Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område dels och i anledning därav väckta motioner.

1920-03-02 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1920:18, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område dels och i anledning därav väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 4 mars 1920 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

dels och i anledning därav väckta motioner.

Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Hult*, Carl E. Svensson, Westman,

Boberg, Linder, Sandegård, Magnusson i Kalmar*, Karlsson i Gasabäck*,

Carlsson i Frosterud, Nilsson i Vibberbo*, Magnusson i Skövde*,

Johansson i Sollefteå och Johansson i Vittinge.

* Ei närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 23 januari 1920 dagtecknad proposition, nr 38, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i

statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga

följande förslag till

Lag

om rätt i vissa fall för nyttjamlcrättsliavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Har en för viss tid, överstigande tjugu år, till brukande upplåten del av

en fastighet sa bebyggts, att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetiBihang

till riksdagens protokoll W20. 9 samt. 2 avd. 11 käft. (Nr 18.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

dens slut fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, vare

brukaren, därest minst en fjärdedel av det värde, området med dära befintliga

byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader, vid upplåtelsetidens

slut berättigad lösa aet upplåtna området, där ej nedan i denna lag annorlunda

stadgas..

Är eu del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall, evad änka

njuter brukanderätten till godo eller ej, vid den tid, då den upplåtna brukande

rätten upphör, vad i denna lag sägs om brukare på viss tid äga motsvarande till

lämpning i avseende å delägarna i brukarens bo, i den mån ej nedan annat stadgas.

Yad i denna lag stadgas om till brukande upplåten del av fastighet skall

jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som upplåtits till bostads

lägenhet.

2 §■

Har, utan att avtal, avseende upplåtelse för viss tid eller för livstid, visas

föreligga, del av en fastighet den 1 januari 1919 sedan mer än tjugu år innehafts

av annan än ägaren till brukande eller eljest för ändamål, varom i 1 § sägs, och

har ej jordägaren före nämnda dag för innehavarens skiljande, från det innehavda

området vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd, äge vad i donna

lag stadgas om upplåtelse, som i 1 § första stycket avses, motsvarande tillämpning,

och skall vad nedan i denna lag sägs om nyttjanderättshavare tillämpas ä

innehavare av område, varom i denna paragraf förmäles, allt i den mån här ne

dan ej annorlunda stadgas.

3 §.

Lösningsrätt för nyttjanderättshavare äge icke rum, om de nyttjanderätts

havaren tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla

jordägaren eller om området frånträdes på den grund, att nyttjanderätten

förverkats.

Vill jordägaren, hellre än att område löses enligt vad i 1 eller 2 § sägs,

lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna, vare

jordägaren därtill berättigad, därest han å huvudfastigheten eller därmed sam

brukad, jordägaren tillhörig fastighet den 1 januari 1919 ägde och vid den tid,

då lösningsrätt för nyttjanderättshavaren enligt denna lag intrader, fortfarande

äger boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än tvåhundra meter

från området, eller eljest områdets inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet för

sådan fastighet, som nyss sagts.

4 §•

Skall nyttjanderättshavare utöva lösningsrätt, varom i. denna lag sägs,

och finnes å området jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren

pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

5 §■

Har område, som i 1 § avses, under upplåtelsetiden vunnit förbättring däri

genom att nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt

övergått på honom, nedlagt arbete eller kostnad å området utöver vad honom

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt, och

vill jordägaren begagna sig av honom enligt 3 § andra stycket tillkommande rätt,

vare pliktig att till nyttjanderättshavaren gälda ersättning även för nämnda förbättring,

i den mån denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen

avsedda ändamålet.

Ersättning,^ som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde, området

till följd av den astadkomna förbättringen kan anses äga, då den upplåtna nyttj

anderätten upphör, men må ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad.

6 §•

iSTyttjunderättshavare, som vill enligt 1 § lösa område, give det jordägaren

tillkänna i fråga om upplåtelse för viss tid senast nittio dagar före upplåtelsetidens

slut och i fråga om upplåtelse för livstid inom trettio dagar från den dag,

da den upplatna nyttjanderätten upphörde. Om sättet för sådant tillkännagivande

galle vad om uppsägning av arrendeavtal är stadgat.

Innehavare av område, varom i 2 § sägs, skall, där han vill utöva honom

tillkommande lösningsrätt, lämna jordägaren tillkännagivande därom i den ordning,

ovan sägs, sist nittio dagar före den dag då området, frånsett stadgandet i

7 § andra stycket här nedan, skall avträdas. Därest avträde efter uppsägning

skall ske inom kortare tid än etthundratjugu dagar, må sådant tillkännagivande

ske inom trettio dagar från uppsägningen.

7 §•

Vill jordägaren begagna sig av lösningsrätt, som enligt 3 § andra stycket

må tillkomma honom, åligger honom att inom trettio dagar från tillkännagivande,

som ovan _ sägs, giva nyttjanderättshavaren meddelande därom på sätt i 6 §

är föreskrivet i fråga om tillkännagivande från nyttjanderättshavarens sida.

Kan lösningsrätt för nyttjanderättshavare till under nyttjanderätt upplåtet

område enligt denna lag äga rum och varder ej, innan den upplåtna nyttjanderätten

upphör, avgjort, att jordägaren kommer att utöva honom enligt 3 § andra

stycket tillkommande rätt, må nyttjanderättshavaren icke mot sitt bestridande förpliktas

att från området avflytta tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet,

som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Därest

på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar utöver den

dag, då den upplåtna nyttjanderätten upphörde, njute jordägaren ersättning med

belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes vid förrättning, varom

bär nedan i 9 § sägs, därest dylik förrättning kommer till stånd, men eljest av

skiljemän på sätt i 8 § stadgas.

