Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, dels ock i anledning därav väckta motioner.
1920-02-17 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1920:10, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, dels ock i anledning därav väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
1
Nr 10.
Ankom till riksdagens kansli den 17 februari 1920 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26
april 1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden, dels ock
i anledning därav väckta motioner.
Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Hult, Carl E. Svensson, Westman,
Boberg, Linder, Sigfrid, Winberg*, Magnusson i Kalmar, Andersson i
Knäppinge, Karlsson i Gasabäck, Carlsson i Frosterud, Nilsson i
Vibberbo*, Johansson i Sollefteå*, Johansson i Vittinge.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Genom eu den 23 januari 1920 dagtecknad proposition nr 40, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl Maj:t under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslaget riksdagen att antaga följande
förslag till
Lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss
egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Härigenom förordnas, att lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss
egendom under utomordentliga, av krig föranletfda förhållanden, vilken lag gäller
till och med den 29 februari 1920, skall äga fortsatt tillämpning till och med den
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 saml. 2 avd. 6 käft. (Nr 10.)
1
Herr
Reuterikiölds
m.
motion.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
28 februari 1921. Yad i 15 § samma lag stadgas om strafflindring vid synnerligen
förmildrande omständigheter, skall, utan hinder av övergångsbestämmelse
till äldre lag, äga tillämpning, där efter den 29 februari 1920 ansvar ådömes för
förseelse mot den äldre lagen.
Där beslag å vara eller annat förfogande över egendom, varom förordnats
på grund av äldre lag eller 4 eller 5 § i lagen den 26 april 1918, gäller
till och med den 29 februari 1920, äger Konungen före den 1 mars 1920 förordna,
att nämnda förfogande skall fortfarande gälla; och vare delgivning av det nya
förordnandet ej erforderlig. Har sådant förordnande givits angående beslag, varde
den i 4 § 2 mom. sistnämnda lag bestämda tiden av trettio dagar efter beslag
räknad från det beslaget först blev gällande, och skall vad i 11 § samma lag
stadgas om ersättnings bestämmande till värdet vid den tid, då förordnandet om
beslag gavs, äga tillämpning i fråga om det förordnande, som först meddelats.
Ej må förfogande, varom nu sagts, eller sådant, varom på grund av 4 eller 5 §
i lagen den 26 april 1918 förordnas efter den 29 februari 1920, gälla längre än
till och med den 28 februari 1921.
Har den 28 februari 1921 förordnande om varas avstående till kronan ännu
ej blivit mot innehavaren gällande, vare förordnandet utan verkan. I fråga om
ersättning, vartill någon enligt lagen den 26 april 1918 är berättigad den 28 februari
1921, så ock beträffande ansvar för förseelse, som i 15 § avses, där den
begåtts före den 1 mars 1921, skall vad i samma lag stadgas fortfarande äga
tillämpning.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
får utskottet hänvisa till propositionen.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehåll
följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen:
inom första kammaren:
nr 213, av herrar Reuterskiöld, Joh. Johansson och Grevesmuhl;
samt
inom andra kammaren:
nr 315. av herr Hage;
nr 318, av herrar Andersson i Eliantorp och Westman i Brobygård,
samt
nr 319, av herr Lindman.
Herr Reuterskiöld och hans medmotionärer hava i sin motion yrkat,
r att förevarande proposition måtte av riksdagen avslås. Till stöd för detta
yrkande har anförts:
»I Kungl. Maj:ts proposition nr 40 föreslås förlängning på ett år av
1918 års förfogandelag. De skäl, som härför anförts, äro i huvudsak inga
andra, än att vederbörande hörda kommissioner vilja ha kvar lagen som ett
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
3
slags säkerhetsventil, om de skulle komma att, i den belägenhet, vilken de
förutsätta som möjlig men icke trolig, nämligen kristidens återkomst, nödgas
föreslå eller vidtaga åtgärder, för vilka enskildes behövliga medverkan
eljes icke stode att vinna. För en dylik eventualitet synes dock vara vida
rimligare, att Kungl. Maj:t, om den inträffar, sammankallar urtima riksdag,
där ej den lagtima är samlad, för att då vinna dess samtycke till provisoriska
lagstiftningsåtgärder. Alldeles orimligt blir det också, om nu riksdagen
skulle indirekt giva stöd åt den tolkning av orden »utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden», som föredragande departementschefen givit,
(sid. 7), då han menar att, »ehuru världskriget numera även formellt avslutats»,
efterverkningarnas fortbestånd måste anses lika med »utomordentliga
av krig föranledda förhållanden». Att en sådan tolkning står i god
överensstämmelse med de underbara tolkningar förfogandelagen i sina
många skiftande gestalter varit utsatt för, är väl sant, men den omständigheten
är ett desto starkare skäl för att icke giva den samma riksdagens
godkännande. När freden även formellt slutits, och krigsfaran är över,
gäller lagen icke längre, och det måste bestämt betvivlas och bestridas, att,
även om riksdagen medgåve förlängning av förfogandelagen, densamma lagligen
kunde tillämpas utan att ny krigsfara eller nytt krig utbröte. överhuvud
är, med den erfarenhet för ögonen, som kristiden givit angående
ett ofta godtyckligt begagnande av lagstiftningen, icke skäligt att ens
skenbart giva en regering, om vars sammansättning och möjliga avsikter
man ingenting vet — lagen skulle ju gälla ett år, varunder regeringsändringar
kunna äga rum mer än en gång — fria händer att förfoga över
enskild egendom i samma utsträckning som under den gångna tiden.»
