Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, dels ock i anledning därav väckta motioner.

1920-02-17 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1920:10, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, dels ock i anledning därav väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 17 februari 1920 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26

april 1918 om förfogande över viss egendom under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden, dels ock

i anledning därav väckta motioner.

Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Hult, Carl E. Svensson, Westman,

Boberg, Linder, Sigfrid, Winberg*, Magnusson i Kalmar, Andersson i

Knäppinge, Karlsson i Gasabäck, Carlsson i Frosterud, Nilsson i

Vibberbo*, Johansson i Sollefteå*, Johansson i Vittinge.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom eu den 23 januari 1920 dagtecknad proposition nr 40, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl Maj:t under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet

och lagrådet förda protokoll, föreslaget riksdagen att antaga följande

förslag till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss

egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

Härigenom förordnas, att lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss

egendom under utomordentliga, av krig föranletfda förhållanden, vilken lag gäller

till och med den 29 februari 1920, skall äga fortsatt tillämpning till och med den

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 saml. 2 avd. 6 käft. (Nr 10.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Herr

Reuterikiölds

m.

motion.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

28 februari 1921. Yad i 15 § samma lag stadgas om strafflindring vid synnerligen

förmildrande omständigheter, skall, utan hinder av övergångsbestämmelse

till äldre lag, äga tillämpning, där efter den 29 februari 1920 ansvar ådömes för

förseelse mot den äldre lagen.

Där beslag å vara eller annat förfogande över egendom, varom förordnats

på grund av äldre lag eller 4 eller 5 § i lagen den 26 april 1918, gäller

till och med den 29 februari 1920, äger Konungen före den 1 mars 1920 förordna,

att nämnda förfogande skall fortfarande gälla; och vare delgivning av det nya

förordnandet ej erforderlig. Har sådant förordnande givits angående beslag, varde

den i 4 § 2 mom. sistnämnda lag bestämda tiden av trettio dagar efter beslag

räknad från det beslaget först blev gällande, och skall vad i 11 § samma lag

stadgas om ersättnings bestämmande till värdet vid den tid, då förordnandet om

beslag gavs, äga tillämpning i fråga om det förordnande, som först meddelats.

Ej må förfogande, varom nu sagts, eller sådant, varom på grund av 4 eller 5 §

i lagen den 26 april 1918 förordnas efter den 29 februari 1920, gälla längre än

till och med den 28 februari 1921.

Har den 28 februari 1921 förordnande om varas avstående till kronan ännu

ej blivit mot innehavaren gällande, vare förordnandet utan verkan. I fråga om

ersättning, vartill någon enligt lagen den 26 april 1918 är berättigad den 28 februari

1921, så ock beträffande ansvar för förseelse, som i 15 § avses, där den

begåtts före den 1 mars 1921, skall vad i samma lag stadgas fortfarande äga

tillämpning.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,

får utskottet hänvisa till propositionen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehåll

följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 213, av herrar Reuterskiöld, Joh. Johansson och Grevesmuhl;

samt

inom andra kammaren:

nr 315. av herr Hage;

nr 318, av herrar Andersson i Eliantorp och Westman i Brobygård,

samt

nr 319, av herr Lindman.

Herr Reuterskiöld och hans medmotionärer hava i sin motion yrkat,

r att förevarande proposition måtte av riksdagen avslås. Till stöd för detta

yrkande har anförts:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 40 föreslås förlängning på ett år av

1918 års förfogandelag. De skäl, som härför anförts, äro i huvudsak inga

andra, än att vederbörande hörda kommissioner vilja ha kvar lagen som ett

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

3

slags säkerhetsventil, om de skulle komma att, i den belägenhet, vilken de

förutsätta som möjlig men icke trolig, nämligen kristidens återkomst, nödgas

föreslå eller vidtaga åtgärder, för vilka enskildes behövliga medverkan

eljes icke stode att vinna. För en dylik eventualitet synes dock vara vida

rimligare, att Kungl. Maj:t, om den inträffar, sammankallar urtima riksdag,

där ej den lagtima är samlad, för att då vinna dess samtycke till provisoriska

lagstiftningsåtgärder. Alldeles orimligt blir det också, om nu riksdagen

skulle indirekt giva stöd åt den tolkning av orden »utomordentliga, av

krig föranledda förhållanden», som föredragande departementschefen givit,

(sid. 7), då han menar att, »ehuru världskriget numera även formellt avslutats»,

efterverkningarnas fortbestånd måste anses lika med »utomordentliga

av krig föranledda förhållanden». Att en sådan tolkning står i god

överensstämmelse med de underbara tolkningar förfogandelagen i sina

många skiftande gestalter varit utsatt för, är väl sant, men den omständigheten

är ett desto starkare skäl för att icke giva den samma riksdagens

godkännande. När freden även formellt slutits, och krigsfaran är över,

gäller lagen icke längre, och det måste bestämt betvivlas och bestridas, att,

även om riksdagen medgåve förlängning av förfogandelagen, densamma lagligen

kunde tillämpas utan att ny krigsfara eller nytt krig utbröte. överhuvud

är, med den erfarenhet för ögonen, som kristiden givit angående

ett ofta godtyckligt begagnande av lagstiftningen, icke skäligt att ens

skenbart giva en regering, om vars sammansättning och möjliga avsikter

man ingenting vet — lagen skulle ju gälla ett år, varunder regeringsändringar

kunna äga rum mer än en gång — fria händer att förfoga över

enskild egendom i samma utsträckning som under den gångna tiden.»

