Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 10 § andra stycket i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom.

1920-02-24 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1920:11, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 10 § andra stycket i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1920 kl. 3 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 10 § andra

stycket i förordningen angående lagfart å fång till fast

egendom.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Klefbeck, Rogberg, greve

Spens, Reuterskiöld*), J. P. Johansson, Berglund, Lindqvist i Kosta.

Hederstierna*), Engberg*), Leo, Carlson i Karlshamn*), Svensson i Beting!'' - torp och Johanson i Gäre.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 246, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Johansson iOlstorp

hemställt, att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring av § 10

andra stycket i kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom, att i stället för kungörelse i kyrkorna, sådan

kungörelse måtte ske, förutom i Post- och Inrikes tidningar, i minst

tre av de tidningar inom det län, där fastigheten är belägen, samt att

tiden för klandertalan nedsättes till ett år efter sista kungörandet.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande hemställan får utskottet

hänvisa till motionen.

Förevarande motion avser ändringar i två hänseenden i 10 § lagfartsförordningen,

nämligen dels i fråga om längden av den tid, inom

vilken klandertalan må anställas, och dels i avseende å sättet för kungörande

av vilande lagfartsansökan.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 1 avd. 8 höft. (Nr 11). 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

*2

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

Nya lagberedningen.

1 :o) Längden av den tid. inom vilken klandertalan må väckas.

1 sin ursprungliga lydelse innehöll 10 § lagfartsforordningen

allenast bestämmelsen i paragrafens nuvarande första stycke. Det senare

stycket av paragrafen har tillagts i sammanhang med de genom kungl.

förordningen den 22 april 1881 införda bestämmelserna angående förvärv

av fast egendom genom hävd. Enligt sistnämnda förordninggrundades

hävden, utom på förvärv i god tro, på vunnen lagfart samt oavbruten

tjuguårig utövning av äganderätten efter lagfarten. Då vunnen lagfart

sålunda gjordes till förutsättning för hävdeförvärvet, blev det tydligtvis

nödvändigt att bereda möjlighet till vinnande av lagfart å lagliga förvärv

även i de fall, då föregående ägarens åtkomst icke kunde styrkas.

Detta skedde genom det till paragrafen fogade andra stycket. Enligt

detta kunde, om en lagfartsansökan förklarades vilande på den grund

att förre ägarens åtkomst ej styrkts, sökanden begära utfärdande av

kungörelse om förhållandet. Om efter kungörelseförfarandets avslutande

klander å sökandens fång ej instämdes inom tio år, skulle, under vissa i

lagrummet angivna förutsättningar, den sökta lagfarten beviljas, oaktat

förre ägarens åtkomst ej blivit styrkt.

Nya lagberedningen, som föreslagit nämnda tillägg till ifrågavarande

paragraf, yttrade till motivering härav bland annat:

»Sättet för lagfartsansökningens kungörande är ägnat att sprida kännedom

om förhållandet inom såväl närmare som härmare kretsar. Därjämte måste för

lagfarts vinnande företes sannolika skäl, att lagfartssökanden eller han och hans

rättsinnehavare oavbrutet under den föreskrivna tiden verkligen såsom ägare haft

egendomen i besittning, i vilket hänseende, då tvist därom ännu ej yppats, erforderlig

bevisning ansetts lämpligast kunna åstadkommas genom mantals- och skattskrivningslängden.

Skulle nämligen den, som alldeles icke eller blott såsom förvaltare

eller brukare besutte en fastighet, föranstalta att han något år bleve i berörda

längd upptagen såsom ägare till fastigheten, vilket ej kunde ske utan ett

falsarium, vore i allt fäll utsikten, att sådant kunde utan protest forsättas under

tio år, ytterst ringa. Ett dylikt tilltag torde därför mycket sällan komma att ens

försökas. Vidare bör märkas att, innan lagfarten beviljas, kronans ombudsman

i orten skall höras, varigenom tillförlitliga upplysningar kunna vinnas ej mindre om

kronans än ock gemenligen om enskildes rätt, samt att domstolen har sig ålagt att

med ledning av dessa och andra tillgängliga upplysningar undersöka, huruvida anledning

förekommer att annan än sökanden är rätt ägare till fastigheten. Slutligen

torde jämväl den tidsutdräkt, som lagfartssökande måste underkasta sig, innefatta

ytterligare säkerhet att det föreslagna förfaringssättet ej varder anlitat i oträngt

mål och att sålunda den reda i äganderättsförhållandena, vilken lagfartslagen

åsyftar, ej varder genom ifrågavarande stadgande i någon mån rubbad.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 3

Vid 1891 års riksdag väcktes i andra kammaren eu motion (nr

59), vari — under framhållande att den långa tiden av tio år, under

vilken lagfartsansökniugen skulle vara vilande, visat sig vara förbunden

med högst beaktansvärda olägenheter — hemställdes, att den föreskrivna

tiden av tio år för klandertalans anställande måtte ändras till

lem år samt att den tid, under vilken sökanden eller hans rättsinnehavare

skulle hava varit i mantals- och skattskrivningslängd upptagna,

jämväl måtte sättas till fem år.

