Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående sådan ändring i lagen om 20-årig hävd, att densamma ej vidare må gälla mot kronan och i vissa fall ej heller mot enskilda.

1920-02-24 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1920:12, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående sådan ändring i lagen om 20-årig hävd, att densamma ej vidare må gälla mot kronan och i vissa fall ej heller mot enskilda.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottds utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1920 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående sådan ändring i lagen om 20-årig hävd,

att densamma ej vidare må gälla mot kronan och i vissa

fall ej heller mot enskilda.

Närvarande; herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Klefbeck, Högberg,

Alexanderson*, greve Spens, Reuterskiöld*, J. P. Johansson, Berglund, Lindqvist i Kosta,

Hederstierna*, Engberg*, Rehn, Leo, Carlson i Karlshamn* och Svensson i Betingetorp.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I eu inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

183, som behandlats av första lagutskottet, hava herrar Vennerström och

Werner hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj.t anhålla,

dels att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt framlägga för riksdagen förslag därom,

att lagen den 22 april 1881 om 20-årig hävd ej vidare måtte gälla gent emot

kronan, dels att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag om

samma lags förändring därhän, att den icke måtte komma att gälla mot

enskilda i sådana fall, då lagfart icke grundats på laga åtkomsthandling,

eller då hävden åberopades som skydd för oriktigt fången fastighet.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande hemställan får utskottet

hänvisa till motionen.

Det är icke med visshet känt, huruvida enligt den iildsta lagstiftningen Svensk rättsegendom

av offentlig natur betraktades såsom undantagen från hävd. I “vec<1"9''

landskaps- och landslagarna nämnes icke något undantag för särskilda slag

Bihang till riksdagens protokoll 1020. 9 samt. 1 avd. 9 käft. (Nr 12.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

av fastigheter. Till stöd för den meningen, att eu i sig ogiltig föryttring

av kronogods ej kunde vinna giltighet genom hävd, har emellertid inom

vetenskapen åberopats landslagarnas stadgande, att konung ej må minska

kronans rätt för andra konungar och att, om någon det gör, konung, som

efter kommer, må taga egendomen åter.

Från slutet av sextonhundratalet finnas i särskilda kungl. brev uttalanden,

som synas giva vid handen, att hävd å kronoegendom då ansågs

icke böra ifrågakomma.

Huruvida av stadganden i 1734 års lag borde härledas någon allmän

tidsbegränsning för klander å fång till fast egendom är en omtvistad fråga.

Övervägande skäl torde tala för den meningen, att sådan begränsning icke

förefanns.

Närmare bestämmelser om hävd meddelades genom förklaringen den 14

maj 1805 angående, bland annat, lagens rätta förstånd och tillämpning i

mål, som röra klander å fast egendom. I denna författning nämndes två

olika hävdetider. Hels skulle nämligen mot den, som ville anställa klander

å annans åtkomst till fast egendom, hävd gälla efter natt och år från den

dag, som i varje särskild händelse vore bestämd, eller, när sådan tid icke

funnes utsatt, från den dag anledning till slikt klander för rätte ägaren

yppats och han kommit i tillfälle att sin rätt bevaka och lagligen utföra.

Dels skulle förvärv av fast egendom vara fritt från klander, om sådant ej

blivit anställt av rätte ägaren under hans livstid och ej heller av hans arvingar

eller rättsinnehavare inom tjugu år efter hans död.

Angående hävd av det senare slaget stadgades, att egendomen skulle

vara av sådan beskaffenhet, att därom mellan enskilda personer kunnat avhandlas

vare sig genom arv, köp, pant, gåva eller förlikning. Någon motsvarande

bestämmelse fanns icke rörande den ettåriga hävden, och ifrågasättas

kan därför, huruvida denna var underkastad dylik begränsning med

hänsyn till egendomens natur. Emellertid synes hava allmänt ansetts, att

berörda villkor skulle äga tillämpning i avseende å båda slagen av hävd,

och att egendom av annan natur än den angivna alltså var fullkomligt undantagen

från författningens tillämpning. Någon tvekan synes ej hava rått

om att undantaget omfattade all staten tillhörig egendom.

