Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning till skydd i visst avseende för rättigheter till husbehovsvirke å mark, som äges eller disponeras av annan.
1920-03-02 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1920:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning till skydd i visst avseende för rättigheter till husbehovsvirke å mark, som äges eller disponeras av annan.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1920 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående lagstiftning till skydd i visst
avseende för rättigheter till husbehovsvirke å mark, som
äges eller disponeras av annan.
Närvarande: herrar von Sneidern, Alfred Petrén*, Hult, Westman,
Boberg, Linder, Sigfrid*, Frändén, Randegård, Magnusson i Kalmar*,
Andersson i Knäppinge, Karlsson i Gasabäck*, Carlsson i Frosterud,
Nilsson i Vibberbo*, Johansson i Sollefteå och Johansson i Vittinge.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion
nr 24 hava herrar Yennerström, Berglund och Johansson i Sollefteå
hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för
riksdagen av en sådan lagstiftning, varigenom innehavare av rätt till husbehovsvirke
å mark, som äges eller disponeras av annan person, kan erhålla
tillräckligt skydd mot en sådan avverkning, som inkräktar på
denna rätt.
Angående skälen för berörda hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.
Förevarande fråga har ett flertal gånger, senast åren 1915 och 1917
i anledning av motioner väckta av herr Molin i Dombäcksmark, varit
föremål för riksdagens behandling utan att till någon dess åtgärd föranleda.
Vid 1915 års riksdag avgav jordbruksutskottet följande yttrande,
som sedermera åberopades jämväl av samma utskott vid 1917 års riksdag:
»Såsom synes, avser nu föreliggande motion icke blott skydd för av- Jordbruksnttalad
rätt till husbehovsvirke från annans skogsmark. Den har nämligen, ffg
i likhet med motionärens framställning vid 1914 års senare riksdag, iså riksdag.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 8. höft. (Nr 13.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
måtto en vidsträcktare syftning än tidigare i ämnet väckta motioner, att
den dels åsyftar en reglering av båda kontrahenternas rättigheter och
skyldigheter, dels ock avser samtliga förekommande rättigheter till husbehovsvirke,
vare sig rättigheten är avtalad att tillgodonjutas från annan
tillhörig skogsmark eller från egen skog, till vilken avverkningsrätten
blivit åt annan upplåten. I främsta rummet synes emellertid motionären
hava tagit sikte på önskemålet att verksamt skydda de i vissa delar av
landet talrikt förekommande skogsrättigheter, vilka såsom servitut förbundits
med innehavet av torp eller avsöndrade lägenheter.
Det lärer icke kunna bestridas, att motionärens kritik av ifrågavarande
rättigheter till husbehovsvirke i stort sett är befogad. Det är härvidlag
främst två synpunkter, som göra sig gällande: omsorgen om en rationell
skogsvård samt önskvärdheten av att tillförsäkrad rätt till husbehovsskog
upprätthålles på ett för dess syfte fullt betryggande sätt, utan förfång för
någondera parten.
De svårigheter, som emellertid vanligen möta mot ett fullt tillgodoseende
av berörda intressen, sammanhänga givetvis innerst med den omständigheten,
att ifrågavarande skogsservitut och därmed jämförliga skogsrättigheter
merendels komma att innebära ett mer eller mindre genomfört
sambruk av skogen, därvid, förklarligt nog, parternas intressen och strävanden
mindre inrikta sig på att spara den tjänande fastighetens skogsbestånd
än att i möjligaste mån för egen del utnyttja detsamma. Härtill kommer,
att kontrakt angående upplåtande eller förbehåll av rätt till husbehovsskog
ofta nog sakna föreskrifter rörande gränserna för parts dispositionsrätt
till sådan skog. Att under sådana omständigheter skogsrättigheterna
mången gång kunna medföra ett betänkligt osäkerhetstillstånd, som ingalunda
är till båtnad för en ändamålsenlig, ordnad skogshushållning och
som därjämte ofta giver anledning till sådana konflikter mellan parterna,
att det särskilt för skogsrättsinnehavaren kan uppstå svårighet att i avsedd
omfattning eller eljest på vederbörligt sätt göra sin rätt gällande, är
utskottet också villigt att erkänna.
