Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om sådana ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att försäkring enligt lagen må äga rum endast i riksförsäkringsansialten.

1920-05-06 · 52 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 50 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1920:32, Utlåtande i anledning av väckta motioner om sådana ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att försäkring enligt lagen må äga rum endast i riksförsäkringsansialten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1920 kl. 1/s 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om sådana ändringar

i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att försäkring

enligt lagen må äga rum endast i riksförsäkringsansialten.

Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow*), Alfred Petrén*), Hult*), Boberg*), Sigfrid

Hansson, Tjällgren*), Karlsson i Gasabäck, Carlsson i Frosterud*), Nilsson

i Vibberbo, Karlsson i Nynäshamn*), Johansson i Sollefteå, Johansson

i Vittinge och Svensson i Kompersmåla.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft

motionerna nr 159 i första kammaren av herr Ljunggren samt nr 184

i andra kammaren av herr Eriksson i Grängesberg, i vilka motioner

med vissa olikheter i formuleringen föreslagits, att riksdagen måtte

besluta sådana ändringar i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete, att från och med den 1 januari 1921 försäkring

enligt nämnda lag må äga rum allenast i riksförsäkringsanstalten.

Angående de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan,

tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet dels i den ordning 46 § riksdagsordningen

föreskriver begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten

dels ock lämnat vissa ömsesidiga försäkringsbolag, som

handhava försäkring i enlighet med ifrågavarande lag, tillfälle att

yttra sig.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 saml. 2 avd. 20 käft. (Nr 32-J 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Motioner vid

1919 års riksdag.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

I anledning härav hava yttranden inkommit dels från försäkringsrådet

och riksförsäkringsanstalten dels ock från följande ömsesidiga försäkringsbolag,

nämligen: Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,

Svenska lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag, ömsesidigt

samt Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsaktiebolaget Land och Sjö. Härjämte

har Sveriges köpmannaförbund i insänd skrivelse yttrat sig över

motionerna.

Samtliga yttranden äro såsom bilagor A — F fogade vid detta

utlåtande.

Samma yrkanden, som föreligga i nu behandlade motioner, framfördes

av samma motionärer vid 1919 års lagtima riksdag. Motionerna

hänvisades då för förberedande behandling till första lagutskottet. I

infordrade yttranden uttalade sig riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet

i ungefärligen samma riktning som i år till utskottet inkomna

utlåtanden. För egen del anförde utskottet följande:

»Möjligen kunna vissa olägenheter uppkomma genom medgivande

av försäkring i arbetsgivarbolag. Detta hade ej heller förbisetts av 1916

års särskilda utskott, som emellertid ansag, att starka positiva skäl kunde

anföras för att medgiva försäkring genom ömsesidiga sammanslutningar,

bildade av arbetsgivarna själva. Dessa hade ju att bära försäkringens

hela börda och borde därför äga rätt att under betryggande former

själva få ordna och handhava försäkringen. Därtill komme, att vissa

arbetsgivare kunde hava intresse av att sluta sig tillsammans för att

genom vidtagande av skydds- och andra åtgärder söka nedbringa kost

naderna. Vad sålunda anförts till stöd för arbetsgivarbolagens berättigande

torde alltjämt äga giltighet. En annan sak är, huruvida olägenheter

av den betydelse, att de böra föranleda en övergång till systemet

med en statsanstalt, som ensam handhar försäkringen, visat sig förbundna

med det för närvarande tillämpade försäkringssystemet. Utskottet är av

den uppfattningen, att den ringa erfarenhet, tillämpningen av 1916 års

olycksfallsförsäkringslag givit, icke lämnar någon säker vägledning för

bedömande av förevarande spörsmål. I denna sin uppfattning styrkes

utskottet av de olika meningar, som kommit till uttryck i försäkringsrådets

och riksförsäkrings anstaltens i ärendet avgivna yttranden. ° Medan

försäkringsrådet anser, att de av motionärerna påtalade missförhållanden

icke med nödvändighet kunde anses vara förbundna med själva försäkringssj^stemet

och att desamma utan tvivel skulle komma att inom den

närmaste tiden avhjälpas genom försäkringsrådets övervakande verksamhet,

förmenar åter riksförsäkringsanstalten, att den enda garantm

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 3

för missförhållandenas undanröjande är att söka i en lagändring i den

av motionärerna angivna riktning. Vid sådant förhållande och då i

varje fall förevarande fråga bör göras till föremål för en allsidig utredning,

innan något ståndpunktstagande synes böra ifrågakomma, får

utskottet avstyrka motionerna i denna del.»

Utskottet kan i huvudsak instämma i första lagutskottets ovan

återgivna yttrande. Den ökade erfarenhet, som vunnits sedan detta

skrevs, har dock otvivelaktigt givit vid handen, att för riksförsäkringsanstaltens

del betydande olägenheter varit förbundna med den obligatoriska

olycksfallsförsäkringens uppdelning på statlig och privat verksamhet.

Huruvida dessa olägenheter i huvudsak äro att hänföra till

organisatoriska svårigheter vid försäkringens införande eller komma att

bliva beståndande är givetvis svårt att avgöra. Likaledes huruvida de

äro av den allvarliga beskaffenhet, att de kunna motivera ett upprivande

av 1916 års beslut och en avveckling av de nystartade privata företagens

verksamhet, för vars fortbestånd, som framgår av inkomna utlåtanden,

ävenledes starka skäl kunna anföras. Frågans invecklade och

grannlaga beskaffenhet utesluter i varje fall, enligt utskottets uppfattning,

ett omedelbart bifall till motionerna, men vad som i saken förekommit

motiverar, att det ånyo väckta spörsmålet upptages till allvarlig undersökning.

En sådan är emellertid redan igångsatt. Som försäkringsrådet

i sitt yttrande meddelat, har Kungl. Maj:t genom beslut den 30

januari 1920 anbefallt socialförsäkringskommittén att vid behandling av

viss av riksförsäkringsanstalten gjord framställning taga i övervägande

av riksförsäkringsanstalten i skrivelse den 10 januari 1920 framlagt

förslag till sådana ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, som motionärerna

åsyfta.

Åven i annat sammanhang torde riksförsäkringsanstaltens ställning

till olycksfallsförsäkringen komma att underkastas prövning. Genom

samstämmiga beslut har nämligen kamrarna nyligen med anledning av

enskild motion hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande åstadkommandet

av en enhetlig organisation av socialförsäkringens olika grenar

i syfte att åstadkomma förenkling och besparing i förvaltningen ävensom

största möjliga effektivitet av försäkringen. Vid utförandet av en

dylik utredning måste även, enligt utskottets uppfattning, nu föreliggande

spörsmål bliva föremål för behandling.

Till sist vill utskottet erinra om det utarbetade förslaget till

allmän sjukförsäkring. Mot detta förslag har bland andra invändningar

även framhållits riksförsäkringsanstaltens försvårade ställning till sjuk
-

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

försäkringen på grund av befintligheten av de enskilda olycksfallsförsäkringsbolagen.

Vid den fortsatta prövningen av förslaget måste givetvis

vikten av dessa invändningar bliva föremål för undersökning.

Då således det av motionärerna väckta spörsmålet i annan ordning

redan är och utan riksdagens ytterligare framställning kommer att bliva

föremål för ingående undersökning får utskottet hemställa,

att motionerna 1:159 och II: 184 ej måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1920.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

5

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom nådigt beslut den 13 februari 1920 har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsrådet

att till utskottet avgiva yttrande i anledning av tre inom riksdagen

väckta motioner angående ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

nämligen motionen nr 159 i första kammaren samt motionerna nr 12 och 184

i andra kammaren; och får försäkringsrådet till åtlydnad härav anföra följande:

Av ifrågavarande motioner avse motionerna nr 159 i första kammaren och

nr 184 i andra kammaren sådan ändring i förenämnda lag, att från och med den 1

januari 1921 försäkring enligt lagen skulle äga rum endast i riksförsäkringsanstalten.

Motionen nr 12 i andra kammaren avser sådan ändring i olycksfallsförsäkringslagen,

att det skulle vara endast arbetsgivares hemmavarande barn eller

adoptivbarn, som ej skulle anses såsom arbetare i lagens mening och vilka sålunda

skulle vara från lagens bestämmelser undantagna.

Vad till en början angår de båda förstnämnda motionerna får försäkringsrådet

erinra därom, att jämväl vid 1919 års riksdag två motioner väckts med

yrkande bland annat om sådan ändring av olycksfallsförsäkringslagen, att försäkring

enligt denna lag finge äga rum allenast i riksförsäkringsanstalten. Sedan såväl

försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten över sistnämnda motioner avgivit

yttrande till nämnda riksdags första lagutskott, avgav detta utskott utlåtande i

anledning av motionerna, därvid utskottet framhöll, att den ringa erfarenhet, tilllämpningen

av olycksfallsförsäkringslagen givit, icke lämnade någon säker vägledning

för bedömande av förevarande spörsmål. I denna sin uppfattning styrktes

utskottet av de olika meningar, som kommit till uttryck i försäkringsrådets och

riksföteäkringsanstaltens yttranden. Vid sådant förhållande och då; i varje fall

förevarande fråga borde göras till föremål för en allsidig utredning, innan något

ståndpunktstagande syntes böra ifrågakomma, avstyrkte utskottet motionerna i

denna del.

Åtgärder för erhållande av eu sådan allsidig utredning av förevarande fråga,

som utskottet sålunda ansett erforderlig, torde emellertid redan hava vidtagits.

Vid avgivande i skrivelse den 15 oktober 1918 av förslag rörande anslag för upprätthållande

av riksförsäkringsanstaltens verksamhet under år 1920 har nämligen

anstalten ifrågasatt vissa åtgärder för vinnande av förändringar och förenklingar

med avseende å anstalten åliggande uppgifter. Genom nådigt beslut den 24 januari

1919 anbefallde Kungl. Maj:t socialförsäkringskommittén att i samband med fullgörande

av sitt uppdrag taga i övervägande, vad riksförsäkringsanstalten i sin

ovanberörda skrivelse anfört i fråga om vissa ändringar av olycksfallsförsäkringslagen

i det syfte, som nyss angivits. Sedan därefter riksförsäkringsanstalten genom

nådigt beslut den 13 juni 1919 anbefallts att avgiva underdånigt utlåtande i an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

ledning av vad riksdagen i skrivelse samma dag angående reglering av utgifterna

under riksstatens sjätte huvudtitel anfört rörande önskvärdheten av, att frågan om

åtgärder för vinnande av förändringar och förenklingar med avseende å de ämbetsverket

åliggande uppgifterna snarast möjligt bleve föremål för prövning, har riksförsäkringsanstalten

i underdånig skrivelse den 10 januari 1920 föreslagit åtskilliga

förändringar i olycksfallsförsäkringslagen, bland annat, att försäkring enligt nämnda

lag skulle äga rum endast i riksförsäkringsanstalten. Genom nådigt beslut den 30

januari 1920 har Kungl. Maj:t anbefallt socialförsäkringskommittén att i samband

med behandlingen av riksförsäkringsanstaltens förstberörda framställning taga i

övervägande, vad riksförsäkringsanstalten i sin skrivelse den 10 januari 1920 anfört

i omförmälda avseende.

Till följd härav torde föreliggande fråga komma att göras till föremål för

en allsidig och ingående utredning av socialförsäkringskommittén; och då samma

fråga är av så ingripande betydelse, att den ej bör utan sådan utredning avgöras,

får försäkringsrådet hemställa, att utskottet måtte föreslå riksdagen att i avvaktan

på förberörda utredning förklara motionerna nr 159 i första kammaren och nr 184

i andra kammaren icke föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Emellertid anser sig försäkringsrådet med anledning av vissa uttalanden,

som gjorts i den i andra kammaren väckta motionen nr 184 böra meddela följande.

Beträffande uppgifterna i motionen angående bolagens underlåtenhet att ställa sig

till efterrättelse rådets anmaning att ordna sina försäkringar efter kalenderår torde

böra nämnas, att i skrivelser i ämnet från vissa av bolagen till försäkringsrådet

framhållits, bland annat, att en dylik förändring av försäkringsverksamheten icke

kunde genomföras, förrän därför erforderliga åtgärder hunnit vidtagas, ävensom att.

då under vissa angivna omständigheter arbetsgivare svårligen kunde förvägras att

även under löpande kalenderår erhålla försäkring, ett medgivande i dylika särskilda

fall av försäkring från annan tid än kalenderårets början icke finge betraktas såsom

uppsåtlig underlåtenhet att ställa sig ifrågavarande anmaning till efterrättelse. För

övrigt var det rådets avsikt, såsom också uttryckligen uttalades i rådets utlåtande

i ämnet till 1919 års riksdags första lagutskott, att, därest rådets anmaning till

bolagen mot förmodan icke skulle hava erforderlig verkan, föreslå uttrycklig bestämmelse

i ämnet i olycksfallsförsäkringslagen. I sammanhang härmed vill försäkringsrådet

beträffande rådets åtgärder för att vinna efterlevnad åt lagens* föreskrifter

om läkarbetygs insändande vid anmälan om olycksfall, fästa uppmärksamheten

därå, att den påföljd, som underlåtenheten att ingiva ifrågavarande läkarbetyg

kan föranleda, drabbar icke försäkringsbolaget utan vederbörande arbetsgivare.

Uti ifrågavarande motion har berörts jämväl den granskning från försäkringsrådets

sida av försäkringsinrättningarnas verksamhet beträffande ersättningsbeloppens

bestämmande, som enligt försäkringsrådets utlåtande till 1919 års riksdags första

lagutskott dels då redan påbörjats och dels var avsedd att därefter verkställas.

Med anledning därav får försäkringsrådet meddela, att denna granskning av försäkringsinrättningarnas

verksamhet, i vad den avsåg frågan om tillämpningen under

år 1918 av bestämmelserna om arbetsförtjänstens beräknande för minderåriga, slutförts.

Av denna granskning framgick, att flertalet av arbetsgivarbolagen icke tagit

nämnvärd hänsyn till innebörden av dessa bestämmelser och att för övrigt icke

någon försäkringsinrättning — riksförsäkringsanstalten inberäknad som under

året haft att handlägga dylika frågor, enligt rådets mening gjort det i tillräcklig

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

grad. Rättelse måste därför av rådet vidtagas i ett betydande antal beslut, som i

förevarande avseende meddelats. Granskningen i övrigt av arbetsgivarbolagens

beslut i ersättningsfrågor fortgår alltjämt, men har särskilt under vissa tider på

grund av rådande brist på arbetskrafter icke hunnits med i den utsträckning, som

varit avsett. Självfallet är, att denna granskning icke kan omfatta försäkringsbolagens

samtliga beslut i ersättningsfrågor, utan har densamma varit avsedd att

gälla huvudsakligen frågor om invaliditets- och dödsfallsersättning. Beträffande för

övrigt denna granskning har rådet ansett det vara angeläget, att densamma i första

hand komme att företagas beträffande beslut dels av mindre försäkringsbolag, om

vilka det kunde befaras, att de icke skulle äga tillräckligt sakkunnig personal för

ärendenas behandling, dels ock av bolag med sådan försäkringsstock, att de skadade

kunde antagas i mindre grad, än vad fallet är till exempel med industriarbetarna,

själva kunna tillvarataga sina intressen gent emot vederbörande försäkringsinrättning.

Mot den i andra kammaren väckta motionen nr 12, vilken avser sådan

ändring av 2 § i olycksfallsförsäkringslagen, att det skulle vara endast arbetsgivares

hemmavarande barn och adoptivbarn, som icke skulle anses som arbetare i

lagens mening och sålunda vara undantagna från lagens bestämmelser, har försäkringsrådet

icke något att erinra.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad Tengstrand,

ledamöterna Rörmy, Rooth, Wallenius, Carlsson och Tengdahl.

Stockholm den 24 mars 1920.

På kungl. försäkringsrådets vägnar:

Ivar Tengstrand.

Valdemar Aae.

Bilaga B.

Till riksdagens andra lagutskott.

Kungl. Maj:t har den 13 februari 1920 anbefallt riksförsäkringsanstalten att

avgiva och till utskottet överlämna yttrande i anledning av två inom riksdagen

väckta motioner, den ena, nr 159 i första kammaren av herr Ljunggren och den

andra, nr 184 i andra kammaren av herr Eriksson i Grängesberg, däri yrkats, att

riksdagen måtte besluta sådana ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i

arbete den 17 juni 1916, att från och med den 1 januari 1921 all försäkring enligt

denna lag skall äga rum i riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten har ovannämnda den 13 februari vidare anbefallts

att avgiva och till utskottet överlämna yttrande i anledning av en inom andra kammaren

av herr Anderson i Knapasjö väckt motion, nr 12, däri yrkats, det riksdagen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

måtte besluta sådan ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att endast

arbetsgivares hemmavarande barn eller adoptivbarn ej anses som arbetare i lagens

mening och sålunda må vara från lagens bestämmelser undantagna.

Riksförsäkringsanstalten, som kommer att med det snaraste. särskilt yttra

sig över sistnämnda motion, får rörande de båda förstnämnda motionerna anföra

I det av ålder dom sför säkring skommittén avgivna förslag angående försäkring

för olycksfall i arbete, vilket ligger till grund för den gällande lagen, framhöll kommittén,

»att i flertalet länder med obligatorisk försäkring denna äger rum i en eller

flera genom lagstiftningen för ändamålet anordnade försäkringsinrättmngar, och att

endast i ett fåtal länder försäkring i enskilda bolag är tillåten». Kommitténs ståndpunkt,

enligt vilken i allt fall dylika bolag borde få finnas, och som sedermera upptogs

i lagen, motiverades därmed, att »den hittills vunna erfarenheten torde hava

visat, att även sammanslutningar av arbetsgivare till ömsesidiga försäkringsbolag

för ifrågavarande ändamål kunna fylla de villkor, som böra ställas pa bärare a/v

dylik försäkring», och att »därjämte arbetsgivarna i en del yrken kunna hava ett

intresse av att sammansluta sig för att genom vidtagande av skydds- eller andra

åtgärder minska kostnaderna». , ,,

I sitt utlåtande över förslaget i denna del anförde nksforsaknngsanstalten

bland annat följande.

»Ur de försäkrades synpunkt kan man befara, att, om enskilda torsaknngsinrättningar

tillåtas konkurrera med riksförsäkringsanstalten, detta kommer att leda

till nedpressande av de från de enskilda försäkringsinrättnmgarna utgående ersaitningarna.

Det huvudsakligaste konkurrensmedlet mellan de olika försäkrmgsinrattningarna

är nämligen premiens storlek. För att kunna erbjuda lägre premier än

riksförsäkringsanstalten frestas de enskilda försäkringsinrättnmgarna att i genomsnitt

giva mindre ersättningar än riksförsäkringsanstalten. Aven om i en (fel tall

klagomål häröver anföras hos försäkringsrådet och om också vissa kontrollåtgärder

i fråga om de enskilda försäkringsinrättnmgarna införas, kan dock därigenom ej

förhindras, att dessa allt fortfarande söka i möjligaste mån knappa in pa ersättningarna,

i synnerhet som vissa bestämmelser i lagen kunna erbjuda jämförelsevis

mera utrymme för olika avgöranden. Sådant kan ske genom, bland annat; allt för

snäv tolkning av lagens bestämmelser i fråga om olycksfall och olycksfall i aroetet,

bestämmande av för låg invaliditetsgrad, varvid även eu nedsättning av endast nagra

få procent kan innebära en betydlig besparing i fråga om kapitalvärdet; kunnande

av mindre sjukpenning i stället för full sjukpenning; största möjliga inknappning

på läkarvård och läkemedel; tillämpning av bestämmelserna _i 27 § om utbyte av

sjukhjälp eller livränta mot kapital utan vederbörlig hänsyn till den ska,dade. rrofylaktiska

åtgärder, vilka måste anses vara av synnerligen stor betydelse, komma

ej att tillämpas i andra fall, än där direkt besparing kan antagas äga rum. Och

även i övrigt kan man antaga, att sociala synpunkter alltför litet anläggas ä försäkringen».

Riksförsäkringsanstalten hemställde därför, att försäkringen endast skulle

få äga rum i riksförsäkringsanstalten.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1916 års riksdag med förslag till lag om försäkring

för olycksfall i arbete framhöll föredragande departementschefen bland annat:

»Möjligen skulle kunna befaras, att ett arbetsgivarebolag, med hänsyn till delagarnes

ekonomiska intresse, i ett eller annat fall ej skulle taga erforderlig hänsyn i

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

den skadades rätt vid ersättningsbeloppens bestämmande ellero vid avgörandet, huruvida

olycksfallet inträffat i arbetet eller icke, m. m. dylikt. A andra sidan är dock

ej heller den möjligheten utesluten, att en statsanstalt, som hade hela försäkringen

om hand, skulle vid tillgodoseende av de skadades intressen, av humanitets- eller

andra skal, kunna komma att gå längre än som vore förenligt med lagstiftningens

syfte. Aven från denna synpunkt torde det hava sin betydelse, att försäkringsverksamheten

kan fördelas mellan anstalter av båda slagen.»

Särskilda utskottet vid 1916 års riksdag hemställde om bifall till Kungl. Maj:ts

förslag i ifrågavarande del.

Häremot anfördes, reservation av herrar Hjalmar Branting, Daniel Persson,

Herman Lindqvist och M. V. Holmström. I reservationen anfördes: »Efter vårt

förmenande tala övervägande skäl för, att all försäkring bör ske i riksförsäkringsanstalten.

