, att riksdagen

nu skulle yttra sig rörande den av länsstyrelsen i Västmanlands län

gjorda framställningen i fråga om nämnda kassas framtida disposition,,

anser sig utskottet med hänsyn till vad utskottet ovan uttalat icke kunna

tillstyrka.

I fråga om det likaledes motionsvis framställda förslaget om bevarande

åt provinsen Jämtland av Jämtlands roteringskassa, vilken kassas

inflytande medel enligt Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1918 lika
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 5J.

21

ledes skola till arméförvaltningen inlevereras, har utskottet, som av arméförvaltningens

bifogade yttranden inhämtat, att kassans tillgångar icke

för närvarande disponeras för ändamål, som särskilt tjäna jämtländska

intressen, icke funnit, att någon särskild åtgärd nu påkallas. Dock lärer

jämväl frågan om denna kassas framtida användning böra underställas

riksdagens prövning i samband med spörsmålet om dispositionen av

Västmanlands regementes knektelegomedelskassa. Vid sådant iohållande

anser sig utskottet nu böra avstyrka den i fråga om Jämtlands roteringskassa

väckta motionen.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

a) att riksdagen må med anledning av herrar

Hults m. fl. och Jansons i Kungsör m. fl. ifrågavarande

motioner i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning, huruvida

icke, intill dess definitivt beslut fattats rörande

den framtida användningen av tillgångarna i Västmanlands

regementes knektelegomedelskassa, med verkställandet

av de i brevet den 13 december 1918 beträffande

kassan föreskrivna åtgärder bör anstå.

b) att — — — icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.»

Av herr J. Olofsson, vilken ansett, att utskottets yttrande och förslag

bort hava följande lydelse:

»Utskottet har etc. — — — — (lika med herrar Qvarnzelius’ och

Pers’ reservation) — — — — väckta motionerna.

I fråga om det likaledes motionsvis framställda förslaget om bevarande

åt provinsen Jämtland av Jämtlands roteringskassa, vilken kassas

inflytande medel enligt Kungl. Maj:ts beslut den 13 december 1918 likaledes

skola till arméförvaltningen inleveras, har utskottet likväl ej funnit

sig övertygat om, huruvida kronan ensam äger dispositionsrätt till kassan

och för vilket sakförhållande utredning ej stått utskottet tillbuds, finner

sig utskottet för närvarande icke kunna tillstyrka bifall till motionen.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

a) --—( (lika med herrar Kvarnzelius’ och

b) — — —J Pers’ reservation).»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande År Öl

Bilaga A.

Till Konungen.

Genom nådig remiss av den 4 nästlidne februari har Eders Kungl. Maj:t

infordrat Arméförvaltningens eivila departements utlåtande över tvenne vid innevarande

års riksdag väckta motioner, avseende, den ena, dispositionen av Västmanlands

regementes knektelegomedelskassa, och den andra bevarandet av Jämtlands

roteringskassa åt provinsen Jämtland; och får departementet i anledning

härav, med remissaktens återställande, i underdånighet anföra följande.

I den förstnämnda motionen, vari hemställes om skrivelse från riksdagen

till Eders Kungl. Maj:t om medgivande av anstånd med tillämpningen av vissa

föreskrifter rörande inleverering till Arméförvaltningens civila departement av de

till Västmanlands regementes knéktelegomedelskassa inflytande medel, hava motionärerna,

efter återgivande av dels ett underdånigt utlåtande från länsstyrelsen

i Västmanlands län angående dispositionen av kassans medel för viss låneverksamhet

samt andra ändamål i huvudsakligen länets intressen och dels ett nådigt

brev av den 18 december 1918, innehållande nyssnämnda föreskrifter, framhållit,

att berörda nådiga brev, som ansåges innebära bortflyttande av kassans avkastning

och kapital från Västmanland till Arméförvaltningen, redan innan en tillämnad

utredning angående kassans framtida användning och förvaltning slutförts,

inom provinsen framkallat förvåning och besvikelse, enär man trött sig kunna påräkna

ett större hänsynstagande till länsstyrelsens framställning och den där

bakom stående enhälliga länsopinionen. Motionärerna, som anse meranämnda förvaltningsföreskrifter

innebära ett föregripande av den förutsatta nya utredningen

i ärendet, hava vidare såsom sin mening uttalat, att en sådan ytterligare utredning

utöver den av länsstyrelsen förebragta i allt fall icke syntes kunna lämna

näirra nya bidrag till klarläggandet av ärendet, vilket för övrigt vore av

den natur, att ett avgörande i alla händelser måste ske under största hänsynstagande

även till lämplighets- och billighetsskftl jämnsides med de, såsom befaliningshavanden

ansåges hava påvisat, ingalunda oomtvistliga rättsskälen. Efter

ytterligare betonande av nämnda billighetsskäl, vilka, såsom grundade Hets pa

kassans uppkomst uteslutande genom besparingar och räntor å vissa till en del

rotar inom länet donerade medel och dels på dessa medels användning under närmare

200 års tid såsom lånekassa — sedan år 1770 med förmånsrätt för rotehållarna,

förmenades särskilt tala till förmån för länsstyrelsens ovan berörda förslag,

hava slutligen motionärerna i fråga om Kronans förfoganderätt över kassans

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande AV Öl,

-n

mede] velat gorå gällande att »denna rätt ieke kunde anses Idivit ådagalagd på

det tillit otvivelaktiga och betryggande sätt», som riksdagen år 1900 förutsatte

tör disposition av medel ur kassan för statsverkets räkning.

grund av ovan anförda uttalanden av motionärerna ävensom av vissa

J... en, at.er^vna skrivelsen tran länsstyrelsen berörda förhållanden synes det Armétörvaltmngens

civila departement erforderligt att i någon mån redogöra för de

omständigheter, som under de senaste årtiondena, förekommit beträffande ifrågavarande

kussa och som ligga till grund för det Eders Kungl. Majits beslut, ined

vars tillämpning motionen avser att vinna anstånd, ävensom för Arméförvaltningens

tidigare åtgärder eller utlåtanden i denna angelägenhet.

erinran att 1899 års riksdag förklarat till ingen dess åtgärd föranleda

en da väckt motion därom, att knektelegomedelskassan .skulle förklaras vara de

delägande rotarnas gemensamma egendom, får departementet till en början beträffande

ovan berörda utlåtande av 1900 års riksdag angående dispositionsrätten

over kassans medel, i underdånighet anföra, att den fråga, som var föremål för

namnda nksdagsutlatande, avsåg användningen av vissa besparingar å den på

åtskillig!! vakanssatta rotar belöpande delen av legohjälpen till kostnader för

Västmanlands regementes förflyttning. Kassans direktion hade icke ansett hinder

mota mot, att beloppet toges i anspråk för det föreslagna ändamålet, men hemställt,

att, da utgiften icke vore förenlig med kassans egentliga ändamål samtal.