Förslag till ändrade stadganden om hävd ingingo i såväl lagkommitténs

som äldre lagberedningens betänkande^ I lagkommitténs förslag omnämndes

ej något undantag från hävden. Äldre lagberedningen åter, som,

jämte hävd under tjugu år från det lagfart beviljats eller trettio år från

det lagfart sökts, i sitt förslag upptog ettårig hävd, räknad i allmänhet från

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagatslcottets utlåtande Nr 12. 3

det rätte ägaren erhållit kännedom om annans fång och sin bättre rätt, föreslog

i fråga om det sistnämnda slaget av hävd, att det ej skulle gälla mot

kronan, allmänt verk eller allmän inrättning och ej heller mot enskild person,

som stode under annans målsmansskap. Sådan hävd borde nämligen

ej äga giltighet mot andra än dem, hos vilka finge förutsättas eu personlig

kunskap om det förhållande, som kunde föranleda klander, i förening med

den självverksamhet, som erfordrades för rättighetens tillbörliga bevakande.

1881 års förordning om hävd är grundad på ett av nya lagberedningen

avgivet förslag. I motiven till detsamma anfördes, såvitt nu är i

fråga, följande:

»Angående beskaffenheten av den egendom, som må utgöra föremål för hävd,

har beredningen lika litet som lagkommittén ansett någon särskild föreskrift behövlig

eller lämplig. Lagförslaget innehåller således icke någon bestämmelse,

som motsvarar det i 1805 års förklaring förekommande stadgandet, att endast

egendom av den beskaffenhet, att därom mellan enskilda personer kunnat avhandlas,

finge genom hävd försvaras. Den av äldre lagberedningen, dock endast

i fråga om den ettåriga, ej den tjugu- eller trettioåriga hävden, uppställda regeln,

att förstnämnda slags hävd ej skulle gälla emot kronan, allmänt verk eller allmän

inrättning, har icke heller ansetts böra i förslaget upptagas. En dylik inskränkning

synes ej vila på fullgiltig grund och bidrager endast att i viss mån

bibehålla det tillstånd av osäkerhet, som hävdeinstitutet åsyftar att undanröja.

Den omständighet att en egendom någon gång i tiden blivit avhänd kronan eller

allmän inrättning kan naturligtvis icke vara känd för den, som i god tro efter

lång tids förlopp förvärvar egendomen, men möjligheten att vinna hävd skulle

för all framtid vara betagen. Därest gällande lags bestämmelser efterlevas vid

prövning av sökt lagfart, synes det emellertid osannolikt, att lagfart kan komma

att beviljas å någon egendom av nyssnämnda slag eller att, om genom något

förbiseende lagfarten skulle beviljas, detta förhållande icke genast skulle upptäckas

av kronans ombudsmän. Då, enligt den hävdelag beredningen föreslagit,

erhållen lagfart utgör ett huvudvillkor för hävden, förefinnes således så mycket

mindre anledning att för ifrågavarande jordägare göra något undantag från allmänna

regeln, som dessa jämväl i övrigt vanligen äro i tillfälle att över sina

egendomar hålla en lika, om ej mera verksam uppsikt än den, som i allmänhet

står den enskilde sakägaren till buds i de händelser, vilka vanligast giva anledning

till hävdeinstitutets tillämpande.»

Ifråga om de allmänna grunderna för hävdeinstitutet lämnade nya lagberedningen

följande sammanfattning:

»Ilävdelagstiftningens ändamål är enligt beredningens uppfattning att åt

den på god tro vunna åtkomsten av fast egendom bereda trygghet för anspråk,

grundade å annans äldre rätt, i den mån sådant låter sig med äganderättens

helgd förena. Intet skäl förefinnes att åt den, som med vetskap om annans

Nya lagberedningen.

Allmänna

grunder för

hävdeinslitutet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

bättre rätt förvärvar egendom, skänka en dylik trygghet, vilken skulle innebära

en uppmuntran till mer eller mindre oredliga eller eljest olagliga transaktioner.

Det är således endast till fromma för det redbara förvärvet som fråga kan uppstå

om inskränkning i rätte ägarens befogenhet att återvinna den egendom, vilken

utan hans begivande kommit i annan mans hand, eller med andra ord därom

att åt ett i sig själv ursprungligen ogiltigt förvärv bereda samma bestånd, som

om det från begynnelsen varit i full överensstämmelse med lagens fordringar.