Ålderdomsförsäkringskommittén synes också ha lutat åt denna uppfattning,

ehuru den för att icke äventyra för starkt motstånd mot sitt förslag, på denna

punkt medgivit undantag. Om det blir tillåtet för arbetsgivarna att efter orts- och

yrkessynpunkter bilda försäkringsbolag, komma säkert ett stort antal sådana att

bliva bärare av försäkringar. Detta förhållande kommer att verka nedbrytande på

den enhetlighet, som vid lagens tillämpning bör göra sig gällande och medföra betydande

kostnader för inspektion och övervakning. — Ur de försäkrades synpunkt är

icke försäkringen i arbetsgivarebolag lika betryggande som försäkring i statsanstalt.

Även om från statens sida kontroll kommer att utövas över bolagens soliditet, kan

dock icke i alla de fall, då effektiv kontroll behövdes, sådan utövas. Arbetsgivarebolagens

intresse sammanfaller med arbetsgivarnes strävan att få försäkringskostnaden

så låg som möjligt. I deras intresse ligger därför att, så långt det är görligt,

knappa in på ersättningarna. Sådant kan ske genom, bland annat, för snäv

tolkning av lagen beträffande vad som är olycksfall i arbetet, bestämmande av för

låg invaliditetsgrad, lämnande av för ringa sjukpenning och största möjliga inknappning

på läkarvård och läkemedel. Vid beräknande av den årsförtjänst, som

skall läggas till grund för utgående ersättning, torde i många fall, där skälighetsprövning

bör ske, eller där lönen utgår till viss del i naturaprodukter, vissa svårigheter

komma att uppstå och kunna de lämna dessa bolag möjlighet till bestämmande

av för låg årsinkomst. Efter vår uppfattning torde arbetsgivarnas ekonomiska intresse

och icke sociala synpunkter i allt för hög grad komma att göra sig gällande

vid dessa bolags verksamhet.»

Andra kammaren biföll med 110 röster mot 73 denna reservation.

Vid därefter företagen sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut blev

Kungl. Maj:ts och utskottets förslag bifallet.

Den tanke på obligatorisk försäkring i en statsanstalt, som sålunda 1916

framfördes, var då redan gammal här i landet. Sålunda hade redan första arbetareförsäkringskommittén

i sitt den 28 juli 1888 avlämnade betänkande rörande införande

av social olycksfallsförsäkring enhälligt föreslagit obligatorisk försäkring i

en statsanstalt, riksförsäkringsanstalten. Genom proposition den 12 mars 1890

inhämtades riksdagens yttrande över ett med ledning av arbetarförsäkringskommitténs

motsvarande förslag inom civildepartementet upprättat förslag till »förordning angående

försäkring för olycksfall i arbete». Detta förslag vilade, liksom kommittébetänkandet,

på den grundsats, att inom vissa industriella rörelser arbetarna skulle

på arbetsgivarnas bekostnad vara obligatoriskt försäkrade mot olycksfall hos en av

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 20 käft. (Nr 32.)

9

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

staten upprättad riksförsäkringsanstalt. Lagförslaget antogs emellertid icke av

riksdagen. Påföljande års riksdag var frågan åter uppe. Vissa förändringar hade

därvid vidtagits, men principen om obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten

bibehållits. Frågan föll emellertid ånyo.

Därefter tillsattes en ny kommitté, vanligen kallad nya arbetarförsäkringskommittén.

Denna kommitté avgav den 30 mars 1893 ett förslag grundat på

invaliditetsprincipen. Även detta förslag föreskrev obligatorisk försäkring i en

central statsanstalt. Förslaget förelädes 1895 års riksdag, men vann ej dess bifall.

Ett vid 1898 års riksdag framlagt förslag föll likaledes.

Två år därefter, vid 1900 års riksdag, framlades ånyo ett förslag. Detta

förslag grundade sig på principen om arbetsgivarnas omedelbara ersättningsskyldighet.

I första kammaren väckte emellertid generalkonsuln E. Fränekel en motion, vari han

efter en utförlig motivering hemställde, att försäkringen skulle handhavas av en

för hela riket gemensam anstalt, riksförsäkringsanstalten. Även denna gång föll

frågan.

Vid 1919 års riksdag framfördes av samma motionärer som vid årets riksdag

liknande yrkanden, som i de nu förevarande motionerna.

Riksdagens särskilda utskott yttrade härutinnan: »Utskottet är av den uppfattningen,

att den ringa erfarenhet, tillämpningen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag

givit, icke lämnar någon säker vägledning för bedömande av förevarande spörsmål.

I denna sin uppfattning styrkes utskottet av de olika meningar, som kommit

till uttryck i försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens i ärendet avgivna yttranden.

Medan försäkringsrådet anser, att de av motionärerna påtalade missförhållanden

icke med nödvändighet kunde anses vara förbundna med själva försäkringssystemet,

och att desamma utan tvivel skulle komma att inom den närmaste

tiden avhjälpas genom försäkringsrådets övervakande verksamhet, förmenar åter

riksförsäkringsanstalten, att den enda garantin för missförhållandenas undanröjande

är att söka i lagändring i den av motionärerna angivna riktning. Vid sådant förhållande

och då i varje fall förevarande fråga bör göras till föremål för en allsidig

utredning, innan något ståndpunktstagande synes böra ifrågakomma, får utskottet

avstyrka motionerna i denna del.»

Häremot reserverade sig tre av utskottets ledamöter under yrkande om

bifall till motionerna.

Liksom riksförsäkringsanstalten såväl före tillkomsten av gällande olycksfallsförsäkringslag

som i sitt till riksdagens första lagutskott vid nästlidet års lagtima

riksdag avgivna utlåtande av anförda skäl uttalat som sin åsikt, att den sociala

olycksfallsförsäkringen borde handhavas endast av en statens anstalt, så år riksförsäkringsanstalten

fortfarande av samma mening.

Riksförsäkringsanstalten ansluter sig till de synpunkter, som i detta avseende

framhållits i de förevarande motionerna, och anser sig riksförsäkringsanstalten även

kunna, så långt riksförsäkringsanstaltens erfarenhet sträcker sig, i huvudsak vitsorda

riktigheten av vad i dem anförts.

På sätt, enligt vad ovan nämnts, redan ålderdomsförsäkringskommittén framhöll,

hör Sverige till det av kommittén omförmälda fåtal länder, där den sociala

olycksfallsförsäkringen kan handhavas av enskilda bolag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

Detta är visserligen förhållandet i Danmark enligt lagen den 6 juli 1916.

Men den statliga myndigheten, Arbejderforsikringsraadet, i vilken sitta representanter

för arbetsgivare och arbetare, skall bestämma, bland annat, om ett anmält

olycksfall medför rätt till ersättning, samt om storleken och arten av den ersättning,

som tillkommer den försäkrade eller hans efterlevande. Arbejderforsikringsraadets

beslut kunna i vissa fall överklagas bos inrikesministeriet.

Rörande Tyskland skall försäkringen där tagas i yrkes föreningar, vilka antingen

bildas på initiativ av arbetsgivare och erfordra högre myndighets godkännande

eller ock upprättas direkt genom sådan myndighet. För dessa sammanslutningar

meddelas noggranna bestämmelser i lagstiftningen, och kunna jämväl arbetare

hava säte i och inflytande på deras ledning. Arbetsgivaren bar icke någon valfrihet

i fråga om det yrkessamfund, där försäkringen tecknas, utan han är pliktig tillhöra

ett visst yrkessamfund (i tveksamma fall avgör den statliga myndigheten, vilket

yrkessamfund arbetsgivaren skall tillhöra). Det tyska systemet har alltså principiellt

ingenting gemensamt med det svenska, som tvärt emot det tyska innebär, att en

var arbetsgivare utan avseende å yrke eller yrkesgemenskap kan tillhöra vilket av

lagen medgivet arbetsgivarebolag som helst, såvitt sådant ej tilläventyrs strider mot

den fastställda bolagsordningen.

Däremot skall försäkringen tagas i en enda för hela landet gemensam och

genom lagstiftningen anordnad statens försäkringsinrättning i Norge, Schweiz, Luxemburg

och Rumänien samt, i fråga om sjöfarten, i Frankrike, Belgien och Finland.

Endast i Italien och Finland (i fråga om industrien) är valfrihet medgiven i fråga

om försäkringsanstalt, så att försäkringen, förutom i en statsanstalt även kan tagas

i enskilda bolag. Rörande Italien är där stadgad en särskild anordnad fortlöpande

kontroll över varje av enskild försäkringsanstalt fattat beslut, vartill motsvarighet

saknas i vårt land. I Finland har den statliga myndigheten, försäkringsrådet, att,

om skada medfört invaliditet eller den skadades död, bestämma, huruvida ersättning

skall utgå samt ersättningens belopp.

I Holland skall försäkringen i regel äga rum i riksförsäkringsbanken, men

arbetsgivaren kan ock, under förutsättning av tillräcklig garanti, få tillstånd att

själv svara för olycksfallsrisken eller överlåta densamma på ett enskilt bolag.

Frågorna om ersättning skall utgå och om ersättningsbeloppen bestämmas dock

alltid av statsanstalten, riksförsäkringsbanken.

Det framgår alltså för Sveriges del, att den sociala olycksfallsförsäkringens

organisation är likartad med den i Holland, Italien och Finland, men att dock den

betydande olikheten förefinnes, som beror av de omförmälda särskilda garantier från

statens sida, vilka i sistnämnda länder vidtagits för tillgodoseende av de skadades

rätt, men som saknas i vårt land.

Den första och kanske mest beaktansvärda olägenheten av det svenska

systemet är därför den i nu omförmälda avseende rådande bristen. Densamma

innebär, såsom, på sätt ovan nämnts, vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst med

styrka framhölls, djupare sett en konkurrens mellan å ena sidan de sociala synpunkterna,

företrädda av en statsanstalt, som har att handla å tjänstens vägnar,

och å andra sidan de skadades motparter arbetsgivarna och deras sammanslutningar.

I samma mån som den skadades rätt bättre tillgodoses och sakliga hänsyn

få göra sig gällande vid ärendenas prövning, i samma mån bli i allmänhet arbetsgivarens

kostnader för försäkringen högre. I den mån åter som besparingar kunna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlutande Nr 32.

göras med avseende å ersättningar till de skadade, i samma mån bli försäkringspremierna

billigare. Och ju billigare premier, desto fler försäkringstagare i den

anstalt, där detta är förhållandet. Om alltså statsanstalten, riksförsäkringsanstalten,

tillämpar andra grunder än arbetsgivarebolagen, i vad dessa i fråga om den skadades

rätt anse riktigt, kan det inträffa, att statsanstalten blir mer eller mindre blottad

på försäkringstagare, åtminstone på större arbetsgivare.

En social olycksfallslagstiftning måste för att rätt fylla sitt syfte inom mer

eller mindre snäft tillmätta gränser lämna en viss frihet med avseende å bedömande

av de särskilda fallen. Enligt den svenska lagen är, såsom redan antytts, denna

frihet i åtskilliga avseenden synnerligen rymligt tillmätt. Detta försvårar i än

högre grad ställningen för statsanstalten, om den arbetar med de skadades rätt

som ögonmärke.

Den av lagstiftningen utan begränsning understödda tendens hos de större

arbetsgivarna att av olika anledningar begagna sig av försäkring i särskilda bolag,

medan i statsanstalten kvarstår det stora flertalet mindre och tillfälliga arbetsgivare,

om vilkas egenskap såsom sådana riksförsäkringsanstalten ofta endast med stor

svårighet och kostnad kan erhålla kännedom för erhållande av försäkringsavgifter,

försvårar än ytterligare statsanstaltens ställning.

De skyldigheter för statsanstalten, som sammanhänga med systemet med automatisk

försäkring i statsanstalten, försåvitt ej försäkring tecknats i enskilt bolag,

och den växling i försäkringsstocken mellan riksförsäkringsanstalten och de enskilda

bolagen, som systemet medför och rent av uppmuntrar, och som statsanstalten har

att fortlöpande registrera, ökar också över hövan förvaltningskostnaden samt medför

organisatoriska svårigheter och olägenheter av olika slag.

Till vad ovan anförts komma de olägenheter av systemet, som sammanhänga

med organisationen av socialförsäkringen i dess helhet i vårt land och som

göra sig särskilt gällande med hänsyn till de betydelsefulla frågorna om en blivande

sjukförsäkringslagstiftning och om sammanförande, i den mån det låter sig göra,

av de olika sociala försäkringsgrenarna till större enhetlighet och effektivitet.

Innan riksförsäkringsanstalten närmare ingår på nu berörda olägenheter,

vilka enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande äro oskiljaktigt förbundna med det

nuvarande systemet, anser sig riksförsäkringsanstalten böra till belysning av förhållandet

mellan riksförsäkringsanstalten och de ifrågavarande enskilda bolagen,

för närvarande 13 stycken, här återgiva följande siffror:

Antal anmälda olycksfall:

s Hos riksförsäkrings- Hos ömsesidiga

anstalten bolag

1918 ............ 30,173 23,519

1919 ............ 28,078 25,327

Antal försäkrade år 1918:

Hos riksförsäkrings- Hos ömsesidiga

anstalten bolag

Arbetsgivare ............ 274,000 J) 26,469

Arbetare.................. 947,000 *) 403,143

*) Aproximativt antal.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 13

Riksförsäkringsanstalten har redan antytt, att vår gällande olycksfallsförsäkringslag

rörande frågan om och med vilket belopp ersättning skall tillerkännas inrymmer

en vidsträckt fri prövningsrätt för den försäkringsinrättning, där skadad

person är försäkrad. Detta är förhållandet icke blott vid bedömande av, om olycksfall

i arbete skall anses föreligga eller icke, utan även rörande bestämmande av den

skadades årliga arbetsförtjänst (lagens 9 §) och av invaliditetsgrad (8 §). Rörande

arbetsförtjänstens bestämmande är denna skälighetsprövning särskilt vidsträckt

rörande bland annat minderåriga. Därtill komma bestämmelserna i lagens 25 § och

de där angivna särskilda omständigheter, som kunna föranleda, att ersättning må

»skäligen nedsättas».

I en modärn social försäkring mot sjukdom och invaliditet bör givetvis inrymmas

ej blott en effektiv och sakkunnig behandling under sjukdomstiden för förhindrande

och mildrande av sjukdomens eller skadans följder i olika riktningar,

innan invaliditet inträder, utan även åtgärder för beredande av bästa möjligheter

för. invaliden att genom särskild efter hans iråkade förhållanden avpassad yrkesutbildning

bidraga till sin försörjning. I sistnämnda avseende är en utveckling önskvärd,

som i vidare mån än för närvarande tillvaratager invalidernas arbetskraft i

samhällets tjänst. Denna fråga är också för närvarande föremål för särskild undersökning.

I samma mån som en dylik utveckling genomföres, lär också i den sociala

olycksfallslagstiftningen större möjlighet böra öppnas än för närvarande att anpassa

ersättningarna med hänsyn jämväl till sålunda förvärvade färdigheter och i sådant

syfte av samhället nedlagda kostnader.

Likasom för genomförande härav särskilda åtgärder från statens sida äro

erforderliga, så är det även tydligt, att den prövningsrätt för det särskilda fallet,

som därvid för försäkringsmyndigheten blir nödvändig, måste gå än vidare än

som för närvarande är medgivet och lämpligen ej synes kunna anförtros annat än

åt ett statens organ.

I vilken grad den skadades rätt och försäkringsinrättningens utgift för ersättning

till honom påverkas av även till synes jämförelsevis obetydliga nedsättningar

från den beslutande försäkringsinrättningens sida av arbetsförtjänst och invaliditetsgrad

under vad som i det särskilda fallet bör anses riktigt eller skäligt, framgår

av några exempel.

Om för en skadad person i 20-årsåldern årliga arbetsförtjänsten bestämmes

till 2,400 kronor och invaliditetsgraden till 75 procent av arbetsförmågan, är kapitalvärdet

av den livränta, den skadade skall tillerkännas enligt riksförsäkringsanstaltens

beräkningsgrunder 21,530 kronor. Beräknas årliga arbetsförtjänsten för samma

person till 2,000 kronor, är med nämnda invaliditetsgrad livräntans kapitalvärde

endast 17,940 kronor. Bestämmes åter invaliditetsgraden till 66 procent av arbetsförmågan,

medan arbetsförtjänsten beräknas till 2,400 kronor, är kapitalvärdet

av den utgående livräntan 19,140 kronor. Skulle slutligen den årliga arbetsförtjänsten

beräknas till 2,000 kronor samtidigt med att invaliditetsgraden bestämmes

till 66 7.i procent är livräntans kapitalvärde endast 15,950 kronor. Det är sålunda

icke obetydliga belopp, som genom att bestämma invaliditetsgraden några procent

lägre eller arbetsförtjänsten några hundra kronor lägre än riktigt eller skäligt

varit, kunna i ett enda fall inbesparas åt ett bolag. Detsamma gäller givetvis även

de fall, då tvekan föreligger, om en skada skall anses hava medfört 10 procent invaliditet

eller ej. Kapitalvärdet av en livränta, vilken bestämts efter en invaliditets
-

Bris tanda

tillgodoseende

av de

skadades

rätt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

grad av 10 procent och 2,400 kronors årlig arbetsförtjänst uppgår nämligen till ej

mindre än 2,870 kronor, som helt inbesparas, om invaliditeten förklaras understiga

10 procent. .

I motionerna har gjorts gällande, att det inom bolagen skulle toreligga en

tendens att nedpressa ersättningarna. I den mån en sådan tendens föreligger, bör

den givetvis visa sig däri, att hos kungl. försäkringsrådet överklagade beslut ändras

i större utsträckning för de ömsesidiga bolagen än för riksförsäkringsanstalten. För

att utröna, hur härmed förhåller sig, har inom riksförsäkringsanstalten utförts en

undersökning över samtliga försäkringsrådets utslag åren 1918 1919, föranledda

av besvär över riksförsäkringsanstaltens och ömsesidiga bolags beslut rörande mvaliditetsgrad.

Resultatet härav framgår av följande sammanställning:

Utslag rörande invaliditetsgrader.

—

Antal beslut av

Antal beslut i % av |

samtliga

Kungl. försäkringsrådets utslag

riksför-

säkrings-

anstalten

ömsesidiga

bolag

riksför-

säkrings-

anstalten

ömsesidigaj

bolag

Beslutet fastställt av försäkringsrådet...............

73

53

74

54 1

Beslutet ändrat av försäkringsrådet utan försök- ringsinrättningens hemställan...........................

8

36

8

37 ,

Beslutet ändrat av försäkringsinrättningen själv

eller av försäkringsrådet på försäkringsinrätt- ningens hemställan .......................................

18

9

18

9

Samtliga beslut

99

CO

00

100

100

Det avgörande i fråga om en försäkringsinrättnings och försäkringsrådets

tillämpning av lagen måste ju anses vara, i huru många fall försäkringsinrättningen

och försäkringsrådet, när alia handlingar i ärendet föreligga, hava olika uppfattning

angående lagens tillämpning. Riksförsäkringsanstalten har därför särskilt uppmärksammat

dessa fall. Där försäkringsinrättnings överklagade beslut befunnits bero

på felaktiga eller ofullständiga uppgifter samt försäkringsinrättningen vid avgivande

av förklaring över besvären hemställt om ärendets återförvisning eller själv ändrat

beslutet, har i enlighet härmed i förestående sammanställning detta ansetts böra

särskilt angivas.

Beträffande i allmänhet hos försäkringsrådet anförda besvär har riksförsäkringsanstalten

låtit upprätta en grafisk tablå, vilken härjämte bifogas.

Försäkringsrådet har också i sitt förlidet år till riksdagens första lagutskott

avgivna utlåtande över de då föreliggande omförmälda motionerna uttalat, att, såsom

av motionärerna framhållits, särskilt i fråga om tillämpningen av bestämmelserna

om arbetsförtjänstens beräknande för minderåriga och lärlingar, vissa av arbetsgivarbolag

fattade beslut onekligen giva anledning till anmärkningar, samt att rådet

funnit, att i ett flertal fall de grunder för skälighetsprövning, som i olycksfallsförsäkringslagens

9 § angivas, icke blivit tillämpade i vederbörlig utsträckning. Rådet

förmälte sig vidare ämna företaga möjligast allmänna granskning av försäkringsinrättningarnas

beslut, särskilt i sådana fall, där besluten grundats på skälighetsprövning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Det måste emellertid härvid framhållas, att försäkringsrådet icke har möjlighet

att genomföra en systematisk dylik kontrollgranskning annat än i synnerligen

begränsad omfattning, vilket även bestyrkes av försäkringsrådets hittillsvarande

verksamhet. Sålunda har försäkringsrådet granskat de mindre bolagens under år

1919 meddelade beslut angående invaliditetsersättningar. Däremot äro besluten

under sistnämnda år av bland annat det största bolaget fortfarande ogranskade.

Någon granskning av bolagens under år 1918 fattade beslut har försäkringsrådet,

utom i fråga om vissa minderåriga, icke medhunnit. Skulle en dylik kontrollgranskning

göras verkligt effektiv, skulle den bliva lika arbetskrävande, som om

själva den granskade åtgärden från början vidtogs av ett statens organ.

För den skadade föreligger ju visserligen möjligheten att genom anförande

av besvär emot försäkringsinrättningens beslut i särskilt fall vinna rättelse i detsamma.

Men det ligger på grund av alla de kända omständigheter, som härvid

komma i betraktande, och särskilt i de fall där, såsom merendels är händelsen inom

de enskilda bolagen, den skadades mellanhavanden med försäkringsinrättningen förmedlas

genom arbetsgivaren, i öppen dag att såsom garanti för full rättvisa i allmänhet,

när det gäller ersättningar till skadade eller deras efterlevande, ensamt

besvärsinstitutionen måste anses alltför ineffektiv — något som även, såsom nämnts,

erkänts i alla ovanberörda länder med i förevarande avseende jämförliga förhållanden

med dem hos oss.

