Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av vadda motioner angående upphävande eller suspension av lagen om arbetstidens begränsning eller ändring i samma lag.

1920-05-20 · 27 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1920:37, Utlåtande i anledning av vadda motioner angående upphävande eller suspension av lagen om arbetstidens begränsning eller ändring i samma lag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1920 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av vadda motioner angående upphävande

eller suspension av lagen om arbetstidens begränsning

eller ändring i samma lag.

Närvarande:

vid besluten under punkterna A—F: herrar von Sneidern, von Sydow, von Koch,

Westman, Linder*, Sigfrid Hansson, Hult, Boberg, Vinberg*, Andersson i Knäppinge*,

Karlsson i Gasabäck*, Carlsson i Frosterud, Nilsson i Vibberbo, Hagman i Stockholm*,

Johansson i Sollefteå* och Johansson i Stockholm;

vid beslutet under punkt G: herrar von Sneidern, von Sydow, Hult, von Koch,

Westman, Boberg, Sigfrid Hansson, Magnusson i Kalmar, Carlsson i Frosterud,

Nilsson i Vibberbo, Hage, Magnusson i Skövde, Ödström och Johansson i Stockholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang forell af t

sju inom riksdagen väckta, till lagutskottet hänvisade motioner,

nämligen:

inom första kammaren:

nr 77 av friherre Barnekow och herr Pälsson,

nr 123 av herr Johan Nilsson med instämmande i motionen av herrar

K. J. Gustafsson, Widell, J. B. Johansson, K. J. Pinnan, Joll. Carlsson,

P. M. Olsson, greve Spens och Högberg, samt

nr 124 av herr Jeansson,

inom andra kammaren:

nr 122 av herr Runefors,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 24 käft. (Nr 37—38.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

nr 124 av lierrar Lindman, Nilsson i Bonarp, Magnusson i Tum lull t,

Norman, Gustafsson i Örebro, Lindvall, Brännström, Welin, Wiklund,

Larsson i Kroken, Bergström i Högsön, Isaksson, Erlansson, Jonsson

i Hökhult, Pettersson i Bjälbo, Nilsson i Landeryd, Corneliusson,

Öberg, Andersson i Knäppinge, Lidström, Kahlström, Persson i Fritorp,

Larsson i Bondarve, Sundling, Bengtsson i Kullen, Henrikson, Lithander,

Carlsson i Solberga, Thore, Nilsson i Antnäs, Winkler, Nyländer,

Liibeck, Söderhielm, Jönsson i Slätåker, Bökelund, Månsson i Erlandsro,

Bäf, Svensson i Långelanda, Svensson i Kompersmåla, Olsson

i Berg, Svensson i Betingetorp, Kant, Hederstierna och Sommelius,

nr 85 av herr Bengtsson i Korup, samt

nr 252 av herrar Jönsson i Fridhill, Olsson i Ram sta, Olsson i Rösta,

Olsson i Kollungeröd, Carlström, Sandberg, Johansson i Olstorp, Mossberg,

Andersson i Milsmaden, Persson i Björsbyholm, Jonsson i öumboda,

Osberg, Schill, Bergström i Bäckland, Johansson i Hässlås,

Jeppsson, Alexander sson, Gustafsson i Vimmerby, Holmner, Pehrsson

i Bramstorp, Torgen, Olsson i Mora, Molin i Aspa, Bergman, Karlsson

i Surte, Mobcrger, Berggren, Ander, Jungnell, Danielsson, Hamrin

och Jansson i Edsbäcken.

Friherre

Barnekows

och herr

Pålssons

motion.

Friherre Barnekow och herr Pälsson hava hemställt, att riksdagen

måtte för sin del besluta, att i lagen om arbetstidens begränsning

bland undantagen som nytt moment måtte upptagas: Företag

på landsbygden, där arbetsgivaren och två tredjedelar av antalet

arbetare i skrivelse till arbetsrådet förklara sig önska rätt att överenskomma

om längre arbetstid.

Herr Joll.

Nilssons

motion.

Herr Joll. Nilsson har i sin motion yrkat, att riksdagen måtte

för sin del besluta, att lagen om arbetstidens begränsning av den 17

oktober 1919 skall omedelbart upphöra att gälla eller åtminstone

tillämpningen därav inställas tillsvidare.

Herr Jeans- Herr Jhans sou har i sin motion hemställt, att i slutet av mom.

sons mo lön. ^ gli lagen om arbetstidens begränsning av den 17 oktober 1919

insättas följande ord: »Och vid yrkesmässig tillverkning för avsalu

av mjukt bröd må, inom samma begränsning av arbetstiden för

vecka, arbetet därjämte under lördag samt dag före helgdag kunna

utsträckas till högst 10 timmar.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Herr Rnnefors har i sin motion yrkat, att riksdagen ville besluta

sådan ändring i lagen om arbetstidens begränsning, att arbetare

och arbetsgivare tillsammans äga rätt till fri överenskommelse

angående arbetstidens längd,

och att vederbörande utskott måtte formulera de ändringar i

lagen, som ett bifall till detta förslag skulle innebära.

Herr Lindman och hans medmotionärer hava gjort samma hem- Lindställan

som herr Joh. Nilsson. motion.

Herr Bengtsson i Norup har i sin motion anhållit, att riksdagen

måtte besluta, »att § 1 i lag om arbetstidens begränsning mom. 2, motion.

avdelning e, erhåller följande ändrade lydelse: Arbete, som är att

hänföra till hälso- eller sjukvård och därvid allt sådant å sjukhusinrättning.

»

Slutligen hava herr Jönsson i Fridhill och hans medmotionärer^.^

hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av lagen den hiu m. fl.

17 oktober 1919 om arbetstidens begränsning, att vid arbete och motion.

rörelse, som icke är hänförlig till bergsbruk, gruvarbete och industri

— såvida densamma ej har karaktär av säsongarbete — må, utan

hinder av vad lagen stadgar, frivillig överenskommelse träffas emellan

arbetsgivare och arbetare om arbetstidens längd ävensom att vederbörande

utskott måtte formulera den erforderliga lagtexten.

Beträffande motiveringen till förevarande yrkanden tillåter sig

utskottet hänvisa till respektive motioner.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 riksdagsordningen

föreskriver infordrat yttrande från socialstyrelsen och

arbetsrådet. Härjämte har utskottet i anledning av herr Bengtssons

i Norup motion fått mottaga eu skrivelse från Sv. kommunalarbetareförbundets

styrelse. Berörda yttranden och skrivelse äro

såsom bilagor A—C fogade vid detta utlåtande.

Utskottet vill till en början erinra om att genom antagande av utskottet.

ifrågavarande lag om arbetstidens begränsning förverkligats ett önskemål,

som sedan länge med stor skärpa framförts från arbetarhåll och

som först efter stora strider vunnit statsmakternas erkännande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Det torde sålunda vara uppenbart, att utskottet icke utan tungt

vägande skäl kan tillstyrka upphävande av eller vittgående fordringar

i denna lag. Såvitt utskottet har sig bekant, hava de

förhallanden, som rådde vid lagens antagande, sedermera icke i avsevärd

mån ändrats. Att vissa olägenheter kunde komma att följa

av en sådan lagstiftning var redan vid dess tillkomst förutsett, och

den omständigheten, att sådana nu också i större eller mindre glad

framträtt kan icke utgöra tillräckligt skäl att uppgiva de viktiga

önskemål, som lagen avser att främja. Vid sådant förhållande får

utskottet, under hänvisning jämväl till vad de i ärendet hörda

myndigheterna härom och i övrigt yttrat, avstyrka de motioner,

som åsyfta upphävande eller suspension av lagen.

Ltskottet anser sig ej heller kunna tillstyrka de motioner, som

åsyfta möjlighet för arbetsgivare och arbetare att avtala om arbetstidens

längd. Det torde kunna starkt ifrågasättas, huruvida med

hänsyn till de starka organisationer, som nu i vårt land finnas av

både arbetsgivare och arbetare, en dylik avtalsfrihet i realiteten

skulle kunna i någon väsentlig grad genomföras. Men därtill kommer

att avtalsfriheten skulle innebära en återgång till förhållandena före

lagens antagande å de mer eller mindre vidsträckta områden, för

vilka motionärerna vilja förbehålla en sådan avtalsfrihet och således

faktiskt i stor utsträckning innebära ett upphävande av lagen. Dessa

motioner träffas således i huvudsak av samma anmärkningar, som

riktats mot yrkandena om lagens fullständiga upphävande ’ eller

suspension.

I likhet med socialstyrelsen finner emellertid utskottet, att lagen

om arbetstidens begränsning möjligen genom en del förändringar

skulle kunna utan att dess effektivitet därigenom avsevärt förringades

i vissa avseenden bättre anpassas efter praktiska livets krav.

Ltskottet vill i detta sammanhang erinra om, att när lagen erhöll

giltighet för endast ett begränsat antal år, så avsågs härmed att särskilt^

understryka dess karaktär av försökslagstiftning, och statsmak

terna hava sålunda från början varit medvetna om att förändilagar

kunde komma att visa sig behövliga. Då utskottet tagit del

av arbetsrådets av trycket utgivna beslut, har det ej kunnat undgå

att finna att den förväntan med avseende på lagens förmåga av

S-n c anPassbarhet. efter förhållandena i det enskilda fallet ej blivit

till fullo infriad. Av formuleringen av vissa av arbetsrådets beslut

synes utskottet framgå, att lagens snäva avfattning för arbetsrådet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

o

känts som ott band, då framställningar måst avvisas, vilkas beviljande

uppenbart skulle hava varit till gagn för såväl arbetare som

arbetsgivare, men som omöjliggjorts av lagens tydliga bestämmelser.

