Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till ny konkurslag in. ni., dels och i ämnet väckta motioner.
1920-05-04 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1920:35, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till ny konkurslag in. ni., dels och i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 35.
I
Nr 35.
Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1920 kl. */, 4 e. in.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med
förslag till ny konkurslag in. ni., dels och i ämnet
väckta motioner.
Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje*), Åkerman, Klefbeck*), Rogberg, Alexanderson,
greve Spens*), Edward Larson, Reuterskiöld, Yvalles, Bindley*),
Hederstierna, Rehn, Söderberg, Carlsson i Solberga, Aarnseth*) och
Bill qvist.
*) Ej n&rvarande vid utlåtandets justering.
Genom eu den 13 februari 1920 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition nr 82, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan
omförmälda förslag till
1) konkurslag;
2) lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå
skall iakttagas;
3) lag om ackordsförkandling utan konkurs;
4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 3—8, 10 och 11 §§ handelsbalken;
5)
lag om ändrad lydelse av 23 kap. strafflagen;
0) lag om ändrad lydelse av 25 kaj). 1 § rättegångsbalken;
7) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om sär
skilda
tillgssamwanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;
8) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs;
9) lag om ändrad lydelse av 19—21 §§ i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteck
.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 1 avd. 21 käft. (Nr 35.) uu so 1
2 Första lagutskottets utlåtande Nr 35.
ning ock utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg
under konkurs;
10) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898
om boskillnad;
11) lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11 ock 12 §§ i förordningen
den 18 september i 862 kura gäld vid dödsfall betalas skall ock
om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande av egendom i död
makes bo;
12) lag om ändrad lydelse av § 30 växellagen;
13) lag om ändrad lydelse av 39 § i lagen den 20 juni 1905 om
köp ock byte av lös egendom;
14) lag om ändrad lydelse av 37 § i lagen den 18 april 1914 om
kommission, kandelsagentur ock liandelsresande;
15) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 4 mars 1862
om tioårig preskription ock om årsstämning;
16) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 25 maj 1917
om försäkringsrörelse;
17) lag om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 22 juni 1911
om ekonomiska föreningar;
18) lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 5 juni 1909 om
konsulat urisdiktion;
19) lag om ändrad lydelse av 10, 20 och 29 §§ i lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg;
20) lag om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 20 november
1845 i avseende å handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva.
Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen
får utskottet hänvisa till den kungl. propositionen jämte de därvid fogade
utdragen av protokoll, förda i statsrådet ock lagrådet.
I samband med denna proposition kar utskottet till behandling forell
aft två inom första kammaren väckta motioner, nämligen
nr 235 av herrar Lamm ock Boman och
nr 237 av herr Lind.
Motionärerna kava hemställt om ändring i vissa delar av de framlagda
lagförslagen. I fråga om vad motionärerna till stöd för sina
yrkanden anfört, får utskottet hänvisa till motionerna.
I skrivelse den 8 maj 1906 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande, i vilka avseenden gällande konkurslag
tarvade en omarbetning, därvid även frågan om införande i vår rätt av
Första lagutskottets utlåtande Nr 35.
3
bestämmelser om ackordsförhandling utan konkurs borde tagas under
omprövning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande
kunde giva anledning. Sedan Kungl. Maj:t med föranledande
av nämnda hemställan genom beslut den 21 juni 1907 uppdragit åt en
kommitté att företaga en revision. av gällande konkurslagstiftning, avlämnade
nämnda kommitté den 20 november 1911 ett den 14 i samma
månad dagtecknat betänkande, innefattande förslag till ny konkurslag
och till lag om ackordsförhandling utan konkurs ävensom till andra
därmed sammanhängande författningar. Över förslaget erhöllo rådstuvurätterna
och häradshövdingarna i riket tillfälle att yttra sig. Med hänsyn
till i dessa yttranden mot kommittéförslaget framställda anmärkningar,
ansågs detsamma icke böra i oförändrat skick läggas till grund
för ny lagstiftning i ämnet, utan har förslaget inom justitiedepartementet
underkastats överarbetning av två jämlikt Kung!. Maj:ts beslut den 8
september 1916 för fortsatt behandling av frågan om ny konkurslagstiftning
tillkallade sakkunniga, vilka den 22 sistlidne september avgivit sitt
den 7 juli 1919 dagtecknade betänkande.