Motionären har, såsom synes, huvudsakligen tänkt sig två utvägar
att råda bot på berörda missförhållanden. Han ifrågasätter nämligen å
ena sidan avlösning av servituts- och övriga rättigheter till skogsfång och
deras ersättande med självständiga skogsskiften samt å andra sidan lagbestämmelser,
avsedda att under nämnda rättigheters fortbestånd kringgärda
dem med ett mera effektivt rättsskydd än det som, enligt motionärens
förmenande, nu gällande lagstiftning möjliggör.
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
Vidkommande till en början motionärens sistberörda önskemål om lagstiftningsåtgärder
i ändamål att skydda och reglera fortbestående skogsrättigheter,
synes det uppenbart, att motionären underskattat betydelsen
eller tillämpligheten av de rättsmedel, som dock otvetydigt stå parterna
till buds, för den händelse enderas rätt skulle hotas eller kränkas. Bortsett
från förefintliga garantier för ifrågavarande rättigheters formella bestånd
— varom här icke torde vara fråga — har det sålunda, senast vid
nästlidna riksdag av vederbörande utskott, påvisats, hurusom rättsägare
ingalunda saknar utväg att med tillhjälp av bestående lag göra sin rätt
gällande jämväl på ett materiellt verksamt sätt. I sådant hänseende har
det erinrats om möjligheterna å ena sidan att utverka interimistiskt avverkningsförbud
samt å andra sidan att utbekomma skadeersättning enligt
allmänna skadeståndsregler.
Motionären har nu, givetvis utan att därför kunna förebringa några
hållbara grunder, rentav sökt förneka tillämpligheten av de sålunda påvisade
lagliga medlen att säkerställa ifrågavarande rättighet eller att i skadeståndsväg
vinna ersättning för dess mistande. Väl torde man emellertid i
likhet med motionären vara berättigad att ifrågasätta, huruvida — såsom
förhållandena i flertalet fall faktiskt gestalta sig — berörda rättsmedel
lämpa sig att på ett praktiskt verksamt och tillfyllestgörande sätt trygga
de rättigheter och intressen, som i motionen avses. I sådant avseende
har motionären särskilt gjort gällande, att den klass av mindre jordbrukare
och lägenhetsinnehavare, vilka förmånen av husbehovsvirke i regel tillkommer,
merendels äro i den svaga ekonomiska ställning, att de rygga
tillbaka för att genom eventuellt kostsamma och till utgången tvivelaktiga
processer göra gällande det anspråk på avverkningsförbud eller skadestånd,
som allt efter omständigheterna skulle erfordras.
Frågan härom sammanhänger emellertid på det närmaste med det
förut berörda förhållandet, att avtalen om servituts- eller nyttjanderätt till
husbehovsskog i regel icke avfattas med nödig fullständighet och tydlighet.
Fasthålles denna synpunkt, synes det vara en tämligen opåkallad och i
alla händelser eu synnerligen vansklig uppgift för lagstiftningen att, såsom
motionären ifrågasätter, med bibehållande av skogsservituten och därmed
likartade bruksrättigheter till skog i deras nuvarande form, söka tillförsäkra
rättigheterna i fråga något speciellt för dem avpassat lagstadgat skydd utöver
det gällande lag och skadeståudsgrunder erbjuda.