Detta gäller exempelvis vissa avslag på framställningar att på fem

dagar fördela veckans 48 timmar eller mindre del därav, dock så

att de lagstadgade 8V2 timmarne om dagen överskredos. Av andra

arbetsrådets beslut har utskottet åter funnit anledning ifrågasätta eu

prövning av lagens formulering i avsikt att åstadkomma jämkningar,

vilka kunna möjliggöra en något vidare tolkning än den nu av arbetsrådet

tillämpade. Så har utskottet fäst sig vid att lagens begrepp

rörelse ansetts ha så vidsträckt omfattning, att därunder måste

inbegripas arbete exempelvis vid fattigvård och å kyrkogård. Vidare

synas några av de bestämmelser, som avse att i enskilda fall bereda

möjlighet till undantag, vara så avfattade, att det därmed avsedda

syftet ej blivit uppnått. Att döma av vissa arbetsrådets beslut synes

så vara förhållandet med möjligheten att bereda undantag från

hela lagen på grund av arbetets oregelbundna natur och från dess

4 §:s bestämmelser om arbetstiden på grund av arbetets beskaffenhet

att medföra synnerligen ringa ansträngning.

Utskottet anser, att dessa redan yppade brister i lagen ävensom

sådana, vilka under dess fortsatta tillämpning kunna bliva uppenbara,

böra giva anledning till omedelbar undersökning samt framläggande

snarast möjligt av de ändringsförslag, vartill utredningen kan giva

anledning. Denna överarbetming av lageti bör utgå ifrån att utan

rubbning av de principer, varpå densamma är byggd, söka ur den

bortarbeta vad som under tillämpningen visat sig vara till hinder

för en skälig jämkning mellan olika intressen. Tillfälle till en sådan

överarbetning erbjuder sig enligt utskottets uppfattning i samband

med den prövning av lämpligheten för Sveriges del att ratificera

det vid den internationella arbetskonferensen i Washington sistlidna

höst antagna förslaget till arbetstidskonvention, till vilket även de

svenska ombuden vid kongressen gå vo sin anslutning. Då detta förslag

i vissa avseenden icke överensstämmer med den svenska lagen

och eu ratifikation skulle medföra förbindelse att bringa konventionens

bestämmelser i verkställighet senast den 1 juli 1921, torde

Kung]. Maj:t för eventuella förslags framläggande för nästa riksdag

behöva snarast till undersökning upptaga frågan om den svenska

lagens ställning till konventionen. Med detta uttalande vill utskott et

givetvis ej på något sätt föregripa lösningen av frågan, huruvida

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Sverige skall ansluta sig till den internationella konventionen eller

ej. Ej heller huruvida anslutningen skall ske med reservation för

av svenska förhållanden förorsakade avvikelser — dessa må redan

nu vara lagfästade eller påkallade av vunnen erfarenhet vid den nuvarande

lagens tillämpning. Åt utredningen må även överlämnas

att pröva, huruvida en på vissa områden önskvärd ökad rörelsefrihet

lämpligast kan vinnas genom jämkningar av de bestämmelser i den

svenska lagen, som reglera dessa områden, genom medgivande av

ökad befogenhet åt arbetsrådet eller genom tillämpning av vissa

bestämmelser i konventionen, exempelvis dess friare bestämmelser

beträffande övertid.

Vid den av utskottet förordade överarbetningen av lagen bör även

det av herr Jeansson i Kalmar i motion nr 124 i första kammaren

väckta spörsmålet bliva föremål för uppmärksamhet.

Vad beträffar herr Bengtssons i Norup motion, finner utskottet

de av arbetsrådet åberopade skälen för lagens tillämpning å den personal,

som avses i herr Bengtssons motion, övertygande. Under

sådana förhållanden kan utskottet ej tillstyrka en lagändring, varigenom

denna personal uteslutes från en förmån, som den redan

kommit eller efter utlupen anståndstid skulle komma i besittning

av. En sådan åtgärd skulle säkerligen även på många håll giva anledning

till en icke önskvärd friktion mellan personal och sjukhusledning.

Emellertid vill utskottet påpeka lämpligheten av, att en skälig

anståndstid lämnas sjukhusen, innan lagen bringas i tillämpning.

Detta särskilt med hänsyn till svårigheter med bostäders beredande

åt den ökade personalen vid å landsorten belägna sjukvårdsinrättningar.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att motionerna 1:123 och II: 124 icke

måtte av riksdagen bifallas;

B) att motionen I: 77 icke måtte av riksdagen

bifallas;

C) att motionen II: 122 icke måtte av riksdagen

bifallas;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

7

D) att motionen II: 252 icke måtte av riksdagen

bifallas;

E) att motionen I: 124 icke måtte av riksdagen

bifallas;

F) att motionen II: 85 icke måtte av riksdagen

bifallas;

G) att riksdagen i skrivelse till Kung!. Maj:t

måtte anhålla, att Kung! Maj:t i samband med förestående

prövning av Sveriges anslutning till den vid

den internationella arbetskonferensen i Washington

antagna konventionen snarast måtte låta utreda

och för riksdagen framlägga de förslag till ändringar

i lagen om arbetstidens begränsning av den 17

oktober 1919, som, i anslutning till vad ovan i

motiveringen anförts, kunna finnas påkallade av

vunnen erfarenhet om lagens tillämpning och vilka,

utan att rubba lagens grunder, kunna vara ägnade

att bättre anpassa densamma efter det praktiska

livets krav.

Stockholm den 20 maj 1920.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

Reservationer:

1) Av herrar Boberg och Andersson i Knäppinge, som yttrat

följande:

De följder i ekonomiskt avseende, som åtta timmars arbetsdagens

genomförande i vår lagstiftning medfört, hava blivit ödesdigra och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

betydligt svårare, ån de skulle hava blivit, därest lagstiftningen

genomförts under en tid, då världsproduktionen varit av normal

omfattning och därest motsvarande lagstiftningsåtgärder samtidigt

vidtagits i flertalet länder med betydande industri. Nu har produktionen

i vårt land fördyrats och tillkrånglats på ett betänkligt sätt.

Om lagen för att uppfylla sitt ursprungligen avsedda ändamål inskränkts

att omfatta industrien och därmed jämförliga arbetsområden,

hade varit ändamålsenligt och lyckligt. Men nu reglerar lagen med

sina rigorösa bestämmelser åtskilliga arbetsområden, där den uppenbarligen

icke bort gälla och där den vållar stagnation och förargelse

och onödigtvis invecklar de ekonomiska förhållandena. Knappast i

något land, åtminstone ej i något av större betydelse för världsproduktionen,

har arbetstidslagstiftningen givits så vidsträckt omfattning

som hos oss. Sådan lagstiftning är ej heller allestädes antagen.

Genomförd i sådan utsträckning som hos oss, inbjuder arbetstidslagstiftningen

till kringgående, vilket också redan i stor omfattning

sker. Åtskilliga arbetare hava nu längre arbetstid än förr,

enär de arbeta hos två eller flera olika arbetsgivare och förskaffa

sig härigenom avsevärda extra inkomster. Lagens ogynnsamma inverkan

på byggnadsverksamheten, till uppskruvande av dess priser

till oskälig höjd, varav nästan alla samhällets medlemmar få lida,

är uppenbar. Det finnes också en hel del arbetare, som anse lagen

opraktisk.

Lagens psykologiska verkan genom exemplets makt är också

ödesdiger, i det att landets jordbruksarbetare flerstädes höja krav

på lagstadgad arbetstid. Vad sådan lagstiftnings tillämpning å jordbruket

skulle betyda för såväl jordbruket självt som det allmänna

näringslivet i vårt nordligt belägna land med dess korta sommar och

långa vinter torde vara uppenbart.

De många motioner, som från politiskt skilda håll framkommit

med förslag till upphävande eller suspension av eller ändringar i

lagen, utgöra tydliga bevis på missnöjet med densamma. Då vi

anse, att dessa motioner hava grund för sig, uttala vi vår sympati

för desamma. Då emellertid motionen I: 123 av herr Nilsson i

Skottland shus m. fl. och motionen II: 124 av herr Lindman m. fl.

mest sätta yxan till roten av det onda och ett bifall till desamma

även skulle innebära uppfyllelse av de övriga motionärernas i deras

motioner framställda önskningar, anse vi, att utskottet i anledning

av ifrågavarande båda motioner bort hemställa

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

9

att riksdagen för sin del måtte besluta, att

tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsning

den 17 oktober 1919 skall tillsvidare inställas.

2) Av lierrar Sigfrid Hansson, Magnusson i Kalmar, Carlsson i

Frosterud, Hage och Johansson i Stockholm, vilka beträffande utskottets

hemställan under punkt G) anfört följande:

Då lagen om arbetstidens begränsning ännu ej i hela sin omfattning

trätt i kraft — för rörelse med kontinuerlig drift blir lagen

som bekant först gällande från den 1 juli 1920 — och då som följd

därav några som hälst praktiska erfarenheter av lagens verkningar

inom betydande och för vårt land viktiga näringsgrenar icke förefinnas,

måste det enligt vår uppfattning anses vara alldeles för tidigt

att redan nu genom skrivelse till Kungl. Maj it anhålla om utredning

och förslag till de ändringar i lagen, »som kunna finnas påkallade

av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning».

Lagens slutstadgande, vari är fastställt att lagen gäller till den

31 december 1923, giver även stöd för den uppfattningen, att riksdagen,

då lagen antogs, ansåg erforderligt, att lagen åtminstone skulle

i hela sin omfattning hava trätt i kraft innan krav på revision av

densamma kunde anses påkallade.

Härtill kommer att arbetsrådet, den myndighet som handhaver

lagens tillämpning, ej heller i sitt yttrande på något sätt ens antytt

att redan nu tillräcklig erfarenhet vunnits för att påkalla revision

av lagen.