Den nu föreliggande propositionen ansluter sig i huvudsak till berörda
av de sakkunniga framlagda förslag. De viktigaste nyheterna i
propositionen i förhållande till gällande rätt äro i korthet följande.
Med avseende på konkursförutsättningarna har upptagits ett allmänt
stadgande om insolvens såsom konkursgrund. Det stadgas sålunda, att
gäldenär på yrkande av borgenär skall försättas i konkurs, om gäldenären
på grund av eget erkännande eller rymning för skuld eller hos
honom verkställd utmätning och vad med avseende därå förekommit eller
på grund av andra inträffade omständigheter måste antagas vara på sådant
obestånd, att han icke kan rätteligen betala sin gäld. De . speciella
konkursgrunderna i 2 § 2 mom. och 4 § i nu gällande konkurslag
hava dock med vissa modifikationer bibehållits vid sidan av berörda allmänna
föreskrift. Borgenär äger rätt att påkalla konkurs, även om hans
fordran ej är förfallen eller klar. Samtliga dessa stadganden avse att
möjliggöra gäldenärens försättande i konkurs på ett tidigare stadium, än
för närvarande är görligt, och såmedelst förhindra, att gäldenären, innan
konkursen kommer till stånd, skall hinna göra sig av med sina återstående
tillgångar. — De i förslaget upptagna återvinning sreglerna åsyfta
att bereda borgenäi’erna större möjlighet än för närvarande att till konkursboet
återvinna egendom, som, efter det gäldenären kommit på obestånd,
frånhänts boet genom gäldenärens åtgärder eller hos honom verkställd
utmätning. Återgångstiderna hava sålunda väsentligen förlängts,
Redogörelse
för förslagets
huvudsakliga
innehåll.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 35.
och de fall ökats, i fråga om vilka återgår»gstalan tillätes. — Beträffande
konkursförvaltningen hava ett flertal nja bestämmelser givits, för vilkas
innehåll här nedan skall närmare redogöras. — Förslagets konkursförfarande
överensstämmer, därest boet vid konkursens öppnande beiinnes
förslå till gäldande av konkurskostnaderna, i huvudsak med det
nu gällande. Den viktigaste olikheten är, att anslagstiderna förkortats
i syfte att möjliggöra ett snabbare slut på konkursen. En nyhet innehåller
förslaget härutinnan, att om, då beslut om egendomsavträde meddelas,
anledning föreligger till antagande, att boet icke förslår till bestridande
av konkurskostnaderna, en förenklad procedur skall tillämpas.
Förfarandet inskränkes för detta fall till att kungörelse om gäldenärens
försättande i konkurs utfärdas samt gäldenärsed upptages. Därest ej
senast vid edgången visas, att tillgångar finnas, eller säkerhet för kostnaderna
ställes, avskrives konkursen. Först i motsatt fall kommer det
vanliga konkursförfarandet till stånd. Genom en sålunda anordnad
fattigkonkurs åstadkommes, att borgenären, om gäldenären vid utmätning
befunnits sakna tillgångar, kan genom gäldenärens edfästande av bouppteckningen
få fastslaget, att så verkligen är förhållandet, och undgås
det vanliga konkursförfarandet, som i dylikt fall blott innebär en onödig
omgång och för borgenären ej medför någon betalning.