Lagutskottet åberopade ovannämnda uttalande av nya lagberedningen

angående de i förevarande stadgande givna garantier mot att

den reda i äganderättsförhållandena, vilken lagfartslagen åsyftade, skulle

rubbas, samt anförde vidare (utlåt, nr 8):

»Utskottet föreställer sig, att verkan av nänmda garantier icke i någon

väsentlig mån skulle förringas, därest, på sätt motionären föreslagit, den tid, som

skall hava förflutit från det lagfartsansökningen sista gången kungjorts, förkortades

med hälften.

Erfarenheten har ådagalagt, att ifrågavarande förfarande icke användes sä

ofta, som förhållandena därtill giva anledning: och torde skälet härtill närmast

vara, att tiden synts för lång. För fastighetsförhåliandenas ordnande och stabilitet

är det emellertid av största vikt, att den utväg därtill, som tillståndet till berörda

förfarande öppnat, anlitas i så vidsträckt omfattning som möjligt; och det synes

antagligt, att om den föreskrivna väntetiden förkortades så som motionären föreslagit,

fastighetsägarne mer allmänt skulle tillgodogöra sig den viktiga förmån,

som förfarandet erbjuder dem. Det kan visserligen invändas, att, därest den föreslagna

ändringen komme till stånd, vådan av att nämnda förmån beredes jämväl

den oredlige förvärvaren, synes bliva större, än den nu är, men utskottet kan icke

föreställa sig, att den ifrågasatta inskränkningen i tidsbestämmelsen skulle, då alla

Övriga garantier iakttagas, i och för sig öka denna våda. Det bör dessutom i avseende

härå erinras, att liksom bland hela antalet fång de ogiltiga utgöra ett försvinnande

fåtal, samma förhållande säkerligen äger rum bland de fall, där det ifrågavarande

förfarandet kommer till användning.

Vidare bär ihägkommas, huruledes utom de garantier, som själva författningen

föreskriver, ytterligare säkerhet mot missbruk förefinnes därigenom att i allmänhet

eu rätt lång tid av föregående besittning måste läggas till den tid, vilken berörda

förfarande må kräva. Ej heller må den omständigheten lämnas obeaktad, att den

preskriptionstid, varom fråga är, icke är av beskaffenhet att, då densamma lupit

till ända, avskära möjligheten för den rättmätige ägaren att göra sin rätt gällande.

I betraktande härav synes nu gällande tidsbestämmelse kunna utan olägenhet eller

våda utbytas emot den i motionen föreslagna.»

Utskottet hemställde därför om bifall till motionen, och blev

utskottets hemställan av riksdagen bifallen.

Lagutskottet

1891 nr 8.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

I den nu förevarande motionen yrkas, att tiden för klandertalan

nedsättes från fem till ett år efter avslutat kungörelseförfarande.

utskottet. Såsom av förestående redogörelse framgår, var syftet med nu före
varande

stadgande att för den, som i god tro förvärvat fastighet men

ej kunde styrka förre ägarens åtkomst, bereda möjlighet att det oaktat

erhålla lagfart å sitt fång och därefter vinna hävd å fastigheten. Att

nu, på sätt i motionen föreslås, vidtaga en ytterligare inskränkning i tiden

för klandertalans anställande utöver den, som verkställdes år 1891, kan

utskottet ej förorda. Den garanti man velat vinna mot att lagfart skulle

kunna erhållas å olagliga förvärv, skulle vid ett bifall till motionen i denna

del ej oväsentligt rubbas, och den rättmätiga ägarens intressen äventyras.

Utskottet anser sig sålunda ej kunna tillstyrka motionen i berörda del.

2:6} Ben ifrågasatta ändringen av kungörelse för farandet.