Slutligen har vid den konferens, som hölls i Washington under

hösten 1919, antagits eu konvention om arbetstidens begränsning,

vilken framdeles även för Sveriges del torde bliva föremål för

prövning.

Vid sådant förhållande föreligger enligt vår mening ingen anledning

att nu ansluta sig till kravet på revision av lagen, varför

vi hemställa,

att utskottets yrkande under punkt G) icke

må av riksdagen bifallas.

3) Av herr Westman, som ansett, att utskottets motiveringbort

antagas med följande ändringar:

»Utskottet vill till en början erinra därom att efter motionernas

väckande eu händelse inträffat, som för här föreliggande frågors

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 24 häft. (Nr 37—38.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

bedömande äga avgörande betydelse. Utskottet avser härmed Sveriges

beslut att inträda i folkens förbund. I kungl. propositionen

nr 00 till innevarande års riksdag framkålles vid redogörelsen för

förbundsaktens Art. 23, att förbundsmedlemmarna genom denna

artikel göra en serie åtagande i syfte av internationellt samarbete

på det sociala, humanitära och ekonomiska området. Dessa åtaganden

äro endast programmatiska. För den närmare utformningen

hänvisar artikelns ingress till särskilda överenskommelser, antingen

sådana som redan finnas eller sådana, som kunna komma till stånd

längre fram under förbundets tillvaro. Enligt den officiella engelska

tolkningen skola medlemmarna ej vara bundna i vidsträcktare mån

än som följer av dessa särskilda överenskommelser, vilka emellertid

förutsättas »fullständiga förbundsakten». Vad sociallagstiftningen

angår framhålles, att ett avsevärt steg tagits i riktning mot eu internationell

reglering genom fredstraktaten med Tyskland, i vilken eu

särskild del (XIII) utgöres av eu internationell konvention rörande

arbetsrätten. Som parter i denna konvention räknas allt från början

de stater, som i bilagan till förbundsakten angivas såsom ursprungliga

medlemmar av förbundet, således även Sverige. Stater,

som framdeles biträda förbundet, anses automatiskt anslutna till

konventionen om arbetsrätten. Bland de grundsatser, som angivas

såsom avsedda att förverkligas inom industrien i don mån förhållandena

det medgiva, nämnes i konventionen även den, att arbetstiden

ej skall överstiga 8 timmar om dagen eller 48 timmar i veckan.

Då Sverige anslutit sig till denna i fredstraktaten ingående

konvention, vari uttalas, att däri angivna grundsatser erkänts vara

ägnade att tjäna till rättesnöre för folkförbundets politik, finner

utskottet — som i detta sammanhang även vill erinra därom att

till förverkligande av dessa grundsatser eu arbetskorg erens hållits i

Washington, där Sverige varit företrätt och där förslag till eu särskild

arbetstidskonvention utarbetats — häri anledning att avstyrka

föreliggande motioner, som åsyfta upphävande eller suspension av

lagen om arbetstidens begränsning eller möjlighet för arbetsgivare

och arbetare att avtala om arbetstidens längd.

I likhet — — — — ansträngning.

Utskottet — — — — övertid.

Vid — -— —- uppmärksamhet.

Vad beträffar — — — sjukhusledning.

Emellertid — — — sjukvårdsinrättningar.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

11

Särskilt yttrande beträffande motiveringen

av herr von Sydow:

För min del har jag vid upprepade tillfällen framhållit och är

fortfarande av den meningen att genomförandet i vårt land av den

lagfästa åttatimmarsdagen på sätt som skedde under förra året var

eu oklokhet och eu olycka. Efter den oerhörda förödelse, som

världskriget medfört, borde man i alla länder, även i vårt, hava

spänt sina krafter till det yttersta för att genom ett planmässigt och

ihärdigt arbete åter öka produktionen. I stället förbjöd man genom

lag arbete under mer än en förkortad arbetstid. Härigenom måste

produktionen komma att minskas i stället för att ökas och dyrtiden

att vidmakthållas och stegras i stället för att sjunka. Erfarenheten

har också visat att detta blivit fallet. Det har nu förflutit

över ett år sedan krigstillståndet faktiskt upphört, och den ekonomiska

situationen synes mörkare nu än då.

Vad särskilt angår den svenska lagen om begränsad arbetstid

bär från flera håll framhållits att densamma särskilt med hänsyn

till de mycket olika arbetsförhållandena inom vårt vidsträckta land

är för schablonartad, giver för ringa möjlighet att ordna arbetstiden

efter olika behov inom olika orter eller inom skilda yrken. Det

har betonats, att den möjlighet att bevilja undantag från lagens

tillämpning, som medgivits arbetsrådet, är för snävt begränsad.

Det torde vara svårt att jäva riktigheten av dessa anmärkningar.

Följden har också blivit, att lagen icke varit i tillämpning

många veckor förrän starka krav framförts å dess upphävande eller

suspension helt eller delvis. Det är att märka, att dessa krav, såsom

väckta motioner utvisa, framställts även från framskjutna medlemmar

av det liberala partiet.

Väl har man i de liberala motionerna sökt bemantla yrkandenas

reella innebörd genom formuleringen att det skulle medgivas

arbetsgivare och arbetare — i vissa fall eller oinskränkt — rätt att

sinsemellan träffa överenskommelser om arbetstidens längd. Då

åttatimmarsdagens huvudsakliga innehåll just är ett förbud för

arbetsgivare och arbetare att överenskomma om sä lång arbetstid

som de vilja innefatta nämnda yrkanden detsamma som ett upphävande

av lagen.

Situationen är alltså den att man brådstörtat och utan nödig

utredning genomfört eu lag om arbetstidens längd, som redan några

veckor efter dess ikraftträdande visat sig medföra så många olägen
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

heter och väckt ett så allmänt missnöje, att man även inom det

parti, som bär huvudsakliga ansvaret för lagens genomförande ser

sig nödsakad påyrka dess upphävande helt ellero delvis.

Denna situation är onekligen brydsam. Å ena sidan äro de

olägenheter och svårigheter, som lagen medfört och som starkt framhållas

i de väckta motionerna, fullkomligt oförnekliga. Å andra sidan

måste det väcka betänkligheter att upphäva en lag av den natur

som förevarande, endast några månader sedan den trätt i kraft.

Intet är på det ekonomiska lagstiftningsområdet farligare än ett

vacklande fram och tillbaka. Därtill kommer emellertid att sedan

motionerna väcktes en händelse inträffat, vilken, såvitt jag kan so,

gör det omöjligt att nu upphäva lagen. Detta är Sveriges inträde

i Nationernas förbund. Enligt fredstraktaten måste medlemmarna

i detta förbund i princip ansluta sig till grundsatsen om åtta timmars

arbetsdag, man har allenast förbehållit sig att överenskomma

om sättet för denna princips genomförande i de olika staterna. Vid

sådant förhållande låter det sig av internationella hänsyn icke göras

att nu här i landet åter avskaffa åttatimmarsdagen.

I det läge vari frågan alltså nu befinner sig kan jag för min

del icke finna någon lämpligare utväg än den som utskottet förordat

eller att omedelbart skrida till arbete å en revision av lagen.

Ett särskilt skäl härtill har man, såsom utskottet framhållit, även

däri att man måste undersöka, huruvida Sverige bör ansluta sig till

Washingtonkonventionen, och vilka ändringar för sådant ändamål

måste göras i den svenska lagen. Men revisionen får icke begränsas

därtill, den måste också avse att utrensa ur lagen de onödigt

stränga bestämmelser och övriga felaktigheter som under lagens

tillämpning framträtt eller komma att visa sig.

Av nu anförda skäl biträder jag det slut vartill utskottets majoritet

kommit.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

13

Bilaga A.

Stockholm den G mars 1920.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom nådigt beslut den 13 nästlidne februari har socialstyrelsen blivit anbefalld

att avgiva utlåtande angående de vid innevarande års riksdag väckta motionerna

nr 77, 123 och 124 i första samt nr 122, 124, 125, 185 och 252 i andra

kammaren, samtliga hänförande sig till den nya lagstiftningen om arbetstidens begränsning.

Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Vad angår de av herrar Nilsson i Skottlandshus och Lindman med flera

väckta motionerna om upphävande eller suspension av lagen om arbetstidens begränsning

vill styrelsen till en början erinra om den synnerligen stora vikt och

betydelse ifrågavarande lagstiftning har för den kroppsarbetande befolkningen. I

utskottsutlåtandena rörande förslag till omförmälda lag anfördes även vid såväl

den lagtima som urtima riksdagen nästlidet år såsom eu sammanfattning av utskottets

mening i frågan »att kravet på lagstadgad begränsning av arbetstiden

— —- — med hänsyn ej blott till arbetarnas hälsa, livskraft, bildning och trevnad

utan även till samhällets växande fordringar på dem under nuvarande sociala och

politiska förhållanden måste tillmätas en sådan räckvidd och styrka, att det såvitt

möjligt måste tillgodoses». Styrelsen, som biträder utskottens sålunda till uttryck

komna mening, kan icke finna, att de förhållanden och den uppfattning, som givit

anledning till och uppbära nyss berörda krav, efter lagens antagande undergått

någon förändring, som skulle kunna anses motivera bifall till motionärernas yrkande.

Snarare skulle styrelsen tro, att arbetarna, om den efter många års strider vunna

förmånen av lagstadgad begränsning av arbetstiden nu fråntoges dem, skulle komma

att ånyo göra gällande kravet på dylik reglering och detta med sådan styrka och

på sådant sätt, som ej blott för näringarna utan även för samhället i dess helhet

.skulle kunna medföra betänkliga följder.