En av de viktigaste nyheterna i den kungl. propositionen är förslaget
till lag om ackordsförhandling utan konkurs. För närvarande kan
en gäldenär ej utan samtliga borgenärers samtycke åstadkomma ett
underhandsackord och därigenom undgå konkurs. En borgenär kan genom
att motsätta sig ett ackordsförslag, vars antagande skulle för såväl
gäldenären som samtliga borgenärerna innebära en väsentlig fördel, framtvinga
konkurs eller ock, vilket ej sällan inträffar, såsom villkor för sitt
godkännande av ackordet kräva full betalning för sin fordran, till nackdel
för övriga borgenärer. Den föreslagna lagen avser att råda bot på
berörda missförhållande. Förslaget går i huvudsak ut på, att om en
på visst sätt bestämd majoritet av borgenärerna skriftligen förklarar sig
anse av gäldenären framlagt ackordsförslag antagligt, gäldenären äger
att, ehuru konkurs ej föreligger, få till stånd en offentlig ackordsförhandling
under konkursdomarens medverkan. Sedan sådan förhandling
inletts, kan ackordsförslaget av borgenärerna antagas med samma majoritet,
som finnes föreskriven för ackord i konkurs. Ackord, som antages,
måste för att bliva bindande fastställas av konkursdomstolen. Det
nya institutet skiljer sig således från ett underhandsackord däri, att det
är ett tvångsackord, d. v. s. att ackordet kan komma till stånd även
mot bestridande av en borgenärsminoritet, och från tvångsackord i
Första lagutsTcottets utlåtande Nr 35.
5
konkurs däri, att det kan komma till användning även utan att konkurs
föreligger. Till undvikande av att borgenär, om ackord ej kommer till
stånd, skall i återvinningshänseende komma i sämre ställning än om
lian sökt gäldenären i konkurs vid tiden för ingivandet av dennes ansökan
om inledande av ackordsförhandling utan konkurs, samt att borgenär,
som ej varit berättigad till kvittning, om ackord kommit till stånd, skulle
komma att åtnjuta kvittningsrätt, då ackord ej åvägabringas utan gäldenären
försättes i konkurs, Lava bestämmelser införts, enligt vilka den
avgörande tidpunkten i berörda hänseenden är ej konkursutbrottet utan
beslutet om inledande av ackordsförhandling utan konkurs.
Prövostenen för, huruvida ett förslag till ny konkurslag är ägnat
att läggas till grund för lagstiftning i ämnet, måste enligt utskottets
mening i första rummet vara det sätt, varpå förslaget löst de svårigheter,
vilka äro förenade med organisationen av konkursförvaltningen
och kontrollen däröver. Det är på denna punkt, som den nuvarande
ordningens brister kanske mer än på någon annan framträtt och verkat
ogynnsamt. En genomgripande revision, som omgestaltar konkurslagen
i dess helhet, synes icke böra företagas, med mindre man vunnit den
övertygelsen, att i förevarande väsentliga hänseende de nya bestämmelserna
i praktiken komma att medföra ett verkligt steg bort från de
hittillsvarande missförhållandena.
Berörda missförhållanden bestå huvudsakligen däri, att förvaltningen
ej sällan är föga sakkunnig, kontrollen ineffektiv och förvaltningskostnaderna
för höga. Förvaltningens bristande sakkunskap beror i första
hand därpå, att borgenärerna, enligt vad erfarenheten givit vid handen,
ej ägna tillbörligt intresse åt de viktiga godmans- och sysslomarmavalen,
utan antingen helt underlåta att deltaga däri eller ock, vilket ofta alfabet,
överlämna fullmakter åt utomstående, vilka erbjuda sig att i konkursen
bevaka deras talan samt, sedan de på detta sätt hopsamlat ett
så stort antal fullmakter, att de kunna bestämma borgenärernas beslut,
utse sig själva till förvaltare. Det rådande fullmaktssystemet bidrager
också väsentligen till, att konkurskostnaderna bliva oskäligt höga;
huvudsyftet med fullmaktsinsamlandet är nämligen ofta nog att tillförsäkra
förvaltaren ett rikligt arvode. Härtill kommer, att skilda fullmaktsinnehavare
ej sällan vid förvaltarevalet förena sig om utseende av
liera förvaltare än som i det förevarande fallet är av behovet påkallat.
Ineffektiviteten av den nuvarande förvaltningskontrollen beror främst
därpå, att rättens ombudsmannainstitutioncn av olika anledningar ej
Utskottet.