8 §■

Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om vad i löseskilling

eller såsom ersättning för förbättring, varom i 5 § förmärs, skall utgå, eller

varder jordägarens anspråk på lösningsrätt av nyttjanderättshavaren bestritt, skall

i xågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera

parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

att utse skiljeman, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje,

äge domaren i orten förordna om valet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äge att draga

tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio

dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas

tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dra

gande under rättens prövning.

9 §•

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen för

området med vad därtill hör skall på ansökning av nyttjanderättshavaren avgö^

ras vid förrättning i den ordning nedan stadgas; dock skall förhållande, som i 8

§ första stycket avses, ej prövas vid förrättningen, med mindre jordägaren

det begär.''

[10 §•

I fråga om förrättning, som i 9 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och 3 kap

skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga skifte, i tillämpliga

delar lända till efterrättelse. Ansökning om förordnande för lantmätare skall

ingivas till Konungens befallningshavande, om området är för viss tid upplåtet, sist

å den dag, då upplåtelsetiden utlöper, och vid upplåtelse för livstid inom nittio

dagar från den dag, då den upplåtna nyttj an der ätten upphörde.

Därest i fall, varom i 2 § förmäles, tillkännagivande, som i 6 § sägs, må

äo-a rum inom trettio dagar från det uppsägning från jordägarens sida verkställts,

må ansökning om förordnande för lantmätare ingivas till Konungens befallningshavande

inom nittio dagar från det sådant tillkännagivande skett, dock att, där

tillkännagivandet ägt rum tidigare än nittio dagar före den dag, som med hänsyn

till uppsägningen är att anse såsom avträdesdag, ansökningen må ingivas

senast å sistnämnda dag.

Har jordägaren framställt anspråk på lösningsrätt enligt 3 § andra styr.

ket och har detta anspråk blivit, på sätt i 8 § förmäles, av nyttjanderättshava

ren bestritt, skall nyttjanderättshavaren ej i något fall vara pliktig att till be

fallningshavanden ingiva ansökning, varom nu är sagt, tidigare än trettio dagar

efter det beslut, varigenom jordägarens lösningsanspråk ogillats, vunnit laga kraft.

Ansökning, som i denna paragraf avses, skall vara åtföljd av gravations

bevis rörande fastigheten.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren

genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten

avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar

före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående dag

och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den

församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten; skolande

kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,

äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för foi’dran eller för

rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 §

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som nyss är sagd,

skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända och inom riket

boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad om

kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

in §•

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten anmälan om förordnande

av lantmätare; och skall anteckning om förordnandet göras i intecknings

protokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i inteckningsboken.

j

12 §.

Finna förrättningsmännen nyttjanderättshavaren vara enligt denna lag

berättigad till inlösen, skola förrättningsmännen därom meddela beslut. Härjämte

åligger lantmätaren att avfatta området å karta, så beskaffad, som i 21 § första

stycket i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jorda vsöndring

sägs, där ej sådan karta ändå finnes tillgänglig, ävensom att upprätta

noggrann beskrivning över områdets storlek, läge och gränser, skolande berörda

beskrivning intagas i förrättningsprotokollet.

Vid bestämmande av löseskillingen skall avdrag göras för förbättring, vilken

området vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren eller

föregående nvttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å området

utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen

varit förutsatt. I fråga om beräkning av sådant avdrag skall vad x 5 § andra

stycket stadgas om beräkning av ersättning äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika] meningar, galle vad de

flesta säga.

Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, den mening,

som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i annat fall

vad lantmätaren säger.

14 §.

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, att rättsägare, som är

missnöjd med förrättningen, äger att fullfölja talan däremot på sätt nedan stadgas.

Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall vid förrättningens

avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio dagar efter förrättningen

överlämnas till någon i orten boende person, som av rättsägarna utses att den

mottaga; skolande avskriften vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundan

att den granska eller avskriva.

15 §.

År rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan hos

ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingivas till ordföranden i ägodelnings

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

rätten inom sextio (lagar från det förrättningen förklarats avslutad enligt vad i

14 § sägs; ock skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten samt besvär

över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte

är stadgat.

Har jordägaren icke vid förättningen påkallat prövning av förhållande,

varom i 3 § första stycket är sagt, må detsamma ej vidare åberopas till beströ

dande av nyttjanderättshavarens anspråk.

16 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom

vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga

kraft hos Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda löseskillingen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren till Konungens befallningshavande

gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att

och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området. Försummas sådant,

åligger Konungens befallningshavande att på nyttjanderättshavarens bekostnad

ofördröjligen anskaffa nämnda handlingar och karta.

Löseskillingen skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas

i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

17 §.

Finner Konungens befallningshavande områdets avskiljande överenstämma

med vad om jordavsöndring är stadgat, meddele Konungens befallningshavande

fastställelse därå, utan hinder därav att avhandling rörande områdets överlåtande

icke upprättats eller ingivits. Vid ärendets prövning har Konungens befällningshavanae

att så förfara, som vore området av jordägaren avsöndrat och, där till

områdets avsöndrande särskilt tillstånd skolat erfordras, sådant vore sökt.

Ej må vad i 20 § 4 mom. i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring stadgas utgöra hinder för fastställelse av inlöst

områdes avskiljande från fastighet, vilken innehaves såsom fideikommiss.

Då beslutet om fastställelse vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad

och göre Konungens befallningshavande om beslutet ofördröjligen anmälan

hos domaren.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst

eller annan förmån, varom i 10 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes

befriande från ansvar för i stamfastigheten intecknad gäld är särskilt stadgat.