Herr Hage har i sin motion föreslagit, att riksdagen måtte för sin Herr Hages
del antaga ifrågavarande lagförslag, dock med den ändring, att 5 § 1 mom. mononandra
stycket komme att lyda på följande sätt:
»Ägare eller innehavare av byggnad vare ock, där det finnes erforderligt
för beredande av bostad vid inträffad bostadsbrist inom ett samhälle,
pliktig till kronan mot ersättning upplåta byggnaden eller del därav, så
framt den ej av honom eller annan användes till bostad eller för rörelse
eller annan verksamhet.»
Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:
»Kungl. Maj:t har i proposition nr 40 föreslagit, att riksdagen skall
medgiva, att giltighetstiden för den s. k. förfoganderättslagen skall prolongeras.
För min del vill jag naturligtvis medverka till detta prolongerande.
Men jag vill samtidigt framföra kravet på att lagen i ett särskilt
fall skall skärpas, nämligen med avseende på de bestämmelser, som
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
finnas i § 5 mom. 1 andra stycket om rätt till tvångsuthyrning av lägenhet,
som står torn.
Sistnämnda bestämmelser blevo, enligt mitt förmenande, då lagen
antogs, allt för utvattnade dels genom stadgandet om att man endast får
använda lagen för detta ändamål, då det är fråga om att skaffa bostad
för husvilla, dels också genom den bestämmelse, som uttalar, att man ej
får tillämpa lagens stadganden, om genom upplåtelsen avsevärd skada eller
olägenhet vållas.
En sådan utvägning av bestämmelserna har lett till — som också
nämnes i propositionen — att lagen i denna punkt ej kommit till någon
större användning.
För min del känner jag ett fall, då en hel våning fått stå tom i
ett samhälle, där mycket stor bostadsbrist råder. Efter allt att döma
synes man nämligen på vissa håll vilja uttolka bestämmelsen om att man
kan tillämpa lagen endast då husvilla finnas på sådant sätt, att man skall
rent ut kunna visa på, att det finnes folk, som i bokstavlig bemärkelse
fullständigt saknar allt slags bostad. Sådan lagtexten nu är formulerad,
kan den också lätt giva anledning till en sådan tolkning.
En annan del av stadgandet, som också förminskar effektiviteten i
detsamma, är det tillägg, som finnes i slutet på lagens § 5 mom. 1 andra
stycket. Här inskränkes befogenheten, som förut nämnts, genom följande
passus: »eller eljest genom upplåtelsen avsevärd skada eller olägenhet
skulle vållas». Det har på sina håll gjorts gällande — och härtill har
även bidragit den passus i lagtexten, där det heter att lagen endast får
tillgripas »där det finnes oundgängligen erforderligt» — att denna bestämmelse
skulle kunna förhindra ett användande av lagen i ett sådant
fall, då t. ex. husägaren bebor nedre våningen i ett hus och förklarar sig
icke vilja uthyra övre våningen på grund därav att han icke vill ha hyresgäster
boende över sig, alldenstund detta skulle vålla avsevärd olägenhet
för honom, då han är en till en sådan ålder kommen man, att han vill
ha lugn och stillhet omkring sig. Sådant är förhållandet i det fall, som
jag här ovan berört.
Vad som här sagts, gäller ej ett enstaka fall. I en debatt i andra
kammaren ett föregående år, då frågan om bostadsransonering och skatt å
överloppsrum behandlades, föx-klarade en medlem av kammaren, att han
kände ett fall, då en förmögen person i Stockholm för att slippa hyresgäster
i våningen ovanför sig ordnat det på ungefärligen samma sätt, som
här refererats.
Sådana missförhållanden, som här nämnts, skulle säkerligen bäst
avhjälpas genom tillkomsten av en lag om bostadsransonering, varom för
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
5
slag framförts i riksdagen. Men då en sådan lagstiftning givetvis kommer
att taga sin tid att utarbeta, även om riksdagen skulle besluta i princip
uttala sig därför, så anser jag, att man ej kan vänta på densamma utan
bör redan nu vidtaga en omformulering av omskrivna stadgan den — såvida
ej riksdagen möjligen skulle förklara, att dessa stadganden icke kunna
tolkas på det sätt som ovan nämnts.»
Herrar Andersson i Eliantorp och Westman i Brobygård hava i sin
motion hemställt, att riksdagen måtte göra den ändring i Kungl. Maj:ts
förslag, att 5 § av nu gällande lag i ämnet den 26 april 1918 erhölle
följande ändrade lydelse:
5
1 mom. Där det för tillgodoseende av sådant behov av vara, som
i 2 § avses, prövas nödigt, att kronan förfogar över mark för upplag eller
mark eller fartyg för transport, utan att samma egendom avstås till kronan,
vare ägare eller innehavare av egendomen pliktig att, i den mån
Konungen så förordnar, till kronan mot ersättning upplåta egendomen.