Oavsett nu berörda, mera till det politiska området hörande, förhållanden

anser sig styrelsen ha anledning ifrågasätta, huruvida ett upphävande av lagen om

arbetstidens begränsning verkligen över huvud taget skulle för näringarna medföra

några betydande fördelar. Sannolikt skulle de arbetare, som fått sin arbetstid för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

kortad, i regel åtminstone på de stora arbetsställena, vägra att gå med på någon

förlängning av densamma. Ännu mindre torde utsikterna vara för arbetsgivarna att

få till stånd någon sänkning av de arbetslöner, som omreglerats med hänsyn till

arbetstidens förkortning. Vissa åtgärder, såsom byggande av arbetarbostäder och

anskaffande av ökad arbetsmateriel, skulle även i eu del fall ha gjorts förgäves.

Givetvis måste alltid en lagstiftning av den omfattande och djupt ingripande

beskaffenhet som den förevarande möta betydande svårigheter vid sin första tilltampning.

Såvitt styrelsen har möjlighet bedöma, synes emellertid lagens genomförande,

åtminstone för de större, mer rationellt ordnade företagen, hittills ej ha

förorsakat alltför kännbara olägenheter.

Av motionärerna har till stöd för deras yrkande bland annat framhållits vissa

förhållanden rörande den utländska lagstiftningen på förevarande område, vilka förhållanden

enligt motionärernas mening talade mot sannolikheten av åttatimmarsdagens

allmänna genomförande. Med anledning härav har styrelsen trott det kunna

vara lämpligt att, till komplettering av den översikt över berörda lagstiftning, som

lämnas i propositionen med förslag till lag om arbetstidens begränsning vid 1910

års urtima riksdag, här meddela några uppgifter om vad som efter nämnda propositions

framläggande förekommit på ifrågavarande område.

Danmark. Av arbetstidskommissionen har utarbetats ett förslag till lag om

arbetstiden inom industri, hantverk och liknande verksamhet, vilket dock icke ännu

torde ha offentliggjorts.

Tyskland. Till ersättning för den provisoriska förordningen av den 23 december

1918 har inom riksarbetsministeriet utarbetats ett förslag till lag, varigenom

åttatimmarsdagen skulle definitivt fastställas. I vissa fall lär genom avtal en arbetstid,

understigande åtta timmar, ha kommit till stånd. Beträffande kolbrytningen

ha som bekant arbetarna krävt arbetstidens förkortning till sex timmar, men uppgives

arbetstiden inom nämnda verksamhet för närvarande å vissa håll uppgå till

åtta timmar, däri inbegripet en timmes övertidsarbete för brytningens forcerande.

Tysk-Österrike. En lag av den 17 december 1919 har ersatt lagen av den

19 december 1918. Genom den nya lagen göras emellertid ej några väsentliga

ändringar i arbetstidens reglering.

England. Det av regeringen i augusti månad 1919 för parlamentet framlagda

förslaget till lag om 48-timmars arbetsvecka lär icke ännu ha företagits till behandling,

vilket uppgives bero på meningsskiljaktigheter i fråga om jordbrukets och

sjöfartens inbegripande under lagen.

Frankrike. Lagen av den 23 april 1919 uppgives ha kommit till tillämpning,

dels genom administrativa författningar och dels genom kollektivavtal för ett flertal

viktigare industrigrenar och gälla för ungefär 2 ''■/, miljoner arbetare. Ryktena om

lagens suspension förklaras grundlösa.

Nederländerna. Det den 11 april 1919 framlagda förslaget till bestämmelser

bland annat om arbetstidens längd har resulterat i eu den 1 november samma år

utfärdad lag. Arbetstiden regleras på i viss mån olika sätt för åtta skilda grupper

av företag. För fabriker och verkstäder är den begränsad till 8 timmar per dag

och 45 timmar per vecka.

Italien. I början av februari 1920 lär regeringen för parlamentet ha framlagt

ett förslag till lag om åttatimmarsdag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

15

Såsom av särskild betydelse för den utländska lagstiftningens utveckling på

förevarande område anser styrelsen sig böra framhålla den så gott som enhälliga

mening för åttatimmarsdagen — även bland arbetsgivarrepresentanterna — som

gjorde sig gällande på den internationella arbetskonferensen i Washington. Förslaget

till konvention i ämnet blev även antaget med en majoritet av 82 röster

mot 2. Denna konvention är visserligen, såsom motionärerna påpeka, mindi’e sträng

i avseende å övertidsarbete och kontinuerlig drift, men å andra sidan saknar den

de ingalunda betydelselösa möjligheter till eftergifter, som vår lag bereder.

Enligt styrelsens förmenande kunna ej gärna företeelserna på den utländska

lagstiftningens område anses giva stöd åt motionärernas yrkande.

Med vad styrelsen härovan anfört, vill styrelsen emellertid ingalunda förneka,

att lagen om arbetstidens begränsning möjligen genom en del förändringar skulle

kunna, utan att dess effektivitet därigenom avsevärt förringades, i vissa avseenden

bättre anpassas efter det praktiska livets krav. Tiden för en sådan åtgärd synes

dock knappast ännu vara inne, då erfarenheten om lagens verkningar omfattar eu

alltför kort tidrymd. Därtill kommer, att lagen, om Sverige biträder förut omförmälda

konvention rörande tillämpningen av åttatimmarsdagen, inom kort måste underkastas

en ganska genomgripande revision. Konventionens bestämmelser skola nämligen

börja tillämpas redan den 1 juli 1921, och lagen och konventionen äro i flera

avseenden så olika lagda, att lagen måste till betydande delar omformuleras, om

den skall överensstämma med konventionen. I samband med denna revision, som,

om den kommer till stånd, väl måste påbörjas under den senare delen av innevarande

år, torde lämpligt tillfälle erbjudas att söka genomföra de ändringar i lagen,

som erfarenheten kunnat visa påkallade. Till dess lära även de, som ha att taga

befattning med lagens tillämpning och synnerligast arbetsrådet, ha hunnit att samla

en högst betydande erfarenhet på ifrågavarande område.

Styrelsen övergår nu till do av herr Runefors, herr Jönsson i Fridhill med

flera samt friherre Barnekovv och herr Pålsson väckta motionerna, vilka samtliga,

ehuru i större eller mindre utsträckning, syfta till frihet för arbetsgivare och arbetare

att genom överenskommelse bestämma arbetstidens längd.

Innan lagen om arbetstidens begränsning trädde i kraft, reglerades arbetstiden

genom avtal — kollektivavtal eller individuella avtal — mellan arbetsgivare och

arbetare, om än arbetarparten stundom ej både .stor möjlighet att göra sin mening

gällande. Ett bifall till någon av ifrågavarande motioner skulle principiellt taget

vara liktydigt med ett upphävande i större eller mindre mån av nämnda lag. Styrelsen

anser sig sålunda beträffande dessa motioner ha anledning till enahanda erinringar,

som styrelsen ovan gjort gällande mot herrar Nilssons i Skottlandshus och

Lindmans med fleras motioner. Dessutom skulle styrelsen vilja påpeka de betänkliga

verkningar i konkurrensavseende, som möjligheten att vinna frihet från lagens

reglering skulle medföra. Somliga företag, med eu kraftig ledning eller svag organisation

å arbetarnas sida, skulle frigöra sig från den lagstadgade arbetstiden under

det andra inom samma bransch skulle vara nödgade att fortfarande underkasta sig

densamma. De senare skulle emellertid tydligtvis med alla till buds stående medel

söka ernå samma frihet som de förra.

Förutom nu berörda anmärkningar av mer reell innebörd kunna mot den åsyftade

anordningen även göras erinringar av formell natur. Då för eu avvikelse från

lagen givetvis måste förutsättas eu oantastlig överenskommelse, framträda vissa

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottds utlåtande Nr 37.

besvärande spörsmål, såsom: Hur skola arbetarna skyddas mot tvång eller obehörig

påtryckning från arbetsgivarens sida? Skola ej blott avtal mellan arbetsgivaren och

hans arbetare utan även mellan vederbörande organisationer gälla? Hur skall det

anses, om respektive avtal vid arbetsstället och kollektivavtalet strida mot varandra?

Kan överenskommelse träffas gruppvis med ett företags arbetarkår? Böra även

arbetare med endast mer tillfällig anställning deltaga i omröstningen? Hur skall

med hänsyn till arbetarnas starka omsättning å somliga arbetsplatser förfaras till

vinnande av säkerhet, att vidtagen avvikelse fortfarande motsvarar arbe tar k årens

önskan?

Beträffande herr Jönssons i Fridhill med fleras samt friherre Barnekows och

herr Pålssons motioner anser styrelsen sig därjämte icke kunna underlåta att framhålla

sina betänkligheter i avseende å vissa föreslagna begränsningar. Sålunda lär

det i många fall möta stor svårighet att avgöra, huruvida en verksamhet har karaktär

av säsongarbete — mer eller mindre utpräglade säsongföreteelser förekomma nämligen

i kanske flertalet slag av verksamhet. Gentemot den föreslagna avtalsfrihetens

begränsning till landsbygden kan anmärkas, att dylika lokala gränser, såsom

även tillämpningen av 1 § 1 mom. av lagen om arbetstidens begränsning redan visat,

äro egnade att medföra vissa missförhållanden i konkurrensavseende. Den administrativa

fördelningen mellan städer, köpingar och municipalsamhällen å ena samt

landsbygd å andra sidan motsvarar ej heller alltid de praktiska förhållandena — det

finnes betydande orter med stadsliknande typ, vilka administrativt taget äro landsbygd,

under det åter till städer hörande områden stundom ha landsbygds karaktär.