18 §.

Sedan beslut, som i 17 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Konungens

befallningshavande löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill

är berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 10 § sista

stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för

utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde för för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

delningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till sammanträdet

genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton dagar förut med

posten sändas till jordägaren och kända innehavare av fordran eller annan rätt

som nu är sagd, samt, om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande

den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat,

huru därmed skall förfaras.

... Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol

åligger Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd

eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren samt till

Lika insända fördelningslängden.

19 §.

Kostnad för förrättning, som i 9 § avses, för fastställandet av inlöst områdes

avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nvttianderättshavaren.

J J

20 §.

Har nyttjanderättshavare, vars rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader

och annat, som han pakostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag är begränsad

till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, enligt vad ovan sägs

gjort framställning om inlösen av området, men kommer inlösen ej till stånd

skall tiden för bortförandet räknas från den dag, då nyttjanderättshavaren skall

avträda området eller rätten till inlösen upphört.

21 §.

Yad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande område, som tillhör

kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i fråga om mark i samhälle för

vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1920, vilken dag la^en den

28 juni 1918 om rätt i vissa fäll för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område skall upphöra att gälla, dock att ärende angående lösningsrätt,

i vilket sådant tillkännagivande, varom i 4 § första stycket sistnämnda

lag sägs ägt rum före den 1 september 1920, skall handläggas och prövas enligt

äldre lag. Har frist för sådant tillkännagivande, som nu sagts, före sistnämnda

dag begynt att löpa men ej gått till ända, må tillkännagivande även

efter sagda dag äga rum enligt de i äldre lag givna regler och med där stadgad

verkan.

Nyttjanderättshavare vare ej'' Sruncl av vad i denna lag stadgas i något

fall pliktig att giva sitt lösningsanspråk jordägaren tillkänna före den 1 december

1920, och må, då sådant tillkännagivande skett sist å nämnda dag, ansökning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Ar 18.

om förordnande, som i 10 § avses, ingivas till Konungens befallningshavande

inom nittio dagar från tillkännagivandet, där ej nyttjanderättshavaren eljest äger

längre tid därtill. ... ,

Yad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord

å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning av arrende

avtal skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet i 7 § andra stycket i denna

lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit å område, varom

i denna lag förmäles.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling

förehaft följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 215 av herrar Lindhagen och 1Vinberg, samt

inom andra kammaren:

nr 317 av herrar Karlsson i Nynäshamn, Magnusson i Kalmar, Hage

och Johansson i Vittinge.

Beträffande grunderna för ifrågavarande lagförslag ävensom de skal,

som motionärerna åberopa till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i

den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa till den kungl.

propositionen resp. motionerna.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen

anfört bl. a. följande:

»Genom en den 21 mars 1919 avlåten proposition (nr 385) föreläde

Kungl. Maj:t nämnda års lagtima riksdag till antagande förslag till lag om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område. Den sålunda föreslagna lagen var avsedd att träda i stället

för gällande lag i ämnet av den 28 juni 1918, vilken vid den förras

ikraftträdande skulle upphävas. Förslaget hade utarbetats på grundval av

ett av jordkommissionen med skrivelse den 7 mars 1919 till mig överlämnat

lagförslag, däri emellertid, i anslutning till av lagrådet vid dess granskning

av sistnämnda förslag framställda erinringar, vissa ändringar företagits,

dock ej av mera vittgående betydelse. Nämnda förslag skilde sig

från gällande rätt huvudsakligen i två avseenden, nämligen dels så tillvida

att jordägarens rätt att genom inlösen av nyttjanderättshavarens byggnader

förhindra den seuares inlösen av jordområdet väsentligen inskränkts dels

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 9

derutinnan att en allenast faktisk besittning av ett område kunde medföra

lösningsrätt. Beträffande motiven till förslaget hänvisar jag till propositionen

nr 385 till föregående års lagtima riksdag.

Andra lagutskottet, till vars behandling propositionen hänvisats, tillstyrkte

i avgivet utlåtande med en mindre jämkning antagande av Kungl.

Majrts förslag.

Andra kammaren godkände förslaget sådant det av utskottet förordats.

Däremot beslöt första kammaren att avslå förslaget i dess helhet.

Frågan om ny lagstiftning i förevarande ämne hade alltså tillsvidare

förfallit.

Vad sålunda förekommit synes mig emellertid icke böra hindra att

ifrågavarande lagstiftningsärende redan nu upptages till förnyad behandling.

Den otvivelaktigt bristande effektiviteten hos lagen den 28 juni

1918 måste, enligt min mening, oundvikligen medföra svåra olägenheter.

En lag, vilken, såsom den nämnda, är ägnad att vid första påseendet bibringa

en mängd i de flesta fall mer eller mindre bekymmersamt situerade

lägenhetsinnehavare förhoppningar om väsentlig förbättring i deras belägenhet,

men som vid närmare undersökning oftast visar sig så gott som helt

och hållet svika de sålunda väckta förväntningarna, lärer ej stärka det

allmänna förtroendet till statens vilja och förmåga att på ett effektivt sätt

genom lagstiftningen ingripa till avhjälpande av bestående sociala och ekonomiska

missförhållanden. Att i onödan uppskjuta omarbetandet av en

dylik lag synes mig icke försvarligt. Varje sådant uppskov medför ju ock

i förevarande fall, att ett större eller mindre antal nyttjanderättshavare, åt

vilka tillfälle kan och bör beredas att förvandla sina ofria lägenheter till

verkliga egna hem, riskera att stanna i mistning av denna möjlighet. Jag

tvekar således icke att hemställa, att Kungl. Maj:t måtte förelägga jämväl

1920 års riksdag till antagande förslag till ny lagstiftning rörande lösningsrätt

till dylika lägenheter.

