Sök i Ratio Lex

Första lagutskottets utlåtande Nr 13

1920-03-05 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1920:13, Första lagutskottets utlåtande Nr 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1920 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning åt) väckt motion om upphävande av mönstrings-

och adressanmälningsskyldigheten för landstormsmän.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Klefbeek, Högberg, greve

Spens, Edward Larson* J. P. Johansson* Bergström, Carl Johansson*,

Lindley, Engberg, Rehn, Leo, Svensson i Betingetorp,

Söderberg* och Thore.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 255, som behandlats av första lagutskottet, har herr Bergström i Bäckland

hemställt, att riksdagen måtte besluta, att bestämmelsen om mönstringsoch

adressanmälningsskyldighet för landstormen måtte utgå ur värnpliktslagen

samt att utskottet ville föreslå de ändringar av värnpliktslagen,

aom nödvändiggjordes av ett bifall till motionen.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande

hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt bestämmelserna i 82 och 38 §§ av värnpliktslagen den 17

september 1914, sådana de ursprungligen lydde, var beväringen tillhörande

värnpliktig skyldig ej blott att varje år undergå mönstring antingen genom

att till vederbörande befäl avgiva tillförlitlig skriftlig uppgift om bostad

och yrke eller ock genom personlig inställelse, utan även att vid vistelse

utom kyrkobokföringsorten för längre tid än en månad före avresan

göra anmälan hos områdesbefälet och hålla detta underrättat om sin adress,

Bihang till riksdagens protokoll 1320. 0 sand. 1 avd. 10 käft. (Nr 13.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utledande Nr 13.

till dess han återkom me, samt att göra anmälan om avflyttning till annan

ort.

Några motsvarande skyldigheter funnos ej stadgade för till landstormen

hörande värnpliktig.

Den s. k. landstormskommittén föreslog i ett den 14 december 1916

avgivet betänkande, att mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten

skulle utsträckas till att omfatta jämväl till landstormen hörande värnpliktige.

Kommissionen framhöll, att organisationen av landstormen vore

behäftad med stora och i ögonen fallande brister, samt yttrade i övrigt,

bland annat:

Gjorda sammanfattningar av erfarenheterna från dels landstormsinobiliseringen

år 1914 och dels landstormsövningama under år 1916 visade, att nämnda

brister kunde, frånsett inverkan på landstormens användbarhet av densammas

föregående utbildning och densammas utrustning, vilka frågors behandling fölle

utanför kommitténs uppdrag, hänföras dels till den felande rullföringen och dels

till saknaden av ett dugligt befäl. Ju mera kommittén trängt in i föreliggande

fråga, dess fastare både kommittén blivit övertygad om den stora betydelsen

därav, att en ordnad och tillförlitlig rullföring av landstormen komme till stånd.

Häruti vore, enligt kommitténs uppfattning, att söka själva grundvalen för såväl

en rättvis och lämplig uttagning av landstorm smän till befälsutbildning som ock

för möjligheten att vid mobilisering kunna för militära ändamål fullt tillgodogöra

sig den till landstormen hörande övriga personalen. Också hade kommittén

på grund av denna övertygelse icke blott ansett sig av sitt uppdrag uppfordrad

att "framlägga ett förslag angående förbättrad rullföring av landstormen, utan

även beträffande huvudfrågan, befälsutbildningen, byggt sitt förslag till dennas

ordnande på den förutsättningen, att en dylik förbättrad rullföring komme till stånd

i samband med, att den av kommittén föreslagna årliga befälsutbildningen toge sin

början. I kommitténs uppdrag inginge nämligen, bland annat, att verkställa utredning

och avgiva förslag rörande landstormens användning. Men frågan härom

stode givetvis i det intimaste samband med spörsmålet om landstormens användbarhet

överhuvud; och detta spörsmål vore beroende ej blott av en genomgripande

förbättring av landstormsbefälets beskaffenhet, utan även i högst väsentlig

grad därpå, att landstormens rullföring och redovisning ordnades så, att hela

antalet värnpliktiga inom landstormen anträffades och bibringades lagstadgad

utbildning, samt på samma gång tillförlitlig kännedom vunnes angående de särskilda

landstormsmännens kvalifikationer, yrken o. s. v., varigenom urvalet av

befälsämnen möjliggjordes. Åtgärder, som vore ägnade att åstadkomma en tillförlitlig

rullföring, skulle ock, enligt kommitténs övertygelse, visa sig vara till

gagn ur allmän synpunkt, då nämligen hittills allmänheten ej sällan fått vid

kännas en hel del obehag och svårigheter till följd av rullföringsväsendets bristfällighet.

