Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning till skydd i visst avseende för rättigheter till husbehovsvirke å mark, som äges eller disponeras av annan.

1920-03-02 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1920:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning till skydd i visst avseende för rättigheter till husbehovsvirke å mark, som äges eller disponeras av annan.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1920 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till

Kungl. Maj:t angående lagstiftning till skydd i visst

avseende för rättigheter till husbehovsvirke å mark, som

äges eller disponeras av annan.

Närvarande: herrar von Sneidern, Alfred Petrén*, Hult, Westman,

Boberg, Linder, Sigfrid*, Frändén, Randegård, Magnusson i Kalmar*,

Andersson i Knäppinge, Karlsson i Gasabäck*, Carlsson i Frosterud,

Nilsson i Vibberbo*, Johansson i Sollefteå och Johansson i Vittinge.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion

nr 24 hava herrar Yennerström, Berglund och Johansson i Sollefteå

hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för

riksdagen av en sådan lagstiftning, varigenom innehavare av rätt till husbehovsvirke

å mark, som äges eller disponeras av annan person, kan erhålla

tillräckligt skydd mot en sådan avverkning, som inkräktar på

denna rätt.

Angående skälen för berörda hemställan får utskottet hänvisa till

motionen.

Förevarande fråga har ett flertal gånger, senast åren 1915 och 1917

i anledning av motioner väckta av herr Molin i Dombäcksmark, varit

föremål för riksdagens behandling utan att till någon dess åtgärd föranleda.

Vid 1915 års riksdag avgav jordbruksutskottet följande yttrande,

som sedermera åberopades jämväl av samma utskott vid 1917 års riksdag:

»Såsom synes, avser nu föreliggande motion icke blott skydd för av- Jordbruksnttalad

rätt till husbehovsvirke från annans skogsmark. Den har nämligen, ffg

i likhet med motionärens framställning vid 1914 års senare riksdag, iså riksdag.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 8. höft. (Nr 13.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

måtto en vidsträcktare syftning än tidigare i ämnet väckta motioner, att

den dels åsyftar en reglering av båda kontrahenternas rättigheter och

skyldigheter, dels ock avser samtliga förekommande rättigheter till husbehovsvirke,

vare sig rättigheten är avtalad att tillgodonjutas från annan

tillhörig skogsmark eller från egen skog, till vilken avverkningsrätten

blivit åt annan upplåten. I främsta rummet synes emellertid motionären

hava tagit sikte på önskemålet att verksamt skydda de i vissa delar av

landet talrikt förekommande skogsrättigheter, vilka såsom servitut förbundits

med innehavet av torp eller avsöndrade lägenheter.

Det lärer icke kunna bestridas, att motionärens kritik av ifrågavarande

rättigheter till husbehovsvirke i stort sett är befogad. Det är härvidlag

främst två synpunkter, som göra sig gällande: omsorgen om en rationell

skogsvård samt önskvärdheten av att tillförsäkrad rätt till husbehovsskog

upprätthålles på ett för dess syfte fullt betryggande sätt, utan förfång för

någondera parten.

De svårigheter, som emellertid vanligen möta mot ett fullt tillgodoseende

av berörda intressen, sammanhänga givetvis innerst med den omständigheten,

att ifrågavarande skogsservitut och därmed jämförliga skogsrättigheter

merendels komma att innebära ett mer eller mindre genomfört

sambruk av skogen, därvid, förklarligt nog, parternas intressen och strävanden

mindre inrikta sig på att spara den tjänande fastighetens skogsbestånd

än att i möjligaste mån för egen del utnyttja detsamma. Härtill kommer,

att kontrakt angående upplåtande eller förbehåll av rätt till husbehovsskog

ofta nog sakna föreskrifter rörande gränserna för parts dispositionsrätt

till sådan skog. Att under sådana omständigheter skogsrättigheterna

mången gång kunna medföra ett betänkligt osäkerhetstillstånd, som ingalunda

är till båtnad för en ändamålsenlig, ordnad skogshushållning och

som därjämte ofta giver anledning till sådana konflikter mellan parterna,

att det särskilt för skogsrättsinnehavaren kan uppstå svårighet att i avsedd

omfattning eller eljest på vederbörligt sätt göra sin rätt gällande, är

utskottet också villigt att erkänna.