I herr Ljunggrens motion åberopas vad chefen för riksförsäkringsanstalten i

en till socialförsäkringskommittén ställd den 31 december 1919 dagtecknad skrivelse

anfört bland annat därom, att i det allmänna rättsmedvetandet ingått, att arbetarna

vid förlorad eller minskad arbetsförmåga genom olycksfall i arbete förvärva en

verklig rätt, i fråga om vilken det enligt lagstiftningen tillkommer staten ej endast

att bestämma densamma, utan även att tillse, att den under fullt betryggande former

kommer arbetaren till godo. Det måste ock efter riksförsäkringsanstaltens förmenande

i och för sig anses betänkligt, att staten till privata institutioner så att

säga delegerar en myndighet, vilken såsom den förevarande är av offentligrättslig

art; och mer betänkligt blir detta, då härigenom den ena parten tiilägges rätt att

i första instans ensam reglera rättsförhållandet.

Riksförsäkringsanstalten är givetvis nödsakad att föra register över samtliga Register över

vid varje tidpunkt förefintliga delägare i enskilda bolag. Att detta arbete är syn- de enskilda

nerligen omfattande framgår av följande. d°lägenS

Enligt en av riksförsäkringsanstalten uppgjord översikt har under år 1918 Omfattande

riksförsäkringsanstalten haft att behandla 29,728 anmälningar om delägares inträde skriftväxling,

i ömsesidiga bolag och 559 anmälningar om utträde. Motsvarande siffror för 1919

uppgå till respektive 4,340 och 1,944. Dessutom ha under år 1918 till bolagen

avlåtits 1,042 och under år 1919 1,259 skrivelser, föranledda av behovet om utredningar

rörande delägarskap, omfattningen av mellan bolag och delägare träffade

försäkringsavtal m. in., vilka utredningar ofta varit av synnerligen besvärlig natur.

Från ömsesidiga bolag ha till riksförsäkringsanstalten under år 1919 inkommit

cirka 2,200 skrivelser, vilka dels föranlett åtgärder inom anstalten, dels skrivelser

till vederbörande bolag.

Motionärerna hava även fäst uppmärksamheten på det arbete, som förorsakas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Omfattande

identifieringsarbete

för försäkringsverksamheten.

10 Andra lagutskottets utletande AV 32.

riksförsäkringsanstalten därigenom att bolagen i många fall på ett ytterst bristfälligt

sätt fullgjort sin skyldighet att till riksförsäkringsanstalten anmäla nya delägares

inträde och förutvarande delägares utträde. Riksförsäkringsanstalten vill för sm

del framhålla, att den framställning av detta förhållande, som lämnas i herr Erikssons

motion, visserligen ger en föreställning om de svårigheter, som ofta kunna

beredas riksförsäkringsanstalten genom ofullständigheter eller felaktigheter i de

ifrågavarande uppgifterna, men knappast en fullständig bild därav. Mycket otta

hava också på grund av felaktigheter i bolagens uppgifter försäkringsavgifter oriktigt

påförts av riksförsäkringsanstalten, varav följt framställningar från vederbörande

arbetsgivare att debiteringen måtte undanröjas eller erlagda avgifter återbetalas. I

en mängd fall hava dylika felaktiga uppgifter givit anledning till tidsödande och

besvärliga utredningar rörande arbetsgivarens försäkringsförhållanden, varvid det

visat sig, att arbetsgivarens namn uppgivits oriktigt, att den kommun, där verksamheten

bedrivits, icke alls uppgivits eller uppgivits felaktigt, att försäkringsavtalets

omfattning felaktigt uppgivits eller i en del fall rent av, att något avtal

överhuvud icke träffats med den uppgivne arbetsgivaren. Men det är icke nog

härmed. Bolagen hava även att årligen till riksförsäkringsanstalten avgiva sådana

uppgifter rörande delägare, arbetare och olycksfall, som erfordras för olycksfallsstatislikens

utarbetande, vilket ju åligger riksförsäkringsanstalten. i ör uppgifternas

avgivande har riksförsäkringsanstalten fastställt formulär och utfärdat anvisningar.

Från vissa bolag hava också tillfredsställande uppgifter inkommit, men flera bolag

hava lämnat fullkomligt otillfredsställande uppgifter, varför riksförsäkringsanstalten

efter granskning varit nödsakad begära kompletteringar och rättelser. Det har

sålunda visat sig nödvändigt att till ett av de största bolagen återsända alla uppgifter

om olycksfall och deras påföljder, enär uppgifterna på grund av påtagliga

felaktigheter icke kunde i deras föreliggande skick läggas till grund för riksförsäkringsanstaltens

statistik. Att även härigenom en mängd onödigt arbete förorsakas

riksförsäkringsanstalten genom bolagens brist på förmåga eller bristande välja att

ordentligt fullgöra sin uppgiftsskyldighet till riksförsäkringsanstalten är uppenbart.

Riksförsäkringsanstalten måste för sin verksamhet föra olika register över

landets samtliga arbetsgivare, för närvarande inemot 325,000 stycken, Dessa register

hava till ändamål att vid varje tidpunkt giva riksförsäkringsanstalten kunskap om

arbetsgivarförhållandena i riket samt att sålunda ligga, till grund för hela försäkringsverksamheten

såväl för premiedebitering som för tillerkännande, av ersättning.

Här upptagas sålunda varje arbetsgivares tillhörighet till försäkringsinrättning samt

hans särskilda försäkringsvillkor. Beträffande den stora massan av arbetsgivare erhåller

riksförsäkringsanstalten kännedom om dessa genom utdrag ur mantalslängdema. När

dessa kommit riksförsäkringsanstalten tillhanda, gäller det först för riksförsäkringsanstalten

att jämföra de där lämnade uppgifterna med riksförsäkringsanstaltens

register angående vederbörande arbetsgivares delägarskap i enskild försäkringsinrättning

eller i riksförsäkringsanstalten — på grund av försäkringsavtal eller automatiskt

— samt angående hans försäkringsvillkor i riksförsäkringsanstalten. Detta

slags omfattande och vidlyftiga identifieringsarbete in. m., vartill någon motsvarighet

ej finnes för de enskilda bolagen, skulle ej behöva ifrågakomma, därest försäkringen

kunde äga rum blott i en anstalt under enhetliga försäkiingsvillkor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82. 17

Större delen av ifrågavarande arbete avser de mindre arbetsgivarna, då de

utgöra det övervägande antalet.

Riksförsäkringsanstalten har därför redan tidigt funnit det oundgängligen

nödigt, att, om någon verklig förenkling skall kunna ske i riksförsäkringsanstaltens

arbete på detta område, obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten införes

under enhetliga försäkringsvillkor för mindre arbetsgivare, med mindre än fem

arbetare. Och har riksförsäkringsanstalten redan i skrivelse till Kungl. Maj:t den

15 oktober 1918 hemställt om lagändring i denna riktning.

Till mindre arbetsgivare hänföras, som nämnts, för närvarande författningsenligt

arbetsgivare med mindre än fem arbetare. Denna gräns är emellertid ur nu

ifrågavarande synpunkt icke tillfredsställande, utan bör för detta ändamål gränsen

sättas vid ett större antal arbetare. Härtill kommer, att på grund av de stora

växlingar, som ofta förekomma i ai’betareantalet hos olika arbetsgivare, varje gräns

i berörda avseende kommer att vålla ej obetydliga svårigheter.

Beträffande de större arbetsgivarna skulle givetvis även rörande dem någon

förenkling vinnas i nu ifrågavarande slags arbete genom lagändring i angivna riktning.

Nu anförda förhållanden tala alltså även för, att all försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen

äger rum i riksförsäkringsanstalten, vilket är en första förutsättning

för den nu berörda önskvärda förenklingen särskilt rörande mindre arbetsgivare.

Trots allt det arbete, som av riksförsäkringsanstalten utföres för erhållande

av kunskap om samtliga arbetsgivare, kan det dock icke undgås, att riksförsäkringsanstalten

i ett flertal fall icke erhåller sådan kunskap, vilken är en förutsättning

för att premier skola kunna vederbörligen påföras. Härigenom uppstående förluster,

vartill motsvarighet saknas i vad angår de enskilda bolagen, borde väl rättvisligen

drabba hela landets försäkringsstock och icke ensamt i riksförsäkringsanstalten

försäkrade. Häri föreligger alltså ett ytterligare skäl för försäkringens centralisering

i en anstalt. Skulle så ej komma att ske, lär det bliva nödvändigt, att riksförsäkringsanstalten

hålles skadeslös för hithörande förluster av statsmedel.

Arbetsgivarnas alltför obegränsade rätt att övergå från riksförsäkringsanstalten

till enskilt bolag eller från ett sådant till ett annat är även till stor skada för

arbetet inom riksförsäkringsanstalten och dess organisation.

Särskilt å riksförsäkringsanstaltens skaderegleringsbyråer är behovet av

personal beroende av antalet inträffade skador, d. v. s. ytterst av antalet för tillfället

i riksförsäkringsanstalten försäkrade.

Personalen å dessa byråer måste visserligen från början av riksförsäkringsanstaltens

verksamhet vara jämförelsevis stor. Då riksförsäkringsanstalten har att

i synnerligen stor utsträckning vid skaderegleringen taga befattning med arbetare

hos mindre arbetsgivare, vilka för varje särskilt fall måste tillskrivas och informeras

angående ett flertal förhållanden, vilka i fråga om större arbetsgivarna ej tarva

motsvarande utredning och skriftväxling, måste givetvis riksförsäkringsanstaltens

arbete med skaderegleringen ställa sig mycket mer omfattande och kostsamt än

bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 ard. 20 höft. (Nr 32.) ■<

Ökad forsa

kringsri sk

för riksförsäkringsanstalten.

Andra organisatoriska

olägenheter.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3:2.

för de enskilda bolagen, vilka merendels kunna för detta arbete under den skadades

sjukdomstid i större utsträckning än riksförsäkringsanstalten på ett enkelt sätt

anlita arbetsgivaren som mellanhand. Med de principer, som, enligt vad riksförsäkringsanstalten

framhållit i sitt utlåtande till första lagutskottet under förlidet

år, för närvarande ansetts böra tillämpas i fråga om bestämmande av arbetsförtjänsten

för skadade arbetare, ställer sig detta också vida enklare, när fråga är

om arbetare med fastare anställning hos större arbetsgivare, än när det gäller

arbetare, som endast tidvis arbeta hos viss arbetsgivare och andra delar av året

ej hava anställning hos någon arbetsgivare. Det stora flertalet skador, som drabba

sist avsedda arbetare i arbete hos arbetsgivare, falla under riksförsäkringsanstaltens

prövning.

Riksförsäkringsanstalten får i detta sammanhang på förekommen anledning

framhålla, att, om riksförsäkringsanstalten, i trots av personalens alltmer ökade

övning på grund av lagens tillämpning, icke kunnat under den gångna tiden i någon

avsevärdare mån minska arbetskrafterna å skaderegleringsavdelningarna, beror detta

dels på att å dessa avdelningar handläggas även en del andra ärenden än ersättningar

enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, dels också på att under den första

tiden av lagens tillämpning åtgått en stor personal för tillerkännande av ersättningar

under skadade personers sjukdomstid, vilken personal sedermera i mån at

ökad vana och erfarenhet samt förenklade anordningar kunnat minskas, medan

däremot, i den mån ärendena angående invaliditetsersättningar tillkommit och så

småningom alltmer ökats, ökad personal blivit erforderlig för dessa ärenden.

Med avseende å riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnad för prövning av

frågor om tillerkännande av sjukhjälp och läkarvård är densamma för övrigt till

övervägande del beroende av den nuvarande anordningen med karensförsäkringen,

vilken, såsom i olycksfallsförsäkringslagen uttryckligen framhållits, endast är provisorisk

»intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd». I det

föreliggande förslaget till sådan lagstiftning är också avsedd en decentralisering av

handhavandet av frågor om ersättningar till olyeksfallsskadade under sjukdomstiden,

som går vida utöver den nu gällande karenstiden. Sjukkassorna i orterna skulle

nämligen enligt förslaget i första hand övertaga detta arbete under hela den skadades

sjukdomstid.

Jämväl en annan olägenhet medför det nuvarande systemet med flera försäkringsinrättningar,

nämligen att de skadade, enligt vad erfarenheten visat, icke

alltid äga kännedom om i vilken försäkringsinrättning de äro försäkrade. Denna

olägenhet gör sig särskilt gällande i förhållandena mellan läkarna och vederbörande

försäkringsinrättningar. Riksförsäkringsanstalten har genom särskilda åtgärder sökt

minska verkningarna av denna olägenhet, men kvarstår dock densamma i beaktansvärt

hög grad.

Vid flera tillfällen har ock från läkarhåll för riksförsäkringsanstalten framhållits,

vilket arbete och besvär och understundom även ekonomiska förluster, som

förorsakas läkarna av det nuvarande systemet med ett flertal olika försäkringsinrättningar.

Detta har också kraftigt betonats senast i en del svarsskrivelser å en

riksförsäkringsanstaltens rundskrivelse till ett antal lasaretts- och provinsialläkare

angående deras ställning till den i motionen föreslagna lagändringen. På några få

undantag när har i dessa svarsskrivelser framhållits — i en del skrivelser i synnerligen

starka ordalag — önskvärdheten från läkarhåll att med hänsyn till läkarnes

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 19

praktik med olycksfallsskadade personer riksförsäkringsanstalten måtte bliva ensam

bärare av försäkringen.

Det måste efter riksförsäkringsanstaltens förmenande överhuvud redan anses

toga tilltalande, att på ett område, varom här är fråga, en med förhållandena inom

det enskilda försäkringsväsendet likartad konkurrens skall behöva förefinnas mellan

olika försäkringsinrättningar. Detta så mycket mer som i den agitation, vilken

härvid bedrives. visat sig emot staten och dess organ framkomma påståenden och

argument, som måste betraktas såsom från statens synpunkt uppenbart olämpliga.

Så användas härvid, på sätt i herr Erikssons i Grängesberg motion vid 1919 års

riksdag framhålles, bland annat, sådana rent politiska stridsmedel, som att riksförsäkringsanstalten

utgör en mera statssocialistisk institution och att en »påtaglig,

ehuru indirekt fördel ligger däri, att försäkringspliktig genom anslutning till ifrågasatta

arbetsgivarbolaget motverkar den statssocialism, som i här föreliggande fall

förkroppsligas i riksförsäkringsanstalten».

I försäkringstidningen »Gjallarhornet», nr 4 1920, läses följande av tidningens

redaktör signerade uttalande: »Nej, det är riksförsäkringsanstalten och särskilt dess

chef, generaldirektör May, som tagit initiativet till och står bakom agitationen för

en monopolisering av hela arbetare-olycksfallsförsäkringen i riksförsäkringsanstaltens

händer genom att brutalt tillintetgöra alla konkurrenterna på området, Skälet härtill

är intet annat än maktlystnad och rädsla att icke kunna bestå i konkurrensen

mot de ömsesidiga bolagen.»

Riksförsäkringsanstalten skulle kunna återgiva ett flertal exempel på en

liknande agitation med uppenbart syfte att på hithörande område undergräva förtroendet

för staten och statsintresset.

Av det ovan anförda torde, såsom också i motionerna framhållits, framgå,

att riksförsäkringsanstaltens arbete för de ömsesidiga bolagen är synnerligen omfattande,

och att i varje händelse kostnaden för detta arbete endast i ringa mån

täckes av de bidrag, motsvarande tre procent av summan å försäkringsavgifterna,

till bestridande av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader,

som bolagen enligt olycksfallsförsäkringslagens 16 § hava att erlägga.

Riksförsäkringsanstalten har sökt beräkna den approximativa fördelningen

av riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader för anstaltens olika avdelningar.

Av till riksförsäkringsanstaltens personal under februari månad 1920 utbetalt avlöningsbelopp

belöper sig sålunda

4.9 4 procent på administrativa byrån,

42.3 8 » » försäkringsbyrån,

18.91 » » försäkringsmatematiska och statistiska byrån,

15.61 » » skaderegleringsbyrån I,

4.41 » » ;> IIt

6.25 » » » in,

3.41 » » ombudsbyrån samt

4.0 9 » » personal utom byråerna.

Övriga

olägenheter.

Riksförsäkringsanstaltens

förvaltningskostnader

vid obligatorisk

försäkring

ensamt

i riksförsäkrings

an stalten

ungefärligen

oförändrade.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Sambandet

mellan den

förevarande

frågan och

annan social

försäkring.

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Blir riksförsäkringsanstalten ensam bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen,

kommer visserligen riksförsäkringsanstaltens arbete med skaderegleringarna

att ökas. Men på grund av den minskning i riksförsäkringsanstaltens ovanomförmälda

arbete för övrigt under försäkringens nuvarande organisation, som i

så fäll kommer att ske, måste, därest någon ökning i riksförsäkringsanstaltens totala

förvaltningskostnad blir erforderlig, denna bliva skäligen obetydlig. Härvid är bland

annat att beakta, att det tillskott i skaderegleringsarbetet, som för riksförsäkringsanstalten

skulle följa, kommer att avse arbetare hos huvudsakligen större arbetsgivare,

därvid, såsom förut framhållits, detta arbete kan anordnas vida enklare än

i fråga om arbetare hos mindre arbetsgivare. Om den nuvarande kostnaden för

riksförsäkringsanstaltens hela arbete med skaderegleringarna enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag

endast uppgår till omkring 20 procent av riksförsäkringsanstaltens

samtliga förvaltningskostnader, samt kostnaden för detta arbete skulle komma att,

därest riksförsäkringsanstalten blir ensam handhavare av försäkringen, ökas med

50 procent, behöver den omnämnda minskningen i kostnader för anstalten, vilken

samtidigt blir möjlig, uppgå till endast 10 procent av den totala förvaltningskostnaden

för att denna sistnämnda ej skall bliva större än för närvarande.

Därest genom den föreslagna sjukförsäkringen eller i samband med dess

genomförande arbetet med skaderegleringarna decentraliseras i enlighet med vad

ovan angivits, lär någon ökning av förvaltningskostnader ej ifrågakomma.

Även kommer i betraktande, att, därest riksförsäkringsanstalten blir ensam

handhavare av olycksfallsförsäkringen, de till statsverket enligt olycksfallsförsäkringslagens

16 § inflytande bidrag till bestridande av riksförsäkringsanstaltens och

försäkringsrådets förvaltningskostnader, motsvarande 5 procent av försäkringsavgifter

för i riksförsäkringsanstalten försäkrade, komma att ökas med 100,000 å

150,000 kronor.

Att i varje händelse den nu på riksförsäkringsanstalten och de enskilda

bolagen belöpande sammanlagda förvaltningskostnaden för olycksfallsförsäkringens

handhavande blir mindre genom den nu föreslagna lagändringen är uppenbart.

Det föreliggande förslaget till lag om allmän sjukförsäkring innebär, såsom

ovan antytts, att till de lokala sjukkassorna skulle överlämnas handhavandet av

olycksfallsförsäkringslagens tillämpning, så länge den skadades sjukdomstillstånd

varar. Härutinnan skulle emellertid enligt förslaget sjukkassorna handla och besluta

för olyeksfallsförsäkringsinrättningarnas räkning och med redovisningsskyldighet

till dem, som skulle hava att mot skälig gottgörelse för uppkommande kostnader

ersätta kassorna deras utbetalningar. Såsom i en av de ifrågavarande motionerna

erinrats, har emellertid från sjukkassehåll häremot riktats den anmärkningen, att

detta kassornas arbete skulle på grund av olycksfallsförsäkringens splittring mellan

14 olika försäkringsinrättningar bliva alltför vidlyftigt; och har Sveriges allmänna

sjukkasseförbunds förliden höst hållna kongress i Gävle därför funnit sig böra särskilt

uttala, att sjukkassornas nämnda arbete skulle väsentligen förenklas, om olycksfallsförsäkringen

handhades av endast en försäkringsinrättning, riksförsäkringsanstalten.

Förslaget avser även, att sjukkassorna skulle kunna åtaga sig ombudsskap

för försäkringsinrättning även i andra avseenden än i vad angår frågor om ersättningar

till de skadade.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

I sitt över förslaget avgivna utlåtande har riksförsäkringsanstalten framhållit

bland annat, att en sådan anordning, som skulle innebära, att sjukkassorna

skulle kunna få olika uppgifter för olika konkurrerande försäkringsinrättningar,

knappast kunde anses förenlig med sjukkassornas ställning, och att i varje händelse

i fall, där sjukkassa ej mot särskild gottgörelse åtoge sig dylikt uppdrag för riksförsäkringsanstaltens

räkning, riksförsäkringsanstalten skulle nödgas bibehålla särskilda

avlönade ortsombud.

Av anförda och andra skäl har riksförsäkringsanstalten i sitt berörda utlåtande

funnit sig kunna tillstyrka bifall till sjukförsäkringsförslaget i angivna del endast

under den uttryckliga förutsättningen, att riksförsäkringsanstalten blir ensam bärare

av den sociala olycksfallsförsäkringen. Endast under denna förutsättning skulle för övrigt

riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader även i övrigt kunna nedbringas genom

att sjukförsäkringsöverstyrelsen, såsom från ett flertal håll förordats, samordnas

med riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten får i detta sammanhang framhålla, att om sjukkassorna

få den befattning med olycksfallsskadade, som sålunda tillämnats, finnes

än mindre anledning att — då med hänsyn ensamt eller åtminstone huvudsakligen

till invaliditet eller ersättningar till efterlevande — bibehålla ett flertal enskilda

olycksfallsförsäkringsinrättningar vid sidan om statsanstalten, riksförsäkringsanstalten.

Såsom förut framhållits, är det just vid bestämmande av ersättningar i sist

avsedda fall, som kravet på effektivare kontroll från statens sida, d. v. s. praktiskt

taget på att statens egna organ handha denna verksamhet, gör sig mest gällande.