Herr Hage har i sin motion föreslagit, att riksdagen måtte för sin Herr Hages

del antaga ifrågavarande lagförslag, dock med den ändring, att 5 § 1 mom. mononandra

stycket komme att lyda på följande sätt:

»Ägare eller innehavare av byggnad vare ock, där det finnes erforderligt

för beredande av bostad vid inträffad bostadsbrist inom ett samhälle,

pliktig till kronan mot ersättning upplåta byggnaden eller del därav, så

framt den ej av honom eller annan användes till bostad eller för rörelse

eller annan verksamhet.»

Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:

»Kungl. Maj:t har i proposition nr 40 föreslagit, att riksdagen skall

medgiva, att giltighetstiden för den s. k. förfoganderättslagen skall prolongeras.

För min del vill jag naturligtvis medverka till detta prolongerande.

Men jag vill samtidigt framföra kravet på att lagen i ett särskilt

fall skall skärpas, nämligen med avseende på de bestämmelser, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

finnas i § 5 mom. 1 andra stycket om rätt till tvångsuthyrning av lägenhet,

som står torn.

Sistnämnda bestämmelser blevo, enligt mitt förmenande, då lagen

antogs, allt för utvattnade dels genom stadgandet om att man endast får

använda lagen för detta ändamål, då det är fråga om att skaffa bostad

för husvilla, dels också genom den bestämmelse, som uttalar, att man ej

får tillämpa lagens stadganden, om genom upplåtelsen avsevärd skada eller

olägenhet vållas.

En sådan utvägning av bestämmelserna har lett till — som också

nämnes i propositionen — att lagen i denna punkt ej kommit till någon

större användning.

För min del känner jag ett fall, då en hel våning fått stå tom i

ett samhälle, där mycket stor bostadsbrist råder. Efter allt att döma

synes man nämligen på vissa håll vilja uttolka bestämmelsen om att man

kan tillämpa lagen endast då husvilla finnas på sådant sätt, att man skall

rent ut kunna visa på, att det finnes folk, som i bokstavlig bemärkelse

fullständigt saknar allt slags bostad. Sådan lagtexten nu är formulerad,

kan den också lätt giva anledning till en sådan tolkning.

En annan del av stadgandet, som också förminskar effektiviteten i

detsamma, är det tillägg, som finnes i slutet på lagens § 5 mom. 1 andra

stycket. Här inskränkes befogenheten, som förut nämnts, genom följande

passus: »eller eljest genom upplåtelsen avsevärd skada eller olägenhet

skulle vållas». Det har på sina håll gjorts gällande — och härtill har

även bidragit den passus i lagtexten, där det heter att lagen endast får

tillgripas »där det finnes oundgängligen erforderligt» — att denna bestämmelse

skulle kunna förhindra ett användande av lagen i ett sådant

fall, då t. ex. husägaren bebor nedre våningen i ett hus och förklarar sig

icke vilja uthyra övre våningen på grund därav att han icke vill ha hyresgäster

boende över sig, alldenstund detta skulle vålla avsevärd olägenhet

för honom, då han är en till en sådan ålder kommen man, att han vill

ha lugn och stillhet omkring sig. Sådant är förhållandet i det fall, som

jag här ovan berört.

Vad som här sagts, gäller ej ett enstaka fall. I en debatt i andra

kammaren ett föregående år, då frågan om bostadsransonering och skatt å

överloppsrum behandlades, föx-klarade en medlem av kammaren, att han

kände ett fall, då en förmögen person i Stockholm för att slippa hyresgäster

i våningen ovanför sig ordnat det på ungefärligen samma sätt, som

här refererats.

Sådana missförhållanden, som här nämnts, skulle säkerligen bäst

avhjälpas genom tillkomsten av en lag om bostadsransonering, varom för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

5

slag framförts i riksdagen. Men då en sådan lagstiftning givetvis kommer

att taga sin tid att utarbeta, även om riksdagen skulle besluta i princip

uttala sig därför, så anser jag, att man ej kan vänta på densamma utan

bör redan nu vidtaga en omformulering av omskrivna stadgan den — såvida

ej riksdagen möjligen skulle förklara, att dessa stadganden icke kunna

tolkas på det sätt som ovan nämnts.»

Herrar Andersson i Eliantorp och Westman i Brobygård hava i sin

motion hemställt, att riksdagen måtte göra den ändring i Kungl. Maj:ts

förslag, att 5 § av nu gällande lag i ämnet den 26 april 1918 erhölle

följande ändrade lydelse:

5

1 mom. Där det för tillgodoseende av sådant behov av vara, som

i 2 § avses, prövas nödigt, att kronan förfogar över mark för upplag eller

mark eller fartyg för transport, utan att samma egendom avstås till kronan,

vare ägare eller innehavare av egendomen pliktig att, i den mån

Konungen så förordnar, till kronan mot ersättning upplåta egendomen.