Tillräckligt många äro emellertid, såsom ovan framhållits, de olägenheter
och missbruk, som under nuvarande förhållanden vidlåda systemet
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
med ifrågavarande skogsrättigheter och som väl tillsvidare få anses
därifrån oskiljaktiga. Så mycket mera beaktande förtjänar därför tanken
på den fullständiga omläggning av hela detta system, som innefattas i det
förstberörda av motionären antydda uppslaget till frågans lösning. Åtminstone
vad servitutsrättigheterna till skogsfång angår, har möjligheten till
sådana rättigheters avlösning i utbyte mot från den tjänande fastigheten
utbrutna, självständiga skogsskiften länge varit ett uppmärksammat önskemål,
vartill även hänsyn tagits vid utarbetandet av det förslag till ny lag
om skifte av jord, som framlagts av den s. k. skiftestadgekommittén. Bland
annat har nämligen uti 287 § av nämnda lagförslag stadgats medgivande
för ägare av fastighet, som besväras av skogsfångs- eller mulbetesservitut,
att, jämväl utan sammanhang med laga skifte, genom utbrytning av servitutet
få fastigheten därifrån befriad, där sådant befinnes medföra nytta och
kunna ske utan någons förfång.
Av motionären har det nu framhållits såsom en väsentlig brist i det
framställda lagförslaget och särskilt såsom ett hinder för uppnåendet av
motionens huvudsakliga syftemål, att utbrytningsvit sord sålunda ej är avsett
att tillerkännas den servitutsberättigade, utan uteslutande förbehållits ägaren
av den tjänande fastigheten.
Denna uppfattning synes utskottet icke utan vidare böra underkännas.
De motiv för en dylik inskränkning av utbrytningsvitsordet, som av kommittén
anförts och som nästlidet år av första kammarens vederbörande
tillfälliga utskott åberopades såsom stöd för dess hemställan om avslag å
då förevarande motion, synas utskottet visserligen förtjäna avseende såsom
belysande för vad som ur skiftessynpunkt kan hava tett sig som utbrytningens
primära ändamål. Men näppeligen torde dessa motiv kunna anses
fullt avgörande för ett obetingat avvisande av de helt naturliga anspråk
på ömsesidighet i fråga om avlösningsvitsord, som — efter vad även av
nämnda kommitté erkännes — framställts från de servitutsberättigades
sida, särskilt från den stora grupp därav, som utgöres av torpare med
servitutsrätt å stamhemmanets ägor. Utskottet kan ej finna annat än att
fall kunna förekomma, då den servitutsberättigades intresse av att skydda
sin husbehovsrätt mot överavverkning eller intrång från skogsägarens sida
bör anses likvärdigt med den senares intresse av att freda fastigheten mot
missbruk av nämnda rätt. Det kan ifrågasättas, huruvida det icke, även
under vissa andra förhållanden, bäst skulle överensstämma med rättvisa
och billighet att under betryggande garantier lämna möjlighet öppen för
båda de intresserade parterna att påkalla utbrytning av mark i vederlag
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
för rättigheten. Utskottet vill i detta avseende blott erinra om de icke
sällsynta fall, då vederbörande virkesberättigad tillförsäkrats en allmän
rätt att »efter anvisning» erhålla busbehovsskog och således beträffande
platsen för förmånens uttagande och virkets beskaffenhet m. m. är helt
underkastad kontrollen av den som äger eller disponerar skogen. Säkerligen
skulle nu, därest endast denne erhölle utbrytningsvitsord, i flertalet
dylika fall ingen avlösning komma till stånd, enär en sådan här knappast
kan förutsättas såsom betingad av den tjänande fastighetens intresse.
Om utskottet sålunda med hänsyn till önskvärdheten icke minst ur
skogsvårdssynpunkt att såvitt möjligt avlägsna de intressemotsatser, som
skapats av flertalet nu gällande, olämpligt avfattade husbehovsavtal — för
sin del finner avlösningsrätt med ömsesidigt utbrytningsvitsord erbjuda det
verksammaste medlet härför, vill utskottet å andra sidan icke bestrida,
att någon begränsning i tillämpligheten av sådant vitsord för den servitutsberättigade
parten under vissa omständigheter kan anses önskvärd eller
påkallad av avtalets beskaffenhet.
De synpunkter i förevarande avseende, varåt ufskottet sålunda velat
giva uttryck och som i viss mån sammanfalla med motionärens, torde
emellertid äga en så uppenbar betydelse, att Kungl. Maj:t med säkerhet
torde kunna förväntas, vid den slutliga prövningen av ifrågavarande lagförslag,
ägna desamma all den hänsyn, som dem vederbör.