Herr Jeansson påyrkar sådan ändring i lagen, att vid yrkesmässig tillverkning

för avsalu av mjukt bröd arbetstiden under lördag och dag före helgdag måtte, med

bibehållande av den lagstadgade begränsningen för vecka, kunna utsträckas till

högst 10 timmar. Styrelsen vill icke förneka, att behov av eu sådan utsträckning

kan förekomma, men anser sig kunna ifrågasätta, huruvida ej detta behov i regel

kan tillgodoses genom utnyttjande av de möjligheter till övertidsarbete, som lagen

bereder. I vilket fall som helst torde det vara mindre lämpligt att till det generella

stadgandet om arbetstidens begränsning foga en undantagsbestämmelse av här

ifrågavarande speciella innebörd. Vid förut omnämnda eventuellt förestående revision

av lagen skulle motionärens syfte möjligen kunna tillgodoses på ett lagtekniskt

mer tilltalande sätt.

Vad angår herr Bengtssons i Norup motion, att allt arbete å sjukhusinrättningar

skulle undantagas från lagens tillämpning, kan styrelsen ej finna, varför dylika

inrättningars ekonomi- eller verkstadspersonal, som även i arbetstidskommitténs

motivering till lagen uttryckligen angives icke vara avsedd att undantagas, med

hänsyn till sin arbetstid skulle försättas i en sämre ställning än motsvarande befattningshavare

på andra håll, t. ex. vid uppfostrings- och fattigvårdsanstalter. Beträffande

den egentliga sjukvårdspersonalen finnes däremot, såsom även kommittén

antytt, särskilda skäl för ett undantagande, nämligen ej blott arbetets direkt humanitära

beskaffenhet och syfte än även det förhållandet, att särskilda åtgärder

dels äro vidtagna och dels även i skrivelse av 1919 års urtima riksdag äro påkallade

för åvägabringande av reglering och förkortning av denna personals arbetstid.

Även i fråga om nu förevarande motion gäller tydligen för övrigt, att om ändring

av lagen i den av motionären åsyftade riktning skulle finnas erforderlig, detta lämpligen

torde kunna beaktas vid merberörda eventuella revision av lagen. Intill dess

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

17

synas sjukvårdsanstalterna, åtminstone i mer trängande fall, böra kunna räkna på

att få anstånd med lagens tillämpning.

Slutligen har styrelsen att yttra sig angående herr Lindmans med fleras motion

om omedelbart upphävande av lagen om arbetstiden å svenska fartyg eller inställande

tillsvidare av dess tillämpning.

Enligt styrelsens förmenande är denna lag avfattad med ganska stor försiktighet

— för stora grupper av sjömän medför den ej någon förkortning av arbetstiden

till sjöss och dessutom finnes en generell möjlighet till undantag, som även

redan i avsevärd utsträckning kommit till användning. Särskilt torde nu berörda

förhållande framträda vid en jämförelse med de krav, som för närvarande framställas

på ett effektivt genomförande av åttatimmarsdagen för sjöfolket. Styrelsen

tillåter sig i sådant avseende erinra om, att sjöfarten principiellt är inbegripen i

förut omnämnda konvention om åttatimmarsdagen och att den närmare utformningen

av bestämmelserna om sjöfolkets arbetstid är avsedd att åvägabringas å en konferens

i Genua instundande sommar. Skulle emellertid vissa modifikationer i lagen

visa sig av behovet påkallade, torde de lämpligen kunna komma till beaktande vid

den revision av lagen, som det internationella socialpolitiska samarbetet antagligen

kommer att nödvändiggöra.

Motionärerna åberopa bland annat till stöd för sitt yrkande de ogynnsamma

verkningar, som lagen haft, och uppgiva i detta sammanhang, att lagen i avseende

å den utrikes gående handelsflottan tillämpats något mer än tvenne månader. Då

lagen trätt i kraft den 1 januari 1920 och motionen är dagtecknad den 19 i samma

månad, torde berörda erfarenhet emellertid knappast kunna tillmätas någon avgörande

betydelse. Den enda bestämmelse i lagen, som trätt i kraft tidigare, innehåller

bemyndigande att medgiva undantag och borde sålunda ej gärna kunna tillskrivas

de verkningar, som åsyftas i motionen. Beträffande den utrikes gående

handelsflottan, som motionärerna härvidlag i främsta rummet synts åsyfta, kan dessutom

anmärkas, att de fartyg, som ej besökt svensk hamn efter lagens utfärdande,

det vill säga den 24 oktober 1919, genom en kungl. kungörelse av den 21 november

1919 äro fritagna från lagens tillämpning, till dess de anlöpa sådan hamn,

dock ej längre än till den 1 april 1920.

1 överensstämmelse med vad ovan anförts, anser socialstyrelsen sig icke kunna

tillstyrka bifall till någon av de remitterade motionerna.

GUNNAR HUSS.

A. Molin.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 2 avd. 24 käft. (Nr 37—38.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

På framställning av riksdagens andra lagutskott har Kungl. Maj:t genom beslut

den 13 februari 1920 anbefallt arbetsrådet att avgiva och till utskottet överlämna

yttrande över de vid innevarande års riksdag väckta motionerna nr 77, 123 och

124 i första kammaren samt nr 122, 124, 125, 185 och 252 i andra kammaren.

Till efterkommande härav får arbetsrådet anföra följande.

Samtliga de ifrågavarande motionerna rikta sig mot den lagstiftning om arbetstidens

begränsning, som av statsmakterna genomfördes under oktober månad nästlidet

år. Efter sitt syfte kunna motionerna indelas i tre grupper. Den första

gruppen utgöres av motioner, som avse totalt upphävande eller åtminstone suspension

av ifrågavarande lagstiftning. Till denna grupp höra motionen nr 123 i första

kammaren, väckt av herr Johan Nilsson i Skottlandshus m. fl., motionen nr 124 i

andra kammaren, väckt av herr Lindman m. fl., och motionen nr 125 i andra kammaren,

likaledes väckt av herr Lindman m. fl. Den andra gruppen innefattar motioner,

vilka avse ändring i de grundprinciper, på vilka den förevarande lagstiftningen

vilar. Hit höra motionen nr 77 i första kammaren, väckt av friherre Barnekow

och herr Pålsson, motionen nr 122 i andra kammaren, väckt av herr Runefors, och

motion nr 252 i andra kammaren, väckt av herr Jönsson i Fridhill m. fl. Den

tredje gruppen slutligen utgöres av motioner, som innehålla förslag om detaljändringar

i den gällande lagstiftningen om arbetstiden. Till denna grupp höra motionen nr

124 i första kammaren, väckt av herr Jeansson, och motionen nr 185 i andra kammaren,

väckt av herr Bengtsson i Norup. Arbetsrådet har ansett lämpligt att behandla

dessa grupper av motioner var för sig och vill då till en början yttra sig

om motionerna i den första gruppen.

I. Motionen nr 123 i första kammaren, väckt av herr Johan Nilsson i

Skottlandshus m. fl., samt motionerna nr 124 och 125 i andra kammaren, väckta

av herr Lindman m. fl.

I förevarande motioner yrkas, att riksdagen för sin del måtte besluta om

omedelbart upphävande eller åtminstone suspension av lagen om arbetstidens begränsning

den 17 oktober 1919 och lagen om arbetstiden å svenska fartyg den 24

oktober 1919.

Upphävandet av en lagstiftning, som för endast några månader sedan blivit

av statsmakterna genomförd, är en åtgärd, som icke torde kunna sättas i fråga i

annat fall, än om de förhållanden, som föranlett lagstiftningens genomförande, sedermera

undergått en grundlig förändring. Arbetsrådet har under sin verksamhet icke

kunnat finna, att de förhållanden, som på sin tid lågo till grund för riksdagens

beslut i förevarande ämne, blivit i någon mån förändrade under de månader, som

förflutit efter riksdagens beslut. Med hänsyn härtill får arbetsrådet för sin del avstyrka

de förevarande motionerna.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

19

II. Motionen nr 77 i första kammaren, väckt av friherre Barnekom och

herr Pålsson, motionen nr 122 i andra kammaren, väckt av herr Runefors, och

motionen nr 252 i andra kammaren, väckt av herr Jönsson i Fridhill m. ft.

Hithörande motioner åsyfta införandet av sådana ändringar i lagen om arbetstidens

begränsning, att arbetsgivare skulle erhålla rätt att genom överenskommelse

med sina arbetare sätta nämnda lag ur kraft med avseende på visst företag. I den

av friherre Barnekow och herr Pålsson väckta motionen föreslås, att dylik överenskommelse

icke skulle anses föreligga, om ej arbetarna vid vederbörande företag med

viss kvalificerad majoritet biträtt densamma. Denna motion förlägger således uttryckligen

avgörandet av frågan om lagens tillämpning till arbetarkåren på vederbörande

arbetsplats. Av de båda övriga motionerna framgår icke med tydlighet,

huruvida motionärerna tänkt sig, att de ifrågavarande överenskommelserna för att

vinna rättslig kraft skulle godkännas av,arbetarkåren på respektive arbetsplatser,

eller huruvida motionärerna avse att inrymma arbetsgivare och arbetare rätt att

sätta lagen ur funktion genom vanliga kollektiva eller personliga arbetsavtal. Arbetsrådet

vill till att börja med förutsätta, att motionärerna avsett det förstnämnda

alternativet, och får under denna förutsättning om samtliga hithörande motioner

anföra följande.