2 mom. Erfordras för ändamål, som i 1 mom. är sagt, att med

fartyg verkställes forsling av viss vara, utan att kronan i övrigt förfogar

över fartyget, vare ägare eller innehavare därav pliktig att, efter ty

Konungen förordnar, mot ersättning verkställa forsling, som nyss är sagd.

Därjämte hava motionärerna hemställt, att riksdagen vid bifall till

ändringsförslaget ville vidtaga de nödvändiga redaktionella ändringarna i

Kungl. Maj:ts förslag.

Såsom skäl för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Genom krigstid slagarna har riksdagen under världskriget medgivit,

att utomordentliga och för vårt fria statsskick eljest främmande befogenheter

lagts i Kungl. Maj:ts hand. För att förebygga att dessa lagar

skulle medföra en varaktig förändring av de huvudgrundsatser, på vilka

vårt samhällsliv är uppbyggt, hade de antagits endast för ett år i sänder.

Vid varje tillfälle då de förlängts, har därjämte ägt rum en prövning

av den omfattning, i vilka dylika utomordentliga befogenheter med

hänsyn till den närmaste tidens krav måste anförtros åt Kungl. Maj:t.

Under världskrigets senaste år medförde en dylik prövning, att det

ansågs nödvändigt att tid efter annan utvidga dessa befogenheter. Efter

de freder, som numera slutits, måste det anses vara principiellt riktigt

och en naturlig konsekvens, att man tager under övervägande, huruvida

Herr Anderssons

i

Eliantorp

och herr

Westmans i

Brobygård

motion.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

de utomordentliga maktmedel, som Kungl. Maj:t erhållit under världskriget,

verkligen utan någon som helst inskränkning måste genom ett nytt beslut

överlämnas åt Kungl. Maj:t.

I de svåra förhållanden, som under världskriget rått i fråga om vår

folkhushållning, har en påtaglig förbättring inträtt, vilket yttrar sig i

ökad tillförsel och starka prisfall på vissa betydelsefulla och nödvändiga

förbrukningsvaror. Den ovisshet, som under världskrigets efterverkningar

alltjämt råder på världsmarknaden, manar emellertid till att iakttaga försiktighet

vid återförandet av vår lagstiftning till det normala tillståndet.

I enlighet härmed synes det för närvarande icke vara lämpligt att framställa

ett yrkande, att kristidslagstiftningen i dess helhet skair upphöra. Väl

överensstämmande med en sådan försiktighet och dessutom principiellt oangripligt

synes emellertid vara, att man icke längre tilldelar Kungl. Maj:t

befogenheter, vilkas användande varit av ingen eller obetydlig nytta, i

vissa fall rent av skadligt, och som det under alla förhållanden måste

anses vara uteslutet, att Kungl. Maj:t på egen hand hädanefter tillämpar

i praktiken.

De grundsatser, som här framställts, leda därhän, att den mest ingripande

av kristidslagarna, förfoganderättslagen, icke bör med samma

innehåll som hittills förnyas.

För att i vidsträcktaste omfattning tillmötesgå alla tillbörliga krav

och önskemål, som från Kungl. Maj:ts sida kunna göras gällande, vilja vi

här icke framställa något yrkande därom, att Kungl. Maj:t skall berövas

de vittgående befogenheter att för att tillgodose ett mer eller mindre allmänt

behov tvinga ägare eller innehavare av vara, som är viktig förnödenhetsvara

eller kan användas för framställning av sådan vara, att avstå densamma.

Vi vilja även medgiva, att innehavare av dylik vara alltjämt

skall vara pliktig att, om den ej är beredd, mot ersättning bearbeta den,

så att den blir färdig för det allmännas räkning. Lika litet yrka vi någon

rubbning av kronans rätt att lägga beslag på här omtalade vara. De

vittgående rättigheter, som enligt förfogandelagens 2—4 §§ tillkomma

Kungl. Maj:t, skulle alltså bestå orubbade, och vi avstå från att föreslå

någon ändring i dessa lagrum.

När vi intaga denna ståndpunkt, göra vi det likväl under den förutsättningen,

att Kungl. Maj:t hädanefter lika litet som hittills kommer att

använda sin makt till sådan för vår jordbruksnäring fördärvbringande åtgärd

som den att från lantbrukare tvångsuttaga djur tillhörande hans

kreatursbesättning.

Däremot kunna vi icke anse lämpligt eller erforderligt, att lagens 5

§ förnyas i dess nuvarande lydelse. Detta lagställe bemyndigar staten att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

7 .

på det mest betänkliga sätt ingripa mot den enskilde och även att utvidga

statsdriften till områden, där de svagheter och olägenheter i hög grad

framträtt, vika äro förenade med densamma.

Detta lagställe ålägger som bekant ägare eller innehavare av fastighet,

byggnad eller annan anläggning, järnväg, fartyg eller annat transportmedel

att avstå egendom eller del därav till kronan och att även tåla eller vidtaga

erforderlig ändring eller förflyttning av inredning eller utrustning därå.