Man har i senaste tid, särskilt vid frågan om införande av den obligatoriska

sjukförsäkringen, uppmärksammat frågan om åstadkommande av större enhetlighet

mellan de olika sociala försäkringsgrenarna. Om skäl tala för en sådan enhetlighet,

göra sig liknande skäl i än högre grad gällande för åstadkommande av enhetlighet

inom en och samma försäkringsgren. Enhetlighet i organisationen och förvaltningen

av de olika försäkringsgrenarna skulle ej heller kunna vinnas, om man därvid i

fråga om olycksfallsförsäkringen vore bunden av den nuvarande ordningen. Det

ligger nämligen i öppen dag, att den omständigheten, att försäkringsavgifter skola

uppbäras och ersättningar utbetalas av ett flertal enskilda inrättningar, måste omöjliggöra

eller åtminstone väsentligen försvåra att i detta avseende inrangera olycksfallsförsäkringen

under ett för samtliga försäkringsgrenar gemensamt system.

I samma mån som den sociala försäkringen utvidgas till att omfatta allt

flera områden, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring m. m., blir intresset av större

enhetlighet starkare. Vikten och betydelsen härav har också framhållits ej blott i

ett flertal utlåtanden över förslaget till lag om allmän sjukförsäkring, utan även i

en vid årets riksdag inom första kammaren väckt motion.

Vilken åsikt man än må ha i frågan om medlen och utvägarna för åstadkommande

av viss enhetlighet mellan olika sociala försäkringsgrenar, synes det

därför klart, att denna fråga ej kan på allvar upptagas, med mindre staten gjort

sig till herre över den sociala olycksfallsförsäkringen och sålunda åtminstone förskaffat

sig den frihet i fråga om organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen,

som är nödig för att i omförmälda avseende kunna anpassa sig efter de

krav, som framtiden kan komma att uppställa.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Sedan riksförsäkringsanstalten angivit de huvudsakliga olägenheter, som enligt

riksförsäkringsanstaltens förmenande äro förbundna med den nuvarande organisationen

av vår sociala olycksfallsförsäkring, i vad nu är i fråga, vill riksförsäkringsanstalten

något uppehålla sig vid de skäl, som anförts eller kunna anses gälla till förmån

för det rådande systemet och vad därmed sammanhänger.

Det till stöd härför av ålderdomsförsäkringskommittén ovan angivna skälet

— att tillfälle skulle givas till yrkessammanslutningar mellan arbetsgivare för vidtagande

av skydds- eller andra åtgärder — har visat sig icke äga giltighet beträffande

de större enskilda bolagen, vilka representera det övervägande flertalet av i

sådana bolag försäkrade.

Fastmer torde det utan överdrift kunna sägas, att riksförsäkringsanstalten i

högre grad än någon enskild försäkringsinrättning inriktat sin verksamhet på att

vid premiebestämningen taga hänsyn till skyddstekniska och därmed jämförliga

anordningar och sålunda giva största möjliga effektivitet åt dem till förminskande

av faran för olycksfall.

I detta sammanhang anser sig riksförsäkringsanstalten böra framhålla, att

ur denna synpunkt olyeksfallsrisken ofta befunnits vara ej obetydligt större vid

mindre företag än vid likartade större företag och att på denna grund kunnat för

de sistnämnda fastställas en lägre premiesats, än som skulle hava skett, om hänsyn

ej tagits till där vidtagna skyddstekniska anordningar.

Har av inkommen skadeanmälan framgått, att olycksfall inträffat under

omständigheter, som giva anledning till antagandet, att vissa brister äro förefintliga

i skyddstekniskt avseende, göres omedelbart förfrågan hos arbetsgivaren. Framgår

det av dennes svar, att så är förhållandet, översändas för åtgärders vidtagande till

yrkesinspektionen avskrifter av skadeanmälan eventuellt jämte i ärendet förd korrespondens.

Vid större företag underkastas det samlade materialet av inkomna skadeanmälningar

ofta en sorgfällig undersökning, varigenom understundom uppmärksamheten

kan riktas på förefintliga missförhållanden. Vidtagas i anledning härav

förebyggande åtgärder, har riksförsäkringsanstalten tillämpat en lägre premiesats,

och det vare sig åtgärderna avsett ett förbättrande av de skyddstekniska förhållandena

eller införande av ändamålsenliga anordningar för olycksfallens omedelbara

behandling. Sålunda har inom varvsrörelsen i ett fall införandet av ögonmagneter

för graders snabba uttagande ur ögat varit orsaken till ett med cirka 30 procent

minskat antal ögonskador, för vilka ersättning utgått. Uppgå skadornas antal till

över normalt, besöker någon av anstaltens tjänstemän företaget ifråga för att genom

en undersökning av förhållandena på ort och ställe utreda anledningen härtill och

vidtaga erforderliga åtgärder eller ock fästes vederbörande yrkesinspektörs uppmärksamhet

på saken.

Riksförsäkringsanstaltens premieinkomst för år 1918 för försäkringsverksamheten

enligt 1916 års lag utgjorde kronor 7,622,230. För skadeersättningar

utbetaltes eller avsattes till stadgade fonder sammanlagt kronor 7,451,942. Dessa

siffror tyda på att riksförsäkringsanstaltens premier i genomsnitt synnerligen väl

motsvarat kostnaderna för olycksfallsersättningama.

Man har emellertid även sett en särskild anledning för lagstifningen att i

nu ifrågavarande avseende tillgodose arbetsgivarnas rätt och intressen i den omständigheten,

att arbetsgivarna hava att så gott som helt bestrida kostnaden för olycksfallsförsäkringen.

Vid sådant förhållande har det ansetts motiverat, att, samtidigt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 23

som arbetsgivarna erhölle det behöriga inflytande i fråga om vård och tillsyn rörande

hans arbetare, i vad nu är ifråga, som skäligen kunde medgivas, utväg också funnes,

att med arbetsgivarsammanslutningarna som medel begränsa kostnaderna i allmänhet

för försäkringen mer, än som ansetts förenligt med en statens monopolställning på

detta område.

h rånsett att emellertid dessa förmåner för arbetsgivarna ej kunna få köpas

på bekostnad av andra viktigare intressen, vilka samhället har att iakttaga och

bevaka, lära även andra utvägar stå till buds för att i detta avseende tillgodose

arbetsgivarnas berättigade intressen.

Redan i sitt den 10 januari 1908 avgivna utlåtande med förslag till vissa

ändringar i olycksfallsförsäkringslagen fann sig riksförsäkringsanstalten böra tillstyrka

en rådgivande institution av arbetsgivare och arbetare vid sidan om riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten anfeer, att, i överensstämmelse med vad som förekommer

i de flesta andra sociala statsinstitutioner, vid sidan av och för att biträda

riksförsäkringsanstalten bör inrättas ett olycksfallsförsäkringsråd, vari arbetsgivare

och även arbetare skulle vara representerade. Rådets huvudsakliga åligganden skulle

b®stå i att granska grunderna för riksförsäkringsanstaltens statistik samt medverka

vid fastställande av farlighetsklasser och premietariffer ävensom att avgiva yttranden

angående principerna för invaliditetsgradsättningar.

kan e''i heller förbises, att de enskilda bolagen och deras delägare måste

vidkännas ganska avsevärda förvaltningskostnader för sin verksamhet, som för

riksförsäkringsanstaltens vidkommande bestridas av statsmedel. Då nämligen, såsom

ovan nämnts, tilläggsavgiften vid försäkring i riksförsäkringsanstalten är 5 procent,

men i enskilda bolag 3 procent, är skillnaden sålunda 2 procent de enskilda bolagen

till godo. De enskilda bolagen kunna sålunda blott hålla 2 procent högre premier

än riksförsäkringsanstalten, utan att summan av premien och tilläggsavgiften överstiger

summan av premien och tilläggsavgiften i riksförsäkringsanstalten. Men

enligt \ad erfarenheten visat, överstiger förvaltningskostnaden för bolagen avsevärt

nämnda gräns. Enligt av de enskilda bolagen till kung!, försäkringsinspektionen

lämnade uppgifter uppgingo bolagens sammanlagda förvaltningskostnader för år 1918

till 630,403 kronor och översteg sagda gräns med omkring 500,000 kronor.

Det synes riksförsäkringsanstalten i betraktande även härav tydligt, att den

rent ekonomiska vinsten för arbetsgivarna av det nu rådande systemet icke skulle

kunna vara av någon betydelse.

Till det anförda kommer, att gällande olycksfallsförsäkringslag, 11 och 15

§§- erbjuder möjlighet för arbetsgivaren att själv stå sin egen risk och alltid erhålla

säkerhet för att, frånsett tilläggsavgiften, icke bliva betungad med högre kostnåder

för olycksfallsförsäkringen än den rena nettokostnaden för just hans företag.

Denna anordning har i en del fall kommit till tillämpning och visat sig fungera

tillfredsställande. För närvarande stå på grund av särskilda beslut av riksförsäkringsanstalten,

förutom staten, 49 arbetsgivare självrisk. Bland dessa märkas städerna

Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro, Eskilstuna och Uppsala; industriföretagen

aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, Huskvarna vapenfabriksaktiebolag,

svenska turbinfabriksaktiebolaget Ljungström, Surahammars bruks aktibolag, allmänna

svenska elektriska aktiebolaget, nya förenade elektriska aktiebolaget och

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

sulfitaktiebolaget Ljusnan ävensom flertalet större affärsbanker och några försäkringsbolag.

Säkerheten för arbetarna att i dessa fall få sina ersättningsanspråk sakkunnigt

och opartiskt bedömda är garanterad genom att statsanstalten bestämmer

ersättningarna, ehuru de utgivas av arbetsgivaren direkt, som för sitt åtagande

— ~-------0------, - w

deponerat erforderliga värdehandlingar,

enklare och mindre arbetskrävande.

För försäkringsanstalten blir förvaltningen

På grund av vad riksförsäkringsanstalten ovan anfört, får riksförsäkringsanstalten

för sin del tillstyrka bifall till de i ifrågavarande motioner gjorda yrkanden.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit

riksförsäkringsanstaltens samtliga övriga ledamöter.

Stockholm den 19 mars 1920.

J. May.

H. v. Schulzenheim.

Sven Lid vall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 20 käft. (Nr 32.)

Kun f/l. Försäkrhigsrådets utslag på anförda besvå

åren HUS och 1919.

Bo n-> //tf

ée^,/o /

6>e&/o/~ Q

/or>j ar-besi

/ofta r Vo*r-cJ

60/0A

boja fl |

MÉÉLjiÉÉil

S«/c,; 99 \ 9®

39 34

48

30/\ 2 ap

''icj 4/

wmmmvx&rsssA

y/////^\\\\\v\y

B<xs/ofe.^ fn/åla//h

av for^a yr.-//?tjjrocj-z/

O/rV / r) {i

m 3 /cf//or> .

V ■ • w '' ** * r f

ro/-/n fh<j4<?/-■»? v

to

<Ot

Andra lagutskottets utlåtande Nr

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Med skrivelse den 10 innevarande februari har ordföranden i riksdagens andra

lagutskott för inhämtande av vårt yttrande överlämnat två inom riksdagen väckta

motioner, i första kammaren av herr Ljunggren angående vissa ändringar i lagen

om försäkring för olycksfall i arbete och i andra kammaren av herr B. Eriksson

i Grängesberg om sådan ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att

försäkring enligt lagen endast må äga rum i riksförsälcringsanstalten.

I anledning härav få vi vördsamt anföra följande.

Uti särskilda motioner vid nästlidet års riksdag hemställde ovannämnda

motionärer om sådan ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17

juni 1916, att all försäkring enligt lagen skulle äga rum i riksförsäkringsanstalten.

Efter avstyrkande av vederbörande utskott blevo emellertid dessa motioner av riksdagen

avslagna. Motionärernas yrkande vid innevarande riksdag gå i enahanda

riktning som uti de föregående motionerna. Vad argumenteringen för lagändringen

beträffar, finner man densamma vara ungefär en upprepning av den förut presterade.

Som olycksfallslagen allenast i två år varit tillämplig, kan icke heller någon

säker erfarenhet rörande dess verkningar hava vunnits. Givetvis måste man sålunda

till motivering för lagändringen tillgripa antaganden, tidningsutlåtande o. d.,

vilkas värde i intet avseende hunnit kontrolleras. Den sakkunskap, som vid lagens

utarbetande ålderdomsförsäkringskommittén ansetts besitta, och som utmynnat just

i denna organisationsform för försäkringen, har för motionärerna icke större betydelse

lika litet som kungl. försäkringsrådets under fjolåret avgivna utlåtande rörande

motionerna i ämnet. För ett närmare klarläggande av frågan om den sociala

olycksfallsförsäkringslagens lämpligaste organisationsform böra, synes det oss,

vissa huvudsynpunkter komma i betraktande. Till en början vilja vi redogöra för

vår uppfattning om förvaltningskostnaden sådan den för närvarande ter sig och

sådan den skulle te sig, om statsanstalten vore ensam bärare av försäkringen. Därnäst

vilja vi skärskåda frågan ur försäkringstagarnas synpunkt och slutligen med

hänsyn till de försäkrades eget intresse.

Vad till en början angår kostnadsfrågan, är det en av riksförsäkringsanstalten

med mycken styrka framförd åsikt, att kostnaderna för försäkringen i dess helhet

och därmed även för arbetsgivarna skulle minskas, om all försäkring ägde rum i

anstalten. Så har åtminstone saken framställts i den av motionären herr Eriksson

i Grängesberg så flitigt, citerade artikeln i tidskriften Arbetarskyddet (nr 9 år 1919),

vilken tidskrift redigeras av byråchefen i riksförsäkringsanstalten A. Eisen. Huru

förhåller sig i verkligheten härmed?

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Avdra lagutskottets utlåtande Nr 82.

Enligt numera tillgängliga uppgifter över riksförsäkringsanstaltens verksamhet

utgjorde riksförsäkringsanstaltens personal den 1 september 1919 466 personer.

Vid samma tidpunkt hade anstalten å olika platser i riket omkring 1,350 ombud

för sin verksamhet. Denna förvaltningsapparat medförde naturligen icke oväsentliga

kostnader. Såvitt vi hava oss bekant, uppgingo riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader

under 1918 till 1,635,737 kronor. Att lämna en exakt siffra

rörande riksförsäkringsanstaltens sammanlagda premieintäkt för samma år är svårare,

då riksförsäkringsanstalten icke upprättat något verkligt bokslut och anstaltens

försäkringsavgifter ytterst ojämnt inflyta. Försäkringstagare hos riksförsäkringsanstalten

finnas sålunda, som ännu icke till fullo erlagt sina premieavgifter för

1918. Emellertid har riksförsäkringsanstalten ansett sig kunna beräkna premieinkomsten

under 1918 till 7.5 miljoner kronor. Detta belopp, som säkerligen på

långt när ännu icke indrivits, anse vi på goda grunder jämväl vara för högt beräknat.

Skulle vi våga ett antagande, kommer hela premieintäkten för 1918 att

snarare understiga än överstiga 7 miljoner kronor. Förvaltningskostnaden bliver

sålunda för anstaltens del avsevärd och skulle uppgå till omkring 25 procent av

premiesumman.

Förhållandet mellan storleken av försäkringspremierna och förvaltningskostnaden

ställer sig för de ömsesidiga bolagen under 1918 sålunda.

Premieinkomst
Arbetsgivarnas

ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag .... 4,260,427: 72

Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö.... 1,444,792:75

Svenska lantbrukarnas olycksfallsförsäkringsbolag (ömsesidigt).

........................................’...................................... 409,474:2 2

Köpmännens olycksfallsförsäkringsbolag (ömsesidigt)........ 204,842: 39

Enskilda järnvägarnas ömsesidiga försäkringsförening för

olycksfall i arbete ........................................................ 176,715: —

Förvaltnings
kostnad
197,

315: 82

181,316: 14

39,130: 8 4

94,564: 89

11,608: 22

Premie
inkomst
Östergötlands

ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag Egid 112,004: —

Industriföreningen i Norrköping för ömsesidig försäkring 106,216:4 8

Stockholms byggmästareförenings ömsesidiga olycksfalls
försäkringskassa

............................................................ 78,987: so

Ömsesidiga olycksfallförsäkringsbolaget Textil ................ 29,810: so

Äkeriägarnes i Stockholm ömsesidiga olycksfallsförsäk
ringsförening.

................................................................... 29,724: os

Sveriges målarmästarförenings ömsesidiga olycksfallsför
säkringskassa.

................................................................... 22,837: —

Sveriges bokindustris och grafiska yrkens ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolag.......................................... 15,306: 49

Summa 12 bolag kronor 6,891,138: so

Förvaltnings
kostnad
30,

840: so

13,567: 8 5

8,556: 33

6,640: 42

7,956: 20

5,302: 7 7

2.785: 6(5

599,585: 6 4

Denna utredning giver sålunda vid banden, att med en premiesumma, som i

verkligheten torde överskrida riksförsäkringsanstaltens, bolagens samtliga förvaltningskostnader,

bortsett från deras organisationskostnader vid försäkringens star
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlutande Nr 32.

tande, utgöra föga mer än en tredjedel av anstaltens. Visserligen äro förvaltningskostnaderna

för de mindre bolagen föga gynnsamma, då de uppgå till 20—25 procent

av premieintäkten. Emellertid finnes ju endast ett års statistik att bygga på och

utvisar densamma åtminstone för de större bolagens vidkommande en billigare organisationsform

än riksförsäkringsanstaltens. Vår försäkringsstock under 1918 utgjorde

omkring 190,000 arbetare. För försäkringens handhavande erfordrades under

nämnda år en kontorspersonal av 20 personer. Några ortombud äga vi icke.

Ehuru riksförsäkringsanstaltens försäkringsstock icke visar tendens till ökning

utan snarare motsatsen, äro kostnaderna för anstaltens förvaltningsapparat

stadda i snabb stegring. Vid granskning av riksförsäkringsanstaltens anslagsäskande

för verksamheten år 1921 finner man, att kostnaden beräknats till 1,728,695

kronor. I denna summa är icke dyrtidsanslaget till tjänstemännen inräknat. Under

antagande att detsamma kommer att uppgå till inemot en miljon kronor, närmar

sig anstaltens årliga kostnad snabbt 3 miljoner kronor. Huru stor procent av premiesumman

förvaltningskostnaden nämnda år kommer att betinga, får ju framtiden

utvisa. Vi äro sålunda icke övertygade, att försäkringen i sin helhet blir billigare,

om riksförsäkringsanstalten ensam övertoge densamma. Helt visst ledde en sådan

åtgärd i fullständigt motsatt riktning.

En av motionärerna ivrigt förfäktad uppfattning är, att de enskilda bolagens

verksamhet medför en ökning av anstaltens göromål. Till riksförsäkringsanstaltens

register över samtliga arbetsgivare i riket skola alla förändringar rörande bolagens

försäkringstagare anmälas. Sålunda skall inträdesanmälan göras för varje

ny delägare liksom varje utträde ur bolaget skall meddelas anstalten. För att

underlätta anstaltens arbete i berörda hänseende har kungl. försäkringsrådet i cirkulär

till de enskilda bolagen hemställt, att försäkringar måtte tecknas för kalenderår

och att nya delägare icke måtte intagas i bolagen under löpande år. I herr

Erikssons motion antydes, att denna anmaning icke av bolagen efterföljts, utan att

inträde såsom delägare hos bolagen fortfarande beviljas när som helst under året.

Detta är en sanning med modifikation. Skulle arbetsgivare av en eller annan anledning

önska omedelbart utträde ur riksförsäkringsanstalten, kan enligt olycksfallslagen

annan försäkringsinrättning icke neka honom inträde. Emellertid uttala vi

för vår del alltid önskvärdheten av, att övergången sker vid årsskifte. I agitationsväg

hava vi efter mottagandet av försäkringsrådets cirkulär icke överflyttat

någon försäkring från anstalten annat än vid årsskiftet 1919 —1920.

I övrigt hava vi för vår del intet att erinra mot eu lagändring i syfte, att

överflyttning av försäkring skall äga rum allenast vid årsskifte. Härigenom åstadkommes

helt visst en stabilisering av försäkringsstocken, som är till lika stort gagn

för de enskilda bolagen som för statsanstalten. Emellertid måste vi beteckna såsom

överdrift riksförsäkringsanstaltens påstådda besvär med dessa anmälningshandlingars

registrerande.

Riksförsäkringsanstaltens för visso avsevärda arbetsbörda sammanhänger

däremot med en annan registreringsverksamhet, nämligen förande av arbetsgivareregister

för hela riket. Det är detta register, som aldrig kan bliva fullständigt

eller tillförlitligt, då Sveriges arbetsgivarekår för varje dag undergår förändring.

Denna registrering, som riksförsäkringsanstalten skulle vara nödsakad att sköta,

även om de enskilda bolagen icke funnes, är beroende på lagstadgandet om den s. k.

automatiska försäkringsformen. Så länge densamma icke reformeras, kommer med

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra la(j ut skottet s utlåtande Nr 82.

säkerhet anstaltens förvaltningsbörda aldrig att minskas. Numera synes riksförsäkringsanstalten

fått ögonen öppna för detta förhållande, då anstalten i sitt förslag

till kostnadsstat för 1921 hos Kungl. Maj:t framlagt förslag till försäkringens förenklande

i så måtto, att mindre arbetsgivare skulle obligatoriskt hava sin försäkring

i riksförsäkringsanstalten under enhetliga försäkringsvillkor och alltså ej hava

lätt att inträda i ömsesidiga bolag, ävensom att för dessa mindre arbetsgivare enhetliga

premier skulle fastställas och premiereglering ej annat än i undantagsfall

äga rum. Dessa ändringsförslag synas oss vara beaktansvärda och kunna medföra

förenklade försäkringsformer samt reducering av arbetskrafterna inom anstalten.