2 mom. Erfordras för ändamål, som i 1 mom. är sagt, att med
fartyg verkställes forsling av viss vara, utan att kronan i övrigt förfogar
över fartyget, vare ägare eller innehavare därav pliktig att, efter ty
Konungen förordnar, mot ersättning verkställa forsling, som nyss är sagd.
Därjämte hava motionärerna hemställt, att riksdagen vid bifall till
ändringsförslaget ville vidtaga de nödvändiga redaktionella ändringarna i
Kungl. Maj:ts förslag.
Såsom skäl för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:
»Genom krigstid slagarna har riksdagen under världskriget medgivit,
att utomordentliga och för vårt fria statsskick eljest främmande befogenheter
lagts i Kungl. Maj:ts hand. För att förebygga att dessa lagar
skulle medföra en varaktig förändring av de huvudgrundsatser, på vilka
vårt samhällsliv är uppbyggt, hade de antagits endast för ett år i sänder.
Vid varje tillfälle då de förlängts, har därjämte ägt rum en prövning
av den omfattning, i vilka dylika utomordentliga befogenheter med
hänsyn till den närmaste tidens krav måste anförtros åt Kungl. Maj:t.
Under världskrigets senaste år medförde en dylik prövning, att det
ansågs nödvändigt att tid efter annan utvidga dessa befogenheter. Efter
de freder, som numera slutits, måste det anses vara principiellt riktigt
och en naturlig konsekvens, att man tager under övervägande, huruvida
Herr Anderssons
i
Eliantorp
och herr
Westmans i
Brobygård
motion.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
de utomordentliga maktmedel, som Kungl. Maj:t erhållit under världskriget,
verkligen utan någon som helst inskränkning måste genom ett nytt beslut
överlämnas åt Kungl. Maj:t.
I de svåra förhållanden, som under världskriget rått i fråga om vår
folkhushållning, har en påtaglig förbättring inträtt, vilket yttrar sig i
ökad tillförsel och starka prisfall på vissa betydelsefulla och nödvändiga
förbrukningsvaror. Den ovisshet, som under världskrigets efterverkningar
alltjämt råder på världsmarknaden, manar emellertid till att iakttaga försiktighet
vid återförandet av vår lagstiftning till det normala tillståndet.
I enlighet härmed synes det för närvarande icke vara lämpligt att framställa
ett yrkande, att kristidslagstiftningen i dess helhet skair upphöra. Väl
överensstämmande med en sådan försiktighet och dessutom principiellt oangripligt
synes emellertid vara, att man icke längre tilldelar Kungl. Maj:t
befogenheter, vilkas användande varit av ingen eller obetydlig nytta, i
vissa fall rent av skadligt, och som det under alla förhållanden måste
anses vara uteslutet, att Kungl. Maj:t på egen hand hädanefter tillämpar
i praktiken.
De grundsatser, som här framställts, leda därhän, att den mest ingripande
av kristidslagarna, förfoganderättslagen, icke bör med samma
innehåll som hittills förnyas.
För att i vidsträcktaste omfattning tillmötesgå alla tillbörliga krav
och önskemål, som från Kungl. Maj:ts sida kunna göras gällande, vilja vi
här icke framställa något yrkande därom, att Kungl. Maj:t skall berövas
de vittgående befogenheter att för att tillgodose ett mer eller mindre allmänt
behov tvinga ägare eller innehavare av vara, som är viktig förnödenhetsvara
eller kan användas för framställning av sådan vara, att avstå densamma.
Vi vilja även medgiva, att innehavare av dylik vara alltjämt
skall vara pliktig att, om den ej är beredd, mot ersättning bearbeta den,
så att den blir färdig för det allmännas räkning. Lika litet yrka vi någon
rubbning av kronans rätt att lägga beslag på här omtalade vara. De
vittgående rättigheter, som enligt förfogandelagens 2—4 §§ tillkomma
Kungl. Maj:t, skulle alltså bestå orubbade, och vi avstå från att föreslå
någon ändring i dessa lagrum.
När vi intaga denna ståndpunkt, göra vi det likväl under den förutsättningen,
att Kungl. Maj:t hädanefter lika litet som hittills kommer att
använda sin makt till sådan för vår jordbruksnäring fördärvbringande åtgärd
som den att från lantbrukare tvångsuttaga djur tillhörande hans
kreatursbesättning.
Däremot kunna vi icke anse lämpligt eller erforderligt, att lagens 5
§ förnyas i dess nuvarande lydelse. Detta lagställe bemyndigar staten att
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
7 .
på det mest betänkliga sätt ingripa mot den enskilde och även att utvidga
statsdriften till områden, där de svagheter och olägenheter i hög grad
framträtt, vika äro förenade med densamma.
Detta lagställe ålägger som bekant ägare eller innehavare av fastighet,
byggnad eller annan anläggning, järnväg, fartyg eller annat transportmedel
att avstå egendom eller del därav till kronan och att även tåla eller vidtaga
erforderlig ändring eller förflyttning av inredning eller utrustning därå.