Då jag fortfarande hyser den uppfattning, att det av Kungl. Maj:t

för 1919 års lagtima riksdag framlagda lagförslag i ämnet i det stora hela

är väl ägnat att avhjälpa de olägenheter, som vidlåda lagen den 28 juni

1918, anser jag mig höra förorda, att samma förslag förelägges jämväl 1920

års riksdag till antagande, dock att stadgandet i förslagets 3 §, andra

stycket, om jordägares rätt att inlösa nyttjanderättshavares byggnader

lämpligen synes böra erhålla en av andra lagutskottet vid nämnda riksdag

föreslagen och av andra kammaren godkänd avfattning innebärande

huvudsakligen dels att vid avvägande av de olägenheter av områdets inlösen,

som föranleda rätt för jordägaren att i stället inlösa nyttjanderättshavarens

byggnader, hänsyn skulle tagas ej blott till den fastighet, av vilken

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 11 käft. (Nr 18.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

området utgör en del, utan även till i sambruk därmed liggande fastighet.,

dels ock att jordägarens skyldighet att inlösa å området befintliga byggnader

omfattade varje sådan byggnad. Vidtages denna ändring, lärer tillika

en mindre ändring böra företagas i förslagets 8 §. I övrigt torde allenast

erfordras vissa jämkningar i fråga om tiden för den föreslagna lagens

trädande i kraft och i sammanhang därmed stående föreskrifter, varjämte

obetydliga redaktionella förändringar i första stycket av förslagets 3 § samt,

tredje stycket av dess 10 § synas böra vidtagas.»

De ändringar, som genom nu förevarande förslag vidtagits i den

av andra lagutskottet vid 1919 års lagtima riksdag föreslagna och av

andra kammaren godkända avfattningen inskränka sig till följande:

(Utskottets förslag 1919.)

3 § 1

Lösningsrätt för nyttjanderättshavare

äge icke rum, om de brukaren

tillhöriga byggnaderna enligt

avtal skola vid upplåtelsetidens slut

tillfalla jordägaren eller om området

frånträdes på den grund, att nyttjanderätten

förverkats.

B § 1

Kan ej, då jordägaren vill lösa,

överenskommelse trättas om vad i

löseskilling eller såsom ersättning

för förbättring, varom i 5 § förmärs,

skall utgå, eller varder jordägarens

anspråk på lösningsrätt eller

ä viss byggnads undantagande från

inlösen av nyttjanderättshavaren bestritt,

skall frågan därom avgöras

av tre ojäviga skiljemän, bland vilka

en utses av vardera parten och de

sålunda utsedda tillkalla den tredje.

Tredskas någondera parten att utse

(Kungl. Maj:ts förslag 1920.)

stycket.

Lösningsrätt för nyttjanderättshavare

äge icke rum, om de nyttjanderättshavaren

tillhöriga byggnaderna

enligt avtal skola vid upplåtelsetidens

slut tillfalla jordägaren

eller om området frånträdes på den

grund att nyttjanderätten förverkats.

stycket.

Kan ej, då jordägaren vill lösa,

överenskommelse träffas om vad i

löseskilling eller såsom ersättning

för förbättring, varom i 5 § förmäles,

skall utgå, eller varder jordägarens

anspråk på lösningsrätt av

nyttjanderättshavaren bestritt, skall

frågan därom avgöras av tre ojäviga

skiljemän, bland vilka en utses av

vardera parten och de sålunda utsedda

tillkalla den tredje. Tredskas

någondera parten att utse skiljeman,

eller kunna de utsedda ej förena sig

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 11

(Utskottets förslag 1919.) (Kungl. Maj:ts förslag 1920.)

skiljeman, eller kunna de utsedda ej om valet av den tredje, äge doma
förena

sig om valet av den tredje, ren i orten förordna om valet,

äge domaren i orten att förordna om

valet.

10 § 3 stycket.

Har jordägaren framställt anspråk

på lösningsrätt enligt 3 § andra

stycket och har detta anspråk blivit,

på sått i 8 § förmäles, av nyttjanderättshavaren

bestritt, skall nyttjanderåttshavaren

ej i något fall vara

pliktig att till befallningshavanden

ingiva ansökning, varom nu är sagt,

tidigare än trettio dagar efter det

beslut, varigenom jordägarens lösningsrätt

ogillats, vunnit laga kraft.

Har jordägaren framställt anspråk

på lösningsrätt enligt 3 § andra

stycket och har detta anspråk blivit,

på sätt i 8 § förmäles, av nyttjanderättshavaren

bestritt, skall nyttjanderättshavaren

ej i något fall vara

pliktig att till befallningshavanden

ingiva ansökning, varom nu är sagt,

tidigare än trettio dagar efter det

beslut, varigenom jordägarens lösningsansp’d/fc

ogillats, vunnit laga

kraft.

De sålunda företagna ändringarna ävensom den av andra lagutskottet

vid 1919 års lagtima riksdag föreslagna ändringen i 3 § andra stycket

bara av lagrådet lämnats utan anmärkning.

Utskottet har icke funnit skäl frångå den mening, som andra lagutskottet

vid föregående års lagtima riksdag uttalade beträffande önskvärdheten

av antagandet av den nu föreslagna lagen. De redaktionella

ändringar, Kungl. Maj:t vidtagit i utskottets vid nämnda tillfälle föreslagna

lagtext, föranleda icke någon anmärkning.