Motionärerna hava icke närmare angivit, på vilket sätt de tänkt sig, att vederbörande

arbetares mening skulle komma till uttryck för att den skulle tillerkännas

den rättsliga verkan att undanröja den allmänna lagstiftningens bestämmelser i

ämnet. Att härvidlag utfinna tillräckligt fasta och betryggande former lärer bliva

förenat med synnerliga svårigheter. Över huvud taget synes det också föga lämpligt

att med förbigående av de centrala arbetarorganisationerna göra arbetarna på

eu viss ort till bestämmande faktor i förevarande avseende. Eu sådan anordning

skulle ju hava vissa beröringspunkter med den decentraliseringstendens inom arbetarrörelsen,

som i vårt land gjort sig gällande på eu del områden, men erfarenheterna

från denna decentralisering torde näppeligen uppmuntra till någon speciell anknytning

till densamma.

Gällande lag om arbetstidens begränsning vilar på den grundsatsen, att bestämmelserna

om arbetstidens maximilängd icke skola lämna rum för enskilda överenskommelser

om längre arbetstid än den av lagen medgivna. Till förmån för

denna grundsats torde vägande skäl kunna åberopas. I första hand torde det kunna

fastslås, att det knappast är möjligt att åstadkomma någon begränsning av arbetstiden,

om ej denna begränsning tillämpas för alla de företag, som äro inbegripna i

konkurrens med varandra. Därest arbetsgivare skulle äga rätt att med sina arbetare

träffa överenskommelse om tillämpning av längre arbetstid än den för övriga företag

inom branschen lagligen gällande, torde det kunna antagas, att eu del företag skulle

inrikta sina konkurrenssträvanden på detta område och därigenom åstadkomma vissa

mindre önskvärda avarter av fri ekonomisk tävlan. Att genom lagstiftning inbjuda

härtill synes icke tillrådligt.

Motionärerna hava betonat, att den ifrågasatta överenskommelsen från arbetarnas

sida skulle vara frivillig. Erfarenheterna från hithörande områden giva emellertid

med all tydlighet vid handen, att den formella frivilligheten härvidlag ofta icke

motsvaras av eu verklig frivillighet, och att det i varje fall icke kan uppdragas

någon gräns mellan en verkligt frivillig överenskommelse och eu överenskommelse,

som väl till formen är frivillig, men i realiteten är framkallad av ett ekonomiskt

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

tvångsläge. Även ur denna synpunkt synas de i motionerna väckta förslagen föga

välgrundade samt ägnade att framkalla allvarliga olägenheter.

Vidare är att märka, att en på arbetarnas samtycke grundad utsträckning av

arbetstiden utöver den lagstadgade näppeligen kan tänkas komma i praktisk tilllämpning

inom sådana arbetsområden, där arbetarna äro organiserade i stora och

starka sammanslutningar och följaktligen äga makt att tillvarataga sina intressen.

Däremot skulle vederbörande arbetares samtycke till utsträckt arbetstid möjligen

kunna åstadkommas inom sådana arbetargrupper, som äro oorganiserade eller hava

svag organisation. Men om ett behov av arbetstidens begränsning på lagstiftningsväg

över huvud taget förefinnes, torde detta behov vara starkast beträffande just

de sistnämnda arbetargrupperna. Motionärernas förslag innebära således, att lagens

skydd skulle borttagas för de arbetargrupper, som mest behöva detsamma, men

kvarstå för de grupper, som relativt sett hava det minsta behovet därav.

Såsom arbetsrådet här ovan antytt, låter det emellertid tänka sig, att herr

Runefors’ och herr Jönssons i Fridhill motioner icke åsyfta att göra frågan om

arbetstidslagens tillämpning på ett företag beroende av omröstning och beslut av

arbetarna på platsen, utan att ifrågavarande motioner avse att inrymma arbetsgivare

och arbetare rätt att genom vanliga kollektiva eller personliga arbetsavtal sätta

lagens bestämmelser åsido. Om detta är motionärernas mening, innefatta ju motionerna

helt enkelt ett återställande av den avtalsfrihet, som före arbetstidslagens

utfärdande var rådande på detta område. Motionernas sakliga innebörd är då icke

eu modifikation av arbetstidslagen, utan ett upphävande av densamma beträffande

de områden, som de respektive motionerna omfatta, och under sådana förhållanden

får arbetsrådet såsom sitt yttrande över dessa motioner hänvisa till vad rådet här

ovan under I anfört angående de motioner, som uttryckligen framträtt med yrkande

om lagens upphävande. Härutöver vill rådet allenast anmärka, att de i herr Jönssons

i Fridhill motion använda uttrycken »säsongarbete» och »industri» icke till

sin omfattning äro så avgränsade, att det gärna låter sig göra att tillämpa eu lag,

vars räckvidd skulle angivas genom dessa ofullständigt preciserade uttryck.

Utöver vad arbetsrådet sålunda anmärkt mot nu ifrågavarande motioner, vill

rådet emellertid fästa uppmärksamheten vid en omständighet, som enligt rådets

mening i och för sig innebär ett avgörande skäl mot företagande av några ändringar

i gällande arbetstidslag enligt de linjer motionärerna angivit. Såsom resultat av

den internationella arbetskonfercnsen i Washington den 29 oktober—29 november

1919 föreligger nu eu konvention angående lagstiftning om arbetstidens begränsning.

Denna konventions bestämmelser innebära i vissa avseenden längre gående inskränkningar

i avtalsfriheten än den gällande svenska lagen. Så till exempel utsträcker

konventionen regleringen av arbetstiden utöver en del områden, som enligt vår

lag äro undantagna från reglering. I andra avseenden åter äro konventionens bestämmelser

mindre strama än den svenska lagens. Konventionen innehåller emellertid

icke någon bestämmelse om rätt för arbetsgivare och arbetare att genom

överenskommelse utesluta visst eller vissa företag från arbetstidsreglering, och eu

dylik bestämmelse står också i bestämd strid mot konventionens anda och förutsättningar.

Den ifrågavarande konventionen har för Sveriges del biträtts av såväl de vid

konferensen i Washington närvarande regeringsombuden som av de i konferensen

deltagande representanterna för arbetsgivare och arbetare. Enligt konventionens

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

21

artikel 19 skola de stater, som ratificera konventionen, sätta dess bestämmelser i

verkställighet senast den 1 juli 1921. Under förutsättning av ratifikation från

Sveriges sida böra således de förändringar i vår gällande lag i ämnet, som kunna

föranledas av konventionen, genomföras senast vid nästkommande års lagtima riksdag.

Under sådana förhållanden synes det arbetsrådet icke böra komma ifråga att

nu vidtaga lagändringar, som strida mot grundprinciperna för den av våra ombud

i Washington biträdda konventionen och som man under förutsättning av nämnda

konventions ratifikation skulle bliva nödsakad att inom ett år åter upphäva.

Med hänsyn till vad arbetsrådet sålunda anfört får arbetsrådet avstyrka samtliga

de motioner, om vilka här är fråga.

III. Motionen nr 124 i första kammaren, väckt av herr Jecmsson, och motionen

nr 185 i andra kammaren, väckt av herr Bengtsson i Norup.

Förevarande motioner avse ändringar i vissa detaljer i lagen om arbetstidens

begränsning.

I herr Jeanssons motion föreslås sådan ändring i nämnda lag, att vid yrkesmässig

tillverkning av mjukt bröd för avsalu arbetstiden under lördagar och dagar

före helgdag skulle, med bibehållande av den lagstadgade begränsningen för vecka,

få utsträckas till högst 10 timmar. Arbetsrådet vill härom till en början framhålla,

att det ur lagteknisk synpunkt är föga tilltalande att i en lag, som har en så

generell läggning som lagen om arbetstidens begränsning, infoga ett stadgande av

så ytterligt speciell natur, som det av motionären ifrågasatta. Härjämte får arbetsrådet

som sin mening uttala, att det i motionen påpekade behovet av utsträckt

arbetstid på lördagarna i avsevärd mån lärer kunna tillgodoses genom användande

av den övertid, om vilken 7 § lagen om arbetstidens begränsning innehåller bestämmelser.

I varje fall synes det arbetsrådet icke erforderligt, att någon lagändring

i det av motionären angivna syftet företages nu, utan torde den närmare

prövningen av behovet utav en dylik åtgärd höra företagas i samband med avgörandet

av frågan om revision av lagen i anslutning till Washingtonkonferensens

beslut.

Herr Bengtsson i Norup föreslår sådan ändring i lagen om arbetstidens begränsning,

att det arbete, som utföres av ekonomipersonalen å sjukvårdsinrättningar,

skulle komma att undantagas från lagens tillämpning. Bemälde motionär har i

motiveringen till sitt förslag anfört en del anmärkningar emot arbetsrådets lagtillämpning

i förevarande avseende. Med anledning härav har arbetsrådet ansett

det vara på sin plats att inför utskottet angiva de skäl, som legat till grund för

arbetsrådets beslut att förklara lagen tillämplig å det arbete, som utföres av sjukvårdsanstalternas

ekonomipersonal.

I 1 § e) lagen om arbetstidens begränsning stadgas, att från lagens tillämpning

är undantaget »arbete, som är att hänföra till hälso- eller sjukvård». Denna

bestämmelse lärer väl redan genom sin ordalydelse giva vid handen, att det genom

densamma stadgade undantaget icke omfattar arbete, som utföres av eu sjukvårdsanstalts

ekonomipersonal. Enligt vanligt språkbruk torde icke det arbete, som utföres

exempelvis av cldare eller maskinister å en sjukvårdsanstalt, betecknas som

sjukvård, utan denna benämning lärer vara förbehållen åt den egentliga sjukvårdspersonalens

verksamhet.