Resultatet av lagändringar i dylik riktning bör avvaktas, innan man söker införa

en för svenska förhållanden hittills okänd förvaltningsform inom försäkringsverksamheten,

en monopoliserad riksförsäkringsanstalt.

I samband härmed torde det böra erinras om, att den ene av motionärerna,

herr Eriksson i Grängesberg, icke längre tillbaka i tiden än vid 1916 års riksdag

i motion framlade förslag om att all försäkring för olycksfall i arbete skulle handhavas

av kungl. pensionsstyrelsen. Det är egendomligt att finna, att motionären

under så kort tid hunnit fullständigt ändra åsikt rörande riksförsäkringsanstaltens

sätt att administrera. Snarast borde väl ämbetsverkets expansion under de två

sistförfluten åren mana till försiktighet i fråga om anstaltens övertagande av nya

administrativa uppgifter.

Beträffande arbetsgivarnas ställning till frågan om de ömsesidiga bolagens

existensberättigande, torde icke kunna bestridas att, såsom i den kungl. propositionen

till gällande olycksfallsförsäkringslag framhölls, »arbetsgivarna, som hade

att bära försäkringens hela börda, borde där de så önskade få ordna och handhava

försäkringen för sina arbetare». Riktigheten av detta principuttalande anse vi, att

motionärerna i sina förslag till ändring i olycksfallslagen icke lyckats jäva. Som

de i främsta rummet gjort sig till talemän för riksförsäkringsanstalten, hava de

emellertid icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt försäkringstagarnas berättigade

intresse. För mänga arbetsgivare hava försäkringsavgifterna efter den nya olycksfallslagens

tillkomst blivit en utgiftspost av betydelse. I mån som ersättningarna

åt de skadade genom lagstiftningsåtgärder ökas, växa också försäkringsavgifterna.

Det blir sålunda en naturlig önskan hos arbetsgivaren att välja sådan försäkringsinrättning,

där han själv kan utöva kontroll över försäkringsavgifternas användning

ävensom göra sitt inflytande gällande vid fondering och liapitalisering av dessa

medel. Det är också förklarligt, att han har gagn av konkurrensen mellan de

olika försäkringsinrättningarna. Konkurrensen här som annorstädes är nämligen av

största betydelse för verksamhetens utveckling, dess förenklande och dess förbilligande.

Vi erinra härvid om storleken av de försäkringsavgifter, som riksförsäkringsanstalten

vid startandet av sin verksamhet är IDOG tillämpade och som väckte

berättigat missnöje bland arbetsgivarna. Det är, allt motsatt påstående till trots,

de enskilda försäkringsföretagens förtjänst, att de genom konkurrensen bragte premierna

ned till en mot riskförhållandena svarande nivå.

Statistiken under de gångna åren har ju vidgat försäkringsanstalternas erfarenhet

rörande premieberäkningen. Större misstag borde fördenskull nu vara sä

gott som uteslutna. Emellertid kunna vi ännu icke förneka konkurrensens stora

betydelse i detta hänseende, varpå vi vilja anföra exempel. Det är ju de mindre

försäkringstagarna icke i samma grad som de större beskärt att vara föremål för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

försäkringsinrättningarnas uppmärksamhet i deras strävan att upprätthålla och öka

försäkringsstocken. I särskilt hög grad gäller detta riksförsäkringsanstalten, där

åtskilliga mindre företag intaga en föga avundsvärd undantagsställning. För varje

med försäkringstekniska frågor någorlunda hemmastadd person måste det framstå

såsom självfallet, att olycksfallsrisken inom varvsindustrien, särskilt vid arbete å

de större varvsanläggningarna, är högst betydligt större än inom den mekaniska

verkstadsindustrien i allmänhet. Försäkringsavgiften för en arbetare å varv bör

sålunda vara avsevärt högre än exempelvis för arbetare i en mindre reparationsverkstad.

Emellertid inträffar det, åtminstone för en försäkringstekniker förvånansvärda,

att under det försäkringstagare av det senare slaget hos riksförsäkringsanstalten

får erlägga försäkringsavgift med 18 kronor för årsarbetare å 1,000

kronor avlöningssumma, motsvarande försäkringsavgift för en arbetare å större varv

i Göteborg är allenast 15 kronor. En mångfald liknande exempel skulle kunna

andragas. Samtidigt som det nu relaterade röjer konkurrensens betydelse, ty utan

densamma kunde premieavgiften för varvet icke sättas så låg, uppenbarar det ett

starkt åsidosättande av det mindre företagets rätt att erhålla en mot riskförhållandena

rättvist tillmätt försäkringsavgift. Försäkringsavgifterna äro dock givetvis

mest betungande för de mindre försäkringstagarna. Huru skulle det i nyssnämnda

avseende ställa sig, om riksförsäkringsanstalten vore monopolanstalt på området?

Denna fråga, av så stor betydelse för försäkringens rationella utveckling, har, så

vitt vi finna, icke av motionärerna med ett ord berörts. Det är emellertid av

intresse att fastslå, att riksförsäkringsanstalten själv anser, att kostnaderna för

arbetsgivarna med säkerhet skulle minskas »om all försäkring ägde rum i anstalten»

(citat av den av herr Eriksson refererade artikeln i Arbetarskyddet).

Den föreställning har ibland gjorts gällande, att konkurrensen skulle nedbringa

premierna till den grad, att de enskilda bolagen icke skulle kunna uppfylla

sina förpliktelser mot de försäkrade. Ehuru vi framdeles i samband med arbetarnas

ställning inom de olika försäkringsanstalterna få tillfälle beröra denna sak, vilja vi

i allt fäll redan nu undanröja denna vanföreställning. Det är ingalunda alltid så,

att arbetsgivaren väljer den försäkringsinrättning, som lockar med den lägsta premieavgiften.

Under nästlidna höst sökte riksförsäkringsanstalten genom en av verkets

chef företagen agitationsresa till sig överflytta en avsevärd grupp av storindustrien,

sågverksförbundet, som sedan den nya olycksfallsförsäkringslagens ikraftträdande

varit våra delägare. Trots att riksförsäkringsanstalten enligt eget påstående aldrig

konkurrerar, var lockbetet i hög grad reducerade premier. Vår statistik kunde

emellertid ådagalägga dessa försäkringsavgifters ohållbarhet, och kunde vi sålunda

icke för nöjet att behålla våra försäkringstagare sänka premierna i nivå med anstaltens.

Utgången av anstaltens agitation motsvarade emellertid icke förväntningarna.

Förklaringsgrunden till att vederbörande arbetsgivare så gott som undantagslöst

stannade kvar såsom våra delägare torde hava varit misstron, att anstalten

icke skulle gå i land med att upprätthålla den erbjudna premien utan inom kort

åter skulle tvingas höja densamma.

Kiksförsäkringsanstaltens genom herr B. Eriksson uttalade farhågor att få

behålla de sämre riskerna, om de ömsesidiga bolagen få äga bestånd, anse vi fullständigt

överdrivna. Omflyttningen från den ena till den andra försäkringsinrättningen

sker ingalunda i sådan omfattning. Det är i övrigt att antaga, att ju längre

försäkringen varit i kraft, desto mer vinner den i stabilisering. De förmåner, som

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande År 32. 31

erbjudas den enskilda försäkringstagaren i den ena försäkringsinrättningen, stå honom

även till buds i den andra. Emellertid vilja vi såsom överord beteckna riksförsäkrmgsanstaltens

uppfattning, att anstalten skulle genom de ömsesidiga bolagens konkurrens

till slut fä »sadana årbetsgivare, som åro dåliga betalare, sådana som söka

fora anstalten bakom ljuset beträffande de omständigheter, som äro av betydelse

för premiernas fastställande o. s. v.» Denna uppfattning av en stor del av Sveriges

arbetsgivarkår kunna vi ej dela, utan måste sådana fall som de av anstalten citerade

betraktas såsom rena undantagsfall.

Vi övergå nu till frågan om de försäkrades ställning vid försäkring i statsanstalten

och i de enskilda bolagen. Beträffande denna fråga hysa motionärerna

liksom i fjolårets motioner den uppfattningen, att de ömsesidiga bolagen söka nedpressa

ersättningarna åt de skadade i syfte att därigenom bereda sig vinst och

gynna sina delägare. Som motionärernas uttalanden i denna del, om de vore med

verkliga förhållandet överensstämmande, innebure de mest graverande anmärkningar

mot bolagens verksamhet, nödgas vi mera utförligt behandla desamma.

Herr Eriksson i Grängesberg har i detta avseende i sin motion riktat uppmärksamheten

särskilt å vårt bolag och därvid velat göra gällande, att antalet av

oss beviljade livräntor åt personer, som skadats 1918, är i förhållande till antalet

anmäida olycksfall proportionsvis mycket lägre än av riksförsäkringsanstalten beviljade

livräntor i förhållande till antalet av dess olycksfallsskador. Han redogör

sålunda för siffror, hämtade ur en artikel i nr 4 av Arbetarskyddet, där det bl. a.

heter, »att till riksförsäkringsanstalten under 1918 anmälts 23,323 olycksfall samt

att riksförsäkringsanstalten under samma tid beviljat 590 livräntor, under det till

Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag anmälts 19,051 olycksfall och

bolaget beviljat endast 269 livräntor». Vi nödgas emellertid påstå, att dessa siffror

äro fullständigt missvisande samt framkomna genom en ovanligt skev framställning

av sakförhållandena.

Var och en med olycksfallförsäkringsverksamhet något förtrogen vet, att livi

autor icke kunna prövas och fastställas omedelbart efter olycksfallens inträffande,

utan att det drager längre eller kortare tid, till dess läkning inträtt och det akuta

sjukdomstillståndet upphört, innan invaliditetsbedömning kan äga rum. Lika självfallet

är att, ju svårare skadorna äro och ju längre tid sjukpenning fördenskull skall

utbetalas till de skadade, desto mera framflyttad i tiden blir livränteprövningen.

Beträffande vår försäkringsstock, omfattar densamma särskilt arbetarne inom

storindustrien, där just de svåraste riskförhållandena äro att finna. Av bilagda förteckning

över våra försäkringstagare framgår, att till dem räknas nästan ffamtliga

gruvföretagen i riket, större delen av järnbruken, sågverksindustrien, skogs- och

fiottnmgsverksamheten m. m. Antalet invalider i procenttal till de skadades antal,

bör sålunda vara större hos oss än hos riksförsäkringsanstalten och är det även

förvisso. Men invaliditeten är också av övervägande svårare beskaffenhet, sjukdomstiden

är längre och livräntorna fastställas senare. Antalet invalider, vilka

skadats ar 1918, uppgick också vid årsskiftet 1919—1920 till 655. Sammanlagda

kapitalet av dessa livräntor utgjorde vid nyssnämnda tid 2,805,173 kronor. Sammanlagda

sjukpenningen till skadade år 1918 belöpte sig till den avsevärda siffran

av 949,469: 55 kronor. 1 åtskilliga fall har av oss sjukpenning tillerkänts den

skadade under längre tid än ett år. Vi anse vidare, att den utsträckta tiden för

sjukpenningens utgående är till odelat gagn för den skadade, då dels nämnda slag

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3:>.

av ersättning till beloppet är större än livränteersättningen, dels den skadade befrias

från faran av försämring i tillståndet eller återfall i sjukdomen genom att icke

nödgas för tidigt återgå i arbetet. Slutligen vilja vi meddela, att alla livräntor

avseende 1918 års skador ännu icke blivit fastställda, utan att sjukpenning fortfarande

utgår till vissa av de skadade. Av det nu sagda framgår, att den från

tidskriften Arbetarskyddet hämtade statistiken om antalet av våra ^räntetagare

saknar varje spår av värde.

Vi vilja nu något beröra betydelsen av den kontroll kungl. försäkringsrådet

utövar över såväl riksförsäkringsanstaltens som de ömsesidiga bolagens verksamhet.

Av motionerna att döma synes som om motionärerna icke skulle hysa tilltro till

effektiviteten av denna övervakande och kontrollerande verksamhet. Antalet till

kungl. försäkringsrådet under ar 1919 inkomna ärenden kan emellertid giva en föreställning

om. i huru stor utsträckning ämbetsverkets granskning tagits i anspråk.

Omkring 1000 ärenden, därav dock ej alla besvärsmål, hava under nämnda är kommit

under rådets prövning. Antalet besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut

utgör under år 1919 407. "Våra beslut hava i 156 fall under 1919 överklagats hos

kungl. försäkringsrådet. Visserligen avse icke alla dessa besvärsmål beslut i ersättningsfrågor.

Det övervägande antalet utgöres dock av sådana ärenden. Ett avsevärt

antal av besvärsmålen, däribland 45 av de av oss handlagda, äro vid årsskiftet

oavgjorda. Av de avgjorda ärendena hava 67 av Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolags

beslut blivit fastställda och 35 föranlett ändring. Åtskilliga

ärenden hava icke föranlett något formligt beslut från kungl. försäkringsrådets sida.

I 20 fäll har riksförsäkringsanstalten, vars beslut i övrigt i ett trettiotal fäll blivit

av kungl. försäkringsrådet upphävda, under 1919 ansett sig böra begära återförvisning

av besvärsmål för beslutets förnyade prövning. I dylik hemställan måste

emellertid ligga ett medgivande, att beslutet i ett eller annat avseende tarvar revision.

Detta tillvägagångssätt hava vi icke ansett oss böra tillgripa i större utsträckning,

enär vi, sedan målet bragts inför kungl. försäkringsrådets prövning, ansett

överinstansens avgörande vara den lämpligaste vägen för tvistens lösning. Endast

i 6 fäll hava vi sålunda anhållit, att ärendet måtte återremitteras till oss för ny

prövning. I stort sett våga vi dock påstå, att de av oss tillämpade principer vid

bestämmande av ersättningens storlek blivit av kungl. försäkringsrådet godtagna.

Att helt undvika misstag, särskilt vid uppskattning av invaliditetsgraden,

låter sig emellertid icke göra. Läkarbetygen giva på grund av sin mängen gång

otydliga formulering anledning härtill. Detta torde nogsamt vara bekant för var

och en, som aldrig så litet sysslat med dessa spörsmål. Såsom ett sådant misstag

kan anföras det exempel, som av herr Ljunggren åberopas i hans motion, då han

velat göra gällande, att ett ömsesidigt bolag av sparsamhetshänsyn uppskattat en

invaliditetsgrad till 33 Va, som av kungl. försäkringsrådet beräknats till 662/.. %.

Det är tydligt, att herr Ljunggren icke blivit i tillfälle att taga närmare kännedom

om detta ärende, vars prövning hos kungl. försäkringsrådet varit beroende på helt

andra omständigheter än de ursprungligen förefintliga. Svårligen lärer någon bibringas

föreställningen, att bolagen, väl medvetna om risken av att undervärdera invaliditeterna,

av sparsamhetsiver skulle vilja nedpruta en livränta till dess halva

belopp. I rättvisans intresse vore det synnerligen önskvärt, att sådant bevismaterial

icke såge dagen.

Beträffande kungl. försäkringsrådets granskningsverksamhet i övrigt kunna

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 33

yi meddéta, att kung!, försäkringsrådet hos 9 av de ömsesidiga bolagen genomgått

och granskat samtliga ärenden, vari beslut i ersättningsfrågor fattats under

lider intet tvivel, att de tre återstående bolagens beslut för samma år

jämväl komma under kungl. försäkringsrådets omedelbara prövning. Någon verksammare,

tillförlitligare kontroll över bolagens avgörande i ersättningsfrågor kan

icke givas. Härtill kommer, att kungl. försäkringsinspektionen äger att övervaka

att de influtna försäkringsavgifterna på ett för de försäkrade betryggande sätt fonderas

och att överhuvud kontroll utövas över bolagens ekonomiska ställning och

dess försäkringsräkenskaper. I fråga om kontrollen har sålunda intet av statsmakterna

underlåtits, som kan avse att bereda de skadade samma förmåner som

vid försäkring i riksförsäkringsanstalten.

Herr Ljunggren har i sin motion velat frånkänna de ömsesidiga bolagen

varje ideel betydelse samt befarar, att »splittringen av försäkringsstocken på flera

försäknngsinrättningar utövar en hämsko på strävandena att åstadkomma förbättrade

förhållanden till förekommande av olycksfall samt anordningar för erforderlig

hjälp vid. mträffat olycksfall.» Härtill vilja vi invända, att det tvärtom ofta är det

enskilda initiativet som blir det utslagsgivande, när det gäller att utfinna medel att

inskränka olycksfallens antal och upptaga kampen mot deras verkningar För vår

del hava vi haft uppmärksamheten oavlåtligt riktad på dessa frågor, särskilt i vad

avser vidtagande av åtgärder för att höja arbetsdugligheten och öka förvärvsförmågan

hos de skadade. I utlandet har mångenstädes vid sidan av olycksfallsförsäkringsanstalternas

verksamhet bedrivits omfattande sjukvård, och hava bolagen

eller föreningarna ofta egna sjukhus för efterbehandling av de skadade.

Enstaka försök i liknande riktning hava av oss företagits med förvånande

göda resultat. Då vår överläkare vid invaliditetsgradens bedömande ansett att

invaliditeten pa något sätt skulle kunna minskas eller rent av hävas har föranstaltats

om den skadades intagande på sjukhus. I en del fall har speciell ortopedisk

behandling befunnits nödvändig, och har då den skadade på vår bekostnad

beretts dylik behandling på sjukhem i Stockholm.

Då antalet dylika fall varit statt i ökning och då det dessutom för behandlingens

resultat skulle vara ännu fördelaktigare, om en speciell klinik för behand
krig

av invalider inrättades, hava vi för sådant ändamål inköpt fastighet i Stockholm

och är det vår avsikt, att kliniken till hösten skall träda i verksamhet. De för
säkrade

skola där kostnadsfritt erhålla den sakkunnigaste vård. Kliniken skall

nämligen inrättas med alla de hjälpmedel den ortopediska kirurgien känner och

skall omfatta ett tiotal rum med operationssal, rum för röntgenfotograferin" och

massagebehandling m. m. Detaljerat förslag till denna klinik har utarbetats av vår

overlakare, docenten H. Waldenström, och skall kliniken stå under hans omedelbara

överinseende.

Beträffande våra försäkringar i Göteborg, hava vi träffat avtal med eu inom

den ortopediska kirurgien förfaren läkare å platsen, att han från och med den

i aSnl i!,2° ska11 övertaSa läkarebehandlingen av de skadade. Denna behandling

ska omfatta även sjukdomstillståndet omedelbart efter olycksfallets inträffande och

skall utlöras å läkarens egen klinik i Göteborg.

_ Vi anse det vara betydelsefulla steg i kampen mot olycksfallen och dess

a ci kningar, som genom dessa åtgärder komma att tagas. Åtminstone måste det

anses praktiskt betydelsefullare än frågan om insändande av läkarbetyg vid anBihang

till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 20 höft. (Nr 32.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

mälan om olycksfall, som för riksförsäkringsanstalten framstår såsom en av kardinalpunkterna

i hela försäkringsrörelsen, ett nog så betecknande drag för den formalism,

som i vissa hänseenden vidlåda statens organ vid utövande av praktisk verksamhet.

Stadgandet om läkarbetygs insändande samtidigt med anmälningshandlingen till

vederbörande försäkringsinrättning återfinnes i 21 § i olycksfallsförsäkringslagen.

Ingen bestämmelse i lagen synes oss vara mera i behov av revision än den nyssnämnda.

Det är ju uppenbart, att det borde överlåtas åt försäkringsinrättningarnas

eget avgörande att bestämma, när läkarbetyg skola insändas eller icke. Finner

försäkringsinrättningen, att läkarbetyg vid sjukdomstidens slut är av större gagn

för ersättningsfrågans prövning än ett dylikt, utfärdat vid tiden för olycksfallets

inträffande, borde det ju stå försäkringsinrättningen fritt att förordna, att det förra

läkarbetyget och icke det senare skall insändas. Följden av lagbestämmelsen om

läkarbetygs obligatoriska insändande har emellertid blivit, att ofta två läkarbetyg,

ett anmälningsintyg och ett slutintyg, insändas för varje än så obetydlig skada,

varigenom läkarbetygen komma att medföra kostnad, som icke stål’ i rimlig proportion

till storleken av den skadades sjukpenning. Vi hava emellertid helt naturligt

icke uppmanat våra delägare att uraktlåta insändande av anmälningsintyget, ehuru

vi understundom gjort oss till tolk för dessa intygs ringa värde i praktiskt hänseende.

Av bilagda under år 1919 utsända p. m. till samtliga våra försäkringstagare

framgår tvärtom, att vi påpekat vikten av att insända läkarbetyg vid anmälningshandlingens

utfärdande. _ _

Rörande de ömsesidiga bolagens ställning till lagförslaget om allmän sjukförsäkring

och deras framtida samarbete med sjukkassorna anse vi vara för tidigt

att yttra oss. Som nämnda lagförslag är under omarbetande, torde ännu intet med

visshet kunna sägas om dess tillämpning i praktiken än mindre om vår förmåga

att lösa de uppgifter, som stå i samband med lagförslaget.

Vi anse oss härmed hava i huvudsak bemött den kritik, som i motionerna

kommit till synes rörande de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens verksamhet.

Men dessutom anse vi den av oss förebragta utredningen hava ådagalagt

att konkurrensen mellan riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga bolagen

för försäkringstagarne erbjuder större fördelar med hänsyn till försäkringsavgifternas

storlek och dessas anpassning efter riskförhållandena än införande i vår lagstiftning

av en monopoliserad försäkringsanstalt,

att riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda på grund av förande av s. k. arbetsgivareregister

bör kunna minskas och dess kostnader nedbringas genom särskiljande

från försäkringsstocken av vissa kategorier arbetare, såsom hustjänare och kontorspersonal,

vilkas olycksfallsförsäkringsavgifter efter enhetliga grunder fastställas,

att anmälningsplikt för anslutning till riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt

bolag ålägges övriga arbetsgivare, samt _

att den förefintliga kontrollen över de ömsesidiga bolagen utgör tillräckligt

betryggande garanti, att de skadade verkligen erhålla den ersättning, vartill de äro

berättigade.