1 fråga om de i förevarande motioner framställda ändringsförslagen

får utskottet erinra följande:

1 §•

Herrar Lindhagen och Winberg hava beträffande förevarande paragraf

i sin motion yrkat, att varje begränsning i fråga om upplåtelsetiden

måtte utgå, eller, om detta yrkande ej kunde bifallas, att paragrafen måtte

Utskottet

Herrar

Lindhagen

och Win.

bergs ma

tian

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Herr Karlssons

i Nynäshamn
in.

fl. motion.

i överensstämmelse med härovan i departementschefens yttrande omförmälda,

av jordkommissionen framlagda förslag givas följande lydelse:

»Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet över

tjugu år i följd innehavts av annan än ägaren och har området så bebyggts,

att därå — — — bostadslägenhet.»

Till stöd för det förra yrkandet har åberopats en av herr Lindhagen

vid jordkommissionens förslag fogad reservation (kungl. propositionen nr

385 vid 1919 års lagtima riksdag sid. 42 tf.)

Såsom skäl för det senare yrkandet har i huvudsak anförts följande:

»På många ställen har jordägaren för sed att göra dylika upplåtelser

för en kortare tid i sänder och det kan väl icke ligga någon rimlighet

uti, att personer, som kanske under generationer till och med setat på

dylika vid varje tidsperiod förnyade kontrakt, skulle få en sämre ställning

än om kontrakten varit avfattade i tjuguårsperioder eller därutöver.

Från orterna har bland annat också påpekats, att tjuguårsperioden även i

och för sig visat sig vara för lång.»

Herr Karlsson i Nynäshamn och hans medmotionärer hava i sin

motion yrkat, att förevarande paragraf måtte erhålla följande lydelse:

»Har en för viss tid till brukning upplåten del av fastighet över fem

år i följd innehafts av annan person än ägaren, och har området så bebyggts,

att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut

fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, vare brukaren,

därest minst en fjärdedel av det värde området med därå befintliga,

byggnader äger belöper å brukaren tillhöriga byggnader, berättigad att

vid upplåtelsetidens slut lösa det upplåtna området, där ej nedan i denna

lag annorlunda stadgas.

Är en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall, svad

änka njuter brukanderätten till godo eller ej, vid den tid, då den upplåtna

brukanderätten upphör, vad i denna lag sägs om brukare på viss

tid äga motsvarande tillämpning i avseende å delägarna i brukarens bo,

i den mån ej nedan annat stadgas.

Yad i denna lag stadgas om till brukare upplåten del av fastighet

skall jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som upplåtits till

bostadslägenhet.»

Till stöd för detta yrkande hava motionärerna anfört följande:

»Vad först angår § 1 må anföras, att den inskränkning i lagens tilllämpning,

som innefattas i över tjuguåriga upplåtelser, innebär otvivelaktigt,

att ett betydande antal lägcnhetsinnehavare bliva undantagna från

de förmåner, som med lagen avses.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Frågans kärnpunkt ligger väl ändå däri, att en person med sin familj

skaffat sig ett eget hem samt tillåtits att å detsamma uppföra behövliga

byggnader. Om sedan personen i fråga innehaft detsamma längre

eller kortare tid, får väl anses vara av sekundär betydelse.

Om man emellertid vill anse någon kortare tid böra fastslås i lagen,

torde fem år få anses tillräckligt, särskilt med hänsyn därtill, att kortare

upplåtelser ej torde ifrågakomma, då brukaren själv "bekostar bostaden.»

Den av herrar Lindhagen och Winberg väckta motionen innehåller

beträffande förevarande paragraf samma yrkanden som en av herr Lindhagen

vid 1919 års lagtima riksdag i ämnet väckt motion.

Om sistnämnda motion utlät sig andra lagutskottet i förevarande

del sålunda:

»Vid ett skäligt avvägande av jordägarens och brukarens motsatta

intressen synes såsom förutsättning för den senares lösningsrätt böra krävas,

att upplåtelsen eller brukandet utan upplåtelse på viss tid erhållit en

mera betydande utsträckning i tiden. Som skäl för att, som i gällande

lag skett, sätta gränsen i sådant avseende vid 20 år, har i 1918 års proposition

i ämnet åberopats yttrande av de s. k. egnahemssakkunnige, i

vilket yttrande anförts bland annat, att en längre upplåtelsetid än 20 år

icke kunde fordras, utan att ett stort antal lägenheter på ofri grund skulle

bliva uteslutna, och att å andra sidan upplåtelser på kortare tid än 20 år

måste betraktas såsom alltför tillfälliga för att berättiga innehavaren att

inlösa jorden, varjämte på sådan tid upplåtna lägenheter i regel läge alltför

nära huvudgården för att icke ett särskiljande med full äganderätt

skulle kunna medföra avsevärda olägenheter för densamma. Vidare framhölls,

att de fall, i vilka åbyggnader vid kortare upplåtelsetid än 20 år

uppförts på ofri grund, torde höra till undantagen och antalet dylika lägenheter

sålunda vara alldeles för obetydligt, för att hänsyn behövde tagas

till dem. Härtill komme, att maximitiden för arrendeupplåtelser i allmänhet

vore 20 år och att, då det ingalunda vore sällsynt, att till en lägenhetsinnehavare

på verkligt arrende utlämnades jord, gränsande till hans

lägenhet, denna arrenderade jord, om inlösningsrätten finge tillämpas vid

20 års upplåtelser, skulle kunna få lösas, vilket givetvis vore olämpligt.

Utskottet finner de sålunda anförda skälen äga giltighet och anser

alltså anledning icke förefinnas att i den nya lagen frångå gällande tidsgräns

av 20 år.