Det synes antagligt, att genom lagbestämmelser i antydd riktning
ifrågavarande skogsservitut och med dem jämställda skogsrättigheter efter
hand komma att upphöra och sålunda motionärens önskemål i högst väsentlig
mån bliva tillgodosett.
Med åberopande av vad sålunda anförts och i förvissning att Kungl.
Maj:t före framläggande för riksdagen av det förslag, vartill skiftesstadgekommitténs
betänkande kan giva anledning, måtte taga under omsorgsfull
omprövning frågan om husbehovsrättigheternas avlösning i hela dess vidd,
får utskottet, som sålunda icke ansett något uttalande av riksdagen i detta
ämne vara för närvarande påkallat, hemställa, att förevarande motion ej
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»
Skiftesstadgekommittén upptog i sitt år 1911 avgivna förslag till lag Skiftess fn dg eom
skifte av jord under 19 § stadgande därom, att vid laga skifte av kon,mitténfastighet,
å vars område ägare av fastighet, som ej inginge i skiftet, vore
för all framtid berättigad till skogsfång eller mulbete, skulle sådant servitut
utbrytas, där ej laga hinder mötte och sådant kunde ske utan någons
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
förfång. Därest fortvaron av sådan rättighet vore begränsad till viss tid
eller beroende av visst villkor, finge under enahanda förutsättningar område
avsättas, å vilket den berättigade ägde att med fastighetsägarens
uteslutande utöva ifrågavarande rättighet. Vad sålunda stadgats skulle i
tillämpliga delar gälla om servitut, som besvärade fastighet inom ett skifteslag
till förmån för annan fastighet i samma skifteslag. I fråga om utbrytning
av servitut, innefattande rätt till skogsfång eller mulbete, utan
sammanhang med skifte, upptog förslaget under 287 § det i jordbruksutskottets
ovanintagna utlåtande omförmälda stadgande.
Skifteslag- Sakkunniga för överarbetande av skiftesstadgekommitténs förslag, den
kommissiö- 8- k. skifteslagstiftningskommissionen, hava i år 1918 avgivet betänkande
nen. i fråga om utbrytning av skogsfångst- och mulbetesservitut i sammanhang
med laga skifte föreslagit bestämmelser av enahanda innehåll som skiftesstadgekommitténs
förslag. Vad åter angår utbrytning av sådant servitut
utan sammanhang med skifte, anför kommissionen, efter att hava redogjort
för jordbruksutskottets här ovan intagna utlåtande, följande:
»Förhållandet kan vara att en person väl vill överlåta en mindre de
av sin fastighet jämte t. ex. skogsfångsrätt å återstoden men icke ett
större område. Gåves nu den servitutsberättigade oinskränkt utbrytningsvitsord,
löpte säljaren i det anförda exemplet risken att, kanske omedelbart
efter överlåtelsen, mötas av ett utbrytningsyrkande. Detta synes icke
billigt och kan hava den verkan, att mången önskvärd överlåtelse, t. ex.
för egnahemsbildande, icke kommer till stånd. I fråga om äldre upplåtelser
framträder obilligheten i än högre grad. Utbrytnings vitsord synes
därför i allmänhet icke böra tillerkännas den härskande fastighetens ägare.
Förfar emellertid den tjänande fastighetens ägare så med fastigheten, att
den servitutsberättigades rätt äventyras, synes emellertid vitsord till utbrytning
böra tillkomma denne. Endast förefintligheten av ett stadgande
av sådant innehåll torde innefatta ej så litet skydd för servitutsrättens
tillgodonjutande; så länge denna rätt respekteras, löper ju den tjänande
fastighetens ägare ej någon risk att utsättas för en av honom ej önskad
utbrytning, och respekteras icke rättigheten, föranleder ju den tjänande
fastighetens ägare själv utbrytningen.»