Landstormens rullföring ägde för närvarande rum huvudsakligen i rullföringsexpeditionerna.

1 stamrullan, som därstädes fördes, kvarstode den värn
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande Sr 13.

pliktige även efter överföring till landstormen; och jämväl hans värnpliktssedel

behölles i rullföringsexpeditionen. Samma expedition mottoge de anmälningslistor

och andra uppgifter, som månatligen avgivas från pastorsämbeten eller

rotemän rörande genom dödsfall, inflyttning, avflyttning o. s. v. inträffade förändringar

angående såväl landstormsmännen som beväringen tillhörande värnpliktiga.

Av landstorm sområdesbefälh avaren skulle visserligen föras särskild landstormsrulla

enligt fastställt formulär. Men denna rulla upprättades icke av landstormsområdesbefälhavaren

själv, utan för varje årlig överföring till landstormen

av roliföringsbefälhavaren. Årligen å bestämd tid skulle landstormsrullan insändas

till rullföringsbefälhavaren för rättande och fullständigande, varjämte

rullföringsbefälhavaren skulle, så snart lämpligen kunde ske, tillställa landstormsområdesbefälhavaren

vederbörande från pastorsämbeten eller rotemän inkomna

anmälningslistor och uppgifter, försedda med anteckningar, dels vilka av de å

listan uppförda landstormsmännen, som blivit av rullföringsbefälhavaren avförda

från eller införda i stamrullan, dels den årsklass, nyinförd landstormsman skulle

tillhöra, dels ock det truppslag han vore tilldelad, hans användbarhet m. in.

Efter verkställda anteckningar i landstormsrullan skulle landstorm sområdesbefälhavaren

»utan dröjsmål» till rullföringsbefälhavaren återställa listor och uppgifter
Oavsett

den otjänliga dualism, varmed det sålunda i huvuddrag angivna

systemet för rullföring av landstormen vore behäftat, skulle möjligen kunna antagas,

att därest detta system följdriktigt genomfördes, detsamma dock skulle

kunna något så när nöjaktigt fungera. Men härvid tillkomme en synnerligen

viktig skillnad mellan bestämmelserna om beväringens och landstormens rullföring.

Medan nämligen beväringen tillhörande värnpliktig jämlikt stadgande i

vämpliktslagen vore skyldig ej blott, enligt § 32, att varje år undergå mönstring,

antingen genom att till befälet avgiva skriftlig uppgift om bostad och yrke eller

ock genom personlig inställelse, utan även, enligt § 33, att vid vistelse utom

kyrkobokföringsorten för längre tid än en månad före avresan göra anmälan hos

områdesbefälet och hålla detta befäl underrättat om sin adress, tills han återkomme,

samt att göra anmälan om flyttning, hade landstormsmännen icke någon

motsvarande skyldighet. Följden härav hade också blivit den, att landstormsrullorna,

oaktat det arbete landstormsområdesbefälhavarna nedlagt på deras fullständigande,

visat sig vara i hög grad ofullständiga och opålitliga.

Efter att hava anfört exempel på, huru det nuvarande systemet för landstormens

rullföring verkat, yttrade kommittén vidare:

Det vore uppenbart, att ett rullföringssystem, som kunde leda till dylika

orimligheter, måste ersättas med ett mera effektivt. De åtgärder, genom vilka

en sådan reform bäst skulle ernås, vore, enligt kommitténs åsikt, dels införandet

av mönstrings- och adressanmälningsskyldighet jämväl för landstormen, dels landstormsrullföringens

avskiljande från rullföringsexpeditionema samt förläggande

till självständiga rullföringsexpeditioner för landstormen, dels ock i samband därmed

inrättande av nya centralmyndigheter, under vilka såväl rullföringsbefäihavare

som lan dstorm srullfö rare skulle lyda.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

I eu till 1918 års riksdag framlagd proposition föreslog jämväl Kuugl.

Maj:t, bland annat, att mönstrings- och adressanmälningsskyldighet skulle

stadgas även för landstorm smän. Föredragande departementschefen yttrade

beträffande utsträckning av mönstringsskyldigheten:

»Såsom värnpliktskommissionen framhållit, är huvudändamålet med mönstringen

att lämna vederbörande rullföringsmyndigheter tillförlitliga uppgifter rörande

de värnpliktigas vistelseort, adress och yrke samt om deras värnpliktsforhållanden

i övrigt. Dylika uppgifters lämnande utgör en nödvändig förutsättning

för att mobiliseringsverket skall kunna på ett tillfredsställande sätt fungera.