6 ,ga]je x kassan måtte höras. Eders Kung]. Maj:ts befaJlningshavande i

Västmanlands län hade tillstyrkt bidragets utgående från kassans medel och

gent emot direktionen uttalat den åsikten att, enär kassan bildats uteslutande av

statsmedel samt det ifrågasätta bidraget blivit besparat genom statens åtgärd att

satta vissa rotar på vakans, det vore obehövligt att i ärendet höra kassans delägare.

Armeföryaltnmgen hade för sin del anfört, hurusom ett användande av

kassans besparade kapitaltillgangar i föreslagen utsträckning icke kunde anses

beröra de kassa de! ägares rätt, vilka utgjorde effektiv rotering. Efter nfldi°- proposition

om beloppets anvisande på föreslaget sätt förklarade emellertid riksdagen

Eders Kungl. Mapts framställning icke kunna bifallas av det skälet, att dispositionsrätten

över kassan icke syntes vara fullt utredd.

Häivid är dock att märka, dels att kassan vid ifrågavarande tidpunkt

ännu disponerades av den huvudsakligen genom ombud för samtliga rotehållare

iitseddä direktionen, varför fog kunde finnas för direktionens åsikt, att samtliga

delägare bort höras, innan en utgift utanför kassans egentliga ändamål beslutades,

och dels, samt i synnerhet, att indelningsverket, vars befrämjande just utgjorde

kassans egentliga ändamål, då ännu ägde fortbestånd. Dessa omständigheter

torde otvivelaktigt bava övat ett huvudsakligt inflytande på dåvarande

riksdags berörda beslut ävensom på dess uttalande om nödvändigheten, att statsverkets

förfoganderätt över kassan eller viss del därav bleve i vederbörlig 0rdmng

pa fullt otvivelaktigt och betryggande sätt ådagalagd, innan riksdagen fattade

beslut om disposition av medel ur kassan.

I och med indelningsverkets år 1901 beslutade upphörande kom emellertid

denna fråga i ett annat läge. Enär från denna tidpunkt såväl ifrågavarande

kassa som Jamtlands rotermgskassa och åtskilliga andra vid de indelta regementena

bildade kassor för underlättande av de rust- och rotehållare åliggande remontering^-

och rekryterings- m. fl. skyldigheter icke vidare komme att tagas i

anspråk tor det med dem avsedda ändamålet, anbefallde Eders Kungl. Maj-t

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

genom nådigt brev den 14 mars 1903 Arméförvaltningens civila departement ej

mindre att under medverkan av Eders Kungl. Maj:ts vederbörande befallmngsbavande

verkställa utredning rörande dessa kassors behållningar och beloppen av

i dem ingående statsmedel än även att, efter det sådan utredning ägt rum, avffiva

förslag om samma statsmedels användande för lånt försvarets behov.

Till åtlydnad av denna Eders Kungl. Maj:ts befallning, i vad den avsåg

här ifrågavarande kassa, satte sig departementet i förbindelse med Eders Kungl.

Makts befallningshavande i Västmanlands län för de förbe, edande åtgärder, som

ansågos erforderliga. Med anledning härav erhöll arméförvaltningen genom namnda

befallningshavande ett av kassadirektionen den 15 januari 1904 avgivet utlåtande,

vari direktionen ville göra gällande, att kassans delägare icke borde frankännas

rätt att med bindande verkan deltaga i avgörandet av fragan om kassans

bestånd, dess användning och ändamål. Från detta yttrande både dock den dåvarande

landshövdingen i länet, vilken tillika var ordförande i direktionen, uttalat

en avvikande mening, i det han ansett, att vad direktionen anfört och åberopat

icke utgiorde tillräckligt stöd för den av direktionen uttalade grundsats

Med anmälan härom samt en efter yttrande av ämbetsverkets dåvarande

ombudsman utarbetad historik över kassans uppkomst och utveckling av ungefärligen

samma innehåll som den utav motionärerna återgivna meddelade departe

mentet i underdånig skrivelse den 21 februari 1905, dels att kassans vid utgången

av år 1903 befintliga behållning vore huvudsakligen placerad i lan mot säkerhet

av inteckning i fast egendom å Västmanlands läns landsbygd, och dels att kassans

samtliga tillgångar, som uteslutande bestode av besparingar samt räntor a vissa

för indelningsverket donerade medel, vore att anse såsom statsmedel, samt att ett

av direktionen åberopat stadgande i nådigt brev den 2 april 1770 om viss företrädesrätt

för de delägande rotehållarna till lån ur kassan maste anses upphävt

genom gällande reglemente för kassans styrelse och förvaltning av den 18 maj

1833 Beträffande användandet av ifrågavarande medel för något lantforsvarets

ändamål avgav departementet ej för det dåvarande något förslag, enär Kronans

av direktionen bestridda rätt till kassan ansågs först hora göras gällande genom

^ Efter detta departementets utlåtande i ärendet föreskrev Eders Kungl.

Makt genom nådigt brev till länsstyrelsen i Västmanlands län den 12 maj 1905,

att på de skäl, som i utredningen anförts, kassans värdehandlingar kontanta medel

m m skulle av kassans direktion överlämnas till nämnda befallningshavande

för förvaltning tillsvidare, intill dess annorlunda bleve förordnat, henom detta

nådiga beslut, som av länsstyrelsen utfördes den 31 oktober samma ar, överflyttades

således dispositionen av kassan till Eders Kungl. Maj:t och Kronan.