Vad härefter angår frågan, huruvida lösningsrätten bör utsträckas

till de fall, där antingen på grund av särskilda upplåtelser på kortare tid

än 20 år eller till följd av tyst medgivande, efterföljt av avtal för kortare

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Herr

Karlssons i

Vynäshamn

m. fl. motion

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

rid, brukningsrätten fortlupit under mera än 20 år i följd, är att märka,

att, såsom av propositionen framgår, det endast var med viss tvekan, som

jordkommissionen framlade sitt av herr Lindhagen upptagna förslag till

sådan utsträckning av lagen, som i det senare av motionärens ovan återgivna

yrkanden föreslagits. Som skäl för förslaget i denna del åberopades

av kommissionen, att man med ganska stor sannolikhet torde kunna antaga,

att ett område, som upplåtits på sådant sätt, icke vore av någon

större betydelse för huvudfastigheten, samt vidare, att det i sådana fall

måste anses önskvärt, att äganderätten till byggnaderna och marken förenades

i samma hand. Kungl. Maj:t hade i det förslag, som remitterades

till lagrådet, upptagit jordkommissionens yrkande. Departementschefen

anförde i denna punkt, att några avsevärda olägenheter av ett dylikt utsträckande

av lösningsrätten ej torde behöva befaras, medan däremot fördelarna

med hänsyn till lagens syfte vore påtagliga. Visst vore,, att i

många nu avsedda fall nyttjanderättshavarens intresse av att få inlösa

marken kunde vara lika starkt och olägenheten för jordägaren av markens

avstående lika ringa som i de fall, där jämväl enligt gällande lag lösningsrätt

kunde äga rum.

Sedan inom lagrådet anförts betänkligheter mot dylikt stadgande,

främst på den grund att detsamma skulle komma att gälla även sådana

fall, då sista delen av 20-årsperioden hänfört sig till en i förlitande

på äldre lag gjord upplåtelse, kanske avseende blott ett eller annat år, har

bestämmelsen uteslutits i det för riksdagen framlagda lagförslaget. Departementschefen

hänvisar som skäl härför till anmärkningarna inom lagrådet

samt anför vidare, att frågan, att döma efter den föreliggande undersökningen,

icke ägde tillnärmelsevis samma betydelse som övriga av jordkommissionen

föreslagna ändringar i gällande lag.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit i denna punkt har

utskottet funnit sig böra ansluta sig till den i propositionen intagna

ståndpunkten.»

De nu citerade skäl, vilka äga tillämpning jämväl å det av herr

Karlsson i Nynäshamn och hans medmotionärer gjorda yrkande, anser utskottet

fortfarande bärande; och får utskottet alltså hemställa om avslag å

förevarande motioner i denna del.j

2 §.

Herr Karlsson i Nynäshamn och medmotionärer hava i anslutning

till vad som av dem anförts beträffande 1 § yrkat, att den i nu förevarande

paragraf förekommande tidsbegränsning av tjugu år måtte nedsättas

till fem år.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets ''utlåtande Nr 18.

15

På grund av vad som anförts under 1 § hemställer utskottet, atr

motionen även i denna del måtte avslås.

5 §•

Herr Karlsson i Nynäshamn och hans medmotionärer hava föreslagit,

att orden »men må ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad»

i slutet av paragrafen måtte utgå.

Till stöd för detta yrkande hava motionärerna anfört, att enär den

värdestegring, som uppkommit genom nytfjanderättshavarens förbättringsarbeten

å det upplåtna området, i allmänhet torde väsentligt överstiga

den å arbetet nedlagda nödvändiga kostnad, förevarande stadgande skulle

medföra, att jordägaren skulle oförtjänt tillföras frukterna av det arbete,

som brukaren under en följd av år nedlagt.,

Nu gällande lag i ämnet innehåller i 3 § ett stadgande lika lydande

med det av motionärerna åsyftade i förslagets 5 §. Det yrkande, motionärerna

nu framfört, ii* detsamma, som vid behandlingen av nu gällande

lag framställdes i motioner av herr Lövgren i Nyborg in. fl. och herr

Helger m. fl. I anledning av dessa motioner erinrade''lagutskottet, att

ifrågavarande stadgande om de grunder, efter vilka ersättning till brukare

för verkställda jordförbättringar skulle utgå, vore hämtat från lagen den

25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna;

och anslöt sig utskottet helt och hållet till den av departementschefen

intagna, i då förevarande proposition nr 172 närmare utvecklade ståndpunkten.

Departementschefen anförde i detta avseende följande:

»Beträffande frågan, efter vilka grunder den ersättning, som må tillkomma

brukaren för verkställda jordförbättringar, bör beräknas, må framhållas,

att visserligen billigheten må anses kräva, att en jordägare, vilken

får tillgodogöra sig av brukaren, utöver vad honom ålegat, med arbete

och kostnad åstadkommen stegring av det till brukande upplåtna områdets

värde, lämnar brukaren gottgörelse för det sålunda uppkomna resultatet

men att å andra sidan lärer böra tillses, att jordägarens ersättningsskyldighet

icke göres alltför betungande. Från den allmänna arrendelagens

stadganden kunna några föreskrifter i nu förevarande hänseende icke hämtas,

då denna lag icke medgiver arrendator ersättning för verkställda jordförbättringar

annat än i vissa undantagsfall. Lagen den 25 juni 1909 om

arrende av viss jord a landet inom Norrland och Dalarne intager emellertid

härutinnan eu annan ståndpunkt. Där arrendator!] utfört jordförbättring,

varigenom fastighetens värde på ett varaktigt sätt förökats,''äger han enligt

Utskottet

Hen

Karlssons i

Nynäshamn

m.j!. motion.