Konkursförvaltningen.
Brister i konkurs
förvaltningens
nuvarande
anordning.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 35■
Kommitténs
preliminära
förslag.
Kommitténs
definitiva
förslag.
De sakkunnigas
förslag.
visat sig motsvara de krav, som måste ställas på kontrollorganet i konkursen.
Och stadgandet i 44 § konkurslagen, enligt vilket boi''genärerna
beretts möjlighet att själva utse eu eller flera personer för att granska
sysslomannens förvaltning, har ingalunda förmått bidraga till en bättre
kontroll, i det att nämnda stadgande blivit allenast en bestämmelse på
papperet.
Med avseende på systemet för förvaltnings- och kontrollorganens tillsättande
skulle enligt ett av konkiirslagstiftningskommittén under år 1910
uppgjort preliminärt förslag befogenheten att tillsätta förvaltare helt
och hållet överlämnas åt konkursdomaren, som ägde att utse sådan, så
snart konkurs uppstått. Borgenärerna skulle visserligen, om vid första
borgenärssammanträdet borgenär gjorde framställning om utseende av
annan förvaltare, erhålla tillfälle att vid sammanträdet yttra sig över
denna framställning, men någon rätt att formellt påverka domarens beslut
skulle de icke äga. Däremot skulle de hava att ensamma utse kontrollorganet,
bestående av ett borgenärsutskott å en eller, med konkursdomarens
medgivande, tre personer.
I det slutliga kommittéförslaget föreslogs, att konkursdomaren, då
konkurs uppstått, skulle utse förvaltare för hela konkursutredningen, men
att, om å första borgenärssammanträdet minst tre fjärdedelar av de närvarande
borgenärerna förenade sig om att föreslå viss annan person till
förvaltare och förslagsställarne disponerade minst tre fjärdedelar av de
närvarande borgenärernas röstetal, den sålunda föreslagne skulle förordnas
till förvaltare i den av konkursdomaren utseddes ställe, därest
icke de närvarande borgenärerna voro få och ägde ringa fordringar eller
och konkursdomaren fann förvaltningen icke lämpligen kunna anförtros
åt den föreslagne. Rätt att utse kontrollorganet, som skulle utgöras
av en eller, om konkursdomaren det medgav, tre gode män, skulle
tillkomma borgenärerna.
I avseende å tillsättandet av förvaltnings- och kontrollorgan i konkursen
intager de sakkunnigas förslag en ståndpunkt, som nära ansluter
sig till nu gällande bestämmelser i detta ämne. Förvaltarna under konkursens
huvudstadium skola sålunda liksom hittills utses av borgenärerna,
och kontrollen över förvaltarna skall fortfarande utövas av eu utav
domstolsmyndighet — konkursdomaren, som på landet är häradshövdingen
och i stad en ledamot av rätten — tillsatt rättens ombudsman.
Till avhjälpande av de bristfälligheter, som vidlåda det nuvarande
sättet för utseende av förvaltningsorganen, hava i förslaget upptagits
Första lagutskottets utlåtande Nr 35. 7
bestämmelser om rätt för konkursdomaren att, för den händelse han
finner den av borgenärerna valde förvaltaren olämplig, utse annan förvaltare
i den valdes ställe, om straff för den, som å borgenärssammanträde
i fråga, som rör boets förvaltning, utövar rösträtt för fordran med
vetskap om att den, sådan den uppgivits, är oriktig samt om inskränkning
av prioriterade borgenärers rösträtt i konkursen. — Kravet på en
mera betryggande kontroll över förvaltningen har förslaget sökt tillgodose
genom ökade fordringar å rättens ombudsmans kvalifikationer —
avseende att den utsedde skall förena juridisk insikt med praktisk erfarenhet
—, en vidgad befogenhet för rättens ombudsman att deltaga i
avgörandet av flera viktiga förvaltningsfrågor och skyldighet för förvaltaren
att till ombudsmannen avgiva berättelser över åtgärder, som vidtagits
för förvaltningens bringande till slut och räkning över boets inkomster
och utgifter jämte bankbesked. Borgenärerna skola även med
ett av dem själva utsett organ, granskningsmännen, beredas tillfälle att
utöva kontroll över förvaltningen. Ombudsmannens arvode skall bestämmas
av konkursdomstolen på ansökan av ombudsmannen och ej, såsom
för närvarande, efter föregående förslag av borgenärerna. — I syfte att
hålla förvaltningskostnaderna inom skäliga gränser innehåller de sakkunnigas
förslag, att antalet förvaltare skall bestämmas av konkursdomaren
och att mer än en förvaltare ej må utses utan så är, att boet
är av den omfattning och beskaffenhet, att förvaltningen icke lämpligen
kan åt en anförtros. Förvaltarnas arvode skall enligt förslaget bestämmas
av konkursdomstolen och ej, såsom för närvarande är förhållandet,
av borgenärerna själva; hänsyn skall därvid tagas till det arbete uppdraget
krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det utförts, samt boets
omfattning.