Av dessa befogenheter synes kronan ha använt sig i huvudsakligen

tre avsenden.

För det första har kronan fråntagit innehavaren skötseln av vissa

jordbruksfastigheter, vilka varit föremål för vanhävd. Av de visserligen

ej alldeles fullständiga siffror, som meddelas i den kungl. propositionen

nr 40, framgå emellertid, att under år 1918 sådan egendom endast i 13

fall fråntagits innehavaren och utarrenderats till annan, och det siffermaterial,

som meddelas för 1919, antyder, att lagen tillämpats i ännu mindre omfattning

under sistnämnda år. Dessa åtgärder ha alltså varit utan den

ringaste betydelse för vår folknäring. Då härtill kommer att, enligt den

föreliggande propositionen nr 40, vanhävdad fastighet hädanefter skulle

kunna utarrenderas icke såsom hittills på 5 år, utan endast på ett år, blir

naturligtvis lagbestämmelsen helt och hållet ineffektiv, då ingen på så

kort tid lär vilja övertaga en vanhävdad jordbruksgård. Ur här berörd

synpunkt finns alltså ej tillräcklig anledning att utfärda ny fullmakt för

Kungl. Maj:t.

För det andra har lagrummet varit av betydelse för bränslekommissionens

verksamhet. Denna är emellertid nu ställd under avveckling.

Finansministern meddelade i remissdebatten i andra kammaren, »att sedan

juni månad 1918 har icke någon ved avverkats på ett par undantag när»

och i deri föreliggande propositionen uppges, »att beslagen på skogsmark

vore i stort sätt hävd med undantag för sådana områden, där kommissionen

fortfarande hade ved liggande». För bränslekommissionens räkning synes

därför på sin höjd behövas en rätt att förfoga över fastighet för upplag av

ved och transport därav. Att bibehålla lagstadgandet i dess nuvarande

lydelse, i syfte att bereda Kungl. Maj:t möjlighet att återuppliva bränslekommissionen,

synes icke kunna ifrågakomma; då Kungl. Magt säkerligen

icke kommer att på egen hand vidtaga en sådan åtgärd.

För det tredje har lagstadgandet ansetts vara av värde vid underhandlingen

med redarne om erhållande av skeppsrum tör införandet av

viktiga förnödenheter. Så långt det ur denna synpunkt är behövligt torde

stadgandet böra bibehållas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

• 8

Herr

Lindmans

motion.

Herr Lindman har i sin motion hemställt, att riksdagen måtte besluta

att gällande förfoganderättslag efter den 29 februari 1920 skall äga

tillämpning allenast beträffande vad som faller under bränslekommissionens

verksamhetsområde och i sådant avseende endast till och med den

28 februari 1921.

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»Alla torde vara överens därom, att ifrågavarande förfoganderättslag

icke bör vara gällande längre, än som är oundgängligen nödvändigt. Den

framkallades av det nödläge, vari vårt land under världskriget på vissa,

för folkets levnadsbehov synnerligen viktiga områden försattes, men så

fort detta nödläge upphörde, har tydligen grunden för lagens fortvaro

blivit undanryckt. Det är icke nog med, att denna lag för de olika

producenterna eller importörerna skapar ett osäkerhetstillstånd, som en

medborgare icke bör hava skyldighet att bliva underkastad längre än ett

verkligt nödtvång föreligger. En lag sådan som den ifrågavarande lägger

därjämte en förlamande hand på produktionen och handeln. Till de osäkra

faktorer, varmed dessa alltid hava att räkna, kommer nämligen den, så

länge lagen fortbestår, ständigt förefintliga farhågan, att staten med stöd

av densamma skall ingripa och rubba eljest fullt berättigade beräkningar.

Föredragande departementschefen förklarar sig visserligen, enligt vad statsrådsprotokollet

utvisar, förutsätta, att Kungl. Maj:t icke kommer att tilllämpa

lagens bestämmelser, med mindre detta påkallas av något allmänt

intresse av synnerlig vikt, men det betänkliga härvidlag är tydligen det

förhållandet, att meningarna kunna bliva så delade beträffande frågan, när

ett dylikt intresse av synnerlig vikt föreligger eller icke. Svårt att avgöra

redan för den, som har avgörandet i sin hand, blir det tydligen än svårare

för den, som skall inrätta sig efter vad Kungl. Maj:t en gång i framtiden

kan finna ett dylikt intresse påkalla.

För samhällslivets lugna gång och utveckling bör därför förevarande

lag fortast möjligt upphävas. När man nu genomläser departementschefens

motivering för lagens bibehållande, finner man sig icke övertygad om nödvändigheten

härav mer än i ett avseende, nämligen i fråga om området

för bränslekommissionens verksamhet. Det är tydligt, att denna kommissionsavveckling

ännu icke hunnit så långt, att lagen i det avseendet ännu

kan undvaras. Kommissionen har hemställt om lagens fortvaro under

ytterligare ett år, och sjmes häremot icke vara något att erinra.»