Till följd härav anhängiggjordes den 2 maj 190i mot Eders Kungl. Maj .t

och Kronan av vissa ombud för rotehållarna rättegång van yrkades, att saväl

äganderätten till kassan skulle förklaras tillkomma rotehallarna som ock att det

ofagligen rubbade besittningsförhallandet skulle återställas. Eders Kungl. Mai. s

och Kronans talan i detta mål har genom alla instanser förts av en byråchef

inom Arméförvaltningen. , ,

Under det denna rättegång, som till Kronans förman avdomts av radstuvurätten

och Svea hovrätt, ännu var beroende på Eders Kungl. Maj:ts provning i

Högsta domstolen, gjorde rotehållarnas ombud i februari ar 1..13 underdånig framställning

om förlikning av densamma på vissa angivna villkor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande. Nr dl.

21)

I ett över denna framställning den 1 mars 11)115 avgivet underdånigt utlåtande

förklarade Arméförvaltningens civila departement sig icke av hänsyn till

tvivel om utgången av rättegången kunna tillstyrka framställningen om förlikning.

JVIen om sålunda rättegången med visshet kunde antagas utfälla till Kronans förmån,

ansåges dock sådant tillmötesgående böra visas provinsens innevånare, att

kassans tillgångar, smil borde förvaltas antingen av statskontoret eller av Arméförvaltningen,

för en tid framåt finge utlånas mot inteckning i jordbruksfastighet

inom Västmanlands och vissa socknar av Örebro län.

Avkastningen av kassans tillgångar syntes för sådant fäll böra användas

uteslutande till försvarsändamål, exempelvis till manskapspensioneringen, varigenom

flen även kom me avskedat manskap vid Västmanlands regemente till godo.

Beträffande den ifrågasatta förlikningen anförde vidare departementet, att

vissa skäl visserligen funnes för ett tillmötesgående mot rotehållarna. Dessa skäl

måste dock uteslutande hänföras till den genom den historiska utvecklingen och

statsmakternas åtgärder i fråga om förvaltningen uppkomna goda tro hos roteh^arna,

vilken därjämte kunde synas äga stöd i de förutvarande faktiska rättsförhållandena

rörande kassan. Emellertid ansåge departementet eftergifterna ej

böra sträckas längre än att, därest förlikningen alls skulle medgivas, kassans tillgångar,

efter avdrag för rättegångskostnaderna, finge uppdelas med högst en

tredjedel till Västmanlands län och vissa socknar av Örebro län, att under förvaltning

av en direktion användas till allmänna ändamål, samt återstoden till

Eders Kungl. Maj:t och Kronan att förvaltas av statskontoret eller Arméförvaltvaltningen

samt med avseende på avkastningen disponeras för försvarsändamål.

Därjämte syntes det medgivandet höra göras, att Kronans andel i kassan antingen

för sig eller tillsammans med Västmanlands läns medel under viss tid, förslagsvis

30 år, finge genom Konungens befallningshavandes försorg utlånas enlfgt

enahanda grunder som dittills. ö

I nådigt brev den 25. därpå följande april förklarade emellertid, efter Justitiekanslersämbetets

hörande, Eders Kungl. Maj:t den underdåniga framställningen

icke föranleda någon åtgärd.

Bättegången fortsattes således och avslutades först genom Eders Kungl.

Maj:ts dom den 12 juni 1918. Av denna dom inhämtas i huvudsak följande.

Sedan Eders Kungl. Maj:ts befallningsbavande i Västmanlands län den 31

oktober 1905 bringat till verkställighet Eders Kungl. Maj:ts beslut av den 12

maj samma år, enligt vilket kassans tillgångar m. m. skulle från direktionen

överlämnas till befållningsbavanden för förvaltning tillsvidare, instämde godsägaren

Schartau in. fl. i egenskap av rotebållarnas ombud Eders Kungl. Maj:t

till rådstuvurätten i Västerås samt yrkade, dels att som äganderätten till kassan

tillkomma de rotehållare, av vilka och för vilkas räkning kassan bildats, samt

Konungens befallnincshavande lagligen icke ägt att mot de av rotehållarna utsedda

direktionsmedlemmarnas protest sätta sig i besittning av kassans tillhörigheter,

äganderätten till kassan matte med allt vad därtill hörde förklaras tillkomma

rotehållarna, samt Eders Kungl. Maj:t förpliktas att med återställande

av det olagligen rubbade besittniugsförbållandet till vederbörande utan avkortning

r dovisa alla kassans värdehandlingar, kontanta medel m. m., dels oek att,

enär kassans medel möjligen i en framtid åter kunde bliva behövliga för ursprungliga

ändamålet, kassan, även om Kronan vunne målet, fortfarande måtte bibehållas

oskingrad.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. G samt 30 käft. (Nr Öl—52.1 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

Häröver har rådstuvurätten i utslag den 19 oktober 1908 vidkommande

själva saken utlåtit sig, att, enär det måste anses å Eders Kung], Maj:ts och

Kronans sida utrett, ej mindre att kassan uppkommit uteslutande genom besparingar

å den årliga kronotiondespannmäl eller det vederlag därför, som vid aet

ständiga knektehållets inrättande av kronan donerats till 932 rotar vid Västmanmanlands

regemente såsom understöd vid roteringsbesvärets fullgörande, ävensom

genom influtna räntor å dessa besparingar, än även att för donationens utgående

fästats såsom villkor, att anslaget i spannmål eller penningar skulle inlevereras

i häradskistan för att vid behov användas till underlättande av knektelegandet;

alltså och da vid sådant förhållande kassans tillgångar vore att anse såsom statsmedel,

varå efter indelningsverkets upphörande rotehållarna icke vidare kunde

göra anspråk samt Eders Kungl. Maj:t förty ägt rätt att såsom skett utan rotehållarnas

hörande meddela förändrade bestämmelser angående kassans förvaltning,

så funne rådstuvurätten yrkandena icke kunna bifallas; dock skulle med avseende

å sakens beskaffenhet kronan själv vidkännas sina kostnader i målet.