Enligt den avfattning, 10 § andra stycket lagfartsförordningen

erhöll genom kungl. förordningen den 22 april 1881, skulle kungörelsen

om att lagfartsansökningen förklarats vilande genom sökandens försorg

tre gånger, minst en månad mellan varje gång, så väl införas i allmänna

tidningarna som ock, när fråga vore om egendom a landet,

uppläsas i tingslagets kyrkor.

Ändring av denna bestämmelse i fråga om sättet för kungörandet

påkallades vid 1895 års riksdag uti två inom andra kammaren väckta

motioner (nris 52 och 83).

I den ena föreslogs, att lagfartskungörelsen skulle uppläsas

i tingslagets kyrkor allenast en gång, eller ock att sådan kungörelse

väl skulle uppläsas tre gånger, men endast i socknens och angränsande

socknars kyrkor.

I den andra hemställdes, att i lagrummet efter orden »uppläst i

tingslagets kyrkor» måtte insättas orden »eller, där tingslaget består av

mera än ett härad, i häradets kyrkor.»

Lagutskottet Lagutskottet framhöll, hurusom båda motionerna gåve uttryck åt

1896 nr 38. uppfattning, att ifrågavarande bestämmelse i lagfartsförordningen

mera än nödigt förorsakade den lagfartssökande kostnader och besvär,

samt anförde, att det även enligt utskottets uppfattning kunde ifrågasättas,

huruvida icke i förevarande fall kungörelsens uppläsning i kyrkorna

skulle kunna utan olägenhet inskränkas. Särskilt där flera härader

eller tingslag blivit till ett tingslag sammanslagna syntes kungörelsernas

uppläsande i samtliga kyrkor i det nya större tingslaget utskottet icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 11. 5

vara av behovet påkallat. Utskottet hemställde därför, att riksdagen

ville i skrivelse anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, i

vad mån en inskränkning i förevarande, bestämmelse om kungörelses

uppläsande i kyrka lämpligen kunde äga rum. Utskottets hemställan

bifölls av riksdagen.

I anledning av riksdagens berörda skrivelse framlades vid 1897

års riksdag en kungl. proposition (nr 18) med förslag om ändring av

10 § lagfartsförordningen, i syfte att uppläsande i kyrka av kungörelse

om lagfartsansökning skulle kunna i någon mån inskränkas.

Lagutskottet hemställde, med viss ändring av det kungliga förslaget,

att kungörelse av däri omförmält slag skulle, när fråga vore om

egendom å landet, jämte det den infördes i allmänna tidningarna, uppläsas

i kyrkan för den församling, där egendomen vore belägen, ävensom,

när tingslaget bestode av mera än en församling, jämväl i kyrkorna

för angränsande inom tingslaget belägna församlingar. I samma utlåtande

avstyrkte utskottet en inom andra kammaren väckt motion (nr 16),

att kungörelse om lagfartsansökan skulle införas jämväl i länskungörelserna.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, och den 19 november 1897

utfärdades lag i ämnet av nyss angivet innehåll. Lagrummet har sedermera,

såvitt nu är i fråga, ej undergått någon ändring.

I detta sammanhang får utskottet erinra därom, att frågan om

inskränkning av kungörelsers uppläsande i kyrka i hela dess vidd varit

föremål för upprepade framställningar i kyrkomötet och riksdagen, därvid

framhållits, att den gällande ordningen lede av åtskilliga svåra

olägenheter. Ett särskilt förslag till lag angående offentliggörande av

allmänna författningar och kungörelser samt enskilda tillkännagivanden

tinnes utarbetat av den av Kungl. Maj:t den 21 november 1890 tillsatta

kommittén för utarbetande av förslag till ändringar i kyrkolagen m. m.

Enligt kommitténs berörda förslag skulle allenast kyrkliga kungörelser

uppläsas i kyrkorna; de världsliga kungörelserna däremot, vilka ansågos

kräva en annan form för publicerande, borde fästas å anslagstavla, varjämte

uppläsning av vissa kungörelser skulle ske dels genom kommunalnämndens

försorg i sockenstuga eller annat lämpligt rum i närheten

av sockenkyrkan och dels å kommunal- eller kyrkostämma eller vid

stadsfullmäktiges sammanträde.

År 1905 anhöll riksdagen, i anledning av väckt motion, i skrivelse

till Konungen (nr 50) om åtgärders vidtagande för inskränkning av

kungörelsers uppläsande i kyrkorna. Lorörda riksdagsskrivelse lydde

sålunda:

Lagutskottet

1897 nr 9.

Kyrkolags
kommittén.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Uikadagms

skrivelse nr 50

år 1905.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr It.