Därest emellertid någon tvekan i förevarande avseende skulle råda, undan
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

röjes densamma till fullo genom en granskning av vad som förekommit under

förarbetena till nu ifrågavarande lagbestämmelse. I arbetstidskommitténs lagförslag

hade bestämmelsen samma avfattning som i den nuvarande lagen. Till förklaring

av bestämmelsen yttrar kommittén i sin specialmotivering följande: »Förevarande

undantag skall emellertid enligt kommitténs mening endast avse den egentliga

sjukvårdspersonalen, vilkens tjänstgöringstid för övrigt ändå lär bli föremål för

reglering, men ej sjuk vårdsanstalternas ekonomi- eller verkstadspersonal.» (Arbetstidskommitténs

betänkande den 25 januari 1919, sid. 31.) Kommittén uttalar sålunda

otvetydigt, att lagen enligt kommitténs mening skall äga tillämpning på sjukvårdsanstalternas

ekonomipersonal, och kommittén gör härvidlag ingen skillnad på sjukvårdsanstalter

av olika slag.

Vid föredragningen i statsrådet av den proposition i ämnet, som avläts till

1919 års lagtima riksdag, yttrade föredragande departementschefen i frågan följande:

»Till vad kommittén anfört rörande de angivna undantagen från lagen må läggas

följande. Under e) har från lagen undantagits arbete, som är att hänföra till hälsoeller

sjukvård. Allmänna bestämmelser till förhindrande att sjuksköterskepersonal

överanstränges, vilket nu ej sällan torde vara fallet, kunna förväntas komma till

stånd i den proposition angående sjuksköterskornas arbetsförhållanden, som jag

under de närmaste dagarna torde få anmäla. Att härutöver för den egentliga

sjukvårdspersonalen meddela några föreskrifter angående arbetstid torde med hänsyn

till sjukvårdsarbetets art och ändamål knappast vara möjligt.» (Proposition till 1919

års lagtima-riksdag, nr 247, sid 35.) Den av departementschefen sålunda bebådade

propositionen angående »sjuksköterskornas», eller, såsom departementschefen synonymt

benämner dem, »den egentliga sjukvårdspersonalens» arbetsförhållanden, var

propositionen nr 260, vilken sedermera av riksdagen i huvudsak bifölls. Denna

proposition innebar införande av statslig inspektion över sjuksköterskors, sjuksköterskeelevers

och sjuksköterskor trädens arbetsförhållanden.

Av departementschefens ovan anförda yttrande framgår, att departementschefen

uttryckligen godtager kommitténs särskiljande av å ena sidan sjukvårdsanstalternas

»egentliga sjukvårdspersonal» och å andra sidan nämnda anstalters »ekonomi- och

verkstadspersonal», samt anser det under 1 § c) upptagna undantaget avse allenast

den förstnämnda personalen.

Mot departementschefens bär anförda yttranden framställdes inom utskott och

riksdag icke någon gensaga, varken vid den lagtima eller vid den urtima riksdagen.

Vid den ux-tima riksdagen beröi''des frågan i någon mån. I anledning av två

särskilda inom respektive kamrar väckta motioner avlät nämnda riksdag till Kungl.

Maj:t en skrivelse med begäran om åtgärder för reglering av sjukskötei-skors och

sjukskötei-skeelevers arbetstid. Riksdagen anförde i denna skrivelse bland annat

följande: »Visserligen måste sjukvårdsarbetets egen natur och ändamål anses lägga

hinder i vägen för genomförande i avseende å detsamma av vanliga bestämmelser

om maximiai-betstid — arbete, som är att hänföra till hälso- och sjukvård, är även

enligt 1 § e) undantaget från tillämpning av den av riksdagen för dess del antagna

lagen om arbetstidens begränsning — men å andra sidan låter det sig knappast

försvara att, när man fastslår 8-timmarsdagen såsom allmängiltig ai-betstid, lämna

sjuksköterskorna, som i avseende å arbetstiden äro att räkna bland de sämst lottade

arbetstagarna, utan någon åtminstone för det närvaiande avsevärd utsikt till

lindi-ing.--- — På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

2S

Kurigl. Maj:t ville taga under övervägande huruvida ytterligare åtgärder, utöver de

redan vidtagna, kunna vidtagas för att bereda den kvinnliga sjukvårdspersonalen

skälig förkortning av dess arbetstid, samt, i den män så erfordras, för riksdagen

framlägga de förslag, vartill sådant övervägande kan föranleda.» (Riksdagens skrivelse

den 9 oktober 1919, nr 15.)

Riksdagens skrivelse avser således en reglering av arbetstiden för de arbetargrupper,

som på grund av bestämmelserna i 1 § e) lagen om arbetstidens begränsning

äro undantagna från den genom nämnda lag åvägabragta regleringen. Dessa

arbetargrupper betecknas av riksdagen såsom »sjuksköterskorna» och »den kvinnliga

sjukvårdspersonalen».

Den motion i andra kammaren, som låg till grund för riksdagens ifrågavarande

skrivelse den 9 oktober 1919, var väckt av herr Bengtsson i Norup.

På grund av vad sålunda anförts torde det vara tydligt, att arbetsrådets tilllämpning

av bestämmelserna i arbetstidslagens 1 § e) står i överensstämmelse med

såväl nämnda lagrums ordalydelse som ock med de anvisningar för lagens tillämpning,

som lämnats under förarbetena till lagen.

Det lärer från något håll hava satts i fråga, huruvida verksamheten å exempelvis

ett länslasarett kan anses hänförlig till sådan »rörelse», som avses i arbetstidslagens

1 § 1). Arbetstidskommitten har emellertid tydligen haft uppfattningen att

så är fallet, då kommittén uttalat att det under 1 § e) upptagna undantaget icke

avser »sjukvårdsanstalternas ekonomi- eller verkstadspersonal», och därvid icke

gjort någon åtskillnad på olika slag av sjuk vårdsanstalter. Föredragande departementschefen

har, såsom av det ovan anförda framgår, givetvis haft samma uppfattning.

Denna uppfattning torde ock stå i god överensstämmelse med den praxis,

som under åtskilliga år tillämpats på ett närliggande område. Stadgandet i 1 §

lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 bestämmer denna lags tillämpningsområde

.så, att lagen i fråga äger tillämpning »å varje rörelse, industriell eller icke, vari

arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning», etc. Det anförda stadgandet

är ord för ord likalydande med de föreskrifter i 1 § lagen om arbetstidens begränsning,

som bestämma sistnämnda lags tillämpningsområde. Det kan under sådana

förhållanden vara av ett visst intresse att klargöra, huruvida lagen om arbetarskydd

under de år den varit i kraft tillämpats å länslasarett och andra sjukvårdsinrättningar.

Arbetsrådet har i detta avseende genom socialstyrelsens försorg införskaffat

yttranden från yrkesinspektörerna i samtliga distrikt ävensom från yrkesinspektrisen.

Av dessa yttranden framgår, att yrkesinspektörerna i samtliga distrikt i riket

ävensom yrkesinspektrisen utan meningsskiljaktighet tillämpat 1912 års lag om

arbetarskydd såväl å länslasarett som å andra sjukvårdsinrättningar, utövat inspektion

över dylika inrättningars ångpanneanläggningar, tvättinrättningar, kraft- och

belysningscentraler, verkstäder och köksavdelningar, samt meddelat föreskrifter och

förelägganden angående anordningar, som vid hithörande avdelningar vore att iakttaga.

Länslasarettens och övriga sjukvårdsanstalters karaktär av »rörelse» i lagens

om arbetarskydd mening är således genom flerårig praxis fastslagen. Det borde då

icke överraska, att ifrågavarande anstalter ansetts hänförliga till »rörelse» jämväl

vid tillämpningen av den i detta avseende likalydande lagen om arbetstidens begränsning.

Sedan arbetsrådet sålunda lämnat en redogörelse för de skäl, eldigt vilka

rådet förklarat lagen om arbetstidens begränsning tillämplig å sjukvårdsanstalternas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ekonomipersonal, vill rådet i korthet uttala sig angående det sakliga innehållet i

herr Bengtssons i Norup motion.

Motionären har anfört betänkligheter emot att inom samma sjukvårdsanstalt

normalarbetstid skulle tillämpas för ekonomipersonalen, men annan arbetstid för den

egentliga sjukvårdspersonalen. Dessa betänkligheter äro emellertid icke tyngre

vägande, än att arbetstidskommittén, som bland sina medlemmar räknade en läkare,

ansett sig kunna föreslå en sådan uppdelning av anstaltspersonalens arbetstid.

Svårigheterna av en dylik uppdelning äro icke heller större, än att medicinalstyrelsen

ansett sig kunna införa uppdelningen i fråga vid statens sjukvårdsanstalter.

Genom särskilda skrivelser den 14 januari 1920 har medicinalstyrelsen anmodat

samtliga hospitalsdirektioner i riket att begränsa arbetstiden till 48 timmar i veckan

för maskinister, hantverksföreståndare, arbetsförestånderskor, hantverkare, eldare,

sömmerskor, väverskor, manliga eller kvinnliga biträden i kök, tvätt, bageri och

bryggeri med undantag av förestånderskor å nämnda avdelningar, samt renhållare.

Samtidigt har medicinalstyrelsen fastställt eu vida längre arbetstid för den egentliga

sjukvårdspersonalen vid hospitalen. De av medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelserna

sammanfalla således nästan fullständigt med den anordning, som åstadkommes

genom arbetsrådets lagtillämpning. I sammanhang med utfärdandet av nyssnämnda

föreskrifter för hospitalsdirektionerna har medicinalstyrelsen bemyndigat direktionerna

att anställa den ökade personal, som i och för föreskrifternas genomförande erfordras.

Ett bifall till herr Bengtssons i Norup motion skulle således innebära, att

arbetstiden för ekonomipersonalen vid statens sjukvårdsanstalter vore begränsad till

48 timmar i veckan, men arbetstiden för samma personal vid övriga sjukvårdsanstalter

vore obegränsad. Detta synes arbetsrådet icke i och för sig vara någon

lycklig anordning.