Hovrätten, där parterna å ömse sidor sökt ändring, har i dom den 23 juni

1910 ej funnit skäl att göra ändring i rådstuvurättens utslag samt stadgat, att

parterna skulle själva vidkännas sina i hovrätten å målet havda utgifter.

I hovrättens dom hava parterna å ömse sidor sökt ändring. Och bar Eders

Kungl. Maj:t med Högsta domstolen prövat rättvist fastställa hovrättens dom.

Genom ovan återgivna dom, i vilken rotehällarnas yrkanden, dels att såväl

tillerkännas äganderätten som ock återinsättas i besittningsrätten till kassan, och

dels att kassans medel, även om kronan vunne målet, fortfarande måtte bibehållas

oskingrade, blivit till alla delar avslagna, torde enligt departementets mening

Eders Kungl. Maj:ts och kronans äganderätt till och förfoganderätt över kassans

medel, vilka genom domen förklarats vara att anse såsom statsmedel, vara med

allra största tydlighet lagligen erkända. JDå motionärerna detta oaatat velat

göra gällande, att nämnda rätt icke kunde anses blivit ådagalagd på det fullt

otvivelaktiga och betryggande sätt, som 1900 års riksdag — såsom ovan påvisats

under så olika förhållanden — förutsatt för dispositioner av medel ur kassan för

statsverkets räkning, kan departementet fördenskull ej dela en sådan uppfattning.

Genom ifrågavarande dom måste Eders Kungl. Maj:ts rätt att, eventuellt efter

riksdagens hörande, använda kassans medel beträffande såväl kapital som ränta

för det eller de ändamål, Eders Kungl. Maj:t och riksdagen må finna skäligt bestämma,

anses fullständigt ådagalagd.

De ändamål för kassans användning, som främst synas höra beaktas, torde

på grund av kassans uppkomst ur donationsmedel, avsedda för indelningsverkets

främjande, särskilt böra vara sådana, som sammanfalla med lantförsvarets intressen.

Ett sådant användningssätt för ifrågavarande medel har även, som ovan

nämnts, förutsatts redan i nådiga brevet den 14 mars 1903, i vilket utredning

första gången anbefalldes rörande knektelegomedelskassans tillgångar och blivande

användning. Då departementet efter mottagandet av ovanförda dom underställde

Eders Kungl. Mapts beprövande, vilka bestämmelser, som funnes erforderliga rörande

kassans framtida förvaltning, samt hemställde om föreskrifter beträffande

sättet för kassans avveckling, utgick departementet därför från nyssberörda förutsättning,

att kassans medel skulle komma lantförsvaret till godo. Departementet,

som ägde kännedom om, ej mindre att det nådiga brevet av den 14 mars 1903

vore känt för Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Västmanlands län, än

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr ;>t.

27

även sagda länsstyrelses förut intagna — i det föregående berörda — ståndpunkt

gent emot rotehåflarnas rättsanspråk, ansåg sig dock icke böra avgiva något definitivt

förslag rörande sättet för den framtida förvaltningen av kassan, förrän

genom i underdånighet föreslagen nådig remiss av ärendet till länsstyrelsen, denna

myndighet, som under det senaste årtiondet handhaft kassans förvaltning och

därjämte stode de vid kassan bundna ortsintressena närmast, satts i tillfälle uttala

sådana önskemål för egen och de särskilda kommunernas del, som ansåges

höra tagas i beaktande, innan definitivt beslut fattades om dessa medels användning

för lantförsvarets räkning.

Från ovan framhållna förutsättningen har även departementet uppfattat

den av motionärerna anmärkta föreskriften i nådigt brev av den 13 december 1918

såsom en åtgärd för att redan från början tillgodoföra lantförsvaret kassans nytillkomna

räntetillgångar, och kan därför departementet icke för sin del i nämnda

föreskrift se något föregripande i den utredning angående den framtida förvaltningen

samt dispositionen av kassans för lantförsvarets ändamål avsedda kapital

och andra tillgångar, vilken departementet genom nådig remiss samma dag anbe^

fällts verkställa och även nyligen avlämnat.

Emellertid synes Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande hava i viss mån

missuppfattat departementets syfte med förslaget om ovannämnda remiss och vid

dess besvarande, med starkt betonande av hurusom vissa rimlighets-, billighetsoch

klokhetsskäl förbjöde en rubbning av de bestående förhållandena med anseende

på kassans förvaltning, föreslagit åtskilliga användningssätt, — särskilt till

en jordbruk armas lånefond, — för kassans medel, samtliga i huvudsak tjänande enbart

länets intressen och endast i ett avseende även syftande till lantförsvarets

gagn. Till denna framställning hava motionärerna i allo anslutit sig.

Departementet däremot, som måste anse kassans behållning såsom statsmedel,

det vill säga en landets och ej länets tillgång, har på skäl, vilka närmare

anförts i underdånigt utlåtande av den 27 näsilidne februari med anledning av

länsstyrelsens nvss berörda underdåniga framställning — till vilket utlåtande departementet

tillåter sig hänvisa, — och i konsekvens med vad förut framhållits

rörande det ändamål, kadans tillgångar numera torde böra huvudsakligen tjäna,

funnit sig böra föreslå annat sätt för användningen av kassans medel och i sådant

avseende hemställt om kassans ombildande till en fond, indelningsverkets besparingsfond,

avsedd att med ränteavkastningen användas till understöd åt f. d. indelt

manskap. Beträffande de förut av länsstyrelsen samt nu av motionärerna

framhållna billighetsskälen för ett större tillmötesgående av länsbefolkningens

önskemål har departementet, som i detta avseende redan i sitt förutnämnda underdåniga

utlåtande av den 4 mars 1913 i anledning av det då framställda förlikningsförslaget

velat behjärta ortbefolkningens synpunkter, icke kunnat finna dessa

skäl tillräckligt starka för att för deras skull uppgiva lantförsvarets övervägande

intressen. Enligt departementets uppfattning är nämligen den omständigheten,

att kassans _ medel under en lång följd av år fatt nyttjas såsom eu lånefond för

jordbruksnäringens kikare inom Västmanlands och delvis Örebro län, att anse såsom

en dem medgiven tillfällig förman och icke en av statsmakterna för all tid

erkänd företrädesrätt, och därjämte torde nämnda förmån, efter tillkomsten av hypoteksinrättningar

och banker av allehanda slag, icke numera vara så oumbärlig

för de lånebehövande jordbrukarna som den tidigare varit. Emellertid synes vid

indragningen av kassans tillgångar största möjliga hänsyn böra tagas till de nu
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottetx utlåtande Nr ■>!.

varande lånetagarna, och har departementet därför i förutnämnda underdåniga utlåtande

den 27 nästlidne februari föreslagit en amorteringstid av högst 20 år.