»I en inom riksdagen väckt motion har framhållits önskvärdheten av att

åtgärder vidtagas för att ytterligare inskränka uppläsandet av kungörelser i kyrkorna.

Det erinras i denna motion, hurusom genom lag den 1 juni 1894 ett steg

tagits till inskränkning av kungörelsers uppläsande från predikstolarna och att i

nådigt cirkulär till Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande den 28 maj 1897 föreskrifter

meddelats i syfte att åstadkomma ytterligare minskning i detta uppläsande.

Med erkännande att genom dessa lagbestämmelser väg till ett mera rationellt

tillvägagående i det ifrågavarande avseendet banats, hade likväl 1898 års kyrkomöte

funnit sig böra ingå med underdånig anhållan, det täcktes Eders Kungl. Maj:t vidtaga

åtgärder för inskränkning i väsentlig mån av kungörelsers uppläsande från

predikstolen. Det önskemål nämnda kyrkomöte sålunda uttalat hade emellertid —

frånsett att genom nådigt cirkulär den 1 mars 1901 Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes

uppmärksamhet fästs å angelägenheten att noggrant iakttaga föreskrifterna

i förstnämnda cirkulär — ännu icke blivit uppfyllt.

Enligt riksdagens mening finnas goda skäl för att ytterligare inskränka det

föga tidsenliga uppläsandet i kyrkorna av en mängd olikartade kungörelser. Från

allmänt medborgerlig och kommunal synpunkt måste detta sätt att bringa kungörelser

till allmänhetens kännedom numera anses blott ofullständigt fylla sitt ändamål.

Till statskyrkan icke hörande medborgare och ett stort antal av hennes egna

medlemmar betjänas icke därav. På många håll står kyrkan merendels tom, under

det att offentliggörandet sker av vad staten har att tillkännagiva och påbjuda. På

grund av svårigheten att rätt fatta och minnas åtminstone ett något utförligare

muntligt meddelande äro jämväl de kyrkobesökande redan nu i många fall hänvisade

till att på annat sätt erhålla närmare kännedom om mera viktiga ärenden.

Vidare synes det brukliga kungörelseläsandet ur kyrklig synpunkt vara synnerligen

olämpligt, då det icke allenast är främmande för gudstjänstens idé, utan

tillika störande för det religiösa livet. Slutligen torde det med hänsyn till den

prästerliga ämbetsverksamheten vara värt beaktande, att prästen genom ifrågavarande

åliggande kan finna sig nödsakad att på ett brådskande sätt utföra sin egentliga

ämbetsgärning, eller bliva ställd i det ytterst plågsamma läget att nödgas

lämna intyg om en uppläsning från predikstolen, som på grund av andra oundgängliga

åligganden ej kunnat på ett fullt lagenligt sätt äga rum. Stundom kan nämligen

kungörelseuppläsandet bliva ganska tidskrävande, ej minst på landsbygden, där

man av sparsamhets- och bekvämlighetsskäl ofta nog för sina enskilda tillkännagivanden

föredrager predikstolen framför tidningarna, som dock numera knappast

torde saknas i någon by eller gård.

Riksdagen, som alltså ansluter sig till det i motionen uttalade önskemål, får

fördenskull hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om åtgärders vidtagande för ytterligare

inskränkning i det föreskrivna kungörelseuppläsandet från predikstolen.»

Berörda fråga är på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Erinras kan vidare därom, att även frågan om den legala annonseringen

i allmänhet varit föremål för framställning från riksdagens sida.

Vid 1895 års riksdag hemställde sålunda lagutskottet (utlåtande

nr 38) i anledning av en inom andra kammaren väckt motion (nr 89),

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Föräta lat/utskottets utlåtande Nr 11. 7

om och i vilka tall inskränkning i den genom lag och författningar stadgade

legala annonseringen kunde äga rum samt för riksdagen framlägga

det förslag, vartill den verkställda utredningen kunde föranleda. Utskottet

yttrade därvid:

»Det torde ej kunna bestridas, att den i lag och författningar stadgade

annonsenngssRjldigheten ofta''verkar betungande för de samhällsmedlemmar, vilka

lör bevakande av sina intressen hava att fullgöra densamma; och det bör därför

anses såsom ett önskningsmål att inskränka denna skyldighet, så långt sådant utan

olägenhet låter sig göra.