Motionären har, såsom synes, huvudsakligen tänkt sig två utvägar

att råda bot på berörda missförhållanden. Han ifrågasätter nämligen å

ena sidan avlösning av servituts- och övriga rättigheter till skogsfång och

deras ersättande med självständiga skogsskiften samt å andra sidan lagbestämmelser,

avsedda att under nämnda rättigheters fortbestånd kringgärda

dem med ett mera effektivt rättsskydd än det som, enligt motionärens

förmenande, nu gällande lagstiftning möjliggör.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

Vidkommande till en början motionärens sistberörda önskemål om lagstiftningsåtgärder

i ändamål att skydda och reglera fortbestående skogsrättigheter,

synes det uppenbart, att motionären underskattat betydelsen

eller tillämpligheten av de rättsmedel, som dock otvetydigt stå parterna

till buds, för den händelse enderas rätt skulle hotas eller kränkas. Bortsett

från förefintliga garantier för ifrågavarande rättigheters formella bestånd

— varom här icke torde vara fråga — har det sålunda, senast vid

nästlidna riksdag av vederbörande utskott, påvisats, hurusom rättsägare

ingalunda saknar utväg att med tillhjälp av bestående lag göra sin rätt

gällande jämväl på ett materiellt verksamt sätt. I sådant hänseende har

det erinrats om möjligheterna å ena sidan att utverka interimistiskt avverkningsförbud

samt å andra sidan att utbekomma skadeersättning enligt

allmänna skadeståndsregler.

Motionären har nu, givetvis utan att därför kunna förebringa några

hållbara grunder, rentav sökt förneka tillämpligheten av de sålunda påvisade

lagliga medlen att säkerställa ifrågavarande rättighet eller att i skadeståndsväg

vinna ersättning för dess mistande. Väl torde man emellertid i

likhet med motionären vara berättigad att ifrågasätta, huruvida — såsom

förhållandena i flertalet fall faktiskt gestalta sig — berörda rättsmedel

lämpa sig att på ett praktiskt verksamt och tillfyllestgörande sätt trygga

de rättigheter och intressen, som i motionen avses. I sådant avseende

har motionären särskilt gjort gällande, att den klass av mindre jordbrukare

och lägenhetsinnehavare, vilka förmånen av husbehovsvirke i regel tillkommer,

merendels äro i den svaga ekonomiska ställning, att de rygga

tillbaka för att genom eventuellt kostsamma och till utgången tvivelaktiga

processer göra gällande det anspråk på avverkningsförbud eller skadestånd,

som allt efter omständigheterna skulle erfordras.

Frågan härom sammanhänger emellertid på det närmaste med det

förut berörda förhållandet, att avtalen om servituts- eller nyttjanderätt till

husbehovsskog i regel icke avfattas med nödig fullständighet och tydlighet.

Fasthålles denna synpunkt, synes det vara en tämligen opåkallad och i

alla händelser eu synnerligen vansklig uppgift för lagstiftningen att, såsom

motionären ifrågasätter, med bibehållande av skogsservituten och därmed

likartade bruksrättigheter till skog i deras nuvarande form, söka tillförsäkra

rättigheterna i fråga något speciellt för dem avpassat lagstadgat skydd utöver

det gällande lag och skadeståudsgrunder erbjuda.