Stockholm den 24 februari 1920.

Arbetsgivames ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag.

L. J. Hårleman.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

35

Bilaga D.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 10 dennes från herr ordföranden i utskottet hava vi

lämnats tillfälle att avgiva yttrande i anledning av inom riksdagen av herrar

Ljunggren (i första kammaren) och Eriksson i Grängesberg (i andra kammaren)

väckta motioner angående sådan ändring i lagen om försäkring för olycksfall i

arbete, att försäkring enligt lagen må äga rum endast i riksförsäkringsanstalten,

och få vi i anledning härav vördsamt anföra följande:

Såsom huvudsakliga motiv till ändringens genomförande stödja sig båda

motionärerna nästan uteslutande på vad som anförts från riksförsäkringsanstaltens

sida, i ena fallet i en av dess chef till socialförsäkringskommittén överlämnad skrivelse

med förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, i andra fallet i

en i tidskriften »Arbetarskyddet», vilken tidskrift som bekant redigeras av en av

riksförsäkringsanstaltens byråchefer, intagen artikel om olycksfallsförsäkringslagens

tillämpning i praktiken. I nämnda skrivelse från riksförsäkringsanstaltens chef

framhålles särskilt, att det arbete anstalten har för de enskilda bolagen är av så

krävande och tidsödande beskaffenhet, att avsevärd betydelse måste fästas vid detsamma.

I sammanhang härmed anföras en del siffror, avsedda att visa omfånget

av detta »krävande och tidsödande» arbete. Yi betvivla förvisso icke, att anstaltens

arbete även för de privata bolagen tagit tid, men vi vilja erinra om att de

första åren måste anses såsom övergångsår till mera ordnade och lugna förhållanden

även på ifrågavarande område. Att organisationen av de privata bolagen — såväl

som anstaltens egen av den nya lagen betingade omgestaltning — ävensom samarbetet

mellan anstalten såsom för hela landet registerförande myndighet och bolagen

icke kunnat försiggå utan svårighet torde ligga i öppen dag. Men att hänföra

svårigheterna beträffande anstaltens arbete för de privata bolagen uteslutande till

dessa, torde med skäl kunna angivas såsom lätt påvisbar överdrift. Yi hålla nämligen

före, att anstalten själv genom i regel högst onödig formalism både för sig

själv och bolagen ökat och förstorat svårigheterna.

Vi kunna icke underlåta att som bevis härpå omnämna följande.

Vid försäljning av egendom eller överlåtelse av arrende stipuleras ofta nog

i överlåtelsehandlingen, att den tillträdande köparen eller arrendatorn skall övertaga

alla i sammanhang med egendomen stående onera, däribland även avgifterna för

olycksfallsförsäkring av egendomens arbetare. I god tro att den nye ägaren såsom

försäkringstagare för egendomens personal därigenom ingår i bolaget, vari säljaren

tidigare tecknat försäkring, anmäles icke förändringen till bolaget av någondera

parten. Försäkringsavgiften insändes och krediteras den förutvarande ägaren. Först

då dagsverks- och löneuppgift för arbetarne efter årets utgång inkommer till bolaget,

kan förhållandet upptäckas. Bolaget har i ett avsevärt antal fall hos an
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

stalten hemställt, att försäkringen för den nye ägaren (eller arrendator^ måtte få

äga retroaktiv giltighet från det han tillträdde gården, men har denna framställning

i regel avslagits. (Någon olägenhet för anstalten att bifalla densamma torde

emellertid enligt vårt förmenande icke föreligga). Följden har blivit en ofta nog

mycket tidsödande korrespondens mellan bolaget och anstalten, den gamle försäkringstagaren

och den nye ägaren och vice versa, premierestitution till den gamle

ägaren o. s. v., ett arbete som i många fall med litet mindre formalism från anstaltens

sida kunnat undvikas, anstalten själv förvisso till största gagn.

Yad vårt bolag beträffar bedja vi särskilt få framhålla, att de gångna två

åren av bolagets verksamhet infallit under en tid, då vår försäkringsstock befunnit

sig i rörelse, som betingats av förhållanden, som lyckligtvis icke äro normala.

Fluktuationen på egendomsaffärernas område har just varit särskilt märkbar under

de gångna krisåren. Jordbrukarna hava köpt och sålt sina egendomar i långt större

utsträckning än förut, och hava därigenom förändringarne inom de jordbrukande

arbetsgivarnes krets varit mycket större än eljest. Att antalet anmälningar om

nytillträdande och avgående försäkringstagare under hittills förflutna åren sålunda

varit rätt så avsevärt, är ju givet, men ju mer vi närma oss normalare — stabilare

— förhållanden på detta område, desto mindre kommer ombyte av arbetsgivare

äga rum, varmed också följer mindre arbete även för riksförsäkringsanstalten.

Herr Eriksson i Grängesberg erinrar i sin motion om kungl. försäkringsrådets

till bolagen utsända cirkulär av den 22 augusti 1919 angående ordnande av försäkringarne

efter kalenderår. Angående vår ställning till denna för oss högst viktiga

fråga taga vi oss friheten ur vår skrivelse till rådet härom anföra följande.

»Till en början må erinras om den särställning Svenska lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag

måste anses intaga i föreliggande fråga i jämförelse med övriga

olycksfallsförsäkringsbolag. Vårt bolag är bildat för att lämna landets jordbrukare

tillfälle att genom en dylik sammanslutning själva kunna ordna sina försäkringar

enligt nya olycksfallsförsäkringslagen. I regel tillträder jordbrukaren — vare sig

det sker genom köp eller arrende — den fastighet han skall bruka, under löpande

kalenderår. Tillträdesdagen är till och med för honom i regel bestämd enligt lag.

Hans inträde såsom arbetsgivare sker alltså under löpande kalenderår, och är han

uppenbarligen i följd härav ofta nog nödsakad att ordna försäkringen för sina

arbetare under löpande kalenderår.

Den förnämsta orsaken till att arbetsgivaren tillätes taga försäkring enligt

nya olycksfallsförsäkringslagen i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag har ju —

såsom ofta uttalats och som genom lagens antagande av riksdagen uttryckligen från

dess sida bekräftats — varit, att det måste anses ganska naturligt att låta arbetsgivarne,

som ju hava att bära försäkringens hela börda och vilka i allmänhet hava

intresse av att tillgodose sina arbetares bästa, själva, där de så önska, ordna och

handhava försäkringen av dessa arbetare. Skulle nu en jordbrukare, som tillträtt

en egendom exempelvis å laga fardag den 14 mars, icke äga rätt att från och med

denna dag, om han så funne för sig fördelaktigast, taga försäkring för sina arbetare

i ett ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, bleve givetvis ovannämnda honom tillförsäkrade

rätt att själv ordna sin försäkring rätt så illusorisk. Han vore sålunda

nödgad att — i ovannämnda fall — hava sina arbetare försäkrade i riksförsäkringsanstalten

från och med den 14 mars till årets slut för att därefter — om han så

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande dir 32.

ville — övergå till enskilt bolag. Har han emellertid en gång börjat betala premie

till en försäkringsinrättning, torde han icke komma att så snart ombyta sådan.

Att ordnandet av åtminstone jordbrukarnes försäkring efter kalenderår skulle vara

till största fördel för arbetet inom riksförsäkringsanstalten, torde vara otvivelaktigt,

men lika visst är, att det skulle vara till största nackdel för vårt bolag och framförallt

för landets jordbrukande arbetsgivare.

Då riksförsäkringsanstalten i sin skrivelse av den 1 juli 1919 till kungl. försäkringsrådet

framhåller, att anstalten finner att någon särskild fördel för arbetsgivare

icke syntes förenad med rätten att under löpande kalenderår teckna försäkring

i ömsesidigt bolag, synes anstalten helt hava förbisett här berörda omständigheter.

»

Under hänvisning till cad vi här ovan framhållit kunna vi icke finna, att

riksförsäkringsanstaltens nu berörda, av motionärerna för de privata bolagens upphörande

åberopade motiv — det krävande och tidsödande arbetet för de privata bolagen

— kan anses tillräckligt starkt för en så radikal åtgärd.

Herr Eriksson i Grängesberg synes vidare vilja göra gällande — med vad

rätt lämna vi därhän — att bolagen icke skulle lämna arbetarne den rätt, som

verkligen tillkommer dem. Sålunda antyder han, att bolagen skulle lämna arbetarne

för ringa sjukpenning, bestämma för låg invalidititetsgrad och vidtaga största möjliga

inknappning av läkarvård och läkemedel. Att sådant medvetet äger rum för att

tillgodose ett bolags intressen torde kunna med största sannolikhet bestridas. Enligt

hans uppfattning torde vidare arbetsgivarens ekonomiska intresse (och icke sociala

synpunkter) i allt för hög grad göra sig gällande vid bolagens verksamhet. Vad

lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag beträffar har det i regel visat sig, att den

skadade arbetaren under sin sjukdom av arbetsgivaren utfår såväl sin kontanta lön

som jämväl samtliga naturaförmåner, allt till värde, som betydligt överstiger den

sjukpenning, den skadade enligt lagen är berättigad erhålla. Under sådana förhållanden

torde arbetsgivaren själv vara berättigad behålla den sjukpenningsersättning,

som utbetalas från bolaget. Att arbetsgivaren vid dessa förhållanden är högeligen

intresserad av att dessa bestämmas till högsta möjliga belopp, är otvivelaktigt.

Då sjukpenningen efter karenstidens slut utgår efter årsinkomstens storlek, efter

vilken jämväl eventuell livränta skall bestämmas, blir givetvis även årsinkomsten

bestämd till största möjliga belopp och ej — såsom motionären tyckes förmena —

genom arbetsgivarens tillskyndelse reducerad.

Jämväl herr Ljunggren synes vilja påstå, att bolagen medvetet skulle söka

nedpressa ersättningarnes storlek. Han anför på tal härom bland annat, att de

synpunkter, som framhållits mot påståendet att det ligger i bolagens stora intresse

att vid avgörandet om ersättningarnes storlek bestämma dessa så snävt som möjligt,

icke böra »tillmätas något realvärde med hänsyn till — för att taga blott ett enda

exempel — att i ett av försäkringsrådet avgjort besvärsmål, i vilket ett ömsesidigt

bolag tillerkänt en skadad arbetare en livränta efter en invaliditetsgrad av

allenast 33 ''/3 procent. Rådet ansåg invaliditetsgraden vara 66 s/3 procent». Då

med detta exempel tydligen åsyftas ett fall, som förekommit till behandling hos

oss, och då detta fall synnerligen flitigt, såväl muntligen som skriftligen, använts i

agitationen för de privata olycksfallsförsäkringsbolagens avskaffande, må det tillåtas

oss att något närmare beröra detta fall.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Vi vilja emellertid dessförinnan framhålla, att vi vid bedömande av invaliditetsgrader

haft till vårt förfogande den mest eminenta sakkunskap på detta område,

en synnerligen framstående läkare, som under de gångna åren ägnat avsevärd tid

åt dylika frågor.

Vid behandlingen av ifrågavarande fall förelåg ett av läkare å Sabbatshergs

sjukhus utfärdat invaliditetsintyg rörande den skadade, och bestämdes efter noggrann

prövning i enlighet med innehållet i detta intyg nedsättningen av den skadades

arbetsförmåga till 33 1/!l procent. Att märka är därjämte, att livräntan endast bestämdes

att utgå tillsvidare under åtta månader framåt, varefter bolaget skulle till

prövning upptaga frågan om definitiv sådan åt den skadade. Sedan ärendet genom

besvär kommit under försäkringsrådets prövning, föranstaltade rådet, att den skadade

blev undersökt av f. d. professorn John Berg, som över undersökningen till rådet

avgav yttrande. I anledning av vad vid denna professor Bergs undersökning framkommit

fann rådet skäligt bestämma arbetsförmågans nedsättning till 66 2/s procent.

Tydligtvis förelåg vid ärendets prövning i bolaget ett ej fullt uttömmande läkarutlåtande,

men å andra sidan hade man i bolaget ej ringaste anledning misstänka

att så var fallet, alldenstund det utlåtande, som insänts, gav alla tecken till, att

den undersökning av den skadade, som ägt rum före dettas utfärdande, varit särdeles

noggrann, varför en förnyad undersökning ej syntes påkallad. För övrigt

var ju — såsom ovan nämnts — beslutet endast provisoriskt, så att, om ett misstag

blivit begånget, detta otvivelaktigt vid den förnyade prövningen hos bolaget kommit

att rättas. Påståendet att detta varit ett försök från bolagets sida att pressa ned

livränteersättningens storlek måste vi tillbakavisa såsom i allra högsta grad oriktigt,

samtidigt som vi vilja framhålla, att ett dylikt påstående väl kan anses falla på

sin egen orimlighet.

Yi hava här ovan endast i korthet velat framhålla några synpunkter, som

särskilt hänföra sig till lantbrukames olycksfallsförsäkringsbolag. Yi hålla före,

att en opartisk undersökning av de privata bolagens verksamhet skulle komma till

det resultatet, att försäkringen i dessa bolag ur de försäkrades synpunkt är fullt ut

lika betryggande som försäkring i riksförsäkringsanstalten. Gent emot herrar

motionärer vilja vi framhålla, att erfarenheten torde hava visat, att de farhågor,

som förut hysts beträffande arbetsgivarebolagen, visat sig synnerligen ogrundade,

ävensom att ingalunda visats, att de enskilda försäkringsbolagen hava sökt att i

görligaste mån nedpressa ersättningarna.

Stockholm den 26 februari 1920.

För svenska lantbrukames olycksfallsförsäkringsbolag, ömsesidigt.

Adam Hårleman.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

39

Bilaga E.

Till ordföranden i riksdagens andra lagutskott, Stockholm.

Under uttalande av vårt vördsamma tack för det tillfälle lämnats oss att

framföra våra synpunkter i fråga om den sociala olycksfallsförsäkringens organisation

få vi härmed anföra följande.

Vi hålla alltjämt före att de ömsesidiga arbetsgivarebolagen äro synnerligen

lämpliga organ för handhavande av den lagstadgade olycksfallförsäkringen. Denna

vår uppfattning motivera vi på huvudsakligen följande grunder.

Det synes oss mycket rimligt, att arbetsgivarna, som äro belastade med omkostnaderna

för försäkringen, i gengäld tillerkännas förmånen att — under full hänsyn

givetvis till grundtanken i försäkringen eller tillgodoseende av de genom olycksfall

skadades bästa —- hava någon frihet, då det gäller ordnandet av dessa försäkringar.

Landets arbetsgivare hava nu genom ganska livlig anslutning till de nybildade

ömsesidiga bolagen visat, att de sympatisera med den tanken, som ligger till grund

för bolagens tillkomst: att skapa försäkringsinrättningar, som på ett korrekt sätt

handhava sin stora uppgift, som fungera smidigt, för vilka delägarna känna en viss

samhörighetskänsla och i vars ledning de kunna vara representerade för tillvaratagande

av sin personals och sina egna intressen.

I motsats till vad från riksförsäkringsanstaltens sida göres gällande kunna

vi icke annat än finna, att de för närvarande existerande arbetsgivarebolagen äro

goda uttryck för yrkessammanslutningstanken bland arbetsgivarna. Av de 13

bolagen äro ju icke mindre än 10 rena yrkessammanslutningar; arbetsgivarnas

ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag är i huvudsak en sammanslutning av svenska

arbetsgivareföreningens medlemmar, det vill säga närmast storindustrin, varjämte

Land och Sjö strävar efter att bliva en förening av skilda yrkesgrupper, vilka bilda

ett gemensamt bolag i stället för att var för sig ordna mindre försäkringsinrättningar.

I anslutning härtill äro bolagets försäkringstagare fördelade på olika avdelningar

allt efter arbetsgivarnas olika yrken. Bland avdelningarna märkas t. ex. redare,

skrädderiidkare, bageriidkare, hotellägare, jordbrukare, biografägare o. s. v. De

olika avdelningarna hava representanter i bolagets styrelse.

Bolagets hittillsvarande verksamhet har lämnat en mycket gynnsam erfarenhet

i fråga om denna organisationsform. Yrkesgruppernas styrelserepresentanter hava

med stort intresse tagit del i bolagets angelägenheter.

En svaghet, som man måhända kan anse förefinnas hos en del av de ömsesidiga

bolagen, eller deras ringa storlek, har, synes oss, genom Land och Sjös organisation

på ett lyckligt sätt övervunnits.

_ Vi vilja vidare göra gällande, att arbetsgivarebolagen under de gångna två

åren i stort sett på ett fullt tillfredsställande sätt fyllt sin viktiga uppgift. Bolagen

hava ju vunnit ökad anslutning bland landets arbetsgivare och sålunda synbarligen

icke förverkat deras förtroende. Vad vårt bolag (det enda varom vi kunnat uttala

oss) angår, hava vi från både arbetsgivare, arbetare och läkare mottagit flera bevis

på erkänsla för vår strävan att på bästa sätt fylla vår betydelsefulla uppgift.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Den synnerligen viktiga frågan om vidtagande av åtgärder till förebyggande

av olycksfall och förminskande av deras menliga följder för de skadade kan, synes

oss, lika väl företrädas av arbetsgivarebolagen som av statsanstalten. En fördel

härvid är helt visst dock, om bolagen icke äro för små.

Det synes oss också otvivelaktigt, att en bestämd fördel med arbetsgivarebolagen

ligger däri, att arbetsgivarnas intresse för vidtagande av skydds- och andra

anordningar till minskande av olycksfallens antal och omfattning skall framträda

livligare, då de äro sammanslutna till en institution, som å deras egna vägnar

handhaver den även för deras verksamhet betydelsefulla olycksfallsförsäkringen, än

om deras försäkring ombesörjes av statsinstitutionen, som givetvis för dem får en

mera opersonlig karaktär.

I sin skrivelse till socialförsäkringskommittén (omnämnd i hr Ljunggrens

motion) gör riksförsäkringsanstaltens chef den frågan, om arbetsgivarebolagen nu

också åstadkommit något i de i viss mån ideella riktningar, som ovan antytts.

Man torde häremot vara berättigad till den reflexionen, att riksförsäkringsanstaltens

egen 20-åriga tillvaro visar, att man knappast kan begära att nya företag

omedelbart skola kunna vara i stånd att realisera de planer och förhoppningar,

de i detta avseende till äventyrs kunna hysa. Det må dock tillåtas oss att

hänvisa till vad det största av arbetsgivarebolagen, som även i viss mån torde

vara i tillfälle att räkna med fördelar i sitt arbete, som endast en längre tids verksamhet

kan medföra, genom planerande av egen klinik i detta hänseende syftar till.

För egen del tillstå vi gärna, att förhållandena nödgat oss att börja på blygsammaste

sätt i de avseenden, som äro i fråga. Vi vilja emellertid framhålla, att

vi från första stund varit medvetna om vårt ansvar i förevarande hänseende och

med glädje gjort vad vi förmått för att genom bekostande av lämplig specialbehandling,

genom bidrag till förändrad yrkesutbildning efter ett svårare olycksfall

och på annat sätt förminska olycksfallens menliga följder för de skadade.

Vi äro också livligt övertygade om, att arbetsgivarebolagen gärna skulle taga

sin andel av och bidraga till åstadkommande, gemensamt med statsanstalten, av

institutioner, avsedda att arbeta för ovannämnda ideella syften — om riksförsäkringsanstalten

kunde förutsättas hysa intresse för gott samarbete på detta område.

Säkert torde i varje fall vara, att arbetsgivarebolagens tillvaro ingalunda kunna

sägas lägga hinder i vägen för ett gynnsamt ordnande av berörda betydelsefulla

angelägenhet.

Vidare hålla vi före, att det icke är till olägenhet för denna försäkringsgren,

lika litet som för övriga, att en sund och god konkurrens emellan försäkringsinrättningarna

får göra sig gällande. De medel, som arbetsgivarebolagen härvid hava

till vinnande av arbetsgivares och arbetares förtroende, äro framför allt en snabb

och korrekt reglering av olycksfallen samt ett snabbt ordnande utan onödiga dröjsmål

och formaliteter av övriga mellanhavanden med arbetsgivare och arbetare.

Vår hittillsvarande erfarenhet har visat vilket stort värde arbetsgivarna sätta

härpå, ävensom att de privata försäkringsinrättningarna synas hava större möjligheter

att på ett tillfredsställande sätt ordna denna del av arbetet än riksförsäkringsanstalten.

Vi hava icke ett utan många exempel på att arbetsgivare av denna

anledning lämnat riksförsäkringsanstalten och överflyttat sin försäkring till vårt

bolag. Detta har t. o. m. ej sällan skett, trots att de av oss erbjudna försäkringsavgifterna

i vissa fall varit högre, än vad riksförsäkringsanstalten kunnat erbjuda.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 41

Beträffande försäkringsavgifterna vilja vi för övrigt framhålla, att det synes

oss, som borde det även för icke fackmannen vara självklart, att en försäkringsmrättning

icke kan vinna framgång i sitt arbete, om den söker denna i nedpressas

av ersättningarna till de skadade för att såmedels bli i tillfälle att notera

lägre försäkringsavgifter,

Såsom var att vänta, jävar erfarenheten bestämt det påståendet, att inom

sociala olycksfallförsäkringens område arbetsgivarnas intressen skulle stå i någon

motsättning till arbetarnas. Mid behandlingen av våra omkring 7,000 olycksfall

bär det icke i något enda fall förekommit, att arbetsgivaren nonchalerat, för att

icke tala om motarbetet, arbetarens intressen. Tvärtom, arbetsgivaren företräder

alltid med stor energi den skadades och hans anhörigas sak och gör sig mången

gång mycken möda att framställa denna på fördelaktigaste sätt.