Det nu för riksdagen framlagda förslaget ansluter sig i fråga om
förvaltningens anordnande i huvudsak till de sakkunnigas förslag. Den
viktigaste olikheten torde vara, att i propositionen förutsättningarna för
rätten att utse mer än en förvaltare väsentligen skärpts; mer än en förvaltare
får nämligen enligt propositionen ej utses, om det ej med hänsyn
till boets omfattning eller beskaffenhet prövas oundgängligen nödvändigt.
i*
Over det till lagrådet remitterade förslaget, vilket i förevarande
avseende i det väsentliga överensstämde med det för riksdagen nu framlagda,
yttrade lagrådet, bland annat, följande:
»Den anordning av förvaltningen förslaget slutligen kommit att
förorda står i det hela ganska nära den nuvarande konkurslagens.
Kun yl. Maj.is
förslag.
Lagrådet»
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 35.
Huruvida lämplig person utses till förvaltare beror — frånsett konkursdomarens
befogenhet att utesluta uppenbart olämpliga personer — på
borgenärernas eget intresse och urskiljning, men möjligheten för att
valet snedvrides genom fullmaktssamling finnes kvar. Föreställningen
att förvaltarna skulle komma att representera efter gäldenärernas yrken
avpassade specialkunskaper och erfarenhet torde i de flesta fall icke
komma att motsvaras av verkligheten. Aven om dylika speciella insikter
skulle erfordras för en god realisation av gäldenärens egendom,
vilket sannolikt i regel icke är fallet, torde dock kretsen av dem, som
kunna och vilja ifrågakomma till konkursförvaltare, bliva ungefär densamma
som hittills och således ganska begränsad. Att förvaltningsorganen
skulle på grund av de föreslagna lagbestämmelsernas införande i
och för sig bliva mera kompetenta än för närvarande kan därför knappast
förväntas.
Rättens ombudsmans uppgifter hava väsentligen ökats i omfattning
och betydelse. Samtidigt som härigenom nödig lagkunskap och formell
vana skulle tillföras förvaltningen torde hava åsyftats att hos rättens
ombudsman framkalla ett starkare intresse för och eu noggrannare tillsyn
å förvaltningen än vad han för närvarande anses i allmänhet prestera.
Det är också sannolikt, att rättens ombudsman kommer att i
väsentligt högre grad än nu i regel lärer ske följa hela gången av förvaltningen,
och detta innebär onekligen ett visst moment av kontroll.
Men å andra sidan är det uppenbart, att den, som har att deltaga uti
eller själv avgöra alla viktiga frågor, som anförtrotts åt förvaltningen,
icke tillika kan vara ett fullt opartiskt kontrollorgan. Snarare synes
rättens ombudsmans ställning enligt förslaget kunna anses i huvudsak
vara en av domaren utsedd förvaltares. Borgenärernas egna kontrollanter,
granskningsmännen, torde ej få avsevärt större betydelse än motsvarande
funktionärer enligt 44 § i gällande konkurslag. Den ökade
kontrollen genom förslaget lärer således icke bliva alltför stor.