Tillräckligt många äro emellertid, såsom ovan framhållits, de olägenheter

och missbruk, som under nuvarande förhållanden vidlåda systemet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

med ifrågavarande skogsrättigheter och som väl tillsvidare få anses

därifrån oskiljaktiga. Så mycket mera beaktande förtjänar därför tanken

på den fullständiga omläggning av hela detta system, som innefattas i det

förstberörda av motionären antydda uppslaget till frågans lösning. Åtminstone

vad servitutsrättigheterna till skogsfång angår, har möjligheten till

sådana rättigheters avlösning i utbyte mot från den tjänande fastigheten

utbrutna, självständiga skogsskiften länge varit ett uppmärksammat önskemål,

vartill även hänsyn tagits vid utarbetandet av det förslag till ny lag

om skifte av jord, som framlagts av den s. k. skiftestadgekommittén. Bland

annat har nämligen uti 287 § av nämnda lagförslag stadgats medgivande

för ägare av fastighet, som besväras av skogsfångs- eller mulbetesservitut,

att, jämväl utan sammanhang med laga skifte, genom utbrytning av servitutet

få fastigheten därifrån befriad, där sådant befinnes medföra nytta och

kunna ske utan någons förfång.

Av motionären har det nu framhållits såsom en väsentlig brist i det

framställda lagförslaget och särskilt såsom ett hinder för uppnåendet av

motionens huvudsakliga syftemål, att utbrytningsvit sord sålunda ej är avsett

att tillerkännas den servitutsberättigade, utan uteslutande förbehållits ägaren

av den tjänande fastigheten.

Denna uppfattning synes utskottet icke utan vidare böra underkännas.

De motiv för en dylik inskränkning av utbrytningsvitsordet, som av kommittén

anförts och som nästlidet år av första kammarens vederbörande

tillfälliga utskott åberopades såsom stöd för dess hemställan om avslag å

då förevarande motion, synas utskottet visserligen förtjäna avseende såsom

belysande för vad som ur skiftessynpunkt kan hava tett sig som utbrytningens

primära ändamål. Men näppeligen torde dessa motiv kunna anses

fullt avgörande för ett obetingat avvisande av de helt naturliga anspråk

på ömsesidighet i fråga om avlösningsvitsord, som — efter vad även av

nämnda kommitté erkännes — framställts från de servitutsberättigades

sida, särskilt från den stora grupp därav, som utgöres av torpare med

servitutsrätt å stamhemmanets ägor. Utskottet kan ej finna annat än att

fall kunna förekomma, då den servitutsberättigades intresse av att skydda

sin husbehovsrätt mot överavverkning eller intrång från skogsägarens sida

bör anses likvärdigt med den senares intresse av att freda fastigheten mot

missbruk av nämnda rätt. Det kan ifrågasättas, huruvida det icke, även

under vissa andra förhållanden, bäst skulle överensstämma med rättvisa

och billighet att under betryggande garantier lämna möjlighet öppen för

båda de intresserade parterna att påkalla utbrytning av mark i vederlag

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

för rättigheten. Utskottet vill i detta avseende blott erinra om de icke

sällsynta fall, då vederbörande virkesberättigad tillförsäkrats en allmän

rätt att »efter anvisning» erhålla busbehovsskog och således beträffande

platsen för förmånens uttagande och virkets beskaffenhet m. m. är helt

underkastad kontrollen av den som äger eller disponerar skogen. Säkerligen

skulle nu, därest endast denne erhölle utbrytningsvitsord, i flertalet

dylika fall ingen avlösning komma till stånd, enär en sådan här knappast

kan förutsättas såsom betingad av den tjänande fastighetens intresse.

Om utskottet sålunda med hänsyn till önskvärdheten icke minst ur

skogsvårdssynpunkt att såvitt möjligt avlägsna de intressemotsatser, som

skapats av flertalet nu gällande, olämpligt avfattade husbehovsavtal — för

sin del finner avlösningsrätt med ömsesidigt utbrytningsvitsord erbjuda det

verksammaste medlet härför, vill utskottet å andra sidan icke bestrida,

att någon begränsning i tillämpligheten av sådant vitsord för den servitutsberättigade

parten under vissa omständigheter kan anses önskvärd eller

påkallad av avtalets beskaffenhet.

De synpunkter i förevarande avseende, varåt ufskottet sålunda velat

giva uttryck och som i viss mån sammanfalla med motionärens, torde

emellertid äga en så uppenbar betydelse, att Kungl. Maj:t med säkerhet

torde kunna förväntas, vid den slutliga prövningen av ifrågavarande lagförslag,

ägna desamma all den hänsyn, som dem vederbör.

