Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

1920-02-10 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1920:4, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

5

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli (lön 11 februari 1920 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 18

kap. 16 § strafflagen.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Klefbeck, Alexanderson,

greve Spens, Edward Larson, Reuterskiöld, Berglund, Rotqvist*,

Lindqvist i Kosta, Lindley*, Hederstierna, Engberg*, Leo, Svensson

i Betingetorp* och Johanson i Gara.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I eu inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 14, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Molin i Aspa

hemställt, att riksdagen måtte besluta antaga följande förändrade lydelse

av strafflagens 18 kap. 16 § angående djurplågeri: Yisar någon i be
handling

av djur uppenbar grymhet eller skattar någon bisamhälle medelst

kvävning genom svavelrök eller annat ämne, straffes med böter.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst

sex månader dömas.

.Beträffande motionärens motivering för sin ifrågavarande hemställan

får utskottet hänvisa till motionen.

I 22 kap. 2 g byggningabalken i 1734 års lag stadgades ansvar

å den, som »sargar annans fä». Denna bestämmelse hade, på sätt lagutskottet

vid 1857—1858 års riksdag anförde, uppenbarligen endast

till mål att förekomma skada å vad annan tillhördo. Skedde nämligen

ej skada, kunde ansvar ej ifrågakomma. Grymhet i behandling

av kreatur var däremot ej i 1734 års lag belagd med straff. Med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

anledning av motioner vid 1857 —1858 års riksdag hemställde lagutskottet,

att ständerna måtte, med ändring av straffbestämmelsen i

22 kap. 2 § byggningabalken, besluta en så lydande författning: »Visar

någon i behandling av egna eller andras kreatur uppenbar grymhet,

straffes med böter från fem till och med ett hundra riksdaler riksmynt.»

Riksdagen biföll nämnda hemställan, och den 21 december 1857 utfärdades

eu kungl. förordning i ämnet av nyss angivet innehåll. Stadgandet

intogs härefter oförändrat i 1864 års strafflag.

Berörda stadgande avsåg, enligt vad lagutskottet vid förenämnda

års riksdag uttalade, alla de djur, som man i hemmet vårdar: de s. k.

hus- eller hemdjuren.

Genom lag den 20 juni 1890 upphävdes den i lagrummet stadgade

begränsningen av bötesbeloppet 100 riksdaler, och genom lag den 29

juni 1900 infördes i straffsatsen frihetsstraff, bestående av fängelse i

högst 6 månader, för det fall, att omständigheterna voro synnerligen försvärande.

Rörande själva brottsbegreppet framfördes, innan lagrummet erhöll

sin nuvarande lydelse, upprepade gånger i riksdagen motionsvis önskemål,

att straffskyddet för djur måtte erhålla vidare gränser än de då

gällande. Förslagen föranledde emellertid ej till någon riksdagens åtgärd

förrän år 1907, då riksdagen på hemställan av lagutskottet antog

nu gällande lydelse av ifrågavarande paragraf. Lag i ämnet utfärdades

därefter den 12 juli 1907.

Med den avfattning, förevarande paragraf år 1907 erhöll, utsträcktes

således det då förefintliga skyddet för segna eller andras kreaturs

till djur i allmänhet. Den, som i behandling av bin visar uppenbar

grymhet, är sålunda redan enligt gällande lag straffbar för djurplågeri.

Emellertid befarar tydligen motionären, att rättsmedvetandet, sådant det

tager sig uttryck i domstolarnas lagtillämpning, icke skall såsom uppenbar

grymhet stämpla det av honom brännmärkta förfaringssättet vid

skattning av bisamhällen. I själva verket har vid flera riksdagar

motionsvis yrkats, att uttrycket »uppenbar grymhet» borde ändras därhän,

att även ett förfarande, som icke kunde hänföras därunder, men

likvisst framstode såsom ett djurplågande, kunde drabbas av straff; och

1917 års riksdag har ock till Kungl. Maj:t avlåtit en skrivelse (nr 126}

i detta syfte.

Uppenbarligen är det på denna väg och icke genom sådana

specialstadganden som det av motionären föreslagna, man har att framgå,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande 1Vr k.

om lagens nuvarande ordalydelse finnes lägga hinder i vägen för en

tidens rättsmedvetande motsvarande skärpning i fordringarna på djurens

behandling. Redan av detta skäl och med hänsyn till det läge, i vilket

frågan genom riksdagens redan tagna initiativ kommit, finner utskottet

sig förhindrat tillstyrka bifall till motionen.

Utskottet finner sig även böra betona, att de önskemål om ett mera

omfattande uttryck för begreppet djurplågeri, som, enligt vad nyss nämnts,

blivit av riksdagen framförda, ingalunda lära innebära ett underkännande

av lagligheten i den ganska vidsträckta tolkning av gällande

ordalag, som mångenstädes förekommit, utan snarare avse att utgöra

ett stöd för tendenser i denna riktning. Sålunda anses ju allt allmännare,

att icke blott den, som avsiktligt plågar, utan jämväl den, som av

liknöjdhet eller genom vanvård tillfogar djuren lidande, är straffbar enligt

gällande rätt. Denna uppfattning har jämväl riksdagen i eu år 1915 till

Ivungl. Maj:t avlåten skrivelse (nr 208) visat sig dela. Yad nu särskilt

angår det av motionären påtalade sättet för bisamhällens skattning, har

inom utskottet den uppfattning gjort sig gällande, att den som, efter det

bina genom svavlingen bedövats, gräver ned dem i jorden eller eljest

överlämnar dem åt eu långsam död, gör sig skyldig till straffbart djurplågeri.

.Det framgår av vad utskottet sålunda yttrat, att något behov även

srafflagsändring i den av motionären föreslagna riktningen ej förefinnes.

Utskottet är för övrigt ense med motionären därom, att överhuvud

hela den metod för skattning av bisamhällen, som medför bisamhällets

utrotande, är i nationalekonomiskt hänseende förkastlig. Till

dess bekämpande lärer man dock väsentligen böra lita till ett fortsatt

upplysningsarbete av den art, som — på sätt av de vid motionen

fogade bilagor framgår — sedan länge och med betydliga resultat bedrivits

av biskötselns målsmän.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 februari 1920.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.