Av dessa befogenheter synes kronan ha använt sig i huvudsakligen
tre avsenden.
För det första har kronan fråntagit innehavaren skötseln av vissa
jordbruksfastigheter, vilka varit föremål för vanhävd. Av de visserligen
ej alldeles fullständiga siffror, som meddelas i den kungl. propositionen
nr 40, framgå emellertid, att under år 1918 sådan egendom endast i 13
fall fråntagits innehavaren och utarrenderats till annan, och det siffermaterial,
som meddelas för 1919, antyder, att lagen tillämpats i ännu mindre omfattning
under sistnämnda år. Dessa åtgärder ha alltså varit utan den
ringaste betydelse för vår folknäring. Då härtill kommer att, enligt den
föreliggande propositionen nr 40, vanhävdad fastighet hädanefter skulle
kunna utarrenderas icke såsom hittills på 5 år, utan endast på ett år, blir
naturligtvis lagbestämmelsen helt och hållet ineffektiv, då ingen på så
kort tid lär vilja övertaga en vanhävdad jordbruksgård. Ur här berörd
synpunkt finns alltså ej tillräcklig anledning att utfärda ny fullmakt för
Kungl. Maj:t.
För det andra har lagrummet varit av betydelse för bränslekommissionens
verksamhet. Denna är emellertid nu ställd under avveckling.
Finansministern meddelade i remissdebatten i andra kammaren, »att sedan
juni månad 1918 har icke någon ved avverkats på ett par undantag när»
och i deri föreliggande propositionen uppges, »att beslagen på skogsmark
vore i stort sätt hävd med undantag för sådana områden, där kommissionen
fortfarande hade ved liggande». För bränslekommissionens räkning synes
därför på sin höjd behövas en rätt att förfoga över fastighet för upplag av
ved och transport därav. Att bibehålla lagstadgandet i dess nuvarande
lydelse, i syfte att bereda Kungl. Maj:t möjlighet att återuppliva bränslekommissionen,
synes icke kunna ifrågakomma; då Kungl. Magt säkerligen
icke kommer att på egen hand vidtaga en sådan åtgärd.
För det tredje har lagstadgandet ansetts vara av värde vid underhandlingen
med redarne om erhållande av skeppsrum tör införandet av
viktiga förnödenheter. Så långt det ur denna synpunkt är behövligt torde
stadgandet böra bibehållas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
• 8
Herr
Lindmans
motion.
Herr Lindman har i sin motion hemställt, att riksdagen måtte besluta
att gällande förfoganderättslag efter den 29 februari 1920 skall äga
tillämpning allenast beträffande vad som faller under bränslekommissionens
verksamhetsområde och i sådant avseende endast till och med den
28 februari 1921.
Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:
»Alla torde vara överens därom, att ifrågavarande förfoganderättslag
icke bör vara gällande längre, än som är oundgängligen nödvändigt. Den
framkallades av det nödläge, vari vårt land under världskriget på vissa,
för folkets levnadsbehov synnerligen viktiga områden försattes, men så
fort detta nödläge upphörde, har tydligen grunden för lagens fortvaro
blivit undanryckt. Det är icke nog med, att denna lag för de olika
producenterna eller importörerna skapar ett osäkerhetstillstånd, som en
medborgare icke bör hava skyldighet att bliva underkastad längre än ett
verkligt nödtvång föreligger. En lag sådan som den ifrågavarande lägger
därjämte en förlamande hand på produktionen och handeln. Till de osäkra
faktorer, varmed dessa alltid hava att räkna, kommer nämligen den, så
länge lagen fortbestår, ständigt förefintliga farhågan, att staten med stöd
av densamma skall ingripa och rubba eljest fullt berättigade beräkningar.
Föredragande departementschefen förklarar sig visserligen, enligt vad statsrådsprotokollet
utvisar, förutsätta, att Kungl. Maj:t icke kommer att tilllämpa
lagens bestämmelser, med mindre detta påkallas av något allmänt
intresse av synnerlig vikt, men det betänkliga härvidlag är tydligen det
förhållandet, att meningarna kunna bliva så delade beträffande frågan, när
ett dylikt intresse av synnerlig vikt föreligger eller icke. Svårt att avgöra
redan för den, som har avgörandet i sin hand, blir det tydligen än svårare
för den, som skall inrätta sig efter vad Kungl. Maj:t en gång i framtiden
kan finna ett dylikt intresse påkalla.
För samhällslivets lugna gång och utveckling bör därför förevarande
lag fortast möjligt upphävas. När man nu genomläser departementschefens
motivering för lagens bibehållande, finner man sig icke övertygad om nödvändigheten
härav mer än i ett avseende, nämligen i fråga om området
för bränslekommissionens verksamhet. Det är tydligt, att denna kommissionsavveckling
ännu icke hunnit så långt, att lagen i det avseendet ännu
kan undvaras. Kommissionen har hemställt om lagens fortvaro under
ytterligare ett år, och sjmes häremot icke vara något att erinra.»