För att bedöma hävdelagstiftningens rättmätighet samt dess verkningar i

berörda avseende torde det ej vara obehövligt att erinra om den olika beskaffenheten

hos de förvärv, å vilka den kommer att äga tillämpning. Främst bör man

därvid uppmärksamma dem, som endast formellt äro behäftade med bristfälligheter

utan att egendomens avhändande medfört något materiellt lidande för förre

ägaren. Sådana fall kunna förekomma när t. ex. en omyndigs egendom till dess

fulla värde, som i förmyndarräkenskapen upptages, men utan rättens tillstånd

avyttras av förmyndaren, eller hustrus egendom utan hennes samtycke försäljes

av mannen emot en tillfredsställande köpeskilling, vilken kommer hustrun till

godo, eller en fullmäktig avhänder huvudmannen hans gods till hans fördel men

på grund av en ofullständig eller formellt oriktigt upprättad fullmakt, eller en

fullmyndig person säljer sin fastighet genom ett icke behörigen bevittnat salubrev.

I dessa och dylika händelser är upplåtelsen visserligen juridiskt ogiltig

och måste förfalla, men uppenbart är ock att, då ägaren under sådana förhållanden

återtager en egendom, för vilken han erhållit valuta, hans juridiska rätt icke

alltid låter förena sig med billighetens fordringar. I synnerhet om den formella

bristen efter längre tids förlopp och sedan egendomsvärdet under tiden stigit

framletas för att omintetgöra bestående förhållanden och bereda pretendenten

en oskälig vinst på bekostnad av den, som under tiden vårdat egendomen, antager

förfarandet snarare karaktären av ett våld än av en rättshandling. Att i

dylika fall möjligheten att återtaga egendomen inskränkes inom en ej alltför

långt utsträckt tid lärer sålunda ej kunna betraktas såsom ett underskattande av

äganderättens helgd.

Yad åter beträffar den kategori av olagliga förvärv, vid vilka jämväl ett

materiellt lidande tillskyndas ägaren genom förlusten av egendomen, ligger rättmätigheten

av en inskränkning i ägarens återvinningsrätt icke i lika öppen dag.

För det allmänna naturliga rättsmedvetandet torde till äventyrs den föreställningen

ligga närmast till hands att rätte ägaren aldrig eller åtminstone så sent som

möjligt borde förlora nämnda rätt och att i detta hänseende hävdeinstitutet —

om än framtvunget av ett oavvisligt nationalekonomiskt och juridiskt behov —

icke i samma man äger stöd av billighet och moralisk rätt. En sådan föreställning,

om den förefinnes, torde dock ej vila på giltiga grunder. Härvid är nämligen

att märka, det hävdelagstiftningen icke har för ändamål att förändra rättsförhållandet

emellan bedragaren — den, som genom ett lagstridigt förfarande

berövat annan hans egendom -— och den bedragne — den, som sålunda blivit

sin egendom berövad. Bedragarens förfarande och den rättsliga påföljden därav

för honom hemfalla under ett annat rättsområde, nämligen brottmålslagstiftningen.

Däremot avser hävdeinstitutet att söka medla eller ordna rättsförhållandet emellan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 12. 5

bedrägeriets båda offer — den, som mistat sin egendom, och den, som i god

tro på bedragarens behörighet att förfoga över egendomen förvärvat den av honom

och är i fara att förlora vad han till denne erlagt i köpeskilling, Å ena

sidan stål- en person, som i den föreställning att han är rätt ägare faktiskt tagit

och fortfarande har egendomen i besittning, förfogar över densamma och avkomsten

därav samt fullgör alla ägaren åliggande förpliktelser eller, i korthet

sagt, är i fullständig utövning av alla äganderättens förmåner jämte därvid

häftande skyldigheter. Å andra sidan uppträder eu person, som antingen ej någonsin

avvetat att den ifrågavarande egendomen varit hans tillhörighet eller,

om han vetat det, underlåtit att åt sina ekonomiska förhållanden och särskilt åt

de betydande värdeobjekt, vilket här är i fråga, ägna tillbörlig uppmärksamhet

och vård samt därigenom i större eller mindre grad själv vållat att egendomen

kunnat komma ur hans egen och stanna i annans besittning. Formellt kvarstående

såsom ägare har han dock materiellt upphört att vara det, då han under

en längre tid försummat att åt egendomens förkovran och vård offra sitt arbete

eller sina penningar ävensom åsidosatt de med äganderätten förknippade förpliktelser.