Med hänsyn till det sålunda anförda fogade kommissionen till den
paragraf i dess förslag, som motsvarade 287 § i skiftesstadgekommitténs
förslag, eller 3 § av 23 kapitlet, ett tillägg av innehåll, att utbrytnings
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. 7
vitsord tillkomme den härskande fastighetens ägare, där det visades, att servitutet
äventyrades.
Jämväl den år 1911 tillsatta skogslagstiftningskommittén, har haft Skog slag stiftförevarande
spörsmål under behandling. I del I av sitt betänkande, av- ”3&T
given år 1918, erinrar kommittén, hurusom frågan om skyddande av rätt
till husbehovsvirke å annans skog icke torde falla inom skogslagstiftningens
område, men att däremot frågan om skydd mot obehörigt utövande
av rätt till skogsfångst å annans mark folie inom området för nämnda lagstiftning.
CJr sistnämnda synpunkt föreslår kommittén ett tillägg till 5 §
i gällande lag om servitut, innefattande bestämmelser om rätt för ägare
av den tjänande fastigheten att hos domstol påkalla, att servitutets utövande
inskränkes till viss del av fastigheten. I anslutning till nämnda
tillägg föreslår kommittén emellertid med hänsyn till den servitutsberättigades
intresse ett ytterligare tillägg till nämnda paragraf, innefattande
stadgande om rätt för innehavare av skogsfångstservitut, för vars begagnande
visst ställe är bestämt, att, då han genom åtgärd av ägaren eller på
grund av vägrat tillstånd av myndighet i fall, där sådant enligt lag erfordras,
hindras i utövningen av sin rätt, påkalla servitutets förflyttning
till annat ställe å fastigheten, där rättigheten kan begagnas, dock att, där
fastighetsägaren ej vållat hindret för servitutets begagnande, förflyttning
ej må beviljas, i fall särdeles men därigenom skulle tillskyndas honom.
Av ovanstående redogörelse framgår, att riksdagarna åren 1915 och 1917 Utskottet.
avslagit yrkanden, som nära överensstämma med det, som i föreliggande
motion framställts. Eiksdagarnas beslut hava grundats på utlåtanden från
jordbruksutskottet, däri hänvisning skett till skiftesstadgekommitténs förslag
till ny skifteslag. I detta förslag hava ökade möjligheter beretts till utbrytning
av servitut ävensom föreslagits rätt till avskiljande av område, å
vilket till skogsfång berättigad skulle äga att med fastighetsägarens uteslutande
utöva ifrågavarande rättighet. Genom tillämpning av dessa stadganden
skulle uppgivna faror för beståndet av rätt till husbehovsvirke i
avsevärd utsträckning undanröjas. Men jordbruksutskottet har vid dessa
tillfällen mot skiftesstadgekommitténs förslag invänt, att utbrytningsvitsordet
var förbehållet den tjänande fastigheten samt uttalat den önskan,
att sådant vitsord i viss utsträckning även måtte tillerkännas den härskande
fastigheten. I skifteslagstiftningskommissionens sedermera ar 1918
avgivna betänkande har även denna riksdagens önskan blivit uppmärk
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.
sammad och den härskande fastigheten tillerkänts vitsord i fall, då servitutet
äventyrades. Inom justitiedepartementet har år 1919 tillkallats sakkunniga
för fortsatt utredning av frågan om ny lagstiftning beträffande de
nuvarande ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten, och utskottet har
inhämtat, att dessa sakkunniga granska förarbetena till ny skifteslag. Anledning
finnes att antaga, att förslag till sådan lag skall kunna av Kungl.
Maj it framläggas för nästa riksdag. Under sådana förhållanden och då
utskottet är förvissat, att de av 1915 och 1917 års jordbruksutskott och
riksdagar uttalade uppfattningar, som av utskottet delas, även komma att
beaktas, såväl vid den snart förestående slutliga prövningen och utarbetningen
av förslag till ny skifteslag som vid framläggandet av de lagförslag,
vartill skogslagstiftningskommitténs förarbeten kunna giva anledning,
får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 mars 1920.
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL von SNEIDERN.
Stockholm 1920. Kungl. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.