Till utskottet har med anledning av framställda frågor under hand
överlämnats följande, den 4 februari 1920 dagtecknade promemoria från
bränslekommissionen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
9
»1. Anledningarna till att förlängning av förfoganderättslagens giltighet
efter den 29 februari 1920 är för bränslekommissionen önskvärd.
Den författning, som legat till grund för avverkningar, som av kommissionen
vidtagits efter beslag å skogsmark, utfärdades den 12 maj 1917
och innefattar bestämmelser rörande upplåtande till kronan av vissa områden
för skogsavverkning (Sv. förf.-saml. n:r 211). Denna författning är
den enda, som, omedelbart berörande kommissionens verksamhet, fortfarande
är gällande. För verkställande av avverkningar (såsom nedan anföres
voro dessa s. k. beslagshuggningar avslutade 1 maj 1918) erfordras
icke berörda förordning, men däremot är det av vikt för kommissionen,
att förordningen erhåller utsträckt giltighetstid, så länge kommissionen har
ved kvarliggande i skogen. I kommissionens skrivelse till chefen för justitiedepartementet
har anmälts, att ganska stora kvantiteter ännu kvarligga
i skogen för utdrivning dels under innevarande vinter, dels även, dock
givetvis i ganska obetydlig utsträckning, under nästkommande förvinter.
Vidare har Kungl. Maj:t,. med stöd av förfoganderättslagen, efter
framställning av kommissionen, förordnat om upplåtande till kommissionen
av tre upplagsplatser, en i Östergötlands län, en i Gävleborgs län och en
i Norrbottens län. Då dessa upplagsplatser äro belägna å centralpunkter,
dit stora massor av kommissionens ved blivit förda, kan kommissionen
icke avvara upplagsplatserna med februari månads utgång.
Under senaste dagarna har ytterligare ett fall kommit upp, då kommissionen
eventuellt ser sig nödsakad göra framställning hos Kungl. Maj:t
om tillämpning av förfoganderättslagen för att kommissionen skall erhålla
rätt att begagna en upplagsplats utan kostnader, vilka måste betraktas såsom
abnorma.
2. Avverkar kommissionen fortfarande ved?
Alla kommissionens vedhuggningar avslutades i stort sett 1 maj
1918. Huggningar efter denna tid hava verkställts endast för utnyttjande
av avverkningsrätter, som kommissionen under år 1917 inköpt, samt i ett
fall — å Åggfors Aktiebolag tillhöriga skogar — som varit föremål för
tvist, på grund varav kommissionens avverkningar med anledning av avtal
en tid fått, vila och först på ett senare stadium av kommissionens verksamhet
kunnat verkställas. Den kvantitet, som sålunda avverkas, torde uppgå till
15 å 17,000 kubikmeter.
På grund av avverkningsrätter hugges för närvarande i Stockholms
län på 2 å 3 ställen samt i Västmanlands län på 1 ställe. EmelBihang
till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 6 käft. (Nr 10.) 2
Bränsle
kommis
sionen.
Statens
odlings
kommitté.
Utskottet.
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
lertid kunna dessa huggningar under inga omständigheter rubriceras såsom
omfattande utan snarare såsom små och tillfälliga.
3. Varuti består kommissionens arbete för närvarande?
Med eu lokal organisation, uppdelad i 8 förvaltningar försäljer kommissionen
för närvarande det vedlager, som genom dess försorg anskaffats.
Under september till och med december månader 1919 hava sålunda
försålts cirka 3,000,000 kubikmeter, motsvarande ett värde av cirka
33.000. 000 kronor.
Kommissionens vedlager 1 januari 1920 uppgick till i stort sett
4.000. 000 kubikmeter.
Utom försäljningen av veden ingår i kommissionens arbete avveckling
av tre dotterbolag, varav ett, Stockholms Vedaktiebolag, redan är försålt,
försäljning av maskiner, övriga inventarier m. m.»
Från statens odlingskommitté har på utskottets begäran lämnats uppgift
över av odlingsråden under år 1919 behandlade ärenden angående
vanhävd. Av denna uppgift framgår, att frånsett Södermanlands, Kristianstads
och Norrbottens län, från vilka län uppgifter icke inkommit till
odlingskommittén, 280 vanhävdsfall varit föremål för odlingsrådens prövning,
av vilka 22 anmälts till vederbörande länsstyrelse. I de två fall
som anmälts till länsstyrelsen i Värmlands län, hava anmälningarna resulterat
i de ifrågavarande fastigheternas utarrendering genom länsstyrelsens
försorg. Beträffande övriga län saknas uppgift om ärendenas behandling
hos länsstyrelsen. Uti den skrivelse, varmed den refererade uppgiften
överlämnats till utskottet, har odlingskommittén tillika meddelat, att Kungl.
Maj:t efter mitten av maj 1919 icke i något fall förordnat om upplåtande
till kronan av vanhävdad jordbruksfastighet.
Utskottet anser med hänsyn till i propositionen anförda skäl, att förfoganderättslagen
i sin helhet ej kan upphöra att gälla den 29 februari 1920.