Till utskottet har med anledning av framställda frågor under hand

överlämnats följande, den 4 februari 1920 dagtecknade promemoria från

bränslekommissionen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

9

»1. Anledningarna till att förlängning av förfoganderättslagens giltighet

efter den 29 februari 1920 är för bränslekommissionen önskvärd.

Den författning, som legat till grund för avverkningar, som av kommissionen

vidtagits efter beslag å skogsmark, utfärdades den 12 maj 1917

och innefattar bestämmelser rörande upplåtande till kronan av vissa områden

för skogsavverkning (Sv. förf.-saml. n:r 211). Denna författning är

den enda, som, omedelbart berörande kommissionens verksamhet, fortfarande

är gällande. För verkställande av avverkningar (såsom nedan anföres

voro dessa s. k. beslagshuggningar avslutade 1 maj 1918) erfordras

icke berörda förordning, men däremot är det av vikt för kommissionen,

att förordningen erhåller utsträckt giltighetstid, så länge kommissionen har

ved kvarliggande i skogen. I kommissionens skrivelse till chefen för justitiedepartementet

har anmälts, att ganska stora kvantiteter ännu kvarligga

i skogen för utdrivning dels under innevarande vinter, dels även, dock

givetvis i ganska obetydlig utsträckning, under nästkommande förvinter.

Vidare har Kungl. Maj:t,. med stöd av förfoganderättslagen, efter

framställning av kommissionen, förordnat om upplåtande till kommissionen

av tre upplagsplatser, en i Östergötlands län, en i Gävleborgs län och en

i Norrbottens län. Då dessa upplagsplatser äro belägna å centralpunkter,

dit stora massor av kommissionens ved blivit förda, kan kommissionen

icke avvara upplagsplatserna med februari månads utgång.

Under senaste dagarna har ytterligare ett fall kommit upp, då kommissionen

eventuellt ser sig nödsakad göra framställning hos Kungl. Maj:t

om tillämpning av förfoganderättslagen för att kommissionen skall erhålla

rätt att begagna en upplagsplats utan kostnader, vilka måste betraktas såsom

abnorma.

2. Avverkar kommissionen fortfarande ved?

Alla kommissionens vedhuggningar avslutades i stort sett 1 maj

1918. Huggningar efter denna tid hava verkställts endast för utnyttjande

av avverkningsrätter, som kommissionen under år 1917 inköpt, samt i ett

fall — å Åggfors Aktiebolag tillhöriga skogar — som varit föremål för

tvist, på grund varav kommissionens avverkningar med anledning av avtal

en tid fått, vila och först på ett senare stadium av kommissionens verksamhet

kunnat verkställas. Den kvantitet, som sålunda avverkas, torde uppgå till

15 å 17,000 kubikmeter.

På grund av avverkningsrätter hugges för närvarande i Stockholms

län på 2 å 3 ställen samt i Västmanlands län på 1 ställe. EmelBihang

till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 6 käft. (Nr 10.) 2

Bränsle
kommis
sionen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Statens

odlings
kommitté.

Utskottet.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

lertid kunna dessa huggningar under inga omständigheter rubriceras såsom

omfattande utan snarare såsom små och tillfälliga.

3. Varuti består kommissionens arbete för närvarande?

Med eu lokal organisation, uppdelad i 8 förvaltningar försäljer kommissionen

för närvarande det vedlager, som genom dess försorg anskaffats.

Under september till och med december månader 1919 hava sålunda

försålts cirka 3,000,000 kubikmeter, motsvarande ett värde av cirka

33.000. 000 kronor.

Kommissionens vedlager 1 januari 1920 uppgick till i stort sett

4.000. 000 kubikmeter.

Utom försäljningen av veden ingår i kommissionens arbete avveckling

av tre dotterbolag, varav ett, Stockholms Vedaktiebolag, redan är försålt,

försäljning av maskiner, övriga inventarier m. m.»

Från statens odlingskommitté har på utskottets begäran lämnats uppgift

över av odlingsråden under år 1919 behandlade ärenden angående

vanhävd. Av denna uppgift framgår, att frånsett Södermanlands, Kristianstads

och Norrbottens län, från vilka län uppgifter icke inkommit till

odlingskommittén, 280 vanhävdsfall varit föremål för odlingsrådens prövning,

av vilka 22 anmälts till vederbörande länsstyrelse. I de två fall

som anmälts till länsstyrelsen i Värmlands län, hava anmälningarna resulterat

i de ifrågavarande fastigheternas utarrendering genom länsstyrelsens

försorg. Beträffande övriga län saknas uppgift om ärendenas behandling

hos länsstyrelsen. Uti den skrivelse, varmed den refererade uppgiften

överlämnats till utskottet, har odlingskommittén tillika meddelat, att Kungl.

Maj:t efter mitten av maj 1919 icke i något fall förordnat om upplåtande

till kronan av vanhävdad jordbruksfastighet.

Utskottet anser med hänsyn till i propositionen anförda skäl, att förfoganderättslagen

i sin helhet ej kan upphöra att gälla den 29 februari 1920.