Uti ifrågavarande motion har särskilt framhållits det enligt motionärens

tanke onödiga fördyrandet av annonseringsskyldighetens fullgörande, som bliver en

följd av de ofta förekommande stadgandena, att eu kungörelse skall i allmänna

tidningarna införas tre gånger; och motionären har tillika påpekat den tvivelaktiga.

i alla händelser ytterst ringa fördel, som en upprepad annonsering i de allmänna

tidmngarne medför.

. . „ Utskottet måste i detta fall giva motionären rätt. Det nuvarande tillståndet

i fråga om legal annonsering är i manga avseenden mindre tillfredsställande och

utskottet anser en förändring härutinnan vara önsklig, dels ur synpunkten att söka

åstadkomma minskning i kostnaderna för vederbörande annonsör, dels ock huvudsakligast

^ av den anledning, att det nu stadgade annonseringssättet ej medför den därmed

as^ftade verkan att sprida kännedom om ett visst faktum eller en viss

händelse till alla dem, som därav kunna hava intresse.

Men ännu ett skäl finnes varför enligt utskottets åsikt eu revision av gällande

bestämmelser är påkallad.

\id glanskning av den förteckning, som utskottet låtit sitt kansli upprätta

över de stadganden i allmänna lagen och viktigare allmänna författningar, vilka

innehålla bestämmelse om annonserings verkställande —• vilken förteckning såsom

bilaga åtföljer utskottets betänkande — har nämligen utskottet i många fall ej kunnat

finna någon giltig, i förhållandena? egen natur grundad anledning till den olikhet

i föreskrifter, som äger rum, särskilt därutinnan, att i vissa fall annonsering

trenne gånger är påbjuden, i andra fäll åter annonsering en gång är tillräcklig.

Enhet i dessa hänseenden lär ej kunna vinnas med mindre än att samtliga annonseringsstadganden

underkastas revision.»

Utskottets berörda hemställan blev av riksdagen bifallen.

1 ovan omförmälda proposition nr 18 vid 1897 års riksdag med

förslag till viss ändring av K) § lagfartsförordningen, förklarade föredragande

departementschefen i fråga om riksdagens nyss berörda hemställan,

att han ej kunde förorda den däri begärda utredningen. De

tillkännagivanden, som genom annonsering bringades till allmänhetens

kännedom vore nämligen enligt departementschefens mening av så skiljaktig

beskaffenhet, att ett för alla sådana tillkännagivanden lika armonseringssätt

icke lämpligen kunde föreskrivas; å andra sidan syntes den

lättnad i annonseringskostnaderna, vilken skulle kunna genom ändring i

gällande bestämmelser beredas, icke äga den huvudsakliga betydelse, afl

Lagutskottet

mn nr 38.

Kung i. prop.

nr 18

år 1897.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 11.

endast för sådant ändamål borde företagas en så omfattande lagrevision,

som i följd av omöjligheten att uppställa en allmängiltig regel om annonseringssättet

skulle bliva erforderlig. När förslag till nya lagar eller

författningar eller till ändring i äldre sådana av annan anledning upprättades,

borde emellertid de av riksdagen framhållna omständigheterna

enligt departementschefens mening i förekonynande fall tagas i betraktande.

Med den nu förevarande motionen åsyftas sådan ändring beträffande

det i 10 § andra stycket lagfartsförordningen föreskrivna kungörelseförfarandet,

att kungörelsens uppläsande i kyrka skulle ersattas av dess

införande i minst tre av de tidningar inom det län, där fastigheten är

g Utskottet kau ej heller i nu omförmälda del tillstyrka motionen.

Såsom av ovannämnda redogörelse framgår, är frågan om inskränkningav

kungörelses uppläsande i kyrka till följd av riksdagens skrivelse

år 1905 för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Att vid

sådant förhållande, på sätt i motionen föreslås, upphäva föreskriften om

kungörelses uppläsande i kyrka i allenast ett av de talrikt förekommande

fall, där sådan föreskrift meddelats, synes ej vara lämpligt, kragan

om upphävande av lagfartsansökans uppläsande i kyrka bör tagas under

övervägande i samband med den prövning av berörda spörsmål i hela

dess vidd, som på Kungl. Maj:t ankommer, och härvid bör enligt utskottets

mening tillses, ej blott att kungörelsen om lagfartsansoknmgen

o-öres i möjligaste mån effektiv, utan även att på sätt jämväl förut

av riksdagen framhållits — kostnad» för den lagfartssökande ej mer

än nödigt ökas.

På o-rund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 februari 1920.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

STOCKHOLM, ISAAC MARGUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG. 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.