Om ursprunglige ägaren — såsom allmänneligen torde vara händelsen

— sålunda mer eller mindre har sig själv att skylla för det inträffade förhållandet

att äganderättens utövning övergått till annan, bör väl ock påföljden

därav — själva rättighetens upphörande — skäligen drabba honom själv och ej

den andre, vilken ingen försummelse ligger till last. Avskäres den förres anspråk

efter någon tids förlopp, sker därigenom intet annat än att han fortfarande förbliver

i mistning av något, som antingen aldrig varit i hans ägo eller åtminstone

för längesedan upphört att för honom äga värde. Den ekonomiska förlust, som

drabbar honom, kan således icke i kännbarhet jämföras med den, varav innehavaren

av egendomen hemsökes, om han berövas densamma mitt under besittningens

fortgång, då han står i begrepp att upphämta frukten av sitt arbete

och sitt kapital och sedan han tilläventyrs för egendomen iklätt sig förbindelser

till tredje man, vilka han ej kan bliva kvitt på samma gång som egendomen själv.

Även i de fall, där någon bristande uppmärksamhet icke kan anses ligga ursprunglige

ägaren till last, bör samma uppfattning med skäl göras gällande.

Förlusten av egendomen antager här, vilkendera den än drabbar, karaktären av

ett olycksfall, omöjligt att förutse eller förekomma. Ställes man i valet emellan

att nödgas låta de förstörande följderna av detta olycksfall hemsöka ensamt den

ene eller den andre bland de två därtill lika litet vållande personerna, lärer det

jämväl ur billighetens synpunkt icke kunna anses oriktigt, om förlusten lägges

å, den, vilken under eljest lika förhållanden minsta lidande tillskyndas, eller med

andra ord att den oundvikliga ekonomiska omstörtningen göres så litet förstörande

som möjligt.

Lyckligtvis är, såsom redan förut blivit anmärkt, det oändligt övervägande

antalet förvärv av den lagenliga beskaffenhet att någon dylik kollision ej kommer

att uppstå. Hävdlagstiftningens huvudsyfte — att åt förvärvaren av fast egendom

i allmänhet bereda visshet om besittningens orubblighet — vinnes sålunda

oftast utan att den behöver köpas med uppoffring av annans rätt. Ju förr denna

visshet inträder, desto förr kan fastighetsägaren med full trygghet nedlägga arbete

s. 6 Kontrollera mot PDF

Riksdagen

I9ii.

Riksdagen

1912.

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

och kapital å sådana mera omfattande förbättringar, vilkas frakt han först efter

längre tids förlopp kan hoppas skörda. Hävdelagstiftningen ingår således antagligen

såsom ett ej oviktigt moment uti den allmänna ekonomiska utvecklingen.»

Vid 1911 års riksdag blev i följd av enskild motionärs initiativ frågan

om bl. a. inskränkning i hävdens verkan gentemot kronan föremål för

prövning. Åtgärd i dylik riktning blev av lagutskottet avstyrkt i utlåtande

nr 52, och första kammaren fattade beslut i enlighet härmed. Andra kammaren

åter biträdde eu av sex reservanter inom utskottet gjord hemställan,

om en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kung!. Maj:t ville taga

under övervägande, vilka åtgärder, eventuellt inskränkning av hävdeinstitutet

enligt förordningen den 22 april 1881, borde vidtagas för att icke

genom inträdande av hävd enligt nyssnämnda förordning kronans rätt till

sådana fasta egendomar, som av kronan upplåtits till industriens understöd,

måtte gå förlorad, samt att i den mån riksdagens medverkan erfordrades,

för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Nämnda reservanter åberopade ett av kammarkollegium på lagutskottets

begäran avgivet yttrande, däri kollegium framhöll, att ett upphävande,

såsom i motionen påyrkats, av förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig

hävd enligt kollega förmenande obestridligen ägde avgörande betydelse

för kronans äganderätt till vissa slag av fast egendom.