Under sådana förhållanden och med hänsyn till nuvarande vanskliga övergångstid

finner utskottet lämpligast att lagen oförändrad prolongeras på

ytterligare ett år, så att dess giltighetstid utlöper sedan nästa års lagtima

riksdag sammanträtt. Då utskottet sålunda tillstyrker riksdagen lämna

Kungl. Maj:t det bemyndigande, som lagen innebär, sker det i den förvissningen,

att Kungl. Maj:t tillämpar lagen under dess nya giltighetstid

med samma varsamhet som under det år, som nu utlöper, och tillser att

dess bestämmelser ej komma till användning med mindre detta påkallas

av något allmänt intresse av synnerlig vikt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

11

Med denna utskottets ställning följer, att utskottet hemställer om

avslag å de i herrar Reuterskiölds m. fl., herr Hages, herrar Anderssons i

Eliantorp och Westmans i Brobygård samt herr Lindmans motioner framställda

yrkandena.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen med avslag å herrar Reuterskiölds

m. fl., herr Hages, herrar Anderssons i Eliantorp och

Westmans i Brobygård samt herr Lindmans motioner

måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 17 februari 1920.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

Reservationer:

l:o) av herr Johansson i Sollefteå, som yrkat att utskottet måtte

tillstyrka herr Hages motion;

2:o) av herrar von Sydow, Boberg och Andersson i Knäppinge, vilka

ansett, att utskottet i anslutning till herr Lindmans motion bort tillstyrka

riksdagen att med avslag å den kungl. propositionen för sin del antaga

följande

Lag

om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, på sätt i denna lag

stadgas, påfordra, att egendom avstås eller eljest ställes till förfogande för ändamål,

varom nedan sägs.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

2 §•

1 mom. Finnes erforderligt,

för tillgodoseende inom riket eller någon del därav eller å särskild ort av

befolkningens behov av vara, som är avsedd att genom sin förbränning alstra

värme, ljus eller kraft,

att vara, som nu är nämnd eller som kan användas för åstadkommande,

beredande, iståndsättande, tillhandahållande eller transport av dylik vara, ställes

till kronans förfogande,

vare innehavaren av sådan vara pliktig att, om Konungen så förordnar,

till kronan mot ersättning avstå varan, i den mån densamma icke må av innehavaren

behållas _ enligt vad i 7 § stadgas.

2 inom. Är vara, som på grund av meddelat förordnande skall avstås till

kronan ej i så berett skick som erfordras för varans användande till det därmed

avsedda ändamålet, vare innehavaren, enligt vad Konungen förordnar, pliktig att

innan varan avstås eller därefter låta den undergå nödig beredning, i den mån

denna enligt gängse förfarande med varan och ortens sed skulle hava verkställts

av innehavaren, om varan ej tagits i anspråk för kronans räkning.

3 mom. Vara, som avstås till kronan, skall av innehavaren avlämnas inom

tid och å ort inom länet, som av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat

föreskrivas; och vare innehavaren berättigad att, om varan skall avlämnas å annan

ort än den, där varan finnes, åtnjuta ersättning av kronan för varans forsling

till orten för avlämnandet.

3 §•

Förordnande enligt 2 § må avse jämväl vara, som efter förordnandets meddelande

tillverkas eller eljest framvinnes eller ock införes till riket eller inom

riket införes till viss del därav.

4 §•

1 mom. För behov, som i 2 § angives, äger Konungen förordna om beslag

å där avsedd vara; och må sådant förordnande meddelas även beträffande vara,

som därefter framvinnes eller införes.

Då beslag lagts å vara, må innehavare av varan icke förfoga däröver i

vidare mån än i 7 § stadgas.

2 mom. Har ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande innehavaren

förpliktats avstå varan till kronan, och ingiver han till Konungens befallningshavande

en till Konungen ställd ansökning om beslagets hävande, skall

beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika tid från

utgången av nyssnämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs.

5 §•

1 mom. Där det för tillgodoseende av sådant behov av vara, som i 2 §

avses, prövas nödigt, att kronan förfogar över fastighet, byggnad eller annan anläggning

eller järnväg, fartyg eller annat transportmedel utan att samma egendom

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av egendom pliktig att, i den mån

Konungen så förordnar, mot ersättning ej mindre till kronan upplåta egendomen

eller del därav med tillhörande inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga

erforderlig ändring eller förflyttning av inredning eller utrustning, som nu

är nämnd. Ägare eller brukare av fastighet, som enligt vad nu är sagt upplåtes

för drivande av jordbruk, äge dock, där han ej annorstädes förfogar över bostad,

att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme å fastigheten. Vad i första punkten är

stadgat galle ock om byggnad, som erfordras till bostad åt driftspersonal, samt

om mark eller byggnad för upplag.

2 mom. Erfordras för ändamål, som i 1 mom. är sagt,

att från fastighet tillhandahålles vara, som där frambringas eller finnes

tillgänglig,

eller att vid fabrik eller annan anläggning tillverkas, beredes eller iståndsättes

viss vara,

eller att med järnväg, fartyg eller annat transportmedel verkställes forsling

av viss vara eller av arbetare eller driftspersonal, som för varas framställning

eller tillhandahållande erfordras,

utan att kronan i övrigt förfogar över egendomen,

vare ägare eller innehavare av sådan egendom pliktig att, efter ty Konungen

förordnar, mot ersättning vidtaga de åtgärder, som för varans frambringande, beredande,

tillverkning, iståndsättande eller tillhandahållande erfordras, eller verkställa

forsling, som nyss är sagd.