Enär departementet icke i den framställda här ovan omhandlade motionen

funnit några nya och talande skäl förebragta för länsstyrelsens i ärendet avgivna

förslag, har departementet sålunda icke ansett sig böra frångå sin förut i frågan

intagna ståndpunkt.

I den andra av de med den nådiga remissen översända motionerna har motionären,

med anledning av Eders Kung!. Maj:ts i nådigt brev till länsstyrelsen

i Jämtlands län meddelade föreskrift om inleverering till Arméförvaltningens

civila departement av de till Jämtlands roteringskassa infriande medel, hemställt,

att riksdagen ville för sin del medgiva, att nämnda kassa bevarades åt provinsen

Jämtland och därstädes förvaltades av en särskild styrelse för tillgodoseende av

någon med dess ursprungliga ändamål jämförlig uppgift.

Ifrågavarande kassas uppkomst och ändamål hava varit i allo likartade

med förut omförmälta Västmanlands regementes knektelegomedelskassas.. Sedan

genom indelningsverkets upphörande Jämtlands roteringskassa befunnits icke

längre behövlig för sitt ursprungliga ändamål, erhöll Arméförvaltningens civila

departement, såsom förut pa sitt ställe har nämnts, genom nådigt brev den 14

mars 1903 uppdrag att verkställa utredning angående kassans tillgångar och beloppet

av häruti ingående statsmedel samt att avgiva förslag beträffande samma

statsmedels användande för lantförsvarets behov.

Enligt den med anledning härav verkställda utredningen, vars resultat

förelädes Eders Kungl. Maj:t i underdånig skrivelse den 27 mars 190(5, voro samtliga

tillgångar i kassan att anse såsom statsmedel, varför departementet hemställde,

det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreskriva, att kassans tillgångar in. m. skulle av

kassans direktion överlämnas till förvaltning tills vidare av Eders Kungl. Maj:ts Befäl

1 ningshavande i Jämtlands län. Beträffande den framtida användningen av kassans

medel ansåg sig departementet icke böra för det dåvarande avgiva något förslag,

enär anledning fanns till förmodan, att vissa rotehållare, som ansågo sig vara ägare

till kassan, skulle söka få sin äganderätt av domstol erkänd. Vad departementet

enligt ovan föreslagit, blev även av Eders Kungl. Maj:t den 8 juni 1906 beslutat,

och blevo till följd därav kassans tillgångar övertagna av länsstyrelsen.

Mot detta nådiga beslut inlade nämnde rotehållare den 22 september 1906

sin protest med framhaltande, att kassan fortfarande borde för deras räkning och

framtida behov förvaltas, särskilt för den händelse roteringen skulle i en eller

annan form återinföras. Någon rättegång i saken blev dock icke anhängiggjord.

Departementet, som årligen haft att granska kassans räkenskaper, Tiar icke,

åtminstone av det närmaste årtiondets redogörelse, kunnat finna, att kassans medel

på något sätt — genom utlåning till jordbrukare eller annorledes — gjorts till

nytta för några särskilda länsintressen. Tillgångarne äro nämligen i sin helhet

placerade i banker eller värdepapper. Kassans ifrågasatta uppgående i lantförsvarets

medelstillgångar synes således icke höra på något kännbart sätt beröra

provinsen Jämtlands befolkning.

1 särskilt underdånigt utlåtande av den 27 nästlidne februari, till vilket

utlåtande departementet tillåter sig hänvisa, har departementet framlagt förslag

för kassans, enligt departementets åsikt, lämpligaste användning i lantförsvarets

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

29

intressen, nämligen såsom beståndsdel i en fond, benämnd indelningsverkets besparingsfond,

och avsedd till understöd åt f. d. indelt manskap. Därest, såsom

ovannämnda rotehållare lörutsatt, roteringen i någon form skalle återinföras, torde

utvägar kunna finnas för att nr nämnda fond eller annorledes bereda provinsens

befolkning ilen lättnad, som må kunna anses skälig och som synes delvis vara

åsyftad med ifrågavarande motion.

Departementet får således med anledning av det anförda i underdånighet

vidhålla sitt förut i denna fråga avgivna förslag.

Stockholm den 4 mars 1919.

Underdånigst:

E. BERGENHOLTZ.

Åke

Hasselblad.

G. Almgren.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

Bilaga B.

Till Konungen.

I Arméförvaltningens civila departements underdåniga skrivelse den 2 juli

1918 med överlämnande av Eders Kungl. Maj:ts dom den 12 juni samma år i mål

mellan godsägaren Frans Schartau å Forsbyn m. fl. å ena, samt Eders Kungl.

Maj:t och Kronan, å andra sidan, angående bättre rätt till Västmanlands läns

knektelegomedelskassa har departementet, vid underställandet till Eders Kung!.

Maj:ts beprövande, vilka bestämmelser, som måtte finnas erforderliga i fråga om

den framtida förvaltningen av kassans tillgångar och dispositionen av dessa, i

underdånighet föreslagit, att, innan särskilda föreskrifter lämnades beträffande

sättet för kassans avveckling, utredning och yttrande skulle infordras från Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län.