Under sådana förhållanden och med hänsyn till nuvarande vanskliga övergångstid
finner utskottet lämpligast att lagen oförändrad prolongeras på
ytterligare ett år, så att dess giltighetstid utlöper sedan nästa års lagtima
riksdag sammanträtt. Då utskottet sålunda tillstyrker riksdagen lämna
Kungl. Maj:t det bemyndigande, som lagen innebär, sker det i den förvissningen,
att Kungl. Maj:t tillämpar lagen under dess nya giltighetstid
med samma varsamhet som under det år, som nu utlöper, och tillser att
dess bestämmelser ej komma till användning med mindre detta påkallas
av något allmänt intresse av synnerlig vikt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
11
Med denna utskottets ställning följer, att utskottet hemställer om
avslag å de i herrar Reuterskiölds m. fl., herr Hages, herrar Anderssons i
Eliantorp och Westmans i Brobygård samt herr Lindmans motioner framställda
yrkandena.
Utskottet får således hemställa,
att riksdagen med avslag å herrar Reuterskiölds
m. fl., herr Hages, herrar Anderssons i Eliantorp och
Westmans i Brobygård samt herr Lindmans motioner
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 17 februari 1920.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.
Reservationer:
l:o) av herr Johansson i Sollefteå, som yrkat att utskottet måtte
tillstyrka herr Hages motion;
2:o) av herrar von Sydow, Boberg och Andersson i Knäppinge, vilka
ansett, att utskottet i anslutning till herr Lindmans motion bort tillstyrka
riksdagen att med avslag å den kungl. propositionen för sin del antaga
följande
Lag
om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden.
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, på sätt i denna lag
stadgas, påfordra, att egendom avstås eller eljest ställes till förfogande för ändamål,
varom nedan sägs.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
2 §•
1 mom. Finnes erforderligt,
för tillgodoseende inom riket eller någon del därav eller å särskild ort av
befolkningens behov av vara, som är avsedd att genom sin förbränning alstra
värme, ljus eller kraft,
att vara, som nu är nämnd eller som kan användas för åstadkommande,
beredande, iståndsättande, tillhandahållande eller transport av dylik vara, ställes
till kronans förfogande,
vare innehavaren av sådan vara pliktig att, om Konungen så förordnar,
till kronan mot ersättning avstå varan, i den mån densamma icke må av innehavaren
behållas _ enligt vad i 7 § stadgas.
2 inom. Är vara, som på grund av meddelat förordnande skall avstås till
kronan ej i så berett skick som erfordras för varans användande till det därmed
avsedda ändamålet, vare innehavaren, enligt vad Konungen förordnar, pliktig att
innan varan avstås eller därefter låta den undergå nödig beredning, i den mån
denna enligt gängse förfarande med varan och ortens sed skulle hava verkställts
av innehavaren, om varan ej tagits i anspråk för kronans räkning.
3 mom. Vara, som avstås till kronan, skall av innehavaren avlämnas inom
tid och å ort inom länet, som av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat
föreskrivas; och vare innehavaren berättigad att, om varan skall avlämnas å annan
ort än den, där varan finnes, åtnjuta ersättning av kronan för varans forsling
till orten för avlämnandet.
3 §•
Förordnande enligt 2 § må avse jämväl vara, som efter förordnandets meddelande
tillverkas eller eljest framvinnes eller ock införes till riket eller inom
riket införes till viss del därav.
4 §•
1 mom. För behov, som i 2 § angives, äger Konungen förordna om beslag
å där avsedd vara; och må sådant förordnande meddelas även beträffande vara,
som därefter framvinnes eller införes.
Då beslag lagts å vara, må innehavare av varan icke förfoga däröver i
vidare mån än i 7 § stadgas.
2 mom. Har ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande innehavaren
förpliktats avstå varan till kronan, och ingiver han till Konungens befallningshavande
en till Konungen ställd ansökning om beslagets hävande, skall
beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika tid från
utgången av nyssnämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs.
5 §•
1 mom. Där det för tillgodoseende av sådant behov av vara, som i 2 §
avses, prövas nödigt, att kronan förfogar över fastighet, byggnad eller annan anläggning
eller järnväg, fartyg eller annat transportmedel utan att samma egendom
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av egendom pliktig att, i den mån
Konungen så förordnar, mot ersättning ej mindre till kronan upplåta egendomen
eller del därav med tillhörande inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga
erforderlig ändring eller förflyttning av inredning eller utrustning, som nu
är nämnd. Ägare eller brukare av fastighet, som enligt vad nu är sagt upplåtes
för drivande av jordbruk, äge dock, där han ej annorstädes förfogar över bostad,
att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme å fastigheten. Vad i första punkten är
stadgat galle ock om byggnad, som erfordras till bostad åt driftspersonal, samt
om mark eller byggnad för upplag.
2 mom. Erfordras för ändamål, som i 1 mom. är sagt,
att från fastighet tillhandahålles vara, som där frambringas eller finnes
tillgänglig,
eller att vid fabrik eller annan anläggning tillverkas, beredes eller iståndsättes
viss vara,
eller att med järnväg, fartyg eller annat transportmedel verkställes forsling
av viss vara eller av arbetare eller driftspersonal, som för varas framställning
eller tillhandahållande erfordras,
utan att kronan i övrigt förfogar över egendomen,
vare ägare eller innehavare av sådan egendom pliktig att, efter ty Konungen
förordnar, mot ersättning vidtaga de åtgärder, som för varans frambringande, beredande,
tillverkning, iståndsättande eller tillhandahållande erfordras, eller verkställa
forsling, som nyss är sagd.