Utskottei

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

11 § i nämnda lag njuta ersättning därför av jordägaren, när fastigheten

avträdes. Sådan ersättning skall beräknas efter det ökade värde, fastigheten

till följd av jordförbättringen kan anses äga, då den av arrendator!!

avträdes; dock må ersättningen ej överstiga den för arbetets utförande

nödiga kostnad. Bestämmandet av ersättningsbeloppet tillkommer de synemän”

vilka hava att. förrätta avträdessyn å fastigheten. Genom införande

av liknande bestämmelser jämväl i nu förevarande lagstiftning synes mig

den utan tvivel ömtåliga frågan om ersättning till brukaren för verkställda

förbättringar å det brukade området kunna på ett någorlunda

tillfredsställande sätt lösas. Vad innehållet av de föreslagna bestämmelserna

beträffar, må till en början anmärkas, att en brukare, som med

användande av opraktiska och onödigt kostsamma metoder åstadkommit

en obetydlig förbättring å sin lägenhet, naturligtvis icke bör av jordägaren

njuta ersättning för vad han i arbete och utgifter faktiskt påkostat för

vinnande av förbättringen; jordägaren skulle i så fall utan sin förskyllan

bliva den lidande. Har återigen brukaren genom användande av lämpliga

och riktiga metoder lyckats med relativt låga kostnader bringa det brukade

området upp i ett jämförelsevis högt värde, kunde det synas som om den

honom tillkommande ersättningen icke borde vara begränsad till hans

självkostnad utan därutöver borde inbegripa åtminstone någon del av den

uppkomna värdestegringen. Man må emellertid ej glömma, att brukaren

vid utförandet av sina förbättringsarbeten icke hade någon som helst utsikt

att ens få sina egna kostnader ersatta av jordägaren; i de fall, där

förbättringsarbeten av brukaren utförts, har denne endast kunnat räkna

med möjligheten att under brukningstiden bereda sig mot mödan och kostnaden

svarande fördel av desamma. Därest brukaren vid avträdandet av

sitt brukningsområde erhåller gottgörelse i omförmälda hänseende uti av

mig föreslagen utsträckning, förbättras uppenbarligen hans belägenhet

synnerligen väsentligt; hans ställning blir långt gynnsammare i nu förevarande

avseende än nyttjanderättshavares i allmänhet. Det torde ej heller

vara rådligt att alltför ''långt utsträcka jordägarens skyldighet att lämna

gottgörelse för förbättringar, vilka han icke begärt och vilkas ersättande

han aldrig haft anledning tänka sig såsom villkor för bevarande av äganderätten

till det upplåtna området. Ej sällan torde jämväl inträffa, att dylika

förbättringar för sitt fulla värde äro beroende av att området fortfarande

förblir självständigt bebyggt och brukat, under det att deras betydelse

minskas, därest området sammanlägges till gemensamt bruk med huvudfastigheten,

något som återigen kan för jordägaren te sig såsom det lämpliga.

I anslutning till vad nu anförts har i förevarande paragraf upptagits

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 17

ett stadgande motsvarande omförmälda bestämmelse i berörda lag den 25

juni 1909.»

Utskottet, som delar den uppfattning departementschefen år 1918

hävdat, vilken uppfattning kommit till uttryck i nu gällande lag, får

sålunda hemställa, att nu förevarande motion ej heller beträffande denna

paragraf måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Ö vergån gsbestäm melserna.

Herrar Lindhagen och Winberg hava i sin motion hemställt, »att

riksdagen ville besluta sådan ändring i övergångsbestämmelserna, att lagen och \vinfår

retroaktiv verkan — i all synnerhet beträffande jordägarens rätt att bergs motion.

lösa byggnader — på alla de markupplåtelser, för vilka tiden utgått efter

det lagen av den 28 juni 1918 trätt i kraft och icke, då den nya lagen

inkommit på riksdagens bord, ännu varit genom avtal eller i laga ordning

slutligt avvecklade.»

De av Kungl. Maj:t föreslagna övergångsbestämmelserna äro, frånsett Utskottet.

en obetydlig redaktionell förändring, av samma innehåll som motsvarande

stadganden i 1919 års förslag och torde överensstämma med vad i liknande

fall plägar stadgas, ej blott till skyddande av på grund av äldre

lag vunnen rätt, utan även för undvikande av oreda i lagtillämpningen.

I det senare avseendet kan erinras att, med den av herrar Lindhagen och

Winberg föreslagna övergångsbestämmelsen, den nya lagen skulle bli tilllämplig

i fall, då nyttj anderätten upphört två år innan den nu föreslagna

lagen träder i kraft och nyttj anderättshavaren således sannolikt för länge

sedan avflyttat ävensom på ärenden, vilka i det närmaste slutbehandlats

enligt gällande lag. Ehuru en retroaktiv verkan av lagen i vissa fall

skulle vara önskvärd, får utskottet därför hemställa, att motionen i denna

del måtte av riksdagen avslås.

Skrivelseförslag.