Att Arméförvaltningens civila departement, som verkställt den till grund

för berörda dom liggande utredningen angående kassans uppkomst och utveckling,

icke vid insändandet till Eders Kungl. Maj:t av förberörda underdåniga skrivelse

den 2 juli 1918 ansåg sig böra avgiva något definitivt förslag rörande sättet för

den framtida förvaltningen av kassan, förrän länsstyrelsen i Västmanlads län erhållit

tillfälle att yttra sig i ärendet, var naturligen föranlett av den uppfattningen

hos departementet, att före framställandet av sådant förslag länsstyrelsen,

vilken under de senaste årtiondena handhaft förvaltningen av kassan och därjämte

stode de vid kassan bundna ortsintressena närmast, borde sättas i tillfälle

att uttala sådana önskemål för egen och de särskilda kommunernas del, som ansåges

böra tagas i beaktande vid frågans slutliga avgörande. Denna departementets

avsikt synes emellertid Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande hava i

viss mån missuppfattat.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har i sitt utlåtande velat göra

gällande, såväl att den rättsliga befogenheten av en åtgärd, varigenom kassan

frånhändes Västmanlands län, vore långt ifrån klar, som ock att, även om så

vore fallet, rimlighets-, billighets- och klokhetsskäl avgjort förbjöde eu rubbning

av de nuvarande förhållandena.

Vad då först beträffar den rättsliga befogenheten av ovannämnda åtgärd,

kan departementet icke dela befallningshavandens uppfattning därutinnan. Av

den vid handlingarna fogade avskrift av Eders Kungl. Maj:ts dom i målet angående

bättre rätt till kassan framgår nämligen följande. Det yrkande, som

framställdes av rotehållarnas ombud i rättegången, innehöll i huvudsak, dels att,

som äganderätten till kassan tillkomme de rotehållare, av vilka och för vilkas

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottet* utlutande Nr fri.

31

rakning kassan bildats, samt Konungens befallningshavanda lagligen icke ägt att

mot vederbörandes protest sätta sig i besittning av kassans tillhörigbeter, äganderätten

till kassan måtte förklaras tillkomma rotehällarna samt Kungl. Maj:t och

Kronan förpliktas att med återställande av det olagligen rubbade besittningsförhållandet

till vederbörande utan avkortning redovisa alla kassans värdehandlingar

m. m., dels och att, enär kassans medel möjligen i en framtid åter kunde bliva

behövliga för ursprungliga ändamålet, kassan, även om Kronan vunne målet, fortfarande

måtte bibehållas oskingrad. Rådstuvurättens i Västerås sedermera av

hovrätten och Högsta domstolen fastställda dom innebar i berörda avseenden

huvudsakligen, att, enär på grund av vad utrett blivit, kassans tillgångar vore

att anse såsom statsmedel, varå rotehällarna icke vidare kunde göra anspråk,

samt Eders Kungl. Maj:t förty ägt rätt att utan rotehållarnas hörande meddela

förändrade föreskrifter angående kassans förvaltning rådstuvurätten funne vad

som yrkats icke kunna bifallas.

Av den sålunda anförda domens innehåll torde otvetydigt framgå, ej mindre

att ägande- och besittningsrätten till kassan tillkomme Eders Kungl. Maj:t och

Kronan, än även att rotehällarna icke kunna äga några lagligen grundade anspråk

därpå, att kassans medel allt framgent liksom hittills skola stå till förfogande

för något som helst rotehållarnas behov. De av Eders Kungl. Maj:ts

befållningshavande framhållna meningsskiljaktigheterna vid rättsärendets behandling

vid rådstuvurätten och i Nedre justitierevisionen, ävensom det anförda förhållandet,

att vardera parten fått själv vidkännas sina kostnader å saken —

vilket sistnämnda förhållande för övrigt icke lärer förekomma enbart i såsom

»mörka och tvivelaktiga» ansedda rättsfall — torde icke, mot domens lydelse,

kunna förlänas ovannämnda anspråk någon giltighet. Enligt departementets mening

finnes fördenskull intet hinder för Eders Kungl. Maj:t att, eventuellt efter

riksdagens hörande, använda kassans medel beträffande såväl kapital som ränta

för det eller de ändamål Eders Kungl. Maj:t må finna skäligt bestämma.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har, såsom ovan nämnts, ävenledes

velat göra gällande, att vissa rimlighets-, billighets- och klokhetsskäl förbjöde en

rubbning av de bestående förhållandena med avseende på kassans användning och

i anledning därav föreslagit, att kassan måtte få i första hand användas såsom

en lånekassa för det mindre jordbruket inom Västmanlands län samt med vissa

procentdelar av avkastningen till åtgärder för näringslivets främjande och det

kulturella livets höjande inom länet, ävensom för stödjande av manskapsrekryteringen

m. m. vid Västmanlands regemente, i huvudsak sålunda ändamål, tjänande

enbart länets intressen och endast i sistnämnda avseende även syftande till lantförsvarets

gagn.

Arméförvaltningens civila departement anser emellertid, att frågan om kassans

framtida användning måste lösas från en annan synpunkt, nämligen från

det allmännas. Av bevisning i rättegången om äganderätten till kassan har nämligen

ådagalagts, att kassan tillkommit uteslutande genom besparingar å donationer

i spannmål eller vederlag därför från Eders Kungl. Maj:t och Kronan ävensom

genom influtna räntor å dessa besparingar, samt att dessa donationer haft

till ändamål att genom underlättande av roteringsbesvärets fullgörande främja

knektelegandet inom vissa mera betungade socknar av länet. Dessa bygders rotehållare

eller länet hava således icke genom några egna offer bidragit till kassans

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

tillkomst, utan är denna helt och hållet en följd av det allmännas verksamhet till

lantförsvarets gagn.

Att rotehallarna samt länets befolkning i övrigt fått nyttja kassan såsom

en lånefond för jordbruksnäringens idkare torde vara att anse såsom en dem medgiven

tillfällig förmän och icke såsom en av statsmakterna för all tid och till

och med efter indelningsverkets upphörande erkänd företrädesrätt, vilken icke

finge rubbas, därest kassans tillgångar skulle behöva tagas i anspråk för andra

allmänna intressen. I detta avseende bör beaktas, att behovet av en sådan lånekassa,

vilket under den första tiden av kassans användning för sådant ändamål

torde varit särskilt stort, numera knappast föreligger eller i varje fall icke i större

man inom denna landsdel än inom andra. Efter tillkomsten av hypoieksinrättningar

och banker av allehanda slag kunna jordbrukarnas lånebehov tillgodoses

på annat sätt och ef''er en räntesats, som under normala förhållanden knappast

överstiger den som betingats av bär ifrågavarande kassa.