Förslag i ämnet förelädes 1912 års riksdag genom kungl. propositionen

nr 44. Förslaget avsåg, att, med ändring av 1881 års förordning

om hävd, frihet mot klander, enligt vad i nämnda förordning stadgades,

ej vidare finge mot kronan vinnas före den 1 maj 1922 i avseende å egendom,

som vore kronan avkänd, och ej heller i fråga om inteckning i sådan

egendom, därest egendom återvunnes genom klander, som instämts före

sagda dag. Lagutskottet tillstyrkte förslaget och yttrade i utlåtande nr 38,

bland annat:

»Enligt utskottets uppfattning hava i det vid propositionen fogade yttrandet

till statsrådsprotokollet den 26 januari 1912 fullt tillfredsställande skäl blivit

anförda för nödvändigheten, med hänsyn till kronans tryggande mot värdeförlust

genom hävd, av de nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna. Otvivelaktigt äro,

såsom även föredragande departementschefen framhåller, såväl fördelar som olägenheter

förbundna med hävdetidens förlängning på sätt som föreslagits. Då det

emellertid icke lärer kunna förutsättas, att kronan skulle eftergiva eller underlåta

att gorå gällande sin rätt, lära olägenheterna för den enskilde knappast bliva

mindre, om den föreslagna inskränkningen i hävdeinstitutets verkan gentemot

kronan icke komme till stånd; detta skulle nämligen, såsom departementschefen

påvisar, föranleda nödväxrdigheten för kronans ombudsmän att, till bevarande av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutslcottets utlåtande Nr 12. 7

kronans eventuella rätt, inleda ett flertal rättegångar även i fall, där denna rätt

vore oviss. Någon vinst för rättssäkerheten skulle därför icke härav uppstå.

Gentemot de stora fördelar, som äro att vinna för det allmänna av kronans frigörande

från att, medan de igångsatta utredningarna pågå, vara bunden av hävdetiden,

synas alltså de anförda olägenheterna icke böra tillerkännas avgörande

betydelse.»

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, medan första kammaren,

i enlighet med en vid utskottets utlåtande fogad reservation, avslog

den kungliga propositionen.

I samma proposition föreslogs även den ändringen i den uti 10 § av

förordningen om lagfart å fast egendom föreskrivna behandlingen av vilande

lagfartsansökan, att yttrande över sådan ansökan skulle infordras från »kronans

ombudsman», icke från »kronans ombudsman i orten.»

Anordningen att infordra yttrande över sådana ansökningar endast från

kronans ombudsman i orten ansågs nämligen icke hava fyllt sitt ändamål,

och det vore därför önskvärt, att tillfälle till ingripande i dessa frågor gåves

åt någon ämbetsmyndighet, som genom särskild sakkunskap och tillgång

till material för erforderliga undersökningar beredde trygghet för att kronans

rätt bleve tillbörligt bevakad, i vilket avseende advokatfiskalsämbetet

i kammarkollegium syntes vara den lämpligaste myndigheten.

Berörda förslag blev av riksdagen bifallet.

Nämnas kan i detta sammanhang, att lagberedningen i sitt förslag till

ny jordabalk bibehållit systemet med viss tids hävd. Då detta förslag visserligen

innefattar ett steg i riktning mot ett rent fastighetsbokssystem,

men icke ett fullständigt genomförande av ett sådant, har viss tids hävd

måst i förslaget bibehållas. Inskrivning i fastighetsboken av ett olagligt

fång skall icke, även om den, som vunnit inskrivningen, varit i god tro,

i och för sig bereda orubblighet åt förvärvet utan fortfarande allenast utgöra

utgångspunkten för förvärv genom hävd. Hävdetiden bestämmes till

tio år från det den fasta egendomen kommit ur rätte ägarens besittning

och lagfart enligt den nya lagen meddelats för annan. Då enligt förslaget

fastighetsboken skall grundas på specialisering och lagfarten i regel skall

hänföra sig till visst till gränserna bestämt område å marken, blir det,

enligt vad i beredningens motiv yttras, icke längre nödigt att såsom villkor

för förvärv genom hävd fordra, att den, som åberopar hävd, under viss tid såsom

ägare besuttit fastigheten, utan kan lagfarten i sådant hänseende tillerkännas

grundläggande betydelse. I fråga om god tro skall fordras endast, att

Lagbered
ningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

Utskottet.

någon av dem, som under den stadgade tiden från lagfarten innehaft

fastigheten, åtkommit denna i god tro.

I nu förevarande motion föreslås, dels att den tjuguåriga hävden icke

längre skall gälla gentemot kronan, dels att den ej heller skall äga tilllämplighet

gentemot enskilda i sådana fall, »då lagfart icke grundats

på laga åtkomsthandling, eller då hävden åberopades som skydd för oriktigt

fången fastighet.» De i fråga om sistnämnda yrkande använda ordalagen

synas närmast omfatta ej blott sådana olagliga förvärv, där en materiell

förlust tillfogats den rättmätige ägaren genom att egendomen avhänts

honom, utan även sådana fång, vilka allenast formellt äro behäftade med

bristfälligheter, men ej för den förre ägaren medfört någon rättsförlust.