Mönstringsinstitutionen utgör således ett för krigsberedskapens vidmakthållande

nödvändigt led uti en välordnad härorganisation.

Av den utav värnpliktskommissionen i ärendet verkställda utredningen torde

tydligt framgå, att något annat sätt för erhållande av de med mönstringen avsedda

uppgifter, som bättre och med mindre besvär för de värnpliktiga själva

än det nuvarande mönstringsförfarandet tillgodoser såväl statens berättigade krav

härutinnan som den enskildes intresse, icke står till buds. Vid sådant förhållande

torde, i enlighet med vad värnpliktskommissionen föreslagit, någon ändring

i det nu föreskrivna tillvägagångssättet för mönstringsuppgifternas införskaffande

icke böra vidtagas.

Ehuru det skulle vara synnerligen önskvärt, därest otillförlitligheten hos

en del mönstringsanmälningar kunde undanröjas, anser jag i likhet med värxipliktskommissionen

icke lämpligt att i sådant syfte ånyo införa det redan en

gång borttagna stadgandet om att dylika anmälningar för att vara giltiga skola

bestyrkas av någon person eller myndighet.

Erfarenheterna från såväl 1914 års landstormsmobilisering som de därefter

årligen anordnade lagstadgade landstormsövningarna hava till fullo ådagalagt

nödvändigheten av, att den för beväringen hittills stadgade mönstrings- och

adressanmälningsskyldigheten utsträckes jämväl till landstormen. Frånvaron av

varje sådan skyldighet för landstormen medför, att vederbörande lan dstorm sru thyr

äro i hög grad ofullständiga och otillförlitliga. Såväl med hänsyn till angelägenheten

av att vid inträffande mobilisering kunna för militära ändamål fullt tillgodogöra

sig den till landstormen hörande personalen som ur synpunkten av de

lagstadgade landstormsövningarnas behöriga fullgörande torde det vara ound

gängligen erforderligt, att vederbörande militärmyndigheter erhålla i möjligaste

mån tillförlitliga uppgifter även om landstormsmännens vistelseort, adress, yrke

och värnpliktsförhållanden. Jag finner mig därför böra biträda värnpliktskommissionens

förslag, att mönstringsskyldigheten utsträckes att omfatta jämväl till

landstormen hörande värnpliktiga.»

Av enahanda skäl borde enligt departementschefens mening landstormsmännen

även beträffande adressanmälningsskyldighet likställas med värnpliktiga

tillhörande beväringen.

I anledning av det kungl. förslaget hemställde herr Bergström i Bäckländ

i en inom andra kammaren väckt motion (nr 390), att i proposi
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 5

tionen måtte göras, bland annat, den ändringen, att mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten

icke måtte utsträckas till landstormsmännen.

Lagutskottet fann Kungl. Maj:ts förslag, som grundade sig å och i

allt väsentligt anslöte sig till det av 1917 års värnpliktskommission i

ämnet avgivna betänkande, vara ägnat att i görligaste mån undanröja de

brister, som vidlådde gällande värnpliktslag. Vidkommande det av herr

Bergström i Bäckland motionsvis framförda yrkandet, att den för beväringen

dittills stadgade mönstrings- och anmälningsskyldigheten icke måtte

utsträckas till landstormen, fann utskottet, med hänsyn till de av departementschefen

för en dylik utsträckning anförda skäl, motionen i denna del

icke förtjäna avseende.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, medan andra kammaren

ur lagförslaget uteslöt 32 och 33 §§.

Efter sammanjämkning godkände andra kammaren utskottets förslag

i denna del.

I nu förevarande motion yrkas, att mönstrings- och anmälningsskyldigheten

för landstormsmän måtte borttagas.

Utskottet finner i likhet med departementschefen, enligt hans ovan

intagna anförande, den för landstormsmän stadgade mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten

vara av väsentlig betydelse för uppnående av den

fullständighet och tillförlitlighet i landstormsrullorna, som torde vara erforderlig

såväl vid inträffande mobilisering som för de lagstadgade landstormsövningarnas

behöriga fullgörande.

Utskottet anser jämväl, att det skäligen ringa besvär, som behörigt

fullgörande av ovannämnda skyldighet numera enligt de i 1914 års värnpliktslag

givna bestämmelser kan anses innebära, icke bör föranleda upphävande

av en på sätt ovan anförts för landstormsinstitutionens vederbörliga

utnyttjande så betydelsefull skyldighet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1920.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll WHO. !) sund, 1 avd. It) käft. (Nr 13.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.