Föreskriften angående antalet förvaltare har tydligen givits i syfte
att nedbringa kostnaderna. Helt av godo är stadgandet dock icke. Stå
tämligen jämnstarka borgenärsgrupper mot varandra, kan det nog vara
lämpligt, att båda deltaga i förvaltningen även där förslagets legala
förutsättningar för flera förvaltare icke föreligga. Kostnadssynpunkten
har här måst inkräkta på anordningens smidighet. Huru totalsumman
av förvaltare- och ombudsmannaarvoden kommer att ställa sig i jämförelse
med sammanlagda beloppet av motsvarande funktionärsarvoden för
närvarande är svårt att förutsäga. Enbart den omständigheten att bestämmandet
lägges helt i domstolens hand ger väl en viss säkerhet mot
Första lag utskottets utlåtande Nr 35. 9
oskäliga arvoden men sannolikt ej heller mera. Antagligen kommer en
blivande ensamförvaltare att få större belopp än var och en för sig av
flera syssloman men mindre än alla tillsammantagna. Det är däremot
mycket sannolikt, att arvodet till rättens ombudsman kommer att stegras.
Därför talar redan den omständigheten att kompetensvillkoren utesluta
en grupp av juridiskt bildade, vilka kunna antagas hava mindre arvodesanspråk
än de, bland vilka rättens ombudsmän torde få utses enligt
förslaget. Men därtill kommer, att rättens ombudsmans i hög grad vidgande
åligganden sannolikt föranleda ökade krav på ersättning, vilka i
sin tur kunna framkalla motsvarande anspråk från förvaltaren. Överhuvud
är nog den reglering i detalj av själva förfarandet, som förslaget
innehåller, ägnad att i många fall verka fördyrande. Om allt sammanlägges,
synes det vara att vänta, att kostnaderna enligt förslaget i genomsnitt
icke komma att understiga de nuvarande.»
Inom utskottet har, under anslutning i huvudsak till den av lagrådet
framställda kritiken, anmärkts, att förslagets plan till förvaltningens organisation
syntes lida av vissa grundfel, vilka svårligen kunde undgå att
hämna sig i praktiken. Huvudtanken, sådan den utvecklats i de sakkunnigas
betänkande, syntes vara, att till förvaltare i regel borde utses
en fackman inom gäldenärens egen yrkesgren, medan den nödiga praktiskt
juridiska förfarenheten skulle representeras av rättens ombudsman,
vilken dock ej finge utses bland domstolens juridiskt bildade ledamöter
eller eljest vid domstolen anställda personer. Åtminstone i fråga om
större konkurser torde man hava tänkt sig, att någon ansedd utövare av
juridisk privatpraktik skulle utses till ombudsman. I den mån förvaltare-''
valet. verkligen komme att utfalla i förutsatt riktning, torde emellertid,
särskilt med den betydande andel i befattningen med boets angelägenheter,
som förslaget tilltänkt rättens ombudsman, följden härav bliva,
att den egentlige boutredaren komme att bliva just denne sistnämnde.
För de uppgörelser, indrivningar, avyttringar realisationsvis och andra avvecklingsåtgärder,
som tillkomma en konkursförvaltare, skulle han nämligen
i regeln äga vida större förutsättningar i sin yrkeserfarenhet än
den av borgenärerna tillsatte yrkesidkaren inom gäldenärens bransch.
Men det arbete, en ansedd och framstående juridisk praktiker sålunda
faktiskt utfört, komme domstolen säkerligen icke att kunna underlåta att
vid arvodets bestämmande honorera i överensstämmelse med vad så högt
kvalificerad arbetskraft för liknande uppdrag plägade betinga. Den nominelle
förvaltarens ersättning torde å andra sidan härav röna inflytande
i för honom förmånlig riktning.
Bihang till riksdagens protokoll 19X0. 9 samt. 1 avd. 24 käft. (Nr 35.) mi 20 2
10
Första lagutskottet utlåtande Fr 35.