Och då, såsom ovan utvecklats, hävden icke kan äga tillämpning å andra

förvärv än just de bägge slag, som nu nämnts, skulle motionärernas yrkande

alltså innebära ett fullständigt upphävande av hävdeinstitutet även

i vad rör förvärv från enskild person.

Utskottet kan ej tillstyrka motionen i sistberörda del. Att i ovan

omförmälda fall, då en formell felaktighet av något slag vidlåder eu materiellt

riktig överlåtelse, möjligheten för förre ägaren att, under åberopande

av nämnda felaktighet, återtaga fastigheten bör inskränkas därigenom, att

förvärvaren beredes tillfälle att vinna hävd å fastigheten, synes utskottet

uppenbart. Och även i fråga om sådana förvärv, där en materiell förlust

tillskyndats förutvarande ägare, är det enligt utskottets förmenande riktigt,

att den, som i god tro förvärvat fastighet, efter viss tids besittning beredes

trygghet för besittningens orubblighet.

Yad härefter angår motionärernas yrkande, att hävden ej skall gälla

mot kronan har — liksom år 1912 — olika meningar inom utskottet

uttalats beträffande frågan, huruvida suspension av hävden gentemot kronan

under några omständigheter borde kunna ifrågakomma. Sålunda har å ena

sidan framhållits, att samma skäl, som föranlett, att förvärvare i god tro

av enskild person avhänd fastighet bör viss tid efter erhållen lagfart kunna

vinna hävd å fastigheten, i lika grad gälla beträffande fastighet, som avhänts

kronan. A andra sidan har gjorts gällande, att — även om hävdeförvärv

gentemot kronan vore i princip berättigat — särskilda förhållanden

kunna föreligga, då ett avsteg från nämnda princip är av behovet påkallat.

Sådana förhållanden förelågo enligt sistnämnda mening vid frågans behandling

år 1912. Slutligen har den meningen uttalats, att förvärv genom

hävd borde vara uteslutet gentemot kronan.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 12. 9

Utskottet vill — utan att göra något uttalande i berörda principfråga

— framhålla, att de skäl, som år 1912 anfördes för en tillfällig suspension

av hävden mot kronan ej längre förefinnas. Dels hava nämligen utredningarna

angående kronans rätt till densamma frånhänd fast egendom, vilka

år 1912 befunno sig i ett mycket ofullbordat skick, sedan dess alltmera

fortskridit, varför något behov att i och för utredningarnas slutförande

suspendera hävden gentemot kronan näppeligen kan anses längre vara för

handen. Dels föreligga numera, i anledning av rättegångar, som av kronans

ombudsmän anhängiggjorts i en del, för bedömande av kronans rätt

till olika slag av fast egendom, typiska fall, en rad Kungl. Maj:ts domar,

där frågan om kronans rätt blivit avgjord. Dylika domar hava sålunda

givits beträffande den praktiskt ytterst betydelsefulla frågan om kronans

rätt till en del av de stora strömfallen ävensom till under bruk skatteköpta

hemman. Som utgången av rättegångarna i berörda typfall måste anses

normerande för sadana kronans anspråk, som stödas på liknande grunder,

hava kronans ombudsmän härigenom vunnit en god ledning för bedömande

i vad män ett mål kan anses vara av beskaffenhet att talan bör av kronan

anhängiggöras. I de fall, där efter en sådan prövning kronans anspråk

befinnas ej sakna grund, kan då klandertalan omedelbart anställas,

och hävden sålunda avbrytas. Det behov, som år 1912 ansågs föreligga

för en tillfällig suspension av hävden gentemot kronan, är alltså ej längre för

handen. Och skulle ett sadant behov komma att göra sig kännbart, kan det

enligt utskottets mening förutsättas, att Kungl. Maj:t, som på grund av

vad i frågan hittills förekommit, säkerligen med uppmärksamhet följer här

ifrågavarande spörsmål, ej skall underlåta att taga initiativ till de åtgärder

för skyddande av kronans rätt, som kunna befinnas erforderliga.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 februari 1920.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt, 1 avd. 9 höft. (Nr 12.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.