Det synes antagligt, att genom lagbestämmelser i antydd riktning

ifrågavarande skogsservitut och med dem jämställda skogsrättigheter efter

hand komma att upphöra och sålunda motionärens önskemål i högst väsentlig

mån bliva tillgodosett.

Med åberopande av vad sålunda anförts och i förvissning att Kungl.

Maj:t före framläggande för riksdagen av det förslag, vartill skiftesstadgekommitténs

betänkande kan giva anledning, måtte taga under omsorgsfull

omprövning frågan om husbehovsrättigheternas avlösning i hela dess vidd,

får utskottet, som sålunda icke ansett något uttalande av riksdagen i detta

ämne vara för närvarande påkallat, hemställa, att förevarande motion ej

må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Skiftesstadgekommittén upptog i sitt år 1911 avgivna förslag till lag Skiftess fn dg eom

skifte av jord under 19 § stadgande därom, att vid laga skifte av kon,mitténfastighet,

å vars område ägare av fastighet, som ej inginge i skiftet, vore

för all framtid berättigad till skogsfång eller mulbete, skulle sådant servitut

utbrytas, där ej laga hinder mötte och sådant kunde ske utan någons

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

förfång. Därest fortvaron av sådan rättighet vore begränsad till viss tid

eller beroende av visst villkor, finge under enahanda förutsättningar område

avsättas, å vilket den berättigade ägde att med fastighetsägarens

uteslutande utöva ifrågavarande rättighet. Vad sålunda stadgats skulle i

tillämpliga delar gälla om servitut, som besvärade fastighet inom ett skifteslag

till förmån för annan fastighet i samma skifteslag. I fråga om utbrytning

av servitut, innefattande rätt till skogsfång eller mulbete, utan

sammanhang med skifte, upptog förslaget under 287 § det i jordbruksutskottets

ovanintagna utlåtande omförmälda stadgande.

Skifteslag- Sakkunniga för överarbetande av skiftesstadgekommitténs förslag, den

kommissiö- 8- k. skifteslagstiftningskommissionen, hava i år 1918 avgivet betänkande

nen. i fråga om utbrytning av skogsfångst- och mulbetesservitut i sammanhang

med laga skifte föreslagit bestämmelser av enahanda innehåll som skiftesstadgekommitténs

förslag. Vad åter angår utbrytning av sådant servitut

utan sammanhang med skifte, anför kommissionen, efter att hava redogjort

för jordbruksutskottets här ovan intagna utlåtande, följande:

»Förhållandet kan vara att en person väl vill överlåta en mindre de

av sin fastighet jämte t. ex. skogsfångsrätt å återstoden men icke ett

större område. Gåves nu den servitutsberättigade oinskränkt utbrytningsvitsord,

löpte säljaren i det anförda exemplet risken att, kanske omedelbart

efter överlåtelsen, mötas av ett utbrytningsyrkande. Detta synes icke

billigt och kan hava den verkan, att mången önskvärd överlåtelse, t. ex.

för egnahemsbildande, icke kommer till stånd. I fråga om äldre upplåtelser

framträder obilligheten i än högre grad. Utbrytnings vitsord synes

därför i allmänhet icke böra tillerkännas den härskande fastighetens ägare.

Förfar emellertid den tjänande fastighetens ägare så med fastigheten, att

den servitutsberättigades rätt äventyras, synes emellertid vitsord till utbrytning

böra tillkomma denne. Endast förefintligheten av ett stadgande

av sådant innehåll torde innefatta ej så litet skydd för servitutsrättens

tillgodonjutande; så länge denna rätt respekteras, löper ju den tjänande

fastighetens ägare ej någon risk att utsättas för en av honom ej önskad

utbrytning, och respekteras icke rättigheten, föranleder ju den tjänande

fastighetens ägare själv utbrytningen.»