Yad °.van sagts, hindrar givetvis ej att försäkringsavgifternas storlek måste

i och för sig tillmätas en stor betydelse såväl för individen som för landet. Vi

tro också, att arbetsgivarebolagen även i detta hänseende skola kunna med framgång

tävla med statsanstalten. ja notera lägre premier än denna, om de blott

givas tillfälle att i lugn få utvecklas.

Det är även vår åsikt, att ur nationalekonomisk synpunkt anordningen med

arbetsgivarebolagen icke är ofördelaktig. Tvärtom torde ur denna synpunkt den

gynnsammaste organisationen vara, om hela försäkringen överlämnades till arbetsgivarebolagen.

^ Dessa torde hava större möjligheter än en statsanstalt att handhava försäkringen

på ett ekonomiskt fördelaktigare sätt. Vi våga också uttala förvissningen,

att statsverkets omkostnader för riksförsäkringsanstaltens verksamhet skola

komma att visa en stadig stegring, därest arbetsgivarebolagen indragas.

Det ma härefter tillatas oss att något dröja vid de skäl för arbetsgivarebolagens

avskaffande, som framföras av motionärerna. De torde kunna sammanfattas

i följande tre huvudpunkter, vilka vi tillåta oss efterhand bemöta,

1) Organisationen med de ömsesidiga arbetsgivarebolagen vid sidan av

riksförsäkringsanstalten vållar anstalten ett betydande extra arbete och kostnad,

medan arbetsgivarebolagens indragande skulle för riksförsäkringsanstalten medföra

avsevärda fördelar i motsatt riktning.

Gentemot detta påstående vilja vi framhålla följande. Det ligger i öppen

dag, att riksförsäkringsanstalten hittills förorsakats mycket arbete genom arbetsgivarebolagens

förefintlighet. Man får dock härvid icke förgäta, att betydande

svårigheter måste bliva förbundna med första ordnandet av en så väldig organisation

som den här ifrågavarande. Det vore, synes oss, fullkomligt orimlig begärt, att

igångsättandet^ av denna stora apparat skulle hava förlöpt utan avsevärda slitningar

och svårigheter.

^Svårigheterna komma emellertid utan minsta tvivel att år från år minskas.

Om några år, då såväl försäkringsinrättningarna som arbetsgivarna bliva mera

förtrogna med lagens bestämmelser och tillämpning, är det med säkerhet att vänta,

att samarbetet mellan riksförsäkringsanstalten och arbetsgivarebolagen skall försigga

med °en bråkdel av det arbete, som hittills krävts. I detta avseende är det

därför också enligt vår uppfattning fullkomligt vilseledande och oriktigt att grunda

ett för hela organisationen avgörande omdöme på första årens erfarenhet. Riksförsäkringsanstalten

torde själv hava en livlig erfarenhet av de ofantliga svårig
Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 20 käft. (Nr 32.) (5

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

heter, som mött anstalten vid ordnandet av dess egna försäkringar. Det är givet

att även arbetsgivarebolagen haft känning av motsvarande svårigheter.

Det bör i detta sammanhang ej glömmas, att arbetsgivarebolagen vid nyåret

1918, då de började sin verksamhet, voro i fullständig saknad av varje direktiv

från riksförsäkringsanstalten angående grunderna för de uppgifter, som skulle

lämnas anstalten. Hade sådana i god tid under hösten 1917 lämnats bolagen, (vilket

helt visst väl kunnat ske) är det otvivelaktigt, att mycket arbete besparats

både anstalten och bolagen. Vid sagda nyår torde från arbetsgivarebolagen hava

anmälts c:a 28,000 arbetsgivare. Dessa hade begärt sin anslutning till bolagen

genom ansökningar, som inströmmade under en relativt kort tidsrymd mot slutet av

året före lagens ikraftträdande. I saknad av upplysningar från riksförsäkringsanstalten

om vilka uppgifter, som särskilt vore av vikt för anstaltens registrering m. m., fanns

det ingen möjlighet att undvika, att de till anstalten insända anmälningarna i stor

utsträckning blevo ur dess synpunkt otillfredsställande.

I detta sammanhang tillåta vi oss fästa uppmärksamheten påsatt grundorsaken

till riksförsäkringsanstaltens stora svårigheter, såväl i och för sig som beträf - fande de av de ömsesidiga bolagen vållade, otvivelaktigt är att söka i lagens föreskrift

om den automatiska försäkringen i anstalten. Vilade lagen i detta avseende i

stället på arbetsgivarnas anmälningsskyldighet, skulle ett ofantligt och kostsamt arbete

hels visst hava besparats riksförsäkringsanstalten, utan att effektiviteten i fråga om

lagens ,goda verkningar för landets arbetare skulle hava minskats.

Åtminstone för den utomstående synes det i hög grad tvivelaktigt, att den

automatiska försäkringen skulle vara lycklig. Systemet torde i fråga om registrering

och premiedebitering bliva särdeles stelt, ovigt och kostsamt. Det synes hava sä

fullständig saknad av smidighet och anpassningsförmåga, att det totalt behärskar

tillämpningen. T. o. m. riksförsäkringsanstaltens till de ömsesidiga bolagen delgivna

principer i fråga om den betydelsefulla tolkningen av lagens § 4, att en

arbetsgivare skall hava samtliga sina olika företags personal försakrad i eu och

samma försäkringsinrättning, synes icke kunna i praktiken upprätthållas, enär de

geografiska förhållandena (hänsynen till företagens belägenhet i kommuner) bli utslagsgivande

i detta avseende i stället för de enda riktiga eller de personliga förhållandena,

d. v s. arbetsgivaren. Vidare fordras i fråga om de från de ömsesidiga bolagen

lämnade uppgifterna så noggranna och detaljerade uppgifter angående arbetsgivarna och

deras företag samt en sådan påpasslighet i fråga om flyttningar, startande av nya

företag, ett företags ombildning till aktiebolag, försäljning av jordbruksfastighet

o. s. v., att det torde ligga utom möjligheternas gräns för de ömsesidiga bolagen

att hålla Riksförsäkringsanstalten fullt å jour i fråga om sina delägare.

Genom den slaviskt stränga tillämpningen av lagen, som riksförsäkringsanstalten

företräder (även den sannolikt eu nödvändig följd av systemets stelhet),

kan det nog icke undvikas att anstaltens försäkringsstock alltjämt »befinner sig i

ständig rörelse», för att citera ett uttryck i annat sammanhang av anstalten till

försäkringsrådet.

Att döma av de ganska talrika fall, som alltjämt komma till vår kännedom

om utebliven premiedebitering frän riksförsäkringsanstaltens sida även för sådana

arbetsgivare, som aldrig varit delägare i ömsesidigt bolag, vill det slutligen synas,

som om de uppgifter, som från uppbördsmyndigheterna lämnas riksförsäkringsanstalten,

vore mindre tillförlitliga, även bär alltså en svaghet i systemet.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Det må även tillåtas oss att i samband med föreliggande fråga framhålla,

att vårt bolag, trots de bestämda olägenheter för vår verksamhet, som därmed äro

förenade, icke ställt sig avvisande mot försäkringsrådets cirkulär angående avslutande

av försäkringar under löpande kalenderår, utan tvärtom efterkommit rådets uttalade

önskan i detta avseende. Att anmälningarnas antal dock ej omedelbart nedgick

(såsom av hr Ericssons motion framgår) beror sannolikt huvudsakligen på, att det

måste taga viss tid, innan en sådan ny bestämmelse hinner tränga igenom.

Huruvida med arbetsgivarebolagens bortfallande riksförsäkringsanstaltens

förvaltningskostnader skulle kunna minskas, kunna vi givetvis icke yttra oss om.

Med tanke på den betydande tillökningen i arbetet å anstaltens skadeavdelning, som

måste bliva en följd av, att anstaltens skadeantal ökas med cirka 100 procent,

tillåta vi oss starkt betvivla möjligheten härav. Det är exempelvis att märka, att

arbetsgivarebolagen ej endast anmäla även sina olycksfall till riksförsäkringsanstalten,

de överlämna också till anstalten vissa för olycksfallsstatistiken erforderliga tabellariska

uppgifter om sina olycksfallsersättningar i sådant skick, att de omedelbart

torde kunna av riksförsäkringsanstalten bearbetas.

Det är för övrigt ej endast i fråga om skaderegleringarna (såsom man av

motionerna kunde föranledas att tro), som riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda

skulle växa med arbetsgivarebolagens indragning. Härmed skulle ju anstalten även

tillföras ett högst betydande arbete med premiedebitering och försäkringarnas

reglering och andra i samband därmed stående göromål.

På grund av ovanstående är man säkerligen berättigad till påståendet, att

med arbetsgivarebolagens försvinnande det minskade arbetet inom riksförsäkringsanstaltens

registreringsavdelning skulle mångdubbelt uppvägas av ökat arbete å

skade-, premiedebiterings- och statistiska detaljerna.

2) Arbetsgivarebolagen pressa ned ersättningarna till de skadade för att

därigenom uppnå bättre ekonomiskt resultat.

Detta påstående innebär givetvis en synnerlig allvarlig anmärkning emot

bolagen. Yore den med sanningen överensstämmande, skulle bolagen härigenom

gjort sig skäligen ovärdiga och olämpliga att vara bärare av den sociala försäkringen.

För egen del vilja vi emellertid bestämt tillbakavisa denna vanhedrande

beskyllning. Denna synes oss så mycket mera motbjudande, som den under de två

åren för bolagens existens oavbrutet framförts och under förhållanden, som ganska

tydligt giva vid handen, att densamma ytterst härflycer från riksförsäkringsanstalten.

Att misstag i fråga om skälignetsprövning vid fastställande av minderårigas

arbetsförtjänst och vid bestämmande av livränta till invalider begåtts av både oss

och de övriga arbetsgivarebolagen, är utan tvivel riktigt. Men vi finna detta synnerligen

lättförklarligt med tanke på den ovana vid handläggning av hithörande ärenden,

som under första tiden måste förefinnas hos arbetsgivarebolagen, på saknaden av

närmare bestämmelser i denna viktiga fråga, på bristfälligheten mången gång i de

insända läkarintygen, och med hänsyn till att här givetvis i viss mån alltid måste

inverka de bedömandes subjektiva uppfattning. Det har ju även i ej så få fall

förekommit, att riksförsäkringsanstaltens egna beslut i frågor av detta slag ändrats

av försäkringsrådet.

Gentemot hr Ericsson vilja vi i detta sammanhang såsom vår åsikt framhålla,

att det icke synes oss komma att medföra några svårigheter för försäkringsrådet

att följa bolagens arbete i fråga om fastställande av invaliditets]ivräntor, vilket ju

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

är den både för de skadade och för försäkringsinrättningarnas ekonomi utan jämförelse

viktigaste delen av skaderegleringarna. Grunderna för sjukersättningarnas

utgående äro ju så klara, att i_detta fall några väsentliga skiljaktigheter knappast

torde vara att räkna med.

3) Då den obligatoriska sjukförsäkringen nu inom en snar framtid kommer

att införas i vårt land, kunna de ömsesidiga arbetsgivarebolagen knappast bibehållas

vid sidan av riksförsäkringsanstalten.

Denna uppfattning, som framföres i hr Ljunggrens motion, är givetvis svårare

att med bestämdhet uttala sig om, då man här rör sig på ett helt oprövat område.

Uppfattningen är ju också närmast att anse som en förmodan. Det är dock att

märka, att socialförsäkringskommittén själv icke ansett erforderligt att påyrka

arbetsgivarebolagens indragning. Kommittén har dock inom sig förfogat över de

förnämsta krafter på socialförsäkringens område, ävensom grundliga kännare av de

nu befintliga frivilliga sjukkassorna. Vidare måste man givetvis ställa sig något

tveksam till detta motionärernas yrkande, då detsamma i huvudsak endast grundar

sig på uttalande av arbetsgivarebolagens särskilda motståndare riksförsäkringsanstalten.

Emellertid har även sjukkassekongressen i Gävle ävensom försäkringsinspektionen

förordat de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens avskaffande (åtminstone

i deras nuvarande gestalt), då sjukförsäkringen träder i kraft. Och dessa institutionens

omdömen torde givetvis höra tillmätas större vikt.

De skäl, som i detta sammanhang särskilt framföras för arbetsgivarebolagens

avskaffande, äro dels att de blivande allmänna sjukkassornas arbete skulle väsentligen

förenklas, om olycksfallsförsäkringen handhades av endast en försäkringsinrättning,

dels att riksförsäkringsanstalten i motsatt fall måste bibehålla sin nuvarande

organisation med avlönade mantals- och ortsombud och över huvud icke

skulle kunna vidtaga de förändringar särskilt i sitt registreringsarbete, som eljest

skulle kunna göras, och varmed avsevärda förenklingar och besparingar i den stora

och dyrbara förvaltningsapparaten skulle följa. Indragas däremot de ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolagen, skulle för riksförsäkringsanstaltens räkning sjukkassorna

kunna övertaga flera av ombudens åligganden i fråga om skadefallen, beträffande

arbetsgivareuppgifter m. m.

För att få en uppfattning om i vad mån dessa synpunkter böra tillmätas

avgörande betydelse i fråga om arbetsgivarebolagens tillvaro, torde det vara nödvändigt

att med ett par ord erinra om, vari de allmänna sjukkassornas samarbete

med olycksfallsförsäkringens organ skulle bestå.

Enligt lagförslaget, § 57, skulle sjukkassorna först och främst även vid

sjukdom på grund av olycksfall i arbete ombesörja den skadades vård och till honom

utgiva ersättning enligt olycksfallsförsäkringens grunder. Vederbörande olycksfallsförsäkringsorgan

skulle underrättas och äga behörighet att, om den så funne lämpligt,

lämna vissa direktiv för vården och helt omhändertaga densamma, då den funne

för gott. Enligt riksförsäkringsanstaltens uppfattning skulle ovannämnda förhållanden

medföra allvarliga svårigheter, så länge arbetsgivarebolagen funnes till. För

vår del kunna vi icke finna annat än, att svårigheterna betydligt överdrivits och

med god vilja från de intresserade parterna synnerligen väl skulle kunna fördragas.

Enligt lagförslaget skall arbetsgivaren underrätta sjukkassan, då olycksfall

inträffar. I övervägande flertalet fall är arbetsgivaren då ock i stånd att samtidigt

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

lämna meddelande om, i vilken försäkringsinrättning den skadade är försäkrad samt

om försäkringsvillkoren i övrigt, därest de avvika från normaltypen, exempelvis om

arbetsgivaren själv svarar för läkarvård eller dylikt. Särskilda åtgärder kunna

säkerligen utan svårighet vidtagas för underlättande för både arbetsgivarna och

sjukkassorna av denna uppgiftsskyldighet. Förefinnas oklarheter i fråga om försäkringsinrättning,

kunna de givetvis relativt snart uppklaras; den skadade blir ju i

varje fall icke lidande härpå, då sjukkassan under alla förhållanden ombesörjer hans

vård och utbetalar sjukersättning. Man bör ju kunna utgå ifrån, att regeln blir,

att inga oklarheter angående försäkringsinrättning föreligga. Undantagen från denna

regel torde icke bliva talrika.

Vidare är ju att märka, att det knappast torde bliva skiljaktiga meningar

och principer hos de olika försäkringsinrättningarna angående den första vården i

allmänhet, som komma att vålla sjukkassorna svårigheter; det torde väl snarare

vara de enskilda fallen, som i och för sig kunna kräva sin särskilda behandling,

alldeles oavsett om det är en eller liera försäkringsinrättningar, som kunna beröras

av desamma.

En bestämd fördel ur synpunkten av enkelt och gott samarbete mellan

sjukkassorna och de 14 försäkringsinrättningarna skulle utan tvivel vinnas genom

att följa riksförsäkringsanstaltens förslag att arbets- eller vistelseorten och icke,

såsom kommittén föreslår, mantalskrivningsorten skulle vara'' avgörande för den försäkrades

tillhörighet till visst sjukkasseområde.

Slutligen får man väl anse det föga sannolikt, att den enskilda sjukkassan

kommer att få med samtliga existerande olycksfallsförsäkringsinrättningar att göra.

Det förefaller onekligen omständligt, att »varje sjukkassa skulle få att skriftväxla

med 14 olika försäkringsinrättningar.» I allmänhet komma måhända blott 2 å 3

försäkringsinrättningar att vara representerade inom en sjukkassas område. Härtill

torde komma, att denna skriftväxling i huvudsak torde bliva av så stereotyp natur

med ifyllande av tryckta blanketter o. s. v., att den knappast torde bliva alltför

krävande. För övrigt hålla vi det, med stöd av erfarenheterna från vårt hittillsvarande

samarbete med arbetsgivare, läkare och sjukvårdsinrättningar o. s. v., ingalunda

för otroligt, att sjukkassorna efter någon tids verksamhet skola finna samarbetet

med de privata försäkringsbolagen så angenämt, att de måhända icke skulle

bliva allt för ivriga förkämpar för deras avskaffande.

Vår uppfattning är alltså, att det givetvis skulle vara enklast för sjukkassorna

att endast hava med en enda försäkringsinrättning att göra, eller ännu enklare

med ingen alls, men att å andra sidan det nödvändiga samarbetet utan tvivel bör

kunna ordnas så, att det ökade besväret för sjukkassorna att hava med även arbetsgivarebolagen

att göra, blir ytterst ringa. Givet är att bolagen å sin sida kunna

förväntas komma att göra vad på dem ankommer för underlättande av ett gott

samarbete.

Vad vidare angår den stora och utan tvivel mycket betydelsefullare frågan,

i vad mån riksförsäkringsanstaltens tunga förvaltningsapparat skulle kunna förenklas

därigenom att sjukkassorna övertoge en del av den verksamhet, som nu

åligger anstaltens orts- och man talsombud, kunna vi i detta sammanhang inskränka

oss till att, under hänvisning till vårt föregående yttrande angående den nuvarande

organisationens svårigheter, framhålla, att vi väl förstå och livligt uppskatta riksförsäkringsanstaltens

strävan efter förenkling i detta hänseende.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Yi finna å ena sidan riksförsäkringsanstaltens förslag till ordnandet -av samarbetet

mellan anstalten och sjukkassorna synnerligen förtjänstfullt; å andra sidan

kunna vi dock icke se, att av de sålunda föreslagna förändringarna med nödvändighet

måste följa indragning av arbetsgivarebolagen. Tvärtom hålla vi före, att

med den föreslagna organisationsförändringen samarbetet mellan riksförsäkringsanstalten

och arbetsgivarebolagen borde kunna gestalta sig fördelaktigare, än vad

hittills varit fallet.

I vad mån riksförsäkringsanstaltens uttalade åsikt om nödvändigheten att

alltfort bibehålla sina ortsombud, även efter sjukkassornas införande, kan motsvara

de faktiska förhållandena, är givetvis svårt för utomstående att uttala sig om. Ett

faktum är ju dock, att sjukkassorna skulle övertaga en högst väsentlig del av det

arbete, som nu påvilar ortsombuden, och det förefaller oss mycket tvivelaktigt, att

ombuden därefter verkligen skulle erfordras. Att riksförsäkringsanstalten enbart

för ackvisitionsarbete, d. v. s. i huvudsak för vinnandet av försäkringar från arbetsgivarebolagen,

skulle behöva bibehålla 1,100 ombud över hela riket, det torde man

väl ändock knappast kunna med framgång göra gällande.

Stockholm den 25 februari 1920.

Ömsesidiga olycksfallförsäkriugsaktiebolaget Land och Sjö.

Torsten Söderquist.

E. Isox
-

Bilaga F.

Till riksdagens andra lagutskott.

Enligt 4 § i lagen om olycksfall i arbete av den 17 juni 1916 har arbetsgivare

rätt att låta försäkra sina arbetare mot olycksfall antingen i riksförsäkringsanstalten

eller i ömsesidigt bolag, vars delägare äro arbetsgivare.

Vid sidan av riksförsäkrigsanstalten, som övertagit huvudmassan av de sociala

olycksfallsförsäkringarna, arbeta nu i Sverige icke mindre än 13 olika ömsesidiga

arbetsgivarebolag med i regel mycket gott resultat och, såsom erfarenheten hittills

visat, i varje fall fyllande sitt ändamål på ett fullt tillfredsställande sätt.

Genom skrivelse av den 31 december 1919 till socialförsäkringskommissionen

och till Kungl. Maj:t har emellertid chefen för riksförsäkringsanstalten anfört skäl,

som enligt hans mening tala för en ändrad lagstiftning, varigenom den obligatoriska

olycksfallsförsäkringen skulle monopoliseras för riksförsäkringsanstalten.

Motioner i samma syfte förelågo redan vid fjolårets riksdag. De folio emellertid

huvudsakligen på grund av försäkringsrådets avstyrkande och dess framhållande

av att förevarande fråga borde göras till föremål för en allsidig utredning.

Till innevarande års riksdag hava motionärerna i fråga, herrar August Ljunggren

i första kammaren och Bernhard Eriksson i andra kammaren, återkommit med

anspråk på riksdagens bifall till den ifrågasatta nya monopolbildningen. Dessa

herrars synpunkter i saken äro nära sammanfallande med chefens för riksförsäkringsanstalten,

och herr Ljunggren åberopar till och med i sin motion förenämnda

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82. 47

skrivelse från riksförsäkringsanstaltens chef till socialförsäkringskommissionen. Därjämte

åberopas uttalande i dagspressen om riksförsäkringsanstaltens organisation

samt främmande länders lagstiftning.