Emellertid kunde det visserligen förväntas, att i verkligheten, liksom
hittills i ständigt högre grad varit fallet, borgenärerna vid sitt förvaltareval
i konkurser av mera avsevärd omfattning skulle vända sig till
just den krets av personer, från vilken enligt förslagets syften rättens
ombudsman borde tagas. I den mån så skedde, bleve, tvärtemot förslagets
avsikter, resultatet en dubblering av förvaltarebeställningen, även
i de fall, där principen att blott en förvaltare skulle väljas, kunde upprätthållas.
Visserligen skulle den ene av de med denna förvaltning betrodde
officiellt hava ställningen av kontrollant å den andres verksamhet,
men i praktiken syntes, på sätt lagrådet anmärkt, det hela mera komma
att taga karaktären av en samförvaltning utan kontrollorgan. Aven i
detta fall syntes det dessutom kunna förutses, att ansträngningarna att
nedbringa förvaltningskostnaderna icke komme att krönas med synnerlig
framgång.
Utskottet i dess helhet har icke kunnat känna sig övertygat om,
att den förvaltningsordning, som förslaget innehåller, skulle visa sig i
praktiken tillnärmelsevis motsvara de förväntningar om en bättre, snabbare
och billigare konkursutredning, som måste kunna knytas till en så vittgående
lagreform, som här föreslagits. Fastmera synes man kunna
befara, att redan efter jämförelsevis kort tid man ånyo skulle se sig
nödsakad att upptaga ämnet till förnyad revision.
Å andra sidan har inom utskottet enighet icke kunnat uppnås angående
de nya riktlinjer, som borde uppdragas för lagstiftning i detta ämne.
Från vissa håll inom utskottet har framhållits, att den enda verkliga
garantien för, att en konkursförvaltning skall bliva opartisk och väl fylla
sitt ändamål, vore att, på sätt konkurslagstiftningskommittén från början
föreslagit, anförtro åt konkursdomaren att utse förvaltare. Denne finge
då icke sitt uppdrag från en majoritet av de vid valets förrättande
representerade borgenärerna, vilket lätt föder en frestelse att framför allt
bevaka dessas intressen, utan av den opartiske domaren, som endast har
att tillse, att han erhåller den rätte mannen för uppdraget. Fn sålunda
utsedd förvaltare blir icke längre en vissa borgenärers man, utan han blir
en person, som halvt handlar under ämbetsmannaansvar. Ålade man
därjämte konkursdomaren att själv följa förvaltningen och söka redan
från början avvärja uppkommande tvistefrågor — en domare, som icke
skulle spara sitt ingripande, till dess dessa tvister fått en sådan akut
karaktär, att de icke kunna slitas på annat sätt än genom domstolens avgörande,
utan som genom sitt övervakande av förvaltningen och sitt ständiga
deltagande i strävandena att utjämna och förlika de delade meningar,
som kunna uppstå — så synes man bäst tillgodose samtliga parters be
-
Första lagutskottets utlåtande Nr Bo. 11
rättigade intressen. På så sätt skulle jämväl skärpas domarens strävan
att erhålla en skicklig förvaltare. Till en dylik anordning borde också,
såsom av konkurslagstiftningskommittén jämväl föreslagits, fogas ett av
borgenärerna utsett kontrollorgan, bestående av en eller flera personer,
som hade att å deras vägnar följa den fortskridande förvaltningen och
göra de erinringar, till vilka fog kunde förefinnas.
Från andra håll har man ställt sig mera tveksam till detta uppslag.
Från åter andra håll har det med synnerlig styrka hävdats, att borgenärernas
av ålder utövade rätt att tillvarataga sina intressen i konkursboet
genom egna valda förtroendemän måste bibehållas.
Men i allt fall har enighet rått därom, att, i det läge ärendet kommit
och med hänsyn till det motstånd, för vilket förstnämnda tanke varit
föremål såväl från domares som köpmannarepresentanters sida, densamma
svårligen kunde få aktualitet, förrän en allmän rättegångsreform skapat
nya förutsättningar för dess genomförande.