Departementet, i vilket kassans räkenskaper årligen granskats och som väl

har sig bekant placeringen av dess kapital, anser således för sin del biilighetskänslan

icke behöva kränkas därigenom, att kassans medel nu tagas till användning

på annat för statsverket i dess helhet gagneligt sätt, och synas då, med

hänsyn till vad förut anförts beträdande syftet med de Kronans donationer, varur

kassan uppkommit, lantförsvarets intressen böra i främsta rummet tillgodoses.

Detta skulle kunna ske antingen genom kassans införlivande med någon

redan befintlig fond, avsedd för lantförsvarets ändamål, t. ex. lantförsvarets fond

för byggnader eller andra försvarsändamål, beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond,

in\alidhusionden, eller Vadstena krigsmanshusfond, eller också genom

bildandet med kassans medel av en ny fond för något liknande ändamål, t. ex.

för bestridande av understöd åt f. d. indelt manskap. I detta hänseende får

departementet erinra därom, att de genom nådigt brev den 13 augusti 1917 tillkallade

sakkunniga för avgivande av utredning och förslag i fråga om tilldelande

av underhäll och pensioner till indelt manskap vid armén och flottan i sitt nyligen

avgivna betänkande för arméns vidkommande dels hemstält om tilldelande

från Vadstena krigsmanshuskassa av underhäll åt f. d. indelt manskap, avskedat

före den 1 januari 1910 och med minst 20 men unrler 25 tjänsteår samt om höjande

av såväl de från nämnda kassa enligt nu gällande bestämmelser utgående underhåll

och korpralstil lägg som ock av begravningshjälpen efter underhallstagarna,

dels föreslagit att till bestridande av därmed förenade kostnader måtte uppföras

ett anslag ä tilläggsstat för år 1919 å 381,800 kronor, ävensum att det å ordinarie

stat under tionde huvudtiteln uppförda anslaget till förhöjningar i gratialen åt

avskedat manskap måtte för år 1920 höjas med 413,700 kronor. Enär enligt av

de sakkunniga verkställda beräkningar nämnda kostnader år efter år skulle komma

att stiga intill ett belopp av f>17,500 kronor för år 1930, varefter i mån av

underhållstagarnas frånfälle skulle vidtaga ett långsamt sjunkande, vilket först

år 1912 skulle nedbringa kostnadsbeloppet till ungefärligen det för innevarande

år beräknade, så lära under en lång tid framåt avsevärda medeisbelopp behöva

årligen beredas för genomförandet av de sakkunnigas förslag.

Därest förslaget emellertid skulle komma till förverkligande, synes det,

med hänsyn till knektel-gomedelskassans fortvarande uppgift att gagna indelningsverket,

synnerligen lämpligt, att kassans medel finge komma det forna indelta

manskapet tillgodo genom bidrag till ovan omförmälta kostnader, varigenom

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 51.

33

även de direkta anslagen för ifrågavarande ändamål kunde i motsvarande mån

minskas. Dä kassans tillgångar, enligt vad länsstyrelsen i förevarande underdåniga

skrivelse meddelat, vid utgången av år 1917 utgjorde 2,169,033 kronor 80

ore, varutav omkring 2,060,000 kronor voro utplacerade på lån efter en räntesats

av i medeltal 47< procent och återstående omkring 110,000 kronor i banker, samt

sistnämnda belopp genom avkastningen under år 1918 nu torde kunna beräknas

ti 1 minst 200,000 kronor, synas nämnda tillgångar f. n. böra giva en ränteinkomst

icke understigande 95,000 kronor, vilket belopp således skulle utgöra ett

avsevärt bidrag till nämnda kostnaders bestridande och dessutom, i mån av de

nu utpanta beloppens frigörande och fruktbargörande på annat eventuellt mera

givande sätt, Kunde förväntas ytterligare ökas.

För den händelse en sådan fond som den ovan ifrågasatta, vilken lämpligen

torde kunna benamnas indelningsverkets besparingsfond, skulle komma att bildas

av kassans medel, torde densamma i likhet med övriga förutnämnda fonder böra

ställas under statskontorets förvaltning.

^ id infordrandet av de kassans tillgångar, vilka f. n. äro placerade i lån

till lantmän inom Västmanlands och Örebro län, torde av hänsyn till låntagarna

eu amorteringstid av högst 20 år böra medgivas. Icke utlånade tillgångar torde

i den man de hinna frigöras böra inlevereras direkt till Statskontoret, dit även de

till kassan inflytande medel, vilka enligt Eders Kungl. Maj:ts föreskrift i nådigt

brev den 13 december 1918 skola inlevereras till Arméförvaltningens civila departement,

i sadant fall torde få av departementet överlämnas.

Beträffande de hittills för kassans förvaltning utgående arvodena till de

hos länsstyrelsen anställda tjänstemän, vilka tjänstgjort såsom ombudsman, kassaförvaltare

och räkenskapsförare vid kassan, torde skäligen böra föreskrivas att desamma

må under de nuvarande uppdragshavarnas återstående tjänstetid utgå men

successivt minskas eller indragas i mån av nämnda befattningshavares avgång ur

tjänst och minskning i arbete till följd av de utlånade medlens inbetalning

Med anledning av det ovan anförda får arméförvaltningens civila departement

således i underdånighet hemställa,

. atl ifrågavarande medel bildas en fond, benämnd indelningsverkets besparingsfond,

°

att räntan av denna fond tages i anspråk för understöd åt f. d indelt

manskap enligt därom givna bestämmelser eller, sedan någon del av fonden icke

vidare erfordras for sadant understöd, för enahanda ändamål, som Vadstena krigsmanshusfond,

beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond och invalidhusfonden

att fonden lägges under statskontorets förvaltning,

, „ , fondens nu utlånade medel infordras genom amortering av lånen under

högst 20 ar med viss del om året, samt

att tEdej''a Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län fortfarande

må hava hand om berörda utlåning med biträde därvid på hittills tillämpat sätt

av tjänsteman vid länsstyrelsen mot arvoden, som med ledning av vad ovan anförts

bestämmas av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Stockholm den 27 februari 1919.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 6 samt. 30 käft. (Nr 51—52.) 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Statsutskottets utlåtande Nr ål.