För sjukvårdsanstalternas ekonomi skulle eu lagändring i motionens anda

näppeligen i längden medföra någon förmån. Sedan lagen om arbetstidens begränsning

numera trätt i tillämpning för kökspersonalen vid samtliga hotell och restauranger

samt 48 timmars arbetsvecka jämväl införts för ekonomipersonalen vid statens

hospital, torde det kunna antagas, att ett bibehållande av oreglerad arbetstid för

ekonomipersonalen vid landstingens och kommunernas sjukvårdsanstalter skulle få

den verkan, att sistnämnda anstalter icke kunna uppbringa den för ekonomiavdelningarnas

verksamhet nödiga personalen. Det har redan visat sig en tillströmning

av kökspersonal till sådana inrättningar, där normalarbetsdagen för ifrågavarande

personal tillämpas. Med hänsyn härtill torde det kunna förutses, att landstingens

och kommunernas sjukvårdsanstalter oavsett alla lagbestämmelser komma att bliva

nödsakade att nedsätta arbetstiden för sin ekonomipersonal, och en lagändring i

motionens syfte kommer då icke att få någon avsevärd ekonomisk betydelse.

Härtill kommer, att ett flertal lasarett redan börjat tillämpa lagen om arbetstidens

begränsning för sin ekonomipersonal. Vid de förfrågningar arbetsrådets ledamöter

framställt till ledningarna för en del sådana lasarett har det visat sig, att

lagens tillämpning icke varit förenad med sådana olägenheter, som motionären synes

hava befarat. Förhållandena ställa sig härvidlag naturligtvis rätt så olika på olika

ställen. I alla de fall, då arbetsrådet hittills avgjort en ansökan från sjukvårdsanstalt

om anstånd med lagens tillämpning, har rådet beviljat det begärda anståndet

och vid detsamma icke knutit andra villkor med avseende på arbetstiden, än vad

vederbörande sökande själva föreslagit. I en del fall hava emellertid sjukvårds
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

25

anstalter, som hos arbetsrådet anhållit om anstånd, efter närmare utredning i saken

av eget initiativ återkallat ansökningen och förklarat sig omedelbart kunna tilllämpa

lagen.

Med stöd av vad ovan anförts kan arbetsrådet icke finna, att tillämpningen

av lagen om arbetstidens begränsning å sjukvårdsanstalternas ekonomipersonal medför

så stora olägenheter för vederbörande anstalter, som i motionen göres gällande,

i all synnerhet som arbetsrådet framgent liksom hittills kommer att bevilja sjukvårdsanstalterna

rundligt tillmätt anstånd med lagens tillämpning. Arbetsrådet

finner även, att en begränsning av arbetstiden för ifrågavarande personal är förestavad

av rättvisa och billighet. I en del av de ansökningar från sjukvårdsanstalter,

som inkommit till arbetsrådet, uppgives att kökspersonalens arbetstid utgör

ända till 14 timmar om dygnet. Det torde väl icke kunna bestridas, att en nedsättning

av denna arbetstid är av behovet påkallad. Härtill kommer, att det naturligtvis

icke kan vara lämpligt att först giva sjukhuspersonalen förhoppningar om

lagstadgad maximiarbetstid och därefter genom skyndsam lagändring undanrycka

personalen dessa förhoppningar. Ett sådant förfarande skulle säkerligen icke underlätta

rekryteringen av ifrågavarande personal och icke heller i övriga avseenden

vara till båtnad för verksamheten inom sjukhusen.

På grund härav får arbetsrådet för sin del avstyrka den av herr Bengtsson i

Norup väckta motionen.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknad Elmquist, deltagit

herrar Ribbing, föredragande, Bossens, Wijkander, Dahl, Holmström och Tholin.

På arbetsrådets vägnar:

Henning Elmquist.

Jakob Geijer.

Stockholm den 15 mars 1920.

lii/iang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 2 avd. 24 käft. (Nr 37—38.)

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

26 a

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Med anledning av vid innevarande års lagtima riksdag av riksdagsmannen hr

Sven Bengtsson i Norup väckt motion (nr 185) om att all vid sjukvårdsinrättningar

anställd personal skulle undantagas från lagens, av den 17 sept. 1919 angående

begränsning av arbetstiden, bestämmelser, tillåter sig undertecknat förbund, som

inom sig räknar som medlemmar nu nämnd personal vid en hel del sjukhus i landet,

såsom i Stockholm, Malmö, Lund m. fl. platser, vördsamt anföra följande:

Motionärens påstående, att vid lagens antagande det vore eu allmän uppfattning

att utanför densamma skulle ställas all vid sjukhusen anställd personal, har på

oss verkat överraskande. Så långt man av offentliga handlingar kan döma har lagens

ordalydelse formulerats i överensstämmelse med vad som avsetts och även framhållits

vid de tillfällen frågan varit föremål för behandling både av Kungl. Maj:t

och av särskilt tillsatta kommitterade. För dem, som varit personligen intresserade

av frågans lösning, vi avse då sjukhuspersonalen själv, har även samma uppfattning

varit rådande. Att dessutom även offentlig myndighet i det hänseendet varit av

samma uppfattning, framgår så tydligt som möjligt av Arbetsrådets till riksdagens

andra lagutskott ställda skrivelse i samma sak, varav vi varit i tillfälle att taga del,

och vari vi instämma. Skulle däremot hr Bengtssons mening vara den, att med

vad han kallar »allmän uppfattning» avses endast uppfattningen bland lagstiftarna

själva, så är det naturligtvis en sak, varöver vi icke kunna döma, men vi vilja dock

framhålla, att med de föreliggande offentliga uttalandena från såväl den av Kungl.

Maj:t tillsatta arbetstidskommittén som också av Kungl. Maj:t själv, detta väl knappast

kan anses ha varit fallet. Tvärtom våga vi hålla för avgjort, att den allmänna

uppfattningen i frågan måste hos riksdagens hrr ledamöter ha varit densamma som

kommit till uttryck i lagens ordalydelse.

Att frågan om arbetstidens begränsning genom lag för sjukhusens ekonomipersonal

är av stor betydelse, kanhända bevisas bl. a. därav att vid vissa sjukhus

t. o. m. i Stockholm arbetstiden för vissa nu avsedda befattningshavare betydligt

översteg 100 timmar i veckan vid årsskiftet. Senare underrättelser saknas. Detta

är visserligen tämligen enastående; däremot var vid samma tidpunkt och vid samma

sjukhus en arbetstid varierande mellan 70 å 90 timmar pr vecka rätt allmänt förekommande.

Vid andra sjukhus är förhållandet inte i nämnvärd mån bättre. Ingen

lär väl vilja bestrida att en arbetstid av nu nämnd längd kan annat än menligt inverka

på de därav drabbade samhällsmedlemmarna, och då ingen annan utväg synes

vara möjlig, för ifrågavarande kategori, att erhålla eu mera efter tidens och humanitetens

krav avpassad arbetstid, än lagstiftningens, är det nödvändigt, synes det oss,

att det skydd mot en onaturligt lång arbetstid, som nu genom lagens bestämmelse

långt om länge kommit till stånd, icke upphäves. Helt naturligt hade vi

med tillfredsställelse skolat se, att lagens bestämmelser utsträckts till att omfatta

även egentlig sjukhuspersonal såsom sjuksköterskor in. fl., som helt visst

därav äro i stort behov, men då nu så icke tills vidare skett, utan därmed

Bilaga till uti. nr 37 i 9 samt. 2 avd. 24 käft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26 b

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

är avsett att ordnas i annat sammanhang och på särskilt sätt, vilja vi icke här

uppehålla oss särskilt vid den saken, vi vilja endast betona, att den omständigheten,

att lagen från början icke erhöll av oss önskad omfattning, eller med andra ord,

att icke sjuksköterskor m. fl. allaredan från början inrangerades under densamma,

icke kan vara skäl nog att efter eu kort tids tillämpning upphäva lagen i ifrågavarande

fall. En sådan åtgärd skulle av personalen betraktas som en orättvisa och

tvivelsutan leda till rätt obehagliga konsekvenser. Bostadsbristen, som motionären

påpekar, föreligger helt visst, men den omständigheten måste vara att betrakta

som tillfällig, och det kan dessutom ifrågasättas om det är så alldeles nödvändigt

att nu ifrågavarande personal skall bo inom sjukhusets område eller på annat sätt

beredas bostad genom sjukhusförvaltningarnas försorg. Eldare, maskinister, tvätterskor,

manglerskor, strykerskor, städerskor jämte viss kökspersonal m. fl. torde utan vidare

kunna bo i bostäder, anskaffade genom egen försorg.

Då vi sålunda hemställa, att riksdagens andra lagutskott måtte för sin del

avstyrka ifrågavarande av riksdagsmannen hr Bengtsson i Norup väckta motionen,

tillåta vi oss som stöd för vår uppfattning bifoga uttalande från sjukhuspersonalen

i Stockholm (bil. 1)*, Göteborg (bil. 2)*, Malmö (bil. 8)*, Norrköping (bil. 4)*, Jönköping

(bil. 5)*, Örebro (bil. 6)*, Karlstad (bil. 7)*, Gävle (bil. 8)* och Lund (bil. 9)*.

Vördsamt

för Sv. Kommunalarbetareförbundets Styrelse

Gast. Storm.

Rättelse.

Å sid. 2 rad 11 av detta utlåtande

står: nr 85 av herr Bengtsson i Norup,

läs: nr 185 av herr Bengtsson i Norup,

och å sid. 7 rad 5

står : motionen II: 85.

läs: motionen II: 185.

Bilagan ej tryckt.

8THLM., OSKÄR EKLUNDS SOKTR.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1920:361 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående upphävande eller suspension av lagen om arbetstidens begränsning eller ändring i samma lag. a1 i texten