Slutsatsen av vad sålunda kommit under övervägande har synts
utskottet böra bliva, att en genomgripande revision av konkurslagen för
närvarande icke bör komma till förverkligande, utan eu lägligare tidpunkt
härför avvaktas.
Emellertid innehåller den framlagda kungl. propositionen, såsom
av utskottets ovan inledningsvis lämnade översikt framgår, förslag till
omdaning av andra viktiga konkursrättsliga institut än det nyss avhandlade.
Bland dem äro särskilt att framhålla de s. k. konkursgrunderna
eller förutsättningarna för en borgenärs rätt att begära gäldenären försatt
i konkurs, samt vidare förutsättningarna för rätt till återvinning av
egendom, som frånhänts boet genom gäldenärens transaktioner eller
mot honom riktade exekutiva åtgärder före konkursutbrottet. Att gällande
lag på båda dessa områden är behäftad med svåra och för borgenärernas
utsikt till förnöjande ödesdigra brister, är allmänt erkänt. \ idare
innehåller propositionen förslag till lag om ackordsförhandling utan
konkurs. Härigenom skulle man i vårt land — i likhet med vad flerstädes
utomlands med förmånligt resultat redan ägt rum — få en rättslig
reglering för förhållanden, där avsaknaden av sådan för närvarande är
synnerligen kännbar.
Den förberedande granskning, utskottet ägnat det kungl. förslaget
i dessa punkter, har icke föranlett till några anmärkningar av principiell
art eller eljest av större räckvidd. Tvärtom har förslaget i dessa
delar i stort sett tillvunnit sig erkännande och anslutning. Betydelsen av ett
genomförande av reformer enligt förslagets riktlinjer uti ifrågavarande
Förslaget
i övrigt.
12 Första lagutskottets utlåtande Nr 35.
delar synes jämväl vara så stor, att, om följden av ett avböjande för närvarande
av en revision av konkurslagen i dess helhet måste bliva, att
jämväl reformerna ifråga bleve för längre tid undanskjutna, utskottet
skulle hava ställt sig vida tveksammare, huruvida ett dylikt avböjande
vore det riktiga. Men utskottet har icke kunnat finna annat än att det
mycket väl låter sig göra att, med någon överarbetning, inom den nuvarande
konkurslagens ram inpassa bestämmelser av det föreslagna nya
innehållet rörande konkursgrunder och återvinningsgrunder i stället för
vad i dessa ämnen finnes i konkurslagens 1 och 3 kap. stadgat, samt
vidare, att förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs bör
kunna tekniskt omläggas så, att det anpassar sig till gällande lag, särskilt
om denna för ändamålet undergår en eller annan jämkning. Dessa
lagändringar torde svårligen vara av mera krävande art än att förslag
härom skulle kunna föreläggas redan nästföljande års riksdag.
U tskottet vill slutligen uttala, att det enligt utskottets mening vore
önskligt, att den utredning angående införande av s. k. manifestationsed
vid utmätning, som, enligt vad föredragande departementschefen yttrat,
kommer att genom Kungl. Maj:ts försorg igångsättas, kunde företagas
i samband med den utredning, som kan komma att föranledas av utskottets
här ovan uttalade önskemål.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
l:o) att riksdagen med förklarande, att ifrågavarande
proposition icke kunnat av riksdagen godkännas,
måtte i skrivelse till Kung]. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville, efter verkställd utredning, för riksdagen
framlägga förslag till dels ändring i nu gällande konkurslags
bestämmelser om konkursgrunderna och återvinning
till konkursbo i huvudsaklig överensstämmelse med det
föreliggande förslaget i dessa delar, dels förslag till
lag om ackordsförhandling utan konkurs;
2:o) att de i anledning av propositionen väckta
motionerna måtte anses besvarade genom utskottets
hemställan under l:o) här ovan.
Stockholm den 4 maj 1920.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1920:241 Skrivelse till Konungen i anledning Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny konkurslag m. m. s. 2 i texten