Om rätt för innehavare av fastighet eller av fabrik eller annan anläggning
att tillgodogöra sig vara, som å fastigheten frambringas eller finnes tillgänglig
eller vid anläggningen tillverkas, galle vad i 7 § stadgas.
3 mom. Tages genom förfogande, som i denna § avses, växande skog
i anspråk bör ej utan tvingande skäl avverkning av kronan bedrivas eller innehavaren
åläggas i större omfattning än med god skogshushållning är förenligt.
6 §•
Förordnande, varom i 2, 3, 4 eller 5 § förmäles, må avse alla eller blott
vissa innehavare av egendom av angivet slag. Förordnandet vare mot innehavaren
gällande när han därav fått del; dock att förordnande, som avser vara, vilken
efter förordnandets delgivning framvinnes eller införes, skall gälla från det varan
framvunnits eller införts.
7 §•
Utan hinder av förordnande enligt 2 § 1 mom., 3 g, 4 § 1 mom. eller 5 §
2 mom. må innehavare- av vara behålla eller använda så mycket därav, som ej
uppenbarligen överstiger oundgängligt behov för honom eller den, som av hono?n
njuter kost eller stat. Konungen eller den därtill av Konungen förordnats må
dock i fråga om vara, som innehavaren förvärvat i uppenbart syfte att åter avyttra
densamma, kunna, där i särskilt fall synnerliga skäl därtill äro, förbjuda
innehavaren att i någon mån förfoga över varan.
Då vad i första stycket första punkten stadgas vinner tillämpning, äger
Konungen eller den därtill av Konungen förordnats bestämma, huru mycket av
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
varan innehavaren må behålla eller använda. Beslut, varigenom meddelas sådan
bestämmelse, mä icke innefatta prövning av lagligheten av åtgärd, som varuinneh
avaren dessförinnan vidtagit.
Har beslut om förbud eller annan bestämmelse, som ovan i denna § avses,
meddelats av annan än Konungen, må innehavaren av varan sist å tjugonde dagen
från det han erhållit del av beslutet däröver anföra besvär hos Konungen;
dock lände beslutet utan hinder av anförda besvär till efterrättelse, om ej Konungen
annorlunda förordnar.
8 §■
Innehavare av vara, som skall avstås till kronan eller tagits i beslag, vare
pliktig upplägga, förvara och vårda den; ock varde nödig kostnad härför honom
av kronan gottgjord.
9 §.
Skall vara jämlikt 2 eller 3 § avstås till kronan och möter ej genom innehavarens
förvållande hinder att varan tages i besittning för kronans räkning,
stånde kronan faran för att varan av våda förstöres, försämras eller minskas.
Häves beslag, som enligt 4 § lagts å vara eller upphör det eljest att gälla
utan att varan avstås till kronan, och har varan lidit skada till följd av beslaget,
gälde kronan ersättning för skadan.
10 §.
Då vara, som jämlikt 2 eller 3 § skall avstås till kronan eller som enligt
5 § 2 mom. skall ställas till kronans förfogande, avlämnas eller eljest för kronans
räkning tages i besittning, vare kronan ägare av varan.
11 §•
1 mom. Anspråk på ersättning av kronan, som av denna lag föranledas,
skola med iakttagande av vad i 2 mom. av denna § sägs prövas enligt de grunder,
om vilka förmäles i gällande lag angående skyldighet för kommuner och
enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov; och skall angående
sätt och tid för ersättningens bestämmande och erläggande gälla vad i samma
lag stadgas om likvid för fullgjord rekvisition.
2 mom. Hörordnar Konungen om avstående av vara, varde den innehavaren
enligt 2 § tillkommande ersättning för varan bestämd till det värde, som
gällde vid tiden för förordnandets meddelande, eller, om varans avstående föregåtts
av beslag, till det värde, som gällde, då förordnande om beslaget gavs; för
vara, som i 3 § avses, bestämmes ersättningen till det värde, som gällde vid tiden
för framvinnandet eller införandet.
Har vara jämlikt förordnande, som i 2 § 2 mom. sägs, undergått beredning,
skall ersättningen utgå med hänsyn till det värde, som gällde, när beredningen
fullbordats.
Andra lagutskottets utlåtande AV 10.
15
12 §.
Har vara, som borgenärer både såsom pant eller eljest under panträtt i
handom, avståtts till kronan, eller har borgenär, som, då vara avstods, hade panträtt
i varan utan att hava den under panträtt i handom eller ägde rätt att till
säkerhet för sin fordran hålla varan kvar, hos den, som det tillkommer att gälda
ersättningen för varan, innan sådant skett framställt yrkande att undfå betalning
ur ersättningen, varde denna överlämnad till överexekutor i den ort, där varan
avstods; och äge beträffande överexekutors förfärande med ersättningen bestämmelserna
om fördelning hos utmätningsman av köpeskilling för utmätningsvis såld
lös egendom motsvarande tillämpning.