Om rätt för innehavare av fastighet eller av fabrik eller annan anläggning

att tillgodogöra sig vara, som å fastigheten frambringas eller finnes tillgänglig

eller vid anläggningen tillverkas, galle vad i 7 § stadgas.

3 mom. Tages genom förfogande, som i denna § avses, växande skog

i anspråk bör ej utan tvingande skäl avverkning av kronan bedrivas eller innehavaren

åläggas i större omfattning än med god skogshushållning är förenligt.

6 §•

Förordnande, varom i 2, 3, 4 eller 5 § förmäles, må avse alla eller blott

vissa innehavare av egendom av angivet slag. Förordnandet vare mot innehavaren

gällande när han därav fått del; dock att förordnande, som avser vara, vilken

efter förordnandets delgivning framvinnes eller införes, skall gälla från det varan

framvunnits eller införts.

7 §•

Utan hinder av förordnande enligt 2 § 1 mom., 3 g, 4 § 1 mom. eller 5 §

2 mom. må innehavare- av vara behålla eller använda så mycket därav, som ej

uppenbarligen överstiger oundgängligt behov för honom eller den, som av hono?n

njuter kost eller stat. Konungen eller den därtill av Konungen förordnats må

dock i fråga om vara, som innehavaren förvärvat i uppenbart syfte att åter avyttra

densamma, kunna, där i särskilt fall synnerliga skäl därtill äro, förbjuda

innehavaren att i någon mån förfoga över varan.

Då vad i första stycket första punkten stadgas vinner tillämpning, äger

Konungen eller den därtill av Konungen förordnats bestämma, huru mycket av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

varan innehavaren må behålla eller använda. Beslut, varigenom meddelas sådan

bestämmelse, mä icke innefatta prövning av lagligheten av åtgärd, som varuinneh

avaren dessförinnan vidtagit.

Har beslut om förbud eller annan bestämmelse, som ovan i denna § avses,

meddelats av annan än Konungen, må innehavaren av varan sist å tjugonde dagen

från det han erhållit del av beslutet däröver anföra besvär hos Konungen;

dock lände beslutet utan hinder av anförda besvär till efterrättelse, om ej Konungen

annorlunda förordnar.

8 §■

Innehavare av vara, som skall avstås till kronan eller tagits i beslag, vare

pliktig upplägga, förvara och vårda den; ock varde nödig kostnad härför honom

av kronan gottgjord.

9 §.

Skall vara jämlikt 2 eller 3 § avstås till kronan och möter ej genom innehavarens

förvållande hinder att varan tages i besittning för kronans räkning,

stånde kronan faran för att varan av våda förstöres, försämras eller minskas.

Häves beslag, som enligt 4 § lagts å vara eller upphör det eljest att gälla

utan att varan avstås till kronan, och har varan lidit skada till följd av beslaget,

gälde kronan ersättning för skadan.

10 §.

Då vara, som jämlikt 2 eller 3 § skall avstås till kronan eller som enligt

5 § 2 mom. skall ställas till kronans förfogande, avlämnas eller eljest för kronans

räkning tages i besittning, vare kronan ägare av varan.

11 §•

1 mom. Anspråk på ersättning av kronan, som av denna lag föranledas,

skola med iakttagande av vad i 2 mom. av denna § sägs prövas enligt de grunder,

om vilka förmäles i gällande lag angående skyldighet för kommuner och

enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov; och skall angående

sätt och tid för ersättningens bestämmande och erläggande gälla vad i samma

lag stadgas om likvid för fullgjord rekvisition.

2 mom. Hörordnar Konungen om avstående av vara, varde den innehavaren

enligt 2 § tillkommande ersättning för varan bestämd till det värde, som

gällde vid tiden för förordnandets meddelande, eller, om varans avstående föregåtts

av beslag, till det värde, som gällde, då förordnande om beslaget gavs; för

vara, som i 3 § avses, bestämmes ersättningen till det värde, som gällde vid tiden

för framvinnandet eller införandet.

Har vara jämlikt förordnande, som i 2 § 2 mom. sägs, undergått beredning,

skall ersättningen utgå med hänsyn till det värde, som gällde, när beredningen

fullbordats.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande AV 10.

15

12 §.

Har vara, som borgenärer både såsom pant eller eljest under panträtt i

handom, avståtts till kronan, eller har borgenär, som, då vara avstods, hade panträtt

i varan utan att hava den under panträtt i handom eller ägde rätt att till

säkerhet för sin fordran hålla varan kvar, hos den, som det tillkommer att gälda

ersättningen för varan, innan sådant skett framställt yrkande att undfå betalning

ur ersättningen, varde denna överlämnad till överexekutor i den ort, där varan

avstods; och äge beträffande överexekutors förfärande med ersättningen bestämmelserna

om fördelning hos utmätningsman av köpeskilling för utmätningsvis såld

lös egendom motsvarande tillämpning.

13 §.