Huvudmotivet för yrkandet åtminstone x den ena motionen synes vara, att

arbetsgivarebolagen ej skulle tillgodose de försäkrade på tillfredsställande sätt.

Detta påstående grundas dels på bolagens förmenta strävan att genom indragningar

i ersättningarna minska sina utgifter, dels på uppgifter om inträffade fall, då bolagens

beslut överklagats och till följd därav ändrats, dels på vissa bolags uttalanden av

innehåll att riksförsäkringsanstalten skulle representera »statssocialistiska principen

förverkligad».

Motionärens försök att påbörda bolagen någon strävan att undandraga sig

åtagen ersättningsskyldighet torde få anses såsom ett illa grundat försök att nedsätta

och misstänkliggöra bolagens verksamhet, så mycket mer som ju i verkligheten

bolagen måste vid sina beslut angående ersättning för inträffade olycksfall

följa de utlåtanden, som i saken göras av såväl vederbörande läkare som ock av

respektive överläkare och aktuarie. Erfarenheten bekräftar till fullo, att läkaren

vid utfärdande av intyg rörande olycksfall mycket väl tillgodoser den skadades

intressen. Motionärens påstående i denna del innebär således ett enligt vår mening

lika grundlöst som beklagligt underkännande av läkarekårens opartiskhet. Att av

ett visst bolags uttalande angående läkareintyg rörande inträffade olycksfall draga

den slutsatsen, att alla bolag följa samma strävan, som ur ifrågavarande uttalande

möjligen kan utläsas, synes oss egendomligt. Det är oss bekant, att flera bolag

vidtagit mycket kraftiga åtgärder just för att läkareintyg alltid skola åtfölja anmälan

om olycksfall.

A ad slutligen beträffar fastställande av invaliditetsgraden, livränta och livräntefond

för sådan, torde det i verkligheten ej bli möjligt för bolagen att därvid göra

någon inknappning till förfång för den skadade, så mycket mindre som de därigenom

skulle motverka sina egna intressen i fråga om anslutning från och förtroende hos

arbetsgivarna och i arbetarekretsar väcka opposition mot försäkring i arbetsgivarebolag.

I berörda avseende kan man för övrigt taga för givet, att vederbörande

kontrollerande statsorgan skall komma att kontrollera vederb. handlingar och

därpå fattade beslut så omsorgsfullt, att försök i den påstådda riktningen från bolagens

sida helt enkelt är otänkbart. Det kan val ej heller vara motionärens mening att

underkänna nämnda kontrollerande myndighets opartiskhet och kompetens för dess

maktpåliggande uppdrag? Att av något bolags uttalande om förverkligande av

statssocialistiska idéer draga den slutsatsen, att bolagen skulle söka undandraga sig

någon del av sin ersättningsskyldighet, är uppenbarligen orimligt.

Det har sin riktighet att, beträffande ifrågavarande försäkringsgren, konkurrens

förekommit i former, som ej alltid varit tilltalande. Det är att beklaga, att

motionären ej mera allsidigt undersökt detta förhållande och den omfattning, vari

denna konkurrens bedrivits. Vi hänvisa i denna del till närlagda intyg från eu

medlem av vår organisation, varav torde framgå, att just riksförsäkringsanstalten

ej är alldeles främmande för denna sak.

En av motionärerna erkänner, att riksförsäkringsanstaltens många formulär

redan nu äro invecklade och betungande och att »det är ett livsvillkor för all socialiörsäkring,

att den befrias från onödig byråkrati, och att handläggningen av ärendena

sker snabbt och med minsta möjliga besvär och kostnader för försäkringstagaren».

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Till alla delar vilja vi ansluta oss till detta uttalande, men vi hysa den

bestämda uppfattningen, grundad på redan vunna erfarenheter av åtskilliga medlemmar

inom vår organisation, att statens verksamhet på försäkringsområdet i

detta hänseende erbjuder ett rikt fält för ifrågavarande motionärs reformatoriska

verksamhet. Åtskilliga näringsidkare inom vår organisation ha till och med motiverat

sin anslutning till ömsediga bolag just därmed, att riksförsäkringsanstaltens

former för försäkringens ordnande äro alltför byråkratiska, besvärliga och omständliga

liksom ock en avsevärd omgång och många skriverier äro ofrånkomliga för såväl

försäkringens ordnande som ock för reglering av inträffade olycksiall.

Samma motionär riktar sig särskilt mot de mindre arbetsgivarnas ratt att

ansluta sig till bolagen, därvid betonande, att detta har till följd »att det uppstår

ett oerhört besvär för riksförsäkringsanstalten att i arbetsgivareförteckningar avpricka

de arbetsgivare, som hava försäkringar i ömsesidiga bolag». Häremot kan

anföras, att det väl ej rimligen kan sägas, att denna avpriekmng menför större

besvär än det att debitera premier, inkassera desamma och i övrigt ordna försäkringen.

Att detta senare besvär för anstalten är rätt.så betungande redan nu, trots

att° en hel del mindre arbetsgivare ingått i ömsesidiga bolag, kan bevisas därav,

att enligt offentliggjorda uttalanden de mindre arbetsgivarna i flertalet av landets

städer ännu så sent som i medio av sistlidne januari ej av riksförsäkringsanstalten

påförts några premier för 1918. Därtill kommer, att det måste anses egendomligt,

att motionären för att bespara riksförsäkringsanstalten besvär vill frånhända de

mindre arbetsgivarna den fördel, som obestridligen ligger i att få teckna försäkring

i ömsesidigt bolag. Motionären erkänner, att det i praktiken, åtminstone delvis,

visat sig, att de ömsesidiga bolagen debitera lägre premier. Då detta är fallet

redan i början, kan man ju gott taga för givet, att fördelarna för delägarna i omsesidio-a

bolag bli allt större för framtiden, då bolagens fondbildnmgar fortgått sä

långt, att avsevärda avkastningar därav kunna uppstå. Synnerligen egendomligt

verkar ock motionärens angrepp på denna de mindre arbetsgivarnas nyssnämnda

rätt, så mycket hellre som ju samma motionär räknas till de politiker, som utge

sio- ''för att draga i härnad för de smås intressen och icke emot desamma. Då

staten hittills veterligen icke genom övertagande av någon verksamhetsgren från

den enskilda företagsamheten i något fall verkat prissänkande, så synes det vara

alldeles grundlöst att diskontera förhoppning om att riksförsäkringsanstaltens premier

skola komma att sänkas. , 0 . , , ,,, . „ s

Riksförsäkringsanstalten anför i sin inlaga de svårigheter, som råda i traga

om statistiken över arbetsgivarna och arbetarna, vilken statistik uppgöres med

mantalslängderna som grund. Dessa svårigheter skulle lätt undanröjas genom

sådan ändring av mantalsskrivningsförordningen att det ålades aroetsgivare skyldighet

att deklarera icke endast antalet arbetare utan ock var man hade dessa försäkrade,

om i riksförsäkringsanstalten eller i enskilt bolag. I övrigt erinras, att

arbetsgivarebolag redan nu är enligt olycksfallsförsäkringslagen skyldigt att viss

tid årligen efter fastställt formulär inkomma med uppgift å såväl de arbetsgivare,

som nästföregående år varit delägare i bolaget, som å hos dessa anställda arbetare,

och anstaltens kontroll i detta avseende kan ju bliva än effektivare, om mantalsskrivningsförordningen

intoge''stadgande enligt vad ovan anförts. . . .

Såväl riksförsäkringsanstalten i sin inlaga till socialförsäkrmgskommissionen

som även nämnda båda motionärer åberopa lagstiftningen i andra land i fråga om

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande. Nr 32.

arten av de försäkringsinrättningar, i vilka den obligatoriska olycksfallsförsäkringen

skall äga rum. Enligt ålderdomsförsäkringskommittén kan den obligatoriska försäkringsplikten

i vissa land fullgöras medelst försäkring i en eller flera av vederbörande

stat anordnade försäkringsinrättningar, under det att i andra land försäkring

i enskilda bolag är tillåten. Det synes av nämnda kommittés undersökning att

döma, som om i Europa Norge, Schweiz, Luxemburg och Rumänien vore de enda land,

i vilka ifrågavarande försäkring vore monopoliserad för staten. Även om andra land

än ovan nämnda skulle hava lagstiftning av liknande slag, har dock i kommitténs

motivering intet som helst nämnts i fråga om olägenheterna av att vid sidan om

statsanstalten hava enskilda försäkringsinrättningar. Tydligen har kommittén liksom

Kungl. Maj:t och riksdagen ej funnit sig ha skäl att befara sådana olägenheter,

varför det i vår gällande lag medgivits arbetsgivarna att medelst organiserande

av egna, ömsesidiga bolag vinna lättnad i den pålaga, som den obligatoriska

olycksfallsförsäkringsplikten för dem innebär.

På grund av sin enklare och billigare organisation och de i allmänhet gynnsamma

resultaten av arbetsgivarnas försäkringsbolag, vilka merendels lämnat delägarna

utsikt till vinstandel och i varje fall samlat fonder för premieåterbäring,

under det att riksförsäkringsanstalten ofta äskar förhöjda anslag för sin verksamhet,

måste man, då bolagen rationellt handhavas, påstå, att de ur ekonomisk synpunkt

på ett särdeles tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter.

Det är alldeles ofrånkomligt, att anstaltens förvaltningskostnader ställa sig

väsentligt högre än hos de ömsesidiga bolagen i allmänhet. Motionären, herr Eriksson,

har tydligen en känsla härav, då han säger: »dessa kostnader (förvaltnings-)

för en del bolag äro nog så betungande», och som exempel anför han siffrorna från

ett bolag, där premieintäkten skulle vara 204,000 kronor och förvaltningskostnaderna

95,000 kronor. Motionären synes härvid hava förbisett, dels att 1918 var startåret

för flertalet av arbetsgivarebolagen, dels det av alla erkända förhållandet, att ett

försäkringsbolag vid sin start har att vidkännas mycket dryga engångskostnader.

Lagstiftarna hava jämväl tidigare beaktat detta förhållande, vilket framgår av bestämmelserna

i lagen om försäkringsrörelse §§ 48 och 149. Hade motionären gjort

sig besväret att undersöka hithörande förhållanden, hade han med all sannolikhet

kommit till helt annan procentsats i fråga om bolagets förvaltningskostnader.

I detta sammanhang kunna vi hänvisa till officiella balansräkningen från ett

bolag, som varit i verksamhet före 1918, varav framgår att förvaltningskostnaderna

utgått med endast 5.3 3 procent av premieintäkten, under det att anstaltens förvaltningskostnader

för sagda år uppgick till cirka 28 procent av premieintäkten.

Det ekonomiska nettoresultatet av en försäkringsinrättnings verksamhet synes

oss giva bästa utslaget för hur företaget skötes. Yi äro i tillfälle meddela, att ett

bolag, som startade år 1918, kunde för sagda år avsätta premieåterbäringsreserv,

som motsvarade 21.5 procent av premieintäkten, och för år 1919 föreligger sådant

resultat, att 24.5 procent av premieintäkten kunnat avsättas för samma ändamål.

Ur de försäkrades synpunkt gäller ock, att i ekonomiskt hänseende betjänas

deras intressen, fullt tillfredsställande av de enskilda bolagen, så mycket hellre, som

ju fall av meningsskiljaktighet rörande ersättningar, livräntebelopp etc. kunna avgöras

av en för ändamålet inrättad statsinstitution, vars uppgiftér säkerligen icke

bortfalla i händelse av socialförsäkringens monopolisering för riksförsäkringsanstalten,

och de försäkrades anspråk på soliditet hos vederbörlig försäkringsinrättning

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sund. 2 avd. 20 höft. (Nr 32.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutsk Hets utlåtande Nr 32.

torde väl ostridigt få anses på fullt betryggande sätt tillgodosedda genom dels det

förhållandet, att de enskilda bolagens delägare äro personligen och obegränsat ansvariga

för respektive bolags fö; bindelser, dels ock den offentliga kontrollen över

samma bolags verksamhet. Praktiskt taget garantera sagda ansvarighet och

kontroll lika stor säkerhet som om staten vore försäkringsgivare. Talet om att

de försäkrades intressen skulle kräva socialförsäkringens monopolisering måste vi

därför beteckna som, vad det i verkligheten är, en ren konstruktion.

Att förstatliga ifrågavarande försäkringsgren av hänsyn till visst ämbetsverks

bekvämlighet och ekonomiska bärighet skulle för övrigt enligt vårt förmenande

innebära intet mindre än en inom t. o. m. ett synnerligen byråkratiskt statssamhälle

exempellös godtycklighet.

I detta sammanhang vilja vi icke underlåta att vördsamt erinra, det återkallande

redan nu av den arbetsgivarna 1915 beviljade förmånen att medelst organiserande

av egna anstalter bereda sig lindring i den pålaga, som lagen om obligatorisk

olycksfallsförsäkring av arbetare ålagt dem, synes oss illa överensstämma

med den rättssäkerhet, som ett ordnat rättssamhälle anses böra bereda jämväl

arbetsgivare.

Då det väl näppeligen kan på allvar göras gällande, att en socialisering av

ovan berörda gren av försäkringsverksamhet kan motiveras med nödig hänsyn till

de försäkrades eller riksförsäkringsanstaltens berättigade intressen, så skufle alltså

en reform enligt de föreliggande motionerna enligt vårt förmenande icke betingas

av något verkligt behov men väl innebära fara för ett onödigt och följaktligen

oskäligt exploaterande av arbetsgivarne.

Möjligen är det för att undanröja dylika farhågor, som riksförsäkringsanstalten

föreslagit inrättandet av ett olycksfallsförsäkringsråd, vilket skulle hava »inflytande

på anstaltens verksamhet» genom att granska grunderna för statistiken,

att fastställa farlighetsklasser och premietariffer samt att avgiva yttrande om principerna

för invaliditetsgradsättningen. I rådet, som enligt anstaltens förslag skulle

bestå av, förutom riksförsäkringsanstaltens chef, trenne dess tjänstemän samt fyra

representanter för arbetsgivare och arbetare, finge väl de båda sistnämnda kategorierna

bisittare knappast något inflytande på besluten och deras roll som rådgivare

torde i realiteten bliva tämligen obetydlig. Blir månne icke ett dylikt airangement

praktiskt taget ett medel att göra riksförsäkringsanstaltens arbete än mera betungande

i stället för att åstadkomma begärda förenklingar? I varje fall bleve det

helt naturligt kostbarare. Hur som helst, riksförsäkringsanstaltens ifrågavarande

förslag synes icke kunna tillerkännas något av positivt värde vare sig ur arbetsgivarnas

eller de försäkrades synpunkt

Då arbetsgivarna bära alla kostnader för sina anställdas olycksfallsförsäkring,

synes rättvisa och billighet fordra, att det icke förnekas dem att själva under statens

kontroll ordna denna angelägenhet och att deras befogenhet härutinnan icke

inskränkes till blott »rådgivande» sådan i förhållande till en statsanstalt med monopolrätt.

Ur arbetsgivaresynpunkt vore det sålunda högst beklagligt, om riksförsäkringsanstaltens

monopolsträvanden skulle av riksdagen krönas med framgång,

och detta sä mycket mer, som erfarenheten visat, att av olycksfall drabbade blivit

både bättre och raskare hulpna, då de varit försäkrade i de ömsidiga bolagen, än

i riksförsiikringsanstalten med dess många och tidsödande formaliteter.

Att även den ena av statsmakterna varit av denna åsikt framgår av stats
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

rådsprotokollet av den 24 mars 1916 angående förslaget till den nya lagen om

försäkring för olycksfall i arbete. Dåvarande civilministern von Sydow yttrade till

protokollet bland annat följande: »Ehuru, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit,

ganska vägande skäl kunna anföras för att åt en enda statsanstalt överlämna försäkringen

i sin helhet, kan jag dock å andra sidan ej undgå att finna så stora

fördelar förenade med den av kommittén (ålderdomsförsäkringskommittén) föreslagna

rätten för ömsesidiga arbetsgivarebolag att övertaga försäkringen för delägarnas

arbetare, att jag i detta avseende måste ansluta mig till kommittéförslaget. De

betänkligheter, som av riksförsäkringsanstalten beträffande försäkring i enskilda

bolag framhållits, torde mera gälla de egentliga affärsbolagen än dylika arbetsgivarebolag.

Erfarenheten från utlandet visar att arbetsgivarebolag synnerligen väl kunna

fylla sin uppgift, och i en del länder såsom Tyskland, Ryssland m. fl. har man

anförtrott hela försäkringens genomförande åt sådana bolag. Det måste ju också

anses som en ganska naturlig utväg att låta arbetsgivarna, som ju hava att bära

försäkringens hela börda, och vilka i allmänhet hava intresse av att tillgodose sina

arbetares bästa, själva, där de så önska, ordna och handhava försäkringen av dessa

arbetare.»

Utdrag ur ovannämnda statsrådsprotokoll överlämnades sedermera till Kungl.

Maj:ts lagråd för yttrande, varvid lagrådet ej hade något som helst att invända

mot avfattningen av lagförslagets § 4 angående arbetsgivarebolags rätt att bedriva

verksamhet vid sidan av riksförsäkringsanstalten.

Olycksfallsförsäkringslagen av 1916 har ju dessutom endast varit i kraft i

tvenne år, varför det synes oklokt att redan nu vidtaga en så grundväsentlig förändring

av denna lag, i synnerhet som så mycket samvetsgrant arbete av de lagstiftande

myndigheterna blivit nedlagt på dess utformning och dessutom alla skäl

tala för dess bibehållande i dess nuvarande form.

De fördelar, densamma genom de nu verksamma ömsesidiga bolagen kan erbjuda

de försäkrade, framgår av vad ovan anförts, och som obestridliga fakta kvarstå

de redan anförda förhållandena, att hava väl fyllt sitt ändamål gent emot de försäkrade,

att de mer än väl hava motsvarat försäkringstagarnas anspråk, att deras

förvaltningskostnader äro på grund av enkelhet i organisationen i regel små och

att deras behandling av olycksfallsärenden är snabb, vartill kommer, att arbetsgivarebolagen

äro kapitalbildande och således torde få anses verka gynnsamt i

nationalekonomiskt hänseende. Några kraftigt vägande skäl mot de enskilda bolagens

existensberättigande och deras fortsatta gagnerika verksamhet hava enligt

vår mening sålunda icke åberopats vare sig från riksförsäkringsanstaltens eller motionärernas

sida. Visserligen påpekas som ett faktum av vikt, att ju längre den

förordade monopoliseringen fördröjes, dess mera förryckes statsanstaltens verksamhet.

Detta tyder ju därpå, att flykten från riksförsäkringsanstalten till de enskilda

bolagen under hand blir allt mera omfattande, något som tvivelsutan förklaras av

de förmåner, dessa senare uppenbarligen erbjuda sina delägare och därmed de försäkrade

arbetarna.

Till vad här ovan anförts kan med fog påpekas, vad också erfarenheten

visat, att statens övertagande av monopolrättigheter, varifrån den fria konkurrensen

uteslutes, just ej varit till fördel för den stora allmänheten, som i all slags

monopolisering icke utan skäl ser en ofrånkomlig fara för fördyring i en tid, då

tvärtom statsmakterna borde gripa in för att söka reducera de enskildas och bland

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

dem även arbetsgivarnas utgiftskonto. Fördelarna för riksförsäkringsanstalten själv

såsom ensam bärare av försäkringarna torde enligt anstaltens mening huvudsakligen

bliva av rent expeditionell natur, men fråga är väl, om expeditionslättnad

vid sådant fall verkligen skulle inträda, då ju anstalten finge betydligt större material

att arbeta med. Såsom förhållandet nu är, övertages ju arbetet till stor del

av de ömsesidiga bolagen, och detta på ett sätt, som både är och måste vara smidigare

och enklare än riksförsäkringsanstaltens förhållandevis dock så stora apparat.

Har riksförsäkringsanstalten i expeditionellt hänseende, såsom i inlagan till socialförsäkringskommissionen

antydes, besvärligheter, respektive kostnader med anledning

av oriktiga uppgifter från de ömsesidiga bolagen eller på grund av svårigheter

i fråga om identifiering och debitering, så torde väl dessa kostnader åtminstone

till stor del täckas medelst den avgift av 3 procent å premieintäkterna, som

de enskilda bolagen nödgas erlägga för bestridande av anstaltens och försäkringsrådets

verksamhet.

Med stöd av vad ovan angivits hava vi härmed, såsom representerande

14,000 handelsidkare, velat förorda avslag å de ifrågavarande motionerna.

Stockholm den 27 februari 1920.

Vördsamt

Sveriges köpmannaförbund

Härold Almström.

Avskrift
På

begäran får jag hamn ed intyga, att vid det föredrag, som doktor Åkeson från

Stockholm höll härstädes å Stora hotellet hösten 1917 för att klargöra den nya

lagen om obligatorisk olycksfallsförsäkring i arbete, framhöll doktor Å. på det

kraftigaste och bevisade med siffror på svarta tavlan omöjligheten för de enskilda

ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen att bestå i konkurrensen med riksförsäkringsanstalten,

till vilken de bland annat hade att betala en viss avgift för det

kontrollantskap denna anstalt skulle utöva över de ömsesidiga bolagen och att deras

premier därigenom skulle ställa sig betydligt högre än riksförsäkringsanstaltens,

såvida deras verksamhet ej skulle gå med förlust.

Enligt min, och mångas med mig, uppfattning gjorde doktor Å. allt för att

söka få de närvarande att inse risken att försäkra i de ömsesidiga bolagen och fördelen

att ingå i riksförsäkringsanstalten.

Jönköping den 18 februari 1919.

Bror Engdahl,

köpman.

Rätt avskrivet intyga:

Aug. Ericson. E. Bandqvist.

STOCKHOLM, ISAAC MARG US'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.