13 §.
Meddelas förordnande, varom i 2, 3 eller 5 § stadgas, äger Konungen, i den
mån så prövas nödigt, föreskriva, att egendom skall avstås eller upplåtas eller
arbete utföras icke åt kronan utan åt annan, som i förordnandet bestämmes; och
skall, då sådan föreskrift meddelats, vad ovan i denna lag stadgas om kronan i
tillämpliga delar gälla beträffande den, som sålunda sättes i kronans ställe. Fullgöres
ej inom stadgad tid honom åliggande skyldighet att gälda ersättning, som
enligt denna lag skall utgå, vare kronan pliktig att, på ansökning av den till
ersättningen berättigade, densamma gälda.
14 §.
Det åligger en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning, huruvida och i
vilken myckenhet han innehar i 2 § avsedd vara.
Yägrar någon vid sådan förfrågan att lämna den begärda upplysningen
eller finnes skälig anledning misstänka, att han söker vilseleda om sitt innehav
av varan, äger Konungens befallningshavande låta verkställa undersökning av
salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, varöver han förfogar, samt taga
del av hans handelsböcker och andra dylika handlingar.
Yad vid sådan undersökning inhämtas må ej yppas i vidare mån än som
erfordras för vinnande av det med undersökningen avsedda ändamål.
15 §.
Den, som med vetskap därom, att förordnande enligt 2, 3, 4 eller 5 § meddelats,
olovligt förfogar över, undansticker, skadar eller förstör vara eller annan
egendom, som förordnandet avser, eller eljest åsidosätter vad på honom ankommer
till fullgörande av förordnandet eller av eljest enligt denna Jag behörigen meddelade
föreskrifter eller ock att fullgöra honom enligt 8 § åliggande skyldighet
att taga hand om sådan vara, varde dömd till böter från och med etthundra till
och med tiotusen kronor eller till fängelse. Åro omständigheterna synnerligen
förmildrande, må böter nedsättas till tio kronor; äro de synnerligen försvårande,
må dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vare, om någon vid för
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
frågan av Konungens befallningshavande eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt
vägrar att lämna upplysning, varom i 14 § förmäles, eller vid sådan förfrågan
eller vid undersökning, som i- samma § sägs, söker vilseleda om sitt innehav av
någon i 2 § avsedd vara.
16 §.
Delaktighet i brott mot denna lag straffas efter ty i 3 kap. strafflagen
är stadgat.
17 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
18 §.
Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt till rekvisition, som
enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet.
19 §.
Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, och om verkställighet av förordnande, varom i 2, 3, 4 eller 5 §
är stadgat, samt om användande för det avsedda behovet av vad enligt denna lag
tagits i anspråk, så ock i övrigt giva de närmare föreskrifter, som må erfordras
för tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1920 och gäller till och med den 28
februari 1921.
Där beslag å vara eller annat förfogande över egendom, varom pa grund
av äldre lag förordnats, gäller till och med den 29 februari 1920, äger Konungen
före den 1 mars 1921 förordna, att nämnda förfogande skall fortfarande gälla, såsom
vore därom enligt denna lag förordnat; och vare delgivning av det nya förordnandet
ej erforderlig. Har sådant förordnande givits angående beslag, värde
den i 4 § 2 mom. bestämda tiden av trettio dagar efter beslag räknad från det
beslaget först blev gällande, och skall vad i 11 § stadgas om ersättnings bestämmande
till värdet vid den tid, då förordnandet om beslag gavs, äga tillämpning
i fråga om det förordnande, som först meddelats.
Har den 28 februari 1921 förordnande om varas avstående till kronan ännu
ej blivit mot innehavaren gällande, vare förordnandet utan verkan. Beslag enligt
4 § eller förfogande enligt 5 § galle ej längre än till nyss angivna tid. I fråga
om ersättning, vartill någon enligt denna lag är berättigad den 28 februari 1921
eller för upplåtelse, som därefter gäller, så ock beträffande ansvar för förseelse,
som i 15 § avses, där den begåtts före den 1 mars 1921, skall vad i denna lagstadgas
fortfarande äga tillämpning.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
17
3:o) av herrar Westman och Nilsson i Vibberbo, som anfört:
»För vår del finna vi ej tillräckliga skal anförda för utskottets hem
ställan,
att förfoganderättslagen skall oförändrad prolongeras på ytterligare
ett år. Vi anse, att utskottet vid denna hemställan ej tillfyllest behjärtat
den störa vikten såväl ur statsrättslig som praktisk synpunkt därav,
att de utomordentliga befogenheter denna lag lägger i regeringens hand
så snart ske kan inskränkas och avvecklas. Då enligt vår mening bland
annat möjligheterna till ett återupptagande av den under kristiden förekommande
statsdrift, som ägt rum exempelvis genom bränslekommissionen,
böra undanröjas, kunna vi ej heller ansluta oss till en hemställan
om bifall till det yrkande, som framförts i den av hr Lindman väckta
motionen. Med stöd av vad vi sålunda anfört anmäla vi vår reservation
mot utskottets beslut.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 6 käft. (AV 10.)
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1920:28 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss a1 i texten