Bilaga C.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Lantförsvarsdepartementet.

I skrivelse den 13 december förlidet år till Kungl. Armeförvaltningens

civila departement har Herr Statsrådet anmodat departementet att avg!va yttrande

och förslag angående den framtida förvaltningen och dispositionen av Jämtlands

roteringskassas medel och att därvid taga i övervägande huruvida förvaltningen

borde uppdragas åt ämbetsverk, tillhörande den centrala förvaltningen samt kassans

medel användas för något lantförsvarets ändamål.

För fullgörandet av ovannämnda uppdrag anser sig departementet kunna i

korthet åberopa, vad som i underdånig skrivelse denna dag anförts och föreslagits

beträffande den framtida förvaltningen av Västmanlands låns knektelegomedelskassa

med vilken den här ifrågavarande kassan erbjuder åtskillig jamforelseuunkter

Bä°-°-e kassorna hava nämligen bildats uteslutande av statsmedel janite

därå upplupna5räntor, de hava haft till ändamål att genom underlättande av rotehållarnas

i respektive landsdelar skyldigheter befrämja indelningsverket och slutligen

hava de Psedan genom indelningsverkets upphörande grunden for deras särskilda

förvaltande av vissa ortsdirektioner bortfallit, blivit overlamnade till vederbörande

länsstyrelser för förvaltning genom tjänstemän, anstalta vid lanssty
reiserna.

^ underdåniga utlåtande angående den framtida förvaltningen

av Västmanlands läns knektelegomedelskassa har departementet, med erinran om

nämnda kassas tillkomst uteslutande såsom eu föijd av det aUmännas verksamhet

till lantförsvarets gagn ävensom om kassans uppgift att tjäna indelningsverkets

intressen ansett sij höra framhålla, att vid eu blivande omläggning av kassans

medelsförvaltning lantförsvarets intressen borde i främsta rummet tillgodoses,

samt för sådant ändamål föreslagit bildandet med kassans medel av en under

statskontorets förvaltning ställd fond, benämnd indelningsverkets kespariugsfond

och varav räntorna skulle tagas i anspråk for understöd åt f. d. indelt manskap

enligt därom givna bestämmelser eller, sedan någon del av fonden icke vidare erfordrades

för sådant understöd, för enahanda ändamål, som Vadstena kngsmanshusfond

beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond och lnvalidhusfonden.

Da, såsom ovan berörts, enahanda förutsättningar finnas för disponerandet

nå liknande sätt av Jämtlands roteringskassas medel, synas dessa lämpligen hora

sammanföras med Västmanlands läns knektelegomedelskassa i den föreslagna »indelningsverkets

besparingsfond» och sålunda användas för de ändamål, som ovan

angivits För den händelse ett förslag, som nyligen framlagts av de sakkunniga

för® avgivande av utredning och förslag i fråga om tilldelande av underhall och

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlutande Nr dl.

35

Iiensioner till indelt manskap vid armén och marinen, skulle bliva förverkligat,

ärer, med hänsyn till de stora medelsbehov, som bleve förenade med nämnda förslags

genomförande och som närmare angivits i meranämnda underdåniga skrivelse

av denna dag, den nu ifrågavarande kassans tillgångar kunna lämna ett

icke oväsentligt bidrag till sådana kostnaders bestridande.

Jämtlands roteringskassa hade nämligen vid utgången av år 1917 enligt

inom Arméförvaltningen granskade räkenskaper tillgångar å tillhopa 238,077 kronor

78 öre, placerade i bankdepositioner och allmänna hypotekskassans obligationer

eller innestående å kapital- eller sparkasseräkning i bank. Efter den i räkenskaperna

uppgivna räntesatsen å dessa kapitalplaceringar torde tillgångarna under

år 1918 hava vuxit med omkring 11,000 kronor och således f. n. utgöra ungefärligen

250,000 kronor, vilka vid en fördelaktig placering torde kunna lämna en

årlig avkastning å 12,000 å 15,000 kronor.

Såsom av det nyssnämnda framgår äro av kassans medel icke några belopp

utlånade, utan allt placerat i banker eller värdepapper, och hava kassans räkenskaper

förts av en ibland länsstyrelsens tjänstemän utsedd redogörare, vilken därför

uppburit ett årligt arvode å 150 kronor. Överlämnandet till annan förvaltning

av kassans tillgångar erbjuder således ingå svårigheter, och ej heller synes

beträffande nämnde redogörare annan föreskrift erforderlig än att det till honom

utgående arvodet, vilket skäligen torde få till fullo uppbäras till och med det år

då kassans överlämnande äger rum, därefter indrages.

Med anledning av det anförda samt i anslutning till vad som föreslagits i

departementets förutnämnda underdåniga utlåtande denna dag, angående den framtida

förvaltningen av Västmanlands läns knektelegomedelskassa, får Arméförvaltningens

civila departement således vördsamt hemställa, att förvaltningen av Jämtlands

roteringskassa uppdrages åt Kung!. Statskontoret, och att kassans tillgångar

för sådant ändamål, i den mån de hinna frigöras, ävensom de till kassan inflytande

medel, vilka enligt föreskrift i nådigt brev den 13 december 1918 f. n. inlevereras

till Arméförvaltningens civila departement, överlämnas till nämnda ämbetsverk

för att sammanföras med inflytande medel från Västmanlands läns knektelegomedelskassa

till en fond, benämnd indelningsverkets besparingsfond och med

ovan angivna uppgift i lantförsvarets intressen. Stockholm den 27 februari 1919.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.