Meddelas förordnande, varom i 2, 3 eller 5 § stadgas, äger Konungen, i den

mån så prövas nödigt, föreskriva, att egendom skall avstås eller upplåtas eller

arbete utföras icke åt kronan utan åt annan, som i förordnandet bestämmes; och

skall, då sådan föreskrift meddelats, vad ovan i denna lag stadgas om kronan i

tillämpliga delar gälla beträffande den, som sålunda sättes i kronans ställe. Fullgöres

ej inom stadgad tid honom åliggande skyldighet att gälda ersättning, som

enligt denna lag skall utgå, vare kronan pliktig att, på ansökning av den till

ersättningen berättigade, densamma gälda.

14 §.

Det åligger en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande

eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning, huruvida och i

vilken myckenhet han innehar i 2 § avsedd vara.

Yägrar någon vid sådan förfrågan att lämna den begärda upplysningen

eller finnes skälig anledning misstänka, att han söker vilseleda om sitt innehav

av varan, äger Konungens befallningshavande låta verkställa undersökning av

salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, varöver han förfogar, samt taga

del av hans handelsböcker och andra dylika handlingar.

Yad vid sådan undersökning inhämtas må ej yppas i vidare mån än som

erfordras för vinnande av det med undersökningen avsedda ändamål.

15 §.

Den, som med vetskap därom, att förordnande enligt 2, 3, 4 eller 5 § meddelats,

olovligt förfogar över, undansticker, skadar eller förstör vara eller annan

egendom, som förordnandet avser, eller eljest åsidosätter vad på honom ankommer

till fullgörande av förordnandet eller av eljest enligt denna Jag behörigen meddelade

föreskrifter eller ock att fullgöra honom enligt 8 § åliggande skyldighet

att taga hand om sådan vara, varde dömd till böter från och med etthundra till

och med tiotusen kronor eller till fängelse. Åro omständigheterna synnerligen

förmildrande, må böter nedsättas till tio kronor; äro de synnerligen försvårande,

må dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vare, om någon vid för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

frågan av Konungens befallningshavande eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt

vägrar att lämna upplysning, varom i 14 § förmäles, eller vid sådan förfrågan

eller vid undersökning, som i- samma § sägs, söker vilseleda om sitt innehav av

någon i 2 § avsedd vara.

16 §.

Delaktighet i brott mot denna lag straffas efter ty i 3 kap. strafflagen

är stadgat.

17 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

18 §.

Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt till rekvisition, som

enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet.

19 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, och om verkställighet av förordnande, varom i 2, 3, 4 eller 5 §

är stadgat, samt om användande för det avsedda behovet av vad enligt denna lag

tagits i anspråk, så ock i övrigt giva de närmare föreskrifter, som må erfordras

för tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1920 och gäller till och med den 28

februari 1921.

Där beslag å vara eller annat förfogande över egendom, varom pa grund

av äldre lag förordnats, gäller till och med den 29 februari 1920, äger Konungen

före den 1 mars 1921 förordna, att nämnda förfogande skall fortfarande gälla, såsom

vore därom enligt denna lag förordnat; och vare delgivning av det nya förordnandet

ej erforderlig. Har sådant förordnande givits angående beslag, värde

den i 4 § 2 mom. bestämda tiden av trettio dagar efter beslag räknad från det

beslaget först blev gällande, och skall vad i 11 § stadgas om ersättnings bestämmande

till värdet vid den tid, då förordnandet om beslag gavs, äga tillämpning

i fråga om det förordnande, som först meddelats.

Har den 28 februari 1921 förordnande om varas avstående till kronan ännu

ej blivit mot innehavaren gällande, vare förordnandet utan verkan. Beslag enligt

4 § eller förfogande enligt 5 § galle ej längre än till nyss angivna tid. I fråga

om ersättning, vartill någon enligt denna lag är berättigad den 28 februari 1921

eller för upplåtelse, som därefter gäller, så ock beträffande ansvar för förseelse,

som i 15 § avses, där den begåtts före den 1 mars 1921, skall vad i denna lagstadgas

fortfarande äga tillämpning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

17

3:o) av herrar Westman och Nilsson i Vibberbo, som anfört:

»För vår del finna vi ej tillräckliga skal anförda för utskottets hem
ställan,

att förfoganderättslagen skall oförändrad prolongeras på ytterligare

ett år. Vi anse, att utskottet vid denna hemställan ej tillfyllest behjärtat

den störa vikten såväl ur statsrättslig som praktisk synpunkt därav,

att de utomordentliga befogenheter denna lag lägger i regeringens hand

så snart ske kan inskränkas och avvecklas. Då enligt vår mening bland

annat möjligheterna till ett återupptagande av den under kristiden förekommande

statsdrift, som ägt rum exempelvis genom bränslekommissionen,

böra undanröjas, kunna vi ej heller ansluta oss till en hemställan

om bifall till det yrkande, som framförts i den av hr Lindman väckta

motionen. Med stöd av vad vi sålunda anfört anmäla vi vår reservation

mot utskottets beslut.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 6 käft. (AV 10.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1920:28 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 26 april 1918 om förfogande över viss a1 i texten