Herrar Lindhagen och Winberg hava slutligen i sin motion fram- /

ställt förslag om skrivelser till Kungl. Maj:t beträffande olika med före- och Win-*

varande lagstiftning sammanhängande önskemål. Skrivelseförslagen avseher9s notion.

dels under punkt 3 i motionen, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

hemställa om skyndsamt förslag till sådant tillägg i lagen, att, då lösningsrätt

avvisats på grund av avsevärd olägenhet för huvudfastigheten,

lägenhetsinnehavaren må kunna i skäliga fall berättigas flytta byggnaderBihang

till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 11 käft. (Nr 18.) ‘3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

na till annat för huvudfastigheten tjänligt område, som då i stället får

lösas;

dels under punkt 4 i motionen, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

begära skyndsamt förslag till sådant tillägg till lagen, att kontraktsbestämmelse,

enligt vilken lägenhetsinnehavares husbyggnader vid upplåtelsetidens

slut tillfalla jordägaren utan lösen, måtte när skäl därtill förefinnes

kunna förklaras ogiltigt samt lägenhetsinnehavaren berättigas att enligt

lagens föreskrifter i övrigt lösa till sig marken med bibehållande av byggnaderna

helst utan annan ersättning för de senare än som kan anses vara

honom beredd genom andra förmåner;

dels under punkt 5 i motionen, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

begära skyndsamt förslag till tillägg i lagen och åtgärder i övrigt, varigenom

det allmänna såsom talsman för lägenhetsinnehavaren omhändertager

lösningsförfarandet och i övrigt biträder honom, så att lösningsrätten

blir för honom överkomlig;

dels slutligen under punkt 6, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

anhålla, att underrättelse om ifrågavarande författnings tillvaro samt de

möjligheter och utvägar den erbjuder måtte i orterna på lämpligt sätt

, spridas.

I fråga om motiven för dessa yrkanden hava motionärerna hänvisat

till ovan omförmälda av herr Lindhagen såsom ledamot av jordkommissionen

vid densammas betänkande i ämnet avgivna reservation, återgiven

i kungl. propositionen nr 385 vid 1919 års lagtima riksdag.

Samma yrkanden som de nu föreliggande framfördes av herr Lindhagen

uti en vid 1919 års lagtima riksdag väckt motion. Andra lagutskottet

yttrade då i föreliggande frågor följande:

»Utskottet vill icke bestrida, att beaktansvärda synpunkter kunna

finnas i nämnda yrkanden och vad till stöd för desamma anförts. Det

måste emellertid fasthållas, att förevarande förslag endast innebär en

provisorisk lagstiftning, i det att förslaget utgör en utbrytning från ett lagstiftningsområde,

som i hela sin omfattning är under utredning, hos jordkommissionen.

Det torde vid sådant förhållande icke böra ifrågasättas,

att riksdagen nu skulle begära ytterligare partiella reformer. Ur utredningsarbetets

synpunkt synes det vidare vara utan betydelse, huruvida

riksdagen nu beslutar att i skrivelse peka på enstaka punkter av det

stora arbetsområdet. De önskemål, som framhållits i motionen, torde

med säkerhet bliva framförda jämväl inom kommissionen och i den .män

de finnas berättigade utan riksdagens ingripande därstädes tagna i beaktande

vid utrednings- och lagstiftningsarbetet. Utskottet hemställer av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 19

dessa skäl, att riksdagen icke måtte biträda ifrågavarande skrivelseförslag.

I fråga om det under punkt 7 i motionen framförda yrkandet att

det allmänna måtte omhändertaga lösningsförfarandet och i övrigt biträda

lägenhetsinnehavarna, så att lösningsrättens begagnande blir för dem

överkomligt, vill utskottet erinra därom, att för innevarande ävensom för

nästkommande år finnas anvisade belopp av 10,000 kronor för vartdera

året att användas till bestridande efter i kungörelse den 28 juni 1918

bestämda grunder av vissa med inlösen av område enligt förevarande

lagstiftning förenade kostnader, nämligen kostnader för lantmäteriförrättning,

varom i lagen förmäles, för fastställande av inlöst områdes avskiljande

och för löseskillings fördelning, ävensom till ersättning för biträde,

som enligt samma kungörelse lämnas nyttjanderättshavare i ärende angående

lösningsrätt enligt denna lagstiftning.

Beträffande förslaget om åtgärder för spridande av kännedom om

lagens tillvaro synes det utskottet, ehuru kännedomen om lagen lärer

vara ganska allmän, dock vara lämpligt, att exempelvis de enligt nyssnämnda

kungörelse för varje län förordnade personer med åliggande att

biträda nyttjanderättshavare anmodas att utöva viss upplysningsverksamhet

om de möjligheter till förvärvande av egna hem, som genom denna lagstiftning

äro beredda.»

Med åberopande av denna motivering och under erinran att anslag

för de ändamål, varom förmäles i utskottets nu citerade yttrande, av vederbörande

departementschef äskats jämväl för år 1921, hemställer utskottet,

att motionen ej heller i denna del måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med avslag å herrar Lindhagens

och Winbergs motion nr 215 i första kammaren samt

herr Karlssons i Nynäshamn in. fl. motion nr 317 i

andra kammaren, måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition.

Stockholm den 2 mars 1920.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Reservationer:

1) av herrar von Sydow, Bohei''g och Magnusson i Skövde;

2) av herrar Carl E. Svensson, Sandegard, Linder, Magnusson i

Kalmar, Carlsson i Frosterud, Johansson i Sollefteå och Johansson i Vittinge,

vilka ansett

A) herrar Lindhagens och Winbergs motion i förevarande ämne böra,

så vitt angår yrkandet nr 3 och 4 i motionen, enligt därlör åberopade

skäl vinna bifall;

B) herr Karlssons i Nynäshamn in. fl. motion i förevarande ämne

höra på de skäl, som av motionärerna anförts, vinna bifall samt 1, 2 och

5 §§ i förevarande lag erhålla av motionärerna föreslagen lydelse.

Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

200922

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1920:73 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa faliför nyttj anderättshavare att inlösa under nyttjanderä a1 i texten