Med hänsyn till det sålunda anförda fogade kommissionen till den

paragraf i dess förslag, som motsvarade 287 § i skiftesstadgekommitténs

förslag, eller 3 § av 23 kapitlet, ett tillägg av innehåll, att utbrytnings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. 7

vitsord tillkomme den härskande fastighetens ägare, där det visades, att servitutet

äventyrades.

Jämväl den år 1911 tillsatta skogslagstiftningskommittén, har haft Skog slag stiftförevarande

spörsmål under behandling. I del I av sitt betänkande, av- ”3&T

given år 1918, erinrar kommittén, hurusom frågan om skyddande av rätt

till husbehovsvirke å annans skog icke torde falla inom skogslagstiftningens

område, men att däremot frågan om skydd mot obehörigt utövande

av rätt till skogsfångst å annans mark folie inom området för nämnda lagstiftning.

CJr sistnämnda synpunkt föreslår kommittén ett tillägg till 5 §

i gällande lag om servitut, innefattande bestämmelser om rätt för ägare

av den tjänande fastigheten att hos domstol påkalla, att servitutets utövande

inskränkes till viss del av fastigheten. I anslutning till nämnda

tillägg föreslår kommittén emellertid med hänsyn till den servitutsberättigades

intresse ett ytterligare tillägg till nämnda paragraf, innefattande

stadgande om rätt för innehavare av skogsfångstservitut, för vars begagnande

visst ställe är bestämt, att, då han genom åtgärd av ägaren eller på

grund av vägrat tillstånd av myndighet i fall, där sådant enligt lag erfordras,

hindras i utövningen av sin rätt, påkalla servitutets förflyttning

till annat ställe å fastigheten, där rättigheten kan begagnas, dock att, där

fastighetsägaren ej vållat hindret för servitutets begagnande, förflyttning

ej må beviljas, i fall särdeles men därigenom skulle tillskyndas honom.

Av ovanstående redogörelse framgår, att riksdagarna åren 1915 och 1917 Utskottet.

avslagit yrkanden, som nära överensstämma med det, som i föreliggande

motion framställts. Eiksdagarnas beslut hava grundats på utlåtanden från

jordbruksutskottet, däri hänvisning skett till skiftesstadgekommitténs förslag

till ny skifteslag. I detta förslag hava ökade möjligheter beretts till utbrytning

av servitut ävensom föreslagits rätt till avskiljande av område, å

vilket till skogsfång berättigad skulle äga att med fastighetsägarens uteslutande

utöva ifrågavarande rättighet. Genom tillämpning av dessa stadganden

skulle uppgivna faror för beståndet av rätt till husbehovsvirke i

avsevärd utsträckning undanröjas. Men jordbruksutskottet har vid dessa

tillfällen mot skiftesstadgekommitténs förslag invänt, att utbrytningsvitsordet

var förbehållet den tjänande fastigheten samt uttalat den önskan,

att sådant vitsord i viss utsträckning även måtte tillerkännas den härskande

fastigheten. I skifteslagstiftningskommissionens sedermera ar 1918

avgivna betänkande har även denna riksdagens önskan blivit uppmärk
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

sammad och den härskande fastigheten tillerkänts vitsord i fall, då servitutet

äventyrades. Inom justitiedepartementet har år 1919 tillkallats sakkunniga

för fortsatt utredning av frågan om ny lagstiftning beträffande de

nuvarande ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten, och utskottet har

inhämtat, att dessa sakkunniga granska förarbetena till ny skifteslag. Anledning

finnes att antaga, att förslag till sådan lag skall kunna av Kungl.

Maj it framläggas för nästa riksdag. Under sådana förhållanden och då

utskottet är förvissat, att de av 1915 och 1917 års jordbruksutskott och

riksdagar uttalade uppfattningar, som av utskottet delas, även komma att

beaktas, såväl vid den snart förestående slutliga prövningen och utarbetningen

av förslag till ny skifteslag som vid framläggandet av de lagförslag,

vartill skogslagstiftningskommitténs förarbeten kunna giva anledning,

får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1920.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

Stockholm 1920. Kungl. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.